Publicerat

Sommarkväll och jag vandrar hemåt

Sommarnatt

Det är sommarnatt och himlen är ljus. Villa- och Floragatorna ligger öde och på Karlavägen känner jag en söt doft från en buske. Klockan närmar sig halv tolv och jag är på väg hem från jobbet.

Det är sorgligt att våren är över och att syrenernas blommor snart är ett minne blott. En tröst är att stan snart kommer dofta sött av schersminens tunga smultrondoft. Den älskar jag!

I torsdags satt jag i en koloniträdgård i Tanto och såg solen sakta vandra mot Högalidskyrkans tvillingtorn för att sedan försvinna ned bakom söders brokiga siluett. Det var sommarens första kväll och jag hade återvänt från en dagsutflykt till Uppsala. Efter ett snabbt ombyte, förvandlades jag till vinsamariten och tog tåget upp på söder, fullastad med is och diverse dåligheter. Apropå det, så hette Flustret i Uppsala Lilla fördärvet innan smeknamnet Flustret blev det officiella. Ytterligare en krog fanns i denna stad i mitten av 1800-talet och den hette Stora fördärvet. Man visste då att döpa syltorna på den tiden.

Publicerat

Långsamt försvinner färgen för evigt

Rosvik

Förra sommaren tog jag en del polaroidbilder, men jag tyckte inte om dem. Filmen är så dålig att färgerna sakta börjat blekna bort. Om ett år går den inte längre att använda, men jag har å andra sidan ytterst få exponeringar kvar.

Övre Sjulsmark

När jag tittar på dem nu tycker jag att de är vackra. Bleka och skira som gamla minnen som hotar att försvinna i den eviga glömskan.

Rosvik

Ibland undrar jag om det verkligen är en kamera som tagit bilderna, eller om det är en camera obscura, ty de saknar verkligen den realism som man kopplar samman med begreppet fotografi.

Sjulsmark

Huset är rött. Gräset är grönt. Så förhåller det sig i verkligheten, men inte i en drömvärld.

Publicerat

En Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Lennart Tham är ingen känd arkitekt idag, trots att han ritat mängder av hus. Ett par av dem ligger vid Klarabergsgatan och gränsar mot Klara kyrka. De är fina representanter för en den eleganta 50-talsarkitekturen.

Tham titade också åtskilliga villor och bland annan denna flotta skapelse som ligger på en höjd vid Vätterns strand. Fasaden är putsad och taket belagt med eternitskiffer. Som ni ser är delar av fasaden helt uppglasad.

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Mot gatan däremot, är intrycket ett annat. Fönstren är små och sparsamt utplacerade. Fasaden påminner om en mur, men ger ett tilltalande intryck tack vare det asymmetriska utförandet som förstärker tomtens ojämnhet.

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Inne i vardagsrummet har en öppen spis placerats vid fönsterväggen. Vardagsrummet är det rum som syns längst till höger på bilden högst upp. Notera också de svävande fönsterbänkarna som monterats på två olika höjder.

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Matsalen ligger intill vardagsrummet och dessa rum förbinds med en trappa, ett galleri, och det arbetsrum som syns i bildens fond. Taket i sällskapsrummen är i vitkalkad, ohyvlad furu. Golvet i vardagsrummet av grå kalksten, i galleri och entré av bonat tegel samt i matsalen av grå glasmosaik med tegelfris.

Ytterligare en trappa finns i villan och den går upp till sovrumsvåningen. Här en bild som visar på det dekorativa trappsmidet, ”Domaredansen”, av skulptör Niklas Göran. Avslutningsvis planritningen på denna småländska praktvilla (observera det välplanerade/välplacerade serveringsrummet!).

Publicerat

Gunnar Leches fina funkis i Luthagen

Gunnar Leches Uppsala

Under åren 1920–1954 var Gunnar Leche stadsarkitekt i Uppsala vilket gjorde att hans inflytande över staden var stort. Längs med Luthagensesplandenen i stadsdelen Luthagen finns några av de främsta exemplen på Leches funkiskonst, inte minst de vackra balkonger som prydde en stor del av produktionen under andra halvan av 30-talet. Se hur smäcker konstruktionen är och hur de dubbla handledarna kragar ut. Notera också den planterade förgården!

Gunnar Leches Uppsala

Vid samma gata finns denna gårdsfasad som där balkongerna lyser med sin frånvaro. Istället är trapphuset ordentligt uppglasat mot gårdens lummiga grönska, en grönska som är rikligt förekommande och ger området sin karaktär.

Gunnar Leches Uppsala

Mellan esplanaden och Skolparken fann jag detta hus som verka innehålla både små ettor och lite större våningar. Notera trapphusets fönster!

Gunnar Leches Uppsala

Börjegårdarna heter detta stora komplex vid Skolparken och Börjeplan. Byggnaden uppfördes av byggmästare Anders Diös och är det allra finaste exemplet på Leches funkisarkitektur. Sockeln är i svart skiffer och fasaden går i grått och grönt. Balkongerna är eleganta och fönstrens utformning varierar på ett ypperligt sätt. Jag tycker mycket om detta komplex!

Gunnar Leches Uppsala

På Luthagen finns det även en del enklare hus som denna byggnad i 3 våningar med delvis inredd vind i form av en attikavåning (man skulle också kunna kalla det för en frontepis ). Arrangemanget är inte alls tokigt, men ovanligt på hus från denna period.  Här är balkongerna lite enklare, men då de är ur de ursprungliga (eller identiska) ger de likväl ett mycket tilltalande uttryck.

Publicerat

Siri Derkert, en intressant konstnär!

Moderna museet öppnade i dagarna sin stora, retrospektiva utställning med Siri Derkert som jag är mycket nyfiken på!

Denna ständigt nyfikna, arga och engagerade konstnär skapade i mitten av 60-talet en kartong som var ett montage i bla silkespapper och metallband. Detta verk överfördes sedan till en textil vävnad av väverskorna hos Handarbetets vänner. Resultatet är placerat i Höganäs stadshus sessionssal och det är den ni ser på bilden ovan.

Verket handlar om den hotande miljökatastrofen som hotar förstöra fåglarnas sång. I bildens högra hörn finns den utopiska framtiden, där friska djur lever i en ren natur.

