Publicerat

Och så har klockan passerat midnatt

Midnatt

Åh, denna vinter, denna frost och dessa vackra nätter! Aldrig promenerar jag så mycket som när kvicksilvret sjunker och snön faller vit. Jag kan inte hålla mig inne och min kropp får åter den energi som novemberfukten berövat den.

Åh, dessa vinternätter när jag sitter ensam inomhus. Timmarna när fönsterrutorna är svarta hål och andas kyla. Timmarna när man kan lyssna på musik. Det är då man bör plocka fram midnattsplattorna.

Jag tycker att lukterna är annorlunda dessa kalla nätter. De är svala och frostiga. Bor man i ett nyproducerat hus går man miste om detta, ty då är naturen alltför avlägsen. Den är utestängd. Det tycker jag är synd. Årstidernas växlingar bör, åtminstone i viss grad, avspegla sig inomhus.

Midnattsmusik, denna exklusiva genre, diskuterade jag med Schniff som framhöll den klassiska Coltrane/Hartman-skivan och Monica Zetterlunds Waltz for Debby.  Jag höll med och rekommenderade Lady in satin, en av de sorgligaste skivor jag vet. Jag brukade ligga på golvet och lyssna på den när jag inte mådde så bra, på lagom avstånd från båda högtalarna för bästa stereoljud. Det var lite hårt, men jag hade huvudet på mattan.

Många midnattsskivor är solitärer, d.v.s. från den tid innan lp-skivan inte intagit marknaden.  Dessa får man bunta samman på lämpligt sätt. Jag har därför skapat en playlist med några av mina favoriter.  Känner er fria att lägga till det som saknas.

Publicerat

Casimir ordnade nätter på Der Liebe

Gösta Ekman och Pauline Brunius

En av de mer bortglömda nattklubbarna i Stockholm, tillika den mest mytomspunna, låg i en källare i närheten av Johannes. I slutet av 30-talet och början av 40-talet begav sig merparten av de mest levnadsglada till den skumma källarlokalen, som saknade orkester utan istället spelade grammofonmusik. Klubbens ägare var friherre Casimir Rosencroona, en välbärgad ung man som satte sprätt på arvet genom att importera skivor från England och USA.

Här roade sig Gösta Ekman de sista åren av sitt liv, Agnes von Krusenstjernas vackra jungfrur, luspanka butiksbiträden och folk från film och teater.

Av förklarliga skäl är det ytterst få som verkligen kommer ihåg dessa långa nätter. För att ge en bild av stämningen, har jag satt samman ett urval av de melodier som spelades den gången. Det börjar med swing och slutar med latinamerikanska tongångar i gryningen. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 1:

Kväll efter kväll, vände Casimir plattor på den trånga klubben. Så här lät den gång när svetten lackade på Der Liebe. Varma sommarnätter i dåligt ventilerade lokaler är verkligen inte något nytt, om det nu var någon som trodde det. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 2:

Jimmie Lunceford: Mandy; Duke Ellington (Dolores Parker sång); Take love easy;Benny Goodman: Shivers; Jimmie Lunceford: Sassin” the boss; Cab Calloway: A ghost of a chance; Benny Gooman: Till Tom special.

Här intill ses Ingrid Bergman och Gösta Ekman en sen natt på vägen hem efter en helkväll på Der liebe. En väldigt fin bild. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 3:

Henry King: Negra consentida; Teddy Wilson: Blues in C sharp minor; Lionel Hampton: A ghost of a chance; Charlie Barnet: Wanderin blues; Billie Holiday: Foolin myself; Alice Babs: Bluebirds in the moonlight; Lil Armstrong: You mean so much to me; Miff Görling: Fate; Håkan von Eichwald: Diane; Zarah Leander: Lang ists her.

Midsommaren 1942 hade Casimir Rosencroona beslutat sig för att anordna midsommarfest på Der Liebe. Han var ingen stor vän av lantlivets alla behag, den gode Casimir. Nya plattor hade anlänt med den sista båten från USA och smuggelspriten från Tyskland fyllde en hel jungfrukammare i hans rymliga våning. Det var som upplagt för en midsommarfest ingen någonsin skulle minnas.

