Posted on

Infamous torch singer Libby Holman

På bilden ser ni Clifton Webb och Libby Holman på en ovanligt snygg bild (klicka på den för att se den i större format). Holman gjorde sig ett namn på Brodway i föreställningen The little show där hon bl.a. sjöng Moanin’ Low.

En av hennes mest omskrivna älskarinnor var Louisa d’Andelot Carpenter som var arvtagare till DuPont-miljonerna och ständigt i svängen. Företaget DuPont låg bland annat bakom nylonet och lycran så ni kan tänka er vilka rikedomar där fanns. Hursomhelst gifte sig Holman 1931 med Zachary Smith Reynolds, som var en hängiven amatörpilot. Året därpå inträffade en händelse som gav upphov till filmen Written on the wind (Douglas Sirk, 1955). På morgonen efter ett party hördes ett skott i det hus där Holman och hennes make bodde. Både Holman och Albert Bailey Walker (Reynolds personlige assistent och barndomsvän) kom rusande och fann Reynolds blödande och skjuten i huvudet. Elaka rykten hävdade att Walker och Holman haft en affär och dödat Reynolds, men ingen av dem blev dömda.

Även Holmans andra make, Ralph Holmes, dog genom att ta livet av sig. 1945, året efter deras skilsmässa, hittades han död efter en överdos sömnmedel. Holman dog först 1971, efter mycket händelserikt liv som innehöll en inte helt försumbar dos av tragik.

1965 spelade Libby Holman in en lp och här kan ni lyssna på dessa ena sida som är fylld av så kallade Torch songs. Hennes röst är kraftfull och stilen helt säregen.

Melodierna är Body and soul, Love for sale (lyssna på texten!), I Want A Man, Can’t we be friends, A Ship Without A Sail och Moanin’ low.

Posted on

“Try to deny you’re a woman in love”

Har ni hört Marlon Brando sjunga? I filmen Guys and dolls (Pysar och sländor) tar han faktiskt ton och sjunger A woman in love (en melodi som på intet sätt har något med Streisands 70-talshit att göra). På svenska översattes den till När en kvinna är kär och blev riktigt populär. Brandos manlige motspelare var Frank Sinatra, en man med betydligt säkrare röst. På denna inspelning hörs dock inte Sinatra utan Jean Simmons. Jag tycker att Brandos version, som verkar vara tagen direkt från filmens ljudspår, är rätt undehållande.

Posted on

Images (EmArcy) by Sarah Vaughan

Jag fyndade ett par EP-skivor häromdagen. Dels hittade jag volym 3 av Musings of Miles (Night in Tunisia/Green Haze), dels fann jag hälften av Sarah Vaughns inspelningar från 2 april 1954, inspelningar som gavs ut på en 10-tums-lp med namnet Images. EP:n som jag köpte var svenskpressad och utgiven på Metronome records och motsvarades av den amerikanska utgåvan på EmArcy: EP-1-6001. Det svenska omslaget är dock ett annat än det ni ser här intill.

Några år senare kom ytterligare en utgåva med dessa Vaughan-spår, en 12-tums lp med titeln Swingin’ Easy. De 8 spåren från 1954 hade då kompletterats med ytterligare trio-inspelningar från 1957. (Här mer information om de olika utgåvorna.)

Jag är svag för Vaughans 40-50-tal, åtminstone de inte alltför schlagerbetonade numren. Polka dots and moonbeams hörde jag första gången sommaren 2007. Den spelades av GBS på hennes flygel en ljus natt i Västerbotten. Texten är så banal och jag tror att den är mest känd i Frank Sinatras 40-talsinspelning. Men vad gör väl det. Lover man och Body and soul är för mig Billie Holidays, men utmärkta och helt självständiga versioner i Vaughans insjungningar. Ackompanjemanget sköts av en trio bestående av John Malachi (piano), Joe Benjamin (bas) och Roy Haynes (trummor). Ni som har Spotify kan lyssna på Swingin’ Easy här.

Posted on

Helen Humes Million dollar secret

Något säger mig att Helen Humes är tämligen bortglömd idag. När hon efterträdde Billie Holiday som vokalist i Basies band 1938 var hon däremot ett namn på mångas läppar. Under 40- och femtiotalet gjorde hon sig dock ett namn som soloartist och det var vid Gene Normans Blues Jubilee Concert i Los Angeles i augusti 1950 som hon spelade in Million dollar secret som var en av Helen Humes största hits. När man hör den här livinspelningen så förstår man att publiken kunde komma i extas redan innan Stones och Beatles.

Million dollar secret

If I could be with you

Och lägg texten på minnet!

I’m gonna tell all you girls a secret, please keep it to yourself
I’m gonna tell all you girls a secret, please, please keep it to yourself
Why it’s a million dollar secret, so please don’t tell nobody else

Now if you’re a real young girl
And you want to get rich quick
Get an old, old man, girls
And that’ll be the lick
You know those old men are fine, yes they know just what to do
They’ll give you lots of loving, but they’ll give you a whole lot of money too
(and I love that part)

Det är Roy Miltons orkester som står för ackompanjemanget på dessa inspelningar som jag var på en snygg utgåva på Vouge.

