Because an old piano plays the blues

Nat King Cole sitter övergiven, han röker. Han spelar blues på sitt piano, fast klockan är långt över midnatt.

The clock is striking,
guess it must be two
My baby left me for somebody new
I’ve been here playing since she said we’re through
An old piano plays the blues

The clock is striking,
guess it must be three
My room is lonely as a room can be
I’m improvising on a memory
An old piano plays the blues

Det var 1949 som Nat King Cole Trio spelade in An old piano plays the blues. Året efter gavs storsäljaren Mona Lisa ut och sedan blev de fina inspelningarna med trion sällsynta. Istället var det stora orkestrar med påkostade arrangemang med stråkar som fångade den stora publiken. Too young, som spelades in 1951 var en av de populäraste från dessa tidiga 50-talsår. Men ibland svängde det, som i Destination moon.

Men vi återgår till trion och Blue and sentimental från 1947. Blue and sentimental, my dreams are blue dreams, just won’t come true dreams. Är den inte fin? När jag växte upp brukade jag lyssna på Gene Ammons instrumentala version och skivan, en utgåva på svenska Metronome, har jag naturligtvis kvar. Den är minsann inte så dum den heller.

The clock is striking, guess it must be two
My baby left me for somebody new
I’ve been here playing since she said we’re through
An old piano plays the blues

The clock is striking, guess it must be three
My room is lonely as a room can be
I’m improvising on a memory
An old piano plays the blues

Miff Görlings Fate, inspelad av tyska Polydor på Sagabiografen år 1941

Här något härligt molligt med stor orkester. Miff Görlings orkester med Fate

och Oh mammy

från 1941. Den förstnämnda är fantastiskt bra, den måste man bara lyssna på.

Miff hette egentligen Uno och var rätt inflytelserik under den svenska jazzeran på 30-40-talen. Han komponerade och arrangerade åtskilligt. Inspelningen är gjord av tyska Polydor på Sagabiografen i Stockholm 1941. Man får anta att det jazzades till Fate även i de tyska hemmen.

And in between I drink, black coffee

1949 spelade Sarah Vaughan in Black Coffe som lite oväntat blev en smärre hit, trots att den inte var lika banal och trist som mycket annat som låg på listorna vid denna tid. 1955 gav Columbia ut både denna och 11 andra inspelningar (är dock osäker på om alla är från 1949, troligen inte) på en lp som fick namnet After hours with Sarah Vaughan. Det är den ni ser på bilden här intill. Skivan är stundtals mycket bra och väl värd att äga.

Snäppet bättre är den 12-tums-lp som fick namnet Sarah Vaughan in Hi-Fi när den gavs ut i mitten på femtiotalet. Jag har en tidigare utgåva (fanns både som 10-tums-lp och box med 4 singlar vilket är vad jag har – snygg dessutom) som innehåller åtta inspelningar som gjordes 1949 och 1950 med bl.a. Miles Davis på trumpet. Av någon underlig anledning finns inte hans namn med på baksidestexten. Jag gissar att detta berodde på att han låg på kontrakt på någon annan etikett just då (Capitol?) och därför var anonym. Skivan är hursomhelst fantastisk och en verklig klassiker. Den finns i sin helhet på Spotify men en del spår finns på Youtube som t.ex. It might as well be spring, Come rain or come shine och East of the sun.

So take these dogs away from me

Den här är riktigt bra, Eight wonders version av I”m not scared. Introt är fantastiskt: Take these dogs away from me. Och så fortsätter Patsy Kensit:

Your life’s a mystery, mine is an open book
If I could read your mind, I think I’d take a look
I’m not scared
Baby, I don’t care

Känslan av för mycket vin och tårar rinnandes från ögonen när man vandrar längs med Sturegatan en sen natt, den finns här. Som ni förstår är detta en av mina favoriter.

I’m not scared är för övrigt en av låtarna på Pets Shop Boys Introspective som är den av deras skivor som jag gillar bäst. De både skrev och producerade låten åt Eight wonder och spelade sedan själva in den. Leta på YouTube efter Domino dancing och de andra videos som finns från Introspective-skivan. De är ruskigt bra.

Åke Wassing skrev en S:t Eriks blues

sankt_eriks_blues

I boxen Stockholmspärlor finns en hel del gamla journalfilmer samlade. I 50-talsvolymen spelas S:t Eriks Blues som en illustration till ungdomens fördärv. Denna låt spelades in av upphovsmannen, Åke Wassing, 1952 och gavs ut på Husbondens röst. Om den rönte någon större popularitet skall jag låta vara osagt. Den är dock väl värd att lyssnas på vilket man enkelt gör på Stockholmskällan. Kanske inte något mästerverk, men suggestiv och et fint tidsdokument.

Åke Wassing slog igenom som författare 1958 med boken Dödgrävarens pojke som följdes av Slottet i dalen, Grimman och Gropen i skogen. Idag verkar Wassing dock vara tämligen bortglömd men det finns nog anledning att åtrkomma till honom.

En intressant notering: omslaget på bilden visar att Cupol släppte 78-varvsskivor i vinylite, vinyl. I vilken omfattning vet jag inte, men det är intressant att man även i Sverige pressade 78-varvsskivor i detta tämligen okrossbara material.

Saturday, and it’s time for jazz music

Jazz

Jag älskar alla dessa Jazz at the Philharmonic-konvolut! Detta bild visar en vinylutgåva, men de förekommer lika ofta som 78-varvsalbum med 3 skivor i varje.

