Jag har verkligen varit dålig på att uppdatera här, men skall försöka bättra mig nu när jag har lite mer tid. Eftersom jag i princip sitter och skriver dagarna i ända, är det lätt att man tröttnar på att skriva även här.
Här fasaden i Norrbotten efter fönsterbytet, komplett med ett litet lågt vindsfönster som även det hade försvunnit i samband med renoveringen 1965. Återstår gör fortfarande att byta de tre 3 köksfönstren men det blir nästa år. Fönstrens överliggare har jag inte justerat, och jag tror att jag skall kapa av dem för att matcha bredden på de nygamla fönstren, men är inte riktigt säker. Kapar jag, så är det ju en icke-reversibel åtgärd, vilket i och för sig inte är hela världen då de inte är äldre än från 1965.
Det fanns inte några gamla innanfönster bevarade och jag misstänker att det kanske aldrig funnits några. Jag lät nytillverka bågar och satte in 4 mm energiglas i dem och det blev bra. I 3 fönster monterade jag tätningslister även i ytterbågarna, men sparade några cm uppe och nere för att få lagom ventilation. Det blev bra. I det gjärde fönstret sitter nytillverkade fönsterbågar utan tätningslister och det blev för tätt så där uppstår ibland kondens. Nästa år skall jag montera lister även där men med ånga cm listfritt uppe och nere som i de andra fönstren.
Marmorn är ett stort HSB-komplex på Södermalm i Stockholm som till stora delar stod klart 1933. Arkitekt var som sig bör Sven Wallander och tillsammans med Kungsklippan som stod klart några år senare hör detta till HSB:s intressantaste komplex från decenniet. Marmorn har idag högst skyddsklass, dvs är blåklassad vilket nästan går att jämställa med byggnadsminne.
Tyvärr gjordes ett förödande fönsterbyte i slutet av 1970-talet. Samtliga fönster, förutom de smala 1-luftsfönstren och samtliga fönster och balkongdörrar som vetter ut mot de långa, längsgående balkongerna, ersattes med nya vars karmar sattes in i befintlig karm. Inte nog med att karmarna blev avsevärt tjockare, 3-luftsfönster blev 2-luftsfönster med förskjuten mittpost och 4-luftsfönster blev 3-luftsfönster med en bred luft i mitten. Detta förvandlade fasaden totalt och idag svävar en doft av 1960-70-tal över gårdsfasaderna. Ovan syns fasadritningen från början av 1930-talet och där syns fönstrens ursprungliga indelning.
Under 2016 har Marmorn 6, Lundagatan 38, renoverats vilket inneburit ny puts och nya fönster. Att byta ut de klumpiga 1970-talsfönstren var klokt, men att inte passa på att återställa indelningen till ursprungligt 1930-talet är oförlåtligt då detta är en blåklassad byggnad. Att heller inte kontakta SBK och är dessutom mer eller mindre olagligt. Att inte styrelsen eller HSB känner till vad som gäller är dessutom obegripligt.
Om jag skall säga något bra om renoveringen är det att man reparerat de ursprungliga portarna, inte bytt ut dom som man gjort på Kungsklippan, i Fredhäll och på Gärdet. Eloge för det. Dessutom uppfattar jag det som så att föreningen bryr sig om husen och tar reda på gamla dörrar och annan inredning. Jag misstänker att det rör sig om ett olycksfall i arbetet, att man inte visste hur huset såg ut när det var nytt.
Den som är intresserad av hur Marmorn 6 såg ut innan den senaste renoveringen, hittar bilder på google. Som ni ser var det verkligen på tiden att göra något åt de fula fönster som satts in på 1970-talet.
Avslutningsvis en bild från 1930-talet (tack Stockholmskällan) som visar delar av komplexet när det var nytt. Tyvärr nådde den balkongrenovering som gjorts inte ändå fram och så här elegant är inte fasaden idag.
Detta torde vara Skaras första funkishus och det stod klart 1931. Det uppfördes för Sven Hallins och hans hustrus räkning. De hade låtit skarabyggmästaren Albert Bergling rita en villa som naturligtvis fått en fasad i klassicistisk stil, men det gillade inte herr och fru Hallin så de kontaktade Paul Hedqvist som redan våren 1930 hade de första skisserna färdiga. Uppenbarligen tillstötte inga komplikationer i form av klagande grannar el.dyl. och huset kunde färdigställas enligt arkitektens ritningar. Vid den här tiden var det inte helt ovanligt att den nya arkitekturen gav upphov till starka känslor.
I ett reportage i Svenska hem 1943 presenteras villan och vi får bl.a. se det vackra vardagsrummet.
På Vikbolandet, i Östra Husby, fann jag detta vackra gamla hus som antagligen är byggt å 1910-tlate eller kanske något senare. På Bottenvåningen är fönstren kopplade men en trappa upp är det enkelglas med innanfönster. Eterniten och entrén har förändrats, gissningsvis på 1950-talet.
