Statens normalskola av Paul Hedqvist

Statens normalskola

Inte hade jag tänkt mig att jag skulle gå omkring och fotografera rivningshus, men likt förbannat är det det jag gör, ty nu försvinner fastighet efter fastighet från vår stolta efterkrigstid, en tid då så många offentliga byggnader restes för att tjäna det allmänna. Fortfarande utfördes åtskilliga moment på ett hantverksmässigt vis och materialen var alltid de bästa; tegel, marmor, ädelträ, glas och stål. Idag har vi sällan råd att kosta på oss dylika anläggningar.

På bilden ovan ses Statens normalskola för flickor, ritad av Paul Hedkvist och invigd 1949. Sedan år 1971 är det Musikhögskolan som härskar i dessa lokaler. Det är en fin byggnad som består av ett flertal olika byggnadskroppar utplacerade på en höjd vid Lidingövägen mittemot Stadion. Här ytterligare en bild på den del av komplexet som jag valt att fotografera.

Men nu skall snart hela rasket rivas, tillsammans med Musikhögskolans ursprungliga byggnad, utformad som en g-klav, men aldrig färdigställd, ty när etapp två skulle påbörjas fick man inte riva de stallbyggnader som hört till Swartlings ridskola (och som höll på att stryka med när de första planerna för det nya område som nu skall byggas visades).

Om några år står här en ny Musikhögskola samt åtskilliga bostadshus. Visserligen är inte Hedqvist Normalskola unik på något sätt, men den är ett mycket gott och välbevarat exempel på den tidens byggnader och av den anledningen är det synd att jämna en den med marken, istället för att reparera och anpassa den efter nya förhållanden.

Markelius Sverigehus vid Hamngatan

Sverigehuset

År 1969 tror jag bestämt att det var som man invigde det av Sven Markelius ritade Sverigehuset. På tomten låg tidigare Blancheteatern och tillhörande café. Om ni tittar på bilden av teaterbyggnaden ser ni det ståtliga Sidenhuset bakom och till höger i bilden. Tyvärr revs denna utomordentligt fina jugendbyggnad.

Sverigehuset är likväl en ståtlig byggnad med rena, klara linjer. Den del som innehöll turistbyrån är generöst uppglasad och har ett trapphus som leder upp i den entresolerade utställningslokalen. Byggnaden var Markelius sista stora verk och jag tycker att han lyckats skapa en intressant miljö som känns inbjudande, ty de varma materialen gör att atmosfären upplevs som varm och trivsam.

Sverigehuset

För utsmyckningen anlitades bl.a. Siri Derkert som skapade verket Sverige-väggen. Hon värnade om miljön, freden och kvinnornas rättigheter. Allt detta genomsyrar hennes metallkollage. Derkert var i 80-årsåldern när hon skapade Sverigehusets utsmyckning vilket visar vilken intressant konstnär hon var även i sena ålderdomen. Eller kanske just då.

Sverigehuset

Trapphusets väggar är utförda i betong som med hjälp av en mejsel fått en grovhuggen yta som inte är lika maskinellt perfekt som slätt gjuten betongvägg. Tyvärr har trappans handledaren förvanskats av Illums Bolighus som flyttat in i byggnaden. De har betsat det ursprungligen relativt ljusa svenska träslaget svart (dessutom har de lagt in något som ser ut som klickparkett i samma nyans på bottenplanet!).

Sverigehuset

Visst är det ett vackert rum, trapphuset? Det är nästan sakralt i sin enkelhet.

Stockholm Waterfront, Tegelbacken

Stockholm Waterfront

En av de senast uppförda byggnaderna i Stockholm tycker jag uppskattar. Jag kom promenerandes från Tegelbacken mot Stadshuset till och fick för första gången syn på detta stora komplex som jag fann ovanligt snyggt. Stockholm Waterfront ligger på den gamla postterminalens plats och jag tycker faktiskt att huset har snygga linjer och passar in (eller att “den tillför något positivt till stadsbilden” som en viss sorts människor dessvärre brukar uttrycka sig).

Stockholm Waterfront

Det är intressant att en trafikled går så tätt inpå den uppglasade fasaden. Jag kan tänka mig att effekten inifrån är tämligen slående. Egentligen borde jag ha gjort ett besök, men det föll mig aldrig in.

Tegelbacken

Strax intill hotellet ligger järnvägsparken inklämd mellan trafikleder och ramper. Speciellt harmonisk är dock inte denna viloplats och därmed får man nog säga att den inte är helt lyckad.

Flotta Villa Engkvist på Västberga Allé

Vid Västberga Allé uppfördes i slutet av 30-talet en unik villa vid Västberga Allé. Det var storbyggmästaren Olle Engkvist, känd bl.a. för radhusen på Ålstensgatan, stjärnhusen i Gröndal och Hässelby familjehotell, som lät Sven Backström och Leif Reinius rita en privatvilla åt honom och bad dem ”att skapa en svensk motsvarighet till det pompejanska huset”. År 1939 presenterades villan i Byggmästaren . Sedan tidigare hade Olle Engkvist ett sommarhus i Eldtomta, Tumba. Den villan, som är byggd runt 1930, finns vad jag förstår fortfarande kvar, och den är en stram skapelse i tidig funktionalism.

Men åter till Villa Engkvist. Ute i Västberga hade Engkvist basen för sin byggnadsverksamhet och därför valde han att bygga sig ett vinterhem där. Fasaden var i gult tegel, taket i koppar och sydväggen är helt i glas, ty där fanns en vinterträdgård där exotiska plantor som banan växte. Utanför glasväggen tog en anlagd trädgård vid som var en fortsättning på den inre grönskan för att på så sätt göra gränsen mellan ute och inne flytande. Här en bild på villan exteriör.

Vardagsrummet var stort, 11 gånger 11 meter och takhöjden 4,5 meter. Golvet utgjordes av röda tegelplattor, 25 x 25 cm, ett material som även användes i entrén. Intill vardagsrummet låg matsalen som hade ett utbyggt burspråk, troligtvis klätt i mahogny, samma material som i perspektivfönstren. Ovanför öppningen till hallen, som för övrigt utgjordes av en skjutdörr, fanns en balkong tillhörande det övre entresollplan där sovrum och badrum var belägna.

Köket var stor och modernt inrett och avsett för stora middagar. På bilden påminner det om ett restaurangkök. Mellan matsal och kök låg ett väl tilltaget serveringsrum med plats för porslin, glas och linne. Precis som sig bör!

Det är bara att beklaga, att Villa Engkvist så tidigt fick skatta åt förgängelsen. Byggnaden får anses höra till de allra yppersta av sin tid, både till arkitektur och genomförande. Uppvärmningen skedde dels med radiatorer och dels med golvvärme. Uppvärmd och konditionerad luft blåstes in i villan för att erhålla förstklassig ventilation. Konditioneringen, befuktningen, sköttes av ett system konstruerat av civilingenjör Styren vid Enköpings verkstäder.  Trädgårdsarkitekt var Sven Hermelin.

Olle Engkvist var en engagerad och produktiv byggmästare som det finns anledning att återkomma till. Hans motsvarighet fanns i Malmö och hette Eric Sigfrid Persson (far till Signe Persson Melin). Av hans främsta verk kan nämnas Ribershus och Friluftsstaden som jag tidigare skrivit om.

Estrid Ericson, Frank och Tolvekarna

I början av 30-talet köpte Estrid Ericson en sportstuga av standardtyp, vackert belägen tomt på en hög kulle omgiven av stora ekar och med oslagbar utsikt över fjärden. Här kunde hon vila ut efter ansträngande arbetsdagar på firma Svenskt Tenn som hon startat och drev.Till vardags bodde hon Strandvägen 5, 6 trappor i en ateljévåning som jag gärna övertagit.

I början av 40-talet bestämde sig Ericsson för att låta bygga om och bygga ut sin villa och anlitade Josef Frank som hon samarbetade med på Svenskt Tenn. Frank byggde ut huset och skapade ett stort vardagsrum med generösa perspektivfönster ut mot fjärden samt en generös altan utefter hela sydsidan. Precis som vardagsrummet, är altanen försedd med öppen spis och dessutom till hälften utformad som en pergola. Från entrésidan är byggnaden av konventionell typ, vilket skapar en spännande kontrast mot sydsidans fasad och den moderna interiören. Här en bild som visar huset från sidan samt stenläggningen runt entrén.