Men det var inte David Stone Martin och hans konvolut vi skulle prata om utan jazzen. För en tid sedan satte jag samman en spotifyplaylist med ett smärre tvärsnitt genom jazzhistorien. Med smärre menar jag i princip 40-60-tal, men avstampen görs med Coleman Hawkins klassiska inspelning av Body and Soul från 1939. den gör på inget sätt anspråk på att vara respektiv för utvecklingen under dessa år, och den är inte heltäckande. men jag tycker att den är bra! Lyssna på den här.

Vill man ha mer jazz, klickar man med fördel på taggen Jazz här inunder. Eller letar sig fram på Spotify genom att gå igenom de album som låtarna i playlisten ligger på.

Boris Vian fantastiska Le dèserteur

Ni minns väl Jag står här på ett torg, Ulla Sjöbloms fantastiska inspelning av Boris Vians komposition som fått svensk text av Lars Forssell? Nu har turen kommit till Vian himself och hans originalversion Le dèserteur.

Vian skrev många böcker och är idag mest känd för Dagarnas skum, en surrealistisk kärleksroman som ackompanjeras av Duke Ellington. En fransk generationsroman kanhända, jag har inte läst den.

Vian var en stor vän av amerikansk jazzmusik och spelade själv samt skrev åtskilligt om jazz i tidningarna. Han var också god vän med Miles Davis. På denna bild ses fru Michelle Léglise-Vian, Davis och Vian själv.

Vians möte med Sartre var början till slutet för hans äktenskap. Hans fru föll för Sartre och äktenskapet tog slut. 1959 dog Vian, 39 år gammal, av en hjärtattack under pressvisningen av filmatiseringen av hans roman, den hårdkokta Jag skall spotta på era gravar, en produktion han inte uppskattade.

Charlie Parker spelar in Lover man

Skulle jag få välja endast en skiva, skulle jag välja Charlie Parkers inspelning av Lover man med den fantastiska Don’t blame me på baksidan. När denna milstolpe inom jazzen väl letade sig till Sverige sommaren 1952, gavs den ut på den svenska jazzetiketten Jazz Selection (en underetikett till Sonora). Det är en vacker skiva, se här.

Det var 1946 som Charlie Parker spelade in Lover man. Sessionen var en av Birds allra mest kaotiska, ty han hade precis tryckt i sig sex amfetamintabletter vilket gjort honom rejält påverkad; man var tvungen att hålla i honom när han spelade för att han skulle hålla sig i närheten av mikrofonen. Efter inspelningen förstörde han sitt hotellrum, arresterades och hamnade sedan på mentalsjukhuset Camarillo State Hospital i sju månader (som senare resulterade i kompositionen Relaxin at the Camarillo). I november 1947 steg Charlie Parker åter in i skivstudion och denna gång spelade han in Don’t blame me, den melodi som ligger på baksidan av den svenska utgåvan av Lover man och som även den håller mycket hög klass.

Ross Russell, bossen på Dial, Birds skivbolag, lovade att inte ge ut Lover man, vilket han naturligtvis gjorde ändå och det tämligen omgående. Charlie svor på att uppsöka varenda skivbutik för att krossa samtliga exemplar. Det gjorde han nu inte, vilket är en stor lycka.

Lyssna nu på Lover man

och Don’t blame me

Charlie Parker var en av de största och mest inflytelserika under 40-talets be-bop-era. Han föddes 1920 och dog ung 1955, svårt märkt av heroinet. På 40_talet, när hans bästa inspelningar gjordes, låg han under kontrakt med både Dial och Savoy records, ty han han skrivit ett unikt kontrakt med båda bolagen dem ovetandes. Under 50-talet förändrades hans repertoar och blev till viss del mer utslätad. Han gav ut albumet Charlie Parker with strings där han bl.a. gör den vackra I didn’t know what time it was. 1953 spelade han tillsammans med Dizzy Gillespie i Massey Hall i Toronto vilket resulterade i den lyckade liveinspelningen av Perdido.

När Parker somnade in mars 1955 var hans kropp helt slut. Läkaren som undersökte honom, uppskattade 34-åringens ålder till mellan 50 och 60 år. Så hårt hade livet farit fram med honom. Några år senare och även Lester Young och Billie Holiday och då var några av jazzens allra största borta för alltid, men skivorna finns iallfall kvar.

Charlie Parkers inspelningar för Dial från åren runt 1946 är bland det bästa jag vet i jazzväg, åtminstone i be-bop-genren. Det är ett vemod över dem som gör en alldeles varm inombords. Så vackert och så ödsligt. Så unna er en samling med Charlie Parkers skivor för Dial-etiketten.

Carlsons hifi-högtalare, OA-5 typ II

Carlsson OA-5 typ IIFör ett par år sedan tröttnade jag på mina vanliga högtalare, främst för att ljudet gick rakt fram och inte fick någon större spridning vilket resulterade i att man för optimal ljudåtergivning var tvungen att sitta rakt framför dem. Då köpte jag ett par gamla Carlsson-högtalare av modell OA-5 typ II.