Det hela är väldigt fint tycker jag, även om man kan ha sina synpunkter på att åtgärderna. Jag tycker dock att denna ombyggnad är värdefull att bevara, framförallt för att inga förändringar verkar ha gjorts sedan dess. Det skulle verkligen vara trist om någon fick för sig att återställa huset som är så typiskt för efterkrigstidens renoveringar som ofta gjordes av duktiga snickare men som sällan bevaras i våra dagar när man hellre moderniserar en gång till eller återställer till ursprunget.
1931 stod denna vackra villa färdig. Den ritades av Robert Berghagen och antas vara den första i funktionalistisk stil i Västerås. Berghagen föddes 1892 i Östersund och fick sin utbildning vid KTH under åren 1916-18. Efter några år hos Ivar Tengbom startade han eget 1923. Hans största verk torde vara Hantverksinstitutet med adress Renstiernas gata 12/Sandbacksgatan 10.
I Stallhagen i Västerås finns en mängd villor, framförallt från tiden innan funktionalismens intåg, men även några från 1930-talet och framåt. Merparten av husen håller hög klass och det är tydlig att det fanns en hel del i staden som inte sparade på pengarna när de byggde villa. Det hus som Berghagen ritade är fortfarande i mycket fint ursprungligt skick, åtminstone exteriört, och ett väldigt bra exempel på tidig funktionalism. Dessutom tycker jag att det skiljer sig lite från villorna i Stockholm, det är helt enkelt lite stramare och mer utpräglat funktionalistiskt än villorna här i stan från samma tid.
Råcksta är en av Stockholms många tunnebaneförorter från 1950-talet. Området bebyggdes till stora delar under åren 1951-1955 och trevåningshyreshusen ritades av Ernst Grönwall. Husen bildar gårdar som öppnar upp sig mot omgivande gator på det eleganta sätt som framgår av bilden van. De spritputsade fasaderna är avfärgade i ljusa pasteller, till exempelblått, rosa, grönt och beige. Balkongerna är gröna och fönsteromfattningar är slätputsade i vitt.
Råcksta är mer eller mindre sammanbyggt med Vällingby och innehåller även egnahemshus och radhus. Trevåningshusen, som fortfarande verkar vara hyresrätter, är ovanligt välrenommerade och även balkongerna ser väldigt fina ut, även om jag inte vet hur de såg ut när det var nya och kan ge säkert besked. På det stora hela är det dock ett mycket fint området, som nästan helt saknar metallinklädda fönster mm. De 5 punkthusen vid tunnelbanan är dock inklädda i plåt och det är inte snyggt.
Jag har två kammare. Den ena har ni nyligen sett, detta är den andra. Det är så fint inomhus på kvällarna! Visserligen är det sorgligt att mörkret återigen är här, men i kamrarna är det desto finare. Jag har många svaga lampor vilket ger ett fint ljus, och även radions skallampor bidrar till det vackra skenet.
På Sommarvägen 2-4 i Solna finns ett bostadshus från 1950-talets mitt. Ursprungligen hasade lägenheterna franska fönster, men för ett antal år sedan monterades balkonger vilket inte blev så lyckat. Det hade nog kunnat bli rätt bra om man satt upp klassiska 1950-talsbalkonger, förslagsvis med fronter av korrugerad plåt och lite smide, men istället valade man en annan sort som på intet sätt gör hemma i detta årtionde. Dessutom hålls de på plats med hjälp av långa stag som bultats fast i putsen. Det är inte snyggt!
Så här ser fasadritningen ut. Enkelt och elegant! Det hade naturligtvis varit snyggast om man låtit bli fasaden helt och hållet och eventuellt monterat balkonger även mot baksidan. Men så blev det alltså inte och det kan jag tycka är lite respektlöst mot arkitekturen.
I Råsunda hade spårvägen en anläggning med verkstad för service av vagnarna. I de intilliggande kvarteren Boken och Björken uppfördes bostäder för spårvägsarbetarna. Verkstaden lades ned 1959 och revs tyvärr 1985. I kvarteret Boken hittar vi den vackra fasaden som ses på bilen ovan som ritats av A Ljunggren. Tyvärr byttes fönstren ut 1969 och in sattes nya av betydligt lägre höjd och utan spröjs vilket verkligen fördärvade fasaden. De ursprungliga fönstren var dessutom svagt rundade i överkant. I övrigt är det ett fantastiskt kvarter och det är bara att hoppas att detta misstag repareras någon gång i framtiden.
Jag har ägnat mig åt heminredning, dvs gått ut i logen och hämtat in några nya gamla möbler.En smal byrå med hyllor ovanpå samt ett nattduksbord var vad jag fann. Det känns så bra att ha någonstans att lägga strumpor och andra grejer. Och perfekt med en bokhylla! Den vackra ryan fann jag i Boden för en hundring.
Danskfödda Hack Kampmann kom efter studier vid Kunstakademiets Arkitektskole till Sverige och Konstakademien. Efter avslutad utbildning fick kan anställning på Wejke & Öden och så småningom blev han sin egen. Under 1950-1960-talen ritade han många hus i Stockholm och även Hagsätra och Vårbergs centrum. Nybyggnaden vid Hotel Foresta likaså. Ett av hans allra finaste byggnader är Framnäsbacken 7-9 i Skytteholm, Solna. Byggnaden stod klar ungefär 1960 och är en fantastisk byggnad, inte minst för att den är bevarat helt i ursprungligt skick. Fönster, balkonger och entre visar hur elegant en byggnad från dessa år kunde ta sig ut, vilket står i bjärt kontrast till de taffligt renoverade grannhusen.
