Lord, let´s start the new year right

Bilden tog jag sommaren 2010. Visst är den vacker och lite mystisk? Den hör till mina favoriter, bland mina egna bilder måste jag tillägga. Munspel och flygel långt bort från Stockholm.

Lika lite som jag just nu skulle vilja flytta till landsorten permanent, lika lite skulle jag trivas om jag inte visste att jag inte fick vistas där då och då under året. Det tog mig många år att uppskatta glesbygden, som jag mestadels fann tråkigt och utan charm.

Vad nu detta beror på vet jag inte riktigt, men jag tror att det beror på att tiden börjar rinna ut. De jag tycker om är gamla och snart döda. Jag har också förstått att ens rötter präglar en mer än åtminstone jag förut trodde. Samt att jag älskar den känsla av ödslighet som finns i vårt land mindre befolkade delar.

Från och med 2012 är jag hemmansägare, vilket verkligen inte var något jag hade kunnat drömma om för 10 år sedan, men nu slumpade det sig så att jag av diverse anledningar kommer att ta över mitt barndomshem. Gården är inte enorm, men det finns cirka 90 ha skog och 20 ha åkermark. Två bostadshus samt en uppsjö förrådsbyggnader. För lite drygt 200 år sedan kom min anfader, som hette Falck, flyttandes och sedan dess har vi bott på den gård som uppfördes åt honom. Huset finns fortfarande kvar och i kontorskammaren står en pulpet som jag har för mig användes när denna Falckare skötte räkenskaperna vid det sågverk som uppfördes nere vid ån.

Nej, jag tänker inte bosätta mig där, men jag kommer nog att tillbringa mer tid där uppe. Och jag kommer att fundera på vad jag skall göra med detta gamla hemman.

Ett löfte under vanskliga månens klot

Tänk, trots att jag åkte med SJ är jag åter tillbaka i Stockholm. Jag kan inte annat än sakna snön där uppe. I onsdags var jag i Västerbotten. Solen sken, snön gnistrade och i buskarna glittrade de iskristaller som förvandlats till vatten. Att fotografera i sådant väder är en ren fröjd. Inte bli det sämre av att snön döljer mycket som är lite vackert.

På kvällen såg vi Humoresque, en film från 1946 med Joan Crawford och John Garfield. Bra kan man inte kalla den, däremot var den snygg. Och Dvoraks Humoresque kan jag inte få för mycket av, även om man kan invända att den är lite ostig. Tyvärr hittade jag ingen riktigt bra inspelning men
Homoresque med Isaac Stern
tror jag hör till de bättre. Jag skulle dock vilja höra en allvarligare och mer dramatisk. Humoreqsue med Glenn Millers orkester hör dock till de mer originella inspelningarna.

Det finns faktiskt en svensk text till denna klassiker. Den skrevs av Gösta Rybrant och jag tycker att den är riktigt bra. Titeln som ni ser här ovan kommer därifrån och vad är väl lämpligare än att avsluta året med den i tankarna.

Mildred Pierce, en amerikansk kvinna

En av 1945 års mest framgångsrika filmer var Michael Curtiz filmatisering av James M Cains roman Mildred Pierce. Manusförfattaren Ranald MacDougall stuvade framgångsrikt om bokens handling och resultatet blev en av de främsta i genren film noir. Fotot är briljant. Dramatiskt, välkomponerat och ytterst smickrande för de medverkande. De mörka, regniga kaliforniska nätterna är ett förträffligt ackompanjemang till berättelsen om kvinnan som offrar allt för sin fruktansvärda dotter Veda.

Mildred Pierce är en helt lysande film. Praktiskt taget helgjuten och med fantastiska skådespelare. Från första till sista sekund sitter man som som trollbunden. Crawford är som klippt och skuren i rollen som denna självuppoffrande amerikanska kvinna som inte förstår att hon gör sina barn en otjänst genom att tillfredsställa deras minsta nyck. Dottern Veda föraktar sin mor och det medelklassiga liv som familjen lever. Att behöva arbeta för sitt uppehälle är för henne helt förkastligt. Lögnen och falskheten är de verktyg som står henne till buds för att skaffa sig ett bättre liv.

Eve Arden är helt lysande som Mildreds sarkastiska medarbetare. Snygg och med fantastiska repliker. En affärskvinna med huvud för affärer och en kropp som gjord för synd. Zachary Scotts Monte Beragon är ett drivhusblomster, en 5-örescasanova som aldrig ägnat sig åt något annat än åt flirten och erotiken. Riktig kärlek kräver dock kapital och då pengar är något som denna playboy ständigt saknar, gör Mildred Pierces framgångsrika imperium henne tämligen oemotståndlig i hans ögon.

Jag har inte sett HBO:s nyinspelning av denna klassiker. Det är möjligt att den är mycket bra, men har man sett detta mästerverk har man sett allt man behöver se. Här kan ni se trailern.

Wayne Shorters Night Dreamer

Det luktar lite rök i min kammare, ty jag stängde spjället något för tidigt för att kakelugnen skulle bli riktigt varm. Det är först när detta gjorts och glöden falnat som den verkliga hettan sprider sig i rummet. Jag brukar stänga spjället gradvis, för att på så sätt släppa ut minimalt med värme i skorstenen.

Det finns många läsvärda texter här i världen, och idag tänker jag slå ett slag för de välskrivna alster som publicerades på baksidan av skivomslagen förr i tiden. Särskilt gäller detta jazzalbum och dito klassiska.

Ovan ses det fina konvolutet till Wayne Shorters Night Dreamer (Blue Note 4173) som utgavs 1964 och var Shorters Blue Note-debut. Denna skiva är verkligen inget undantag och så här förklarar Shorter varför han döpt titelspåret till Night dreamer:

”The tune weaves from major into minor, but has mostly a minor feel. And the minor key always connotes evening or night time. That’s the reason for the first part of the title. In addition, it’s in 3/4; but the way Elvin Jones plays 3/4 gives it an almost floating feeling. Yet, although the beat does float, it also is set in a heavy groove. It’s a paradox, in a way, like you’d have in a dream – something that’s both light and heavy. Ant that explains half of the title”

Lyssna på Night dreamer på YouTube.