Vardagsrummet är inrett med Franks möbler och på golvet finns bl.a. en zebrafäll, placerad mellan två soffor framför den strama öppna spisen. Framför den södra fönsterväggen finns en vilstol och ett matbord. Härytterligare en bild som visar vardagsrummet utifrån samt pergolan.

Intill köket ligger en jungfrukammare och på andra sidan om köket finns tre sovrum och ett badrum som ligger längs med en med garderober försedd korridor. Planlösningen går bra att studera Det hela är mycket smakfullt och jag önskar bara att det funnit fler bilder på denna Frankskapelse. Just nu visas på Svenskt Tenn ett antal bilder från både Franks och Estrids hem. De är tagna av Lennart Nilsson och kanske finns där något som kan kompletetra detta korta reportage från Byggmästaren.

Vi måste värna vårt rika byggnadsarv

Norrbackainstitutet
Norrbackainstitutets ena flygel under rivning hösten 2010. Här kommer Nya Karolinska Solna att byggas,

Jag tog mig en promenad ut till Karolinska sjukhuset en dag och fann att man var i full färd med att riva en del av Norrbackainstitutets välkända 30-talsbyggnad. Merparten av huset får visserligen står kvar, men nog är det lite synd att symmetrin försvinner och den böjda huskroppen stympas. Mittpartiets höga torn är ej längre ett mittparti. Huset är i övrigt väl bevarat med vackra fönster och balkonger från tiden.

När Stockholms Stadsbibliotek skulle byggas om nyligen och ett par byggnader rivas, var det tack vare internationella protester biblioteket fick vara orört. Detta tycker jag är ett praktexempel på hur dåliga svenskar i allmänhet är på att uppskatta det arv som tidigare generationer lämnat efter sig. Istället för att bevara våra pärlor, gnäller många på att vi  saknar genuina miljöer. Inte så underligt, ty vi river arkitektoniska pärlor som huvudbyggnaden vid det internationellt uppmärksammade campusområdet vid Karolinska institutet i Solna, istället för att som i Cambridge bevara. Vi måste förstå, att alla byggnader en gång har varit nya och att man måste vara rädda om dem som är halvgamla, ty ofta är det först när ett hus uppnått en ansenlig ålder som gemene man förmår att uppskatta det. Elitistiskt? Nej.

Norrbackainstitutet
När delar av Norrbackainstitutets vänstra flygel försvinner, förändras balansen och helheten blir lidande. Byggnaden är ritad av John Åkerlund och stod klar i mitten av 30-talet.

Personligen är jag kluven inför det moderna byggandet. Problemet är inte alltid arkitekturen, ty den kan vara ypperlig, det är snarare utförandet som jag finner lågklassigt. Jag vill ha traditionella material, massivt trä, tegel, puts och jag avskyr fackverksväggar täckta med gipsskivor. Jag är mycket svag för träfönster av smäcker modell, gärna i ett ädlare träslag och behandlade med lack eller olja. Jag tycker att fast inredning skall vara platsbyggd och den skall inte byggas på fabrik för att sedan i bästa fall skruvas fast eller bara ställas i ett hörn som ofta görs med garderober idag. För mig känns inte många av de de moderna byggnaderna som riktiga hus. Traditionella byggnader kräver underhåll, säger den skeptiske. Ja, det gör de, men underhåll skapar arbetstillfällen, precis som nybyggnad. Istället för att med jämna mellanrum bygga nytt, kan man reparera och utveckla en befintlig byggnad vilket jag tror är en hållbar och mycket rimlig lösning.

Karolinska Institutets huvudbyggnad med aula och bibliotek
Karolinska Institutets huvudbyggnad anno 1946 ritad av Ture Ryberg, med aula och Hagströmerbiblioteket, som nu är under rivning. Här skall ett nytt hus byggas, bl.a. för att återupprätta KI:s något falnande status.

Jag läser ofta att byggnader måste rivas eftersom de inte är anpassade efter dagens krav. I vissa fall är detta helt berättigat, i andra fall tror jag att det handlar om ett felaktigt synsätt. Även vi människor kan anpassa oss efter befintlig byggnad och detta kan faktiskt vara något bra, ty det blir på ett sätt en slags begränsning som kan få oss att tänka i nya banor och därför vara ytterst värdefullt. På köpet får vi en naturlig kontakt med vår historia och det tror jag inte kan skada.

Jag ber att som avslutning få citera Heidenstam, ett litet stycke ur Modern barbarism från 1894:

En ålderdomlig byggnad är liksom reliken sammanvuxen med anekdoter, med verkliga eller diktade handlingar,med livet självt, med människor vilkas blod vi bära och vilkas strävanden vi ärvt. Däri ligger hemligheten varför fornlämningen sysselsätter vår inbillning på ett annat sätt än efterapningen och begär vördnadsfull skonsamhet.

Grossmaninteriör på Valhallavägen

Grossmanritad våning på Valhallavagen 147

Sommaren 1936 träffade Greta Magnusson-Grossman Ludvig Nobel (son till Robert Nobel, Alfreds bror) i Båstad och blev inbjuden att där ställa ut sina alster på en utställning som anordnades av honom. Vid utställningen medverkade även Carl Malmsten och NK med bl.a. Astrid Sampe som textildesigner, så Grossman var i gott sällskap. Lodvig Nobels son Olof och hans fru Annicka blev mycket imponerade av Grossmans bidrag och lät henne inreda deras tvårummare på Valhallavägen. I Svenska hem i ord och i bilder presenteras Nobels våning, men tyvärr framgår inte vilka av möblerna som ritats av Grossman och vilka som köpts in. Då Grossman denna sommar samarbetade med Astrid R Sohlman och hennes Studio Ars, är det troligt att vissa av textilierna är framtagna av henne. Mattorna kommer dock från Märta Måås-Fjetterström

Matrumet i Gärdesvåningen går i blått och vitt och både stramt och inbjudande. Bordsskivan är i vitt elfenbensträ och benen av björk. Tyget är engelskt, men mattans ursprung är okänt. Vardagsrummet, vars inre del syns på bilden ovan, har två väggfasta bänkar klädda med honungsgul damast med “vitgråt snirklar” i anslutning till den mycket originella och stiliga öppna spisen. Bordet, som hör till dessa bänkar, har skiva av flammig alrot och ben i jakaranda. Bordsskivan har rundade hörn, likt  det i matvrån. Troligtvis är dessa och bänkarna av Grossmans design. Till vänster i bild ses ett bar- och matsalsskåp i jakaranda som också skulle kunna vara ett av Grossmans verk. Skåpet syns tydligare på det nedre fotot på denna bild. Mattan under bordet är Måås-Fjetterströms Spetsporten.

Framför den breda fönsterväggen står en soffa och en fåtölj klädda i pariserblå sammet samt ett bord med råglasskiva. Mattan inunder är beigegrå och av marockanskt ursprung. Framför fönstret hänger ett tunt traperi som han dras för och täcka både fönsterväggen och ingången till matvrån. Med hjälp av detta enkla trick, kan rummet lätt skifta karaktär. Här en bild på soffgruppen. I bakgrunden skymtar sovrummet genom dörröppningen.

Tyvärr saknas bilder på sovrummet vars sängmöbel är utförd i alm och överkast i “ljusblå matelassé översållat av små beigefärgade buketter”. Sängborden är två råglasskivor som är fastskruvade direkt i väggen och förvaringen för kläder, underkläder, skor m.m. är infällda i väggen. Om detta är en detalj som hör till lägenhetens fasta inredning, eller ordnad av Grossman, går inte att säga. Dylika förvaringsmöbler är dock inte speciellt vanliga i dessa hus. Sovrummet innehåller också en gammal brudkista från Båstad och en antik spegel som skymtar på bilden av soffgruppen.

Skoghem

1959 invigdes Tengboms Skogshem

Skogshem

Svenska Arbetsgivareföreningen gav i uppdrag åt Anders Tengbom att rita en internskola för arbetsledare och år 1959 invigdes denna vackra byggnad långt ute på Lidingöns norra del. Det är en mycket välkomponerad anläggning i rött tegel, koppar och teak vilket med all tydlighet framgår av bilden ovan. Materialen är av god kvalité och byggnaden har knappt åldrats på 50 år.