När Siri Derkert närmade sig sjuttio år, tog hennes karriär som konstnär ny fart. Mellan sjuttio och åttio gjorde hon ett flertal monumentalverk, det mest kända är blästringarna på Östermalmstorgs tunnelbanestation. Hon har även dekorerat Sverigehuset, skapat kvinnopelaren på T-centralen och gjort skulpturen Ren luft, rent vatten.

På äldre dagar brann Siri verkligen för kvinno- och miljökampen. Hon drog sig inte för att racka ned på kvinnor som utförde handlingar eller gester, som bottnade i den traditionella kvinnorollens lust att behaga mannen. Hon älskade också Elin Wägners Väckarklocka, som förutom kvinnokampen, pläderade för fred på jorden och fred med jorden.

1959 hade Siri praktiskt taget vunnit en tävling om utsmyckening av Ängbybadet, när juryn enades om att hon var för gammal (69). Siri fick dock i samma veva ett uppdrag att smycka ett elevhem i Bredbyn. Till detta verk göt hon 1×1 meter stora betongplattor i sin ateljé. Åldern var inte något som hindrade Siri, som herrarna i juryn trott.

Jag blir en smula avundsjuk på Siri, som hela livet arbetade och var nyfiken, slogs för sina ideal och hela tiden gick vidare. Så tycker jag att man skall leva sitt liv. Dock anar jag att personen Siri inte var helt lätt att handskas med, men åt det är det inget att göra.

Här en intervju med Siri från 1968. Lyssna!! En mer engagerad 80-åring får man leta efter.

Läs också Birgitta Rubins recension av utställningen i Dagens Nyheter och Joanna Persmans i SvD.

Publicerat

Paeonia suffruticosa, vårens skönhet

Buskpion och syren på Villagatan

När jag promenerade hem från jobbet för ett par dagar sedan passade jag på att ta en bild på Villagatan, där doften av syren och buskpion just nu ligger tung. Runt hörnet, på Östermalmsgatan, är en trädgård fylld starkt doftande syrener, i lila och vitt. man blir nästintill bedövad.

Tänk att buskpionen gått mig förbi under alla år! Dess blommor är stora och doftar starkt. Färgen är kraftigt ljusrosa och delikatare blommor har jag knappast sett. Kronbladen är som den allra delikataste textil och fluffigt faller de i mjuka, böljande vågor. Men underbart är ytterst kort.

Tänk, nu är jag ledig i tre dagar! Jag har jobbat varje kväll sedan i torsdags förra veckan och på dagarna har jag pluggat. Igår kväll masade jag mig till Mejanfesten på Färgfabriken och var allt lite ansatt i morse. Min hundraåring var mycket nöjd över att jag roat mig så och lät besviken när hon hörde att jag skulle stanna hemma denna fredagskväll. Jag lovade dock att skärpa mig och ta skadan igen på lördag. Med det lät hon sig nöja. Hon är en utmärkt dam förresten. Alert och mycket nyfiken på det mesta. Och så är hon tokig i sport. det hade jag inte väntat mig av en dam som klätt vår f.d. kornprinsessa.

Publicerat

En skulpturpark till Carl Milles minne

Millesgården

Jag har varit på Millesgården som jag härmed utnämner till en av Stockholms vackraste platser. Utsikten är slående och från terrasserna syns cisternerna vid Ropsten. Kontrasten är slående och helt effektfull.

Millesgården

Skulpturparken är terrasserad  i olika nivåer och grönskan är precis så väl tilltagen att den inte på något sätt konkurrerar med Milles skulpturer. Se bara på bilden ovan, där lagerträden står i stram givakt i sina terrakottakrukor.

Millesgården

Men det är klart att det är skulpturerna som gör Millesgården och detta är en av mina favoriter. Tyvärr har jag glömt dess namn. De unga gossarna jagar fram i det brungröna vattnet med en sällsynt frenesi.

Millesgården

Guds hand! Ett alltigenom vackert verk med ett utomordentligt vackert namn. Huruvida den atletiske unge mannen är på väg till pärleporten, eller inte fick komma in, förtäljer icke historien.

Millesgården

Människan och Pegasus! Som liten älskade jag de grekiska gudasagorna och ser fortfarande Orfeus släpa sin Eurydike upp från de dödas rike, men så vände han sig om och hans älskade drogs åter ned och han återsåg henne aldrig.

Millesgården

Platsens skönhet är som ni kan se obestridlig. Trappor, terrasser, skulpturer, buskar, träd, stenläggning och kolonner. Intet att förbättra.

Millesgården

Bågskytten, ett av Milles mest välkända verk. Ursprungligen gjordes det för Liljewalchs konsthall.

Avslutningsvis två bilder. En på Olga och Carl Milles grav och en föreställande Willian Penn.

Publicerat

Fredhälls solbestrålade lyxkaserner

Fredhäll

Fredhäll må vara något av Stockholms riviera, ty här badar de funktionalistiska lyxkasernerna i solljus. Lyx var kanske att ta i, ty de flesta våningar på denna adress är 1:or och 2:or. Den balkongkonst som i vissa fall finns bevarad och de strama, ljusputsade fasaderna gör dock att området framstår som betydligt tjusigare än det egentligen är.

Fredhäll

Se bara på dessa balkonger, vars rundade front skjuter ut från söderfasaden för att komma så nära vattnet som möjligt.

Fredhäll

Tydligare än så här kan väl knappast en balkong från 30-talets senare mitt illustreras. En enkel infästning i stålbalken som omger betongplattan fixerar den sinuskorrugerade balkongfronten ,ed en enkel överliggare. Dock verkar plattan vara renoverad och dessvärre inte målad i fasadens färg. Men nog är de vackra, de stora hörnbalkongerna som får huset att påminna om en atlantångare.

Fredhäll

Bakom Atterbomsvägen ligger Stagneliusvägen och där tronar detta stora och nyrenoverade hus. Mot söder finns några av områdets större lägenheter som jag gärna skulle lägga vantar på om jag hade möjlighet. Det är sällan man ser så lyckade fasadrenoveringar som detta hus har beståtts med. Det är bara att önska att fler fastighetsägare gör på detta sätt (om inte som HSB gjort med sina f.d. vackra kåkar i området).