Torgny Lindgrens Minnen och andras

Den första av Lindgrens böcker jag läser är hans memoarbetonade Minnen. Märkligt, han är trots allt en av våra största författare från denna nordliga del av Sverige. Naturligtvis blir jag inte alls besviken, istället blir jag nyfiken på hur han ter sig som berättare i romanform. Ormens väg på hälleberget hade jag planerat att läsa i jul, men glömde att gå till biblioteket.

Nu sitter jag i en kammare och skriver, från en annan kammare hör jag Gunnar Wiklund, Tystnad säger mer än ord (kan den vara Love me tender på svenska). Wiklund var även han norrlänning och bördig från Luleå. Jag har aldrig träffat Lindgren, men jag föreställer mig att tystnaden inte är hans signum. Jag undrar vilken av alla de karaktärer jag mött, eller hört talas om, han liknar. För mig var alla som levde förr karaktärer, ty jag tror inte att de hade fått lära sig att det gällde att passa in.

I Minnen lider jag med den stackars släkting som donerar en större summa pengar till Cancerfonden och till tack får ett förtryckt kort. Inga pukor, inga fanfarer. Tänk er den besvikelsen! Man kan tyck att Cancerfondens medarbetare borde vara bättre människokännare än så. Det kan inte vara alltför svårt att avgöra hur en givare vill bli hedrad. Det där med förtryckta kort är ett bra exempel på bristen på högtidlighet i vårt moderna samhälle.

Min farfars bror och hans fru tyckte om att leva i stor stil och hade inte nöjt sig med ett ort som tack. om de nu klarat av att slita sig från sina slantar. Jag minns en bild från 30-talet där de står med sin förstfödda framför huset och med bilen i bakgrunden. Det gällde att visa att man hade råd. Hustrun, Dagny, försökte först göra en annan sin kur (brodern till den som sedan blev hennes man), men misslyckades. Man får anta att han rent ekonomiskt var ett bättre kap.

I början gick det nog rätt bra för dem att leva i stor stil. När mjölklikviden kom, räknade Dagny belåtet sedelbunten. I handelsboden dög bara de bästa bitarna och en helg på femtiotalet kunde hon handla för en hel hundralapp. Bil hade de också, en flott royalblå Opel Kapitän av årsmodell -55. Tiderna förändrades dock och det blev inte lika lätt att leva på ett mindre jordbruk. I mitten på 70-talet fick hon cancer och dog, inte ens 60 år fyllda. Hennes man levde dock längre och honom minns jag väl från min uppväxt. Som gammal kom han ofta gåendes med rullatorn för att hälsa på. Ibland önskar jag att jag varit 20 år äldre så att jag fått uppleva dem i sin krafts dagar. de måste ha varit verkliga karaktärer.

Min farfar och hans bror var mycket olika. Jag är lik min farfar, men jag har även en fäbless för det flotta. Min ekonomiska ådra gör dock att jag inte hänfaller åt några större excesser.

Nå, nog om mig och min släkt. Lindgrens släkt är minst lika intressant och jag ber att få rekommendera boken.

Cliff Craft och dagarnas stilla lugn

Säga vad man vill, men inte är det då speciellt kallt denna jul. Annat var det för och framförallt den gången på 80-talet när kvicksilvret visade -43 och vi skulle åka till moster Sigrid på jul- eller annandagen. Nå, PV:n fungerade och bilturen gick bra. I deras farstu hängde morbror Sigvards älgkronor på rad. I köket, vars skåpluckor var tomatröda efter en reparation på 70-talet, hade moster Sigrid dukat upp mängder av mat, inte minst grisfötter i gelé. I finrummet stod knäcken i en liten glasskål med lock av trä.

I år är det dock bara ett par minus och vattnet flyter fram i den lilla ån. Jag tog precis en promenad och allt var mycket lugnt och stilla. Lugnt och stilla är det för det mesta, men sommartid kan man iallfall få syn på någon stackars motionär från någon av grannbyarna, Jag inbillar mig att det var mer liv och rörelse förr. Å andra sidan är det knappast de tysta och lugna stunderna som stannat kvar i minnet, utan de gånger det hände något som när en från grannbyn körde rattfull och hamnade i diket, eller är det var översvämning vid den av vägverket nyanlagda bro som som bestod av en för smal trumma istället för ett ordentligt vägfundament.

Om det nu skulle hända något, så kan man ge sig den på att min pappas kusin Ragnhild kommer rännandes ”som av en slump”. Hon har näsa för det där med sensationer.

Men just nu är det lugnt. Min syster och hennes blivande exman är bortresta och det tackar jag Vår herre för. Inget ont om min syster dock. Jag lyssnar på mina nyinköpta jazzkivor och favoriten just nu är Laconia med Cliff Jordan. Plattan heter Cliff Craft (Blue Note 1582). Rekommenderas å det varmaste. I julklapp mick min gamla Elac PW8 en ny pickup. kopplad till en flott Blaupunkt Riviera, blir ljudet riktigt bra.

Ser ni, det är en smula rimfrost på ladugården. Jag var ute en sväng och fotograferade. Att ta bilder med iPhone är dock inte så lätt. Det är betydligt enklare med en vanlig kamera. Antar att det beror på sökaren och hur man håller en konventionell systemkamera.

Nu skimrar himlen åter i pärlemor.

It’s beginning to look like christmas

God jul!

Lätt försenad anlände jag glesbygden, Tåg går som bekant sällan som tåget i dessa dagar. Mörkt är det redan, ja, jag tycker att det börjar skymma redan vid ett. Både gryning och skymning är dock utdragna procedurer ty det tar verkligen sin tid att förvandla natt till dag och vice versa.

Den glada tomteskaran på bilden ovan kommer från någon släkting. Farmor, mormor eller moster Ebba. I ett fönster hänger en elektrisk julängel. Det liknar inget annat och sprider ett gulvitt sken ut på den lilla snö som trots allt ligger på marken utanför.

