Publicerat

Kerstin Thorborg, Wagnersångerska

Kerstin Thorborg är verkligen inte speciellt omtalad idag, men under 30-40-talen var hon och Jussi Björling vår främsta export i denna genre. Enligt uppgift sjönt hon 13 säsonger på Metropolitan i New York och det är verkligen inte illa.

På SVT Play finns just nu en dokumentär om sångerskan som ni inte får missa. Lite rörig stundtals tyckte jag, men i övrigt mycket intressant. Mest känd blev hon nog när hon avbröt sitt kontrakt vid Wieneroperan (jag tror att det var den scenen) för att Österrike hade anslutit sig till Hitler-Tyskland. För detta fick hon tydligen utstå en hel del smälek i den svenska pressen. Tyskland hade hon avpolleterat redan 1934 eftersom hon inte gillade hur de judiska medarbetarna behandlades. Efter dessa kontroverser blev Metropolitan i New York en scen som hon ofta gästade.

Här ett par klipp som jag hittade på YouTube: Erda – Weiche, Wotan, weiche och Brangäne – Einsam wachend in der nacht.

Publicerat

So from today I’m travellin’ light

Den 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav’lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta bakgrunden för hennes speciella röst.
I’m travellin’ light, because my man has gone, and from now on, I’m travellin’ light. He said goodbye and took my heart away, so from today, I’m travellin’ light.

50-talets inspelning av Trav’lin light på Verve är kanhända på sitt sätt bättre, men denna version med stråkarna och den längtansfulla rösten är trots allt min favorit.

Publicerat

Jag finns i Hamburg min matros

Äntligen en radiodokumentär om Ulla Sjöblom, femtiotalets stora Lars Forssell-tolkare. På söndag den 5:e maj klockan 14.00 sänds den i P2.

Jag har två EP-skivor med Ulla Sjöbloms. Den ena innehåller De fattigas piano och tre till. Det är en kraftfull och på samma gång förförisk stämma som möter lyssnaren; något mer exotiskt, och samtidigt svenskt, får man leta efter.

Jag går i Hamburg, ja matros,
jag är din dryck, jag är din ros.
Jag finns i Hamburg min matros,
jag är din tröst, jag är din blues.

Lyssna på Jag går i Hamburg:

Tid är pengar:

Det känns så skönt (denna text har Forssell dock inte skrivit):

Här finns ytterligare musik med UllaSjöblom.

Jag minns Ulla Sjöblom från tv-filmen Sparvöga efter Ann-Charlotte Alverfors romaner. Jag tror att det var hennes sista roll. Detsamma gällde nog både Irma Christensson och Sten-Åke Cederhök. Tyvärr gjorde Marie Fredriksson det lätt förskräckliga ledmotivet, inte Ulla. Jag minns att jag tyckte om  filmatiseringen, kanske mest för att den var sorglig.

Publicerat

En annan, en mycket bättre Carola

Den finlandssvenska sångerskan Carola Standertskjöld hörde till de största namnen i Finland under 60-talet, men hon fick aldrig något genombrott i Sverige, trots att svenska var hennes modersmål. Precis som de allra flesta finska stjärnor var hon okänd i grannlandet. Synd tycker jag som uppskattar hennes röst och lyssnat en del på hennes inspelningar som finns tillgängliga digitalt (Spotify). På Youtube finns faktiskt några klipp, bl.a. C’est joli la mere och Perfidia. Det fina med Finland är att där finns ett vemod som för det mesta saknas i Sverige.

P2 Dokumentär hade den goda smaken att sända ett program om Carola i söndags. Det finns naturligtvis tillgängligt på sr.se och jag kan verkligen rekommendera det. Lyssna!

Publicerat

När be-bopen kom till Stockholm

1947 var det tämligen ont om be-bopskivor i Sverige. De första med bland andra Dizzy Gillespie hade precis letat sig till Sverige via England. Den 16 december anlände Chubby Jacksons Fifth dimensional jazz group till Stockholm som första amerikanska orkester som spelade den nya musiken.