Midsommarnatten gick över till midsommardag och i några av Casimirs rokokosoffor gjorde en och annan gäst sitt bästa för att utmana sedlighetens lagar, i köket smälte den sista isen och till sist började även grammofonskivorna att tryta.

Och Diana Miller sjöng My heaven on earth

My heaven on earth came at a glance
bringing romance
Your lucky charm was all I needed
to thrill my heart with a song

Your sweet, your lovely and gay
heaven has been my greatest gain
for letting an angel like you getting avay

Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 4:

Publicerat

No, it shouldn’t happen to a dream

Bredvid Duke Ellington på bilden ovan står Al Hibbler, en sångare som ofta sjöng med Duke Ellingtons orkester på 40-talet. Hibbler är inte någon klassisk jazzsångare, mer en duktig vokalist. Det gör honom inte på något sätt sämre, ej heller om man jämför med den brölige James Rushing som var stor på den tiden.

Under en kort period 1946 låg Ellington på det nystartade bolaget Musicraft som tyvärr snabbt gick omkull, inte minst för att de blev utestängda från de bästa skivpressarna och endast fick tag i undermåligt material, ty de etablerade storbolagen ville inte ha konkurrens. Nåväl, bandet hann med att spela in några skivor innan de bytte till Columbia.

Den 25:e november gick de in i studion på WOR Longacre Theater i New York för att spela in It shouldn’t happen to a dream.

Ett år senare, när orkestern spelade in för CBS, var det dags att spela in Do nothing till you hear from me.

Lyssna på Ellingtons orkester med den förträffliga Al Hibbler!

Publicerat

Sarah Vaughans My funny valentine

Jag köpte Sarah Vaughans EP Imagination eller kanske heter en Images, för det kallas den på baksidan. Det lustigaste med den skivan är konvolutet för där står en urringad dam rökandes framför fönstret och väntar med stor sannolikhet på en karl, eller kanske ett fruntimmer, om det är den sortens pulp fiction.

Det hela är lite märkligt, för Sarah Vaughan var en respekterad jazzsångerska i början av 50-talet och ingen som förknippades med billig populärkultur, vilket naturligtvis inte hindrar att det är ett fint omslag. På 50-talet var det över lag svårt att ha mörkhyade sångare på omslagen, om de inte var just tecknade, kanske är det förklaringen till att detta omslag ser ut som det gör.

Inspelningarna gjordes 1954, samma år som skivan släpptes och där finns bland annat en fin version av My funny Valentine.

Is your figure less than greek
Is your mouth a little weak
When you open it to speak
Are you smart?

Ytterligare ett utmärkt spår är Imagination av Jimmy Van Heusen och med text av Johnny Burke. Tyvärr finns det inte tillgänglig någonstans, så ni får hålla till goda med My funny valentine.

Publicerat

På Mintons Playhouse i Harlem

1939 spelade Coleman Hawkins in Body and Soul (fantastisk!) och den kan till viss del sägas vara inledningen på den nya era inom jazzen som utvecklades under krigsåren.

Sena nätter i början av 40-talet samlades New Yorks musiker för ett par timmars after-hours jam sessions på Minton’s playhouse eller Clark Monroe’s Uptown house som båda låg i Harlem. Det var under dessa år som den nya be-bop-jazzen växte fram, i skuggan av den då så väl etablerade swingen.

I kretsen av unga musiker som lekte med harmonier och rytm, fanns Dizzy Gillespie, Thelonius Monk, Kenny Clark, Charlie Parker och Charlie Christian. Christian spelade elgitarr i Benny Goodmans band och anses vara en verklig föregångare inom be-bop. Dessvärre dog han redan 1942, så det finns inte mycket bevarat på skiva, förutom de inspelningar som han gjorde med Benny Goodman.

Men! En ung student, Jerry Newman, som hade tillgång till en portabel inspelningsapparat (den graverade 16-tums 78-varvsskivor) brukade hänga på Minton’s och han fångade några lite längre jam sessions på skiva och dessa gavs så småningom ut i ett album av skivbolaget Vox (jag köpte en gång ett exemplar på Ebay, men skivorna anlände krossade). Det rör sig om två melodier: Charlie’s choice (även kallad Swing to bop) och Stompin’ at the Savoy. Medverkar gör Thelonius Monk, Kenny Clark, Joe Guy, Nick Fenton och Charlie Christian.

