Kategori: Övrigt

Under 1930-talet uppfördes en mängd byggnader som präglades av den nya funktionalistiska arkitekturen. Många hus var förhållandevis enkla men det byggdes också åtskilligt som skulle kunna benämnas lyxfunkis. En av denna genres främsta utövare var Sture Frölén, arkitekt med eget kontor etablerat 1934. 

Frölén föddes år 1907 i Stockholm och kom att utbilda sig på Kungliga Tekniska högskolan under åren 1927-1931 och därefter följde två år på Konstakademien. Som färdig arkitekt fick han snabbt många uppdrag och redan 1934 stod ett av hans första hus klart på Hedinsgatan 13 på Gärdet i Stockholm. Det kom att följas av många fler och under de första åren karaktäriserades byggnaderna av en stor mängd burspråk med balkonger däremellan. 1937 uppfördes en rad med låga punkthus vid Askrikegatan på Gärdet och merparten av dem ritades av Sture Frölén. Dessa är synnerligen elegant utformade och de bärs i framkant upp av en rad runda pelare. Här finns också en annan detalj som är typisk för Frölén och som han lanserade redan året innan på Erik Dahlbergsgatan 38-40: det utkragande hörnfönstret som påminner om ett burspråk i glas. Konstruktionen må vara en smula avancerad, men Frölén använder den på många hus vid denna tid. 

Rindögatan 19, ett av Stockholms vackraste punkthus, stod klart 1938 och hör till Fröléns främsta verk. Även här bärs delar av huset upp av pelare och vardagsrummens enorma söderfönster kragar ut från fasaden och är inklädda i koppar. Balkongerna har en originell utformning och består av vågräta plåtband som målats vita. Till all lycka är fastigheten bevarad i ursprungligt skick och precis lika elegant som 1938. I foajén, vars väggar är marmorklädda, finns både akvarium och glänsande metallpelare. 

I början av sin karriär ritade Frölén framförallt hus på Gärdet och vid Gustav Adolfsparken, men det blev också en del byggnader övriga delar av innerstaden i närförorter som Traneberg och Hammarbyhöjden. Efter 2:a världskrigets slut fick han många uppdrag i Solna och ritade en mängd vackra hus i anslutning till Solna centrum och även stadshuset. Under 1950-talet återupptogs byggnadsverksamheten vid Gustav Adolfsparken vilket gav Frölén många nya uppdrag. Hörnhuset Taptogatan 6, i korsningen av Oxenstiernsgatan, är ett mycket fint exempel på det sena 1950-talets arkitektur med eleganta balkonger av ovanlig modell. 

Bland övriga uppdrag märks Sveriges första kärnkraftverk, Ågestaverket, som invigdes 1964, Huddinge kommunhus, vars första delar stod klara 1948, och det kvartersstora 1970-talskomplex som inrymmer Immanuelskyrkan och Hotel Birger Jarl. 

Sture Frölén var en mästare på att skapa genomtänkta och eleganta planlösningar. Vardagsrummen fick generösa dimensioner och allt som oftast försågs de med en vacker öppen spis, ej sällan av ansenliga dimensioner. Fröléns 1930-talshus på Gärdet var knappast lämpade för den barnrika familjen, men de hade andra kvalitéer och var ljusa och luftiga tack vare extra stora fönsterytor och smarta öppningar mellan rummen. Även små enkelrum med kokvrå blev, tack vare vinklade burspråk och alkover, utmärkta lägenheter. Även ute i Traneberg ritar han lite större våningar med matsal, jungfrukammare och ett storslaget vardagsrum vilket knappast är karaktäristiskt för bebyggelsen i området. Studerar man planritningarna från tiden ser man också att han lade ned stor omsorg på att göra dem tilltalande med spaljéer och blommor vilket få arkitekten gjorde vid denna tid. 

Efterkrigstidens produktion är kanhända något mindre luxuös, men i fina lägen i både Stockholm och Solna finner vi fantastiska lägenheter med enorma sällskapsytor. Ett fint exempel är tidigare nämnda hus på Taptogatan 6 där snedställda innerväggar skapar fantastiska rum som inte har mycket gemensamt med folkhemmets bebyggelse vid denna tid. Även här har den öppna spisen en given plats i vardagsrummet och det ger naturligtvis oanade trevnadsvärden. 

Sture Frölén är förvånansvärt bortglömd idag, men hans byggnader lever vidare och förhoppningsvis kommer också hans namn att bli mer känt i framtiden då hans stora produktion rymmer så många verk av hög klass. Ett Frölénhus är alltid lite elegantare än sin granne, förutsatt att han inte ritat även det. 