Humes finns på Spotify och där kan man hitta några pärlor. Vad sägs om Married man blues, Blue and sentimental, Time out for tears och Living my life my way?

Posted on

Helena Munktell från Grycksbo bruk

På nyårsdagen råkade jag, helt till min förtjusning, höra ett avsnitt i serien Tonsättarinnor i ett manligt musikliv. Vilken utmärkt SR-produktion! Seriens första avsnitt ger en bra bakgrund till 1800-talens kulturella liv. Bl.a. presenteras Limnellska salongen vid Gustav Adolfs torg och den Curmanska i Villastaden. Huvudpersonen i Christina Tobecks serie är dock Helena Munktell som runt förra sekelskiftet var en erkänd tonsättare med framgångar även utomlands, främst i Paris.

Munktell föddes på Grycksbo herrgård. Hennes far ledde verksamheten vid pappersbruket och var dessutom en mycket musikalisk man. Han umgicks i kretsarna kring E. G. Geijer, A. F. Lindblad och Malla Silfverstolpe. Modern var även hon kulturellt intresserad och levde en stor del av tiden i Stockholm, då hon inte kom särdeles väl överens med sin man. Efter mannens död, övertog hon driften av bruket och drev det i 25 år.

Helena Munktell började tidigt musicera och utbildade sig både i Stockholm och i Paris. Hon komponerade åtskilliga verk och även en opera. Munktell engagerade sig också för kvinnosaken och var medlem i Nya Idun som bl.a. bildats av Calla Curman (läs gärna mer om henne här). Skivbolaget Sterling har utgett en CD med Gävle symfoniorkester där flertalet av Munktells verk framförs. Den kan verkligen rekommenderas. Musiken är både romantisk och naturlyrisk. Dessutom är det roligt att lyssna till en “ny” tonsättare, en som för de allra flesta är tämligen okänd idag.

För er som vill läsa mer om Fredrika Limnell och Malla Silfverstolpe, rekommenderar jag att ni klickar på någon av taggarna under inlägget. Jag har skrivit åtskilligt om dessa (dock att inte alla texter håller högsta klass). Det finns också gott om bilder på den Curmanska villan där det sena 1800-talets mest omtalade salong höll till.

Passa på att lyssna på denna utmärkta radioserie! Här är det program som jag först hörde.

Lyssna: P2 Dokumentär : Tonsättarinnor i ett manligt musikliv

Posted on

Ett löfte under vanskliga månens klot

Tänk, trots att jag åkte med SJ är jag åter tillbaka i Stockholm. Jag kan inte annat än sakna snön där uppe. I onsdags var jag i Västerbotten. Solen sken, snön gnistrade och i buskarna glittrade de iskristaller som förvandlats till vatten. Att fotografera i sådant väder är en ren fröjd. Inte bli det sämre av att snön döljer mycket som är lite vackert.

På kvällen såg vi Humoresque, en film från 1946 med Joan Crawford och John Garfield. Bra kan man inte kalla den, däremot var den snygg. Och Dvoraks Humoresque kan jag inte få för mycket av, även om man kan invända att den är lite ostig. Tyvärr hittade jag ingen riktigt bra inspelning men
Homoresque med Isaac Stern tror jag hör till de bättre. Jag skulle dock vilja höra en allvarligare och mer dramatisk. Humoreqsue med Glenn Millers orkester hör dock till de mer originella inspelningarna.

Det finns faktiskt en svensk text till denna klassiker. Den skrevs av Gösta Rybrant och jag tycker att den är riktigt bra. Titeln som ni ser här ovan kommer därifrån och vad är väl lämpligare än att avsluta året med den i tankarna.

Posted on

Wayne Shorters Night Dreamer

Det luktar lite rök i min kammare, ty jag stängde spjället något för tidigt för att kakelugnen skulle bli riktigt varm. Det är först när detta gjorts och glöden falnat som den verkliga hettan sprider sig i rummet. Jag brukar stänga spjället gradvis, för att på så sätt släppa ut minimalt med värme i skorstenen.

Det finns många läsvärda texter här i världen, och idag tänker jag slå ett slag för de välskrivna alster som publicerades på baksidan av skivomslagen förr i tiden. Särskilt gäller detta jazzalbum och dito klassiska.

Ovan ses det fina konvolutet till Wayne Shorters Night Dreamer (Blue Note 4173) som utgavs 1964 och var Shorters Blue Note-debut. Denna skiva är verkligen inget undantag och så här förklarar Shorter varför han döpt titelspåret till Night dreamer:

“The tune weaves from major into minor, but has mostly a minor feel. And the minor key always connotes evening or night time. That’s the reason for the first part of the title. In addition, it’s in 3/4; but the way Elvin Jones plays 3/4 gives it an almost floating feeling. Yet, although the beat does float, it also is set in a heavy groove. It’s a paradox, in a way, like you’d have in a dream – something that’s both light and heavy. Ant that explains half of the title”

Lyssna på Night dreamer på YouTube.