Några år senare, från mitten av 40-talet och ett par år framåt, gjordes några av de allra bästa jazzinspelningar som någonsin gjorts. Lyssna till exmpel på Charlie Parkers lover man (som dock spelades in på västkusten i den Hollywoodstudio som Dial hyrt).

Red Norvo var en annan musiker som tidigt tog intryck av den nya rörelsen. Läs mer om hans Improvisations.

Bilden föreställer en fransk Vouge-lp med inspelningarna från Minton’s som gavs ut i mitten av 50-talet. Snygg!

Publicerat

Arne Domnerus Favourite groups

favourite_groups1949 startades Metronome records, ett skivbolag som redan från början hade en stark jazzprägel. Samma år kom James Moody till Sverige, ett tillfälle som Metronome inte försummade. Mr Moody fick spela in skivor både i sitt eget namn och som medlem av andra orkestrar.

Metronome gav ut en hel del amerikansk jazz tack vare ett samarbete med både  Prestige och Savoy records. I gengäld kunde Prestige ge ut Lars Gullin, James Moodys svenska inspelningar och mycket annat. Materialet samlades till viss del och gavs ut på lp med titlarna New Sounds From Sweden vol 1-8.

Här har vi ett album som spelades in 1949 (3 skivor med totalt 6 spår) med Arne Domnerus and his favourite groups. Medverkar gör James Moody, Ulf Linde, Leppe Sundewall. Gösta Theselius och många andra. Lyssna på:
Carrider

Everything but you

och Night and day

Publicerat

Heavenly shades of night are falling

Romantik, för hela slanten. Ett gammalt klipp med Platters från sent 50-tal. Texten går verkligen inte av för hackor (Heavenly shades of night are falling). Hela låten med lite bättre ljud finns på Spotify.

Heavenly shades of night are falling, it’s twilight time
Out of the mist your voice is calling, ’tis twilight time
When purple-colored curtains mark the end of day
I’ll hear you, my dear, at twilight time

Here, in the afterglow of day, we keep our rendezvous beneath the blue
And, in the same and sweet old way I fall in love again as I did then

Deep in the dark your kiss will thrill me like days of old
Lighting the spark of love that fills me with dreams untold
Each day I pray for evening just to be with you
Together at last at twilight time

Och när kärleken är slut, tar man fram nästa Platters-singel och lyssnar på Smoke gets in your eyes (They asked me how I knew, my true love was true…).

Publicerat

Where all the angels fear to thread

Egentligen en småfånig låt med en mesig Ricky Nelson, men har man sett Scorpio Rising tänker man i andra banor. I Kenneth Angers film sitter en ung och farlig man hemma på kammaren i sin svarta perfecto och unnar sig lite kokain, innan han ger sig ut på motorcykeln för att finna sig en skinnknutte för kvällen. Tidigare har bara slutet på Scorpio rising funnits på YouTube, men nu finns äntligen briljanta första delen. Den är full av en ovanlig och tilltalande form av romantik

Fools rush in
Where angels fear to tread
And so I come to you my love
My heart above my head

Fools rush in where wise men never go
But wise men never fall in love so how are they to know
When we met I felt my life began
so open up your heart and let this fool rush in

Fools rush in är en smått genial text tycker jag. Kärlek, utan några som helst tvivel. Lite som Kim Wildes Never trust a stranger. Lyssna! Tyvärr hittade jag inte Brook Bentons geniala version med stråkar och allt.

Publicerat

Adam Ant är något av ett modelejon

I SVT Plays arkiv finns en smärre guldgruva och framförallt Måndagsbörsen är en källa till glädje. Men kan helt enkelt inte låta bli att skratta. Det minst sagt märkliga inslaget med Adam Ant i Måndagsbörsen slår alla rekord. Staffan Schmidt sitter mest och gör sig lustig på Ants bekostnad, vad det nu skall vara bra för.
– Jaha, här tänker då Adam Myra visa upp något som han har knypplat.
– Show it to the audience, show everyting.