Skogshem

Tyvärr bestämde sig byggherren i slutskedet för att spara in några kronor på de större fönsterpartierna och monterade bröstningar i målad metall istället för i koppar. Det var synd, ty kopparn har numera ärgats och fått en behagligt grön färg till skillnad från den målade metallen vilket framgår av bilden på restaurangbyggnaden.

Skogshem

I huvudbyggnaden finns diskussionsrum och föreläsningssalar samt en mycket vacker promenoir vars stora fönsterparti ses till höger på bilden.

Skoghem

Utsikten är hänförande, ty Skogshem ligger på en höjd med fri utsikt söderut och barrskog som en skyddande fond i bakgrunden. Samtliga möbler ritades av inredningsarkitekt Sven Kai-Larsen. Här ett par bilder som visar trapphus, telefonhytter och hotellrum samt spelbord, stolar och ett skrivbord.

Skoghem

Skogshem består av ett flertal byggnader vilka placerats ut på höjden och på så sätt har resultatet blivit en luftig gårdsbildning. Exteriört sett är Tengboms skapelse mycket välbevarad och endast en och annan skylt påminner om att året inte längre är 1959.

Den intresserade uppmanas att ta del av denna plan av Skogshem och fördjupa sig i arkitektens arbete.

Duvnäsvilla av Borgström & Lindros

Arkitekterna Hans Borgström och Bengt Lindroos, som sedermera blev kända för att ha ritat Kaknästornet, är upphovsmännen till denna vackra villa ute i Saltsjö-Duvnäs som färdigställdes år 1957. Kompanjonerna hade börjat sin verksamhet ett par år tidigare och redan hunnit med att rita en atriumvilla i Drottningholm när detta projekt genomfördes. Huset är beläget på en kuperad tomt och hänger nästan på en klippa. Mellan träden har man en betagande utsikt över Duvnäsviken.

För ett antal år sedan såldes villan som då beboddes av änkan till den ursprungliga ägaren (jag tror att han var sadelmakare eller något i den stilen) och reparerades, ty ty den hade satt sina spår. Inte långt därefter var huset återigen ute på marknaden och då togs de bilder som jag nu visar och som jag så påpassligt sparade ned.

Villan är i två våningar med huvudplanet förlagt till övre botten. Där finns vardagsrum och matsal med serveringsskåp i öppen planlösning, ett arbetskök, badrum och två sovrum. Från matsalen finns en helt uppglasad vägg ut mot trädgården. Nedre plan rymmer förråd och arbetsrum för den företagare som ursprungligen bebodde villan. Här exteriör.jpg”>planritningen över villans huvudvåning.

Blandningen av stora, öppna ytor och mindre rum och passager är helt i min smak, ty jag älskar kontraster. Vardagsrummets stora fönsterpartier med låg bröstning har sin motsats i köksfönstret lilla glugg. Huvudsovrummet har direkt utgång till trädgården så att man varma sommarmorgnar kan gå rakt ut i naturen och sätta sig i en bekväm sittmöbel.

Villan presenteras utförligt i i nr. 6 av tidningen Byggmästaren/Arkitektur år 1958.

Trygg-Hansa-huset och höstens löv

Trygg-Hansa-huset

Det var inte länge sedan jag skrev om Trygg-Hansa-huset och i den vevan begav jag mig dit för att försöka fånga platsens obestridliga charm. När jag ser trädgården ser jag samtidigt framför mig arkitektens skisser över platsen och det slår mig att det är sällan man lyckas så väl när man överför en teckning till verkligheten.

Trygg-Hansa-huset

Varenda växt, från träd, via buskar och klängväxter, till minsta grässtrå, står där den står av en bestämd anledning. Inget har lämnats åt slumpen. Här finns också en damm med grönskimrande vatten några skulpturer.

Trygg-Hansa-huset

I vänstra hörnet ses den låga paviljong som ramar in tomten mot Flemminggatan. Tack vare dess låg höjd, strömmar ljuset in i trädgården och komplexets övriga byggnadskroppar tillåts dominera.

Trygg-Hansa-huset

Det var Anders Tengboms arkitektkontor som ritade denna byggnad som stod klar år 1977. Parken ritades av Holger Blom som var stadsträdgårdsmästare på den tiden. Det är inte bara arkitekturen som är förstklassig, så är även material och utförande.

Trygg-Hansa-huset

I parkens ena hörn finns en liten försänkt gård dit en spiraltrappa leder. Höstens röda och gula blad gör sitt till för att lysa upp denna oas i oasen. Jag undrar om Holger Blom tänkte på höstens färgsprakande prakt när han valde växter?

Geisendorfs skola vid Fridhemsplan

S:t Görans gymnasium

En av mina absoluta favoritbyggnader är denna vackra skola ritad av Léonie och Charles-Edouard Geisendorf och som stod klar år 1960. Aluminiumdetaljerna på fasaden har med åren fått en mycket vacker patina och hela anläggningen befinner sig i ett fantastisk välbevarat skick, även om visst underhåll tarvas.

S:t Görans gymnasium

Sällan ser man en sådan välkomponerad fasad som denna. Stram och rytmisk breder den ut sig utan att bli monoton och tråkig. Blått glas, betong och teakfönster utgör dess huvudsakliga beståndsdelar.

S:t Görans gymnasium

Från början innehöll byggnaden Hushålls- och sömnadsskola för flickor, men i början på 70-talet blev den en vanlig gymnasieskola för praktiska linjer. Vilken byggnad detta måste ha varit när den stod klar år 1960! Så modern och samtidigt otroligt vacker.

S:t Görans gymnasium

Även gården är väl utformad och dessutom belagd med gatsten. Här finns inga träd, utan de står utanför området.

S:t Görans gymnasium

Mot S:t Göransgatan ligger en låg byggnadskropp där ligger entrén till skolgården och skolan. Framför de röda tegelväggarna står montrar i krom och glas, som gjorda för att exponera de duktiga elevernas hantverk.

st_gorans_gymnasium_10

Samspelet mellan ljus och mörker, öppenhet och slutenhet och varma och kalla material är mästerligt. Trä, glas, tegel, puts och betong är gjort med stor omsorg. Precis som radhusen vid Riksrådsvägen är materialvalen en stor del av arkitekturen.

S:t Görans gymnasium

En låg tegelmur omgärdar delar av anläggningen som vänder skilda fasader åt samtliga 4 väderstreck. Karaktären ändras därmed när man promenerar runt byggnaden.

S:t Görans gymnasium

Entréhallen är magnifik och jag tryckte objektivet mot glaset och lyckades fånga delar av detta vackra och entresollerade rum som badar i ett blått ljus. Jag skulle hemskt gärna vilja besöka interiörerna och utforska dem närmare. Det är verkligen få byggnader som jag tycker lika mycket om som detta mästerverk av Léonie och Charles-Edouard Geisendorf.

Bland kungshögar i historiska Vendel

Vendel

En solig dag, den näst sista i september, åkte jag norrut till Vendel, en bygd i norra Uppland. Få platser i vårt land kan skryta med att de namnget en tidsperiod, men denna uppländska pärla, som hade sina glansdagar under yngre järnåldern, är orsaken till att man idag talar om Vendeltiden när man menar nämnda era.

I Vendel är man fortfarande mån om att inte låta det moderna tränga undan det gamla, klassiska som gjort bygden välkänd. Ett exempel ses på bilden ovan där en hederlig gammal GB-gubbe välkomnande lyfter på hatten vid vackra bensinstationen.

Vendel

Bland fornlämningarna finns även modernistiska pärlor som denna gamla brandstation. Den vita putsfasaden med sina röda snickerier skänker lugn och trygghet åt platsen och är tillika en verklig prydnad.

Vendel

När jag parkerade framför byggnaden i den varma höstsolen slog det mig att denna mark kanske en gång ägts och brukats av den mäktige Ingjald Illråde, son till Bröt-Anund och tillika den siste kungen i den gamla Ynglingaätten. Det var med andakt, jag stannade motorn och öppnade bildörren.

Vendel

Än i denna dag bedrivs jordbruk i dessa trakter. Åtskilligt har dock skett med det jordbrukstekniska sedan yngre järnåldern och dagens bönder kan skryta med nymodigheter som denna praktfulla ladugård som får betraktas som en verklig prydnad för bygden.