Det är mot gårdssidan som fasaden verkligen exploderar i en symfoni av fönster, franska balkonger och vanliga balkonger. Det är helt enkelt ingen hejd på alla glasytor. Vardagsrummens låga fönsterbröstning är mycket tilltalande. Lägenheterna är om 1-5 rum och kök samt en större etagevåning högst upp som även har öppen spis. Där uppe finns också 3 ateljévåningar med pentry.
Tro det eller ej, men fasadsen är skyddad av Solna stad och får ej förvanskas. Inte ens modernt energiglas i ytterbågen tolereras och det är verkligen värt att applådera. Denna vackra pärla från åren kring 1960 får därför leva kvar i sitt vackra, ursprungliga skick.
En bild tagen 1959 av Lennart af Petersens och som förträffligt nog finns på Stockholmskällan visar hur det gamla stationshuset vid Liljeholmen en gång tog sig ut. Det stod omedelbart till vänster om Liljeholmsbron om man åker ut ur staden. Det revs i samband med Liljeholmsbrons breddning (1959) men hade inte varit i bruk sedan 1929 då persontrafiken på banan lades ned. Godsbangården, som började anläggas 1900, kom dock att finnas kvar betydligt längre och revs först i slutet av 1990-talet. I anslutning låg dessutom SJ:s verkstäder. När dessa revs vet jag inte, men verksamheten avvecklades i början av 1930-talet.
Det vackra stationshuset ritades av Folke Zetterwall eftersom han var chefsarkitekt vid Statens järnvägar vid denna tid. Fler bilder finns på Stockholmskällan.
I Vebomark, inte så långt från Lövånger men en bit inåt landet, ligger en synnerligen vacker och välbevarad byaskola. Den stod klar 1925 men den bortersta delen är troligen av nyare datum. Fasaden är mycket välbevarad och fönstren är kopplade, vilket säkert inte var så vanligt ute i byarna i mitten av 1920-talet. Till och med ytterdörren ser ut att vara från tiden och det är minsann inte vanligt. Skolan drivs idag som en friskola och det får vi nog vara tacksam för, ty annars hade den säkerligen lagts ned. En hel del skolor ute på landsbygden har lagts ned av kommunen men kunnat fortleva på grund av friskolereformen. Det är bra att den finns, men nog är det märkligt att det inte skal låg att driva små skolor i kommunal regi.
Så här ser det ut på insidan med ett nytt gammalt fönster. Eftersom detta är smalare än det som satt här innan har jag spikad breda plankor som ersättning för den del av stockarna som inte finns kvar. På insidan klädde jag sedan väggen med lumppapp innan jag tapetserade med de rester som fanns kvar av tapeten och som jag lossat innan bytet. Det räckte inte helt så jag lät bli att tapetsera bakom elementet vilket får sägas vara en rätt OK lösning. Återstår att montrar foder och passbitar som gör karmen tillräckligt djup, men det blir först nästa sommar då jag monterat in de sista 3 fönstren.
Vad som däremot skall göras är att innanfönstren skall glasas, monteras och beslås. Jag kommer inte att göra något av dem enkelt öppningsbara i dessa rum utan de lossas med två skruvar.
“Utmätningen”, en akvarell av Josef Stäck som visar hur det kunde gå för konsumtionsfriska borgare.
Just nu råder det som bekant hausse på heminredningsmarknaden. Även om ämnet knappast är nytt, har antalet tidningar i denna lukrativa genre ökat i en ofattbar takt under de senaste 10 åren.
Synpunkter på hur våra hem inreds är dock inget nytt, det verkar tvärtom ha diskuterats flitigt genom åren. Redan på 1840-talet yttrade, enligt August Blanche, gamla fru Strandlund vid Gumshornet de beska orden “Ack herr kyrkoherde! Den fattige lever som den rike och borgaren som en prins. Kanske inte en bit bröd att sticka i mun, men innanfönster skall det vara och mattor gudbevars.” 1800-talets industrialisering gav borgerskapet ett ordentligt uppsving som resulterade i en verklig konsumtionsfest. En uppsjö av mer eller mindre användbara attiraljer uppfanns i en hast och blev snabbt populära för att befästa den ökade rikedomen. Kaktänger, emmor, förmakspalmer och maskinknuta mattor blev begärliga varor, framförallt under decenniets sista hälft. Fru Strandlund, som motsatte sig all typ av flärd, spådde att detta kommer att ta en ände med förskräckelse: “Ack, herr kyrkoherde! det behövs inte eld och svavel för att förgöra världen. Lyx och flärd drar nog försorg därom”.