Posted on

Att ta bort rödvinsfläckar samt jazz

Att spilla rejält med glögg på ett delikat möbeltyg är icke vad man önskar sig, men igår hände det. en lampa ramlade omkull, träffade ett bord och den olycksaliga glöggmuggen. Fåtöljen, i ljust guldfärgat tyg blev med ens röd. Illa! jaghällde på salt som jag sedan dammsög bort. Ingen skillnad. Fatalt! Då fick jag tipset att hälla på lite vitt vin. Sagt och gjort, fläckarna, som var ett par kvadratmeter stora dränktes i vitt vin. Nu var fåtöljen tämligen blöt och det var svårt att se hur det skulle sluta, men fläckarna verkade ha lösts upp. ett par timmar senare, när vi lyfte på filten som lagts över, syntes inte ett spår av glöggen. Den var puts väck!

Dock är jag lite irriterad på mig själv som inte fotade fläcken innan den togs bort!

(Om mamma Runarsdotter läser detta så är jag mycket tacksam för hennes tips!)

Och så lite musik denna trista och grå lördagsregniga dag. Blandad storbandsjazz från 30-40-talen. Lyssna!

Posted on

Neumann U-47, en verklig klassiker!

I slutet på 40-talet började det tyska företaget Neumann att tillverka en mikrofon som blivit en verklig klassiker: Neumann U-47. I början såldes den främst via Telefunkens återförsäljare och försågs då med Telefunken-loggan. Otaliga är det inspelningar som gjorts med denna mikrofon. Frank Sinatra använde den alltid vid sina 50-talsinspelningar och Robert Fine hade knappast åstadkommit det makalösa ljudet i sin studio utan denna banbrytande mikrofon. (Här en bild från baksidan på en Dinah Washington-lp från 1959 som visar “hifi-infomation”.)

U-47 är en så kallat kondensatormikrofon och utvecklades kring ett radiorör, VF 14, som Telefunken tillverkade på 40-talet. Detta rör är placerat i själva mikrofonen och kräver ett externt spänningsaggregat för att fungera. Endast de allra bästa rören gick att använda i mikrofonen. Rören kontrollerades av Neumann och de som uppfyllde de höga kraven stämplades med ett M (för Microphone), resterande skickades tillbaka till Telefunken som använde dem i sina radioapparater. Totalt tillverkades 27 000 rör och av dem blev cirka 9 000 M-märkta.

Så småningom upphörde tillverkningen av detta speciella radiorör vilket gjorde att Neumann fick konstruera om denna klassiker. Tyvärr blev efterföljarna aldrig lika populära, men den transistorbaserade U-47 fet blev dock rätt uppskattad som trum-mikrofon.

Så tänk på Neumann var gång ni lyssnar på Sinatra, Dinah Washington, Beatles och andra stora stjärnor.

Läs mer om mikrofonen här och njuta av bilder här.

Posted on

A mystery man called Sven Coolson

Jag köpte en skiva med Jimmy Raney. Det är en Metronome-EP utgiven i slutet av1953. Medverkar gör bl.a. Sven Coolson. Så kan man verkligen inte heta. Och mycket riktigt, det är Stan Getz om spelar under falskt namn!

Lyssna på Signal och Motion

Troligen låg Getz under kontrakt med ett annat bolag (Norman Grantz Clef/Norgran borde det ha varit), men kunde inte hålla sig från denna inspelning med Raney som ursprungligen gjordes för Prestige i december 1952. Medverkar gör, förutom Sven Coolson, Jimmy Raney, Hall Overton, Red Mitchell och Frank Isola.

Posted on

Stenhammars sentimentala romans

Tor Mann var chefsdirigent för Göteborgs symfoniorkester under åren 1925-1939. År 1930 spelades Stenhammars Sentimental romans för violin och orkester (opus 28) in med Mann som dirigent och Francesco Asti på violin. Som av en slump finns den i mitt skivbibliotek.

Jag älskar Stenhammars sentimentala romanser. De är verkligen både romantiska och sentimentala och för mig mycket svenskklingande. Som en sommarnatt som sänker sig över en gård i landsorten, fylles den lyssnande med vemod och hopp. Verket är skriven 1910 och jag är osäker på hur det hela ligger till, men det året gjorde han ett verk som heter Två sentimentala romanser. Kanske är detta bara den ena? Skivans baksida innehåller en annan komposition och vanligtvis verkar de utges tillsammans (åtminstone på moderna lp-skivor).

På bilden ovan ses Tor Mann in action. Troligtvis är den tagen under den period när han dirigerade radiosymfonikerna vilket han gjorde fram till 1959.

Posted on

Jazz at the Philharmonic volym 10

I november 1947 spelades volym 8-10 av Norman Granz JATP-serie in. Här har vi nummer 10 med Endido och I surrender dear. Omslaget är av David Stone Martin och mycket snyggt (klicka på bilden för större format). Jag är mycket svag för hans omslag från sent 40-tal och tidigt 50-tal.

