1954 års bästa skiva enligt Orkesterjournalen var Lars Gullins inspelning av Danny’s dream. Lyssna på den, om den är av någon anledning obekant, ty den är oerhört bra. Jag har nämnt den tidigare och älskar den för att den är fylld av ett svenskt vemod som jag tycker hör glesbygden till.
Det svenska skivbolaget Metronome , som gjorde inspelningen, hade kontakter med amerikanska Mercury records, vars inspelningar de gav ut och vice versa. Det dröjde därför inte länge innan inspelningen gavs ut i USA på Mercurys jazzetikett, EmArcy, och Gullin gjorde sig ett namn även i USA och Down Beat röstade fram honom som bästa nykomling. Inte illa av en artist som aldrig besökte det stora landet i väst.
Femtiotalets jazzutgåvor har ofta omfattande texter på baksidan, även på singlar och EP-skovor. Jag är svag för dessa essäliknande texter och den amerikanska utgåvan till Dannys dream utgör inget undantag. Läs texten på omslagets baksida så förstår ni vad jag menar.
När Nannies Porres album Nära skulle spelas in, var tanken att Lars Gullin skulle arrangera melodierna. Tyvärr avled han och skivan spelades in utan hans hjälp. Hennes version av Danny’s dream är dock mycket bra och väl värd att lyssnas på.
Lars Gullin och Jan Johansson – vemodets virtuoser! Jag minns mitt första möte med detta svala vemod på samlingsskivan “Fäbodjazz”. Den blev min ingång till Gullin. Förresten,: idag hörde jag att Orkesterjournalen är världens äldsta jazzmagasin. Det du.
Åh, Orkesterjournalen! När jag var ung brukade jag beställa fram den på biblioteket och satt och läste 40-50-talsårgångarna! den är en mycket intressant publikation.