Publicerat

Stal syrenerna och gav dem till tant

Här sitter jag och är trött! Inte underligt ty jag jobbar varje kväll nio kvällar på raken och på dagarna pluggar jag. Vi har en inlämning i estetikkursen den 1 juni och fram till dess är det fullt upp.

Idag har jag agerat blomstertjuv. En tant, som inte kan gå ut och stjäla blommande syrenkvistar själv, bad mig om hjälp. Först tänkte jag sno dem på Lill-Jans Plan, men så blev jag rädd att någon arg östermalmskärring skulle komma utkutandes, så jag tog dem i parken vid Tre Liljor i Vasastan istället.

Annat som hänt mig på sistone är att en taxijävel prejade mig så att jag var tvungen att tvärnita, ty annars hade den lilla skorven till hemtjänstbil blivit mos. Hade jag vågat och haft Pontiacen, hade jag kört efter den jäveln, tryckt gasen i botten och gjort mos av taxibilen. Så arg var jag. Urk, vad jag avskyr den stilen. Avskyr gör jag också alla väglöss som kör 20-30 på FEMTIOVÄG.

Ja, så såg en utställning med Albert Watsons bilder på Fotografiska. Han hade tyvärr plåtat enormt många Vouge-omslag. Säkerligen bra för hans kassa, men inte var de då speciellt intressanta. Än märkligare att någon kommer på idén att ställa ut honom. Rekommenderas följaktligen ej!

Och nu lite rolig läsning. Klicka här. Det är en fantastisk historia! Läs också kommentarerna!

Publicerat

Spektrum: den svenska drömmen. Tidskrift och förlag i 1930-talets kultur

SpektrumJag fick alldeles nyss ett tips om en ny bok, en bok om förlaget Spektrum. Förlaget är tämligen bortglömt idag och att jag ens känner till det beror på att det var Spektrum som gav ut von Krusenstjernas  Porten vid Johannes och Älskande par när Bonniers vägrade fortsätta ge ut romanscykeln. Spektrum gav dock ut ytterligare upplagor av von Krusenstjernas verk men för dessa fick hon inte ett öre. det fanns ormar även i det idealistiska förlagsparadiset.

Bakom Spektrum stod bl.a. paret Myrdal, Josef Riwkin (bror till fotografen Anna), Karin Boye, och Gunnar Ekelöf. Många av dem hade en bakgrund i den socialistiska organisationen Clarté. De var  också praktiskt taget grannar i det nybyggda området Atlasområdet i Vasastan. Tyvärr har jag inte läst boken om Spektrum, men enligt förlagets text, skakades de av konflikter och kärleksaffärer och jämförs dessutom med Bloomsburygruppen.Jag tror att de flesta sammanslutningar av denna typ råkar ut för dessa problem. Likadant var det t.ex. i Fogelstadsgruppen.

Hur som, ta och läs boken, den är med största sannolikhet mycket intressant. Vad jag kan se är den också snyggt formgiven. Förutom Fogelstadsgruppen, kan jag rekommendera att läsa om Futurum, möbelfirman vid Norr Mälarstrand som är ytterligare ett exempel på en intressant 30-talsföreteelse.

Publicerat

Ryska ambassaden, en helt linjeskön betongkoloss gömd i lugna Marieberg

Ryska ambassaden

I Marieberg, intill DN-komplexet, ligger sedan början av 70-talet Ryska ambassaden. Ni som avskyr betong kan sluta läsa nu, ni andra kastar längtansfulla blickar mot den stora sal som ligger till vänster i bild, högst upp i huset. Stora fönster, från golv till tak och något som jag misstänker är eloxerad aluminium. Snyggt!

Ryska ambassaden

Ser nu betongglaset som lagts in i fasaden och som kanhända markerar ett trapphus? Putsen är ljusrosa och är så ljus i solskenet att den blivit överexponerad.

Ryska ambassaden

Här ses tydligt glasbetongen. Arkitekturen är, med västerländska mått, inte särdeles representativ för sin tid, tidigt 70-tal. Jag tycker om den ändå. Och hur fint är det inte med våren skira grönska som senare på sommaren döljer än mer av denna tämligen okända ambassadkoloss.

Ryska ambassaden

Mot söder finns balkonger omväxlande med fönster. Denna del är dock rätt dold bakom grönskan, men jag antar att man har en flott utsikt över Mälarens vatten.

Ryska ambassaden

Här en detaljbild av balkongerna som vetter åt nordväst. Skarpskurna och nästan guldfärgade. Brons är nog en mer korrekt benämning, men å andra sidan är det lätt att associera guld med Ryssland.

Ryska ambassaden

Ytterligare en vy. Skuggorna är långa, ty solen står redan lågt. Jag tycker det är så vackert med de skarpa vinklarna, den ljusrosa putsen och det eloxerade.

Men vem var arkitekten? Jag har försökt ta reda på det, men helt misslyckats.

Publicerat

Stadsbyggnadskontoret tar tid på sig

Fasad Rindögatan 8Jag fick ett mail häromdagen som gällde en klagoskrivelse jag skickat till Stadsbyggnadskontoret (SBK) och som var dem till handa den  6/10 2009. Först den 16/5 2011 gjordes en inspektion och beslut fattades. 1 år och sju månader senare, det får man säga är en rundligt tilltagen handläggningstid! Orsaken till min skrivelse var att ett av få helt välbevarade och tillika väl underhållna hus på Rindögatan skulle få sina fönster utbytta mot nytillverkade dito i aluminium. Då Gärdet är klassat som riksintresse och samtliga hus är grön- eller gulklassade, skulle man kunna förvänta sig att detta borde ogillas av SBK.

