Waldemar Johanssons Eastmanistitut

En kväll promenerade jag runt kring Vasaparken och stannade till sist framför Eastmaninstitutet som jag anser vara en av Stockholms intressantaste byggnader. Runt om i världen finns Eastmaninstitut och mannen bakom dessa är George Eastman (som grundade Kodak ). Eastman ansåg att det skulle finnas bra tandvård även för mindre bemedlade barn och donerade ideligen pengar till detta ändamål.

1930 var det Stockholms tur och arkitekten Waldemar Johansson fick i uppdrag att rita den nya byggnaden i ett hörn av Vasaparken. Arkitekturen är funktionalistisk, men vissa klassicistiska drag dröjer fortfarande kvar.  Jag tycker att resultatet är fantastiskt (se bara dessa linjer) och ser vissa likheter med konserthuset.

Inne i byggnaden finns målningar av Einar Forseth och utanför entreen står en skulptur av Clarence Blum. I vestibulen finns ytterligare ett verk, statyn Moderslycka av Olof Ahlberg.

Om rivning och om smalhusområden

Idag är det en käck liten sak i DN om pågående rivningar i Stockholm. Förutom uttjänta kontorshus från 70-80-talen, är det också en och annan skolbyggnad som rivs på grund av fuktskador. Jag tror bestämt att det var på 60-talet som man så smått började bygga hus som inte kunde andas. Bygger man ett hus måste man vara medveten om att fukt alltid vandrar från insidan och ut. Är fasaden målad med en ogenomsläpplig färg, bildas mögel i den med tiden allt fuktigare byggnadsstommen. Jag minns en annons i en bostadsrättstidning för ett par år sedan. Det var en förening som målat sitt hus med en mycket bra färg. Dock hade det blivit några små hål i fasaden vilket gjort att vatten trängt in och förstört. Färgen var man dock helnöjd med och skulle använda den även vid denna fasadrenovering. Det var riktigt dålig copy! Orsaken var naturligtvis att färgen var för tät. I en artikel till höger om annonsen förklarades som av en slump detta problem.

På senare år har enstegstätade fasader dömts ut och viss risk finns att även detta byggnadssätt kommer att ställa till det i framtiden.

Men nu åter till rivningarna. Jag har inte speciellt mycket emot att dåligt byggda hus rivs, framförallt inte om det är fula och inte kan tjäna något syfte. Att däremot riva äldre byggnader, byggda innan man började bygga alltför dåligt och dessutom gjorda för att kunna underhållas på ett resurssnålt sätt, är allt annat än klokt. Exempel härpå är huset på Grev Turegatan som jag skrev om nyligen, punkthuset vid Karolinska, kontorshuset vid Liljeholmen och några smalhus från 40-talet i Mariehäll. Jag kan inte annat än plädera för ett hållbart byggande, ett byggande som bygger på att man inte byter ut detaljer, utan istället vårdar dem. Även detta skapar jobb och det har det fina med sig att man inte behöver tillverka energikrävande aluminium eller limfyllda spånskivor.

Nu är det dock dags för ytterligare ett nedslående yttrande i DN-artikeln och det är att vi kan förvänta oss att en del av 40-talets smalhus kommer att rivas och många områden förtätas. Det fanns en tanke när dessa byggdes och det var att erbjuda människorna ljus och luft och grönska. Just nu är inte detta högsta mode (YIMBY är t.ex. starkt emot), men det är på intet sätt ett bevis för att denna idé är felaktig Modets nycker ges så korta liv.

Jag är väldigt förtjust i de 40-talsområden som finns strax utanför tullarna. De är trevliga och välplanerade och mer hantverksmässigt byggda än 50-talskåkarna. Egentligen finns det inget större fel på dem alls, om man bara tar dem för vad de är. Badrummen är naturligtvis mindre och även köken kan vara små. Det tycker jag man får acceptera, ty det finns mängder av andra lägenhetstyper som saknar denna karakteristik, t.ex. de tidiga miljonprogrammets bostäder som presenterar både stora kök och badrum och som är riktigt bra bostäder, förutsatt att det eftersatta underhåll som många av husen dras med rättas till.

Nej, jag tycker vi skall förvalta vårt byggnadsbestånd på ett hållbart sätt och även försöka styra över byggproduktionen åt detta håll. Äldre byggnader kan, och ska, naturligtvis energieffektiviseras. det är på intet sätt omöjligt, men det gäller att göra det varsamt så att kvalitéer, såväl estetiska och byggnadstekniska, bibehålls.

Sekelskifte i modern funkistappning

Vid Kronobergsparken på Kungsholmen finns några pampiga hus från sekelskiftet som fått en helt nya fasad på 30-talet och numera framstår som funktionalistiska pärlor. Genom att hyvla fasaden och sätta in moderna fönster samt montera balkonger fick fasaden ett helt modernt uttryck. Lägenheterna byggdes också om, men jag tror att stuckaturerna fick vara kvar. Kakelugnarna åkte dock all världens väg och ersattes i vissa fall med öppna spisar. Innan ombyggnaden såg huset ut så här. Här en närbild på fasaden idag.

Ännu modernare ter sig denna ståtliga byggnad med generösa hörnbalkonger och ett indraget våningsplan högst upp. I detta hus finns knappast en list bevarad, ty inredningen var helt up-to-date när ombyggnaden var klar i slutet av 30-talet. Resultatet är mycket bra tycker jag och jag kan inte tänka mig att de 1-3-rummare som ursprungligen fanns i huset var särdeles intressanta.

Även denna fastighet i jugend behövde ses över och på 40-talet slätades fasaden ut och nya fönster sattes in. Lite intetsägande, men rätt snygg kan jag tycka. Bättre en 40-talsrenovering än en trist dito från 70-talet och framåt.

Det har rivits åtskilligt vid Hornsberg

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag fotograferat men jag har för mig att det var en byggnad som tillhört SL som stod strax intill detta lätt förfallna hus. Det är en rätt fin funktionalistisk byggnad som tyvärr fått fula fönster insatta i översta våningen.

Ny adress, ja det får man verkligen hoppas att Flinks järn har fått! Om jag inte minns fel ligger den nya lokalen snett mittemot.

Visst har det sin charm med dessa rivningsrester. Som att blicka in i ett förlorat land som inte längre finns kvar.

Kan detta vara SL-relaterat? Det är i vart fall imponerande byggnader som hålls samman av ett funkishus i två våningar.

Om dessa byggnader finns kvar idag? Det vet jag inte. Bilderna tog en grå dag när våren trevande gjort sin entré och nu har hösten långa skuggor redan fallit.

Kvinnornas hus där på Kungsklippan

Studera denna vackra fasad och hur inbjudande det lyser från de helt uppglasade burspråken. Det var hit stadens emanciperade kvinnor flyttade i slutet av 30-talet. Kvinnor som kunde tänka sig att gå på restaurang tout seul, kvinnor som rökte cigaretter och som ansåg äktenskapet vara en mossig institution.

När de höga husen i kvarteret Diamanten stod klara, var tomten i kvarteret Smaragden ännu obebyggd. Det dröjde dock inte länge förrän fastighets AB Smaragden med byggmästare Olle Engkvist i spetsen uppförde Kvinnornas hus, en byggnad avsedd för självförsörjande kvinnor som ritats av arkitektduon Backström och Reinius som i samma veva ritade ett tegelhus med teakburspråk vid Nytorgsgatan. Kvinnornas hus måste ha varit deras första riktigt stora projekt.

Samtliga på de vanliga våningsplanen ligger längs med en lång korridor som går i vinkel, precis som huset. Lägenheternas dörrar är indragna i nischer som belyses med elektriskt ljus. Detta för att man inte skall behöva se en oändlig rad av dörrar. Studera ritningen över ett våningsplan.