Var varsam gentemot nya byggnader

Trygg-Hansa-huset på Kungsholmen i Stockholm

I Stockholm har Stadsmuseet till uppgift att klassificera stadens byggnader för att sedan skydda de alla värdefullaste genom att blåklassa dem, vilket är ett alldeles rimligt förfaringssätt. För att tag sedan blåste det emellertid upp till storm då stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal helt ignorerade stadsmuseets arbete och yttrade:
–Det är inte rimligt att den här typen av byggnation ska ha blåklassning. Jag är övertygad om att en stor del av stockholmarna inte lägger det skyddsvärdet på Trygg Hansa-huset.
Alvendal fortsätter och menar att man måste göra skillnad på nya och gamla byggnader och förklarar att det är stor skillnad på denna byggnad och Stockholms slott. Nå, även slottet har en gång varit nybyggt, men så långt verkar inte Alvendals tankegång sträcka sig.

I dagens brännpunkt på svd.se skriver Trygg-Hansas tidigare VD Kjell Gunnarson och Stefan Salomon, en av husets arkitekter tillsammans med Anders Tengbom, om den planerade ombyggnad av fastigheten som kommer att innebära att ett nytt kontorshus uppförs där idag en låg paviljong och en trädgård ligger, allt för att öka kontorsytan. Detta, menar de, kommer att förstöra den ursprungliga tanken bakom den väl genomförda miljö som en gång ritades och som stadsmuseet valt att ge högsta möjliga skydd.

Jag är personligen mycket förtjust i komplexet och framförallt i den vackra trädgård som belägen i kvarteret. Den är en liten oas med damm och frodiga växter. Hela anläggningen är verkligen helgjuten och en ovanligt god exponent för det sena 70-talets kontorsbyggande. Dessutom har den inte förvanskats under de drygt 30 år som den existerat, och det hör inte till vanligheterna.

Kristina Alvendal skall inte lägga sig i sådant som hon inte förstår, utan acceptera de kunniga tjänstemännens utlåtande, annars kommer kommande generationer att gås miste om många modernistiska miljöer som hon gladeligen offrar för att tillfredsställa kommersiella intressen. Det är alltid svårast att bedöma halvgamla hus, ty dessa saknar både nyhetens behag och det gamla husets obestridliga charm och lever därför farligt. Detta måste vi förstå och vara extra varsamma, och därför respektera experterna på området.

Tillägg: Kulturnämnden röstade i tisdags ned förslaget och det skall nu tillbaka på remiss till Stadsbyggnadskontoret, skriver dn.se.

Myrdals villa på Nyängsvägen 155

Myrdals villa

Hem och arbete äro två ting, som ofta råka i konflikt med varandra, och när plikten kallar, är det alltid hemmet som får maka åt sig. det har professor Gunnar Myrdal och hans familj fått en allvarlig erinran om, då de just i samma ögonblick de fått sitt nya stockholmshem vid Stora Mossen färdigt, tvingas bryta upp för att bosätta sig i Amerika under två år framåt, där professorn skall undersöka negerproblemet och fru Alva ägna sig åt barnpsykologiska studier vid Columbiauniversitetet.

Villan i Stora Mossen ritades av Sven Markelius i tätt samarbete med Gunnar och Alva Myrdal och resultatet blev verkligen en villa utöver det vanliga och framförallt en helt skräddarsydd villa vars planritning kan studeras här. På nedre botten finns ett stort vardagsrum med matsalsdel, två sovrum samt ett rum för sköterskan. Intill det stora köket ligger en jungfrukammare och ordentligt med förråd.

På övre botten ligger det stora arbetsrummet som även får betraktas som föräldrarnas vardagsrum, ty det är delat i två delar, en sällskapsdel med öppen spis, och en arbetsdel med skrivbord. I anslutning till detta, ett stort arkiv och två separata sovrum som man bli ett, om väggen mellan sängarna skjutes undan. Väggarna i sovrummen är täckta med lackerad furuplywood.

Mer information och ytterligare bilder, finns på Wikipedia.

Nybyggnad och rivning vid centralen

orgelpipan_liten_bildSom bekant är Citybanan under byggnation och detta jättelika projekt har resulterat i vissa smärre bryderier angående ny entré till stationen. Det har diskuterats huruvida den skall förläggas till Hotel Continentals tomt, eller till hörnet Klara Västra Kyrkogata/ Klarabergsgatan i kvarteret Klockstället. För en dryg månad sedan revs den annexartade byggnaden som tidigare innehöll hotellets matsal och nedgången till tunnelbanan. Huruvida detta har med Citybanan att göra, vet jag inte, men jag antar det.

Hur som helst har man på Yimby diskuterat om det inte vore klokt att bygga en ny byggnad på Continentals gamla tomt och sedan låta riva byggnaderna vid Klarabergsgatan för att på så sätt frilägga den grönskande kyrkogården. Byggväxling kallar man tilltaget att bygga en stor byggnad som ersätter flera äldre. Jag tycker att detta är rena tramset, ty jag förstår inte hur man kan tycka att det vore en bra idé att bygga ett fult och högt hus på hotellets plats och dessutom förstöra friden på kyrkogården genom att ta bort de byggnader som skapar denna skyddade oas. När byggnaderna vid Klarabergsgatan restes i slutet av 50-talet, i samband med gatans breddning, fanns det planer på att låta de avrivna tomterna var obebyggda, men som Arkitekt Lennart Tham uttryckte det när man motiverade en nybyggnad: “den som liksom jag har haft sin verksamhet i dessa trakter, har knappast kunnat undgå att charmeras av den stämning och stilla frid, som alltid råder under de höga träden” (Byggmästaren, 1956). Här på bilden intill, ses den ena byggande, den i kv. Orgelpipan. I fonden tronar gamla Continental. Byggnaden i kv. Klockstället, närmare hotellet, är ännu inte uppförd. Klicka på bilden för att se den i större format.

Jag förstår mig inte alltid på diskussionerna på Yimby. Ibland får jag för mig att de är av precis samma skrot och korn som de styrande under 50-60-talen, andra gånger är det befriande att höra deras åsikter när Stockholm stad vill bygga ännu ett hus i någon slags funkispastisch. Jag måste få citera en kommentar på yimby.se angående en eventuell rivning av Continental: “Glädjande att man också planerar att riva den befintliga byggnaden. Gedigen eller inte, det är knappast en byggnad som man gläds över om man inte är 60-talsromantiker”. Dessa meningar är som ett eko från 50-talet när de förkättrade gamla 1800-talshusen (och äldre) revs i parti och minut. Hur få var det inte som var 80-talsromantiker på den tiden! Hade det funnits fler, hade vi idag varit ägare till ett helt annat cityområde.

Läs om Yimbys förslag till nybyggnad på hotelltomten och rivning av husen vid kyrkan här, och fortsätt sedan till Arkitekturs blogg där man skriver om att de konkreta planer som nu finns på att riva Continental och bygga en ny högklassig byggnad.

Jag undrar i mitt stilla sinne om det kan finnas något mer reaktionärt än att föreslå att om man nu trots allt skulle riva Hotel Continental, ersätta huset med en låg byggnad, utförd med traditionella byggnadsmetoder och i högkvalitativa och beprövade material.

En av Gärdets vackraste byggnader

Rindögatan 19

Idag  skall jag icke gnälla! Bilden ovan visar den nyrenoverade fastigheten Rindögatan 19 i all sin glans. Med jämna mellanrum händer det att fastighetsägaren återställer sitt hus till ursprungligt skick och det är precis vad som är fallet med denna byggnad. Utgångsläget var gynnsamt, ty både port, fönster och balkonger var bevarade så det som krävdes var omputsning och ommålning. Notera de eleganta balkongerna och hur smäckra infästningarna mot balkongplattan är. Skall jag sätta ett betyg så blir det 5 av 5 möjliga. Bättre kan det inte bli.

Lägenheterna som vetter mot söder är pampiga. En lägenhet ligger i sydöst, en i sydväst. Vardagsrummet är stort och går i vinkel. Den ena delen har ett utbyggt fönster (i mitten av bilden), den andra delen är försedd med balkong och ligger i hörnet (fönstret till vänster om balkongen). Även sovrummet (till höger om balkongerna på bilden) har utgång till den luftiga friluftsplatsen. Intill sovrummet ligger jungfrukammare och kök. I fastighetens foajé finns akvarium, marmor och rostfri pelare. Det rör sig som ni nog kan förstå om en helt förstklassig byggnad.