Men icke! Istället konstaterar handläggaren att ”de nya fönstren överensstämmer med de ursprungliga och inte kan anses ha påverkat byggnaden yttre utseende avsevärt i plan- och bygglagens (PBL) mening”. Här går våra åsikter isär. De ursprungliga karmarna och bågarna var utförda i trä, smäckra och utan mittpost (här en bild på ett identiskt fönster). De nya är i metall, har klumpiga bågar och mittpost. Grönklassade byggnader på Gärdet, får, enligt PLB 12§, inte förvanskas. I 13§ förklaras detta närmare: ”Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär”. Det berörda huset är tyvärr bara gulklassat, vilket innebär att 12§ endast är delvis tillämplig enligt regelverket och jag antar att det är detta som SBK gått på. Tyvärr är det så att av husen norr om Askrikegatan, är det endast 7 som grönklassats. Vad det beror på vet jag inte, men kanske har det att göra med att det var över 20 år sedan detta gjordes.

Jag misstänker att det är helt lönlöst att överklaga och skulle verkligen önska att regelverket vore strängare. Det hela är dock en smula problemetiskt, ty jag kan tycka att man som fastighetsägare borde ha friheten att förvalta sin byggnad efter eget tycke och smak och jag är inte säker på hur jag skall resonera mig ut ur denna logiska knipa. Frihet kontra regelverk är en knepig historia. Dock kan jag tycka, att så länge man reparerar sin fastighet på ett icke estetiskt tilltalande vis, och dessutom slösar med resurser (istället för att måla om och ev sätt in ett energiglas i inre bågen!), bör man räkna med att få smäll på fingrarna. Att äga och förvalta ett vackert Gärdeshus är verkligen ett privilegium och med det följer vissa plikter.

Publicerat

En dagsfärd upp till det fagra uppland

Uthus

I lördags satte jag mig på tåget och reste till Upsala för att sedan sätta mig på en buss och bege mig rakt ut i spenaten, till den byggd som fått ge namn åt Vendeltiden (550-800 efter Kristus). I Husby klev jag av bussen och vandrade sedan en kilometer eller två längs med en slingrande väg som kantades av välskötta åkrar där grödan redan börjat gro. Ett gammalt lätt medfaren verkstadsbyggnad passerades och jag tog naturligtvis en bild.

Pontiac Grand Prix

Efter att ha hämnat bilen från sin vinterförvaring åkte jag mot Vendels kyrka och strax intill, fick jag en helt fantastisk lunch som slår det mesta jag bjudits på i lunchväg. Så gott! Att återigen köra amerikanskt var roligt, men så ovant! Efter att ha tillbringat vintern i en liten skorv till bil, en manuellt växlat liten Toyota IQ, kändes det helt absurt att sväva fram en en 5,5 meter lång amerikanare.

Hus

Färden fortsatte sedan till Upsala där jag fick mig ett par mycket trivsamma timmar och tillfälle att se många vackra byggnader, inte minst funktionalistiska, men dessa lämnar jag därhän denna gång. Runt domkyrkan var det mycket vackert. De ålderdomliga kvarteren och den kuperade terrängen var en stor del av områdets charm. Inte långt därifrån, var dock det mesta av de äldre byggnaderna rivna och arkitekturen allt annat än tilltalande, bortsett från några modernistiska pärlor.

Ett annat hus

Och grönskan! Prunkande och vackert var vad det var. Häggen i full blom och syrenerna med svällande knoppar. det är så synd att denna vackra tid snart är förbi.

Nation

Nationshus finns det över allt i denna gamla studentstad. Här vad jag tror är smålands nation. Tyvärr har jag glömt arkitektens namn. Alvar Aaltos vita skapelse var också en riktig pärla, ja, inte bara det, en underbar byggnad som jag skall presentera närmare i framtiden.

Publicerat

Lars Israel Wahlmans vackra kyrka!

Engelbrektskyrkan

Engelbrektskyrkan! Arkitekten bakom denna helt utomordentligt vackra kyrka, är Israël Laurentius Wahlman, mer känd som Lars Israel Wahlman.

Engelbrektskyrkan

Wahlmans nationalromantiska byggnader hittar vi både här och där, men frågan är om inte Engelbrektskyrkan är hans allra bästa verk. Inte minst läget är tacksamt, det  vill säga på klipporna högt över Karlavägen.

Publicerat

Vitsipporna blomma redan sent i april

Vår och vitsippor

Ett par dagar innan Valborg begav jag mig ut i skogarna vid Kaknäs för att titta på min tidiga vårfavorit: vitsippan. markerna var helt vita och träden alldeles skirt gröna.

Vår och vitsippor

Egentligen hade jag velat lägga mig i den vita bädden, men det hade varit synd på de vackra blommorna. Istället gick jag nästintill som på tå för att skona de skira blomstren.

Vår och vitsippor

Likt en insjö hade smältvattnet samlats i en sänka där det var både mörkt och lite kallt. Och som det doftade av jord och fukt!

Vår och vitsippor

Jag styrde stegen mot djurkyrkogården som jag fann förra våren och fotograferade, fast då i svartvitt. Jag ville fotografera den igen, i färg. Och jag ville se hur bilderna skulle ta sig ut om jag upprepade min fotosession ett år senare. Ett år är lång tid och jag antar att man om man förändras, förändras också ens sätt att se på världen.

Vår och vitsippor

De är vackra, gravarna. Lugnt och stilla är där också och vardagar syns knappt någon människa till.

Publicerat

Ja, låt oss nu gradera medelklassen!

Anette Kulleberg har undersökt överklassen (Överklassen i Sverige, Tiden 1974), jag tar mig an medelklassen med hjälp av Harry Martinsons Nässlorna blomma och lämnar här mitt bidrag.

Av medelklass finns fyra slag:
1. med bildning och piano
2. med bildning men utan piano
3. utan bildning men med piano
4. utan både bildning och piano
Familjen ovan tillhör med största sannolikhet grupp 1.

Det är inte svårare än så.

Publicerat

Oh, the voices burnt, the voices gold

När jag var på fest i fredags lyssnade vi på John Foxx (han var dekorativ!). Av någon anledning hade jag helt glömt bort att jag själv faktiskt lyssnat på honom en gång.

Foxx var Ultravox förste sångare. De där ögonen och den där profilen är väldigt mycket 80-tal för mig (som brukade kisa mest hela tiden bara för att få smala ögon). Lustigt nog har jag först på äldre dagar fått den frisyr som jag skulle ha haft då det begav sig. Man gör inte alltid allt i rätt ordning. Men titta på videon! Syntarna är inte dumma alls i den här låten och melodin är suggestiv, dock är ljudet rätt uselt. Lyssna också på No one driving och Miles away.