I en artikel i Metronome Magazine berättar Jackson året därpå om den svenska turnén. Han är mycket förvånad över det stora intresset bland jazzmusikerna för be-bop; hur alla tycks digga Parker och Gillespie och vill lära sig allt om den nya jazz-stilen. Nå, Jackson hade knappast kommit till samma slutsats om han hamnat i en bygdegård på landsbygden. På den tiden spreds nya influenser främst genom film och radio vilket gjorde att det tog sin tid. Jazzintresserade radiohandlare runt om i landet var nog ofta de som förmedlade nya musikstilar, ty de kunde ta hem de skivor som annars mestadels såldes i storstäderna.

Det var hursomhelst  ingen dålig orkester som Chubby Jackson tom med sig till Sverige 1947:  Terry Gibbs spelade vibrafon, precis som han senare gjorde i Modern jazz quartet, Conte Candoli trumpet, Denzil Best trummor  och Lou Levy piano. Sveriges radio gjorde lämpligt nog en inspelning som jag hittade på en Dragon-lp idag. Den finns även på CD,så köp den (innehåller också en finfin konsert med Dizzy Gillespie live på Vinterpalatset i januari 1948). Förutom dessa inspelningar gjorde orkestern också några skivor på etiketten Cupol.

Lyssna på Chubby Jackson och hans orkester med Crown Pilots, Beguin the begiun och Shishika:

Strax efter Jacksons besök anlände Dizzy Gillespie och hans stora band och även dessa gjorde succé. 1949 kom James Moody och sedan rullade det på under hela 50-talet. Ett av de allra bästa resultaten av dessa års svenskamerikanska samarbeten var Ack Värmeland du sköna som Stan Getz spelade in 1951 för svenska Metronome tillsammans med Bengt Hallberg, Gunnar Johnson och Jack Norén.

Publicerat

40-talets sommarkvällar på Skansen

Ljumma sommarkvällar på 40-talet tillbringades ofta på Skansens dansbana. Där spelad Thore Ehrlings orkester. Här en rätt så svängig sak från 1940, I love each move you make:

Enligt en av mina gamla kunder på fiket var dock dansbanan mittemot Grönan (vid Allmänna gränd) att föredra. Här spelade då och då utländska, ibland svarta, orkestrar. Betydligt mer svängiga får man anta, men nog gillar jag Thore Ehrings orkester en hel del. Han skrev trots allt, och spelade in, En månskenspromenad:

Bästa inspelningen är dock Ulla Billquists:

Publicerat

Bessie Smith – Empress of the blues

Once I lived the life of a millionaire,
Spent all my money, I just did not care.
Took all my friends out for a good time,
Bought bootleg whisky, champagne and wine.

Maken till självklar och genomträngande stämma får man leta efter, ty det är egentligen inte möjligt att värja sig när Bessie Smith sjunger blues. Lyssna bara på Nobody knows you when you’re down and out från vilken textraderna ovan är hämtade.

En annan favoritär Sugar in my bowl som även Nina Simone spelade in.

Blues hör inte till mina favoritgenres men jag tycker mycket om Bessie Smith Vol.2, ytterligare en utgåva i Columbias serie A hot jazz classics. Naturligtvis hade Bessie det inte lätt och led enormt, vilket verkar vara mer regel än undantag bland den generationens kvinnliga jazz- och bluesvokalister.

Men det är dumt att frossa i hennes olycka, det är bra mycket bättre att lyssna på några av hennes bästa nummer, inspelade i slutet av karriären, när ljudet förevigades på elektrisk väg.

Publicerat

City Lights, Lee Morgan, BLP 1575

Jag älskar Lee Morgan. Tidigare har jag skrivit om plattan City Lights somkom 1957 och som föregicks av albumet City Lights vars titellåt ni hittar här. Denna vackra skiva har ett omslag som slår det mesta, ej heller är det speciellt tidstypiskt. Däremot är det fantastiskt!.

Lee Morgan började karriären i Dizzy Gillespies storband och gick sedan vidare till Hank Mobley och John Coltrane för att 1958 tas upp av Art Blakey och hans Jazz Messengers. Karriären fick ett blodigt slut när hans fru, Helen More, sköt honom till döds på morgontimmarna den 19:e februari 1972. Ett tragiskt slut på en lysande musikalisk bana.

Morgans plattor finns dock kvar och i Blue Notes katalog är han rikligt representerad, både i eget namn och som medmusiker på sina kollegors inspelningar.