På övre Gärdet, eller Smedsbacken som är det egentliga namnet, finns åtskilliga punkthus. Tyvärr är flertalet så illa renoverade att det är svårt att säga om de en gång kunnat konkurrera med Rindögatan 19:s elegans. Mycket av dessa fastigheters karaktäristik sitter i just balkonger och fönster. Förvanskas dessa detaljer, förstörs hela fastigheten. I slutet av Smedsbacksgatan ligger på vänster sida ett punkthus vars balkonger helt ombyggts. Det är mycket synd, ty ursprungligen hade de en helt unik konstruktion som idag endast finns bevarad på bild. Nummer 3, precis bredvid ICA, genomgår just nu en fasadrenovering som ser mycket lovande ut. Det bör man vara tacksam för.

Då och då har jag skickat klagoskrivelser till Stadsbyggnadskontoret för att uppmärksamma dem på att en byggnad ligger i farozonen. Tyvärr har det de senaste åren blivit i stort sett omöjligt att få gehör, trots att området är klassat som riksintresse. I princip kan man göra nästan vad som helst utan att de griper in. Jag bestred för ett par år sedan att man ersatte en fastighets ytterbågar med nya i målad lättmetall. Fick avslag och överklagade och så småningom damp det ned ett brev där det stod att jag inte var behörig att överklaga.

Det är synd och skam att man inte tar bättre hand om sitt arkitekturarv i denna stad. Påpekas bör dock, att Stockholm är bättre än de flesta andra städer i detta land på att skydda sina byggnader.

Fula färger hotar förstöra stadsbilden

Hus på Värtavägen

Det byggs en hel del i vår stad och inte minst i anslutning till Norra Djurgården. Nyligen avslutades ett antal hus vid Svea Artilleri norr om Valhallavägen, två punkthus vid Värtavägen samt HSB:s skyskrapor i kvarteret Lissabon vid Öregrundsgatan. Nästa stora etapp som står på tur är byggandet av Norra Djurgårdsstaden som kommer att ligga i anslutning till Hjorthagen, till stor del på gamla gasverkstomten. Generellt för alla dessa nybyggen är att de är barn av sin tid och därför uppförda i någon slags, med funktionalismen besläktad, blandstil som jag finner en smula trist. I kombination med nutidens allt annat än smäckra balkonger och fönstersnickerier, blir resultatet tyvärr tämligen klumpigt .

Tråkigast av allt är dock inte själva arkitekturen, utan färgerna – och blandningen av färger! Det finns en olycklig förkärlek för en slags terrakottaröd nyans som ej sällan kombineras med någon blågrå. Blågrått kan verkligen vara snyggt, men tyvärr inte de nyanser som kommer i fråga i dessa byggen (varför inte konserthusblått?). Färgerna används ofta på ljusa, mer eller mindre vita fasader- Då och då låter man en vägg vara gråsvart och det kan rimligtvis inte göra någon glad. En av de få fastigheter som gått i land med det, är en femtiotalskåk på Gyllenstjernas gata som faktiskt är riktigt snygg. Här en dålig polaroidbild.

Och varför tycker jag inte om dessa nybyggda putsade hus med sina trista färger? Titta på denna bild som föreställer ett par hus på vid Värtavägen. Det äldre, det till höger, har en ljus fasad med klart blå fönsterkarmar. Det nya huset till vänster, har också en ljus fasad med fönsterkarmarna (klumpiga!) är i en tråkig beige nyans som kompletteras med ett babyblått fält som får en att tänka på curtain-wall-fasader. Blekt och billigt är resultatet i ena fallet, enkelt, stramt och elegant men ändå varmt är resultatet i det andra. Äldre hus tenderar att antingen ha ljusa, obrutna putsytor, eller så är de avfärgade i starka nyanser som gör fastigheterna till uppskattade solitärer i stadsbilden. Så borde det vara även idag.

Nybyggena påminner faktisk en del om de nonfigurativt målade husen vid Årsta torg som jag inte tycker är alltför lyckade. Man förlitar sig inte helt på arkitekturen och avfärgar därför fasaderna i flera färger som varken gör sig en och en eller tillsammans. Bygg därför hus som är av så hög arkitektonisk klass att fasaderna inte behöver “hjälpas upp” med illa valda nyanser av banala och trista färger.

Kar de Mummas hem på Floragatan

Kar de Mummas våning på Floragatan 16

För en tid sedan var Kar de Mummas lägenhet till salu. Erik  Zetterström dog redan på 90-talet, men hans fru Marianne, signaturen  Viola, är fortfarande i livet. Snart fyller hon hundra. Kanske en bidragande orsak till försäljningen.

Fastigheten är en av de hyreskaserner som ersatte en av Villastadens villa då tomtpriserna skenade under 1880-talet. När Kar de mumma flyttade in, hade dock  fastigheten genomgått en radikal ombyggnad; fasaden hade hyvlats och våningen inretts i den stil som vanlig i slutet  på 20-talet och början på 30-talet. Stramt och med en möblerbar hall som ansluter till salongen via en kolonnförsedd öppning. Jag är inte särdeles svag för denna typ av lägenheter, men jag kan tänka mig att de tog sig bättre ut förr, när snickerier,  möbler, gardiner och tapeter var färgrikare.

Det finns en uppsjö av hus i Villastan som  moderniserats vid denna tidpunkt. Lite trist tycker jag, som är svag för nyrenässans. Tråkigt är också att många av villorna skattat åt förgängelsen och ersatts med flerfamiljshus som inte uppförts i “villastil”.

Gunnebo slott och materialens äkthet

Här en bild på Gunnebo slott, en byggnad som faktiskt aldrig haft en kunglig ägare och därför inte borde få kallas för slott. Men eländet tar inte slut här, det blir värre. Inom arkitekturen, den modernistiska är det bäst att tillägga, är materialäkthet något mycket viktigt. Jag minns tydligt den gång jag promenerade i Bagarmossen med en arkitektvän och jag påpekade vilka fula balkongräcken man monterat på en hyreskasern och att det hade varit klokt att åtminstone måla aluminiumprofilen för att slippa se eländet. Min vän höll inte med, ty det var icke materialäkthet.

Tillbaka till Gunnebo slott. Dess sockel är skärputsad för att efterlikna sandsten, fasaden är utförd i gråmålat trä som skall föreställa sandsten och taket är grönmålat för att ge sken av ärgad koppar. Slottet är på alla sätt en pärla och att moralisera över materialens äkthet förefaller lika dumt som att klanka ner på en god historia bara för att den inte är sann.

Jag brukar säga att allt är guld som glimmar, mest på skoj naturligtvis, men visst allvar finns däruti. Kan man göra något vackrare, så varför inte? Men till skillnad från en taffligt förgylld plastmugg, är rosafärgad kalkputs som imiterar sandsten en imitation av helt annan klass, ty att använda goda material är alltid en förutsättning, precis som en berättelse lätt förlorar sin charm om utförandet är av lägre klass.

Datamaskinen Servus vackra hem

Servus fasadVid Västberga industriområde uppfördes i slutet av 50-talet en fastighet för Datacentralens räkning vars syfte var att skänka ett hem åt matematikmaskinen Servus. Fasadplattorna var utförda i gjutjärn och mönstret hade sina rötter i litiumatomens tre elektronslingor.

Dessa skulpterade gjutjärnsskivor fick en omsorgsfull behandling. Först tilläts de att rosta, varefter de avborstades och behandlades med en vätska som reagerade med det tunna kvarvarande skiktet ytrost, vilket bildade ett rostfritt skikt som sedan behandlades med olja innan plattorna brändes i ugn. Receptet var ingen produkt av 50-talets optimism, utan ett av generationer beprövat dito från Näfvekvarns bruk. Gamla kanoner och gravhällar ges som bekant långa liv och det var denna kunskap som åter togs i bruk i slutet av 50-talet. Just kombinationen av gammalt hantverkskunnande och nya material och tekniker, tycker jag är bland det bästa med femtiotalets arkitektur.

Fasadens fönster var påkostade, ty de var utförda i teak, precis som så ofta var fallet under denna tid.  Resultatet av detta gedigna hantverk var en relativt underhållsfri fasad, helt i tidens anda, men utförd med hjälp av äldre generationers hantverkskunnande. Helt förträffligt tycker jag. Och dessutom en mycket vacker fasad.

