Eileen Gray och huset på rivieran

För ett par år sedan gick en dokumentär på tv som handlade om Eileen Gray. Jag minns den mycket väl. Häromdagen kom jag att luncha med en dam som i början av 2000-talet, på uppdrag av SvT, gjort ett inslag om just Eileen och hennes berömda hus E-1027.

Gray blev under 20-talet känd för sina möbler och lackarbeten vilket gjorde att hon fick i uppdrag att inreda hem åt förmögna människor i Paris. Jacques Doucet och Mme Mathieu-Lévy, som på sin tid var välkända och sysslade med mode, och tog båda hjälp av Eileen för att skapa sina hem. Här en bild från Doucets.

Eileen Gray levde ofta franskt, men i mitten av 20-talet hade hon inlett ett förhållande med en ung arkitekt, Jean Badovici. Uppmuntrad av honom, började hon skissa på ett hus, E-1027, som stod klart 1929 och som under ett par år blev deras hem. E-1027 är huset som syns på bilden ovan.

1932 lämnade Gray Badovici och byggde sig ett eget hus, Tempe à Pailla.  I Roquebrune-Cap-Martin stod E-1027 kvar och Le Corbusier, som uppskattade byggnaden, lät bygga ett eget hus intill. I slutet av 30-talet besökte han Badovici, som bodde kvar i villan, och dekorerade väggarna med ett antal muralmålningar.  Här en bild på Le Corbusier med fru och Badovici framför en av de dekorerade väggarna. Eileen Gray tog mycket illa vid sig av tilltaget, trots att hon flyttat till sitt nya hus.

För 5-6 år sedan började man restaurera E-1027 och då var frågan, skulle man behålla muralmålningarna som så upprört Gray? De fick vara kvar. Det var klokt tycker jag eftersom de trots allt hör till historien.

Eileen Gray drog sig nästan helt tillbaka efter andra världskriget, men fick en renässans i slutet av 60-talet. Hon dog i slutet av 70-talet, nästan 100 år gammal.

En utförlig artikel om E-1027 med många bilder finns här. Läs den!

Arkitekturens ständiga dilemma

Efter att ha läst detta inlägg med tillhörande artikel (hos Jenny Maria) blev jag väldigt fundersam. Särskilt fångades jag av den erfarne arkitekts uttalande, som, när han hörde att barnen gärna ville ha en byggnade i sekelskiftesstil, svarade nej nej, så kan man inte bygga. Jag, som alltid uppskattat 1800-talets eklektiska nystilar såsom nyrenässans, nybarock och nygotik, har i lika hög utsträckning fördömt projekt i stil med S:t Eriksområdet i Stockholm vars främsta inspirationskälla är 20-klassicismen (som i sin tur hämtade inspiration från de klassiska grekisk-romerska idealen). Vid närmare eftertanke saknas helt logik när man ser till mina preferenser.

S:t Eriksområdet fördömde jag då jag fann dess proportioner felaktiga; den låga våningshöjden harmonierade inte med val av fönster och fönsterdörrar. Likaså fann jag det osmakligt att bygga i gammal stil (det är de moderniskiska idealen som spökar). Snarare hade jag föredragit högre och mer uppglasade fasader, vilket av tradition och hävd är detsamma som att bygga modernt.

Och vad var det man gjorde på 1880-talet? Man byggde hus i ett flertal olika byggnadsstilar som var en uppdatering av redan befintliga. Man kan anta, att även här blev det si och så med proportionerna.

Ni förstår kanske varför jag blev så fundersam.

Och så några ord om renovering. Jag tycker mycket om gamla orårda 1800-talsmiljöer. Jag tycker mycket om hårt renoverade 1800-talsmiljör, om dessa gjorts någongång under 30-50-tal. Hur kommer det sig? Kanske är det som så att när man byggde om förr, gjorde man ofta det på ett mer hantverksbetonat sätt. Listerna var av massivt trä, köken måttanpassades, fönstrens marmorbänkar passades in i fönstersmygen, knappt utan att använda några skrangliga konsoller alls. Så gör man inte längre.