Stig Carlsson konstruerade sina högtalare utifrån ortoakustiska principer vilket innbär att högtalare och rum skall samverka för att tillsammans skapa ett bra ljud (OA står för ortho acoustic). Många av hans konstruktioner har därför ett flertal diskantelement som är riktade åt olika håll för att därmed sprida ljudet i rummet. OA5 har fyra diskanter och en bas, OA2212 har 12 diskanter, 2 bas- och 2 mellanregisterelement.

Resultatet av hans teorier är inte alls dumt och jag är en stor vän av det fina ljudet som svävar runt i rummet. Nackdelen med de äldre högtalarna från 60-talet är dock att ljudet sprids lite väl mycket och stereoperspektivet blir en smula luddigt, något som kan vara en fördel när man lyssnar på tidiga stereoskivor där ljudet är helt uppdelat i höger/vänster kanal. I mitt vardagsrum som är stort och går i vinkel, är konstruktionen perfekt; ljudet låter fint mest överallt. Det är en upplevelse att lyssna på Miles Ahead, Lady in satin eller Tristan och Isolde (DGG, Nilsson) genom dessa högtalare.

Läs mer om Stig Carlsson på Carlssonplanet och se alla hans snygga högtalare (därifrån har jag också lånat bilden ovan).

Eleganterna i Modern Jazz Quartet

Här en bild på Modern Jazz Quartet eller Milt Jacksom Quartet som det står på de första plattorna när de spelade in för Savoy i augusti 1951. Sättningen var i dåMilt Jackson (vibrafon), John Lewis (piano), Ray Brown (bas), and Kenny Clarke (trummor). Percy Heath ersatte efter en tid Ray Brown och Connie Kay efterträdde Kenny Clarke. Visst är de eleganta när de står på scenen!

Milt Jackson, John Lewis, och Kenny Clarke hade spelat tillsammans redan på 40-talet men då i Dizzy Gillespies storband. Efter att ha spelat under namnet Milt Jacksom Quartet bytte de 1952 till Modern Jazz Quartet. Ett utmärkt namn som passade bra till deras strikta och något akademiska framtoning. Jag gillar de första årens inspelningar som skiljer sig en hel del från de mer konceptuella skivor som gavs ut efter flytten från Prestige till Atlantic (dock att debuten Fontessa verkligen kan rekommenderas – snygg är den också).

Lyssna på MJQ! De har ett helt eget sound och utgör ett utmärkt soundtrack till det stiligt strama femtiotal som man så lätt glömmer bort. På Prestige finns idag två av gruppens 50-talsalbum återutgivna: Django och Concorde. Även Atlantic-plattan Fontessa finns att tillgå. De elva första spåren på denna samlingsplatta utgör deras första inspelningar för Savoy.

Den förslagna tangokavaljerens svada

Jag viskar dig ömt om vackra drömmar som jag drömt, och om dit hjärta jag dig ber, men nej blir svaret du mig ger.
Och jag förstår nog att smek och kyssar är en farlig lek, men kanske för en enda natt lovar du mig att bli min.

Får jag bli din tangokavaljer blott för några timmar och få en kyss och kanske fler och vad sen än sker, aldrig mötas mer?

Så till slut är allt vad jag dig ber,att för några timmar får bli din tangokavaljer,som en natt du ger din kärlek.

En gammal klassiker som jag är rät svag för och som ursprungligen var populär 1933 (och från filmen En melodi om våren) men denna version är från 1949 och med Lars Lönndahl. Missa inte stråkarna i början av låten, de är mycket vackra!

Birgit Nilsson är givetvis La Nilsson

Birgit Nilssons memoarer är underhållande, inte minst för att Nilsson själv verkar ha varit en mycket underhållande person. Leonard Bernstein, som fått för sig att det är han som skapat hennes röst säger:
– Du är helt fantastisk, Birgit, när du sjunger de höga tonerna precis som jag talat om för dig.
Birgit finner detta lustigt, att hon fått så fin höjs på äldre dar och klämmer i:
– Man kan ju inte i all evighet få engagemang endast genom sitt fördelaktiga yttre.

Hennes memoarer var från början tänkta att skrivas av en spökskrivare, men när han uppenbarade sig präktigt bakfull och inte gjorde mycken nytta, beslöt hon att skriva boken själv, vilket faktiskt fungerar. Hon skriver riktigt bra men försummar naturligtvis inte att citera de översvallande recensioner som hon fått genom åren. Påpekas måste dock, att hon heller inte knusslar med berömmet när det kommer till sina kollegor. Det däremot är hon ytterst njugg när det gäller divan Karajan. Kanske var de alltför lika, vad vet jag.

Fint är också porträttet av Metropolitans gamle chef Rudolf Bing som under många år regerade det gamla Operahuset i New York som såsmåningom fick nya, moderna lokaler i Lincoln Center. Bing var nog inte alltid så lätt att tas med, men har man lika mycket skinn på näsan som Nilsson hade, utgjorde detta inget hinder.

Hon berättar också om när den svenska sångstjärnan, som firade stora triumfer under naziregimen, ringde efter halsläkaren och öppnade naken. När Nilsson sedan får samme läkare, som blir påtagligt nervös när han hör att hon är svenska, förklarar hon att svenska sångerskor vanligtvis vet var åkomman sitter när de konsulterar en halsspecialist.

Och vad passar bättre en genomgrå och regnig söndag än att lyssna på än Birgit Nilsson sings german opera eller Tristan och Isolde? Inte mycket.