Publicerat

I don’t stand a ghost of a chance

Cab Calloway spelas kanske inte så ofta idag. Synd, han tål nämligen att lyssnas på. Här två spår från glansdagarna på 30-40-talen. Den första är min favorit. Båda ingår i min skivsamling.

I need your love so badly
I love you oh so madly
But I don’t stand a ghost of a chance with you
I thought at last I found you
But other loves surround you
And I don’t stand a ghost of a chance with you
If you’d surrender
Just for a tender
Kiss or two
You might discover
That I’m the lover
Meant for you

I don’t stand a ghost of a chance, 1941 (Okeh 5687).

I found my love in Avalon
Beside a bay;
I left my love in Avalon,
And sailed away;
I dream of her and Avalon
From dusk ’til dawn;
So I think I’ll travel on,
Way on to Avalon.

Avalon, 1934

Publicerat

Mången sökt locka mej ifrå gammel- drängera bort te schangtila dagar blann mannekängera

Povel Ramels Den sista jäntan insjungen av Monica Zetterlund. Vilken fantastisk inspelning och vilken fin text till den vackra melodin! Jag tycker verkligen att den hör till 60-talets toppnummer och spelas allt för sällan.

Östan öm sträss å präss å västan öm krogera
vandrer ho här den sista jäntan i skogera.
Ungfölke lockes att lämna skogens bryn,
viljelösa flyn, ja ä allena i byn.
Mina kavaljerer må sitta där å glo på nattklubbera,
ja finner tröst ibland di enstaka gubbera.
Runt öm i stugera vänter di på mej
lite övermogna men ack så trogna.

Publicerat

Cling to me closer, say you’ll be mine

Hur bra är inte Jack Teagarden med sin sorgsna och blaserade stämma? Han är en av mina verkliga favoriter bland jazzsångare och han låter inte alls som sina såsiga vita kollegor från den tiden. Hans inspelningar förmedlar ett märkbart vemod, trots att melankolin i hans röst inte finns i den stora orkester som ackompanjerar honom . En perfekt kombination.

Jack Teagarden blev aldrig det där riktigt stora namnet inom jazzen, utan att för den skulle vara direkt okänd. Han spelade in många skivor och jobbade under ett flertal år med Paul Whitemans orkester. I mitten av 40-talet började han samarbeta med Louis Armstrong och tillsammans spelade de bl.a. in klassikern Rockin’ chair och St. James infirmary (spotifylänkar till utmärkta livinspelningar)

The moon is shining and that’s a good sign
Cling to me closer and say you’ll be mine
Remember darling we won’t see it shine
A hundred years from today

A hundred years from to-day

I just couldn’t take it baby

I ain’t lazy

Samtliga inspelningar bör vara gjorda 1935-1940.

Publicerat

J.J. Johnson och Sonny Stitt

Lördagsjazz. Två spår från en gammal EP med inspelningar från 1949. Det är Sonny Stitt och J.J. Johnson som är huvudnamnen på denna skiva, ty detta var innan John Lewis och Max Roach blivit välkända för gemene jazzman. Fina inspelningar måste jag säga och roligt att man gav ut dem igen i slutet av 50-talet. Troligtvis var det första gången här i Sverige.

Teapot

 

Afternoon in Copenhagen

 

John Lewis blev så småningom välkänd som en av männen bakom Modern Jazz Quartet. Max Roach gifte sig med Abbey Lincoln som jag nyligen slog ett slag för.

Inspelningsinformation: J.J. Johnson (trombon), Sonny Stitt (tenorsax), John Lewis (piano), Nelson Boyd (bas) och Max Roach (trummor). New York City 17 oktober 1949.

Publicerat

En härlig tid som verkade stå still

När jag var liten på 70-talet fanns fortfarande Anita Lindblom i de skvallertidningar jag då och då läste. När jag blev lite äldre, jag tror att det var på 80-talet, började den eviga följetongen i pressen om den flyttfirma som hon påstod förstört hennes möbler. Det var ingen rolig historia och den bild som gavs av den drabbade Anita inte hade mycket gemensamt med 60-talets framgångsrika sångerska. Visserligen var det bråk och rubriker redan då, ty äktenskapet med Bosse Högberg kantades av problem, men det stod fortfarande en air av elegans kring hennes person.