Publicerat

Gunter Sachs, jet set-ikonen, är död

Under tre år i slutet av 60-talet var Gunter Sachs gift med Brigitte Bardot som vid den tiden var en av de största europeiska filmstjärnorna. Igår sköt han sig av ännu okänd anledning i sitt hem i Gaastad, 78 år gammal.

Sachs var något av en stilikon och jag minns honom väl från de kändistidningar som jag ibland fick bläddra i på 70-talet. Då var han omgift med svenska Mirja, blondin och f.d. fotomodell. De var alltid på väg, fångades av fotograferna på flygplatser, stränder och nattklubbar. Rik var han naturligtvis, hans far ägde ett stort företag och hans mor var dotter till Wilhelm von Opel (bilmärket). Förutom att roa sig och leda familjeföretaget, ägnade han sig åt både fotografi och dukumentärfilmsskapande.

Här några bilder på Sachs och Bardot: Ett tjusigt par, liggandes på en solbädd, vid ett casino, med en lättklädd Brigitte, Brigitte i läderkortbyxdress.

Publicerat

Lill-Jansskogen en stilla morgon i april

Lill-Jansskogen i april

Var dag jag går till skolan, promenerar jag genom Lill-Jansskogen. Ofta är jag alltför sömndrucken och orkar alls inte ta till mig den vackra omgivningen utan det är först när jag går hem, som noterar omgivningen. Om det inte är snö och strålande sol förstås.

Lill-Jansskogen i april

På väg hem är det dock en helt annan femma. Då har min hjärna vaknat och jag är innerligt glad att det är så vackert i vår herres hage. Har jag kameran med mig, passar jag också på att fotografera. Den dag jag tog dessa var det för första gången snöfritt, men naturen var fortfarande helt död.

Lill-Jansskogen i april

Denna dag var lugn och stilla och endast nere på järnvägsspåret såg jag antydan till liv. En banarbetare gick längs med rälsen. Kanske märkte han inte att han blev fotograferad.

Lill-Jansskogen i april

Min bästa plats längs med denna morgonpromenad är viadukten över järnvägen som går genom genom skogen bort till Värtan. Den är otroligt vacker, i sten och lagom ansatt av tidens tand. Dessutom skiftar den i höstens alla färger tack vare mossa och lav.

Lill-Jansskogen i april

Och hur farligt vore det inte att handlöst kasta sig ned på spåren, men istället, ur askan i elden! fångas upp av de strömförande ledningarna? Vilken tur att den pålitliga plåtskärmen skyddar mot detta fatala sätt att sluta sina dagar!

Publicerat

Yolanda Christina Gigliotti blev Dalida

Uppvuxen i Egypten, men av italiensk börd, blev Dalida ett namn redan i mitten av 50-talet när hon korades till Miss Egypt. Några år senare, efter att ha flyttat till Paris,  etablerade hon sig som grammofonartist och hade drivor av hits, bl.a. Romantica och Lazzarelle.

Men det var år 1973 som en av hennes mest välkända sånger spelades in. Tillsammans med Alain Delon gjorde duetten Parole, parole. Låten hade ursprungligen gjorts av Mina i Italien, men Dalidas och Delons inspelning blev enormt stor i Frankrike och på andra håll i Europa. Jag tror dock att jag själv föredrar Minas.

En annan Dalida-klassiker är Bang bang. Originalet skrevs av Sonny Bono och spelades in av Cher och Nancy Sinatra. På 70-talet gjorde Dalida både disco (den första får sägas vara J’attandrai) och arabisk musik. Lyssna på Salma ya salama som var en av de första arabiska storsäljarna av en västerländsk artist.

Privatlivet var inte lika lyckat som karriären och 1987 tog Dalida livet av sig, vilket både hennes första man och två av hennes älskare gjort före henne (Luigi Tenco var en av dem).

Publicerat

Och så fick HSB risbastu av hovrätten

Ribershus

Jag sitter i en källare i Fredhäll, närmare bestämt på ett av stadens borgeligare pensionärsboenden. Vädret är tämligen uselt, och regnet strilar utanför min källarglugg. Eftersom jag en gång bott här ute, är det dock roligt att återse området, även om det hade varit trevligare om jag kunnat ta en promenad utan att drabbas av syndafallet.

För en tid sedan skrev jag om bebyggelsen vid Ribershus och det extraordinära huset på Tessins väg 1, det första i raden av höghus byggda av Eric Sigfrid Persson i slutet av 30-talet. HSB Sundsfastigheter planerade nämligen en ovarsam upprustning för att samtliga lägenheter, även de helt ursprungliga, skulle få modern standard med fula kök och usla material (här nyligen tagna bilder från en lägenhet i ursprungligt skick). Detta upprörde mig mycket och jag var tämligen arg, ja förbannad till och med. Jag skrev till diverse blaskor, men ingen ville ta in min text, så istället ringde jag Stadsbyggnadskontoret (SBK) i Malmö och Malmö Museer. Efter kontroll visade det sig att HSB inte lämnat in någon bygganmälan, vilket krävs, och att SBK och museet kommit överens om att en antikvarie skulle närvara vid renoveringen. Detta verkade dock helt ha ignorerats av HSB. SBK lovade dock att genast ta tag i ärendet och det var minsann mer än jag hoppats på. Ofta är de på tok för slöa, åtminstone här i Stockholm.

Samtidigt hade de boende i huset överklagat renoveringen och krävt individuell besiktning av samtliga lägenheter och tro’t eller ej, men hovrätten gav hyresgästerna rätt. Om min insats spelat in i denna prövning, vet jag inte. Jag är hur som väldigt glad att HSB:s planer stött på patrull och att viss fast inredning kanske kan få vara kvar. Köksstandaren, t.ex, är så hög i ursprungligt utförande att ett utbyte är onödigt och dessutom skulle det kosta åtskilligt att återskapa liknande snickerier. Byggfabriken har erbjudit HSB sina tjänster och ett fördelaktigt pris, men de var inte alls intresserade. Troligtvis är HSB mer inne på att skapa moderna hem i stil med Västra hamnens nybyggen.