Nu skall jag slå in julklappar och lyssna på julklappsskivorna som jag köpt åt mig själv!

Douglas Sirks Written on the wind och ytterligare melodramer att se i jul

Vad vore julen utan färgstarka melodramer i Cinemascope? Vad vet jag.

På bilden ovan ses Dorothy Malone i Written on the wind, en av 50-talets stora Douglas Sirk-filmer. Malone spelar Marylee som är dotter till en stenrik oljemiljonär. Brodern Kyle är, precis som sin syster alkoholiserad och ytterst slampig, och de jagas båda av demoner. När Kyle gifter sig med Lucy Moore (Lauren Bacall), bättrar han sig tillfälligtvis, men snart är han sitt gamla jag.

Det är en mycket snygg film! Otroligt vackert foto och urtjusiga interiörer. Storyn är visserligen en smula banal, men det är likväl svårt att slita sig från denna pärla i Sirks produktion. Jag kan verkligen rekommendera Written on the wind (den finns i sin helhet på YouTube, det är bara att klicka på länken.) Där hittar ni även följande Sirk-filmer: Magnificent obsession, All that heaven allows och Imitation of life. Imitation of life är en verklig klassiker och den gjorde Lana Turner mycket förmögen. Eftersom hennes karriär var i gungning på grund av den uppmärksammade rättegång som följt efter att Turners dotter Cheryl mördat sin mors älskare Johnny Stompano. Turner fick ett blygsamt gage och rätt till 50% av filmens vinst. Uppmärksamheten kring mordet gjorde susen för Turners karriär och filmen blev en gigantisk succé.

Några år tidigare hade Turner spelat huvudrollen i filmatiseringen av Grace Metalious roman Peyton place. Denna handlar om några personers liv i en förljugen småstadshåla i USA. Även den kan rekommenderas! Den innehåller allt som tänkas kan och lite till.

Intresserar inte dessa filmer, kan man alltid roa sig med Rock Hudson i Mens favourite sport.

Agda och Angela höll sig inte tillbaka

Detta måste bara repriseras. En svensk litterär klassiker skapade Agnes von Krusenstjerna med sin von Pahlen-svit. Stundtals är detta verk alltför skabröst, men ofta är det litteratur av mycket hög klass.

En av mina favoritavsnitt är när Angela och Ada sitter på förmakssoffan på Eka i Småland. Jag har på eget bevåg gjort sammandrag, förkortat, men ordalydelsen är oförändrad. Skildringen av deras åtrå är så fin: orden, meningarna och erotiken. Och att de inte håller sig tillbaka. Den är en av de svenska texter jag sätter högst.

Agda hjälpte också Angela att ändra hennes klänningar. Hade hon haft tyg till reds skulle hon gärna sy kläder åt dem allesammans. Agda lade sig på knä på golvet och fäste kjolen runt Angelas svällande höfter. Kjolen var ännu för trång. Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar låg älskares glöd. De blevo virriga av det.

Långsamt, stilla, utan blygsel, gjorde hon en rörelse som att närma sitt sköte till Agdas. Djärvt och som hon endast väntat på detta pressade då Agda sitt ena ben in mellan Angelas. Extasen kom för dem båda samtidigt. De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste.

Ytterligare Lechefunkis från Uppsala

I våras besökte jag Uppsala ett par gånger för att leta efter hus som stadens dåvarande stadsarkitekt Gunnar Leche ritat. Det finns gott om dem och många är i utmärkt skick. På bilden ovan syns en byggnad som jag dock är osäker på om Leche är upphovsman till eller ej. De glasade (vädrings-)balkongerna är mycket elegant är inte alls av vanlig sort.

Mer konventionellt är detta Lechehus med klassiskt utkragade balkonger. Gavellägenheten, som troligtvis hör till de största i huset, har ett snyggt burspråk.

Denna ljusputsade fastighet med blå fönsterkarmar och balkonger är kanske inte så märkvärdig, men den utstrålar trots allt en enkel och solid charm. Bra material, en planterad förgård och en viss air av stram elegans gör dock detta till ett attraktivt boende. Eller åtminstone var det det en gång i tiden (man vet ju aldrig hur det ser ut på insidan idag).

Att ta bort rödvinsfläckar samt jazz

Att spilla rejält med glögg på ett delikat möbeltyg är icke vad man önskar sig, men igår hände det. en lampa ramlade omkull, träffade ett bord och den olycksaliga glöggmuggen. Fåtöljen, i ljust guldfärgat tyg blev med ens röd. Illa! jaghällde på salt som jag sedan dammsög bort. Ingen skillnad. Fatalt! Då fick jag tipset att hälla på lite vitt vin. Sagt och gjort, fläckarna, som var ett par kvadratmeter stora dränktes i vitt vin. Nu var fåtöljen tämligen blöt och det var svårt att se hur det skulle sluta, men fläckarna verkade ha lösts upp. ett par timmar senare, när vi lyfte på filten som lagts över, syntes inte ett spår av glöggen. Den var puts väck!

Dock är jag lite irriterad på mig själv som inte fotade fläcken innan den togs bort!

(Om mamma Runarsdotter läser detta så är jag mycket tacksam för hennes tips!)

Och så lite musik denna trista och grå lördagsregniga dag. Blandad storbandsjazz från 30-40-talen. Lyssna!

Vackra kök som ej längre finns kvar

För ett halvår sedan skrev jag om gamla kök (läs och kommentera!) på Byggfabrikens blogg. Fortfarande dimper det ned kommentarer, vilket tyder på att det är ett ämne som engagerar. Framförallt tror jag att det är kök från 30-60-tal som ligger i farozonen. Antingen anses de för omoderna eller alltför moderna för att passa ett gammalt torp eller en herrgård eller en våning. Att bygga nya kök i gammal stil är jag inte särdeles förtjust uti, och det främst för att man ”återskapar” något som inte funnits och som framstår som lite kitschigt. 30-50-talsköken däremot, är strama och eleganta och jag tycker att de ofta passar mycket bra in i äldre miljöer. Att riva ut ett sådant kök, för att bygga ett lantligt kök i gammal stil finner jag helt förkastligt. men smaken är ju som bekant som baken, dvs delad.