Ännu på 60-talet var de påkostade miljöerna utformade och utförda med största omsorg, se bara på alla exklusiva villor från den tiden.

Kanske är detta förklaringen till varför jag har så svårt för dagens retroarkitektur och okänsliga ombyggnader där snickeri och material blir lidande. Skall jag vara ärlig, så vet jag att man detta argument inte riktigt håller. På 1800-talet klagade man på de alltför standardiserade och billiga stucktacklisterna i gips och längre fram i tiden, på 40-50-talen, gnälldes det över att man byggde alltför rationellt och att det hantverksmässiga fick stryka på foten (åtminstone i viss mån, jämfört med idag när nästan allt görs på fabrik).

Kanske är det så enkelt att tidens gång och en behaglig patina gör underverk.

Och så till bilden ovan. Inför Tekniska högskolans studentkårs ombyggnad, infördes ovanstående skiss i blandaren. Observera att det är den strama funkisbyggnaden som är den ursprungliga huskroppen, och att det är tillbyggnaden som står till höger. Så kan man inte göra, utropar vän av ordning, inklusive jag själv. Jag är inte så säker på det. Vilken lämplig illustration till dessa funderingar!

En idealisk kontorsbyggnad

Det här gör mig märkbart irriterad. Stadsbyggnadsborgarrådet, Kristina Alvendal, ställer sig helt oförstående inför Stadsmuseets blåklassning av Trygg Hansa-huset och menar att om man blåklassar denna byggnad, äventyrar man hela systemet med skydd för värdefulla byggnader. Ser hon inte att det är en av våra vackraste anläggningar från den tiden? Gör hon inte det, måste hon lita på Stadsmuseets kompetens, om inte annat för kommande generationers skull.

Jag passerar då och då Trygg Hansas hus i korsningen Scheelegatan/Fleminggatan och tar då gärna genvägen genom den lilla park som anlagts i anslutning till komplexet och slås varje gång av tanken att det var naturligtvis det här som 60-70-talens arkitekter ville åstadkomma, men att man många gånger misslyckades, att resultatet ofta blev någonting helt annat – trots att det såg så bra ut på ritningarna.

Men här: den storslagna, uppglasade fasaden och den strama parken med sina stenplattor, planteringar, dammar och träd. Effektiva kontorsplatser och samtidigt en plats för rekreation alldeles utanför dörren. Det vilar något österländskt över trädgården.

Hela anläggningen framstår som så genomtänkt; från fasadutformning ner till val av växter finns här en röd tråd som lågmält, men orubbligt, hjälper till att skapa en sammanhållen och underbar miljö.

Arkitekter var Anders Tengboms arkitektkontor och huset stod klart 1976. Ta en titt på deras produktion och notera särskilt Skogshem på Lidingö.

S:t Görans gymnasium

Före detta Hushålls- och sömnadsskolan på S:t Göransgatan, är en av stans snyggaste byggnader. Extra vacker har den faktiskt blivit med åren då de underhållsfria materialen åldrats och gett ytterligare liv åt fasaden, som är ett riktigt mästerverk i Le Corbusiers anda utfört av arkitektparet Charles Edouard och Léonie Geisendorf, som även ritade det mycket lyckade radhusområdet vid Riksrådsvägen i utkanten av Bagarmossen.

Huset är tydligen Kulturskyddat och man får hoppas att det innebär att fasaden är skyddad från förvanskning. jag vet inte hur det är med Hötorgscity, men där har iallfall de låga byggnaderna mot Sergelgatan helt förstörts med nya klumpiga aluminiumprofiler. De ursprungliga var betydligt elegantare och mer smäckra.

Som före detta Kungsholmsbo kan jag berätta att byggnaden ofta toppade listan över de mest anskrämliga byggnaderna i stadsdelen, vilket för övrigt verkar vara ett säkert tecken på god arkitektur. Här i den Östra stadsdelen, ligger Garnisonen, gamla Konstfack och Arkitekturhögskolan alltid bra till.

Geisendorfs har även ritat en enplansvilla i Djursholm byggd i mitten-slutet av 50-talet som är mkt fin och den fantastiska Villa Delin (eller har jag fel nu?) på paradadressen Strandvägen i samma område.