Expressens elitorkester anno 1947

Elitorkestrar var något som sattes samman år för år en gång i världen. Bland annat hade Expressen den lilla vanan att anordna en årlig omröstning där den bäste svenske jazzmusikern för varje instrument korades (ja, det var alltid män). Röstade gjorde Expressens läsare.

1947 var det så dags att utse Rolf Ericson på trumpet, Sven Hallberg på trombone, Åke Hasselgård på klarinett, Gösta Theselius på altsax, ”Jojjen” Björklund på tenorsax, Hasse Eriksson på piano, Kalle Löhr på gitarr, Simon Brehm på bas och Bertil Frylmark på trummor.

Skivbolaget Musica lät inspela två melodier med den elitorkester som omröstningen detta år resulterat i.

Lyssna på How high the moon

och Stompin’ at the Savoy

Lift me high above the moonlit sky

Vinden

Bilden ovan föreställer en vind som inte rensats ordentligt på många år. Fördelen med detta är att man inte slängt sådant som man inte ansett värt att sparas. Som bekant ändras kriterierna för vad som är värt att sparas med tiden. I ett hörn står en mycket gammal barnvagn som är en smula illa tilltygad; vid en vindsröjning räddades den i sista minuten sedan den slängts ned på gården.

1949-1950 spelade Miles Davis och hans band in 12 sidor som senare skulle komma att kallas Birth of the cool när de så småningom gavs ut på lp. Det enda vokala spåret är Darn that dream med vokalisten Kenneth Hagood.

Det är en fin inspelning med en väldigt fin text:

Darn your lips and darn your eyes
They lift me high above the moonlit sky
Then I tumble out of paradise
Oh, darn that dream

Många är de som sjungit in denna klassiker. En annan favorit är Mildred Baileys inspelning som bör ha gjorts runt 1940 med Benny Goodmans orkester. Darn that dream hör till de låtar som sällan resulterar i misslyckade tolkningar. Den är helt enkelt alldeles för bra.

Ross Sings a song with Mulligan

annie ross sings a song with mulligan

Annie Ross, kanske mest känd som en tredjedel av Lambert, Hendricks & Ross, slog igenom i början av 50-talet, men hade redan som 14-åring uppmärksammats då hon vann en tävling med sin komposition Let’s fly. Hon debuterade på lp 1952 md albumet Singin’ and Swingin där hon bl.a. kompades av några av medlemmarna i Modern Jazz Quartet.

1958 var det dags för plattan Sings a song with Mulligan! vars namn måste vara inspirerat av Sing a song of Basie, debutskivan för trion Lambert, Hendricks & Ross som släpptes 1957. Detta är dock en soloplatta med Ross som vokalist och där Gerry Mulligan, Chet Baker och Art Farmer sekonderar. Inspelningarna gjordes i i slutet av 1957 och i september 1958. I den nyutgåva som finns tillgänglig idag (CD och lp) har man lagt till

Det var i somras som jag fann en EP med 4 spår från detta album. Tyvärr irriterade jag mig åtskilligt på I feel pretty och It don’t mean a thing som är två av spåren på detta utsnitt från lp:n. It don’t mean kan göras bra, men denna version, är precis som I feel pretty, alltför stompig för att passa mig. Give me The simple life, däremot, är en fantastisk inspelning där både melodi och framförande harmoniserar och det verkligen svänger. Bland de lugnare spåren märks I’ve grown accustomed to his face, Let there be love och This is always som är vackert romantiska i sin framtoning. This time the dream’s on me är en annan favorit där Ross  omgärdas av både Mulligan och Baker.

Sings a song with Mulligan är med vissa undantag en mycket bra skiva. Jag är svag för jazzplattor med vokalister som sjunger med etablerade instrumentalsolister, ty duetter mellan röst och instrument är mycket tilltalande. Har man tillgång till Spotify kan man lyssna på den där, annars rekommenderas YouTube eller Ebay (om man önskar ett fysiskt exemplar).

Bruno Balz, skrev tredje rikets texter

Bruno Balz är en av de framgångsrikaste tyska textförfattarna under 1900-talet. Hans storhetstid var 30-40-talen och hans namn är framförallt förknippat med Zarah Leander och den nazistiska eran.

Redan som ung insåg Bruno Balz att han var slav under den italienska lasten. Eftersom detta var under Weimarrepublikens dagar, Balz var född 1902, ledde inte det till några större problem eftersom de moraliska lagarna var tämligen tillåtande och Balz läggning lede inte till några större problem. Han engagerade sig tidigt i olika rörelser och var under en period redaktör för The Freundin som var ett lesbiskt magasin.

Efter att år 1929 slagit igenom som textförfattare när han skrev en melodi till den första tyska ljudfilmen blev Balz snabbt ett namn att räkna med. 1937 kom filmen La Habanera som var Leanders andra film för UFA och som regisserades av Douglas Sirk. Filmens ledmotiv, Der Wind hat mir ein Lied erzählt, hade text av Balz och blev en jättesuccé. Året innan hade han dessvärre suttit fängslad några månader efter att han hade ertappats med i en prekär situation med en annan man men släppts mot att han hans namn inte exponerades mer än nödvändigt.

1938 kom ytterligare en stor framgång, Kann denn Liebe Sünde sein? (Inte kan väl kärlek vara synd?). Att den inte väckte regimens ilska kan man fundera länge på, ty inte är den speciellt förenlig med de tyska morallagarna under denna tid.