Minns ni nyinspelningen av filmen Rännstensungar (länk till hela filmen på YouTube) från 1974? Anita Lindblom spelade socialtant och det var väl någon slags comeback för henne. I samma veva passade hon på att vika ut sig i FIB-aktuellt. Det ena utesluter tydligen inte det andra. Ett par år senare hade hon stor show på Börsen som även blev en lp som sålde bra. Men där tog karriären slut och det som återstod var skriverier om nervsammanbrott, romanser, skatteskulder mm osv.

Snart kommer en film om Anita Lindblom med Noomi och Ola Rapace i huvudrollerna som Anita och Bosse vilket inte gillas av Lindblom. En längre intervju gjordes med henne tidigare i år och den finns att lyssna till på sr.se.

Min favorit med Anita Lindblom är Det var då. Av någon outgrundlig anledning verkar den inte finnas på YouTube, bara på Spotify. Sången är en cover på Mary Hopkins Thoose were the days som var en världshit. Den svenska versionen är minst lika bra. Lite tidigare i karriären gjorde Lindblom den mycket lustiga Cigarettes som är rena rama rökpropagandan. Hennes genombrott från 1961,sånt är livet (Bill Cooks You can have her) har väl ingen undgått att höra så jag passar på att slå ett slag för den tyska versionen Laß die Liebe aus dem Spiel som gjorde henne stor även där.

Publicerat

Because you’re mine, Mario Lanza

Mario Lanza, dem amerikanska tenoren med de italienska rötterna, sades ha en röst som endast överträffats av Enrico Caruso. Under några år i slutet av 40-talet och början på 50-talet var han en gigantisk stjärna som också slog an på en bredare publik. Dessvärre var Mario en frossare av både mat, alkohol och knark, och dog följaktligen endast 38 år gammal 1959. Här har vi några bombastiska smakprov på Mario Lanzas imponerande stämma. I ärlighetens namn vet jag inte var bilden kommer ifrån, men visst är den märklig?

Be my love

Because you’re mine

Ave Maria

Inspelningar är från 1950-51. Ave Maria kommer från filmen The great Caruso med Mario i titelrollen; Because youre mine från filmen med samma namn och Be my love från Toast of New Orleans.

Publicerat

Sal Mineo and his first love affair

Sal Mineo slog igenom i Ung rebell och här på bilden ses han tillsammans med Natalie Wood och James Dean. Några år senare porträtterade han Gene Krupa i filmen om hans liv.

1957, två år efter filmen, spelade Sal Mineo in singeln Start movin’ (usle låt) och på dess baksida hittar vi My first love affair. Med tanke på att Mineo mördades i ett homosexrelaterat knivöverfall 1976 fanns det nog åtskilligt som tonårsflickorna i USA inte visste något om.  Sal Mineo var verkligen inte någon stor sångare, men Make believe baby är dock en rätt käck låt. Bättre än så tror jag inte han blev.

Publicerat

Without that dream I never have you

en av de bästa versionerna av Darn that dream är Mildred Baileys, den när hon sjunger med Benny Goodmans orkester någongång runt 1940. Chet Bakers är inte så dum den heller och man får på köpet en viss Underbara kvinnor vid vattnet-romantik, men ändå.

Darn that dream
And bless it too
Without that dream I never have you
But it haunts me and it won’t come true
Oh, darn that dream

Lyssna på Mildred Baileys Darn that dream och lyssna på texten.

Bilden är tagen uppe vid Johannes, en av mina favoritplatser i Stockholm.

Jag har skrivit om Mildred Bailey tidigare och måste säga att jag gillar henne även om hennes röst kan låta lite väl naiv och flickaktig ibland. På youtube finns en hel del av hennes produktion tillgänglig. Lyssna! Jag är svag de inspelningar hon gjorde med Benny Goodman och för all del en stor del av 30-talsgrejerna. En verklig favorit är It´s so peaceful in the country (med Delta Rhythm Boys) som jag lagt upp tidigare här.

Mildred Bailey var inte precis smal och denna rondör menade hon hindrade henne från att nå de verkligt stora framgångarna. jag gissar att det inte var så enkelt. Hon var nog inte helt lätt att arbeta med. Enrolig detalj med hennes inspelningar är att hon ofta sjunger mer än bara refrängen, till skillnade från många av sina kollegor. Vill man ha en inspelning av någon komposition med så gott som samtliga verser, väljer man en av Baileys.