Nå, det återstår att se hur detta slutar. Fortsättning följer!

Publicerat

Gärdeshusen i duggregn och dimma

Gärdeshus i dimma

En lätt dimma har sänkt sig över Gärdeshusen och ett stilla duggregn kommer och går. Det är vår och snön är snart ett minne blott. Det är ett helt fantastiskt väder som jag tycker mycket om.

Gärdeshus i dimma

Tyvärr används inte längre de plaskdammar som finns mellan vart och vartannat hus. Endast regn och smältvatten strilar nu där barn en gång lekte. Men även ödsligheten har sin charm.

Gärdeshus i dimma

Ser ni, det grönskar i gräsmattan! Vårens första blomster har gjort entré utan att göra alltför mycket väsen av sig. Diskret öppnar de sina kronblad, helt utan de fanfarer som ackompanjerar de blå scillorna vid Floras kulle.

Publicerat

Ty en drömbok köpte jag i folioformat

Våren är här, tänker C W Scheele

Det finns saker och ting i vår värld som irriterar mig. Alla slags livscoacher till exempel.

Om jag förstått saken rätt, kan man idag lyckas med det mesta, bara man tar sig en coach till hjälp. Av denne filur lär man sig formulera ett eller flera mål och får sedan hjälp att fokusera så att man kan nå dithän. Eftersom svensken i allmänhet önskar bli ungefär vad alla andra vill bli, skulle det kunna bli lite trång om saligheten. När jag funderar på detta kommer jag att tänka på den så kallade folkaktien, teliaaktien, som gemene man uppmanades att köpa för att på så sätt göra en god affär. Det finurliga med aktier är att för att någon skall kunna köpa billigt och sälja dyrt, måste någon göra precis tvärtom.

Att säga att vi kan bli allt det vi drömmer om, att vi har framtiden som i en liten ask om vi bara anstränger oss, är det inte att lägga lite väl stor press på en människa? Jag förstår det inte alls och har aldrig haft någon klar plan. Istället har jag låtit tiden ha sin gång och tänkt ”att om herren vill” och så har det gått som det gått och jag har ingen större anledning att klaga, trots att jag varken är stenrik eller framgångsrik i min karriär. Detta innebär dock på intet sätt att jag saknar framtidsdrömmar.

Något konservativ som jag är, kan jag inte låta bli att undra när det skall bli på modet att tänka på andra än sig själv, att kanske rentutav försaka något för att göra en annan människas lycklig.

Jag tror att även outtalade drömmar, att ägna sig åt make believe, kan vara nog så verkningsfullt.

I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Publicerat

Ett av de vackraste rummen i staden

Tekniska nämndhuset

Titta på detta vackra rum i Tekniska nämndhuset på Kungsholmen. Interiören är ett praktexempel på den sorts 60-tal som jag gillar. Ett vackert ljus, lite lätt rustik utsmyckning och släta väggar samt takbelysning som faktiskt är snygg. Korridorens ena sida är helt glasad mot en ljus och öppen gård och naturen ute och inne flyter samman. Stengodsreliefer på väggarna är skapade av Gunnar Larson.

Tekniska nämndhuset

Jag har förstått att många tycker att Tekniska nämndhuset är fult, men jag håller inte alls med. Byggnaden är estetiskt mycket tilltalande och materialen är inte alls dumma. Man får anta att gemene man kommer att uppskatta komplexet om 50-60 år.

Enligt Wikipedia byggdes Tekniska nämndhuset under åren 1962-1965. Arkitekter var Nils Sterner och Carl-Olof Deurell.

Publicerat

Halmgult! Men är det höst eller vår?

Råggul åker

Är den inte fin bilden? Jag tycker mycket om att det är svårt att se om det är vår eller höst och så älskar jag den halmgula färgen. Förra sommaren växte här korn, men nu blir det vall. När man sår in kornet på våren, sår man samtidigt gräsfrö, men eftersom kornet är starkare, är det först andra året, när kornet har skördats, som gräset växer sig starkt. Efter ungefär 3 år av höskördande, är det dags att plöja och så korn igen.

Inte för att jag vet om alla gör på detta sätt, men så gjorde vi iallafall och så gör vår arrendator.

Här uppe i norr är det inte längre någon snö, den är borta sedan en vecka tillbaka. Ytterst ovanligt för dessa breddgrader får man säga. Vackert är det ändå, ty jag är svag för den döda perioden efter snön och innan grönskan.

Och nu blir det reklam! Det gäller som ni kanske förstår min nya telefon. Jag beställde en iPhone 4 och fick den igår och tro det eller ej, men jag är förbannat nöjd. Lätt att använda, snygg och gedigen. Och en tämligen bra kamera, får man nog säga. Bilderna duger iallfall att användas i det lilla format som jag använder mig av när jag tar snap-shots till bloggen. Naturligtvis kan man inte jämföra den med en bra analog kamera, men det hade jag inte väntat mig. Dock att den klarar motljus och reflexer rätt dåligt.

Och så kan vi lyssna på (Gonna) Cry you out of my heart. Ella Fitzgerald och Delta Rhythm boys.

Publicerat

Och för sin vackra dotter – huvudbry!

lovisienstadt

Det luktar av linolja i mitt kök, ty jag har oljat in mina köksbänkar! Eftersom jag reser bort ett par dagar passar jag på att göra detta så att de hinner torka ordentligt. Ytan blir så fet och vattenavvisande efter denna behandling att det liknar då ingenting.

Imorgon, eller snarare idag på morgonen, tar jag flyget norrut för ett par dagars semester. Skönt, synd bara att det skall bli kallt och dåligt väder. Närmare nollan har jag fått för mig. Roligt dock att jag skaffat modern telefon och nu kan fotografera snap-shots! jag är mycket belåten.

På bilden ses Lovisienstadt fullt upptagen med att repetera inför utlandsresan. Hon och GBS har nämligen åkt till Afrika och skall förhoppningsvis åka (kanske har de redan åkt!) längs med Zambezifloden! Jag har föreslagit att de skall lyssna på denna helt antika dänga. Den är på intet sätt modern.

