Etikett: Arkitektur

Med jämna mellanrum läser jag http://www.yimby.se och det gör jag främst för att finna en anledning till att irritera mig, för irriterat mig på dem har jag gjort i flera år nu. Det finns två saker som gör att jag inte gillar YIMBY: deras bristande förståelse för att man bör bevara gamla miljöer på ett pietetsfullt sätt och deras förakt för modernistisk bebyggelse. Läs detta inlägg, förfasa er och njut av de förskräckliga bilder som illustrerar en ny och skön YIMBY-värld! Vissa har smak, andra saknar den. Vi skall dock vara glada åt att de finns, ty även tomma, skramlande tunnor kan ha sitt berättigande.

”Det är klart att vi skall bevara den där gamla kåken, men det får inte bli ett museum”. Hur ofta hör man inte den repliken? Att bevara på ett pietetsfullt sätt att behålla ursprungliga detaljer och inte uppgradera till modern standard, vilket för många är detsamma som att skapa en museal miljö som inte passar nutidsmänniskan. Om jag kunde begripa vad som är så eftersträvansvärt med modern standard! Jag har inget emot varmvatten och centralvärme, men treglasfönster och ett fult standardkök hör knappast till de detaljer som förgyller tillvaron. En levande miljö skapas av människor, och framförallt av människor som interagerar med varandra. En levande miljö är betydligt svårare att erhålla i en värld där individerna är oberoende av varandra, och just oberoendet av andra och beroendet av staten har, framförallt sedan 50-talet, varit framtidens melodi. Av den anledningen har jag mycket svårt för att köpa argumentet att det är något fel med en ”museal” miljö.

För något år sedan skrev jag om Trygg-Hansa-komplexet på Kungsholmen som är en verkligt helgjuten miljö. Detta verkar inte YIMBY förstå, ty i deras värld är förtätning ett mantra, och motsätter man sig detta vill man inte ha en levande stad. Jag har inget emot förtätning och tycker till exempel att bebyggelsen vid Torsgatan/Norra bantorget skapat en mycket bättre rumskänsla även om de flesta husen är rätt trista, ja viss är rentutav riktigt fula. Att däremot förstöra något så unikt som Trygg-Hansas anläggning med sin vackra park och perfekt avvägda proportioner är dock ren dumhet. Att YIMBY inte har större förståelse för det halvgamla säger åtskilligt om deras bristande kompetens på området. När det gäller arkitektur, måste man måste dessutom se till helheten vilket inte skall inte uppfattas som att allt måste se enhetligt ut. Vissa miljöer bör bevaras, andra kan med fördel förtätas.

Nej, jag tror inte att strävan efter en höjd standard gör oss lyckligare. Jag tror heller inte att man alltid måste anpassa gamla hus efter nutiden. Jag tror faktiskt att motsatsen kan vara minst lika verkningsfull. Jag tycker också att man bör vara rädd om allt det vackra som redan finns och att man inte skall vara så ängslig när man bygger nytt, men däremot tror jag på ett mer hantverksmässigt byggande som skapar miljöer som går att underhålla under hundratals år.

Jag försöker sätta fingret på varför jag inte gillar YIMBY och tänker att det kanske beror på att jag upplever dem som obildade ångvältar som varken drivs patos eller estetiska ideal.

Ett av mina absoluta favorithus på Valhallavägen, man kan nästan i hela Stockholm! Det är en praktfull byggnad som i princip är helt oförstörd sedan den uppfördes i slutet av 1880-talet. I Stockholms stadsmuseums utmärkta byggnadsinventering står att läsa att byggnaden är uppförd i nordeuropeisk 16-talsrenässansstil. Bottenvåningens och första etagets fasad är rusticerad (putsen efterliknar stenar), de övriga är klädda med fasadtegel och har kraftiga omfattningar och listverk av naturstensimiterande puts. Så kallade äkta material är det således inte gott om, men det är å andra sidan utmärkande för 1880-talets byggnader. På 90-talet  efterträddes all denna putsornamentik  till viss del av fasader i äkta material, dvs natursten, vilket är extra tydligt på Birger Jarlsgatans nedre del och vissa Strandvägshus.

Detta hus har en detalj som man inte kan undgå att observera och det är ateljéfönstret på 4 trappor, precis under tornhuven. Här huserade under några år Prins Eugen och sedermera Oscar Björck och Ewald Dahlskog! Vem som använder den idag har jag ingen aning om men jag har för mig att huset precis ombildats till bostadsrätt.

Det är stora lägenheter i huset. På 1-3 trappor består varje våningsplan av två nästintill identiska, men spegelvända, 8-rummare. Mot gatan ligger tre rum, bl.a. kabinett och salong, mot gården ansluter en stor matsal och längre in sovrum och köksdepartement med domestikrum. När man gjorde inventeringen av denna fastighet i mitten av 70-talet, var fortfarande köken i ursprungligt skick. det går man anta att de inte är idag, men kanske finns vissa detaljer bevarade.

Man kan invända mot att min bild visar endast sparsamt med fasaddetaljer, men jag är nöjd med den ändå, ty jag avskyr att få med grannhus och fula stadsjeepar. Här finns dock en bild på fasaden, samt några från interiören (materialet kommer från Stadsmuseets inventering av ÖStermalm, del III).

Ett tillägg på den funktionalistiska blogghimlen är Funkisjakten som relativt nyligen startat. Ta en titt och beundra de vackra Malmövillor som presenteras. De är lite originellare än de Stockholmsvillor som jag hittills sett (uppe i Norrbotten fanns det knappt funkishus och de som fanns var oftast helt förstörda) och känns därför mycket intressanta. Personligen är jag mycket förtjust i Mamlös funktionalistiska byggnader och så är jag en stor vän av Eric Sigfrid Perssons lägenhetskomplex.

På 30-40-talen byggdes det åtskilligt med vackra privatvillor och hyreshus i denna nya stil runt om i landet och åtskilliga var verkligt påkostade. Bläddrar man i Svenska hem och Hem i Sverige inser man att det verkligen inte bara är i storstäderna som det finns verkliga pärlor. Jag undrar hur många av dessa som finns kvar, ty hur många har inte förvanskats vid senare tider ombyggnationer. Jag anar att en kulturskatt gått förlorad. Det bästa man kan göra är att försöka höja statusen på denna typ av byggnader så att det som finns kvar kan bevaras.