Publicerat

Lee Morgans The Cooker (Blue Note)

En skiva jag verkligen upptäckt i sommar Lee Morgans The Cooker som gavs ut på Blue Note 1958. Inspelningen gjordes i september 1957, det var alltså på den tiden när man kunde spela in en hel LP på en dag. Förutom Lee Morgan medverkade Pepper Adams på baritonsax, Bobby Timmons på piano, Paul Chambers på bas och Philly Joe Jones på trummor-

Jag förstod inte riktigt hur bra inspelningen förrän jag lade på skivan på min Telefunken Opus Sekretär och lyssnade på Lover man. Inspelningen har en sådan lätthet och en sådan kraft att man inte kan annat än älska den. Dessutom tycker jag att Lover man är en utomordentlig komposition. A night in Tunisia är en annan favorit som finns i många olika inspelningar och som ofta är mycket bra. Denna är absolut inget undantag.

Se så, spring nu iväg och köp skivan. Eller beställ den på Ebay (här till exempel). Det finns mängder av finfina Blue Note-plattor i nypress för en billig penning.

Publicerat

Nils Ferlin som schlagerkompositör

Nils Ferlin på skiva är inte bara Får jag lämna några blommor. 1932 totade han ihop några melodier till Veckans skiva som sjöngs in av Herbert Landgren. Veckans skiva utkom varje vecka och var en sorts flexi-skiva i papp med plastbeläggning som sades vara outslitlig vilket den naturligtvis inte var. Däremot får man nog säga att den var okrossbar.

Konvolutet till denna Veckans skiva 50 (som utgavs den 31/3 1933) var som alltid utvikbart och innehöll som brukligt ett kåseri eller en artikel om melodiernas tillkomst. Inspelningarna gjordes i London i december 1932 och för ackompanjemanget stod Picadilly Hotel Band.

Den första Ferlin-visan, Bara en cigarrett, är inte dum. ”Om vännen svek – som vännerna lätt gör – då tänder jag mig bara en cigarrett. Låt tro och hopp i rök gå opp, som svingar i ringar hän på silvervita vingar”.

När vita flingor falla är berättelsen om gammal kärlek och gulnade kärleksbrev, tankar i den mörka vinternatten kring en svunnen kärlek. Under det att vita flingor falla.

Slutligen en tämligen enerverande och extremt käck sjömansvals, Det går i vågor

Jag hoppas att han fick bra betalt.

Publicerat

Gerhards Verklighet och drömmar

Detta Hötorgsfynd ligger mig mycket varmt om hjärtat. Texten hör till de bästa som skrevs under 30-talet. Upphovsmannen hette Karl Gerhard den var med i den rappa komedi från 1935, Äktenskapsleken, där han placerat Zarah Leander som mansslukerskan och skulptrisen Thora Diidiken. Filmen är ytterligt kvick; Gerhard repliker lades i samtliga skådespelares mun vilket verkligen är underhållande. Själv spelar han Leanders skilsmässoadvokat, vars tjänster hon nu står i begrepp att anlita ännu en gång. På bilden intill ses han pusta ut efter en boxningsmatch.

Leander är inte alls dålig som skulptrisen Diidiken. Hon är helt parant och dessutom mycket rolig. Någon blyg liten blå viol är hon dock inte. Fattas bara annat, om man är inne på 4:e äktenskapet och fortfarande ung och vacker.

Och så var det texten. Jag ber att få citera några rader, ty jag tycker att de är så vackra.

Kärlek är ett barn av verklighet och drömmar,
lyckan är ett flarn och livets vilda strömmar,
styrd av amors hand och jämt på väg mot annan strand
Vackrast är det namn som ej i minnet gömt sig,
hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig,
hjärtat är mest tryggt, i kojan som vi aldrig byggt.

Ty att älska är oss utav gudar givet,
var gång jag är kär, begriper jag att livet
aldrig nånsin svek, när det var allvar i vår lek.