Lägenheterna i huset är små och är främst ettor med kokvrå (här planlösningarna för de två huvudtyperna). De större har badrum, de mindre endast toalett. I gengäld har de små ett burspråk i glas. Ovan det vinklade burspråksfönstret sitter dubbla katedralglas, nedan vanligt fönsterglas och trådråglas. Det är lätt att tänka sig vilket vackert ljus det måste ha varit i dessa rum som vetter mot norr! Tyvärr är fönstren utbytta och glaset ovan och under delvis igensatt. Den ursprungliga konstruktionen framgår av denna skiss.

Huvudfasaden mot Kungsklippan ligger mot norr och den planterade gården badar i södersolen. Mot detta väderstreck har det uppglasade trapphuset förlagts ”för att damerna skola få ett luftigt och glatt intryck när de på morgonen skynda till sitt arbete”. Trappan är gjuten i betong och spåren från gjutformen är icke utplånade.

Entrén är lika tjusig som trapphuset och vetter mot Kungsklippan. På ömse sidor om porten ligger butikslokaler och de har separata ingångar.

Högst upp i huset, i en indragen våning, ligger matsal, klubbrum, kök, solterrass och gymnastiksal. Matsalen är ljus och takhöjden är stor. Utsikten är dessutom i toppklass, ty detta höga hus ligger på en av stans högsta punkter.

Intill matsalen finns ett intimt klubbrum försett med öppen spis. Väggpartiet och dörrarna är glasade för att ljuset skall nå in i korridoren utanför. Möblerna i detta rum, matsalen och huvudentrén har ritats av Oscar Nilsson.

Detta är nog den finaste detaljen: expeditionsdisken med servettfack för samtliga boende i huset. Tänk, det var på den tiden när pappersservetter inte kom på fråga!

Övrigt värt att nämnas, är att ventilationen byggde på övertryck. Ventilerad och konditionerad luft blåstes in och den gamla, skämda sögs ut. Praktiskt på många sätt, inte minst är drag från fönster och dörrar inte längre ett problem.

Slutligen en nytagen digital färgbild.

Stenbalkonger på Grev Turegatan 8

Sista skriket på rivningsfronten är ett elegant funkishus som stod klart 1938 och som ritats av arkitekt Jean Adrian. Vad jag kan erinra mig, är det det enda hus i stan som har balkonger av natursten. En liknande, men balkonglös fastighet, finns på Linnégatan 3 (ritat av Wolter Gahn). Jag förundras verkligen över att inte Stadsmuseet skyddat den ovanliga fasaden och tycker att det är verkligt synd att man inte river grannhuset istället, det fula komplex som man uppförde efter att ha rivit Cedergrenska huset (läs om det här). dn.se har en bild på hur nybygget skall se ut. Jag vet inte riktigt vad man skall säga om det.

Det befintliga huset är enligt fastighetsägaren i dåligt skick, vilket bör kunna utläsas som mycket välbevarat, men i behov av stambyte, nytt tak och översyn av elen samt ommålning av ytskikten. Jag tycker faktiskt att det är synd att man river gamla hus som är byggda av sunda material och som man vet håller i hundratals år. Detta är murat i tegel och sedan beklätt med sten och det är inte annat än att betrakta rivningen som rent resursslöseri.

Här ytterligare en bild, tagen i februari förra året. Elegant värre! Men vad är fasaden klädd med, marmor?

Jordberga herresäte i elegant nygotik

Baron Carl-Adam von Nolcken blev år 1834 ägare till Jordberga herräsäte och till de byggnader som uppförts av Ivar Krabbe och Karin Marsvin på 1650-talet. Nolcken var emellertid ”starkt gripen av tidens götiska svärmeri och beundran för medeltiden” och fann de befintliga byggnaderna urtrista. För att råda bot på detta, kontaktade han dåtidens arkitekt på modet, Carl Georg Brunius. Brunius tog sig raskt an uppgiften och omdanade helt huvudbyggnaden enligt bilden ovan.

Näst i tur stod en ny ladugård och även den skulle naturligtvis uppföras i nygotik. Viktigt var också att djuren fick tillräckligt med ljus och att ventilationen var god. Nolcken var nämligen en driftig jordbruksreformator. Resultatet blev inte alls dumt och Nolcken bad därefter Brunius ta itu med den gamla 1600-talsladugården och omdana den gamla gråstensbyggnaden till en nygotisk loge. Resultatet blir verkligen intressant och en riktig stilkrock, vilket framgår av denna bild.

När detta är avklarat, reses ett orangeri, en brunnsöverbyggnad och en smedja och sedan står turen till Källstorps församlingskyrka. Även denna omdanas i ”ren medeltidsstil” och när detta är avklarat byggs en skola intill i samma trivsamma stil. Vi det laget var Jordeberga en tämligen komplett gotisk anläggning som väckte stor beundran.

I början av 1900-talet var det dags för Nolckens dotter att göra något åt den omoderna nygotiken och och vad var väl lämpligare än stilen på modet: nybarocken! Av faders gamla anläggning finns idag bara den gamla gråstensladugården som förvandlades till nygotisk loge.

Ännu en rest fanns dock kvar i mitten av 40-talet när Ord och bild besökte Jordberga och det var det bibliotek som Brunius ritade inredningen till. Hyllor, bord, fåtöljer och en stege i gotisk stil tronade alltjämt i det gamla rummet. Hur det är idag, kan jag dock inte yttra mig om.

Bo bättre på Norra Guldheden 1945

1945 anordnades hemutställningen Bo bättre på Norra Guldheden i Göteborg. Initiativet till denna milstolpe togs av Erik Wihlborg och Gotthard Johansson efter en lunch på Operakällaren i Stockholm hösten 1943. Wihlborg ville skapa ett modernt bostadsområde som skulle ”utnyttja alla rationaliseringsmöjligheter och tillgodogöra sig de senaste resultaten av forsknings- och utredningsarbetet på bostadsområdet”. Johansson, som vid denna tidpunkt var ledare för Svenska arkitekters riksförbund (SAR) och Svenska slöjdföreningens bostadsutredning, nappade på förslaget och knappt två år senare stod bostadsområdet så gott som klart och utställningen kund öppna den 17:e augusti.

I mitten av 40-talet utgjorde enrumslägenheterna ungefär 50% av det totala bostadsbeståndet i Göteborg och trångboddheten var därför något som behövde åtgärdas. Med hjälp av rationalisering standardisering och forskning ansåg man att billigare och bättre bostäder skulle kunna skapas. Förmånliga lån av stat eller kommun var också något som visste med sig var avgörande för en rimlig hyra. Vad det gällde Norra Guldheden blev tvårummarna cirka 55 kvm, treorna 65 och fyrorna runt 77 kvm. Fyror med matrum (91 kvm) fanns också och dessa hör till de mer attraktiva våningar jag sett. En öppen spis, luftig plan och mycket generösa förvaringsmöjligheter

När utställningen öppnade bar det sig inte bättre än att lägenheterna blev kritiserade för att vara små och med snålt tilltagna ytor. Jag tycker dock inte att våningarna är trängre än likvärdiga från den tiden och dessutom har de sådana kvalitéer som man bara kan drömma om idag. Köken är mycket rejält utrustade och med skåp i dubbla rader. I hallen finns ofta stengolv och fönsterbänkarna är i marmor. Golven är av parkett eller linoleum och fönstren av traditionell modell eller panoramatyp. Det finns mängder av garderober, linneskåp och klädkammare. Att både bygga stora och väl inredda lägenheter var väl helt enkelt inte möjligt.

Då det är praktiska familjevåningar som dominerar, är det klart att man kan sakna spatiösa lägenheter i Guldheden är. Men det är klart att det finns större våningar, det gör det, och vissa har faktiskt öppen spis (till exempel tidigare nämnda fyror). Högst upp i punkthusen har man dessutom terrass (se bilden ovan!). De allra flesta är dock två- eller trerummare och exempel på hur dessa ser ut finner ni här och här. Tyvärr har jag inte hittat några interiörbilder från utställningen. Använd därför Booli eller liknande för att se hur lägenheterna tar sig ut.