Tänk vad lite brunt kan göra

Det är inte ofta man ser en lägenhet som går i brunt till salu. Här en av de finast jag sett på mycket länge. det är en trea med jungfrukammare på Karlbergsvägen. Matsalen har, som sig bör, stjärnparkett och mörkt hög panel. Kakelugnen är dock relativt ljus, men så är också byggåret 1904. Notera att hörnrummet, någon form av salong, endast har enkelt furugolv. Det fick helt enkelt vara någon hejd på lyxen, det är trots allt en våning i något enklare kvarter. Prospektet i sin helhet, hittar ni här.

Risken är nog rätt överhängande att den nya ägaren föredrar en fräsch lägenhet och målar hela matsalen vit. Om någon kunde förklara för mig den obegripilga kollektiva rörelse, som får alla att likt viljelösa mähän förvandla rum efter rum till sterila operationssalar för krystat sällskapsliv. Vit är fint, men inte överallt och inte i alla rum.

Jag anar dock att en förändring står för dörren, men så länge 60-70-talisterna (och i viss mån 80-talisterna) dominerar kommer inte mycket att hända.

Och tänk vad man kommer att få ligga i om en tio år när all lackfärg skall slipas bort från tjusiga fiskbensparketter!

På landsorten river man fortfarande

När jag växte upp fanns det ytterst få gamla hus i de norrländska städerna. Det mesta hade rivits under 50-60-talen och den bebyggelsen fick sedan ta ordentligt med stryk under 80-90-talen, så nu är det inte mycket kvar. I Luleå har man faktiskt en hel kvartersfasad mot storgatan med hus från olika perioder. Dels är det Ebeneserkyrkan som jag gissar är från tidigt 1900-tal, sedan kommer en affärs och bostadsbyggnad från sent 1800-tal och sist en liknade byggnad från, jag gissar nu, 30-tal.

De två sistnämnda går under namnet Fritz Olsson-husen. Dessa skall nu rivas för att ge utrymme åt en GALLERIA. Man hepnar, som Östermalmstanten sa. Dessbättre har finanskrisen det goda med sig att ingen vill teckna hyreskontrakt just nu, så rivningen har skjutits upp. Men ändå, en galleria i stans mer anrika kvarter. Läs mer i NSD.

Fritz Olsson som varit död i många år, var en av traktens mest framgångsrika affärsmän och ägde den välkända juvelerarrörelsen med samma namn som hade, och har, ett mycket gott renomé. Han hade också förvärvat stora områden mark och var vid sin död mycket förmögen. På det stora hela har han faktiskt ett riktigt gott eftermäle, trots att man får anta att han hade hårda nypor i affärer. Butiken var dock välkänd för att behandla alla kunder lika; oavsett börd och inkomstklass fick man förstklassig service. Och det är något som imponerar.

Jag går till Lydmar hotell

Man har varit på Lydmar hotell, det nya hotellet, beläget vid den lilla museiparken invid Nationalmuseum, i en äldre byggnad med svängd fasad som en gång i tiden erbjöd sina hyresgäster pampiga våningar med utmärkt utsikt över bland annat slottet. Namnet på fastigheten var den gången Edelstamska huset. I ett nummer av Svenska hem i ord och i bilder presenterades en åldrad gentleman, Victor Stokirk, som hade sitt hem i fastigheten.

Men nu är det som sagt hotell i modern stil, ljust och fräscht. Fasaden är nyrenoverad och utrustad med klumpiga treglasfönster i instickskarmar. I nedre foajén står två hiskeligt fula fåtöljer och en soffa i något som svagt påminner om Karl Johansstil. En trappa upp brer en mer kontemporär lyx ut sig; pösiga soffor, påkostade toaletter och trevlig personal. Gästerna, som i strid ström marscherar in mot matsalen och den väntande brunchen, är snygga och mycket renskrubbade (undrar om de gjorde vad man tror att de gjorde kvällen innan). Överlag kan man alls inte klaga, det mesta är här oklanderligt. Jag är en smula tilltalad av denna sorts lyx; även om den verkligen är en smula småtråkig har den något av borgerlighetens diskreta charm.