Ett fantastiskt hus på Karlavägen 45

Detta är mitt favorithus hör i stan. Tyvärr revs det på 60-talet och är numera ett minne blott. Det nordvästra hörnet av Karlavägen/Sturegatan både är och var ett utmärkt bostadsläge. Från fönstren sågs C W Scheele trona på toppen av Floras kulle. Samma kulle sprakade varje vår i blått från tusentals scillor. Utsikten är sig lik än idag, men några bostadsvåningar finns ej längre på Karlavägen 45.

Det som gör huset unikt är de generösa och påkostade balkongerna. Studera denna detaljbild så förstår ni vad jag menar. Både gjutjärn och puts. Och hur utsmyckad är inte fasaden!

Naturligtvis var även interiören av hög klass. Helfranska pardörrar, dörröverstycken uppburna av konsoler samt inåtgående fönster utan mittpost. Kakeulgnsfloran var ytterst rikhaltig och vad jag förstår hade fastigheten klarat sig från alltför hårdhänt renovering.

I huset fanns en portvakt. Vart tog hon vägen? Hon ser allt bra övergiven ut på denna bild.

Fler bilder som togs på detta hus strax innan rivningen finns på  Stockholmskällan. Missa inte den ståtliga kakelugnen!

Vad kvinnan vill, vill himlens änglar

En dag i min barndom bar det sig inte bättre än att min pappa behövde avhandla något viktigt med farbror Nils i grannbyn. Varken pappa eller Nils var väl helt säkra på hur detta skulle gå till men det visste däremot deras fruar. Jag minns så väl pappa vid skrivbordet med mamma ståendes bredvid, teaterviskandes. Då vi hade två telefoner, lyfte jag luren i ett angränsande rum och hörde farbror Nils. Inte nog med det, jag hörde även tant Anna i bakgrunden, sufflerandes. Etiketten krävde att det var männen som diskuterade detta ämne, vad det nu må ha varit, trots att det egentligen inte låg för dem.

När jag hör Pär Ström och Pelle Billig gnälla på feminismen brukar jag tänka på pappa och Nils. Ström och kompani är visserligen kverulanter, men jag har en viss förståelse för deras situation. Dagens samhälle bygger på kommunikation och nätverkande har sedan århundraden hört till kvinnans uppgifter. Männen, däremot, har inte haft den uppgiften i den könsroll som tilldelats dem. Det är därför de är så purkna.

Irriterar gör jag mig också på alla män som gnäller när det blir tal om att föräldraledigheten skall delas lika. Om jag var man med barn skulle jag KRÄVA föräldraledighet som inte kunde tas ifrån mig. Jag minns en kollega på ett tidigare jobb som ville vara pappaledig, men det fick han inte för sin tjej. Och jag pratade med en mycket gammal man om hans förhållande till sina barn. Han tyckte att de hade dålig kontakt, framförallt han och sonen. Att han, pappan, jobbade intensivt hela under hela uppväxten är nog en förklaring.

Jag tycker att många av manskämparna inte inser att de måste vrida och väna på problematiken och inte se all förändring som ett försök att ta något ifrån dem. Tänker man efter, kan det mycket väl vara tvärt om.

För övrigt är jag inte säker på att feminism är den bästa av termer. Åtminstone inte idag.

Här en ny och ytterst dekorativ sluss

Detta ombyggnadsförslag, signerat Gustaf Richert, Fredrik Enblom och Isak Gustaf Clason, presenterades år 1905 som en slutgiltig på slussenproblematiken. Aningens för nybarockt kan man tycka. Det hade varit klokare att välja ett gotiskt uttryck tycker jag. De två fyrtornen som signalerar farleden är mycket fina tycker jag. Till nackdelarna med förslaget hör att det gamla Södra Stadshuset, nuvarande Stadsmuseet, helt jämnats med marken.

Det ombyggnadsförslag som precis klubbats igenom känner jag mig lite kluven till. Jag är intesäker på att jag tycker att det är en fullkomlig katastrof, ej heller ligger det  mig särdeles varmt om hjärtat. Dagens sluss tycker jag om, även om den är nedgången. Till nackdelarna med den befintliga lösning hör dock att an alltför stor del av  vattenspegeln dolts.

Angående måndagskvällens omröstning, hänvisar jag till en artikel i SvD.

Neumann U-47, en verklig klassiker!

I slutet på 40-talet började det tyska företaget Neumann att tillverka en mikrofon som blivit en verklig klassiker: Neumann U-47. I början såldes den främst via Telefunkens återförsäljare och försågs då med Telefunken-loggan. Otaliga är det inspelningar som gjorts med denna mikrofon. Frank Sinatra använde den alltid vid sina 50-talsinspelningar och Robert Fine hade knappast åstadkommit det makalösa ljudet i sin studio utan denna banbrytande mikrofon. (Här en bild från baksidan på en Dinah Washington-lp från 1959 som visar ”hifi-infomation”.)

U-47 är en så kallat kondensatormikrofon och utvecklades kring ett radiorör, VF 14, som Telefunken tillverkade på 40-talet. Detta rör är placerat i själva mikrofonen och kräver ett externt spänningsaggregat för att fungera. Endast de allra bästa rören gick att använda i mikrofonen. Rören kontrollerades av Neumann och de som uppfyllde de höga kraven stämplades med ett M (för Microphone), resterande skickades tillbaka till Telefunken som använde dem i sina radioapparater. Totalt tillverkades 27 000 rör och av dem blev cirka 9 000 M-märkta.

Så småningom upphörde tillverkningen av detta speciella radiorör vilket gjorde att Neumann fick konstruera om denna klassiker. Tyvärr blev efterföljarna aldrig lika populära, men den transistorbaserade U-47 fet blev dock rätt uppskattad som trum-mikrofon.

Så tänk på Neumann var gång ni lyssnar på Sinatra, Dinah Washington, Beatles och andra stora stjärnor.