Lyssna på Verklighet och drömmar:

Publicerat

Umberto Marcato, en femtiotalsimport

Umbero Marcato var en italienare som hamnade i Sverige under andra halvan av 50-talet, under den period när det var italienare man skulle vara. Det sägs att finska zigenare utgav sig för att vara italienare, då det var en detalj som gick raka vägen till svenska blondiners hjärtan.

Umbero började sin karriär som sångare i den italienska Casamattaorkestern, men det dröjde inte lång tid innan hans soloskivor vällde in i, och nästan lika fort ut ur, skivaffärerna.

Här har några smetiga alster. I den första, La piu bella del mondo, sjuger Umberto även lite på engelska Let your lips tell my heart that you need me. Fantastiskt.

La Television

E mezzanotte

E mezzanotte finns i en fin svensk cover av Gunnar Wiklund, Midnatt heter den.

Umberto Marcato och Siw Malmqvist låg för övrigt på USA-listan någon gång på 60-talet. Har dock glömt vad låten hette.

Publicerat

A cottage built of lilacs and laughter

Jag älskar detta klipp! Dels för att jag är svag för Polka dots and moonbeams, och dels för det fina arrangemanget. Och jag tycker så mycket om melodin och den banala texten.

Now in a cottage built of lilacs and laughter
I know the meaning of the words ”Ever after”
And I’ll always see polka dots and moonbeams
When I kiss the pug-nosed dream

Det var Frank Sinatra som var den första att få en stor hit med denna komposition av Jimmy Van Heusen och Johnny Burke. Några år senare spelade Claude Thornhill in en version med stor orkester och ett arrangemang av Gil Evans. Även Lester Young gjorde den. I detta klipp, som jag gissar inte gjordes långt innan hans död, hör vi hans berömda tenorsaxofon.

Publicerat

Such a shame to believe in escape

Och nu har jag blivit helt besatt av Talk Talk. Det är de två första skivorna, The party’s over och It’s my life som ljuder i mina högtalare.

This endless sea of tears the feeling that I’ll drown
I”d try to catch them but they”re sure to touch the ground
My world of emptiness a child without a toy
Forgiving anything restore me to my joy
It’s so serious

Jag kan inte få nog av all dramatik, alla känslor. Eskapism. Jag förmodar att det var allt detta och mer därtill som bäddade för det ironiska 90-talet. Som jag inte alls uppskattade.

The party’s over
I never thought you’d stay
A style of reason
This life of masquerade

Debuten The party’s over producerades av Colin Thurston som låg bakom Duran Durans två första skivor. Låten Talk talk är rent bombastisk. I Today är de stora känslorna tillbaka igen:

Visions in my cell begin to breed
Was everything a fact of what I”d read
Excuse me while I spell my name
Boat and ship could sound the same
Catch me if you can but don”t delay

Talk Talk gjorde ytterligare ett par skivor. De lär vara alldeles ypperliga. Men, det är de två första som fångat mig. 1991 splittrades gruppen.

Publicerat

Coleman Hawkins et Lionel Hampton

Nej, vi skall inte lyssna på Billie Holiday och Coleman Hawkins som bilder antyder, utan på en bunt plattor med Coleman Hawkins och Lionel Hampton. Hälften av skivorna med Hamptons orkester och hälften med Coleman Hawkins. Inspelningarna är från sent 30-tal och tidigt 40-tal om man skall generalisera. de flesta pressade i England eller Sverige. Jag spelade av dem för många år sedan och tänker att inget väl mer passande en solig lördag än att lyssna på lite jazzen.

Publicerat

Kirsten Flagstad sjunger litet Grieg

Innan Birgit Nilsson fanns det en annan Wagnersångerska från Skandinavien: Kirsten Flagstad. Här sjunger hon dock inte Wagner, utan Griegs Ich liebe dich i en inspelning från juli 1936:

Vill man se Kirsten Flagstad i full Wagnerstass sjungandes paradnumret från Walkyrian klickar man här.

Publicerat

Don Byas med vemodig tenorsaxofon

För fem-sex år sedan köpte jag en bunt skivor från USA, däribland ett antal med tenorsaxofonisten Don Byas. Under ett par år på 40-talet tillhörde han bebop-eliten (hängde på Mintons Playhouse) och ansågs för en av de allra bästa på sitt instrument. 1946 flyttade han till Europa, till viss del för att komma bort från alla droger som hotade att ödelägga hans kropp.

