Kerstin Thorborg, Wagnersångerska

Kerstin Thorborg är verkligen inte speciellt omtalad idag, men under 30-40-talen var hon och Jussi Björling vår främsta export i denna genre. Enligt uppgift sjönt hon 13 säsonger på Metropolitan i New York och det är verkligen inte illa. På SVT Play finns just nu en dokumentär om sångerskan som ni inte får missa. Lite

So from today I’m travellin’ light

Den 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav'lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta

Jag finns i Hamburg min matros

Äntligen en radiodokumentär om Ulla Sjöblom, femtiotalets stora Lars Forssell-tolkare. På söndag den 5:e maj klockan 14.00 sänds den i P2. Jag har två EP-skivor med Ulla Sjöbloms. Den ena innehåller De fattigas piano och tre till. Det är en kraftfull och på samma gång förförisk stämma som möter lyssnaren; något mer exotiskt, och samtidigt

En annan, en mycket bättre Carola

Den finlandssvenska sångerskan Carola Standertskjöld hörde till de största namnen i Finland under 60-talet, men hon fick aldrig något genombrott i Sverige, trots att svenska var hennes modersmål. Precis som de allra flesta finska stjärnor var hon okänd i grannlandet. Synd tycker jag som uppskattar hennes röst och lyssnat en del på hennes inspelningar som

När be-bopen kom till Stockholm

1947 var det tämligen ont om be-bopskivor i Sverige. De första med bland andra Dizzy Gillespie hade precis letat sig till Sverige via England. Den 16 december anlände Chubby Jacksons Fifth dimensional jazz group till Stockholm som första amerikanska orkester som spelade den nya musiken. I en artikel i Metronome Magazine berättar Jackson året därpå

40-talets sommarkvällar på Skansen

Ljumma sommarkvällar på 40-talet tillbringades ofta på Skansens dansbana. Där spelad Thore Ehrlings orkester. Här en rätt så svängig sak från 1940, I love each move you make: Enligt en av mina gamla kunder på fiket var dock dansbanan mittemot Grönan (vid Allmänna gränd) att föredra. Här spelade då och då utländska, ibland svarta, orkestrar.

Bessie Smith – Empress of the blues

Once I lived the life of a millionaire, Spent all my money, I just did not care. Took all my friends out for a good time, Bought bootleg whisky, champagne and wine. Maken till självklar och genomträngande stämma får man leta efter, ty det är egentligen inte möjligt att värja sig när Bessie Smith sjunger

City Lights, Lee Morgan, BLP 1575

Jag älskar Lee Morgan. Tidigare har jag skrivit om plattan City Lights somkom 1957 och som föregicks av albumet City Lights vars titellåt ni hittar här. Denna vackra skiva har ett omslag som slår det mesta, ej heller är det speciellt tidstypiskt. Däremot är det fantastiskt!. Lee Morgan började karriären i Dizzy Gillespies storband och

I don’t stand a ghost of a chance

Cab Calloway spelas kanske inte så ofta idag. Synd, han tål nämligen att lyssnas på. Här två spår från glansdagarna på 30-40-talen. Den första är min favorit. Båda ingår i min skivsamling. I need your love so badly I love you oh so madly But I don't stand a ghost of a chance with you

Mången sökt locka mej ifrå gammel- drängera bort te schangtila dagar blann mannekängera

Povel Ramels Den sista jäntan insjungen av Monica Zetterlund. Vilken fantastisk inspelning och vilken fin text till den vackra melodin! Jag tycker verkligen att den hör till 60-talets toppnummer och spelas allt för sällan. Östan öm sträss å präss å västan öm krogera vandrer ho här den sista jäntan i skogera. Ungfölke lockes att lämna

Cling to me closer, say you’ll be mine

Hur bra är inte Jack Teagarden med sin sorgsna och blaserade stämma? Han är en av mina verkliga favoriter bland jazzsångare och han låter inte alls som sina såsiga vita kollegor från den tiden. Hans inspelningar förmedlar ett märkbart vemod, trots att melankolin i hans röst inte finns i den stora orkester som ackompanjerar honom