Läs mer om mikrofonen här och njuta av bilder här.

Oh you crazy moon what did you do?

Att köra bil kalla vinternätter är fint. Det är klart, öde och alldeles tyst på landsvägen. Varm luft strömmar in i kupén och motorn spinner förhoppningsvis som en katt. Både körbana och vägren lyser vita i bilstrålkastarnas sken. För 20 år sedan körde jag en svart Volvo PV med röd inredning i galon och tyg. Bilen hade en skivspelare i bilen som bara spelade singlar med stort centrumhål och på den spelade jag ofta Frank Sinatras Strangers in the night och framförallt baksidan Oh you crazy moon:

Även om ljudet inte var av hi-fi-klass, är det ändå en musikupplevelse som jag aldrig kommer att glömma; motorljudet, musiken, kupévärmen och den ljusa, kalla, snötyngda Norrlandsnatten.

Frank Sinatra med Oh you crazy moon

Pärlemor, stjärnor och värmande snö

Dessa brinnande decemberdagar när solen endast under mycket kort tid når ovanför trädtopparna för att sedan, under sin färd nedåt, färga himlen rödorange med ett uns av pärlemor däruti. Lika vackert är det i gryningen när en svag dager sakta växer fram under en dryg timmes tid. Det är tyst och av de bilar som passerar hörs endast ett knarrande ljud.

Vinterdagarna norrut är så korta. När ljuset väl har tänts vid tiotiden, dröjer det inte länge förrän det sakta börjar tyna bort vid ettiden. Och sedan återstår timmar och åter timmar av mörker. Men i snön speglar sig både måne och stjärnor. De skapar sin egen dager under denna del av året.

Nu är det snart jul igen och jag längtar efter snön. Jag skall bege mig norrut och stanna där ett par dagar över jul. Jag tycker om att gå omkring i uthusen som är dekorerade med rimfrost och titta på allt som är kallt och stilla och ibland klätt med frost. Jag tycker också om att elda och känna värmen från brännheta kakel.

Och jag älskar tystnaden som karaktäriserar de långa nätterna.

Man tager vad man haver i pytsarna

Om man tittar sig omkring på den Norrländska landsbygden så finnar man dörrar i alla möjliga kulörer. Ej sällan är de gröna och det tycker jag naturligtvis är mycket snyggt. Rött, vitt och grönt är en alldeles förträfflig färgkombination.

Dessa dörrar är blå och verkar det inte som man tagit ett par utrangerade enkeldörrar och byggt om dem till pardörr för uthuset. Och färgen? kanske fanns det lite blått kvar i en pyts. Något säger mig att man ofta tog den färg som var närmast till hands.

 

Dessa dörrar är också blå och de sitter på samma byggnad som på bilden ovan. Visst är det vackert med den grå lättbetongblocksfasaden som bakgrund till de ljust blå dörrarna?

Bruna garagedörrar. Vinda och sneda. Jag har en aversion mot alltför felfria dörrar. Jag tycker att de är trista, de saknar helt personlighet och man gör inte annat än väntar på att de skall slå sig. Den bruna färgen mot det faluröda finner jag rätt trist. Varför inte vit eternit istället?

Unika radhus i Inverness, Stockholm

Dessa originella radhus stod klara i slutet av 30-talet. Dessas främsta karaktäristik är fasaderna av hyvlad ribbpanel i furu som behandlats med ofärgad Solignum. Vardagsrummen med öppen spis, som upptar en stor del av bottenplanen, har en generös fönstervägg mot den lilla täppan. De större husen har kök med jungfrukammare på nedre botten, de mindre bara kök. En trappa upp finns tre sovrum. Ett är så stort att det utan problem kan delas. Den intresserade studera planlösningen här.

Även balkongernas skärmar är av furu. En originell lösning som jag är osäker på om jag verkligen gillar. det vore intressant att se dem i verkligheten, om de nu finns kvar.

Entrésidan är vackert belägen mot skogssidan och ligger i en liten sluttning. De små fyrkantiga fönstren hör till kapprum och toalett. Badrummet ligger en trappa upp i anslutning till sovrummen.

Jag tycker att detta är både intressanta och unika radhus. Planlösningen är utmärkt och varje lägenhet har två balkonger samt uteplats. Enda bristen jag kan se är att det är för få inbyggda garderober, men det går ju lätt att ändra på. Jag undrar verkligen hur de ser ut idag.

Lätt på foten, passande lektyr för boudoir och sängkammare

Denna tämligen osedliga lilla bok är utgiven 1965 och innehåller det bästa ur mängder av opassande skrifter. Bland annat finner jag i källförteckningen boken Lätt på foten, passande lektyr för boudoir och sängkammare. Förutom bilder av det mest oskyldiga slag, finns här mängder av poesi. Här ett exempel: Ligga eller supera.

En nygift uppdrog åt sin fru att välja vad hon älskar mera, som först bör ske av dessa tu att ligga eller att supera. Gör, svarade hon, min vän – och log! – i allt vad dig kan helst behaga; jag märker, att det dröjer nog förrn man hinner maten laga.

Och när sågades den sista plankan?

Jag skulle köra hem från Västerbotten och valde att köra några småvägar på min väg norrut. Efter att ha passerat ett litet samhälle skymtade en förfallen byggnad mellan träden och jag svängde av och ned mellan träden på den smala, asfalterade vägen.

Det var ett gammalt sågverk som inte verkade ha använts på många år. Färgen hade bleknat och några rutor var krossade. Det växte träd där det sannolikt inte skulle växa träd. Och så var anläggningen helt övergivet

Runtomkring fanns stora upplagsplatser där det förmodligen legat timmer eller brädor. Förmodligen lönar sig inte dessa småskaliga anläggningar. Koncentrerad rationalisering är vad tiden kräver.

Med ens hörde jag klappret av hovar mot den tjälskadade asfalten. Hjärtat stannade och jag befann mig mitt inne i en rysare. Sannolik var det en beväpnad person som red omkring på området, noggrant vaktande sin gömmor fulla med stöldgods. Jag sprang ljudlöst mot bilen, såg en sulky som var spänd bakom en häst passera runt ett hörn och körde sedan hastigt därifrån.

Sagan om gumman som tänkte efter

Det var en gång en liten gumma ständigt handlade saker. Nog för att det var trevligt att gå i affärer, men i längden blev det allt lite trist att hela tiden köpa nytt då fjolårets inköp tenderade att gå sönder. Än var det en mp3-spelare som började glappa, än var det julpyntet som fullständigt rasat samman. Synd tyckte gumman, som mindes den rara julkrubba som hennes mor ärvt av sin mormor och som fortfarande användes av gummans syster.

Bredvid gumman bodde en handelsman som gumman tyckte så hjärtans mycket om. Tyvärr sved detlite i hjärtat var gång gumman kom till hans lilla bod och såg vilka lågprisprodukter som han tvingats ta hem för att kunna konkurrera med stormarknaden i den stora staden 5 mil bort. Ack! tänkte gumman. Nog för att jag skulle önska ett slut på denna kommers, men inte vill jag att min rare handelsman skall tvingas till fattigdom och armod.

Dagarna gick och det började lacka mot jul. Natt efter natt hade den lilla gumman legat sömnlös i sin lilla kammare. – Vad skall jag göra för att få slut på detta elände utan att för den skull förstöra för alla som önskar det lite skönhet i sina hem? Inte vill jag att världen skall bli trist och grå, för att vårt klot skall skallfå bestå.

Det var en morgon i december. Kylan hade gjort sitt intåg och gumman tände morgonbrasan när det plötsligt slog henne: tänk om handelsman kunde förmedla tjänster istället för att sälja krimskrams? Då skulle hans fina bod få leva kvar och istället för att lägga pengarna på sådant som smutsar ner vår vackra natur, skulle byborna kunna reparera och underhålla sina hem, ja till och med låta nybygga och sy upp! Den lilla gumma sken med ens som en sol och med lättat hjärta lämnade hon sin stuga och styrde stegen mot handelsboden.

(En bra mycket tristare berättelse hittar ni på Svenskt Näringslivs sajt.)

”Är lika mycket valfrihet som i DDR”

Jag läste en insändare i Östermalmsblaskan som kommer gratis i brevlådan på tisdagar och fann en insändare att reta upp mig på. Det var  en Anna Eriksson som gav replik på Landstinget borde ha en köttfri dag i veckan. Eriksson skriver att ”köttfria måndagar är definitivt en kraftig begränsning av människors valmöjligheter”. Personligen är jag rätt trött på alla valskyldigheter. Snart sagt allt måste jag ta ställning till vilket blir tröttsamt i längden. Att ha köttfria måndagar är väl på alla de sätt ett bra förslag. Den enda som eventuellt missgynnas är folk som prompt måste ha kött till middag eller lunch och dem tycker jag inte att man bör lyssna på. Om något är bra för miljö och hälsa så tycker jag att det är bra att landstinget föregår med gott exempel. Privat kan man faktiskt äta vad som helst. Och nej, jag är inte vegetarian.

I ärlighetens namn argumenterar jag till viss del emot mig själv. Att inte få göra som jag vill kan få mig komplett galen, irriterad, purken, sur och förbannad. Till fördelarna att inte få göra som man vill hör dock att man då tvingas tänka efter lite extra för att komma runt de regler och begränsningar som finns. Jag förmodar att detta gett upphov till många  finurliga lösningar. Och aldrig är behovet att få uttrycka sig så stort som när man inte får yttra ett ord.

Dessutom är det SKÖNT att slippa välja och istället få ägna tiden på att beklaga sig.

A mystery man called Sven Coolson

Jag köpte en skiva med Jimmy Raney. Det är en Metronome-EP utgiven i slutet av1953. Medverkar gör bl.a. Sven Coolson. Så kan man verkligen inte heta. Och mycket riktigt, det är Stan Getz om spelar under falskt namn!

Lyssna på Signal och Motion

Troligen låg Getz under kontrakt med ett annat bolag (Norman Grantz Clef/Norgran borde det ha varit), men kunde inte hålla sig från denna inspelning med Raney som ursprungligen gjordes för Prestige i december 1952. Medverkar gör, förutom Sven Coolson, Jimmy Raney, Hall Overton, Red Mitchell och Frank Isola.

Kom o kära lilla Ebba, kom och stanna kvar hos mig! Skulle du ej hos mig stanna intill livets sena höst?

En av ytterst få släktingar som jag skrivit om är moster Ebba. Hon var inte min moster, hon var mormors syster och hon dog när jag var tonåring. Efter henne har jag ärvt en liten kista och en kyrkstuga. Kistan är full papper och böcker. Ebba var tämligen djupt religiös vilket var svårt att tro, ty hon var alltid full av upptåg och hennes ansikte var fullt av skrattrynkor. Som ung tog hon hand om sin utvecklingsstörda lillasyster som även flyttade med henne när hon gifte sig med sin avgudade Karl, som vi lite vanvördigt kallade ”Farbror Kalle”. Farbror Kalle fick inte gå på biografen, ty den var alltför ogudaktig. När tv:n gjorde sitt intåg i hemmen fick han dock se de gamla filmerna som eftermiddagsmatinéer.

Ebba och Karl fick inga egna barn men adopterade en liten pojke men det var inte många år som de fick behålla honom. Han var lika livlig som sin fostermor och en dag hoppade han upp på mjölkbilen för att åka med och klämdes snabbt till döds.

I moster Ebbas kista hittade jag ett brev som hon fick till sin konfirmation. Det är helt rörande och mycket vackert skrivet. Klicka på bilden ovan för att läsa de vackra raderna.

I Ebbas kista fanns även en dagbok. Den hör till det mest rörande jag läst. Ett utdrag därur finner ni här.

Gertrud Larsson och Svarta Carina

Av någon anledning gick mig Gertrud Larssons radiodokument Svarta Carina mig helt förbi när den sändes för första gången i mars 2010. Dessbättre finns den fortfarande på Sveriges radios webbplats.

Svarta Carina är i 70-årsåldern och bor i en lägenhet i Stockholm, granne med dramatikern Gertrud Larsson. Hennes hesa röst för tankarna till KOL och hennes liv har varit brokigt. Som ung var hon mycket vacker, vilket bilden intill visar. Mörkt hår och mörka ögon, inte underligt att hon fick sitt smeknamn. 14 år gammal rymde hon med Cirkus Ronaldo och sedan dess har hennes liv rullat på i samma vilda stil.

Svarta Carina är en god berättare och hennes hesa skratt ljuder ideligen. Hemtjänsten har hon en något haltande relation till och en stackars hemsamarit blir grundligt utskälld av en svada med rasistiska tillmälen. Carina visas nämligen upp i tämligen osminkad dager, även om det framgår att Larsson är god vän med den gamla damen.

Lyssna på Svarta Carina:

Det är svårt att slita sig från högtalaren när programmet väl ha börjat rulla och många frågor som dyker upp i min hjärna blir aldrig besvarade. Det gör dock inget och Svarta Carina kommer finnas med mig under överskådlig tid.

Höst och snart är julen åter här igen

Jag är rätt förtjust i iPhoneappen CrossProcess som simulerar s.k. vänddiabilder. Den har verkligen sina begränsningar men rätt använd blir bilderna utmärkt. Motljus fungerar överlag inte alls bra med iPhonens kamera och detsamma gäller CrossProcess. Är ljuset däremot gott blir resultatet som ovan och det tycker jag är bra. Särskilt gillar jag att just rallarrosens skarpa färg kommer så till sin rätt. Det är nämligen inte alltid som en bra kamera ger det resultat som man vill nå fram till och då kan en dålig vara ett bra alternativ. Roligast är det naturligtvis med gamla analoga, men billiga digitala bilder som framkallas på stubben har också sin charm.

Vilket trist söndagsväder det var! Visserligen gjorde det detsamma eftersom jag var trött och tillbringade mycket tid i sängen (pga fest i Gamla Stan). Att lyssna på regnet smatter har dock sin charm. Men jag längtar efter snö! Bor man på landet är snö utmärkt. Det blir ljust på nätterna och så kan man skotta grunden så att den täcks helt av snö vilket ger en ypperlig isolering mot den stränga kyla som för eller senare kommer på besök. Jag hoppas på snö och åtminstone några minusgrader över julhelgen när jag reser norröver. Med mig i bagaget hade jag tänkt mig ta en bunt jazzplattor (som jag letat fram på ebay och för tillfället kalkylerar hur många jag har råd med vilket i sin tur beror på frakten). Jag har också köpt två nya pickuper som jag skall installera i min skivspelare där uppe. Jag har nämligen två gamla apparater är uppe. Dels en Elac Miracord PW6 som är kopplad till en flott blaupunktradio och dels Telefunkens flaggskepp från 1956, Opus 6 sekretär, som är en präktig möbel. Båda har gamla kristallpickuper och dessa förstörs med tiden. Jag har köpt några modernare av keramisk typ som står sig bättre och som klarar stereoskivor. Jag tror att det blir bra.

Berättade jag förresten att jag såg Faust på Cinemateket för knappt två veckor sedan? Det var den klassiska tyska versionen från 1926 med Gösta Ekman i huvudrollen. Den var helt fascinerande! Allt var inspelat i studio och kulisser och modeller var mycket teatrala. Fotot var vackert och välkomponerat. Naturligtvis bjöds det musik därtill, Matti Bye ackompanjerade. Filmen rekommenderas och finns på youtube.

(Resultatet av min nät-shopping blev följande long-plays:
HANK MOBLEY Thinking Of Home
HANK MOBLEY Workout
CLIFF JORDAN Cliff Craft
WAYNE SHORTER Night Dreamer
THE HORACE SILVER QUINTET Song For My Father
FREDDIE HUBBARD Open Sesame
LEE MORGAN The Cooker
SONNY CLARK Cool Struttin
KENNY DORHAM Whistle Stop
WAYNE SHORTER The All Seeing Eye)

 

Nattligt möte i ett hus på Sibyllegatan

”Vi kom till ett förfärligt gammalt och ruffigt hus som är borta för längesedan. Tosse [Thor Modéen] ringde på och en dam som såg påfallande sjaskig ut öppnade. Hon bar tofflor och en morgonrock som sett bättre dagar men önskade oss välkomna in. Det slog mig att jag sett henne förr, att jag kände igen hennes anletsdrag, men det var så mörkt att jag inte kunde urskilja henne ordentligt. Hon frågade Tosse om han önskade vit eller röd champagne och visade oss till några rum där vi kunde slå oss ner. […] Jag hade tydligen hamnat på en av Stockholms illegala  nattlokus. Att det inte var på frälsningsarméns hotell begrep jag genast. Om det var en bordell vet jag fortfarande inte.”

I sina memoarer skriver Annalisa Ericson om ett nattligt äventyr på en illegal sylta i ett hus på Sibyllegatan i Stockholm. Efter en stund klarnar hennes minne och hon inser att damen hade ”åkt utför den sociala trappan och hamnat rakt ner i källaren” ty hon drar sig till minnes ett möte ett par år tidigare, 1931, då hon hade varit på lunch hos SF:s chef Olof Andersson ute i Saltsjöbaden.

”En elegant dam i vitt kom emot oss, och det visade sig att hon skulle ta hand om oss gröngölingar under i´lunchen tillsammans med Olof Andersson. Hon var hårt sminkad och bar en vid turban över sitt röda hår: en hårfärg  som på en här tiden var ytterst modern.  Hon hette Inge Eberth, och efteråt fick vi veta att hon var Ivar Krügers älskarinna.”

En östgötsk pärla är Borggårds bruk

Det är inte första gången detta vackra bruk figurerar här. Anläggningen har verkligen anor, men nybyggdes någon gång på 30-talet. Den är så vacker

Vitputsad fasad, ferrofönster och flacka tak är byggnadens främsta karaktäristik. I dess inre finns också ett vattenkraftverk och det är dess vattenkanal som ses till höger.

Allt är snyggt, se bara på dessa detaljer! Men så är jag också industriromantiker och gillar det som fått viss patina.

 

Stenhammars sentimentala romans

Tor Mann var chefsdirigent för Göteborgs symfoniorkester under åren 1925-1939. År 1930 spelades Stenhammars Sentimental romans för violin och orkester (opus 28) in med Mann som dirigent och Francesco Asti på violin. Som av en slump finns den i mitt skivbibliotek.

Jag älskar Stenhammars sentimentala romanser. De är verkligen både romantiska och sentimentala och för mig mycket svenskklingande. Som en sommarnatt som sänker sig över en gård i landsorten, fylles den lyssnande med vemod och hopp. Verket är skriven 1910 och jag är osäker på hur det hela ligger till, men det året gjorde han ett verk som heter Två sentimentala romanser. Kanske är detta bara den ena? Skivans baksida innehåller en annan komposition och vanligtvis verkar de utges tillsammans (åtminstone på moderna lp-skivor).

På bilden ovan ses Tor Mann in action. Troligtvis är den tagen under den period när han dirigerade radiosymfonikerna vilket han gjorde fram till 1959.

När höet skall bärgas i slutet på juli

Jag är på besök i en by i Lule älvdal och det är dags att bärga höet. Det är disigt i luften men annars rätt varmt.

De långa åkrarna går från den lilla ån upp till skogsbrynet. Det är finfina marker att odla hö på. När höet slagits och torkat, pressas i stora rundbalar som här väntar på att lagras inne i ladorna.

En gammal baklastare tar med lätthet de stora rullarna i sin famn och pallgaffeln håller dem säkert på plats under färgen till ladan.

Med lätthet glider höbalen in i den knuttimrade ladan ute på åkern. Här får den vila tills dess att det är dags att ta fram den någon gång i vinter när snön ligger djup och fodret börjar tryta.

Men titta, är det inte en gubbe som hjälper till och står där inne i värme och damm!

Gårdagens traktorer var inga rymdinspirerade maskiner med avancerade instrument.  Nej, de var enkla och strama. Och mycket vackra.

Day och Hudson i Lover come back

Reklambranschen 1961 och på Madison Avenue i New York är Jerry Webster (Rock Hudson) något av en ful fisk som inte drar sig för att bjuda på både kvinnor och sprit för att vinna ett konto. På en konkurrerande byrå jobbar Carol Templeton (Doris Day) som är en präktig tös som blir förbannad när Webster vinner ett konto mitt framför ögonen på henne. Förvecklingar uppstår, och eftersom detta är en romantisk komedi, är det inte svårt att räkna ut hur det hela slutar.

Lover come back är en rätt rolig film. Den är mycket snyggt fotograferad och miljöerna är eleganta. Stundtals är den mycket rolig, stundtals lite väl buskisartad. Day och Hudson är dock riktigt roliga, inte minst när Day tror sig ha funnit Dr. Linus Tyler, men istället råkat ut för en orakad, och dekorativ, Jerry Webster som säger sig vara helt ovan med kvinnor och sprit. Att göra reklam för något som inte finns är också roligt, och extra kul blir det när man tänker på dagens reklam med virala marknadsföringstrick och mer eller mindre osannolika kampanjer.

Dessutom får man väl säga att detta är Mad Men som romcom och gjort på 60-talet.

Jag fann faktiskt hela filmen på Youtube, så titta på Lover come back. Sämre sätt finns att fördriva några trista vardagstimmar.

Masonit men inte MDF och spånskivor

Jag älskar masonit och det har jag skrivit om tidigare. En gång som liten var jag i en gammal folkpark i Boden. Den var sliten och revs några år senare. Synd, ty den var fantastisk med sina kulörta lyktor och guloranga scen i masonit. Masoniten var ansatt av tidens tand och bristande underhåll. Men det var vackert!

Masonit är ett mycket bra material, till skillnad från MDF och spånskivor som är fulla av lim och därför allt annat än nyttiga. Masonite, enligt den patenterade Masonmetoden, görs nämligen bara av träfiber. Inga tillsatser, endast mekanisk bearbetning, vatten samt högt tryck och värme krävs. Det är därför inte så underligt att det var det allra första bygg­material som godkändes och rekommenderades av Astma- och Allergiförbundet i mitten av 1990-talet.

I Rundvik i Västerbotten startades 1929 en masonitfabrik, jag tror att det var den första i landet. Där tillverkas fortfarande masonit och många hus i trakten är klädda med masonit av alla de slag. Här en artikel om vård och underhåll av masonit som även visar exempel från Rundvik.

Masoniten användes framförallt under 30-40-50-talen för att bekläda väggar inomhus vid modernisering och var dessutom en given beståndsdel i köksluckor. Till skillnad från de stela gipsskivorna, gav masoniten ett mer levande intryck, precis som dess släkting de porösa träskivorna, Tretex (som precis som masonit egentligen är ett varumärke). Masoniten användes också för att på ett lätt och modernt sätt klä väggarna med panel. Se bara detta exempel från ett gammal hus (från den utmärkta bloggen Kulturgryningen). På bilden ovan ses en efterkrigsmodernisering.Väggar och tak har klätts med tretex och masonit och sedan oljemålats. Köksluckornas ramverk är trä som klätts med masonit vilket gör dem lättare och minskar risken för att de skall slå sig.

Idag rivs ofta masoniten bort när byggnadsvårdsintresserade människor skall återställa ett gammal och ombyggt hus. Detta kan, och bör diskuteras, ty även masonitens avtryck i bebyggelsehistorien kan vara värt att bevaras. Dessutom ligger de ursprungliga detaljerna väl skyddade under detta folkhemsskikt. Jag tycker att det är dags för masoniten att få en renässans!

Mer att läsa om masonit finns här (Hålla hus)och här (Byggnadsvårdsföreningen som förklarar de olika plattor och material som finns).