Ett sobert hem, Carl Larssons hem i Sundborn som inspirerat måna inredningsintresserade
I början av 1900-talet, närmare bestämt 1903, skrev Hedvig af Petersens i ett nummer av Idun om fru Maria Bennichs och hennes mans hem vid Regeringsgatan i Stockholm. “I dessa tider, då bildade människor bo som barbarer och som barbarer handskas icke endast med sina egna ägodelar utan också med dem, som tillhöra hela vårt folk, nutid och framtid, är ett vackert hem en sällsynt och svårförvärfvad gåfva, som bör noga skärskådas och mycket prisas” utgjuter sig af Petersens. Makarna Bennichs våning var nämligen inredd enligt de nya riktlinjer som kom att dominera 1900-talets första år och som verkligen klippte alla band med 1880-90-talens överlastade interiörer. I hemmet vid Regeringsgatan var snickerierna vitmålade och den annars så mörka salen glatt gulmålad. Huruvida fru Bennich tagit intryck av Carl Larssons Ett hem från 1899 förtäljer inte historien, men däremot är det bara att konstatera att både denna volym och Ellen Keys Skönhet för alla som kom året innan, gjorde mycket för att förändra inredningsidealen, även om de lägre klasserna var fortsatt förtjusta i mörka och tunga möbler som genom riktig dekorering hade ett dyrbart utseende.
Antika möbler, eller nya möbler i någon nystil eller kopior av de klassiska, var ytterst populära under många år.
1928 kom Bonniers Veckotidnings Lexikon för etikett och god ton och under uppslagsordet Hem finns en text som jag citerar i sin helhet. “Fina möbler och en dyrbar husinredning, skapar ej ett hem, men där takt och god ton besjäla hemmets innebyggare, kan man tala om såväl ett fint hem som ett gott hem. Där smakriktningen ledes av kulturkänsla och belevenhet, visa sig dessa egenskaper även i de döda ting, som bildar den yttre stommen till ett hem. […] – I ett hem , där allt gammalt pietetslöst ställes undan för nytt och modernt eller modernt antikt, och erkända mästares konstverk få vandra till vinden, medan obegripliga moderniteter hängas på väggarna, blir intrycket utställningslokal. Kall och hemlös verkar även en boning, där varje form av arbete sorgfälligt döljes, för att det skall se fint ut.”
Etikettbokens målgrupp var som ni förstår de högre samhällsklasserna, ty det var knappast många arbetare förunnat att gömma undan erkända mästares konstverk på vinden. Dessbättre har texten faktiskt en del att säga även vår tid. När nu inredningsidealet till stor del styrs av vår önskan att höja värdet på våra hem, finns det skäl att påminna om att det en gång fanns en tid när personlighet och arvegods hörde till de detaljer som inte saknade relevans när ett nytt hem skulle inredas. Det var en tid när möbler vara dyrbara, även om de kom från HSB eller KF.
Ett urval av moderna hem som med lätthet fås medelst sökmotor på internet
Dagens inredningsideal präglas också av det personliga, vilket uttrycks genom en stilfull men standardiserad blandning av nytt och gammalt, gärna danskt och inte äldre än 50-tal, om det inte rör sig om verkliga antikviteter, allt inramat av kritvita väggar . Golven bör vitpigmenteras eller mörkbetsas, ty naturligt patinerat trä antar lätt en konjaksartad ton som minner om ordinära golv. Tavlor och speglar placeras gärna på golvet och gardiner likväl som blommande krukväxter i granna färger bör reduceras till ett minimum. Resultatet av dessa ansträngningar blir naturligtvis tämligen likartat och verkar, för att citera BVT, utställningslokal.
Idag, när klassklyftorna är mindre och nästan alla kan köpa nytt tack vare lågpristillverkningen i utvecklingsländerna, är det inte svårt att följa med i trenderna. För en överkomlig slant kan man, inbegripet ett och annat besök på IKEA, skapa sig ett hem som liknar alla andras. Man kan inte låta bli att fråga sig vad Maj Sterner skulle ha tyckt om denna utveckling, när hon 1927 i Svenska hem i ord och i bilder formulerar sig “Det personliga är det förnämsta i ett hem. I kanslisekreterare och fru Peyrons hem gör detta sig i hög grad gällande, inte minst genom det pietetsfullt bevarandet av varje gammalt föremål som kommit från det gamla hemmet.”
På Döbelnsgatan 58-60 i Vasastan finns ett ovanligt hus (ett nästintill identiskt fast inte lika stort finns på andra sidan kvarteret, på Tulegatan). Byggnaderna är ritade av Axel Grönwall och Ernst Hirsch och stod klara i början av 1960-talet. Det som gör dem så speciella är att våningsplanen där vardagsrummen finns är 4 till antalet och övriga delar finns 6 plan. Detta gör att takhöjden är betydligt högre i lägenheternas sociala delar. Planlösningarna är följaktligen tämligen avancerat utformade och många lägenheter har interna trappor vilket ytterligare bidrar till trivseln. Här hittar ni planerna till våning 3,6 och 7 och här 1,4,3 och 5. Denna sektionsbild visar hur de interna trapporna och våningsplanen är konstruerade.
De flesta lägenheter är lite större, men det finns också några tvårummare som har ett stort härligt vardagsrum med fönster nästan från golv till tak. Jag är bra nyfiken på hur vardagsrummens fönsterpartier såg ut när husen var nytta. Eloxerad lättmetall hade börjat slå igenom på den tiden, men det är inte säkert de som sitter i huset idag är de ursprungliga. De mindre fönstren tror jag är i teak vilket är mycket tjusigt.