Jag är en stor fan av Byas. Kraften i hans saxofon är svårslagen och det finns ev mjukt vemod däruti. Lyssna på åtta sidor Byas

You call it madness, Laura, Blue and sentimental, Slamboree, Don’t you know I care, You go to my head, Spots, Fruit salad (23 min). Allt är inspelat runt 1945 och utgivet på små etiketter som Jaboree, Godham, Arista och Hub. Bruset, som är så karaktäristiskt för krigsårens ransoneringspressningar, får ni på köpet.

Titta också på detta klipp från 1958 med Byas.

Mer jazzrelaterat hittar ni om ni klickar på taggarna under inlägget.

Publicerat

Mengelbergs vackra Matteuspassion

Långfredag utan Matteuspassionen, som är påskens främsta verk, är inte att tänka på. Vackert, sakralt och ödesmättat. Här några utdrag från den bästa av inspelningar som gjordes Palmsöndagen 1939

Nun ist der Herr zur Ruh’ gebracht

Erkenne mich mein Hüter

Wir setzen uns mein huter

Palmsöndagen 1939 gjordes en påkostad inspelning av Bachs Matteuspassion i Amsterdams Concertgebouw. Dirigent var den då berömda Willem Mengelberg. Upptagningen gjordes med Philip-Millers optiska system vilket resulterade i en för tiden väldigt välljudande inspelning. Under kriget försvann banden, men i början av 50-talet kunde Mengelbergs Matteuspassion äntligen ges ut, ty den optiska filmen (banden) hade kommit tillrätta och resultatet blev en box med 4 lp-skivor. Inspelningen är så fin, så högtidlig och den förmedlar en sådan närvarokänsla; man uppfattar rummet och hör publikens harklingar och andra egentligen störande ljud. Inspelningen är gjord i Amsterdams berömda Concertgebouw med både solister och gosskör.

En utförlig och mycket intressant artikel om Mengelbergs Matteuspassion finns att läsa här.

Mer Bach: Kathleen Ferrier sjunger några bacharior.

Publicerat

Carlos Gardel, Toulouse/Buenos Aires

Född i Frankrike, men uppväxt i Argentina? Uppgifterna verkar skifta. Vid sin död i en flygolycka 1935, var han en formidabel tangokung, både i Europa och Latinamerika.

Av en slump fick jag låna en CD med Gardels inspelningar. Vilken lycka, ty jag har inte vetat om hans existens och älskar denna typ av musik som är både romantisk och sorgsen. Ni måste lyssna på honom! På Spotify finns åtskilliga av hans inspelningar och på YouTube finns både ljud- och filmklipp. Börja med dessa: Silencio Por una cabeza El dia que me quieras

Publicerat

Ulla Sjöblom sjunger där på ett torg

Detta är ett gammalt inlägg som jag repriserar. Idag lyssnade jag nämligen på nytt på Sjöblom och det tycker att det är dagsatt på nytt slå ett slag för hennes inspelningar.

1956 spelade Ulla Sjöblom in en svensk version av den franska sången Le Déserteur av Boris Vian (text av Lars Forssell). Visan blev totalförbjuden i Frankrike och även i Sverige blev det rabalder vilket fick till följd att skivan drogs in, ett beslut som sedan ändrades och den kunde säljas igen.

Jag står här på ett torg

De fattigas piano

Jag står här på ett torg, som den svenska versionen heter, är en av de finaste svenska inspelningar jag vet. Dessvärre är den en smula kuslig och så sorglig att jag sällan vågar spela den. Den handlar om någon som förlorat sin kärlek i ett krig. Skivans b-sida är De fattigas piano, en schlager på modet som Lars Forsell skrev en ny, och bättre text till. Den ursprungliga svenska är rejält banal. Originalet heter Le piano du pauvre.

Ulla Sjöblom var mest känd som skådespelerska, jag minns hennes bäst i Sparvöga, en TV-produktion som spelades in strax innan hon avled.

Mer av Ulla Sjöblom att lyssna på här på Rävjägarn finner ni här. Besök också Spotify, där finns hennes insjungningar av Sonja Åkessons texter.