Förutom punkt- och smalhus, uppförde man ett litet centrum med en restaurang, en länga för butiker och små ettor med kokvrå för områdets hembiträden. Dessa jungfrur organiserades av en av arbetsförmedlingen anordnad byrå dit även fruar med tid över kunde anmäla sitt intresse. En större tvättstuga fanns också och den skötes av en föreståndarinna som hjälpte fruarna att använda de nya maskinerna.

En ovanlig detalj under dessa år var att samtliga lägenheter hade individuell mätning av varmvatten- och värmeförbrukning för att på så sätt hålla förbrukningen nere. Detta är egentligen inget nytt, ty tekniken fanns redan på 20-talet. Dock tror jag att det är först idag som detta förfarande blivit mer utbrett.

Idag kritiseras många av efterkrigstidens område för att de saknar intimitet. Det är inte svårt att förstå hur attraktivt det måste ha varit med all ljus och all luft i dessa bostäder. Idag, när den gamla bebyggelsen sanerats och kvartersstaden på nytt blivit attraktiv, kan dessa luftiga och glest bebyggda bostadsområden ödsliga, inte minst för att det bor så få personer i de lägenheter som förr rymde stora familjer. Jag är lite kritisk till att många anser att förtätning är det enda som kan lösa dessa problem. Riktigt så enkelt tror jag inte det är och dessutom förstör man lätt de kvalitéer som inte just nu efterfrågas men säkerligen snart får sin renässans.

Grå punkthus på Södra Guldheden

I början av femtiotalet stod de grå punkthusen på Södra Guldheden klara. De hör i mitt tycke till de bästa i genren som någonsin byggts. Dels är de mycket vackert inpassade i terrängen och den befintliga grönskan, dels rör det sig om ett kvalitetsbygge med många intressanta detaljer.

Det var arkitekterna Sven Brolid och Jan Wallinder som skapade denna pendang till husen på Norra Guldheden, det område som presenterades i och med utställningen Bo Bättre 1945. Fasaderna är som sagt grå men balkongerna har målats i olika färger för att skapa liv och rytm. Huskropparna består av två skivor som, ej helt parallellt, sammanfogats med ett uppglasat trapphus. I anslutning till byggnaderna finns en stor grönyta som var tänkt att användas som lekplats för barnen i området. Situationsplanen visar husens placering.

Planlösningarna är i mitt tycke mycket lyckade och erbjuder båda öppna ytor och skyddade vrår. Kök, vardagsrum och matplats ligger i en halvt öppen planlösning intill varandra men med god möjlighet att hålla matoset i köksregionerna. Det är samtidigt lätt att öppna upp skjutluckorna mellan kök och matvrå. Lägenheternas balkonger ligger i anslutning till vardagsrummet och utanför badrummet. En praktisk lösning.

I trapphuset finns två lägenheter per halvtrappa, vilket gjort det lätt att anordna ett elegant dörrparti i mahogny med både brevlåda och varulucka. Lika elegant är entrén som är generöst uppglasad. Tänk om man byggde höghus på detta sätt även idag!

Avslutningsvis en bild på Södra Guldheden by night.

Serveringsrummet, stramt vackra

Jag är svag för serveringsrum. Mitt eget är alldeles för liten, bara en liten smatt, utanvare sig avställningsytor eller slask. Här hittade jag ett alldeles förträffligt serveringsrum i en tidig 1900-talsvåning. Rummet är beläget mellan kök och matsal, dvs precis där det skall ligga.

Ibland är serveringsrummet en lång, smal gång vars väggar är täckta av skåp. Här är man helt skyddad från insyn och den höga takhöjden, som förstärks av passagens ringa vidd, ger enspeciell känsla. Dagens genomtrista lägenheter saknar helt denna finess.

Villan som modernisterna gav till oss

Gruppbebyggelse kan ge god samverkan mellan de enskilda husen och deras tomter samt vegetation och gaturum.

Vad de är vackra, villorna från åren kring 1960. Eleganta, välbyggda och så luftiga och välplanerade. En bostadsmaskinell dröm kan jag tycka. Knappast har bättre bostäder skapats, om man med bra bostäder menar, ljusa, luftiga och väldisponerade hem. Jag är dock inte helt säker på att jag själv skulle välja att bo i en sådan villa, men visst är de vackra att se på.

I småhuset direkt på mark kan man åstadkomma intim kontakt mellan ett trivsamt uterum och bostadens övriga delar.

En kringbyggd gård! En sådan skulle jag verkligen mer än gärna äga. Tänk, vad man skulle kunna odla under så skyddade betingelser som en dylik konstruktion erbjuder.

De förföriska färgbilderna har jag hämtat från Svenskt familjebibliotek med stora hemboken. I volymen Bostad och bohag finns mängder av bra artiklar som förklarar det mesta som har med byggnadskonstruktion att göra. Dessutom hittar man där möbleringsförslag, ombyggnadsråd och färgtips. Det är ett praktverk värt att införskaffa.

Nej, jag är inte någon vän av YIMBY

Detta är mitt otidsenliga, men mycket trevliga skrivbord som jag skriver vid just nu.

Med jämna mellanrum läser jag http://www.yimby.se och det gör jag främst för att finna en anledning till att irritera mig, för irriterat mig på dem har jag gjort i flera år nu. Det finns två saker som gör att jag inte gillar YIMBY: deras bristande förståelse för att man bör bevara gamla miljöer på ett pietetsfullt sätt och deras förakt för modernistisk bebyggelse. Läs detta inlägg, förfasa er och njut av de förskräckliga bilder som illustrerar en ny och skön YIMBY-värld! Vissa har smak, andra saknar den. Vi skall dock vara glada åt att de finns, ty även tomma, skramlande tunnor kan ha sitt berättigande.

”Det är klart att vi skall bevara den där gamla kåken, men det får inte bli ett museum”. Hur ofta hör man inte den repliken? Att bevara på ett pietetsfullt sätt att behålla ursprungliga detaljer och inte uppgradera till modern standard, vilket för många är detsamma som att skapa en museal miljö som inte passar nutidsmänniskan. Om jag kunde begripa vad som är så eftersträvansvärt med modern standard! Jag har inget emot varmvatten och centralvärme, men treglasfönster och ett fult standardkök hör knappast till de detaljer som förgyller tillvaron. En levande miljö skapas av människor, och framförallt av människor som interagerar med varandra. En levande miljö är betydligt svårare att erhålla i en värld där individerna är oberoende av varandra, och just oberoendet av andra och beroendet av staten har, framförallt sedan 50-talet, varit framtidens melodi. Av den anledningen har jag mycket svårt för att köpa argumentet att det är något fel med en ”museal” miljö.

För något år sedan skrev jag om Trygg-Hansa-komplexet på Kungsholmen som är en verkligt helgjuten miljö. Detta verkar inte YIMBY förstå, ty i deras värld är förtätning ett mantra, och motsätter man sig detta vill man inte ha en levande stad. Jag har inget emot förtätning och tycker till exempel att bebyggelsen vid Torsgatan/Norra bantorget skapat en mycket bättre rumskänsla även om de flesta husen är rätt trista, ja viss är rentutav riktigt fula. Att däremot förstöra något så unikt som Trygg-Hansas anläggning med sin vackra park och perfekt avvägda proportioner är dock ren dumhet. Att YIMBY inte har större förståelse för det halvgamla säger åtskilligt om deras bristande kompetens på området. När det gäller arkitektur, måste man måste dessutom se till helheten vilket inte skall inte uppfattas som att allt måste se enhetligt ut. Vissa miljöer bör bevaras, andra kan med fördel förtätas.