Publicerat

Bonn-Karl och vårens skira grönska

Bonn-Karl och vårens skira grönska

Dessa gamla bilder, tagna med den sedan länge nedlagda filmtypen Polaroid 669, utgör de första i färg som någonsin har publicerats av det konservativa och dekorativa kuttersmycke som går under namnet Bonn-Karl. I en skogsbacke full av vitsippor, lika vacker som Getsemane, vilar vår vän i den lätt disiga vårsolen.

Bonn-Karl och vårens skira grönska

I de sydländska skogarna, långt borta från slitet på ladugårdsbacken, får Bonn-Karl andas ut innan vårbruket tar vid och de ljusa nätterna jagar bort sömnens vackraste drömmar.

Bonn-Karl och vårens skira grönska

Åh, om dessa sippor funnes i den norrbottniska skogsdungen eller i sluttningen intill logen hemmavid! Men semesterresor till sydligare breddgrader är som ni vet på intet sätt ofarliga. När morgondagen gryr, ligger Bonn-Karl livlös i en spegelblank insjö. Och fåglarna kvittra.

Publicerat

De Chevreuses af intriger uppfyllda lif

Louis Batiffols underhållande skildring av Hertiginnan de Chevreauses ”skiftesrika och af intriger uppfyllda lif” översattes till svenskan av Anna Bagge och utgavs 1914 av Wahlström och Widstrand. Detta är en mycket underhållande volym, inte minst för det helt fantastiska språk som troligtvis till stor del är översättarens förtjänst (och naturligtvis tidens).

Madame de Chevreuse, eller hertiginnan av Chevreuse, som var den titel hon fick i sitt andra äktenskap, var dotter till Hercule de Rohan (hertig de Montbazon) och Madeleine Lenoncourt. Modern dog redan efter två år (men hade dock hunnit med att bedra sin man) och Marie de Rohan fostrades av guvernanter och en far som ”visade sig oförmögen att förkväfva dessa ödesdigra anlag, och till följd av detta dubbla arf, lade Marie de Rohan redan tidigt i dagern ett tjusande koketteri och ett farligt lättsinne”.

Madame de Chevreuses första man var hertig de Luynes  (Charles d’Albert de Luynes) och när han avled, gifte hon om sig med hertig de Chevreuse och det är under detta namn som hon gått till historien. Redan under sitt första äktenskap, blev hon utnämnd till Annas av Österrike överhovmästarinna och det var tack vare vänskapen med drottningen, som madame de Chevreuse kunde ägna sig åt stora livsintresse: intrigen. Författaren Batiffol fortsätter: ”Ingen har såsom hon utvecklat konsten att uppfinna förvecklingar, förstora dem, trassla in dem och tack vare sina relationer och makten av sin personliga tjusningsförmåga skapa politiska faror, hvilka utgjorde Richelieus ständiga oro”.

Listan på madame de Chevreuses intriger kan göras lång. Hennes första stora plan var att ersätta Ludwig III med hans egen bror, Gaston d’Orleans. När inte detta lyckades, blev hon som följd därav förvisad från Frankrike, men med hjälp av charm och list togs hon åter till nåder och firade återkomsten till det franska hovet genom att starta intriger mot kardinal Richelieu. Dessemellan hade hon skapat en kärleksaffär mellan drottningen, Anna av Österrike, och hertigen av Buckingham som var på besök i Frankrike.

Jag är svag för biografier vars form anknyter till romanens och detta är ett utmärkt exempel på böcker i denna genre. Att läsa den är lite som att läsa en kioskroman, vilket på intet sätt är en nedlåtande kommentar. Rekommenderas kan också Nancy Mitfors bok om Solkungen (Ludvig XIII) som dessutom är försedd med mängder av vackra färgbilderplanscher.

Publicerat

Raymond Voinquels franska kort

Franska kort och franska kort. De flesta franska kort föreställer damer, men Raymond Voinquel var en fotograf som stundtals ägnade sig åt herrarna. Raymond Voinquel fotograferade många av filmens stjärnor, men ibland slog han sig lös och tog bilen ut på La Campagne för att ägna sig åt det manligt lättklädda.

Bland de dåtida stjärnor som förevigats märks bland andra Jean Cocteau, Jean Marais och Louis Jourdan. Modellen på bilden intill får dock betraktas som okänd. Fotot är utmärkt; inte minst miljön och den unge mannens snygga kläder som man får anta är en god representant för dåtidens gatumode.

Bland hans bilder finns också rena nakenbilder som denna. Den är onekligen artistisk och som jag gillar siluetter av träd mot en dramatisk himmel kan jag inte annat än tycka om den. Huruvida han tog mer explicita bilder för sitt eget arkiv, har jag dock ingen aning om.

Läs mer om Raymond Voinquels här, eller bildgoogla!

Publicerat

Il paradiso tu vivrai se tu scopri

Det är påskafton och jag är något trött och ansatt. Långfredagens lidande förflyttades som av en slump till påskaftonen. Fredagens tillställning var dock både uppsluppen och mycket rolig.När jag promenerade till jobbet vid halv fyratiden gassade solen och i Stureparken hade det japanska körsbärsträdet slagit ut. Så vackert!

Från det ena till det andra: har ni hört talas om Patty Pravo? Prado är italienska och slog igenom 1966 med en cover på Sonny and Chers But your mine: Ragazzo triste. År 1969 kom Il paradiso som jag tycker har sina fördelar. Åtminstone just nu är den rätt oemotståndlig, framförallt älskar jag trummorna. Flöjten kunde man dock klara sig utmärkt utan.

Il paradiso, tu vivrai, se tu scopri, quel che hai, non ti accorgi che, io amo gi? te.
La vita e’ cosi? tu quando non hai, vuoi avere di pi? e dopo che hai, ti accorgi che tu, fermarti non puoi, e vuoi quel che vuoi.

Och här ett YouTube-klipp med Il paradiso! Och ytterligare ett med Ragazzo triste.

Jag älskar verkligen påsken med alla sina helgdagar. Här i stan är det dessutom behagligt med det lugn som brer ut sig så snart alla förflyttat sig till landsorten.