J.J. Johnson och Sonny Stitt

Lördagsjazz. Två spår från en gammal EP med inspelningar från 1949. Det är Sonny Stitt och J.J. Johnson som är huvudnamnen på denna skiva, ty detta var innan John Lewis och Max Roach blivit välkända för gemene jazzman. Fina inspelningar måste jag säga och roligt att man gav ut dem igen i slutet av 50-talet.

En härlig tid som verkade stå still

När jag var liten på 70-talet fanns fortfarande Anita Lindblom i de skvallertidningar jag då och då läste. När jag blev lite äldre, jag tror att det var på 80-talet, började den eviga följetongen i pressen om den flyttfirma som hon påstod förstört hennes möbler. Det var ingen rolig historia och den bild som gavs

Because you’re mine, Mario Lanza

Mario Lanza, dem amerikanska tenoren med de italienska rötterna, sades ha en röst som endast överträffats av Enrico Caruso. Under några år i slutet av 40-talet och början på 50-talet var han en gigantisk stjärna som också slog an på en bredare publik. Dessvärre var Mario en frossare av både mat, alkohol och knark, och

Sal Mineo and his first love affair

Sal Mineo slog igenom i Ung rebell och här på bilden ses han tillsammans med Natalie Wood och James Dean. Några år senare porträtterade han Gene Krupa i filmen om hans liv. 1957, två år efter filmen, spelade Sal Mineo in singeln Start movin' (usle låt) och på dess baksida hittar vi My first love

Without that dream I never have you

en av de bästa versionerna av Darn that dream är Mildred Baileys, den när hon sjunger med Benny Goodmans orkester någongång runt 1940. Chet Bakers är inte så dum den heller och man får på köpet en viss Underbara kvinnor vid vattnet-romantik, men ändå. Darn that dream And bless it too Without that dream I

Lee Morgans The Cooker (Blue Note)

En skiva jag verkligen upptäckt i sommar Lee Morgans The Cooker som gavs ut på Blue Note 1958. Inspelningen gjordes i september 1957, det var alltså på den tiden när man kunde spela in en hel LP på en dag. Förutom Lee Morgan medverkade Pepper Adams på baritonsax, Bobby Timmons på piano, Paul Chambers på

Nils Ferlin som schlagerkompositör

Nils Ferlin på skiva är inte bara Får jag lämna några blommor. 1932 totade han ihop några melodier till Veckans skiva som sjöngs in av Herbert Landgren. Veckans skiva utkom varje vecka och var en sorts flexi-skiva i papp med plastbeläggning som sades vara outslitlig vilket den naturligtvis inte var. Däremot får man nog säga

Gerhards Verklighet och drömmar

Detta Hötorgsfynd ligger mig mycket varmt om hjärtat. Texten hör till de bästa som skrevs under 30-talet. Upphovsmannen hette Karl Gerhard den var med i den rappa komedi från 1935, Äktenskapsleken, där han placerat Zarah Leander som mansslukerskan och skulptrisen Thora Diidiken. Filmen är ytterligt kvick; Gerhard repliker lades i samtliga skådespelares mun vilket verkligen

Umberto Marcato, en femtiotalsimport

Umbero Marcato var en italienare som hamnade i Sverige under andra halvan av 50-talet, under den period när det var italienare man skulle vara. Det sägs att finska zigenare utgav sig för att vara italienare, då det var en detalj som gick raka vägen till svenska blondiners hjärtan. Umbero började sin karriär som sångare i

Coleman Hawkins et Lionel Hampton

Nej, vi skall inte lyssna på Billie Holiday och Coleman Hawkins som bilder antyder, utan på en bunt plattor med Coleman Hawkins och Lionel Hampton. Hälften av skivorna med Hamptons orkester och hälften med Coleman Hawkins. Inspelningarna är från sent 30-tal och tidigt 40-tal om man skall generalisera. de flesta pressade i England eller Sverige.