Nej, jag tror inte att strävan efter en höjd standard gör oss lyckligare. Jag tror heller inte att man alltid måste anpassa gamla hus efter nutiden. Jag tror faktiskt att motsatsen kan vara minst lika verkningsfull. Jag tycker också att man bör vara rädd om allt det vackra som redan finns och att man inte skall vara så ängslig när man bygger nytt, men däremot tror jag på ett mer hantverksmässigt byggande som skapar miljöer som går att underhålla under hundratals år.

Jag försöker sätta fingret på varför jag inte gillar YIMBY och tänker att det kanske beror på att jag upplever dem som obildade ångvältar som varken drivs patos eller estetiska ideal.

Olle Engkvists Hässelby Familjehotell

Hässelby Familjehotell

1956 stod Hässelby familjehotell färdigt. Anläggningen hör till Olle Engkvist sista stora satsningar och är ett stort komplex med fyra punkthus som sammanbinds med en trevåningslänga som även bildar 4 avskilda gårdar (se en plan över anläggningen här). Lägenheterna fanns i storlekar från enkelrum till etagevåningar med takterrass  i höghusens översta plan.

Hässelby Familjehotell

Komplexet innehöll ursprungligen snabbköp, garage, tvättservice, kapell, frisör, ungdomslokaler, daghem samt restaurangbyggnad med matsal och festvåning. Det är för övrigt denna sistnämnda del som syns mellan de två höghusen närmast i bild. Studera dess fasad mot gården och mot gatan. Även kapellet är värt att beundras, ty det är ett fint kyrkorum i den tidens anda.

Låghuslängans fasader är mestadels putsade, förutom gavlarna som är i tegel. Butikshuset däremot, har en uppglasad fasad och inrymmer även entresollerade dubbletter som är tänkta att användas som ateljéer. Vilka förträffliga bostäder för unga konstnärer! Här en skiss på dessa lägenheter. se också några av planlösningarna i låghusen och höghusen.

Slutligen ett par bilder på stora matsalen, del av restaurangen och dörren mellan kök och matsal.

Det är en imponerande anläggning som Engkvist lätt bygga. Ursprungligen var tanken, som ni förstår, att man skulle äta middagen i den gemensamma restaurangen och låta tvättservicen sköta tvätten. Så småningom har den kollektiva verksamheten avvecklats, idag återstår bara servering i den lilla matsalen och den mat som serveras tillreds på ideell basis av ett matlag. Det gamla kapellet är apterat till barnhem och den stora matsalen är numera skola. Fasaderna verkar fortfarande vara intakta och på det stora hela är det en imponerande anläggning, även om tiden har sprungit ifrån den ursprungliga idén. Dock undrar jag om inte de grundläggande tankarna om närservice är på väg att åter bli moderna.

En Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Lennart Tham är ingen känd arkitekt idag, trots att han ritat mängder av hus. Ett par av dem ligger vid Klarabergsgatan och gränsar mot Klara kyrka. De är fina representanter för en den eleganta 50-talsarkitekturen.

Tham titade också åtskilliga villor och bland annan denna flotta skapelse som ligger på en höjd vid Vätterns strand. Fasaden är putsad och taket belagt med eternitskiffer. Som ni ser är delar av fasaden helt uppglasad.

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Mot gatan däremot, är intrycket ett annat. Fönstren är små och sparsamt utplacerade. Fasaden påminner om en mur, men ger ett tilltalande intryck tack vare det asymmetriska utförandet som förstärker tomtens ojämnhet.

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Inne i vardagsrummet har en öppen spis placerats vid fönsterväggen. Vardagsrummet är det rum som syns längst till höger på bilden högst upp. Notera också de svävande fönsterbänkarna som monterats på två olika höjder.

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Matsalen ligger intill vardagsrummet och dessa rum förbinds med en trappa, ett galleri, och det arbetsrum som syns i bildens fond. Taket i sällskapsrummen är i vitkalkad, ohyvlad furu. Golvet i vardagsrummet av grå kalksten, i galleri och entré av bonat tegel samt i matsalen av grå glasmosaik med tegelfris.

Ytterligare en trappa finns i villan och den går upp till sovrumsvåningen. Här en bild som visar på det dekorativa trappsmidet, ”Domaredansen”, av skulptör Niklas Göran. Avslutningsvis planritningen på denna småländska praktvilla (observera det välplanerade/välplacerade serveringsrummet!).

Gunnar Leches fina funkis i Luthagen

Gunnar Leches Uppsala

Under åren 1920–1954 var Gunnar Leche stadsarkitekt i Uppsala vilket gjorde att hans inflytande över staden var stort. Längs med Luthagensesplandenen i stadsdelen Luthagen finns några av de främsta exemplen på Leches funkiskonst, inte minst de vackra balkonger som prydde en stor del av produktionen under andra halvan av 30-talet. Se hur smäcker konstruktionen är och hur de dubbla handledarna kragar ut. Notera också den planterade förgården!

Gunnar Leches Uppsala

Vid samma gata finns denna gårdsfasad som där balkongerna lyser med sin frånvaro. Istället är trapphuset ordentligt uppglasat mot gårdens lummiga grönska, en grönska som är rikligt förekommande och ger området sin karaktär.

Gunnar Leches Uppsala

Mellan esplanaden och Skolparken fann jag detta hus som verka innehålla både små ettor och lite större våningar. Notera trapphusets fönster!

Gunnar Leches Uppsala

Börjegårdarna heter detta stora komplex vid Skolparken och Börjeplan. Byggnaden uppfördes av byggmästare Anders Diös och är det allra finaste exemplet på Leches funkisarkitektur. Sockeln är i svart skiffer och fasaden går i grått och grönt. Balkongerna är eleganta och fönstrens utformning varierar på ett ypperligt sätt. Jag tycker mycket om detta komplex!

Gunnar Leches Uppsala

På Luthagen finns det även en del enklare hus som denna byggnad i 3 våningar med delvis inredd vind i form av en attikavåning (man skulle också kunna kalla det för en frontepis ). Arrangemanget är inte alls tokigt, men ovanligt på hus från denna period.  Här är balkongerna lite enklare, men då de är ur de ursprungliga (eller identiska) ger de likväl ett mycket tilltalande uttryck.

Fredhälls solbestrålade lyxkaserner

Fredhäll

Fredhäll må vara något av Stockholms riviera, ty här badar de funktionalistiska lyxkasernerna i solljus. Lyx var kanske att ta i, ty de flesta våningar på denna adress är 1:or och 2:or. Den balkongkonst som i vissa fall finns bevarad och de strama, ljusputsade fasaderna gör dock att området framstår som betydligt tjusigare än det egentligen är.

Fredhäll

Se bara på dessa balkonger, vars rundade front skjuter ut från söderfasaden för att komma så nära vattnet som möjligt.

Fredhäll

Tydligare än så här kan väl knappast en balkong från 30-talets senare mitt illustreras. En enkel infästning i stålbalken som omger betongplattan fixerar den sinuskorrugerade balkongfronten ,ed en enkel överliggare. Dock verkar plattan vara renoverad och dessvärre inte målad i fasadens färg. Men nog är de vackra, de stora hörnbalkongerna som får huset att påminna om en atlantångare.

Fredhäll

Bakom Atterbomsvägen ligger Stagneliusvägen och där tronar detta stora och nyrenoverade hus. Mot söder finns några av områdets större lägenheter som jag gärna skulle lägga vantar på om jag hade möjlighet. Det är sällan man ser så lyckade fasadrenoveringar som detta hus har beståtts med. Det är bara att önska att fler fastighetsägare gör på detta sätt (om inte som HSB gjort med sina f.d. vackra kåkar i området).

Ryska ambassaden, en helt linjeskön betongkoloss gömd i lugna Marieberg

Ryska ambassaden

I Marieberg, intill DN-komplexet, ligger sedan början av 70-talet Ryska ambassaden. Ni som avskyr betong kan sluta läsa nu, ni andra kastar längtansfulla blickar mot den stora sal som ligger till vänster i bild, högst upp i huset. Stora fönster, från golv till tak och något som jag misstänker är eloxerad aluminium. Snyggt!