Jeder kleine Spießer macht
das Leben mir zur Qual,
denn er spricht nur immer von Moral.
Und was er auch denkt und tut,
man merkt ihm leider an,
daß er niemand glücklich sehen kann.
Sagt er dann: Zu meiner Zeit
gab es sowas nicht!
Frag’ ich voll Bescheidenheit
mit lächelndem Gesicht:
Kann denn Liebe Sünde sein?
Darf es niemand wissen,
wenn man sich küßt,
wenn man einmal alles vergißt,
vor Glück?

1940 skrev Balz tillsammans med parhästen Michael Jary Waldemar åt Zarah Leander. Att den ens kom ut på skiva och dessutom slog an på publiken tyder antagligen på att Goebbels stab inte förstod bättre, men det gjorde å andra sidan publiken som av allt att döma älskade den. Leander sjunger om sitt ideal ”Mein Ideal auf dieser Welt Das ist für mich der kühne Held Der große blonde Mann. Er kommt aus einem Märchenland Und reicht mir seine starke Hand” och fortsätter sedan ”Die Wirklichkeit sieht aber anders aus Bitte, hören Sie mal her: Er heißt Waldemar und hat schwarzes Haar, Er ist weder stolz noch kühn, aber ich liebe ihn”.

Året därpå, 1941, greps Balz än en gång och fördes till Gestapos hökvarter på Prinz-Albrecht-Straße där han torterades. Nästa anhalt på den grymma resa som väntade sexuellt avvikande var ett koncentrationsläger men kollegan och kompositören Michael Jary övertalade Getapo att det vore bättre att släppa honom fri så att han kunde skriva melodier som kunde hjälpa tyskarna att vinna kriget. Strax därefter skrev Balz Davon geht die Welt nicht unter and Ich weiß, es wird einmal ein Wunder gescheh’n, två av de största melodierna under denna tid som också kom att lanseras i filmen Die grosse liebe. Framförallt tycker jag att den sistnämnda är tämligen dubbelbottnad. Det stora undret skulle lika gärna kunna innebära att kriget och naziregimen tar slut eller att kärlek av alla de sorters skulle kunna bli tillåtna, men naturligtvis var det inte det som Goebbels propagandaavdelning hade i åtanke. Balz var dock en mästare på att skriva en sak och mena en annan och det gjorde att hans texter gick hem i alla läger.

Efter 2:a världskrigets slut blev det lättare för Balz men Paragraf 175 gjorde alltjämt hans läggning kriminell vilket fick till följd att han sällan fick den uppskattning som han förtjänade och hans namn blev aldrig det världsnamn som det skulle kunna ha blivit. 1988 avled han, nästan 88 år gammal.

Bara en enda ros på ett evigt klänge

Kanske är det lämpligt att lyssna på Povel Ramel. Underbart är kort är nog den låt som jag gillar bäst i hans produktion (jag är inte speciellt insatt i hans karriär).

Det är en fantastisk text och en underbar inspelning från mitten av femtiotalet. Tyvärr är det en skada på skivan så ett visst oljud smyger sig in i början av låten.

Oh, got a one way ticket to the blues

Eleanor Bodel

Undrar hur många som minns Eleanor Bodel? Under några år i skiftet mellan 60- och 70-tal var hon en av våra större svenska artister. Framförallt var det nog låten One way ticket (här i liveversion från Diggartime på SVT) som slog an på publiken. Hennes version av Neil Sedakas gamla hit är verkligen bra och står sig än idag, precis som många andra spår på debut-lp:n. På YouTube finns flera av hennes inspelningar, bla albumversionen av One way ticketa, Sunday will never be the same och Jag önskar att det alltid vore sommar. Har man tillgång till Spotify kan man lyssna på de flesta av hennes inspelningar (tror jag).

Bodel hoppade dock av karriären i början av 70-talet och flyttade till Västerbotten där hon bor än idag. En intervju i Sydsvenskan låter oss veta att hon idag jobbar med äldre människor och kultur och att hon verkar vara en god resurs för kommunens invånare.

Anita O’day på Newportfestivalen -58

Fantastiskt klipp, nästan för bra för att vara sant. Mad Men-perfekt.

Newportfestivalen verkar i vilket fall ha varit en mycket ”avslappnad” tillställning ute i det gröna. Den startades 1954 av Elaine Lorillard och hölls i en park i Newport, Rhode Island. Grannarna var inte särdeles förtjusta i början. Jazz var inte direkt mainstream och många av de som uppträdde var afroamerikaner. Billie Holiday uppträdde där och en inspelning från 1957 gavs ut året därpå. Kan rekommenderas!

John Coltrane och Johnny Hartman

1963 spelade John Coltrane in ett helt underbart jazzalbum, fyllt av de vackraste ballader och med sång av Johnny Hartman. På första spåret sjunger Hartman They say that falling in love is wonderful och sedan fortsätter han med den mycket fina Dedicated to you:

If I should write a book for you
That brought me fame and fortune too,
That book would be,
Like my heart and me,
Dedicated to you.

Andra höjdpunkter på skivan är balladerna Lush life och My one and only love. Som ni nog förstår, går skivan helt i den romatiska genren. Den som inte äger skivan, springer genast iväg och köper den. I samma veva, kan det vara klokt att även införskaffa Billie Holidays Lady in satin från 1958. Den är mycket bra.

