Etikett: Arkitektur

Efter att ha läst detta inlägg med tillhörande artikel (hos Jenny Maria) blev jag väldigt fundersam. Särskilt fångades jag av den erfarne arkitekts uttalande, som, när han hörde att barnen gärna ville ha en byggnade i sekelskiftesstil, svarade nej nej, så kan man inte bygga. Jag, som alltid uppskattat 1800-talets eklektiska nystilar såsom nyrenässans, nybarock och nygotik, har i lika hög utsträckning fördömt projekt i stil med S:t Eriksområdet i Stockholm vars främsta inspirationskälla är 20-klassicismen (som i sin tur hämtade inspiration från de klassiska grekisk-romerska idealen). Vid närmare eftertanke saknas helt logik när man ser till mina preferenser.

S:t Eriksområdet fördömde jag då jag fann dess proportioner felaktiga; den låga våningshöjden harmonierade inte med val av fönster och fönsterdörrar. Likaså fann jag det osmakligt att bygga i gammal stil (det är de moderniskiska idealen som spökar). Snarare hade jag föredragit högre och mer uppglasade fasader, vilket av tradition och hävd är detsamma som att bygga modernt.

Och vad var det man gjorde på 1880-talet? Man byggde hus i ett flertal olika byggnadsstilar som var en uppdatering av redan befintliga. Man kan anta, att även här blev det si och så med proportionerna.

Ni förstår kanske varför jag blev så fundersam.

Och så några ord om renovering. Jag tycker mycket om gamla orårda 1800-talsmiljöer. Jag tycker mycket om hårt renoverade 1800-talsmiljör, om dessa gjorts någongång under 30-50-tal. Hur kommer det sig? Kanske är det som så att när man byggde om förr, gjorde man ofta det på ett mer hantverksbetonat sätt. Listerna var av massivt trä, köken måttanpassades, fönstrens marmorbänkar passades in i fönstersmygen, knappt utan att använda några skrangliga konsoller alls. Så gör man inte längre.

Ännu på 60-talet var de påkostade miljöerna utformade och utförda med största omsorg, se bara på alla exklusiva villor från den tiden.

Kanske är detta förklaringen till varför jag har så svårt för dagens retroarkitektur och okänsliga ombyggnader där snickeri och material blir lidande. Skall jag vara ärlig, så vet jag att man detta argument inte riktigt håller. På 1800-talet klagade man på de alltför standardiserade och billiga stucktacklisterna i gips och längre fram i tiden, på 40-50-talen, gnälldes det över att man byggde alltför rationellt och att det hantverksmässiga fick stryka på foten (åtminstone i viss mån, jämfört med idag när nästan allt görs på fabrik).

Kanske är det så enkelt att tidens gång och en behaglig patina gör underverk.

Och så till bilden ovan. Inför Tekniska högskolans studentkårs ombyggnad, infördes ovanstående skiss i blandaren. Observera att det är den strama funkisbyggnaden som är den ursprungliga huskroppen, och att det är tillbyggnaden som står till höger. Så kan man inte göra, utropar vän av ordning, inklusive jag själv. Jag är inte så säker på det. Vilken lämplig illustration till dessa funderingar!

Före detta Hushålls- och sömnadsskolan på S:t Göransgatan, är en av stans snyggaste byggnader. Extra vacker har den faktiskt blivit med åren då de underhållsfria materialen åldrats och gett ytterligare liv åt fasaden, som är ett riktigt mästerverk i Le Corbusiers anda utfört av arkitektparet Charles Edouard och Léonie Geisendorf, som även ritade det mycket lyckade radhusområdet vid Riksrådsvägen i utkanten av Bagarmossen.

Huset är tydligen Kulturskyddat och man får hoppas att det innebär att fasaden är skyddad från förvanskning. jag vet inte hur det är med Hötorgscity, men där har iallfall de låga byggnaderna mot Sergelgatan helt förstörts med nya klumpiga aluminiumprofiler. De ursprungliga var betydligt elegantare och mer smäckra.

Som före detta Kungsholmsbo kan jag berätta att byggnaden ofta toppade listan över de mest anskrämliga byggnaderna i stadsdelen, vilket för övrigt verkar vara ett säkert tecken på god arkitektur. Här i den Östra stadsdelen, ligger Garnisonen, gamla Konstfack och Arkitekturhögskolan alltid bra till.

Geisendorfs har även ritat en enplansvilla i Djursholm byggd i mitten-slutet av 50-talet som är mkt fin och den fantastiska Villa Delin (eller har jag fel nu?) på paradadressen Strandvägen i samma område.