Lärkstadens verkliga pärla till villa

Villa i Lärkstan

En av Östermalms absolut finaste villor är just nu till salu. Maken till påkostad interiör får man leta efter, åtminstone i denna nationalromantiska stil. Bostaden består idag av två inredda våningsplan samt ytterligare en våning med tillhörande vind som aldrig blev inrett när villan uppfördes.  Kanske sinade kassan och man fick klara sig med 320 kvadratmeter. Hallen är hursomhelst helt magnifik. Det är också matsalen och övriga sällskapsutrymmen. Köket verkar trivsamt och jungfrukammaren ligger på våningen ovanför och nås genom den interntrappa som var avsedd för tjänstefolket.

Läs mer om objektet hos Lagerlings och donera sedan lämpligt belopp så att jag lyckas skrapa ihop de 45 miljoner som krävs.

Okända huset på Garnisonens gård

Garnisonen

Inne på Garnisonens gård står ett rejält höghus som man vanligtvis inte ser från gatan. Till skillnad från den tidstypiska 70-talsfasaden mot Karlavägen, påminner höghuset från tidigt 60-tal mer om den brutala 30-talsfunktionalism som känns igen från fabriker och kraftverk.

Garnisonen är ett fascinerande kvarter. Mot Linnégatan tronar de nästintill Thomas Sandell-röda putsfasader som berövats en stor del av sin ursprungliga utsmyckning. Mot gårdssidan är dessa fasader helt släta och vitputsade. Inne på gården finns det gott om öppna platser och mitt i allt står höghuset. Karlavägsfasaden, som är runt 300 meter lång, sägs vara Sveriges längsta.

Det ryktas om att flextiden infördes för första gången i detta kvarter. Att alla kontorsanställda skulle var på jobbet vid samma tid var inte praktiskt genomförbart, ty det arbetade alltför många personer i detta stora kvarter för att alla skulle få plats i en eller ett par tunnelbanevagnar och de bussar som passerar området. Något ligger det säkert i det, framförallt om man betänker att det jobbar åtskilligt med folk i de intilliggande radio- och tv-husen.

Spillrorna av Lidingöbro värdshus

Lidingöbro värdshus

I lördags promenerade jag ut mot Kaknäs och hamnade så småningom vid Lidingöbro. Där ligger några gamla villor som har en magnifik utsikt över Stockholms inlopp och Lidingön. Här låg också Lidingöbro värdshus, idag finns inte mycket kvar av anläggningen, ty här skall det byggas en modern konferens- och spaanläggning. Det var bland det dummast jag hört. Plaska runt i ett gyttjebad och konferera kan man göra någon annanstans, inte behöver man riva ett anrikt värdshus för den skull.

Lidingöbro värdshus har gamla anor. I början av 1800-talet byggdes här en bro över till Lidingön och så småningom etablerades här ett utskänkningsställe. Vid förra sekelskiftet byggdes en pampig anläggning upp som eldhärjades på 20-talet och återuppbyggdes. hade man varit liter mer förslagen, hade man naturligtvis renoverat och tillbyggt anläggning och då fått en tämligen unik miljö. Här en bild på hur värdshuset tog sig ut när det begav sig.

Det var en vacker dag jag  kom till Lidingöbro. Området låg tämligen övergivet, bortsett från en hantverkare i en av villorna intill där bostadsrätter skall inredas. Hans sågklinka ekade i tystnade. Först förstod jag inte vad som skett, men den tomma grunden och en ensam och rumphuggen flygelbyggnad fick mig förstå. Bland sågspånet på marken hittade jag en skärva från en kakelugnsfris. Jag smög mig in i den halvt nedrivna längan och ställde mig i tornrummet (vacker bild!) och såg ut över vattnet. Innanfönstren stod på glänt och de yttre bågarna var mycket smutsiga. Brädgolvet var gulnat av många lager fernissa och i kaminens gamla nisch syntes spår av grön färg. Väggarna var till viss del täckta av pärlspont och en tapetflaga svajade i taket. Jag hörde steg nalkas och blev skrämd. Efter en stund förstod jag att det bara var takdroppet. Jag tog några bilder och begav mig sedan därifrån.

Ytterligare två bilder av exteriören och interiören.

Östermalmsståt nyinredd på 10-talet

Snyggt hem på BrahegatanHär intill en bild från en våning i en gammal 1870-talsfastighet på Brahegatan som reparerades och nyinreddes i början av 1900-talet, närmare bestämt åren kring 1913. Det var dekorationsmålare Bernt Andersson som utförde arbetet. Jag antar, men är inte säker, att det var hans eget hem. På bilden här intill syns skrivrummet med väggfasta bokhyllor och ett imponerande valv mot rummet intill. På dess andra sida låg matsalen med vacker stjärnparkett (som sig bör i en riktig matsal).

Bilden intill hittade jag på Skeppsholmens mäkleri, ty det är de som har våningen ute till försäljning idag. Se prospektet här. Interiören är märkvärdigt välbevarad, om man bortser från att det mesta målats vitt och att en kokvrå inretts i ett av rummen mot gården och det gamla köket apterats till sovrum. Rena idiotin, ty nu förbinds inte längre matsalen med köket medelst serveringsgången. Dessutom lär det knappast vara klokt att utsätta väggmålningar för matos. Nå, detta går att åtgärda.

En gång i tiden var våningen allt annat vitmålad. Här en bild från förritin när skrivrummet var inrett i en stil som går åt det orientaliska hållet. Det är mycket vackert!

På 10-20-talen ombyggdes många äldre fastigheter och detta gjorde inte sällan så radikalt att fasaden inte längre stod att känna igen. Burspråk monterades, fönster ersattes och planlösningen förändrades. Är man intresserad av att läsa mer om detta rekommenderar jag att man går till Stockholmskällan. Där finns Stadsmuseets byggnadsinventeringar inscannade, det är bara att läsa.

Svenska i 50-talets Los Angeles

Äntligen har jag besökt Arkitekturmuseum för att se utställningen om Greta Magnusson Grossman. Det är en relativt stor utställning, även om man får anta att en hel del material saknas. Framförallt tror jag att hennes 30-talsproduktion, under de år hon drev Studion på Sturegatan 12 (sedermera 26), är svår att komma åt.

Magnusson Grossman utbildade sig under 20-talet vid Konstfack i Stockholm (Högre Konstindustriella Skolan). Efter studierna tog hon plats som lärling för att lära sig till möbelsnickare. 1933 blev hon som första kvinna prisbelönt av Svenska slöjdföreningen och startade i samma veva Studion tillsammans med kollegan Erik Ullrich. Vid den här tiden startades ett flertal inredningsfirmor som får betraktas som nyskapande, te.x. Futurum och Studio ARS.

I USA kom framgången snabbt. Under 50-talet var hon både omskriven och prisbelönt. Hon ritade inredningar, möbler, lampor och villor. Kontaktnätet var stort och hon verkar ha varit en fena på att lära känna rätt människor. Armaturerna Cobra och Gräshoppan som ritades redan under 40-talet blev framgångsrika och fick praktiskt taget stå modell för en stor det som producerades under femtiotalet. Grasshopper licenstillverkades i Sverige av Bergboms och är därför en av få Magnusson Grossman-produkter som går att finna här.

USA-produktionen karaktäriseras av mörka och ädla träslag i kombination med svart högblank plast. I utställningsrummets fond är en del av Magnusson Grossmans vardagsrum från den första villa hon ritade åt sig själv uppbyggt av de av Arkitekturmuseet anlitade arkitektkontoret, TAF. Det är gott om öppna ytor i de drygt dussinet villor som hon ritade, men till skillnad från nutidsarkitekturen, som till stor del bygger på de gamla modernistiska idealen, är intrycket inte stelt och avskalat, det är snarare ombonat men luftigt och dessutom färgglatt.  Och det gör skillnad.

1958 ritade Magnusson Grossman en villa åt familjen Sundin i Hudiksvall. Jag vet inte om det finns kvar eller hur den isåfall tar sig ut idag.  På ritningarna ser den exotisk ut, ty den är i Kalifornastil med stora glaspartier och öppna ytor i kombination med ett slutet kök och en sovrumsavdelning.

Läs mer om Greta Magnusson Grossman på svd.se.

Nils von Lantingshausens Bogesund

Kapellet på bogesundLikt Törnrosa, låg Bogesunds slott under många år i en slummer som var på god väg att bli helt förödande. Egendomen vanvårdades och slottet tilläts förfalla, så till den grad att taket över matsal och vinterträdgård rasade in. I förfallet finns dock ofta stora skönhetsvärden, se bara på interiören från slottskapellet här intill. Och slottskapell, jag älskar slottskapell och den sakrala stämning som där råder. Om jag kunde, skulle jag omedelbart köpa mig ett slott med både kapell och vallgrav.