Lika klasssikt som när Susanne Olsson berättar för Paul Weller att
– In Swedish Jam means sylt, like jelly.

Och vad har Adam Ant på sig? Han har funnit höstens stil. Mycket snyggt är det minsta man kan säga.

Publicerat

Now there’s neon on my naked skin

Nej, jag tänker inte fotografera mig själv avklädd i neonljus, istället tycker jag att vi tittar på denna Alphavillevideo. Texten är brilljant:

Winter cityside, crystal bits of snowflakes all around my head and in the wind, I had no illusions that I’d ever find a glimps of summers heatwaves in your eyes.
You did what you did to me, now its history I see, here’s my comeback on the road again.
Things will happen while they can, I will wait here for my man tonight, its easy when your big in japan.

Jag är en smula osäker på varför jag har en sådan svaghet för 80-talets videos. Kanske är det romantiken, kanske är det ungdomsminnen, kanske är det bara de galna idéerna. Ofta finns där någon form av allvarsamma lekar och jag tror att det är dem jag älskar.

Publicerat

Shout your thanks up to the sun

Här något ruskigt bra. Faktiskt bland det bästa jag vet, alla kategorier. Det är en inspelning från 1950, en av Billie Holidays sista på Decca. Den heter This is heaven to me

This is heaven to me

When I hear them say
There’s better living
Let them go their way
To that new living
I won’t ever stray
’Cause this is heaven to me

Publicerat

Steps to heaven, three steps to me

Ken Laszlo var under ett par år en tämligen stor italodicsostjärna. För ett par år sedan, runt 2005, lyssnade jag mycket på italodisco. Genren upptäckte jag som genom en slump i och med att jag hittade en 12:a, Ken Laszlos hey, hey, guy.

Let me try your love. Yes babe, I”m waiting, please don”t stop. Hey guy all your love forever

Steps to heaven, three steps to me. Let me know what you are doing tonight, You love me, but sorry I don”t love you. Let me know what you are doing tonight

Det gjordes mycket bra under en följd av åttiotalsår som kan gå under benämningen italo. Lyssna t.ex. på Silent circle, Voyage, voyage, Charlie, Alan Ross och Flirts. Listan kan göras lång. Gemensamt är iallfall dramatiken, känslorna och det ostiga soundet. Och omslagen kan ofta kategoriseras under rubriken smaklösa.

Även Sverige bidrog till genren, hur konstigt det nu än kan låta. Svenska fake gjorde klassikern Brick som inte går av för hackor. En av medlemmarna var även verksam i tredje mannen. Snygg video! I Italien brukar man också ta med Lili och Susie, både Candy love och Oh mama.

Och för att inte tala om Savage. Bättre än Don”t cry tonight blir det knappast.

Det är en rätt speciell genre och jag tycker fortfarande om den.

Publicerat

Kulturkonsumtion till Finlands ära

Jag har varit på Kulturfestivalen.

I onsdags strilade regnet ner och på Brunkebergs torg speglade sig de kulörta lamporna i den regnvåta ytan på dansgolvet. Månskensorkestern hade fått fint besök den unge tangokungen från Finland, Saska Helmikallio, samt ingen mindre än min egen Glesbygdssyster. Det blev en mycket vacker kväll och inte minst den nykomponerade Champagnetango, som GBS specialskrivit för detta tillfälle, bidrog till kvällens ljuvlighet. Finska är ett mycket vackert språk. Jag är svag för hela vårt östra grannland, inte minst efter vinterns helsingforstur.

På torsdagen var det Sveriges radios symfoniorkester som spelade på Gustav Adolfs torg. Finlands egen Eino Grön gjorde en helt lysande version av From russia with love. Stram som en lagårdsdörr, nästintill orörlig, stod den mäktige finske sångaren och sjöng så att man ryste. Och han sjöng på finska. Se honom
här som ung och fager yngling. Finlands store sångare innan Grön, var Olavi Virta. Han är också värd att lyssnas på.