Läste ni att Annalisa Ericsson dött? Nog för att hon var gammal, men jag tycker likväl att det var tråkigt. Längre karriär är det nog få som har haft.  Hon verkar ha varit en tämligen speciell person, ingen mjäkig liten tant. Sist jag såg henne, för två tre år sedan, märktes det att hon åldrats. Hon såg nästintill blid ut och jag tänkte att nu har hon nog inte långt kvar. Snygg var hon dock fortfarande. Hon verkade aldrig ha åldrats som de flesta andra, smal, elegant och vacker var hon under alla år. Denna minidokumentär, som jag hittade på YouTube, är inte alls dum. Se den, eller på in på SR Minnen där det finns flera radioprogram att lyssna på. Eller läs denna intressant text som säger en de om hennes karaktär. Jag har åtminstone den ena av hennes memoarböcker som jag tänker läsa om igen och ber att få återkomma i ämnet.

Publicerat

It’s spring and like an easter parade

Syskonbarn

Här sitter jag och snörvlar! Mitt påskträd har gett mig pollenallergi vilket inte är att undra på, ty det är ingen liten buske. Dessutom har jag oljat in köksbänkarna m ed linolja. Det hela doftar för mycket för mina klena näsborrar.

Påsken är en högtid som jag gillar, till skillnad från nyår och midsommar. Förra året var jag uppe i en kyrkstad uppe i Norrbotten. Solen sken och snön smälte och jag hade plockat fram bilen ur vinteridet. I år är jag i stan, ty jag skall jobba som samarit under påskhelgen. Har jag berättat om farmors hemsamarit? Hon haade flera, men den jag minns bäst var tant Elna. Hon hade ofta blommiga blusar och långbyxor i något strykfritt. Det var mot slutet av 70-talet och det fanns knappt några begränsningar i hur mycket hemhjälp man kunde få. Elna skötte både farmor och oss och ibland fick vi följa med henne hem till den lilla villa som hon och hennes man låtit bygga i utkanten av byn. Under verandan fanns en liten jordkällare och där hade Elna skivor från sin ungdom. Jag älskade dem som hade en hund på etiketten, och det kan man ju förstå. Musiken har jag helt glömt, men det enda jag kommer ihåg var att en av dem var sprucken och en annan var en julskiva. Möjligen var det julskivan som var sprucken. Tyvärr flyttade Elna från byn i början-mitten av 80-talet. Hennes man var otroligt svartsjuk och kunde inte tåla att hon arbetade utanför hemmet och det blev skilsmässa. Huset brann så småningom ned och idag finns bara ett litet uthus kvar.

Nu är tanken att jag skall skriva på min estetikuppgift! Sedan skall jag på lunch på söder och imorgon är det stort kalas efter jobbet (jo, samariten vet att roa sig!). Till råga på köpet, får jag besök av GBS, som mellanlandar här på sin väg till Afrika.

Glad påsk och här ett klipp från Easter Parade!

Publicerat

I pray for evening just to be with you

Karl Gerhards reseskrivmaskin

Jag lyssnar på Twilight Time, men denna gång med Roy Eldridges orkester (inte med Platters!). Den är visserligen instrumental, men likväl hör man när man promenerar i skymningen:

Heavenly shades of night are falling, it’s twilight time. Out of the mist your voice is calling, it’s twilight time. When purple colored curtains, mark the end of the day, I hear you my dear at twilight time

Here in the after-glow of day, we keep our rendez-vous beneath the blue. Here in the sweet and same old way, I fall in love again as I did then

Skymningen! När våren gjort entré, men kvällarna fortfarande är kärva och kalla, är himlen i norr djupt blå när klockan passerat nio och mörkret sänkt sig. Det är kallt och buskarna har ännu inte slagit ut. Endast lökväxterna och forsythian blommar i den unga natten. Det är då jag promenerar längs med övergivna gator i Östermalms bostadskvarter.

Men nu har jag tagit mig hem, druckit te och bläddrat igenom några mappar med gamla kamerabilder från förra året, den period när jag satt på kontor och hade tjänstemobil (vilket ord!). En dag var jag på Stadsauktioner och då tog jag ett foto på Karl Gerhards reseskrivmaskin som var till salu. Visst är det fint med väskan som hör till och som försetts med den koncisa adressen SALTSJÖBADEN? Strandpromenaden 16 lär ha varit den korrekta adressen för hans s.k. kråkslott. Någon dag skall jag visa bilder från hans originella hem som av någon anledning fick den benämningen i pressen ( förmodligen var det han själv som var upphovsmannen). Gerhard hade även en Luxor Diplomat och om den kan man läsa här.

Publicerat

Alfred Stieglitz fotograferar New York

Jag fick en fin present för en tid sedan och det var en fotobok med Alfred Stieglitz bilder från New York (av Bonnie Yochelson för Seaport Museum N.Y.). Stieglitz började fotografera i Tyskland redan på 1880-talet och blev med tiden en av de mest välkända fotograferna i USA. Han låg också bakom de påkostade tidskrifterna Camera Notes och Camera Works som jag gissar betingar åtskilliga dollar på marknaden idag. Det var i Camera Works som Edward Steichen på allvar slog igenom. Tidningens bilder var för övrigt högklassiga och reproducerades medelst den bästa av fotogravyrer.

Efter att ha läst en del om Stieglitz borde jag kunna sammanfatta hans karriär på ett tillfredsställande sätt, men dessvärre är jag alltför trött. Förutom tidningarna, låg Stieglitz även bakom den piktorialistiska rörelse som kom att kallas för Photo-Secession och som även resulterade i galleriet Little Galleries of the Photo-Secession.

Gifte sig gjorde han också, två gånger. Första frun älskade han inte, däremot den andra som under många år blev hans musa. På sin ålders höst fotograferade han New York från sitt fönster och dessa bilder ingår i boken jag nu läser. Där finns också bilder tagna redan på 1880-talet och de är rent fascinerande. Att denna stora stad kunde te sig så lantlig!

Stieglitz och Steichen skall jag be att få återkomma till en annan dag, ty piktorialismen är verkligen något för mig. Bildgoogla hans bilder så länge!