Den första Jazz at the Philharmonic-konserten ägde rum 1944 på Philharmonic Auditorium i Los Angeles. Inspelningarna från denna konsert gavs så småningom ut som Jazz At The Philharmonic, Vol. 4 och 5. Varför den inte kom först i skivserien vet jag dock inte. Jag äger rätt många album i serien och tycker att de flest håller rätt hög klass. Inte minst är det mycket snygga.

Denna utgåva är påkostad, ty skivorna är pressade i vinyl och därför lite mindre brusiga. Mercury kallade sin vinyl Merc-O-Plastic (lustigt!). Lyssna på JATP vol 10:

Medverkar gör Illinois Jacquet, Flip Phillips, Bill Harris, Howard McGhee, Ray Brown, Hank Jones och Jo Jones.

Posted on

Svend Asmussen, dansk violinvirtuos

Dansken Svend Asmussen är faktiskt fortfarande i livet, 95 år gammal. Det är en aktningsvärd ålder. Mest känd i Sverige tror jag han är för sin medverkan i Swe-Danes tillsammans med Alice Babs och Ulric Neuman, åtminstone är det genom dem jag först hörde hans namn. Sew-Danes tillhör dock inte mina favoriter, istället är det Asmussens fyrtiotalsinspelningar som tilltalar mig. Här är två från 1946.

Just a gigolo

You won’t be satisfied

You won’t be satisfied finns i en finfin versin med Ella Fitzgerald och Loius Armstrong. På anda sidan ligger Dream a little dream of me (som Mama Cass gjorde långt senare). Älskar den låten!

Posted on

Duke Ellington och hans orkester

För ett antal år sedan lade jag på en bunt 78-varvsplattor på grammofonen och spelade över musiken till datorn. Ljudfilen innehåller därför de korta avbrott som uppstår när skivspelaren byter skiva mellan varje låt. Jag gjorde mycket sparsamt med brusreducering, så ljudet är tämligen autentisk.

Idag tänkte jag att vi skulle lyssna på Duke Ellington:

Låtarna ni hör är som följer: It don’t mean a thing if it ain’t got that swing (vocal Ivie Anderson, 1932), Take the a train (1941), Me and you (vocal Ivie Anderson, 1940), Moonglow (1932), Don’t get around much anymore (1940), I’m in a sentimental mood (1935?). Tyvärr minns jag inte vilka de två sista är.

Posted on

Simon Brehms kvintett anno 1946

Simon Brehm var inte bara en reslig man med avsevärd rondör, han var också jazzmusiker och skivbolagsdirektör. 1952 startade han etiketten Karusell som förutom mängder av schlagers också utgav amerikansk jazz, främst genom samarbete med Norman Granz vilket innebar utgåvor från Clef, Norgran och Verve. Att låta den svenska publiken ta del av dessa inspelningar får verkligen betraktas som något alldeles utmärkt. Listan på de artister som låg på Grantz etiketter kan göra lång, så jag nämner bara Dizzy Gillespie och Billie Holiday.

Den vanliga karuselletiketten är snygg, men jazzetiketten är stiligare och försedd med David Stone Martins trumpetspelare i silver på svart eller blått. Tyvärr har jag ingen bild på 78-varvsetiketten tillgänglig, men här en 45-varvs EP. Enda smolket i bägaren vad det gäller Karusell är att jag anser att Metronome och Jazz Selection var de svenska bolag som gav ut den bästa jazzen i början av femtiotalet, då de samarbetade med Prestige, Savoy och Dial.

På bilden ovan ses Simon Brehm och hans Royal Swingers anno 1946. Under dessa år av Brehm ett välkänt inslag på den nya jazzscen som börjat växa fram efter krigsåren. Detta år spelade han och hans kvintett in en platta för den svenska etiketten Musica. Sättningen var nästan densamma som på bilden och bestod av Åke Hasselgård, Allan Johansson, Thore Swanerud, Bertil Frylmark och så Simon Brehm

Halleluja

Somebody loves me

1967 avled Simon, men innan dess han han med att lansera Lill-Babs, vara kapellmästare i Hylands hörna samt ackompanjera mängder av schlagerinspelningar med sin egen orkester för Karusell.

Posted on

Until the real thing comes along

Nu tror jag bestämt att sommaren är slut. Det regnade i natt och temperaturen har lagt sig på en betydligt lägre nivå. Men med är möjligt att solen snart tittar fram igen. Jag tänker dock parkera mig i soffan och läsa Harpsundsmordet, den andra Balderson-deckaren om Stadsrådet. Det är min första av denna okände författare och jag är mycket nyfiken på om det är en bra bok, eller en trist och ointressant.

I lördags firade vi Björn och där tog jag bilden ovan. Igår var jag mycket trött. Idag har jag fått ett hårstrå från ögonfransen som skaver i höger öga. Illa! ty jag har dessutom fått någon slags ögoninfektion och kan inte ha min lins och är därför halvblind. Irriterande.