Ryska ambassaden

Ser nu betongglaset som lagts in i fasaden och som kanhända markerar ett trapphus? Putsen är ljusrosa och är så ljus i solskenet att den blivit överexponerad.

Ryska ambassaden

Här ses tydligt glasbetongen. Arkitekturen är, med västerländska mått, inte särdeles representativ för sin tid, tidigt 70-tal. Jag tycker om den ändå. Och hur fint är det inte med våren skira grönska som senare på sommaren döljer än mer av denna tämligen okända ambassadkoloss.

Ryska ambassaden

Mot söder finns balkonger omväxlande med fönster. Denna del är dock rätt dold bakom grönskan, men jag antar att man har en flott utsikt över Mälarens vatten.

Ryska ambassaden

Här en detaljbild av balkongerna som vetter åt nordväst. Skarpskurna och nästan guldfärgade. Brons är nog en mer korrekt benämning, men å andra sidan är det lätt att associera guld med Ryssland.

Ryska ambassaden

Ytterligare en vy. Skuggorna är långa, ty solen står redan lågt. Jag tycker det är så vackert med de skarpa vinklarna, den ljusrosa putsen och det eloxerade.

Men vem var arkitekten? Jag har försökt ta reda på det, men helt misslyckats.

Stadsbyggnadskontoret tar tid på sig

Fasad Rindögatan 8Jag fick ett mail häromdagen som gällde en klagoskrivelse jag skickat till Stadsbyggnadskontoret (SBK) och som var dem till handa den  6/10 2009. Först den 16/5 2011 gjordes en inspektion och beslut fattades. 1 år och sju månader senare, det får man säga är en rundligt tilltagen handläggningstid! Orsaken till min skrivelse var att ett av få helt välbevarade och tillika väl underhållna hus på Rindögatan skulle få sina fönster utbytta mot nytillverkade dito i aluminium. Då Gärdet är klassat som riksintresse och samtliga hus är grön- eller gulklassade, skulle man kunna förvänta sig att detta borde ogillas av SBK.

Men icke! Istället konstaterar handläggaren att ”de nya fönstren överensstämmer med de ursprungliga och inte kan anses ha påverkat byggnaden yttre utseende avsevärt i plan- och bygglagens (PBL) mening”. Här går våra åsikter isär. De ursprungliga karmarna och bågarna var utförda i trä, smäckra och utan mittpost (här en bild på ett identiskt fönster). De nya är i metall, har klumpiga bågar och mittpost. Grönklassade byggnader på Gärdet, får, enligt PLB 12§, inte förvanskas. I 13§ förklaras detta närmare: ”Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär”. Det berörda huset är tyvärr bara gulklassat, vilket innebär att 12§ endast är delvis tillämplig enligt regelverket och jag antar att det är detta som SBK gått på. Tyvärr är det så att av husen norr om Askrikegatan, är det endast 7 som grönklassats. Vad det beror på vet jag inte, men kanske har det att göra med att det var över 20 år sedan detta gjordes.

Jag misstänker att det är helt lönlöst att överklaga och skulle verkligen önska att regelverket vore strängare. Det hela är dock en smula problemetiskt, ty jag kan tycka att man som fastighetsägare borde ha friheten att förvalta sin byggnad efter eget tycke och smak och jag är inte säker på hur jag skall resonera mig ut ur denna logiska knipa. Frihet kontra regelverk är en knepig historia. Dock kan jag tycka, att så länge man reparerar sin fastighet på ett icke estetiskt tilltalande vis, och dessutom slösar med resurser (istället för att måla om och ev sätt in ett energiglas i inre bågen!), bör man räkna med att få smäll på fingrarna. Att äga och förvalta ett vackert Gärdeshus är verkligen ett privilegium och med det följer vissa plikter.

Lars Israel Wahlmans vackra kyrka!

Engelbrektskyrkan

Engelbrektskyrkan! Arkitekten bakom denna helt utomordentligt vackra kyrka, är Israël Laurentius Wahlman, mer känd som Lars Israel Wahlman.

Engelbrektskyrkan

Wahlmans nationalromantiska byggnader hittar vi både här och där, men frågan är om inte Engelbrektskyrkan är hans allra bästa verk. Inte minst läget är tacksamt, det  vill säga på klipporna högt över Karlavägen.

Abessinien i Hjorthagen, Djurgården

Hjorthagen

Visst är de fina, smalhusen i Hjorthagen? Byggmästare var Olle Engkvist och arkitekt Hakon Ahlberg. Engkvist hade tänk sig praktisera seriebygge, men stötte på patrull, ty alla hantverkare ville inte medverka till detta nya upplägg. Några år senare gick det något bättre och det var när de något bredare smalhusen vid Tellusborg restes.

Hjorthagen

Husen är verkligen stilrena i sin utformning och all onödig dekoration har uteslutits. Förutom att detta hörde till funktionalismens särdrag, var detta hus för arbetare som skulle vara så billiga som möjligt.

I bakgrunden skymtar den fjärde gasklockan som byggdes strax innan smalhusen uppfördes.

Hjorthagen

Merparten av husen är ljusa, nästan helt vita, men det finns också gröna längor samt några få terrakottarosa. De flesta lägenheter är tvåor på drygt 40 kvadratmeter. De är välplanerade och innehåller sovrum, vardagsrum, kök och matrum. Fönster finns både i kök och matrum och köksinredningen är förhållandevis enkel, men fortfarande användbar och inte alltför föråldrad. Husens största fel är troligtvis den lite snålt tilltagna isoleringen i ytterväggarna.

Hjorthagen

Området med de långa, monotona längorna kallades i folkmun för Abessinien. Nu när grönskan vuxit upp, mildras effekten något, men det är klart att variation är inte orådets främsta karaktäristik. Dock tycker jag att det är mycket vackert och skulle gärna bo där om lägenheterna var större och den fasta inredningen mer påkostad.

Ralph Erskines villa vid Drottningholm

För ett par veckor sedan besökte jag Ralph Erskines villa vid Drottningholm. Huset, som stod klart 1963, är uppfört i lättbetong, siporex, och får betraktas som brutalistiskt. Fönstren är i teak och skänker en viss värme åt fasaden. Trädgården är uppbyggd i terrasser och mycket stram såhär på vårvintern. Sommartid ger den dock ett helt annat intryck.

Det var intressant att gå omkring i huset och studera alla detaljer. Även 60-talshus av bra kvalitet får en vacker patina med åren. Serveringsluckorna i vardagsrummet går dels till arbetsbänken och dels till köksskåp. Dessa luckor har gångjärn som fästs rakt i betongen vilket gör ett märkvärdigt intryck, ty betonghålets kanter är inte helt perfekt raka (det vore omöjligt). Ett sådant utförande skulle ha varit otänkbart ett par decennier tidigare, det hade verkat alltför taffligt. På 60-talet blev dock idéerna ibland viktigare än ett perfekt genomförande (sett ur ett traditionellt perspektiv).

Villan står idag som när Erskine lämnade jordelivet och det är bara att hoppas att den kan bevaras i detta skick, precis som hans önskan var. Den är ett utmärkt dokument från sin tid och ett monument över en av våra mest välkända arkitekter.

Det var inte helt lätt att fotografera under visningen, ty det var nästan fullsatt i huset och jag valde därför att fokusera på begränsade delar av interiören. En generell överblick saknas därför (se gärna Wikipedia för fler bilder). Jag misslyckade tämligen kapitalt med köket som var en dröm i teak. Samtliga bilder tog i befintligt ljus, ty denna soliga dag behövdes ingen högkänslig film för att fotografera på fri hand. Jag tog totalt 25 bilder som faktiskt alla blev tämligen bra. Här publicerar jag bara ett urval som förhoppningsvis ger en hyfsad bild av Villa Erskine.