Det var år 1946 som Bogesund övertogs av staten. Ägaren, friherre Nils von Lantingshausen von Höpken, kompenserades med en summa av 11,6 miljoner kronor. Varför friherren behandlat sin egendom så styvmoderligt vet jag inte, men jag utgår från att han var ett stort original. Efter övertagandet dröjde det många år innan en omfattande restaurering tog vid. Interiörerna reparerades så sent som på 90-talet, exteriören åtgärdades på 60-talet. Det var endast taket som omgående fick sig en översyn.

Jag har inte sett Bogesund idag, men är mycket förtjust i hur slottet tog sig ut i slutet av 40-talet när dessa bilder togs. För att inte tala om alla vackra eldstäder från skilda epoker som finns i slottet. Åh, om man fick springa runt i dessa vackra salar en varm sommardag och känna den svala stenen mot sina bara fötter och njuta av alla de dofter som lagrats  genom århundradena.

Den verkliga porten vid Johannes

I Agnes von Krusenstjernas svit Fröknarna von Pahlen är Petra och Angelas vinterhem en våning vid Johannes, närmare bestämt i huset Kammakaregatan 4. Sommartid är det på den gamla herrgården Eka som de två kvinnorna vistas, men även våningen i stan präglas av den svenska herrgårdstraditionen.

I Svenska hem i ord och i bilder hittade jag i årgång 1925 en serie bilder från generalmajoren och friherrinan Tolls hem, vars våning överensstämmer med fröknarna von Pahlens. Det är en stor våning, närmare 300 kvadratmeter, och dess inredning liknar, anser jag, den bild som förmedlas i böckerna. Tidsperioden är också ungefär densamma, ty generalmajoren och hans frus hem är också inrett med gamla släktklenoder och en ljus och lantlig känsla kan spåras även här.

Ytterligare ett par bilder: salongen ur en annan vinkel och kabinettet.

Standardboende från tidigt 60-tal

Alvar Aalto-husen

Alldeles i början av 60-talet bebyggdes Kampementsbacken på en höjd intill Gärdesfältet. Det var 1957, på Interbau i Berlin, som Alvar Aalto presenterade det förslag till 8-våningshus som senare under året vann den tävling som utlysts för bebyggelsen av Kampementsbacken. När husen väl skulle byggas, 3 år senare, blev det dock en annan arkitekt, Lars Bryde, som fick i uppdrag realisera förslaget och rita lägenhetsplanerna.

Det är inga dåliga planlösningar i dessa hus och detaljerna är genomtänkta. I vissa sovrum, finns mellan ett av fönstren och garderobsväggen, en väggfast teakskiva som är tänkt att användas som  skriv-eller toalettbord. Köken är svensk standard med rikliga förvaringsmöjligheter och goda arbetsytor. I de lite större våningarna finns ett rum i anslutning till badrummet, som är tänkt att användas för klädvård.

I fredags var jag på Nybohov, höjden ovanför Liljeholmen. Dessa hus är byggda vid samma tid. Det märks att mycket är standardiserat, men vilken standard. Skåpstommar i massivt trä. I badrummet en garderob avsedd för tvätt med Savegedigen inredning i massivt trä. Likadant i köket där ett välinrett skafferi kompletterar övrig inredning. Jag har svårt att tänka mig att Svensk standard någonsin skall nå dessa höjder. Idag får man nöja sig med betydligt sämre material och ett enklare utförande, om man inte betalar stora summor till en riktig snickare eller en tillverkare av lyxkök (t.ex. Apparat).

Behovet av en ny monumentalitet

Jag läser ofta gamla nummer av tidskriften Arkitektur vilket har sina fördelar. Det är tydligt att många frågeställningar känns igen från svunna tider, även om premisserna ibland blivit omkastade. Jag finner det intressant att det idag finns en konservativ rörelse som med visst förakt ser ner på modernismen och allt som hör därtill. Till denna falang kan jag inte helt ansluta mig, men jag förstå den och finner den till viss del sympatisk och framförallt oundvikligt som så mycket annat (detsamma kan sägas om modernismen).

Siegfried Giedion, konsthistoriker och arkitekturteoretiker samt författare till Space, Time and Architecture, skrev 1944 artikeln Om behovet av en ny monumentalitet som publicerades i Sverige första 1948 (Byggmästaren, nr 24). Vid förra sekelskiftet arbetade man, enligt författaren, mestadels med klichéer och dessa klichéer kunde inte användas av skapande konstnärer, endast av professionella eklektiker. Giedion menar att arkitekturen hade, och har, en svår tid framför sig. Citatet nedan är bara en del av en längre text, men jag tycker att detta korta utdrag är tänkvärt. Idag är dock situationen nästintill den omvända.

Enklare former kunde vid början av detta århundrade inte rubba arkitekturen ur rutinen. Den måste börja om från början, liksom måleriet och skulpturen. Den måste på nytt erövra det mest självklara, som om ingenting hade blivit gjort tidigare. För tillfället var det förflutna dött och måste förbli dött. Det förekommer i det mänskliga livet liksom i konsten kriser, i vilka det är rådligt att leva i avskildhet för att komma till klarhet om sina egna känslor och tankar. Omkring 1910 var detta situationen för alla konstarter.

Omaskerade uttryck för sin egen tid funno arkitekterna långt borta från monumentala byggnader. De funno dem i torghallarna, i fabrikerna, i de djärva välvningsproblemen från utställningshallarna fram till 1889, och i broarnas eller Eiffeltornet jämviktsproblem.

De saknade utan tvivel glansen från tidigare perioder, vilka hade mättats genom hantverk och lång tradition. De voro nakna och oslipade, men de voro sanna. Ingenting kunde så självklart tjäna som utgångspunkt för ett nytt språk, vårt eget språk, som de, som hade låtit krafternas spel och liv uppstå.

Tyvärr kan jag inte återge texten i sin helhet. Den är intressant, men daterad.

Sigurd Lewerentz bor i industrietage

Klicka för större bild

År 1943 flyttade Sigurd Lewerentz både sig själv och sin verksamhet till Eskilstuna (Idesta). På vinden i ett tvåvåningshus som inrymde hans ateljéer, inredde han ett nytt hem åt sig och sin fru. Jag är inte särdeles förtjust i vindar (och är av den åsikten att kan man bo i en riktigt lägenhet så gör man det naturligtvis så mycket hellre), men Lewerentz inte alltför vindsbetonade vind tycker jag är mycket trevlig. Den har, i mitt tycke, mycket 40-tal över sig. Den är inte alltför stel och en stor del av träytorna är inte målade med oljefärg. Planlösningen är mycket fin, se den här. Observera att där finns både porslinsrum, handkammare och skafferi, precis som det skall vara!

Lewerentz var en av arkitekterna bakom Stockholmsutställningen 1930, han ritade den vackra  Markuskyrkan i Björkhagen samt den stiliga nybyggnaden vid Malmö stadsteater som stod klar 1944. Tillsammans med Gunnar Asplund skapade han Skogskyrkogården vars uppenbarelsekapell han själv ritade.

Prakthem i slutet av Strandvägen

Strandvägen vid Djurgardsbron

I sluten av Strandvägen, strax öster om Djurgårdsbron, ligger von Rosenska palatsen samt det mycket påkostade hyreshuset Strandvägen 57, även kallat Lundbergska huset.

von Rosenska palatsen byggdes vid sekelskiftet åt Clarence von Rosen och innehöll ursprungligen två stora tvåvånings lägenheter. våning 1 trappa innehöll sovrum, våningarna 2-3 trappor var sällskapsvåningen i respektive lägenhet. På 4 tr fanns sovrumsavdelning nummer 2. Hade man ett ordentligt kalas i den nedre lägenheten, störde man inte de sovrumssviten i den övre. Praktiskt, om man nu har råd med så stora privathem.  Även här en bild på den övre hallen som är trivsamt och avslappnat inredd.

Runt 1940 byggdes palatset om till moderna smålägenheter. De två sällskapsvåningarna, 2-3 trappor byggdes om till tre våningsplan med normal  takhöjd. Det kan man se på bilen ovan, om man studerar fasaden ovan för de nedre balkongerna. Synd kan man tycka, för interiören var verkligt påkostad.