Och: om ni inte har gjort det, lyssna på GBS sommarprogram. Det finns ett tag till på Sveriges radios hemsida. Högtidligt och humoristiskt kan man karaktärisera det. Och man får lära sig om lavendeltvålens förtjänster.

Publicerat

Kvällens luft precis som champagne

Det här är bland det bästa jag vet. Det finns som bekant mycket som är bra, men just den här tillhör favoriterna. Texten skrevs av Nils Hellström och musiken komponerades av Thore Ehrling.

Och det är texten som jag tycker allra bäst om. Man skulle kunna kalla den banalt romantisk, men var gör väl det när man faller hejdlöst, tar den till sitt bröst och nästan gråter?

När är väl kvällens luft precis som champagne, med doft av nattviol, ros och kastanj? Det händer alltid när vi mötas vi två, på en månskens-promenad.

När spirar röda rosor upp där vi går, när dansa älvor runt omkring i vårt spår? Det händer alltid när vi mötas för att gå, på en månskens-promenad.

Och lyssna på den och lägg märke till stråkarna som kommer mot slutet. Så vackert.

Går jag alen och vankar, under en måne så stor, har jag i mina tankar, gissa min vän, vilken du tror.

När kan man lyckostjärnan nå med sin hand, när lyser vägen vit till vårt Samarkand, det händer alltid när vi mötas vi två, på en månskenspromenad.

Bilden ovan kommer från notbladet (för övrigt en typisk bild från Ateljé Uggla, snygg som tusan). Det har tillhört min far och eftersom han började spela på dans redan 1943 så undrar jag om den fanns på repertoaren redan då, eller om det dröjde några år. Han var mycket ung på den tiden och sättningen var bas, fiol och dragspel. Deras Månskenspromenad måste ha varit av enklare slag, men så växte väl varken nattviol och kastanj vid de norrländska festplatserna. Och inte var det champagne i glasen.

Är jag på det humöret och sällskapet det rätta, brukar jag sjunga den.

Publicerat

Men där växte bara vackra blommor

Jag lyssnar på Min trädgård (Spotify-länk) från Olle Ljungströms självbetitlade album från 1993. Tyvärr hade jag den på CD, så den åkte upp på vinden. Därför var det var länge sedan jag lyssnade på den. Men nu är det dags igen och åh vad den är bra!

Jag älskade skivan när den kom, precis som uppföljaren Världens räddaste man. Ett av favoritspåren var Min trädgård: I den trädgård som jag valt, växer bara vackra blommor. Fint tycker jag, att man kan odla och omge sig med dem och det man tycker om; så tolkar jag de vackra blommorna. Och dum vore man väl annars: om man inte odlade sådant som man verkligen tycker om och som man själv kan finna näring i.

Jag samlar vatten till dig,
heligt vatten till dig,
vi är idag, vi är imorgon,
vissa är lite för mer.

Och bilden! I mitten på 90-talet var även jag svag för kritstrecksrandigt. Jag hade en mellangrå kavaj med tunna, ljusa linjer. Och en väst. Vit skjorta och paletå. Några år senare fann jag mig en fez-liknande historia som jag gärna bar på huvudet. Bilden på Olle hade jag inte sett då, men nu, när jag för första gången ser den, väcks minnen. Och när jag lyssnar på musiken.

Spår att lyssna på: Du och jag, Minns i november och Drömmar.

Publicerat

Body and soul med Paris Bis

Det är möjligt att denna video knappt ens visades ens när det begav sig men här är den iallfall: Body and soul med Paris Bis, dvs Tom Wolgers och Irma Schultz.

Det var 1986 som Paris Bis släppte singeln och tolvan Body and soul. Mer blev det inte, om man undantar ett spår på Mekanos julskiva 1986, då under namnet Paris Bizarre. Wolgers egentliga mästerverk, ett något starkt ord i detta sammanhang, är Mockba Musics lp från 1984 som är ett mycket dramatisk album med titlar som Kniv mot hud. Och omslaget! som är att betrakta som mycket stiligt.

Paris Bis gjorde nog inte så mycket väsen av sig men Body and soul är en i mitt tyckte mycket maffig produktion. På skivans omslag finns en av 80-talets vackraste bilder på Irma och Tom.