Jag var ansatt och hemskt trött, men fick mig en americano på dubbel espresso, föredömligt serverad med det heta vattnet i en kanna bredvid. Det tackar jag för. I högtalarna ljöd bland annat David Bowie, men den mest lämpliga av all hotellobbymusik lös med sin frånvaro, Travlin light med Billie Holiday:

Varför blir det inte alltid snyggt?

Som bekant blir det inte alltid snyggt, men här ett strålande exempel: fastigheten på Wittstocksgatan ser efter en grundlig reparation ut precis som på bilden, bara med den skillnaden att allt numera är uppmålat och i prima skick. Föredömligt!

Stockholms Stadsmuseum har tagit sig själva i kragen och presenterar nu en praktisk guide till hur man gör det snyggt. Resultatet hittar ni här.
Som bekant kryllar det av fina hus som är mer eller mindre vandaliserade med det finns bara ett fåtal som är så fina att man nästan blir stum. Förhoppningsvis blir det vad det lider ändring på det.

Och så har vi skräckexemplet: Furusundsgatan 10, som ägs av Brandkontoret. SvD skrev om planerna för ett år sedan och nu har de satt igång. I förrgår låg en trava med lägenhetsytterdörrar i VALNÖT utanför porten. På varje våningsplan är väggarna boaserade med ädelträ och lägenhetsdörrarna, som är i samma träslag, är liksom infällda i väggen. Endast dörrhandtagen sticker ut från de släta träväggarna. Det hela är mycket tjusigt. Men nu skall det bli säkerhetsdörr och fullt. Det kallas standardhöjning och då kan man höja hyran. Vill man klaga, skickar man ett mail till info@brandkontoret.se.

Det stora problemet är att för att höja standarden, måste man byta ut det som är gammalt. Att renovera något som är av högre kvalité är inte standardhöjande. En lagändring är på sin plats; en hyreshöjning borde rimligtvis vara befogad även vid en omsorgsfull och varsam renovering.

Och, har ni tänkt på att när bostadsrättningsföreningarna genomför stambyte, gör de aldrig någonting åt existerande kök, det skulle bli för dyrt. Men när hyresfastigheter stambyts, går köksinredningen oftast inte att spara, för det blir för dyrbart. Människor med sinne för logik, inser att här ligger det en hund begraven.

Kanske är det dags ta itu med hårdhandskarna och lära av Lysistrate; tvärvända i porten, om man råkar gå hem med någon som felaktigt renoverat sig hus.

Inredningstips: Serveringsrum i sal

Ja, nu är vi otidsenliga för hela slanten, men detta är bar så fint. Ett serveringsrum skall som bekant alltid ligga mellan kök och matsal; det är där det hör hemma och gör nytta. Här har man dragit det snäppet längre och nästintill infogat skåpinredningen i salen. Och nog är det vackert alltid, och praktiskt dessutom, att ha allt porslin, dukar, vaser mm till hands när det skall kalasdukas.

Det framgår inte av bilden, men egentligen är det en gammal 90-talsvåning som radikalt ombyggts på, jag gissar, 10-20-tal för att möta den tidens krav på inredning i form av tapetfält, stram stuckatur och en kakelugn som tog direkt avstånd från det ena 1800-talets historiska stilexcesser. Stramhet var den nya tidens ideal.

Typiskt för den tidens skåpinredning är att luckorna inte är överfalsade och att den sk sparksockeln sitter i liv med skåpet istället för att vara indragen och därmed ge utrymme för fötetrna. Allt detta kom med den moderna köksstandarden som började att växa fram på 30-talet.

Inredningstips: Barkök i ädelträ!