Huset till höger är det Lundbergska och det  byggdes i slutet av 1800-talet. På 10-talet var det dags för en ombyggnad och då inreddes för hovintendenten Bernhard Österman en av Stockholms mest påkostade våningar som till stor del finns bevarad än idag (här en bild). 10-talet var en tid då många prakthem såg dagens ljus, förutom hovintendentens lyxvåning, flyttade hovstallmästare von Platen till våningen 3-4 trappor på Strandvägen 45.Här en bild på den övre hallen som går i något lantlig herrgårdsstil.

Samtliga svartvita bilder är hämtade ur Svenska hem i ord och i bilder. Som ni förstår, finns det en del att hämta i dessa volymer.

Det är därför som älskar jag masonit

Kök på Valhallavägen 155

Som barn åkte vi då och då till min fars moster. Hon hette Agnes och var praktiskt taget änka när jag föddes. Levi, hennes man, har jag inget minne utav. Agnes var stram och behärskad. Henne var jag lite rädd för. Hon bjöd på hårda karameller, mandarinklyftor. Man vågade bara ta en.

Moster Agnes hade ett hus, jag tror att det var tre rum och kök med en inredd övervåning vars rum hon hyrde ut. Det är köket jag minns. Det var stort och hade fönster i två väderstreck och var moderniserat  efter kriget. Vägarna var klädda med masonit som var målad med en ljus oljefärg. Ovanför elspisen, satt en opak glob fastskruvad i väggen. Ljuset som reflekterades i den något knottriga ytan, som kanhända var ströpplad, var för mig rena magin. Stramhet. Skönhet. Därför älskar jag masonit.

Bland det vackraste jag vet i hela världen är ett klassiskt och stramt kök, ofta platsbyggt och med luckor kläda med masonit. Jag tycker att det passar överallt, både i äldre och i modernare miljöer. Dessutom fanns det knappt några köksinredningar innan masoniten gjorde entré. De kök i äldre stil man ofta ser, är ofta ett modernt kök vars utförande anpassats efter serveringsrummets skåpinredning. I köket fick man förritin nöja sig med en bänk, kanske med slask, och ett rejält bord. Överskåp och arbetsytor var mycket sällsynta.

Masointinteriörer är underskattade. Vem älskar gamla hus som fått en ny interiör av masonit? Jag gör det, men jag är rätt ensam om det. Idag rivs det mesta ut för att återskapa det som en gång var. Det kan ha sina poänger, men för mig är det ofta årsringarna som räknas.

Detsamma gäller människor.

Jugendståt i det vackra Norrköping

jugendlyx
Jag hör till dem som tycker att Norrköping är en vacker stad på det hela taget. Ovan en bild från den vackraste jugendvåning jag någonsin sett här i Sverige. Fler bilder här, man tror inte sina ögon. Ekpaneler så långt ögat kan nå!

narvavagen 32
Den på jugenddetaljer rika interiören i Narvavägen 30-32.

Stockholm är inte någon utpräglad jugendstad. Visserligen finns det mängder av jugendhus både på Söder och i Vasastan, men de flesta är av ett enklare slag och många hårt renoverade. På Östermalm hade byggnadsverksamheten avstannat något, men visst byggdes det en hel del hus. Under 1890-talets andra halva, byggdes många hus där man ser spår av jugend  till det yttre. Inomhus är det dock vanligt med tunga dörröverstycken och överdådig stuckatur. Narvavägen 30-32 (tidigt 1900-tal) samt 22-24 ( sent 1890-tal) är bra exempel på vackra byggnader (se Stadsmuseets inventering här). För att inte tala om Strandvägen 7A-C.

Många hus byggdes också om under denna er. Fastigheter från åren runt 1880 försågs med både ny fasad och nyinreddes från grunden. Ibland sparades endast smygpanelerna.  Sturegatan 32 (1912, korsningen med Kommendörsgatan, har en otroligt vacker entré, se bilden nedan) är ett exempel, Östermalmsgatan 60 (ombyggnadsår 1907).

Entré Sturegatan 32
Entré Sturegatan 32.

Ytterligare ett exempel är Engelbrektsgatan 16 som runt 1905 helt byggdes om och till. Resultatet måste ha varit mycket elegant, men år 1940 blev det en ny ombyggnad helt i funktionalistisk anda. Mot gården finns en större lägenhet som måste vara en av de finaste funkisvåningar som finns. 3 stora rum i fil upptar en gavel. Fönsterpariet i vardagsrummet liknar inget annat. Mot gatan ligger en tvårummare och två trerummare. En interiörbild hittar ni här. Visst är det vackert med den öppna spisen och de strama linjerna? Jag är mycket svag för detta hus. Inredningen är dock i uslaste laget. Takhöjden är 3,6.

Ett riksintresse utan egentligt skydd

Rindogatan 8Jag har bott på Gärdet i snart 10 år. En av anledningarna till att jag flyttade hit var att jag tyckte mycket om stadsplanen och de byggnader som här finns. Området är också klassat som riksintresse, vilket jag trodde innebar att husen här i området var skyddade mot förvanskning. Idag vet jag att så inte är fallet. Med jämna mellanrum repareras husen och återfår, eller behåller, sin forna glans. Det är mycket trevligt. Tyvärr sker minst lika ofta motsatsen. Välbevarade och omsorgsfullt skötta fastigheter totalrenoveras för att uppnå någon form av nybyggnadsstandard.

På bilden intill ses Rindögatan 8, ett mycket välskött hus som ser ut ungefär som det såg ut när det byggdes i slutet av 30-talet. Tyvärr har den klantige fastighetsägaren börjat renovera. Exakt vad han tänker sig göra vet jag ej, han har nämligen inte sökt bygglov, men han har redan hunnit med att byta hälften av fönstren mot nya i ett klumpigare utförande. Putsen har skadats så antagligen görs den också om och nya, underhållsfria, balkonger kommer att monteras.

Modernismens byggnader saknar oftast helt det garnityr som äldre byggnader utrustats med och därför är  byggnadsdelarna en så viktig del av det arkitektoniska uttrycket. Av den anledningen är det nästintill omöjligt att bevara en sådan byggnad på ett tilltalande sätt om man inte ömt vårda fönster, dörrar och balkonger.

Jag ringde Stadsbyggnadskontoret för att ta reda på om de behandlat min  klagoskrivelse. Det hade de ej, väntetiden är lång, men någon gång i början av nästa år borde det vara min tur. Det rimmar dåligt med det skydd som Gärdet faktiskt har. Om någon känner till vem som äger kåken, slå fastighetsägaren en signal och fråga vad i hela fridens namn han håller på med och om hyresgästerna får sänkt hyra nu när får sänkt estetisk standard.

När det skall rivas på Odengatan

annexen

Idag kan man läsa en intressant text i SvD som behandlar tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek. Unescos expertorgan, Icomos, har startat en kampanj för att övertyga Stockholms politiker att det inte alls är en bra idé att skövla de annex som är placerade längs med Odengatan och ersätta dem med en alltför dominerande byggnad. Och det kan man verkligen hålla med om. Jag är personligen mycket förtjust i det nyaste annexet, det ljusgula med de stora luftiga ytorna som innehåller läsesalen för tidningar och tidskrifter. För att inte tala om torget utanför. På det stora hela en miljö jämförbar med Trygg-Hansa-komplexet vid Fleminggatan.

Överlag tycker jag att man inte är tillräckligt rädd om de välbevarade byggnader och miljöer som finns kvar idag,  istället har man  en tendens att förstöra och förfula genom ovarsamt underhåll. Bättre är då, kan åtminstone jag tycka, att riva för att på så sätt slippa det fula och förstörda som vi redan har tillräckligt av. Och detta skall inte tolkas som om att det vore klokt att utplåna Asplunds världsberömda verk.

Återstår att se huruvida Icomos lyckas övertala Madeleine Sjöstedt och hennes kollegor, eller om vi får en halvdan miljö vid Asplunds berömda stadsbibliotek  (samt om Kristina Alvendal låter undslippa sig ännu en dumhet).

Uppdatering: Nu ser jag att man stoppat ombyggnaden av biblioteket (läs här och här). Bra på sitt sätt, men bäst hade naturligtvis varit om man gjort en klok tillbyggnad som inte förstört Asplunds byggnad.