Och jag var såpass svag för Tom Wolgers och hans stil, att jag skaffade en svart slängkappa, en gång för länge sedan – när det begav sig. Nu hänger den i garderoben och väntar på sin renässans och att än en gång få komma ut på galej.

Publicerat

Throw em in the deep blue sea

You can take the moon
Gather up the stars
And the robins that sing merrily
Put ”em in a box
Tie it with a ribbon
Throw ”em in the deep blue sea

You can take the flowers
Down in lovers lane
And that sentimental poetry
Put ”em in a box
Tie it with a ribbon
Throw ”em in the deep blue sea

 

Not for me, all that stuff
The dreams that ruin your sleep
Not for me, had enough
Love is one thing you can keep

Jag roar mig med Spotify och går igenom skiva efter skiva. I princip hela Nat King Coles 40-talsproduktion finns där och det är just under dessa år som han var som bäst. Texterna är ofta melankoliska och hans version av You call it madness, I call it love är fantastisk.

En annan pärla, som jag tidigare aldrig hört, är Throw ”em in the deep blue sea. Det framgår med största tydlighet, att romantiskt trams, förtjänar inte bättre än att sjunka djupt ner till havets botten.

På 50-talet tog stråkarna över och Nat snyftade sig igenom Mona Lisa och andra melodramatiska opus. Konvolut på hans skivor var, när vinylskivan slog igenom stort i decenniets mitt och bildomslag infördes på allvar, ofta tecknade – ett öde han delade med många afroamerikanska artister. Var det inte illustrationer som prydde framsidan, var det kanske en bild på ett instrument, en palm eller en blondin! Allt för att inte avskräcka de vita medelklassiga köparna som utgjorde den största gruppen av skivköpare.

Publicerat

Dansat såsom skökorna i Babel

Jag tycker deras parties är så torra,
jag undar vad de gjorde i Gomorra.
I Sodom skulle jag ha firat orgier,
med perser, turkar, negrer och georgier.
Och dansat såsom skökorna i Babel,
men se det får jag inte alls för Abel.

En av de märkligaste texter jag vet. Det är en slags My fair lady-liknande historia i en mer barnförbjuden version. Lyssna genast på Abel:

Och varför åker hon till häst, när den vita Cadillacen åker bakom?

Publicerat

Ella och Louis är Porgy and Bess

Detta är en skiva jag gillar och spelar med jämna mellanrum, trots att jag egentligen inte är något stort fan av vare sig Ella Fitzgerald eller Louis Armstrong. Inspelningen (Verve MG VS-6040-2) är dock mycket ståtlig och de kompletterar varandra utmärkt. Orkestern leds av Russell Garcia och upptagningen är en påkostad historia i stereo från 1957.

Det allra finaste med hela skivan är dock förpackningen; den är en dubbel-lp med ett foldoutomslag som är ungefär som en bok, för mellan pärmarna finns text och bilder tryckta på fint papper och med tjusig typografi. Och då har jag inte nämnt omslaget! Minsann, har inte Norman Granz låtit lägga en riktig mosaik som sedan fotograferats av? Helt säker kan man inte vara, men det skulle då inte förvåna mig.

Omslagets AD var Sheldeon Marks. Tidigare Verveomslag hade ofta David Stone Martin som illustratör, men efter mitten av 50-talet fick han till viss del stå tillbaka för andra förmågor. Han har dock gjort en av illustrationerna i detta album.

En annan version av Porgy and Bess från samma tid, som är snäppet bättre och min favorit, är Miles Davis version (Columbia CS 8085). Fruktansvärt bra.

Publicerat

Skivfynd i förorten

Jag hade tur, den dag jag åkte ut till Huvudsta för att gå på loppmarknad. Bland drivor av totalt värdelösa skivor i uselt skick låg två riktiga bodbitar. Stan Getz LP Imported from Europe, inspelad för Verve i augusti och september 1958. Det är inte vilka musiker som helst som medverkar: Lars Gullin, Bengt Hallberg och Jan Johansson bland andra. Ett fynd gissar jag, ty det var den amerikanska förstautgåvan. Snygg dessutom och fina titlar, bla Speak low, Like someone in love och They canմ take that away from me.