Och nu över till något helt annat. Det skadar inte att gräva i sitt skivbibliotek. 1942 spelade Billie Holiday in Until the real thing comes along och I cover the waterfront. Vid den tiden stod inte Billie Holiday särskild högt i kurs hos Columbia så det dröjde till efter kriget innan de gavs ut, ty då hade hon fått stjärnkontrakt på Decca. Så här ser etiketten ut.

I’d lie for you
I’d sigh for you
I’d tear the stars down from the sky for you
If that isn’t love, it will have to do
Until the real thing comes along

Until the real thing comes along

I cover the waterfront

Avslutningsvis en mycket fin 50-talsvåning vid Gustav Adolfsparken. Observera den öppna spisen i en alkov i vardagsrummet. Även hörnrummet med påkostad fast inredning är värd att beundras. Jag skulle gärna bo där!

Posted on

Ernest Newman, Tristan och Isolde

1928 lät man spela in Wagners opera Tristan och Isolde. Inspelningen gjordes i Bayreuth med Bayreuth Festival Orchestra och Karl Elmendorff. Det var en redig utgåva, totalt 20 stycken 12-tums 78-varvsskivor. Två av skivsidorna innehöll dessutom en kort beskrivning operans uppbyggnad och olika teman. Det är en kultiverad herre vid namn Ernest Newman som står för berättandet.

I min garderob fann jag en av dessa skivor. Den ena skivan utgörs av Ernst Newmans tal och den andra upptar början på 2:a akten. Lyssna, det är en intressant utläggning och en fin inspelning.

Ernest Newton about the motives and their functions in the opera

Act 2. Prelude and opening scene

Jag måste villigt erkänna att inte visste något om Nanny Larsen Todsen så jag googlade och fann att hon dog det år hon fyllde 98 år och det var 1982. Om henne står också att läsa att hon “räknas som en av 1900-talets ledande högdramatiska sopraner och Wagnersångerskor, världsberömd inte minst för sin gestaltning av Wagners Brünnhilde och hon var länge den enda sångerska som där sjungit alla de ledande sopranpartierna i Nibelungens ring”. Även Lauritz Melchior var mig obekant men om honom finner jag inte mycket att säga.

Posted on

Your lips, your eyes, your curly hair

And when I told them, how beautiful you are
They didn’t believe me, they didn’t believe me.
Your lips, your eyes, your curly hair,
are in a class beyond compare.

En av världens första riktiga hits var They Didn’t Believe Me från Jerome Kerns musikal The Girl From Utah från 1914. I Siegfried Sassoons Memoirs of a fox-hunting man (När vi red efter räv) spelar en av männen vid fronten under första världskriget They didn’t believe på grammofonen mest hela tiden, alltmedan Sassoons alter ego helst vill höra något klassiskt verk.

1949 kom Delta Rhythm Boys för första gången till Sverige vilket inte alls blev någon vidare succé, men likväl återvände de sommaren 1950 och då passade Metronome records på att göra ett par inspelningar med dem. Domaredansen och Kristallen den fina. Naturligtvis på klingande, om än bruten svenska. 1951 skrällde det dock till på allvar och det med den klassiska Flickorna i Småland (Spotify). Samma år spelade man också in They didn´t believe me.

Posted on

Amelita Galli Curci sjunger Estrellita

Amelita Galli Curci föddes i Italien 1882 och studerade som ung pianokonsten vid konservatoriet i Milano. Så småningom började hon ägna sig åt sången men underlät att ta regelrätta sånglektioner utan intresserade sig istället för äldre sångtekniker och utvecklade på så sätt sin särpräglade stämma.

Under 10-20-talen var Amelita Galli Curci stor stjärna, först i Europa och sedan i USA dit hon flyttat 1916. Hon spelade in mängder med skivor för RCA Victor. De flesta av dem kom till under den akustiska eran när man sjöng in i en tratt. 1926 gick man dock över till elektrisk inspelning och två år senare spelade Galli Curci på nytt in Estrellita.

Visst har hon en fin röst? Den låter helt antik och allt annat än modern. Estrellita betyder något i stil med Lilla stjärna och stycket är något av en klassiker. Även Charlie Parker har spelat in det och min pappa spelaade det på piano när jag var liten.

1936 drog sig Amelita Galli Curci för gott tillbaka från scenen och ägnade sig istället åt att undervisa. Alltsedan 1930 hade hennes röst försämrats och en operation 1935 förvärrade situationen då en av nervtrådarna till struphuvudet skadades. Enligt Wikipedia kallas denna när numera för “the nerve of Galli-Curci”.

Posted on

Hallelujah! Thore Jederbys orkester

Här en svensk jazzskiva från 1948 med Thore Jederby. Det är Ulf Linde som spelar vibrafon, Bengt Hallberg på piano och Jack Norén på trummor. Medverkar gör också Nisse Skoog (trumpet) och Bjarne Nerem (tenorsax). Thore Jederby själv spelar bas av gammal klassisk modell, ståbas. Det är efterkrigstid och de nya influenserna från USA har börjat sprida sig till Europa och Sverige.