Det finns lösaktiga människor som under inflytande av vin fått sig en ny vän och sedan valt att avsluta kvällen i den nya bekantskapens hem. Presenterar då denna våning ett sällskapskök i något av de rum som hör till gatufilen, eller ännu värre – i matsalen, har det hänt att dessa förtappade människor tagit sitt förnuft till fånga och med väl bibehållen dygt promenerat hem till sig. Det finns gränser, även för moraliskt lågt stående varelser och det skall vi vara tacksam för. Sällskapskök är en riktigt styggelse, bra mycket värre än att Begå ett stort fel före (eller inom) äktenskapet.

En trevlig form av kök är barköket i ädelträ (varför inte päron?) som ligger i anslutning till en frukostmatsal, lämplig att användas i vardagslag. De köksskåp som innehåller porslin, har luckor både mot kök och matvrå; praktiskt så det förslår och dessutom snyggt.

Överhuvudtaget är kök med luckor fanérade i ädelträ mycket snyggt och relativt vanligt i bättre hus från 50-60-talen. Lättskötta och hållbara är dessa snickerier också, rent utav idealiska. Tyvärr kasseras många dylika snickerier, eller målas över i vitt. Förskräckligt.

När Gärdet var nybyggt

Gärdet när området var nybyggt är en vacker syn. Alla hus hade fina balkonger och fönstren var försedda med markiser. Det är en tilltalande syn. Tilltalande är det fortfarande, men nu har grönskan tagit fart och gjort Tessinparken till en lummig oas. Uppe vi Askrikegatan blommar schersminer i mängd och en söt, smultronartad doft svävar över området. Ner mot Valhallavägen till, blommar rosorna i långa rader och vissa plantor är faktiskt av den sort som verkligen doftar som ros skall.

Jag promenerade upp till Söder igårkväll och ingenstans var det så vackert som just i Tessinparken, även om Karlavägens grönska med sina planteringar till viss del kan konkurrera när det gäller skönhet. Det var på det hela en mycket vacker promenad när sommaren är som vackrast.

Askrikegatan

Vid Askrikegatan börjar Gärdeshöjden, åtminstone anser jag det. Här, i Tessinparkens fond, byter arkitekturen skepnad och planlösningar, balkonger och fönstertyper förändras. Husen vid Askrikegatan är fyra våningar höga. De tre översta bostadsvåningarna, bärs i fronten upp av pelare. Bottenvåningarna innehåller till största del garage, tvättstugor och andra gemensamma utrymmen. På tredje våningen ligger de finasta lägenheterna med terrass. De mest påkostade husen har endast en lägenhet i fronten mot söder, de andra har två.

I anslutning till vardagsrum och matsal, ligger köket. Förbindelsen däremellan utgörs av en kort serveringsgång som stryker längst med jungfrukammaren. I andra ändan av lägenheten ligger sovrummen med badrum och garderober. Det hela är mycket elegant och väldigt praktiskt uttänkt.

Jag var en gång för många år sedan inne i en lägenhet på Askrikegatan som precis blivit ledig. Det var en fin liten trea med jungfrukammare. I vardagsrummet var listerna målade i mörkbrunt vilket faktiskt var stiligt värre. En stram öppen spis stod på vardagsrummet ena långsida. Vicevärden, som visade oss lägenheten, var mycket stolt över sitt fina hus. Tyvärr ser jag nu att snickerierna blivit vitmålade och det fina köket, ersatts med ett modernt standarddito istället för det platsbygda med teakbänkar.

Ett präktigt tak och en överliggare

Vad varje människa borde unna sig är ett matsalstak av denna modell; rikt dekorerat och dessutom i en färgskala som jag finner mycket tilltalande. I kombination med pardörrens stiliga, mörkmålade överliggare blir resultatet helt perfekt och dessutom ytterst elegant.

Jag har förstått att alla inte uppskattar mörka snickerier och tunga dörröverstycken och det förstår jag inte alls. Det är klart att man vill ha en viss pompa och ståt och det framförallt i ett rum som matsalen som bör vara mörkt och gärna beläget åt gården och med blyinfattat glas i rutorna.

Tyvärr är de flesta snickerier i denna väg borttagna eller vitmålade och det är verkligen både synd och skam. Nuförtiden tycks allt det mörka koncentreras till golven, Mörkbetsade parkettgolv går dock inte hem hos mig, till skillnad från de av år och bonvax mörknade dito som har en len yta och en sammetsmatt lyser.