Villa Erskine

Villa Erskine

Villa Erskine

Villa Erskine

Villa Erskine

Villa Erskine

Villa Erskine

Villa Erskine

Villa Erskine

Villa Erskine

Sven Markelius flotta villa i Kevinge

Sven Markelius villa i Kevinge

1930 byggde Sven Markelius en flott villa i Nockeby. Byggnaden gick helt i funktionalistisk stil och var på det hela mycket tjusig. År 1938, i samband med skilsmässan från första frun, flyttade han in i en etagelägenhet i det av honom ritade kollektivhuset vid John Ericssongatan. Våningen blev dock snart för trång för Markelius och hans nya familj (han gifte sig med Karin (”Ka”) Simon) vilket gjorde det nödvändigt för honom att bygga en ny villa, denna gång i Kevinge vid Norrvikens strand.

Villan är i ett plan och av det generösare slaget, vilket framgår av planlösningen. Entrén ligger mot gatan och fasaden är där nästan helt sluten. Mot gården är det däremot gott om fönster som släpper in solen från söder. Här har också en damm anlagts.

Vardagsrum och matsal ligger intill varandra och planlösningen är helt öppen. Dock finns det en möjlighet att medelst draperier, avskärma matsalen om man vid en bättre middag, vill ha möjlighet att duka ostört. Från vardagsrummet kommer man också ut på terrassen, som är är stensatt och badar i ljus.

I husets flygelbyggnad finns Markelius arbetsrum, ett gästrum samt bastu och redskapsbod. I arbetsrummet finn en öppen spis och fönsterdörrar ut till gården. Här samlas ibland hela familjen för att njuta av en kvällsbrasa.

Som ni ser av bilderna, är också inredningen av påkostat slag. Här finns bl.a. Frank, Svedberg, Saarinen, Breuer, och Edna Martin representerade. Bland konsten märks verk av Leander Ensgtröm, AndersBbeckman, Stig Blomberg samt Arne Jacobsen. Uppvärmningensker medelst golvvärme och inblåst, konditionerad luft. Villan är på det hela taget strålande och ett goee exempel påden nya stil som utvecklades efter 2:a världskriget.

Astrid Sampes fina Karlaplansvåning

Astrid Sampes vardagsrum

En av Sveriges främsta textiltanter, tillika en skarp affärskvinna, var Astrid Sampe. Henne har jag skrivit om  tidigare, och nu tänkte jag att det var dags att presentera hennes forna hem vid Karlaplan. Här bodde Sampe från slutet av 40-talet till sin död (om hon nu inte bodde på hem de sista åren) år 2002. Först bodde hon här med sin man, Sten Hultberg, sedan ensam och då avyttrades två av sovrummen till intilliggande lägenhet. Se planritningen så förstår ni hur våningen var disponerad.

Fastigheten Karlaplan  4, som även innehöll Radiotjänst Karlaplansstudio där både radioprogram och skivinspelningar gjordes, uppfördes av byggmästare Nils Nessen och var mycket påkostad. All fast inredning ritades av Carl Axel Acking och utfördes vid NK:s verkstäder i Nyköping. Materialen var mestadels ek på utsidan och cellulosalackerad björk på insidan.

På 40-talet var hembiträdesfrågan aktuell och bristen på hjälp ansågs vara ett stort problem. I första våningen låg därför en hembiträdescentral med rum för fyra husassistenter. Centralen  sköttes av husets värdinna som också ansvarade för tvätten.  Varje hyresgäst kunde boka en jungfru tre timmar per dag. Dessutom fanns i samtliga barnkammare sändare till centralen så att de kunde kommunicera med barnen när föräldrarna inte fanns till hands.

Här några bilder från våningen. Först Sten Hultbergs arbetsrum. Här finns två skjutdörrar i alm som är infällda i ett bokhylleparti i samma material. Den ena dörren leder in till Astrid Sampes rum, den andra till den  korridor som sammanbinder sovrummen och som också är försedd med ovan nämnda inredning i ek, med plats för kläder, linne o.s.v. I barnens rum hittar vi också platsbyggd förvaring, se bara på denna bild.

I vardagsrummet hittar vi den verkliga överraskningen, kakelugnsvrån! Inte nog med att Sampe valde kakelugn istället för den öppen spis som de andra lägenheterna har, hon har också möblerat med en 1880-talssoffa med ursprunglig plysch, en Emma och en Gråstensrya (Ormfällan). Jag passar också på att visa en bild på Sampes dukade bord, samma bord som ses högst upp i detta inlägg.

Avslutningsvis det eleganta köket med cellulosalackerade luckor och blå jaspématta på golvet. Åh, om någon kunde ta upp tillverkningen av detta snygga linoleummönster! Här ytterligare en bild på köksskåpen ovanför beredningsbänken med teakskiva. Tyvärr revs hela köksinredningen ut i samband med en helrenovering på 90-talet och köken har numera modern standard av tämligen mediokert material, dvs spånskiva. Det är verkligen en ödets nyck att detta ingrepp gjordes för att höja lägenhetens standard!

Natur och Kultur vid Karlavägsallén

Natur och Kultur

Har ni tänkt på vilken vacker byggnad Natur och Kulturs hus på Karlavägen är? Huset uppfördes ursprungligen för Svenska Trävaruexportföreningens räkning efter ritningar av Sven Markelius och stod klart runt 1961. Det är en påkostad byggnad med fasader i natursten och någon slags bronsplåt (enligt Stadsmuseets byggnadsinventering). Se hur vackert det var en kall decemberkväll när jag promenerade hem från jobbet.

Natur och Kultur

Tyvärr vet jag inte vem som utfört keramiken vid entrén som är både dekorativ och ett barn av sin tid.

Naturligtvis stod här en enfamiljsvilla som revs när denna nybyggnad skulle uppföras. Det är bara att beklaga och man får samtidigt hoppas på att detta inte upprepas och Natur och Kulturs byggnad får stå kvar.

Ett unikt malmöhus skall renoveras

De vackraste av alla stora tjockhus från 30-talet är de tre som byggdes i slutet av 30-talet i Riberborg av Eric Sigfrid Persson. Här en bild på de två första husen i bostadsområdet Ribershus som det kallades när det invigdes med utställningen Vi bo i Riberhus. Huset till vänster, som är det första i raden när man kommer från centrala delarna av Malmö ägs av HSB och nu skall det renoveras (läs mer på Byggfabrikens blogg).

Lägenhetsplanerna i de tre husen skiljer sig från varandra och det första huset i raden har de mest spektakulära planerna. Här finns både våningar i 2,5 etage (nästintill världsberömda) och mer ordinära i ett plan med vardagsrum i halvetage. Se bara denna fyrarummare med jungfrukammare! Vilken fantastisk rymdkänsla det blir med denna enkla lösning. Huset är också unikt såtillvida att det var det första som försågs med Eric Sigfrid Perssons uppfinning perspektivfönstret, en konstruktion som kom att dominera byggandet under efterkrigstiden, åtminstone i mer påkostade lägenheter och i offentligt byggande.

Tyvärr ägs det första höghuset i raden av HSB, som gjort sig kända för att förstöra det mesta som kommer i deras väg. Här i Stockholm har de lyckats helt förträffligt med t.ex. Kungsklippans funkishus. HSB vill nu renovera fastigheten, byta el och uppgradera lägenheten till modern standard. Vad som egentligen hög standard, talar man dock inget om. Den egentliga skurken i detta drama är de regler i hyreslagen som säger att man bara får höja hyran om man genomför en reparation som ger en standardhöjning. Att byta ut något mot något nytt, är alltid en standardhöjning, oavsett ut dåligt material det är i den nya detaljen. Att det förhåller sig så har en historisk bakgrund i det faktum att för mycket länge sedan var standarden låg och ett utbyte var oftast motiverat. Idag, när snickerierna är fullproppade med lim och andra mer eller mindre hälsovådliga produkter, är detta tankesätt helt föråldrat. Likadant är det om man tar hänsyn till vad som är ekologiskt hållbart.