Interiört verkar huset ha varit tämligen påkostat med fiskbensparkett i vardagsrummen. Öppen spis dock vara i lägenheten på 7 trappor, tyvärr. Huset, som byggdes av Livförsäkringsbolaget svenska järnvägsmännen, är ägs idag av en bostadsrättsförening. Låt oss hoppas att det vårdas med omsorg.
För några dagar sedan påbörjades rivningen av Statens normalskola. Byggnaden stod klar 1950 och ritades av Paul Hedqvist och är en mycket fin byggnad i gult tegel med många vackra detaljer. På bilden ovan är det troligtvis aulan som börjat rivas.
Ytterligare en bild tegen från Svea Torn eller vad nu höghuset heter. Inte ens fönstren tas ut!
En del byggnadsmaterial tas ut från byggnaden innan rivningen. Jag vet dock inte vad det är förutom gullfiber som åker ut. Det finns mängder av fina detaljer i byggnaden, bl.a. inner- och ytterdörrar, trapp- och hallräcken, armaturer, men jag tror att det är mycket litet som sparas, om ens något.
Klicka på taggen Statens Normalskola nedan för att se fler bilder, bl.a. interiöra, eller läs vad jag skrev i Östermalmsnytt i våras.
Vid Studentbacken uppförde Stiftelsen Stockholms Studentbostäder ett fint komplex bestående av 3 höga huskroppar som binds samman med en lång, låg byggnad. Arkiteker var Hjalmar Klemming och Erik Thelaus och året 1960.
Tyvärr har byggnaden förvanskats kraftigt och tilläggsisolerats och klätts med plåt. Fönstren har blivit mindre och portarna bytts ut. Synd, detta var faktiskt ett riktigt fint hus.
Nynäs var ursprungligen namnet på hus som tillhörde Charlottendals gård i nuvarande Gröndal. 1880 såldes marken, ligger mellan Lövholmsvägen och Trekanten, och delades in i ett antal tomter i kvarteret som fick namnet Nynäs. Här växte en kåkstad fram med både bostadshus och industrier, till exempel Frosts hudar och G.E. Larssons Wört & Limpbageri. Byggnaden på bilden ovan låg vid Lövholmsvägen 57-59 och revs troligtvis i början av 1960-talet. Bilden är tagen av Lennart af Petersens och han bör ha stått på Lövholmsvägens norra sida, dvs nedanför de höga punkthusen vid Grenljusbacken.
En stor del av Gröndals äldre bebyggelse har utplånats, precis som de flesta andra kåkstäder i våra närförorter. I Gröndal finns dock en hel del träbyggnader från åren kring förra sekelskiftet bevarade. Dessa ligger framförallt i kvarteret Talman mellan Sjöbjörnsvägen och Utkiksbacken och minner om den tid som flytt. Byggnaderna, som påminner om grosshandlarvillor, bestod ofta en lite större lägenhet för ägaren och smålägenheter för fattiga arbetare. Idag är husen renoverade och jag gissar att många ettor slagits samman till rymligare våningar.
Vid Grönsdalsvägen, höjd med Lustigkullavägen, ligger 5 röda punkthus i tegel. De är 5 våningar höga och hade ursprungligen franska fönster men dessa är idag ersatta med balkonger. Husen uppfördes som barnrikehus för Stockholmshems räkning och har precis genomgått en genomgripande renovering. Fönstren har bevarats och energieffektivisertats, men balkongdörrarna kasserades tyvärr. Portarna har bytts ut mot nya av liknande modell. På bilden ovan ses den sista originalporten. Jag tycker att det är synd att man inte reparerar befintliga portar, det blir aldrig samma sak med replikor, även o med är välgjorda. Tyvärr får man nog anta att fast inredning som kök också kasseras och ersätta med något billigt och tidsenligt.
Jag köpte precis en bok om HSB som visade en del av deras produktion fram till 1954. Vilka fina hus som byggdes under denna tid! Tyvärr finns det så få kvar som är bevarade i ursprungligt skick och då tänker jag på portar, balkonger och fönster. Interiört är det nästan lika illa. Mängder av snickerier av hög klass har kastats ut och ersatts med moderna som både är sämre sett till material och utförande.
Jag har målat fönster och karmar. Under 1800-talet var det vanligt att färgen bröts i blått och blågrå fönster är därför inte alls ovanliga. Även utsidan kunde målas i någon liknande nyans. Ockra verkar dock inte va varit lika populär vad jag har förstått. Jag tycker blågrått är snyggt och beslöt mig för att bryta vit färg med lite blå och svart. Resultatet blev inte så dumt och jag målade två karmar och två fönster i den ena kammaren. När jag sedan skulle måla karmen och bågarna i den andra kammaren upptäckte jag att dessa bågar bara hade ett lager färg på sig och att de hade just den nyans som jag blandat till. Att jag inte noterat det tidigare förstår jag faktisk inte, men eftersom de var i rätt bra skick har jag inte brytt mig så mycket om dem. Skall bara kitta lite och måla om dem. Och rengöra dem från gamla färgrester!