Det är till stor del en fråga om tak

Av de två stora komplexen på bilden finns endast det högra kvar. Tyvärr, för det i mitten är ett av mina favorithus; det ser rent makalöst pampigt och continentalt ut. Jag förmodar att rör sig om någon sorts nyrenässans. Man kan lätt föreställa sig trivseln i körnvåningarna Sturegatan/Karlavägen. Det är dock en annan detalj som frapperar mig och det är taken.

Som bilden visar var taken förr i tiden, innan sentida moderniseringar, betydligt mer utsmyckade med torn och järnkonstruktioner. Om man ser sig omkring idag och tittar uppåt, märker man att någonting fattas. Många hus har helt naturligt tappat sina gamla stiliga krusiduller när ett nytt och modernare våningsplan byggts till. Andra har bara rensats för att förenkla underhållet. Tråkigt.

Ribershus

När utställningen Vi bo i Ribershus öppnade i slutet av 30-talet (jag tror att det var 1938) var det en recensent från Stockholm som så vitsigt formulerade att det enda felet med lägenheterna var att de inte fanns i Stockholm. Nog är det fina lägenheter alltids, dess like finns knappast i hela Sverige. Frontvåningarna, som vetter mot sundet, är de mest påkostade med sina etagelösningar i 3 plan. Lägenheterna är egentligen i två plan, men sällskapsdelen är på höjden uppdelad i 3 våningar som förbinds med en trappa där en öppen spis är placerad.

Byggmästaren, Eric Sigfrid Persson, konstruerade också en ny fönstertyp till sitt praktområde; det vridbara perspektivfönstret. Planlösningarna är över lag helt perfekta med stora, rymliga vardagsrum med hög takhöjd. Vissa lägenheter har ett runt matrum med skåp inbyggda i hörnen. Balkongerna är indragna och mycket generösa och samtliga har viss utsikt mot vattnet.

Erik Sigfrids dotter, är den kända formgivaren Signe Persson-Melin.

Geisendorfs mästerverk

I mitten av femtiotalet uppfördes ett fantastikt radhusområde i utkanten av Bagarmossen, Riksrådsvägen av Charles-Edouard och Léonie Geisendorf. Huslängorna har relativt varsamt passats in i naturen vilket till viss del är orsaken till att lägenhetsplanerna består av halvplan – husens främre och bakre del kan på så sätt ligga på olika nivåer, dvs de följer terrängen. Även husens exteriörer är speciella: de går i tegel, eterit och spritputs.

Här en fin bild som visar vardagsrummet i en av radhusen (det har som synes fönster även i bakkant). Vardagsrummet, vars takhöjd i den inre delen är avsevärd, har försetts med fönster även på den vägg som är motstående ytterväggen/fönsterväggen. Överhuvudtaget vimlar det av fina detaljer och den BRF som äger husen är måna om att såväl exteriör som interiör bevaras. Här en länk till föeningens hemsida. Läs också denna artikel i SvD.

Torsvikshöjden

Ett collage med bilder från Torsvikshöjden ser ni ovan. 1947 stod det av Anker-Gate-Lindgren ritade området klart på högplatån vid lidingöbrons fäste. Trots det centrala läget är det tämligen dolt från insyn. Det är en fin plan med 3- och 6-våningshus som placerats ut i terrängen. I mitten finns det en park med en romantisk och tämligen trolsk damm. Tyvärr har illasinnade fastighetsägare bytt ut merparten av alla balkonger; jag fann endast två hus som har den mycket ovanliga, ursprungliga, konstruktionen i behåll. En anan fin exteriör detalj är bruket av träspån under fönsterbröstninen (precis som på tak och väggar förr i tiden).

Områdets finaste lägenheter är 5-rumsvåningarna med två sovrum, vardagsrum med öppen spis, matsal samt kök, serveringsrum och jungfrukammare. Jag kan tänka mig att de tre sistnämnda lätt kan förvandlas till sällskapskök, om det blir fel köpare som vinner budgivningen vid eventuell försäljning.