Naturligtvis behöver gamla hus renoveras, men man skall inte behöva ta till standardsanering för att kunna renovera och höja hyran. Rimligtvis är man bra dum om man föredrar att betala mer i månadshyra mot att man får en taffligt reparerad våning, jämfört med om man får en ordentligt reparerat hem där man respekterat den fasta inredningen och istället koncentrerat sig på ytskikt och de tekniska installationerna.

Le quatrième gazomètre, Hjorthagen

Fjärde gasklockan

Den fjärde gasklockan i Ropsten byggdes år 1932 och på dess omslingrande trappsteg kan man klättra nästan upp till himlen. För några år sedan fann jag den ful, men för varje gång jag passerar den, blir jag mer och mer förtjust. Tyvärr skall den rivas och ersättas av ett höghus. Byggnaden är inte alls omistlig, men jag kommer att sakna den när den ersättas av ett modernt höghus fyllt av fräscha människor i valfri ålder.

Eftersom jag ofta befinner mig i området har jag kommit att tycka mer och mer om det. Här finns förutom denna gasklocka en byggnad som ser ut att vara en tågstation, en påkostad disponentvilla i tegel (kanske var det här Ahlsell, gasverkets förste chef bodde – samme man som gav upphov till Ahlsellvägen) och Ferdinand Bobergs världskända gasklockor. En  del byggnader kommer att få stå kvar, resten kommer att rivas. Jag hoppas att åtminstone något av den gamla gasverkskaraktären kommer att bevaras närr det nya området så sakterliga reser sig på dess gamla marker.

Och så Statens Normalskola revisited

Statens Normalskola

Jag tror att det var strax innan jul som jag skrev om Statens Normalskola som ritades av Paul Hedqvist och som snart skall rivas för ett nybygge. Jag kunde inte hålla mig från att gå dit än en gång och även passa på att fotografera interiören för visst är ett ett vackert byggnadskomplex i tegel!

Statens Normalskola

Byggnadskropparna är utspridda och har olika fason. Den sammanhållande faktorn är det gula teglet, takfoten och fönstersättningen.

Statens Normalskola

Jag tror att det är en matsal som döljer sig i den åttkantiga byggnaden. Här är fönstersnickerierna bruna och har dessutom försetts med en bröstning i trä. Notera också burspråket i byggnadskroppen i bakgrunden.

Statens Normalskola

Hur många skolor har det inte funnits som haft en fasad liknande denna? Få är dock så eleganta och de flesta har moderniserats under åren men Statens Normalskola är i det närmaste helt intakt.

Statens Normalskola

Tillochmed entrépartierna har kvar sin ursprungliga snickerier. God kvalité och uppenbarligen har byggnaderna underhållits på rätt sätt.

Statens Normalskola

På insidan ser man de enkla beslagen med sina rena linjer och varma material

Statens Normalskola

Denna trappa är byggnadens verkliga clu! På motstående vägg stora franska fönster ut mot skolgården. Detta rum borde verkligen bevaras.

Statens Normalskola

Även på insidan går det gula teglet igen. Fönsterbänkarna är i marmor och fönstren av den praktiska och mer eller mindre outslitliga perspektivmodellen. Lätta att öppna och dessutom ger de ”dragfri” ventilation.

Statens Normalskola

Den entresollerade hallen har tyvärr fått en inredning som gör allt annat än förskönar. i denna vinkel ser man dock inte eländet i någon större utsträckning. Däremot framträder den rumsliga kvalitén.

Där det är som allra nättast i Fredhäll

Fredhäll

På sina ställen är Fredhäll mycket vackert. Se bara på denna fastighet vid Orvar odds väg! Lägenheten högst upp måste ha varit en dröm när den var nybyggd i slutet av 30-talet.

Fredhäll

Nedanför de höga ljusa husen ligger Fredhälls stolthet, de radhusartade lägenheterna mellan Snoilskyvägen och Orvar Odds väg. De 3 våningar höga och har entréer  från båda gatorna. Från Orvar Odds väg kommer man in på det översta planet, från Solilskyvägen på det nedersta. De flesta lägenheterna tror jag är i etage, men vad jag vet är ingen i mer än två våningar. 2-3 rum är den vanliga storleken.

Fredhäll

Dessvärre vet jag inte arkitektens namn, lika lite som jag presentera planlösningar på bygget. Det är hur som mycket fina och tämligen unika i sitt slag.

Vacker funkisvåning uppe på Gärdet

Interiör från Smedsbacksgatan 6

Jag fann en vacker funkisvåning till salu uppe på Gärdet. Det är en två, tyvärr enkelsidig, med ett rymligt vardagsrum som har en stram öppen spis. Köket är elegant och helt i original med gott om skåp, specerifack och en diskbänk i rostfri plåt. Mellan kök och vardagsrum ligger ett matrum som mot köket är försett med glasade pardörrar. Snyggt!

Trapphuset går heller inte av för hackor men tyvärr har fasaden renoverats och de vackra smidesbalkongerna bytts ut mot nya i aluminium och ekporten har ersatts med en i eloxerad aluminium. Synd på så rara ärtor!

Se hela prospektet hos Skandiamäklarna. Det är ett tämligen perfekt tillfälle att skaffa sig ett vackert hem!

Ahlbom & Sterner: Halmstads rådhus

Halmstads rådhus mot den mindre gården

År 1939 invigdes Halmstads rådhus som ritats av Yngve Ahlbom och Nils Sterner. Det är en helt fantastisk byggnad som jag anser helt kommit i skymundan av Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus. Upplägget är på många sätt detsamma, ty även i Halmstad står en gammal byggnad intill, en byggnad som visserligen inte var ett rådhus från början, men som inkorporerades i komplexet och apterades till bageri och konditori. Bilden ovan föreställer utblicken från entréhallen ut mot dem mindre av de två gårdarna, den gård som vetter åt korsvirkeshuset till. Det är en utmärkt bild och visar tydligt vilken vacker byggnad arkitekterna skapat. Naturligtvis är exteriören lika välkomponerad. Här en bild på huvudfasaden ut Stora torg.

Högst upp ligger Stadsfullmäktiges sessionssal. Ett vackert rum, inte sant? Dörren in till denna sal är försedd med intarsia komponerad av Waldemar Lorentzon. Överhuvudtaget är rådhusets konstnärliga utsmyckning av hög klass, ty man har anlitat Halmstadgruppens medlemmar och inte dragit sig för några kostnader. Här huvudtrappan, en elegant historia. Smidesgallret är komponerat av Erik Olson. Studera en detaljbild av detta vackra arbete. Även den strama huvudfasaden är utsmyckad. Bland annat finns där ett förgyllt skepp av Stig Blomberg och en tegelrelief av Bernhard Anderson.

Förutom Halmstadgruppen har flertalet andra konstnärer engagerats i bygget. Bland annat har Lisbeth Jobs utformat en dricksvattenfontän, Einar Forseth designat ett draperi och så har Edvin Öhrström skulpterat ett glasfönster som Orrefors tillverkat.

Avslutningsvis ett par bilder. Först drätselkammarens sessionssal och så exteriör mot stora gården. Nog är detta ett vackert rådhus alltid! En besökare i slutet av 40-talet, Raymond King från Norfolk, blev så imponerad av byggnaden att han lät uppföra en kopia i sitt hemland.

En praktfasad på Valhallavägen 104

Valhallavägen 104 106

Ett av mina absoluta favorithus på Valhallavägen, man kan nästan i hela Stockholm! Det är en praktfull byggnad som i princip är helt oförstörd sedan den uppfördes i slutet av 1880-talet. I Stockholms stadsmuseums utmärkta byggnadsinventering står att läsa att byggnaden är uppförd i nordeuropeisk 16-talsrenässansstil. Bottenvåningens och första etagets fasad är rusticerad (putsen efterliknar stenar), de övriga är klädda med fasadtegel och har kraftiga omfattningar och listverk av naturstensimiterande puts. Så kallade äkta material är det således inte gott om, men det är å andra sidan utmärkande för 1880-talets byggnader. På 90-talet  efterträddes all denna putsornamentik  till viss del av fasader i äkta material, dvs natursten, vilket är extra tydligt på Birger Jarlsgatans nedre del och vissa Strandvägshus.