Birth of the new cool, sa Sonny Criss

Älskar denna skiva, den är verkligen en av mina absoluta favoriter från 60-talet. Musiken är väl inte direkt cool jazz utan snarare hard cool jazz, men orkesterns sättning påminner om Miles Davis berömda tubaband som 1949-50 spelade in de spår som så småningom gavs ut som Birth of the cool (lyssna här), för övrigt också en skiva som man bör ha.

Sonny Criss, hörde till bop-generationen från 40-talet och ansågs väl något passé på 60-talet vilket brukar innebära avslagen och tråkig musik. Men inte denna skiva! Den är oerhört bra och den upplevs inte alls som om den vore inspelad av en musiker som haft sin storhetstid, snarare tvärtom – den känns modern! Dessutom hr den till mina favoritalbum i genren. Det rör sig om relativt hård jazz spelad av en ovanligt stor orkester. Det låter som storstadsjazz när nålen landar i det första spåret, Sonny’s dream. Lyssna också på Black apostles och Daughter of cochise.

Dizzy Gillespie och Don Byas i Paris

1952 befann sig Dizzy Gillespie i Paris och där fanns också Don Byas som flyttat dit redan i mitten av 40-talet för att komma tillrätta med sitt tunga drogberoende. Naturligtvis spelade de in skivor och de gavs ut av franska Vouge (i USA hamnade de på Blue Note-etiketten). På bilden ses Dizzy Gillespie till vänster med glasögon och fluga. Byas gör tummen upp i bildens mitt.

Dizzy Gillespie quintet med Sweet Lorraine:

I cover the waterfront med Dizzys sextet:

I båda spelar Don Byas tenorsax. Övriga musiker är bla Pierre Michelot, Pierre Lemarchand, Arnold Ross, Joe Benjamin och Bill Clark.

Bilden hittade jag på denna fina webbplats där man kan läsa om skivbolaget Continental som gav ut en hel del riktigt fina skivor under 40-talet.

Béla Bartóks Concerto for orchestra

Den Ungerska kompositören Béla Bartók skrev, nästintill på sin dödsbädd, den numera klassiska Concerto for orchestra som uruppfördes 1944 av Bostons symfoniorkester under ledning av Serge Koussevitsky’s som också beställt verket.

Concerto for orchestra, del 1 och 2

Lyssna, Concerto for orchestra är både pampig och vemodig. Framförandet är dessutom mycket vacker. Lyssna på stråkarna, kraftfulla och skira utan att bli vassa.

Inspelningen ovan är från 1948 och det är Concertgebouw Orchestra i Amsterdam som spelar under ledning av Edward Van Beinum. Den är gjord för Decca med 40-talets stora sensation på hi-fi-området, FFRR (Full Frequency Range Recording). den ligger på 5 stora 78-varvsskivor och när jag digitaliserade den, satte jag samma skivorna till två spår, del 1 och del 2. Det finns lite biljud alldeles i början, men annars låter den mycket bra.

Diana Miller och hennes fruntimmer

Diana Miller var en rivig dam med egen orkester (pianisten hade hon under många år ett förhållande med) och sedermera egna restauranger. Under en period drev hon Blue note på Kungsgatan i Stockholm. Att Blue Note fick heta Blue Note berodde på att orkestern under en period alternerat med Bud Powells trio på det legendariska stället med samma namn i Paris.

Diana Miller kom till Sverige från England 1940 och gjorde sig snabbt ett namn som vokalist. Hon spelade bland annat in Carmen Mirandas Chica chica boom chic (från That night in rio) och den fina My heaven on earth. Hemma i England hade hon sjungit med ett antal orkestrar, men man får förmoda att hon inte slagit igenom på allvar. Flytten till Sverige kan också berott på andra orsaker än just karriären. Efter åratal av turnerande i Sverige och nere på kontinenten, tog sig Miller in i restaurangbranschen och drev förutom Blue Note, en restaurang på Odengatan och en i Södertälje.

Efter att ha googlat Miller fann jag en mycket trevlig sida som handlar om och några av hennes medmusikanter. Läs här om Diana och hennes kollegor. Titta också på de otroligt roliga bilderna på damorkestern. På bilden ovan ses Diana längst till höger. Av de övriga bilderna att döma, verkar hon ha varit en byststark dam.

My heaven on earth, Diana Miller med Seymours orkester 1941:

Med anledning av Ulf Lindes bortgång

favourite_groupsMed anledning av Ulf Lindes bortgång passar jag på att plocka fram några gamla inspelningar från 40-taets slut. Linde var som bekant jazzmusiker i unga år och spelade med de flesta av den tidens stora.

Skivbolaget Metronome records startades 1949 och i samma veva kom James Moody till Sverige, ett tillfälle som Metronome inte försummade. Moody fick därför spela in skivor både i sitt eget namn och som medlem av andra konstellationer. Dessa gavs ut både i Sverige och i USA på etiketten Prestige.

Resultatet av dessa inspelningar blev bland annat albumet Arne Domnérus Favourite groups där Ulf Linde medverkar på några av inspelningarna (bl.a. Night and day där han spelar vibrafon). Bland övriga musiker, förutom Moody, märks Leppe Sundewall, Gösta Theselius, Arne Domnérus, Per-Arne Croona, Sven Bollhem och några till. Albumet består av 3 skivor och innehåller följaktligen 6 låtar. Det är möjligt att man några år senare gav ut dem på lp, Metronome var tidiga med detta nya format.