Om augusti är heavenly shades of night are falling, är oktober något helt annat. Det är månaden när frosten tar över handen och månaden innan snön börjar falla. Somliga morgnar gnistrar naturen som den vore full av diamanter när solstrålarna träffar de frusna kristaller som satt sig på gräs och grenar. Några timmar senare är allt borta och endast fukten i gräset skvallrar o vad som varit.

Här har vi Luxorn igen och den har fått nya kondensatorer. Det är de klart gula som syns på bilden. Bytet gjorde dock inte att radion började fungera, utan det visade sig att en omkopplare gått sönder, den för FM-bandet. Den gick dessbättre att laga och efter att ha bytt ECH81 hoppade radion igång.

Dessvörre gick båda linorna till FM respektive AM sönder och de var lite knepiga att dra om. Jag tog mattvarp vilket kanske inte är det bästa men vad jag hade till hands. Återstår nu att köpa nya rör, bla ett magiskt öga, och att rengöra radions insida och skruva ihop den. Ljudet är ok, men detta är ingen speciellt välljudande apparat. Den är helt enkelt lite fle enkel.

Jag fyndade en tavla på Myrorna nyligen. Den föreställer den sluss som försvann på 1930-talet när klöverbladsslussen byggdes. På bilden syns också den gamla Katarinahissen som också den nydanades. Nu är det dags igen för en sluss, kanske hamnar den en dag som tavla på en vägg när även den är ett minne blott.

Det finns trots allt en hel del ursprungliga portar från förr. De ät både vackra och värdefulla, både för att de är en del av ett gammalt hus och för att de är ett stycke tidstypiskt hantverk som är svårt att återskapa till punkt och pricka. Dessutom är den patina som följer med en gammal byggnadsdel ovärderlig.

För omkring 10 år sedan fick jag ett skott av blomsterlönn som jagvårdat ömt. Den är vacker och skir, men har en tendens att ränna iväg om man inte håller efter den.

Blomsterlönnar kam bli små träd om de trivs, och blommar till och från under stora delar sv året. De finns i många olika färger, men de rosa är finast tycker jag.

Luxor Populär torde som namnet antyder vara en radio i den populära prisklassen. Det är ingen avsncerad modell men den har magiskt öga och vridbar ferritantenn som nås från baksidan. Bas- och diskant saknas men istället finns en klangfärgsratt som är en del av en motkopplingsslinga. Förutom en vanlig högtalare finns här också en elektrostatis för diskanten.

 

Radion var i hyfsat skick när jag köpte den men fungerade inte. Däremot var det liv i själva förstärkaren så jag kunde koppla in en grammofon och lyssna på skivor, dock var ljudet dåligt. Det finns såldes en del att göra.

Fortsättning följer!



Jag hade tur och kom över ett exemplar av Luxor Robot, Luxors legendariska och tämligen komplicerade skivbytare från 1944. Det var ett reparationsobjekt men tack och lov komplett. Motorn satt fast och även en del av mekaniken. Efter att ha tagit isär motorn och smort den och sedan lossat kärvande fett i mekaniken med hårtorken kom apparaten till liv. Pick-upens gummi hade torkar men nytt ventilgummi ersatte det gamla. Nu återstår lite småfix, men sedan är den gamla klenoden som ny.

Det var en ovanligt vacker julhelg i år. Snön låg i drivor och dagarna var antingen soliga och klara med ett fantastidkt ljus, eller mjölkvita med ett minst lika tilltalande sken.

Vackrast var det i skymningen när det svaga, blå ljuset sakta men säkert försvsnn i det tilltagande mörkret.



Mitt vardagsrum är fullt av skivor. Det finns en liten hylla, en större och en väldigt stor. Dessvärre är det ingen riktig ordning, även om det naturligtvis finns ett visst system.

Men hur skall man ordna skivorna. Efter genre och sedan efter artist? Bör man ta hönsyn till skivmärke, det ser ju ofta prydlugt ut, men jag vet inte riktigt. Och jag drar mig för att tömma hyllorna, sortera och sedan ställa tillbaka dem på rätt plats.

I januari 2010 var det en rent makalös frost. Hela Stockholm gnistrade och på nätterna var det som vackrast när gatlyktorna fick trädkronorna att glimma. Jag fotade med vanlig 35-millimetersfilm och Fujis direktfilm, men tog också några digitala bilder. Här är en av dem. Den blev inte lika drömts som de analoga, men den har onekligen sina kvalitéer.