Det är inte ofta man ser en lägenhet som går i brunt till salu. Här en av de finast jag sett på mycket länge. det är en trea med jungfrukammare på Karlbergsvägen. Matsalen har, som sig bör, stjärnparkett och mörkt hög panel. Kakelugnen är dock relativt ljus, men så är också byggåret 1904. Notera att hörnrummet, någon form av salong, endast har enkelt furugolv. Det fick helt enkelt vara någon hejd på lyxen, det är trots allt en våning i något enklare kvarter. Prospektet i sin helhet, hittar ni här.

Risken är nog rätt överhängande att den nya ägaren föredrar en fräsch lägenhet och målar hela matsalen vit. Om någon kunde förklara för mig den obegripilga kollektiva rörelse, som får alla att likt viljelösa mähän förvandla rum efter rum till sterila operationssalar för krystat sällskapsliv. Vit är fint, men inte överallt och inte i alla rum.

Jag anar dock att en förändring står för dörren, men så länge 60-70-talisterna (och i viss mån 80-talisterna) dominerar kommer inte mycket att hända.

Och tänk vad man kommer att få ligga i om en tio år när all lackfärg skall slipas bort från tjusiga fiskbensparketter!

När jag växte upp fanns det ytterst få gamla hus i de norrländska städerna. Det mesta hade rivits under 50-60-talen och den bebyggelsen fick sedan ta ordentligt med stryk under 80-90-talen, så nu är det inte mycket kvar. I Luleå har man faktiskt en hel kvartersfasad mot storgatan med hus från olika perioder. Dels är det Ebeneserkyrkan som jag gissar är från tidigt 1900-tal, sedan kommer en affärs och bostadsbyggnad från sent 1800-tal och sist en liknade byggnad från, jag gissar nu, 30-tal.

De två sistnämnda går under namnet Fritz Olsson-husen. Dessa skall nu rivas för att ge utrymme åt en GALLERIA. Man hepnar, som Östermalmstanten sa. Dessbättre har finanskrisen det goda med sig att ingen vill teckna hyreskontrakt just nu, så rivningen har skjutits upp. Men ändå, en galleria i stans mer anrika kvarter. Läs mer i NSD.

Fritz Olsson som varit död i många år, var en av traktens mest framgångsrika affärsmän och ägde den välkända juvelerarrörelsen med samma namn som hade, och har, ett mycket gott renomé. Han hade också förvärvat stora områden mark och var vid sin död mycket förmögen. På det stora hela har han faktiskt ett riktigt gott eftermäle, trots att man får anta att han hade hårda nypor i affärer. Butiken var dock välkänd för att behandla alla kunder lika; oavsett börd och inkomstklass fick man förstklassig service. Och det är något som imponerar.

Man har varit på Lydmar hotell, det nya hotellet, beläget vid den lilla museiparken invid Nationalmuseum, i en äldre byggnad med svängd fasad som en gång i tiden erbjöd sina hyresgäster pampiga våningar med utmärkt utsikt över bland annat slottet. Namnet på fastigheten var den gången Edelstamska huset. I ett nummer av Svenska hem i ord och i bilder presenterades en åldrad gentleman, Victor Stokirk, som hade sitt hem i fastigheten.

Men nu är det som sagt hotell i modern stil, ljust och fräscht. Fasaden är nyrenoverad och utrustad med klumpiga treglasfönster i instickskarmar. I nedre foajén står två hiskeligt fula fåtöljer och en soffa i något som svagt påminner om Karl Johansstil. En trappa upp brer en mer kontemporär lyx ut sig; pösiga soffor, påkostade toaletter och trevlig personal. Gästerna, som i strid ström marscherar in mot matsalen och den väntande brunchen, är snygga och mycket renskrubbade (undrar om de gjorde vad man tror att de gjorde kvällen innan). Överlag kan man alls inte klaga, det mesta är här oklanderligt. Jag är en smula tilltalad av denna sorts lyx; även om den verkligen är en smula småtråkig har den något av borgerlighetens diskreta charm.

Jag var ansatt och hemskt trött, men fick mig en americano på dubbel espresso, föredömligt serverad med det heta vattnet i en kanna bredvid. Det tackar jag för. I högtalarna ljöd bland annat David Bowie, men den mest lämpliga av all hotellobbymusik lös med sin frånvaro, Travlin light med Billie Holiday:

Det finns lösaktiga människor som under inflytande av vin fått sig en ny vän och sedan valt att avsluta kvällen i den nya bekantskapens hem. Presenterar då denna våning ett sällskapskök i något av de rum som hör till gatufilen, eller ännu värre – i matsalen, har det hänt att dessa förtappade människor tagit sitt förnuft till fånga och med väl bibehållen dygt promenerat hem till sig. Det finns gränser, även för moraliskt lågt stående varelser och det skall vi vara tacksam för. Sällskapskök är en riktigt styggelse, bra mycket värre än att Begå ett stort fel före (eller inom) äktenskapet.