Hallelujah

All the things you are

Hallelujah finns också i en mycket berömd version med Red Norvos sextet med bland annat Charlie Parker, men den sparar jag till en annan gång.

Posted on

Hjördis Schymberg, en lyrisk sporan

För tre år sedan dog Hjördis Schymberg och det resulterar bara i några små notiser. Märkligt, tråkigt och så dumt. Hon var en fin sångerska. Å andra sidan blev hon mycket gammal och hennes karriär hade sina glansdagar på 30-40-50-talen.

Säkert skall en dag

Heddas aria ur Pajazzo

Innan Birgit Nilsson gjorde entré, var Hjördis Schymberg en av våra mest kända operasångerskor. En jämförelse dem emellan haltar dock, ty Nilsson känns mer Wagner och Schymberg en aning spädare, mer lyrisk.

Jag har städat och i ett skivställ fann jag följande fantastiska inspelningar med Hjördis Schymberg från 1938: Säkert skall en dag och Heddas aria ur Pajazzo. De är gjorda i Konserthusets lilla sal 2 februari. Orkestern står Nils Grevillius för. Här kan man läsa lite mer om Schymberg.

Posted on

Ellingtons Black, brown and beige

1943 uppfördes för första gången Duke Ellingtons svit Black, brown and beige. Tyvärr var inte kritikerna särdeles förtjusta, vilket gjorde honom besviken. Kompositionen sägs vara en hyllning till, eller kanske snarare en skildring av, det svarta USA. Av någon anledning spelades inte hela verket in på skiva, bara ett utdrag. Det var först 1958 som den kompletta sviten gavs ut och då medverkade även Mahalia Jackson.

Här har vi Black brown and beige med Duke Ellingtons orkester i en inspelning gjord 11-12 december 1944 i RCA Victors studio 2 i New York:

Sviten innehåller följande delar:
Work Song 04:39,Come Sunday 04:31, The Blues 04:35, Three dances: West Indian Dance 01:43, Emancipation Celebration 01:43, Sugar Hill Penthouse (Beige!).

För kalenderbitaren kan jag meddela att jag funnit information om vilka som medverkade vid inspelningen och de är som följer: Duke Ellington & His Famous Orchestra: Cat Anderson, Shelton Hemphill, Taft Jordan, t; Ray Nance, t, vn; Lawrence Brown, Joe Nanton, tb; Claude Jones, vtb; Jimmy Hamilton, cl, ts; Johnny Hodges, as; Otto Hardwick, as, cl; Al Sears, ts; Harry Carney, bs, cl, bcl; Duke Ellington, p; Fred Guy, g; Junior Raglin, b; Sonny Greer, d. På The blues medverkar Joya Sherrill som vokalist.

Posted on

I feel resistance as I open my eyes

Woke up this morning, closed in on all sides, nothing doing
I feel resistance as I open my eyes, someone’s fooling
I’ve found a way to break through this cellophane line
‘Cause I know what’s going on in my own mind

Är det möjligtvis någon som kommer ihåg Living in a box? Jag var förtjust i penthouse-mixen som låg på baksidan av tolvan. Penthouse – det är åttiotal över det ordet!

Living in a box var en av alla de grupper som praktiskt taget bara hade en enda riktigt stor hit och några mindre i kölvattnet därefter. Att låten och gruppen hade samma namn gör inte saken bättre/sämre. Jag undrar om det inte var i samma veva som bros hade en jättehit med When will I be famous? Den var inte bra när det begav sig och är ungefär lika trist idag.

Bättre tyckte jag om Bananarama och Cutting crew. Samma år uppträdde Rick Astley och Sinitta (för övrigt dotter till Miguel Brown som gjorde So Many Men, So Little Time) och det är bara att konstatera att allt verkligen inte vara bra det året, även om åldern ger viss charm åt en del av eländet. Det var för övrigt detta år som Stock/Aitken/Waterman stod på höjden av sin karriär och dominerade listorna både i England och Sverige.

Posted on

There’s honey in the honeycomb

Under krigsåren kom danske swingsångaren Freddy Albeck till Stockholm av en anledning som jag inte kan erinra mig – det har helt enkelt fallit mig ur minnet. Hursomhelst gjorde Albeck några inspelningar för Sonoras Swingserie (1943). Här har vi

Honey in the honeycomb

och Moonlight becomes you

Väldigt fina är de båda två, den första är en dänga och den andra andra ärmer sentimental. Tyvärr är kvalitén halvdan, det var krig och man var tvungen att lämna in en gammal skiva när man köpte ny. Skivorna gjordes alltså av nedsmälta gamla exemplar och det lät inte alltid så bra.