Detta hus har en detalj som man inte kan undgå att observera och det är ateljéfönstret på 4 trappor, precis under tornhuven. Här huserade under några år Prins Eugen och sedermera Oscar Björck och Ewald Dahlskog! Vem som använder den idag har jag ingen aning om men jag har för mig att huset precis ombildats till bostadsrätt.

Det är stora lägenheter i huset. På 1-3 trappor består varje våningsplan av två nästintill identiska, men spegelvända, 8-rummare. Mot gatan ligger tre rum, bl.a. kabinett och salong, mot gården ansluter en stor matsal och längre in sovrum och köksdepartement med domestikrum. När man gjorde inventeringen av denna fastighet i mitten av 70-talet, var fortfarande köken i ursprungligt skick. det går man anta att de inte är idag, men kanske finns vissa detaljer bevarade.

Man kan invända mot att min bild visar endast sparsamt med fasaddetaljer, men jag är nöjd med den ändå, ty jag avskyr att få med grannhus och fula stadsjeepar. Här finns dock en bild på fasaden, samt några från interiören (materialet kommer från Stadsmuseets inventering av ÖStermalm, del III).

Jakten på en funktionalistisk charm

Mamlövilla

Ett tillägg på den funktionalistiska blogghimlen är Funkisjakten som relativt nyligen startat. Ta en titt och beundra de vackra Malmövillor som presenteras. De är lite originellare än de Stockholmsvillor som jag hittills sett (uppe i Norrbotten fanns det knappt funkishus och de som fanns var oftast helt förstörda) och känns därför mycket intressanta. Personligen är jag mycket förtjust i Mamlös funktionalistiska byggnader och så är jag en stor vän av Eric Sigfrid Perssons lägenhetskomplex.

På 30-40-talen byggdes det åtskilligt med vackra privatvillor och hyreshus i denna nya stil runt om i landet och åtskilliga var verkligt påkostade. Bläddrar man i Svenska hem och Hem i Sverige inser man att det verkligen inte bara är i storstäderna som det finns verkliga pärlor. Jag undrar hur många av dessa som finns kvar, ty hur många har inte förvanskats vid senare tider ombyggnationer. Jag anar att en kulturskatt gått förlorad. Det bästa man kan göra är att försöka höja statusen på denna typ av byggnader så att det som finns kvar kan bevaras.

Södra Roslags tingsrätts fina byggnad

Södra Roslags tingsrätt

Under åren 1950-1951 uppfördes Södra Roslags tingsrätt i slutet av Erik Dahlbergsgatan, alldeles invid Lidingövägen. Några år senare, runt 1960 skulle jag gissa, kompletterades komplexet med ytterligare en byggnadskropp mot Rindögatan/Studentbacken. Tyvärr vet jag inte vem som ritade huset, jag har läst det, men minns inte och har inte lyckats hitta några uppgifter. Tingssalen med sina höga fönster är en verklig pärla, inte minst gör den sig i frostig vinterskrud.

Södra Roslags tingsrätt

Byggnadskropparna är förbundna med varandra medelst lägre, putsade längor som kontrasterar mot teglet i övriga fasaderna. Enkelt och sobert med fönsteromfattningar i tegel.

Södra Roslags tingsrätt

Längst till höger i bild ses den senast uppförda delen som har perspektivfönster istället för vanliga tvåluftsfönster. I byggnadens översta etage, finns ytterligare en större sal.

Anläggningen står idag tom, men är klassad som värdefull och kommer troligtvis att renoveras och byggas om till skola. Man får hoppas att fönster och dörrar och andra påkostade detaljer sparas åt eftervärlden.

Musikhögskolan intill Valhallavägen

Musikhögskolan

På min vandring bland stadens rivningshus har nu turen kommit till Kungliga musikhögskolans byggnad vid Valhallavägen. Fastigheten uppfördes i mitten av 50-talet och ritades av arkitekterna Erik Ragndal och Johan Tuvert. Sett från ovan utgör den delar av en g-klav, ty när komplexet skulle färdigställas några år senare, insåg man att de gamla tegelbyggnader som stod i vägen var skyddade och inte fick rivas. G-klaven kunde därför inte fullbordas.

Musikhögskolan

Här tog drömmen om g-klaven slut och snart är även den existerande byggnaden utplånad, till förmån för en ny musikhögskola och ytterligare ett bostadsområde.

Musikhögskolan

Det är en mycket vacker anläggning i tegel. Till stora delar är fasaden sluten, men på sina ställen öppnas den upp av större fönster och, som här, kopplas byggnadskropparna samman av en arkadliknande gång.

Musikhögskolan

Denna gång är min personliga favorit, ty den är nästan sakral med sitt vitputsade, spetsiga valv och sina tegelpelare mot Valhallavägen som mot gården motsvaras av smäckra, grå pelare.

Musikhögskolan

Som ni ser ger väggarna ett intryck av att vara tjocka. Kanske är de också det, eller så beror de bara på att fönstren monterats i liv med innerväggen. Kanske beror det på att arkitekterna ville att byggnaden skulle uppfattas som en solid och välisolerad, dit trafikens störande ljud inte skulle nå. Notera också husets sockel som är av allra bästa material.

Musikhögskolan

Mot militärhögskolan har en liten trädgård anlagts. Den är kärv och gör sig alldeles utmärkt vintertid. Också det är en konst!

Villa Wehtje vid stranden i Falsterbo

Villa Wehtje i Falsterbo

År 1939 ritade Nils Tesch Villa Wehtje vid Strandvägen i Djursholm. Ett par år tidigare restes ovanstående flotta sommarhus vid stranden i Falsterbo som är dess namne. Huruvida ägarna var detsamma kan jag inte uttala mig om, men falsterbovillan byggdes i vart fall på uppdrag av av ryttmästare och direktör Hugo Wehtje. Arkitekten, som hette Mogensen och kom från Hälsingborg, fick arbeta efter stränga förhållningsorder från paret Wehtje (precis som i fallet med Djursholmsvillan där Tesch fick förkasta den första ritningen). jag har försökt hitta information om detta vackra strandhus, men helt misslyckats. Det finns ytterligare en villa med detta namn (en tredje!) som ritades av Josef Frank 1936 och är en av totalt fem som han ritade under åren 1927-1936. Läs mer om dem här.

Huset är en sann funktionalistisk dröm som på bottenvåningen består av gästrum, tre sovrum samt matsal och köksdepartement. Matsalen mycket generös och försedd med franska fönsterdörrar ut mot en stensatt gård. Väggar och tak är målade i en blek, grön färgton och möblerna mestadels av äldre datum från diverse epoker. Resultatet blir likväl stramt och elegant.

En trappa upp ligger villans huvudnummer, det gigantiska sällskapsrummet med en nästan lika stor, delvis täckt, altan med utsikt över Öresund. Väggarn är målade svagt gula och taket blekgrönt, men möblerna är delvis av modernare snitt jämfört med matsalen. Här två bilder på det rymliga rummet med en 15 meter lång fönstervägg ut mot altanen.

I både matsal och vardagsrum ligger så kallad Falsterboparkett på golven. Golvbeläggningen, som är ryttmästare Wehtjes egen uppfinning, består av breda tiljor av mörk ek som som lagts med tunna fogar av ett ljusare träslag. Huruvida tilltag slog, kan jag inte yttra mig om, men husets ägare verkar dock vara mer än nöjda. Avslutningsvis ytterligare tre bilder på vardagsrummets öppna spis, gästrummet och den trappa som förbinder övre och nedre hallen.