Fynd nr 2 var Gerry Mulligans What is there to say? En LP från 1959 med hans nya pianolösa kvartett, alltså inte den klassiska från tidigt femtiotal med Chet Baker, Chico Hamilton och Bob Whitlock/Carson Smith. Mitt exemplar är en pressning på tyska Philips som gav ut amerikanska Columbia. Därför är titeln en annan; News from Blueport heter den. Även den ett fynd då jag gillar Mulligan i allmänhet och de pianolösa grejerna i synnerhet, även om jag föredrar de tidiga inspelninagrna med Chet, bla Line for Lyons, Carioca, Nights at the turntable och Bernies tune.

Till sist fann jag en liten EP, även den med Stan Getz, på svenska Karusell, Simon Brehms bolag.Cool Mix, Rustic hop, Have You Met Miss Jones? och Erudition. Ursprungligen en EP från amerikanska Verve (MGC 143). Samtliga är kvartettinspelningar från april 1953.

Publicerat

Skönt att man inte längre är ung

Det är skönt att man inte längre är ung, är en mycket lustig gammal dänga:

Lyssna på texten: det dricks champagne ur en sko och alla passioner var bara en kurtis. Mycket underhållande.

Texten är faktiskt skriven av Beppe Wolgers och inte av Gösta Rybrant som vid den här tiden brukade skriva åt Zarah Leander. Detta är en singel, baksidan till Sång om syrsor, som inte heller går av för hackor:

Publicerat

Patinan

Allt kan som ni vet inte köpas för pengar och det gäller i högsta grad patina. Jag undrar hur många som verkligen förstår hur exklusivt detta ålderns naturliga tillägg egentligen är. Patinan berättar en historia, vilket gör de åldrade tingen unika vilket kanske inte var var fallet när de var nya.

När man reparerar och fullständigt utplånar alla spår av slitage, tar man bort någonting mycket väsentligt och ovärderligt. Och det går inte att göra ogjort. Tänk på det och ta en titt på denna makalösa, men bedagade våning. Tillochmed möblerna är i stor utsträckning fantastiska. Det är inte svårt att föreställa sig hur förskräckligt resultatet kommer att bli om gemene man får för sig att reparera.

Tillbaka till patinan. Precis som för ting, gäller detta också människor. Har man inte blivit lite kantstött, har man inte mycket att komma med.

Vi lyssnar på Oscar Petersons trio och Until the real thing comes along

Vem som sjunger är ovisst, kanske är det Oscar själv. I’d lie for you, I’d sigh for you, I’d tear the stars down from the sky for you. Inspelad 1951.

Publicerat

Längtans blåa blomma

Det var en fantastisk morgon. Redan vid åttatiden värmde solen hett på bron och det doftade av varmt trä. Det var en sådan dag som man verkligen inte får förslösa.
– Är det inte idag som vi skall plocka längtans blåa blomma?
– Jo, det är det nog.
– Jag vet inte var den växer men jag tror att vi skall finna den idag. Den är fantastisk, det är jag säker på.
– Huvudsaken är iallafall att vi finner den nu när du påminnt mig om den. Jag trodde inte ens att den fanns, men det är klart att den gör det. Annars vore det väl allt bra trist.

I en liten sval dunge i utkanten av en åker står den, den lilla klarblå klockan på sin skira stängel.
– Men det är ju magi! Längtans blåa blomma, tänk att vi fann den! Jag trodde en stund att du bara hittade på.
– Kanske gjorde jag just det, men det gör ju detsamma.
– Kanske är det allra finast just därför.

Naemi Brise 1945: Längtans blåa blomma

Publicerat

Om m krukväxter och syrsors sång

Nu är allt våren på väg. Ty trots kyla har ljuset återvänt och det är dags att se över krukväxterna. Jag har precis tagit fram pelargonerna från vinterförvaringen i skafferiets överskåp. Förutom omplantering är det viktigt att beskära dem hårt, så att bara några korta grenar återstår. Likadant gäller hibiskusen, annars blir den ranglig.
Sticklingar inköps lämpligen nu.