På bilden ovan ses Albecks egna orkester i Danmark som är av senare datum. Från vänster: Poul Olsen (violin), Peter Sieben (tenorsax), Grevelund (piano), Mazuri (trompet), Jarlskov (trommer), Albeck (bas og sang), Skibsted (manager).

Posted on

Jazz Selection-vax på grammofonen

Min skivväxlarpinne har varit trasig ett tag. En av de tre plastpiggarna hade blivit utsliten vilket fick till följd att samtliga plattor släpptes ned, inte bara den första, en understa. Igår kom jag mig äntligen för att reparera den och nu kan jag återigen spela skivor utan att behöva byta var tredje minut. 10 skivor kan man lägga på och det blir ungefär en halvtimmes musik om man spelar 3-minuterslåtar. Lägger man på 10 lp-skovor, klarar man sig några timmar.  (här ett YouTube-klipp som förklarar funktionen )

Jag la samman en bunt med 9 skivor från det svenska bolaget Jazz Selection som gav ut skivor från bl.a. amerikanska Dial och franska Vouge (vissa Vougeutgåvor tror jag från början var amerikanska original). För er som undrarvad jag satt samman, har jag även skapat en Spotify-playlist med samma melodier. Lyssna! Dock tycker jag att mina skivor låter bättre än det sunkiga ljudet från gratisversionen. Plattorna från tidigt 50-tal har ofta utmärkt ljud om de inte är sönderspelade.

Posted on

And her heart belongs to Tangerine

En av 30-talets snyggaste bilder: Inga Tidblad och Edvin Adolphson tar sig ett glas och är onekligen stiligast i hela stan. Och så lyssnar vi på Tangerine från 1942.

Benny Goodmans orkester och Art Lund vid mikrofonen. Texten handlar om den fagra Tangerine som vuxit upp på barerna i Argentina. Tyvärr är bara den första versen med i denna inspelning.

Tangerine,
She is all they claim
With her eyes of night and lips as bright as flame

Yes, she”s got the guys in a whirl
But she’s only fooling one girl
She’s only fooling Tangerine

Posted on

Oh, the voices burnt, the voices gold

När jag var på fest i fredags lyssnade vi på John Foxx (han var dekorativ!). Av någon anledning hade jag helt glömt bort att jag själv faktiskt lyssnat på honom en gång.

Foxx var Ultravox förste sångare. De där ögonen och den där profilen är väldigt mycket 80-tal för mig (som brukade kisa mest hela tiden bara för att få smala ögon). Lustigt nog har jag först på äldre dagar fått den frisyr som jag skulle ha haft då det begav sig. Man gör inte alltid allt i rätt ordning. Men titta på videon! Syntarna är inte dumma alls i den här låten och melodin är suggestiv, dock är ljudet rätt uselt. Lyssna också på No one driving och Miles away.

Posted on

Yolanda Christina Gigliotti blev Dalida

Uppvuxen i Egypten, men av italiensk börd, blev Dalida ett namn redan i mitten av 50-talet när hon korades till Miss Egypt. Några år senare, efter att ha flyttat till Paris,  etablerade hon sig som grammofonartist och hade drivor av hits, bl.a. Romantica och Lazzarelle.

Men det var år 1973 som en av hennes mest välkända sånger spelades in. Tillsammans med Alain Delon gjorde duetten Parole, parole. Låten hade ursprungligen gjorts av Mina i Italien, men Dalidas och Delons inspelning blev enormt stor i Frankrike och på andra håll i Europa. Jag tror dock att jag själv föredrar Minas.

En annan Dalida-klassiker är Bang bang. Originalet skrevs av Sonny Bono och spelades in av Cher och Nancy Sinatra. På 70-talet gjorde Dalida både disco (den första får sägas vara J’attandrai) och arabisk musik. Lyssna på Salma ya salama som var en av de första arabiska storsäljarna av en västerländsk artist.

Privatlivet var inte lika lyckat som karriären och 1987 tog Dalida livet av sig, vilket både hennes första man och två av hennes älskare gjort före henne (Luigi Tenco var en av dem).

Posted on

“Ack! Stanna, stanna, vackra herde”

Just nu lyssnar jag mycket på Jussi Björling. Jag har en lp, troligtvis från åren runt 1960, där han sjunger “Operatic arias”. Det är inspelningar gjorda mellan 1936 och 1948 och utgavs ursprungligen på 78-varvsskivor. Den är finfin och hans röst underbar. Jussi hör definitivt till mina favoriter i den genren.

I mitt skivbibliotek har jag också en hel del äldre skivor, utgivna när det begav sig. Här två utmärkta inspelnngar från 1931.

Carmela

Tantis serenad

Några år senare, 1938, spelade Björling in Paris entrésång och Nu är jag pank och fågelfri med en orkester under ledning av Nils Grevelius. Paris entrésång kommer från operetten Sköna Helena och översattes av Frans Hedberg till svenskan.

Uti en skog på berget Ida, sågs en sommarmorgon klar
tre gudinnor häftigt strida om vem skönast av dem var.
Evoe! Vad dock gudinnor för att tjusa karlarna.
Evoe! Mot andra kvinnor ha fasoner som är bra,
ha fasoner som är bra!