En trevlig form av kök är barköket i ädelträ (varför inte päron?) som ligger i anslutning till en frukostmatsal, lämplig att användas i vardagslag. De köksskåp som innehåller porslin, har luckor både mot kök och matvrå; praktiskt så det förslår och dessutom snyggt.

Överhuvudtaget är kök med luckor fanérade i ädelträ mycket snyggt och relativt vanligt i bättre hus från 50-60-talen. Lättskötta och hållbara är dessa snickerier också, rent utav idealiska. Tyvärr kasseras många dylika snickerier, eller målas över i vitt. Förskräckligt.

Gärdet när området var nybyggt är en vacker syn. Alla hus hade fina balkonger och fönstren var försedda med markiser. Det är en tilltalande syn. Tilltalande är det fortfarande, men nu har grönskan tagit fart och gjort Tessinparken till en lummig oas. Uppe vi Askrikegatan blommar schersminer i mängd och en söt, smultronartad doft svävar över området. Ner mot Valhallavägen till, blommar rosorna i långa rader och vissa plantor är faktiskt av den sort som verkligen doftar som ros skall.

Jag promenerade upp till Söder igårkväll och ingenstans var det så vackert som just i Tessinparken, även om Karlavägens grönska med sina planteringar till viss del kan konkurrera när det gäller skönhet. Det var på det hela en mycket vacker promenad när sommaren är som vackrast.

Vid Askrikegatan börjar Gärdeshöjden, åtminstone anser jag det. Här, i Tessinparkens fond, byter arkitekturen skepnad och planlösningar, balkonger och fönstertyper förändras. Husen vid Askrikegatan är fyra våningar höga. De tre översta bostadsvåningarna, bärs i fronten upp av pelare. Bottenvåningarna innehåller till största del garage, tvättstugor och andra gemensamma utrymmen. På tredje våningen ligger de finasta lägenheterna med terrass. De mest påkostade husen har endast en lägenhet i fronten mot söder, de andra har två.

I anslutning till vardagsrum och matsal, ligger köket. Förbindelsen däremellan utgörs av en kort serveringsgång som stryker längst med jungfrukammaren. I andra ändan av lägenheten ligger sovrummen med badrum och garderober. Det hela är mycket elegant och väldigt praktiskt uttänkt.

Jag var en gång för många år sedan inne i en lägenhet på Askrikegatan som precis blivit ledig. Det var en fin liten trea med jungfrukammare. I vardagsrummet var listerna målade i mörkbrunt vilket faktiskt var stiligt värre. En stram öppen spis stod på vardagsrummet ena långsida. Vicevärden, som visade oss lägenheten, var mycket stolt över sitt fina hus. Tyvärr ser jag nu att snickerierna blivit vitmålade och det fina köket, ersatts med ett modernt standarddito istället för det platsbygda med teakbänkar.

Vad varje människa borde unna sig är ett matsalstak av denna modell; rikt dekorerat och dessutom i en färgskala som jag finner mycket tilltalande. I kombination med pardörrens stiliga, mörkmålade överliggare blir resultatet helt perfekt och dessutom ytterst elegant.

Jag har förstått att alla inte uppskattar mörka snickerier och tunga dörröverstycken och det förstår jag inte alls. Det är klart att man vill ha en viss pompa och ståt och det framförallt i ett rum som matsalen som bör vara mörkt och gärna beläget åt gården och med blyinfattat glas i rutorna.

Tyvärr är de flesta snickerier i denna väg borttagna eller vitmålade och det är verkligen både synd och skam. Nuförtiden tycks allt det mörka koncentreras till golven, Mörkbetsade parkettgolv går dock inte hem hos mig, till skillnad från de av år och bonvax mörknade dito som har en len yta och en sammetsmatt lyser.

Ett collage med bilder från Torsvikshöjden ser ni ovan. 1947 stod det av Anker-Gate-Lindgren ritade området klart på högplatån vid lidingöbrons fäste. Trots det centrala läget är det tämligen dolt från insyn. Det är en fin plan med 3- och 6-våningshus som placerats ut i terrängen. I mitten finns det en park med en romantisk och tämligen trolsk damm. Tyvärr har illasinnade fastighetsägare bytt ut merparten av alla balkonger; jag fann endast två hus som har den mycket ovanliga, ursprungliga, konstruktionen i behåll. En anan fin exteriör detalj är bruket av träspån under fönsterbröstninen (precis som på tak och väggar förr i tiden).

Områdets finaste lägenheter är 5-rumsvåningarna med två sovrum, vardagsrum med öppen spis, matsal samt kök, serveringsrum och jungfrukammare. Jag kan tänka mig att de tre sistnämnda lätt kan förvandlas till sällskapskök, om det blir fel köpare som vinner budgivningen vid eventuell försäljning.