Här tre av de 6 melodierna i albumet Favourite Groups.

Carrider

Everything but you

och Night and day

Lindes samlade spelningar, bl.a. med Expressens Elitorkester, finns återutgivande på en dubbel-cd med titeln Jazz 1948-52. Tyvärr verkar den inte finnas tillgänglig idag.

Under några år i början av 50-talet kåserade Linde i Orkesterjournalen. Dessa alster finns samlade i volymen Jazz som redigerats av Lars Nygren. Boken finns bl.a. på Adlibris.

Schymberg om barndomen på Alnön

Hjördis Schymberg växte upp i det lilla samhället Gustavsberg på Alnön strax utanför Sundsvalls kust (ön ligger mittemot det rivningshotade området Petersvik). Hon föddes 1909, men dog gjorde hon i Stockholm nästan hundra år senare. Debuten skedde som 6-åring i en gotemplarelokal på Alnön. Tillsammans med sina musikaliska systrar uppträdde hon sedan i unga år innan hon kom till Stockholm och utbildade sig.

Länsmuseet i Västernorrland har lagt upp några ljudklipp från 1992 där Schymberg och hennes syster berättar om hur de uppträdde under unga år. Det är mycket roligt att lyssna på! Notera också att de på norrländska tanters vis pratar i munnen på varandra. Det första klippet hittar ni här.

Schymberg köpte tillbaka sitt barndomshem i början av 60-talet, renoverade det och skapade Schymbergsgården. Jag har inte besökt den, men passerar jag Sundsvall så skall jag passa på. En annan detalj som jag tror få känner till att plommonsorten Tuna uppmärksammades av Schymberg i slutet av 80-talet (uppgiften kommer från Leif Blomqvist i boken Våra fruktsorter)

Time on my hands, you in my arms

Carl van Vechten fotograferade Billie Holiday ett flertal gånger och här en utmärkt där hon ses med sin älskade hund. von Vechten var en del av vad som på den tiden (20-30-talen) kallades New Negro Movement, men idag går under namnet Harlem Renaissance, ty han intresserade sig för afroamerikanska artister och författare och gjorde sitt bästa för att de skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.

På 30-talet började han också att fotografera och det finns således en uppsjö av foton på jazzens stora och andra intressanta människor från denna tid och ett par decennier framåt i tiden. Se bara på dessa bilder: Marlon Brando 1947, Tallulah Bankhead, Truman Capote 1948, Bessie Smith och Gertrude Stein. När han var på det humöret fotograferade han också lättklädda män vilket vi kan se ett exempel på här.

Och för att återgå till Billie Holiday. En av de vackraste texterna har utan tvekan Time on my hands som hon så förtjänstfull spelade in i New York den 7:e juni 1940. Så mycket längtan det finns i hennes röst i denna utmärkta inspelning.

Time on my hands, you in my arms, nothing but love in view.
Then if you fall, once and for all, I’ll see my dreams come true

Moments to spare, with someone you care tor,
one love affair for two.

And so with time on my hands, and you in my arms,
and love in my heart all for you

Cause it’s so peaceful in the country

Det här är någon slags repris. Jag upptäckte nämligen en fotograf, Nina Lee som fotograferade för Life redan på 40-talet (bildgoogla henne så får ni se fler bilder). Just bilden på Mildred Bailey tycker jag är bra. Hon ser aldrig sådna ut på andra bilder.

Delta rythm boys var en amerikansk vokalgrupp som bildats redan på 30-talet. Runt 1950 kom de på besök till Sverige och deras inspelningar av t.ex. Flickorna i Småland blev mycket populära. Folkhemsidoler skule man kunna säga.

1941 spelade Mildred Bailey in en lite annorlunda sak. Vanligtvis sjöng hon jazz, framförallt var hon verksam inom den genre som kallades swing, men denna gång var den en fin liten melodi som skulle vaxas. Texten är en liten pärla. I slutet av 40-talet, när Baileys hälsa försämrades, flyttade hon faktiskt ut på landet, till en liten gård som hon köpt.

It’s so peaceful in the country, it’s so simple and quiet, you really outta try it
You walk about and talk about, the pleasant things in life

It’s so restful in the country, it’s the right kind of diet, you really outta try it, you lie and dream, beside a stream, where daisies nod Hello

City living is a pretty living, it’s so full of unexpected thrill, but there’s too much stone, too much telephone, there’s too much of everything, but trees and hills

Kathleen Ferrier dog för 60 år sedan

I lördags visades en dokumentär på SVT om Kathleen Ferrier som jag vill slå ett slag för Ferrier kan sägas ha varit Englands egen Birgit Nilsson under 40- och början av 50-talet. Hon var dock ingen wagnertolkare, men hennes popularitet inom den seriösa musiken kan jämföras med Birgits. 1952 gjorde hon sina sista inspelningar, ty hon dog av bröstcancer året därpå, endast 41 år gammal.

Jag har några av hennes skivor från de sista åren, utgivna av Decca på tiotums 33-varvsskivor,så kallade medium plays (MP). Eftersom det är engelska Decca är det också FFRR vilket ger bra ljudåtergivning. Tyvärr är mina exemplar från tiden en aning slitna, vilket dock inte stör alltför mycket.

Jag har valt ut två spår från A recital of Bach arias från 1952,
Grief for sin

och Agnus Del

Ackompanjerar gör Londons symfoniorkester under ledning av Sir Adrian Boult.

