Duke Ellington och hans orkester

För ett antal år sedan lade jag på en bunt 78-varvsplattor på grammofonen och spelade över musiken till datorn. Ljudfilen innehåller därför de korta avbrott som uppstår när skivspelaren byter skiva mellan varje låt. Jag gjorde mycket sparsamt med brusreducering, så ljudet är tämligen autentisk.

Idag tänkte jag att vi skulle lyssna på Duke Ellington:

Låtarna ni hör är som följer: It don’t mean a thing if it ain’t got that swing (vocal Ivie Anderson, 1932), Take the a train (1941), Me and you (vocal Ivie Anderson, 1940), Moonglow (1932), Don’t get around much anymore (1940), I’m in a sentimental mood (1935?). Tyvärr minns jag inte vilka de två sista är.

5 svar på “Duke Ellington och hans orkester”

  1. De två sista låtarna är Echoes of the Jungle från 1931 och ”C” Blues från 1941, den senare inspelad under gruppnamnet Barney Bigard and his Orchestra (Duke gjorde ofta smågruppsinspelningar med någon av sina solister som nominell ledare). Den är kanske mer känd i storbandsversionen från 1942 som The ”C” Jam Blues. Fantastiska låtar!

    1. Åh, tackar! Jag har mängder av 78-varvsplattor, många tusentals, och en hel del med Ellington och jag orkade inte spela igenom alla. Tyvärr är mitt minne för melodier inte alltid det bästa. The “C” Jam Blues har jag också, var den nu ligger. Jag skall leta rätt på ”C” blues och se vad som står på etiketten, om det är en senare press kan det stå Ellington (någon återutgivning från 40-talet tex).

  2. Jovisst, många av de där smågruppsinspelningarna har förstått återutgivits i Ellingtons namn. Det är också fullt möjligt att denna inspelning återutgivits som The ”C” Jam Blues eftersom det är under den titeln låten blivit ihågkommen. Sen finns det en tredje titel på samma låt, Duke’s Place, vilket är den vokala versionen som bl a Ella Fitzgerald sjungit in. Inte illa för en melodi som består av två toner!

    1. Duke’s Place, nu lyssnar jag på den! Den hade jag aldrig hört.

      Det verkar ha funnits en fullkomlig djungel av utgivningar redan på 30-40-talen. Viss mindre nog räknande, och ibland större bolag spelade av amerikanska plattor och gav ut dem på egen etikett. Ljudet på dessa är dock inte det bästa vilket man verkligen kan förstå.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *