Bilden tog jag sommaren 2010. Visst är den vacker och lite mystisk? Den hör till mina favoriter, bland mina egna bilder måste jag tillägga. Munspel och flygel långt bort från Stockholm.
Lika lite som jag just nu skulle vilja flytta till landsorten permanent, lika lite skulle jag trivas om jag inte visste att jag inte fick vistas där då och då under året. Det tog mig många år att uppskatta glesbygden, som jag mestadels fann tråkigt och utan charm.
Vad nu detta beror på vet jag inte riktigt, men jag tror att det beror på att tiden börjar rinna ut. De jag tycker om är gamla och snart döda. Jag har också förstått att ens rötter präglar en mer än åtminstone jag förut trodde. Samt att jag älskar den känsla av ödslighet som finns i vårt land mindre befolkade delar.
Från och med 2012 är jag hemmansägare, vilket verkligen inte var något jag hade kunnat drömma om för 10 år sedan, men nu slumpade det sig så att jag av diverse anledningar kommer att ta över mitt barndomshem. Gården är inte enorm, men det finns cirka 90 ha skog och 20 ha åkermark. Två bostadshus samt en uppsjö förrådsbyggnader. För lite drygt 200 år sedan kom min anfader, som hette Falck, flyttandes och sedan dess har vi bott på den gård som uppfördes åt honom. Huset finns fortfarande kvar och i kontorskammaren står en pulpet som jag har för mig användes när denna Falckare skötte räkenskaperna vid det sågverk som uppfördes nere vid ån.
Nej, jag tänker inte bosätta mig där, men jag kommer nog att tillbringa mer tid där uppe. Och jag kommer att fundera på vad jag skall göra med detta gamla hemman.
Det luktar lite rök i min kammare, ty jag stängde spjället något för tidigt för att kakelugnen skulle bli riktigt varm. Det är först när detta gjorts och glöden falnat som den verkliga hettan sprider sig i rummet. Jag brukar stänga spjället gradvis, för att på så sätt släppa ut minimalt med värme i skorstenen.