Merparten av fönstren spikas fast med hästskosöm, men en båge i varje rum får beslag, handvarpa och stjärthake, så att de går stänga. Dessutom en stormhasp för vädring. Skall nog komplettera med en stormhasp i bakkant, där gångjärnen sitter, så man kan ha dem vidöppna.
Visst är det vackert? Bilden tog jag igår vid halv tolvtiden när jag tog en liten promenad. Antydan till dimma hade börjat stiga upp från åkrarna och det var tyst och stilla. Först såg jag inte månen, gick åt ett annat håll. Men när jag vände mig om såg jag ett starkt lysande klot. Oh, you crazy moon.
Här har vi kammare nummer två som också fått ett nytt fönster (andra är ännu inte bytt). Nytt och nytt, det är snarare gammalt. Jag vet inte hur gammalt men huset är från 1800 och glaset riktigt dåligt. Eventuellt byggde man om och förstorade fönstren på låt oss säga 1840-talet eller något senare. Nå, snyggt blev det iallfall och för att få bättre ljus i rummet plockade jag fram farfars och farmors gamla golvlampa som fick ny el indragen. Golvlampan har rektangulär fot i ljus björk men är i övrigt mörkbetsad. Snygg tycker jag. Numera det gulaktiga skimret från radion. Helheten blev inte alls dum
Nu är tre gamla fönster på plats igen och dessutom ett vindsfönster. Huset var verkligen ändrat karaktär! Jag vet inte hur gamla de är, men de skulle ev kunna vara från 1840-50-talen. I ett av rummen finns väggmålningar som makulerades med tidningspapper 1862 och då får man anta att de är äldre än så. Huset är byggt år 1800 och om fönstren var så stora redan då skall ja låta vara osagt. Bröstlisten på insidan, som är målad på väggen och avdelar övre och nedre fält, antyder att fönstren hade denna storlek när de målades. Hur som haver blev resultatet mycket fint. Inte minst är glaset otroligt vackert, trots att det faktiskt ser ut som flaskbottnar i vissa rutor. När det blåser och asplöven darrar blir effekten slående. Att få rätt proportioner på fönstren gör ju också mycket för både interiör och exteriör. 1960-talsfönstren var kvadratiska och det var inte så snyggt.
Huset har byggts om i omgångar. 1950 gjordes en lättare modernisering och då byttes alla fönster utom dem ni ser på bilden mot nya, lite bredare och lägre (dock inte kopplade!). 1965 byggdes det om fullständigt förutom de två hörnkamrarna. Där bevarades i princip allt utom fönster. I resten av huset höjds golvet och en trossbotten byggdes, nya snickerier, våtrum mm. Endast taket sparades. Innerdörrarna sparades dock och idag är de flesta återinsatta. 1965 år ombyggnad var dock fin på sitt sätt och mycket hantverksmässigt gjort. Alla stommar platsbyggdes och nya väggar till WC och avbalkning mellan kök och badrum var regelväggar med råspont på ömse sidor samt masonit utanpå. Stabilt och fint på alla de sätt. När jag tog bort toaletten i hallen återanvände jag väggen men smalnade av utrymmet och inredde garderober. På detta sätt bevarades känslan från 1965 i hallen, men den blev större och förvaring tillkom.
Det kändes inte helt lätt att byta ut fönstren från 1965. Det är inget fel på dem och de är egentligen rätt snygga. Tyvärr var de dock kvadratiska vilket inte var helt lyckad, framförallt i de två välbevarade kamrarna. Hade inte ursprungliga fönster funnits kvar och två rum varit bevarade hade jag aldrig återställt. Jag tycker att det finns stora kvaliteter i ombyggnader från efterkrigstiden och dem bör man vara rädd om.
Det återstår dock att göra en del åt insidan. Karmar är inte tillräckligt djupa så det behövs någon form av passbitar för att bygga på karmarna till väggens djup. Sedan skall lister monteras och innanfönster likaså. Karmar och bågar målas invändigt med en ljust blågrå nyans som var vanlig på den tiden. Innanfönstren är nytillverkade och får 4 mm energiglas. Det är rätt kallt här uppe vintertid och när det är minus 39 vill man gärna ha de någotsånär isolerat.
En bild tagen runt 1970 gissar jag.Även om mycket är sig likt så finns det en stor skillnad jämfört med idag och det är att höga björkar växt upp i en lång rad ungefär mitt emellan de två ladorna. Där går nämligen byns å, men den syns inte på bilden eftersom den ligger lite lägre än den omgivande marken. Björkslyet vid vattendraget har alltså givits fritt spelrum att växa sig stort och idag är de stora träd som skulle bli många kubikmeter prima björkved. Låt oss hoppas att de också blir det.
En bild tagen i mars 1932. Det är de första husen på Gärdet som är under uppförande. Antagligen påbörjades grundläggningen redan hösten 1931. Det halvfärdiga huset i bilden mitt, som nästan är under tak, är Strindbergsgatan 50. En titt i Bebyggelseregistret visar att många hus i anslutning till Valhallavägen stod klara redan 1932 så byggnadsverksamheten måste ha varit intensiv 1932. Förvånande nog anges byggåret för Vahallavägen 151 till 1931 och att det inte stämmer syns tydligt på bilden ovan.