Don Byas med vemodig tenorsaxofon

För fem-sex år sedan köpte jag en bunt skivor från USA, däribland ett antal med tenorsaxofonisten Don Byas. Under ett par år på 40-talet tillhörde han bebop-eliten (hängde på Mintons Playhouse) och ansågs för en av de allra bästa på sitt instrument. 1946 flyttade han till Europa, till viss del för att komma bort från

Mengelbergs vackra Matteuspassion

Långfredag utan Matteuspassionen, som är påskens främsta verk, är inte att tänka på. Vackert, sakralt och ödesmättat. Här några utdrag från den bästa av inspelningar som gjordes Palmsöndagen 1939 Nun ist der Herr zur Ruh' gebracht Erkenne mich mein Hüter Wir setzen uns mein huter Palmsöndagen 1939 gjordes en påkostad inspelning av Bachs Matteuspassion i

Carlos Gardel, Toulouse/Buenos Aires

Född i Frankrike, men uppväxt i Argentina? Uppgifterna verkar skifta. Vid sin död i en flygolycka 1935, var han en formidabel tangokung, både i Europa och Latinamerika. Av en slump fick jag låna en CD med Gardels inspelningar. Vilken lycka, ty jag har inte vetat om hans existens och älskar denna typ av musik som

Ulla Sjöblom sjunger där på ett torg

Detta är ett gammalt inlägg som jag repriserar. Idag lyssnade jag nämligen på nytt på Sjöblom och det tycker att det är dagsatt på nytt slå ett slag för hennes inspelningar. 1956 spelade Ulla Sjöblom in en svensk version av den franska sången Le Déserteur av Boris Vian (text av Lars Forssell). Visan blev totalförbjuden

“Other exciting Bruno Martino ‘EP’s”

Den klatschiga rubriken har jag hämtat från baksidestexten på omslaget till en Bruno Martino-EP med titeln San Remo -59. Det var nämligen vid den årliga San Remo-festivalen som Italiens bidrag till Eurovisionen utsågs under 13-14 år och vem passade bättre för att sjunga in fyra av bidragen från 1959 än Bruno Martino? Det året var

You call it madness but I call it love

Jag spelade en fin, omän ytterst sorglig, liten sak häromdagen. Det var den svenska versionen av den mycket vackra You call it madness, but i call it love, För mig var det allt: Nat King Coles version, som visas i klippet ovan är fantastisk, men när det kommer till texten, är den svenska faktiskt bättre.

Hot news från Västerbottens Flarque

Tro det eller ej, men världens bästa glesbygdssyster, som här på bloggen går under namnet GBS och Laila Loales, har svängt ihop en ny singel och denna gång något som mycket väl kan roa oss alla efter midnatt, utom möjligtvis Coco Chanel: Terribly Dark. Något för dansgolven således. Nu väntar jag ivrigt efter 12-tumsmixen. Roa

When you are in a sentimental mood

Varför inte vara lite kontinental och samtidigt en smula sentimental? Tänk er att ni sitter på Cafe Piastowska på Tegnérgatan i Stockholm, en bedårande sylta där tiden inte längre existerar. Dit varken vinterkylan eller trafikbruset når. En inredning som är praktiskt överbelastad, omöjlig att damma, men mycket förlåtande gentemot nämnda otyg. Dra för gardinerna, tänd

Så tillverkarde RCA Victor skivor

Hittade en mycket intressant film som RCA Victor spelade in 1942 som visar hur det gick tillatt pressa grammofonskivor en gång i tiden. Filmen är gammal och en smula långrandig men mycket sevärd. Observera den våldsamma skivspelaren som på slutet spelar den färdiga skivan (här ett klipp som presenterar den i detalj). Den borde rimligtvis