En morgon begav jag mig ut mot Kaknäs och Lidingöbro. Jag parkerade bilen och begav mig in på en stig i den av vitsippor fyllda skogen. Grönskan var fortfarande skirt grön, ty det var lövträd i denna vackra skog. I en glänta låg en låg byggnad som sett sina bästa dagar.
Jag gick längre in i skogen som med ens ljusnade. Plötsligt stod jag framför ett hav av sippor som lysta vita i denna ljumma vårmorgon när allt var stilla. Jag stannade och betraktade härligheten, ty det var obeskrivligt vackert.
Efter en stund gick jag ytterligare några steg in i denna vårgröna sal. Jag såg mig omkring och stod med ens som förstenad, ty jag befann mig på en skogskyrkogård som jag inte visste fanns.
Överallt stod små och lite större kors utspridda. Här och där syntes en och annan sten i det mindre formatet med en enkel inskription. Men det fanns inga raka rader och de grusade gångarna lyste med sin frånvaro på denna friluftsbegravningsplats. Det var så vackert!
Jag gick närmare och läste vad som stod på stenarna och korsen och förstod med ens att detta var en plats för sällskapsdjur. Det var en djurkyrkogård.
Det var här som August Blance begrov sin hund år 1860 och sedan dess har tusentals djur fått sin sista viloplats i den vackra marken i krokarna av Kaknäs.