Publicerat

”Other exciting Bruno Martino ’EP’s”

Den klatschiga rubriken har jag hämtat från baksidestexten på omslaget till en Bruno Martino-EP med titeln San Remo -59. Det var nämligen vid den årliga San Remo-festivalen som Italiens bidrag till Eurovisionen utsågs under 13-14 år och vem passade bättre för att sjunga in fyra av bidragen från 1959 än Bruno Martino? Det året var det Piove (Ciao, ciao bambina) som vann och den schlagern blev verkligen omåttligt populär.

Jag tänkte att vi skall lyssna på några av Martinos inspelningar. Soundet är typisk för det sena 50-talet med dess fäbless för det romantiska, samtidigt som man anar influenser från rockmusiken vilka dock inskränker sig till ackompanjemanget på Al chiar de luna.

T’aspettero’ da me

My personal possesion

Al chiar di luna

Chica cha cha cha

Publicerat

You call it madness but I call it love

Jag spelade en fin, omän ytterst sorglig, liten sak häromdagen. Det var den svenska versionen av den mycket vackra You call it madness, but i call it love, För mig var det allt:

Nat King Coles version, som visas i klippet ovan är fantastisk, men när det kommer till texten, är den svenska faktiskt bättre. Den är från tidigt 30-tal och skriven av Karl Gerhard och så fylld av sorg och vemod att man blir alldeles stum.

Jag skänkte dig min kärlek,
du tog den varje kväll,
för mig var det min lycka,
för dig en bagatell

Jag skulle önska du ville säga,
jag har älskat dig.
Och att på kinden din det fölle,
en enda droppe salt,
För dig var det ju ingenting, för mig var det ju allt.

Publicerat

Hot news från Västerbottens Flarque

Tro det eller ej, men världens bästa glesbygdssyster, som här på bloggen går under namnet GBS och Laila Loales, har svängt ihop en ny singel och denna gång något som mycket väl kan roa oss alla efter midnatt, utom möjligtvis Coco Chanel: Terribly Dark. Något för dansgolven således. Nu väntar jag ivrigt efter 12-tumsmixen. Roa er också med videon som precis lagts upp på PSL.

I GBS by Le Flarque (kom inte och säg att man inte är internationell på landsorten!) med dess omgivningar har jag tagit alla min Västerbottensbilder. Tyvärr är det bara en bråkdel av dem som är taggade med just Västerbotten, ty det är bara de senaste månaderna som jag kommit på hur smidigt det är att märka upp bilderna lite bättre.

Jag tror att det i mångt och mycket är GBS förtjänst att jag fått upp ögonen för det sköna på den norrländska glasbygden. Naturligtvis fanns det där redan innan vi lärde känna varandra, men utan henne hade resultatet inte blivit vad det faktiskt blev.

Publicerat

When you are in a sentimental mood

Varför inte vara lite kontinental och samtidigt en smula sentimental? Tänk er att ni sitter på Cafe Piastowska på Tegnérgatan i Stockholm, en bedårande sylta där tiden inte längre existerar. Dit varken vinterkylan eller trafikbruset når. En inredning som är praktiskt överbelastad, omöjlig att damma, men mycket förlåtande gentemot nämnda otyg.

Dra för gardinerna, tänd brasan och lyssna på dessa 20 minuters frossande i sentimentalt kontinental romantik. Ni hör följande inspelningar: Gustaf Torrestad: I love you – Je t’aime; Zarah Leander – På café Zigan i Budapest; Naemi Briese: I rosenrött jag drömmer; Zarah Leander: Romans; Naemi Briese: En liten visa; Håkan von Eichwalds orkester (vokalist O Björling): Med ett fång Kamelior; Naemi Briese: Längtans blåa blomma.

Publicerat

Så tillverkarde RCA Victor skivor

Hittade en mycket intressant film som RCA Victor spelade in 1942 som visar hur det gick tillatt pressa grammofonskivor en gång i tiden. Filmen är gammal och en smula långrandig men mycket sevärd. Observera den våldsamma skivspelaren som på slutet spelar den färdiga skivan (här ett klipp som presenterar den i detalj). Den borde rimligtvis ha krossat de sköra krigspressningarna på löpande band.

Roligt är också att se det enorma arkiv med skivmatriser som innehåller allt som spelats in av RCA Victor. I Sverige kastades alla matriser, vilket gör det omöjligt att pressa nya, felfria exemplar.