Ung och skön i morgonbranden följd utav små vita lamm
med ett äpple uti handen kom en herde vägen fram.
Ack! Stanna, stanna, vackra herde, vackra gosse stanna här.
Du nog giver den ditt äpple som du tycker skönast är!
Evoe! Vad dock gudinnor för att tjusa karlarna.
Evoe! Mot andra kvinnor ha fasoner som är bra,
ha fasoner som är bra!

Vishet stor du ska förvärva, sa den första, om du ger
gyll’ne äpplet åt Minerva som du kysk framför dig ser.
Evoe! Vad dock gudinnor ha fasoner som är bra!
Makten över jordens söner, ära, glans som ej går ner,
sa den andra, strax din lön är, om du Juno äpplet ger.
Evoe! Vad dock gudinnor för att tjusa karlarna,
ha fasoner som är bra!

Men den tredje, ack den tredje, hon var tyst av många skäl.
Hon fick äpplet strax med glädje! Kalkas, ni förstår mig väl?
Evoe! Vad dock gudinnor för att tjusa karlarna.
Evoe! Mot andra kvinnor ha fasoner som är bra,
ha fasoner som är bra!

Paris entrésång

Nu är jag pank och fågelfri

Posted on

Dancing thru velvet summer nights

Natten_hela_dan

Klackarna i taket! Champagnedrömmar och en kameralins som svajande fångat in ett mörkt vardagsrum. Detta kan knappast beskrivas bättre än av denna text.

Champagnedrömmar flöto som strömmar då, glömskans sekunder, kärleksstunder, det är stunder hela dan det, ville de bara räcka och vara än.

Åt mig du skänkte tankar du tänkte som poem, i fantasier till melodier ur Boheme. Ja den här natten låg kärlek i skratten, det var natten hela dan det. Ville den bara räcka och vara än.

Men man kan vara säker på att en dag står hösten för dörren. Om detta sjunger Peggy Lee i den vackra Where Did They Go. Den är så sorglig; allt det vackra som tagit slut, krossats – men känslan av glädje finns trots allt kvar.

I remember dancing thru the velvet summer nights, stars is softly flicker thru a thousand colored lights, sipping pink champagne until the sun began to rise, till morning turned our laughter to goodbye.

Where did the go, all the good times, all the flowers, all the wine, the young men who hold me, all the lovers who where mine.

Posted on

Nancy Sinatra och en aning Frank

Nancy Sinatra kan man tycke lite vad man vill om. För många år sedan var jag mycket förtjust i henne. Idag är jag lite mer kluven, men det finns en del inspelningar som jag tycker riktigt mycket om. En favorit är Kinky Love som kom någon gång på 70-talet när hennes karriär hade dalat. Lyssna på den, den är fantastisk på många sått, inte minst för att produktionen är osedvanligt snygg.

So, close your eyes and think of someone you physically admire
And let me kiss you, let me kiss you

En gång för många år sedan. En sommar och jag satt i en bil och regnet öste ner och radion spelade Let me kiss you, en duett med Morrissey. Det är något speciellt med hennes brustna stämma.

 

 

Dessa minnen! Jag minns en annan gång. Det var sommaren och natten tog aldrig slut, ty ljuset blev endast lite svagare utan att natten för den skull sänkte sig ned. Jag var på besök hos GBS och in the wee small hours satte hon sig vid pianot och spelade Polka dots and moonbeans för mig. Allt sedan dess älskar jag denna banala schlager.

Posted on

Lars Gullin och hans Danny’s dream

Lars Gullin, Danny's dream. Emarcy.1954 års bästa skiva enligt Orkesterjournalen var Lars Gullins inspelning av Danny’s dream. Lyssna på den, om den är av någon anledning obekant, ty den är oerhört bra. Jag har nämnt den tidigare och älskar den för att den är fylld av ett svenskt vemod som jag tycker hör glesbygden till.

Det svenska skivbolaget Metronome , som gjorde inspelningen, hade kontakter med amerikanska Mercury records, vars inspelningar de gav ut och vice versa. Det dröjde därför inte länge innan inspelningen gavs ut i USA på Mercurys jazzetikett, EmArcy, och Gullin gjorde sig ett namn även i USA och Down Beat röstade fram honom som bästa nykomling. Inte illa av en artist som aldrig besökte det stora landet i väst.

Femtiotalets jazzutgåvor har ofta omfattande texter på baksidan, även på singlar och EP-skovor. Jag är svag för dessa essäliknande texter och den amerikanska utgåvan till Dannys dream utgör inget undantag. Läs texten på omslagets baksida så förstår ni vad jag menar.

När Nannies Porres album Nära skulle spelas in, var tanken att Lars Gullin skulle arrangera melodierna. Tyvärr avled han och skivan spelades in utan hans hjälp. Hennes version av Danny’s dream är dock mycket bra och väl värd att lyssnas på.