Jag har skaffat två fuchsior och en porslinsblomma. Solen och snötäcket gör att vardagsrummet badar i ljus, vilket resulterar i att man varje kväll kan se hur plantorna växt, vilket är så trevligt.
Jag har en nerium också. Den blir med åren ganska stor. Jag skar dock ner den i höstas för att jag ville få den buskigare. Toppen blev en ny planta som säkerligen kommer att blomma i sommar.

Jag är svag för nerium och gardenia. Gardenian är dock betydligt mer kinkig, men inget går upp emot den tunga doft som den avsöndrar.

Och så unnar vi oss en tantdänga från 1961:

Publicerat

Red Norvo och hans Improvisations

1944 spelade Red Norvos sextet/septet in 6 sidor för etiketten Keynote som senare gavs ut i ett album. Musiken är klart influerad av de nya tongångar som utvecklades bland annat på Mintons playhouse. Året därpå gjorde Norvos nya sextet, med bland annat Charlie Parker några riktigt klassiska inspelningar: Get happy, Slam slam blues, Hallelujah och Congo blues.

Nu är det dock 1944 och musikerna är: Red Norvo, Teddy Wilson, Vic Dickenson, Joe Thomas,Slam Stewart, Remo Palmieri, Specs Powell och Aaron Sachs. Albumet heter Improvisation och de spelar bland annat: I got rhythm, Russian lullaby, Seven come eleven, The man I love.

Det finns livinspelningar från Mintons. Jag beställde ett trevligt album på Ebay med bland andra Thelonious Monk och Charlie Christian, men då avsändaren inte packat noggrant, anlände bara skärvor.

Publicerat

Miles Davis All star sextet och MJQ

MILES DAVIS ALL STAR SEXTET/QUINTET, PRESTIGE LP 7034. Jag gillar Miles Davis, framförallt gillar jag det han gjorde under sent sent fyrtiotal, de inspelningar som under femtiotalet gavs ut i form av en lp med titeln Birth of the cool (Capitol), samt de inspelningar han gjorde för Columbia från cirka 1957 till slutet av 60-talet. Modern Jazz Quartet spelade däremot in för Prestige och sedan Atlantic och ryms även de bland favoriterna i mitt skivbibliotek.

I augusti 1955 gick Percy Heath (bass) och Milt Jackson (vibes) in i studion tillsammans med Miles Davis, Ray Bryant (p) och Arthur Taylor (dr) och resultatet blev en blandning av MJQ och klassisk femtiotalsmiles. Milt Jackson är mannen på vibrafon som gett MJQ dess karakteristiska ljudbild, en vy som saknar blåsinstrument men som istället fylls upp av Milts mjukaspel.

Jag är svag för saxofon och trumpet så därför tycker jag extra bra om denna sättning där Miles ibland hetsiga trumpet blandas med Milts ömma vibrafon. På två av spåren, Dr Jackle och Minor marsch, tillkommer Jackie McLeans altsax vilket egentligen inte tillför särskilt mycket, utan att för den skull störa. Jag föredrar kontrasten mellan vibrafonen och trumpeten, utan inblandning av saxofon.

Mina favoritspår är den lugna Changes och den mer jäktade Bitty ditty. Den första är en stämningsfull ballad där Miles spelar stämningsfullt, i stil med hans insats på Kind of Blue fyra år senare. Bitty ditty är storstadsjazz med neon, nattklubbar och trafik. Så skaffa ett exemplar av skivan, den är definitivt värd att äga.

Spår: Dr Jackle, Minor March / Changes, Bitty ditty.

Lyssna också på: Concorde med MJQ och Walkin’ med Miles Davis, båda på Prestige

Publicerat

Gals and Pals sång om Operabaren

Gals and pals har aldrig hört till mina favoriter, men detta klipp som Erik visade mig gillar jag verkligen. Lite taffligt och mycket tidstypiskt. Och som det röks och dricks! Den vackra jugendinredningen är från 1905 och det är Beppe Wolgers som skrivit den svenska texten till Astrud Gilbertos klassiker (Agua de beber). Medverkar gör framförallt Kerstin Bagge (den mörka som röker) och Monica Dominique samt Anders Bagge (med mustaschen) och Svante Thuresson.