I want a zoot suit for my sunday gal

Egentligen är dessa tre damer lite för käcka för min smak (och jag är inte förtjust i den där retrorörelsen när folk klär ut sig och går på kafferep), men jag är svag för deras insats på Bing Crosbys julskivor och jag tycker att deras inspelning av Zoot suit är den absolut bästa.

Andrews sisters var mycket produktiva under en följd av år på 30-40-talen vilket resulterade i 113 singlar på Bullboard, 75 miljoner sålda skivor och 1800 inspelade låtar. Vissa titlar är verkligen ovanligt bra. Vad sägs om Scrub me mama with a boogie beat eller Beat me papa, eight to the bar? Den sistnämnda ger dessutom associationer som uppenbarligen inte den amerikanska censuren fann oroande.

En av de kommersiella höjdpunkterna i systrarnas karriär är Rum and coca-cola, inspelad 1944. Den ursprungliga texten handlar om att de lokala fnasken ger amerikanerna rabatt på sina tjänster då de besöker Trinidad. En ny, mer amerikansk, text togs fram och denna sjöngs in. Det hindrade dock inte radiostationer från att bannlysa den eftersom en alkoholhaltig dryck nämndes.

Zoot Suit

Is you is or is you ainմ my baby?

Rum and Coca-Cola

Pistol packing mama

Betty Carter på Peacock records -58

Söndag eftermiddag brukar jag lyssna på Jazzradion i P2. Tyvärr är det endast denna dag som P2 sänder jazz och det tycker jag är i minsta laget.

I kan program hörde jag en tidig inspelning med Betty Carter, I can´t help it, från lp:n Out There från 1958, en skiva som är praktiskt taget omöjligt att hitta i originalutgåva. Skivan var Carters andra, den första kom 1955 och hette Meet Betty Carter and Ray Bryant (finns på Spotify). Efter att ha undersökt saken närmare fann jag att Out There och följande lp, The modern sound of Betty Carter, återutgavs på en dubbel-lp i mitten av 70-talet och den kostar inte många kronor vilket fick mig att genast beställa den.

I can´t help it finns tyvärr inte på YouTube men däremot på en dubbel-cd med material från hennes tre första skivor som Spotify har lagt upp. Lyssna på den här, den är verkligen inte dum! Väldigt snyggt arrangemang och ett enkelt ackompanjemang i bakgrunden som inte alls tar över. Både skivan Out There, där detta spår hör hemma, och albumet från 1955 håller hög klass och många av de musiker som medverkar är mycket namnkunniga (bl.a. Wynton Kelly, Benny Golson, Kenny Dorham, Ray Copeland). Det tycker jag är imponerande.

De spår som ingår på 1958 års utgåva av Out There är som följer: You’re Driving Me Crazy, I Can’t Help It, By The Bend Of The River, Bab’s Blue, Foul Play, You’re Getting To Be A Habit, On The Isle Of May, But Beautiful, All I’ve Got, Make It Easy, Blue Bird Of Happiness, Something Wonderful

Monica Nielsen sjunger Ferré/Forssell

Tänk, jag trodde att det bara var Ulla Sjöblom som sjöng på svenska som man sjunger i Paris. Så fel jag hade, det inser jag nu när jag lyssnat på Monica Nielsens utmärkta Jag har dansat som ligger på en EP som gavs ut 1959 av skivbolaget Knäppupp. Jag är osäker på om samtliga Forssell-texter på denna skiva är gjorda till melodier komponerade av Léo Ferré, men denna är det i vart fall.

Kombinationen Forssell/Ferré förknippas annars mest med Ulla Sjöblom och de inspelningarna kan man lyssna på här.

CBS TV special – The sound of jazz

Jag hittade en klassisk TV Special från CBS på Youtube. Tidigare har jag bara sett ett klipp från den, ett av de bästa dock, och det är när Billie Holiday sjunger Fine and Mellow (ligger drygt 30 minuter in i ovanstående program).

Det är en fantastisk stämning i detta klipp, inte minst är det snyggt filmat i svartvitt. Billie Holiday ser otroligt bra ut trots att hon var mycket sliten efter år av missbruk. Både hon och Lester Young dog 1959 och detta är mig veterligt deras sista framträdande tillsammans. De var mycket goda vänner på 30-40-talen, men jag har för mig att de kom lite ifrån varandra på senare år. Det var Young som började kalla Holiday för Lady. Young själv gick under smeknamnet Prez (president).

Hubbards Open Sesame på Blue Note

En fantastisk skiva från 1960! Titelspårets intro signalerar att denna skiva hör till de absoluta toppnumren från åren runt 1960. Plattan släpptes på Blue Note BST 84040 detta år och hör till de album som man verkligen bör ha i sin skivsamling.

På den ursprungliga LP:n finns följande spår: ”Open Sesame”, ”But Beautiful”, ”Gypsy Blue”, ”All or Nothing at All”, ”One Mint Julep”, ”Hub’s Nub”. Nummer 2 och 4 hör verkligen till jazzens klassiker kan räknas in i samlingen av mina favoriter.

Medverkar gör Freddie Hubbard (trumpet), Tina Brooks (tenorsax), McCoy Tyner (piano), Sam Jones (bas) och Clifford Jarvis (trummor).

Albumet finns i sin helhet på Spotify för er som föredrar att lyssna på det sättet. .