Det finns saker och ting i vår värld som irriterar mig. Alla slags livscoacher till exempel.
Om jag förstått saken rätt, kan man idag lyckas med det mesta, bara man tar sig en coach till hjälp. Av denne filur lär man sig formulera ett eller flera mål och får sedan hjälp att fokusera så att man kan nå dithän. Eftersom svensken i allmänhet önskar bli ungefär vad alla andra vill bli, skulle det kunna bli lite trång om saligheten. När jag funderar på detta kommer jag att tänka på den så kallade folkaktien, teliaaktien, som gemene man uppmanades att köpa för att på så sätt göra en god affär. Det finurliga med aktier är att för att någon skall kunna köpa billigt och sälja dyrt, måste någon göra precis tvärtom.
Att säga att vi kan bli allt det vi drömmer om, att vi har framtiden som i en liten ask om vi bara anstränger oss, är det inte att lägga lite väl stor press på en människa? Jag förstår det inte alls och har aldrig haft någon klar plan. Istället har jag låtit tiden ha sin gång och tänkt ”att om herren vill” och så har det gått som det gått och jag har ingen större anledning att klaga, trots att jag varken är stenrik eller framgångsrik i min karriär. Detta innebär dock på intet sätt att jag saknar framtidsdrömmar.
Något konservativ som jag är, kan jag inte låta bli att undra när det skall bli på modet att tänka på andra än sig själv, att kanske rentutav försaka något för att göra en annan människas lycklig.
Jag tror att även outtalade drömmar, att ägna sig åt make believe, kan vara nog så verkningsfullt.
I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.
Jag växte aldrig upp i en miljö där det var viktigt att bli något, åtminstone inte mer än att få ett \"hederligt\" arbete. Genom åren har jag haft en rad olika tjänster som såväl haft sin charm som sina tröttsamma nackdelar. Alla arbeten har liksom sprungit in i mitt liv på ett närmast slumpartat vis – vilket inte gjort mig något alls. Ty någon karriär har jag aldrig brytt mig och jag har ju fortfarande mycket svårt att göra det även om jag har mina framtidsdrömmar; drömmar som förvisso mer handlar om frihet och självständighet i arbetet än stora inkomster. Häromveckan hade jag besök av en ganska inskränkt person, en ung jurist, som på ett ganska otrevligt sätt frågade mig varför jag arbetade där jag arbetade och vad som var \’planen\’. Jag kunde inte annat än känna mig uppgiven inför min gäst, som tog rollen som just den typ av tröttsam livscoach du beskriver i din text, och orkade knappt öppna munnen på hela kvällen. Det var nog just tanken på \’mål\’ som tycktes mig, om inte vedervärdig, så åtminstone bära på en alltför bitter smak för att jag skulle vilja suga på den karamellen.
Vilken bra kommentar! Precis så är det för mig också. Just ordet plan råkar jag ofta ut för och det är enormt tröttsamt. Jag tror att det är vanligare bland yngre människor än bland äldre, men kanske har jag fel. Unga människor verkar helt upptagna med att skapa sig ett varumärke som ett led i karriären. Det viktigaste måste väl vara att man trivs och har det bra i nuet? Just nu, när jag jobbar som hemsamarit, trivs jag förträffligt, precis som sommaren 2003 när vi öppnade fiket på Söder. Som du skriver handlar det mycket om frihet och självständighet – åtminstone är det så för mig. Pengar lockar mindre, huvudsaken man klarar sig. Dock skulle jag gärna ha en skulpturpark uppkallad efter mig som minne.
För att inte tala om vad man missar om man hela tiden går spikrakt fram, rakt på målet. Tror inte på detta nya ideal.
Med en spikrak plan hade jag nog spenderat mindre tid sovandes på soffor men det är inte utan att jag undrar vad som är slutmålet för alla målfokuserade typer. Låter som ett recept på livskriser och bryska uppvaknanden lagom till pensionsåldern.
Man kan ju tycka att det är bättre att ha kul under vägen, än att bara sträva efter ett mål som man kanske inte ens kommer fram till. Om det inte vore för att jag tycker att fånga dagen är ett så urbota fånigt uttryck, skulle jag kanske säga det.
Mycket bra talat Bonn-Karl och Vicomte! Ja, ibland behöver man inte säga mer än så. Jag håller med till fullo!
Veckans ”Nya vågen” handlar till viss del om detta. Lyssning rekommenderas!
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3048