Redan 1935 var kvarteren söder om Blanchegatan färdigbyggda och runt 1937 bebyggelsen vid Askrike och Brantingsgatan. Sedan återstod bara Gärdetshöjdens hus som uppfördes 1938-1940. En imponerande byggnadstakt tycker jag, framförallt med tanke på att husen murades för hand och mycket av indredningen gjordes i anslutning till byggnadsplatsen.
Den här bilden har några år på nacken och sedan den togs har mycket hänt. Nya hus har börjat väcka upp på det gamla gasverksområdet och sakta men säkert förvandlas det till ett modernt bostadsområde. Troligtvis blir det nog rätt fint, nest för att det finns så många vackra gamla tegelbyggnader sparade och de ger nog en viss karaktär även åt de nybyggda hus som är på väg att färdigställas. Jag skulle önska att man sparade mer på andra platser som förvandlas till bostadsområdet. Det hade man kunnat göra vid Norra station exempelvis, och på många andra ställen.
Det är inte alltid så lätt att vända blicken tillbaka. Ofta tänker man knappt en tanke när man kastar en blick över axeln, andra gånger är det mer plågsamt. Det som svider mest är nog insikten om hur snabbt åren går.
Man kan titta tillbaka några år, ett decennium eller ännu mer. Det som en gång var nuet är numera svunnet och man kan minnas hur det en gång kändes att tänka sig tillbaka.
Jag tänker ofta på alla som är döda. Det är inte speciellt sorgligt, mer vemodigt skulle jag säga. Hade de levat hade de varit väldigt gamla. Av den anledningen tycker jag om att vandra omkring på kyrkogårdarna och läsa på stenarna. Även namn jag inte känner till intresserar mig.
Och alla de som var unga när jag var liten, de börjar bli gamla nu! Det är så svårt att förstå. På 40 år blir en 30 åring 70. Enkel matematik, men inte så lätt att smälta när man upplevt det.
I Stureby ligger en ovanligt elegant villa från 1950-talets sista år. Den är uppförd i gult tegel med inslag av vad som ser ut att vara karosseripanel. På bottenvåningen hittar vi kök, kammare, matsal och vardagsrum med öppen spis. En trappa upp 4 sovrum samt ytterligare ett vardagsrum. Arkitekten bakom denna skapelse är Britt Pedersen som ritade detta hus för Märta Flodin 1957. Pedersen tog sin examen vid KTH 1954 och var i början av sin karriär verksam i USA, i Massachusetts och Los Angeles. Hon kom sedan att vara verksam i Lund, bland annat vid Arkitektskolan, LTH.
Så här beskrivs villan i Bebyggelseregistret: “Den välbevarade villan i Valskistan 10, som uppfördes 1957 efter ritningar av den kvinnliga arkitekten Britt Pedersen, är ett utmärkt exempel på den tidens strävan efter att förnya villaarkitekturen. Samtidigt är byggnaden påfallande exklusiv när det gäller arkitektur, material och detaljer. Utformningen är helgjuten. Det rör sig om en sluten, långsträckt och högrest huskropp där fasadernas gedigna gula tegel på ett effektfullt sätt kombineras med lackerat trä i utfackningar, balkongfront, entréer och fönster. Arbetade detaljer i smide liksom takets koppar förstärker intrycket. Villan är alltså mycket välgestaltad och har höga arkitektoniska och arkitekturhistoriska värden. Att byggnaden ritades av en kvinnlig arkitekt är ovanligt för tiden, och det bidrar till de höga unicitetsvärdena. Byggnaden har även miljöskapande värden och visar på ett pedagogiskt sätt stadsdelens utbyggnadshistoria”.
På ett äldre hus i Uppsala fann jag denna vackra balkong av betydligt modernare datum. Sent 30-tal eller tidigt 40-tal skulle jag gissa. Originella och dessutom bevarade, inte det vanligaste! Jag tror dock att Uppsala har landets största urval av ursprungliga eller korrekt renoverade balkonger. En eloge till dem!
Det är i mitten av 1970-talet. Till vänster i bild sitter farmor i något kulört och syntetiskt i den grå soffan som snart kommer målas grön för att matcha de nya tapeter som farfar passar på att sätta upp när hon är inne på sjukhuset. Bredvid henne sitter moster Hildur som var farmors syster och bodde i grannbyn. Intill dem sitter brodern John som bodde barndomshemmet ytterligare en by bort. Av detta hem minns jag bara en kökssoffa med galonklädsel, om nu inte mitt minne spelar mig ett spratt.
Av födelsedagsfirandet minns jag inte något alls men så var jag nog inte mer än 5 år gammal när det gick av stapeln. När jag ser dem idag känns det så avlägset, men det gjorde det inte i mitten av 1980-talet när jag var ung. Det är inte så lätt att förlika sig med att tiden går, och det var det säkert inte för farmor heller. Det fanns alltid något vemodigt över henne som jag nog inte tänkte så mycket på då, men som jag däremot funderar på nu. Farmor fick två döttrar som dog i mycket späd ålder och hon hade problem med sin höft. Och så hade hon nog det personlighetsdraget. Över moster Hildur var det mer fart och fläkt. Tyvärr hamnade hon på långvården och jag minns knappt när hon dog, antagligen efter farmor. Bäst minns jag moster Agnes, antagligen levde hon längst och så var hon en smula speciell. Hon var laestadian och en smula barsk, respektingivande. Farmor var inte barsk, hon var snäll. Alltför snäll kan man kanske tycka, för hon gav min syster så många sockerbitar att hon ett år hade 13 hål ett år och det var ju inte så lyckat.
När farmor och farfar hade dött i början av 1980-talet flyttade vi sommartid över till deras hus. In bland deras blommiga tapeter och syntetgardiner. Två av rummen var dock omoderna och där var lite mer gammeldags med möbler från 1930-40-talen. Tyvärr minns jag inte riktigt hur det såg ut då, rummen har möblerats om så många gånger sedan dess så minnet är diffust. En gammal bäddsoffa med tillhörande bord och stolar kommer jag ihåg, och ett mörkbetsat linneskåp från 1930-talet. En sak finns kvar än idag och det är en rullgardin med stora blommor i grått och blått. Den får mig att tänka på Den blå rullgardinen, även om den naturligtvis såg helt annorlunda ut. Men det gör inte något alls.
Här ett väldigt fint hus på Lidingö, på Torsvikssvängen. Det stod klart 1946 och ritades av Anker-Gate-Lindegren och har, eller hade, väldigt snygga balkonger. Tegelfasaden, porten, fönstren, allt är fint. Så här vackert kan 1940-tal vara när det inte renoverats sönder.
Trion Ancker-Gate-Lindegren fick i uppdrag att tillsammans med Göran Sidenbladh ta fram en stadsplan för Torsvikshöjden. Denna fastslogs i december 1943 vid krigsslutet verkar byggnadsverksamheten ha tagit fart. Många av husen ritades av nämnda trio och uppfördes av byggmästarn Olle Engkvist. Framförallt tycker jag att tegelhusen blev riktigt lyckade. 40-talets byggnader håller över lag hög klass precis som de tidiga 50-talets hus och därför bör man vara mycket varsam när det är dags för ombyggnad.
Nu har jag satt in ett av de gamla fönstren från 1800-talet. De nya från 1960-talet var egentligen rätt fina, men med fel proportioner. Hade jag inte haft bågar kvar hade jag nog låtit dem sitta kvar även om det inte såg så bra ut i alla rum precis. När fönstren byttes ut sattes de även högre upp eftersom en trossbotten byggdes i vissa rum. Detta gör att jag inte kan sätta in de gamla på rätt höjd vilket gör att de sitter väl högt i de två rum som inte byggdes om och fick höjt golv. Karmarna är dock nya och jag är mycket nöjd med dem. De tillverkades i ett snickeri i en grannby.
De gamla är oerhört vackra med sitt munblåsta glas så jag är hemskt nöjd. Det återstår dock en hel del jobb. Bland annat sätta papp på väggen och måla likt befintliga målningar. Sedan skall foder mm på plats och naturligtvis måste panelen lagas i på utsidan. På det stora hela gick det dock smidigt.
Det verkar dröja innan de gamla industribyggnaderna i Lövholmen rivs och förvandlas till bostadsområde, vilket antagligen innebär en modern och fräsch sjöstad. Visserligen har Cementa slutit ett avtal om att sälja tomten till Besqab och Järntorget, under förutsättning att de får en ny tomt och innan det är löst tar det nog några år. Dessutom räknar Cementa med att en flytt tar 5 år att genomföra! Av den anledningen verkar det väl optimistiskt med säljstart runt 2018/2019 som Besqab räknar med.´
Många av byggnaderna på området är intressanta, bland annat den gamla kolsyrefabriken. Vissa kommer att få finnas kvar, bland annat Beckers gamla byggnad och Färgfabriken, men däremot ser det mörkt ut för många andra. Hela Cementas anläggning kommer rivas. Der är naturligtvis inte lätt att spara allt, om man vill ha in många bostäder och därmed hög exploatering av detta välbelägna område, men jag tycker att man bör försöka vara lite varsamt. Bevara mycket och komplettera med höga hus istället.
Förenade Kolsyrefabrikerna var en sammanslagning av Svenska Kolsyreindustri AB och Neumüllers kolsyrefabrik och bildades år 1900. Anläggningen på Lövholmen var i drift till fram till 1988 och har sedan dess tror jag den mest använts till konstnärsateljér. Kolsyrefabriken är en fantastisk anläggning som borde bevaras, men frågan är dock hur mycket av dess charm som kommer att bevaras om den repareras och förvandlas till bostäder eller kommersiella lokaler.
Rundlogar är imponerande byggnader. Runda är de visserligen inte, men de har åtta sidor och därmed närmar de sig cirkelns form. Dena loge är dock på glid. Plåttaket har börjat lossna och nog ser den ut att ta satt sig något. Dessutom verkar porten vara på drift. Syn på så rara ärtor.
