På Byggfabrikens blogg skriver jag med jämna mellanrum och denna gång har jag totat ihop ett hemma hos-reportage från mitt barndomshem. Hoppas ni får er nyfikenhet stillad!
Konsten att mangla sitt linneförråd
Att mangla är visserligen inte speciellt svårt, men det är heller inte helt lätt om man saknar grundläggande kunskap. Denna guide bör räta ut de flesta frågetecken.
Inledningsvis bör det påpekas att många moderna textilier är av alltför dålig kvalité för att det skall vara någon idé att mangla dem. Det är mycket stor skillnad mellan gammal högkvalitativ lakansväv och de bomullstyger som t.ex. säljs på Åhléns och Hemtex idag. Påslakan är det för övrigt tämligen lönlöst att behandla på detta sätt.
Innan plaggen manglas skall de tvättas och torkas. Det är viktigt att man försöker släta till textilierna så mycket som möjligt när de hängs på tork. Torktumla ej! Servetter och tabletter bör i vissa fall mätas upp innan tvätt och sedan sträckas efter tvätt så att de återfår sina rätta dimensioner.
Jag börjar med att beskriva hur man manglar lakan för att sedan förklara hur man behandlar handdukar, örngott och andra korta textilier.
Tvätten skall inte vara helt torr när den manglas. Har den blivit det, fuktar man den med en blomspruta eller stänkflaska. Används stänkflaska är det klokt att rulla ihop textilierna så att fukten fördelas jämnt.
Vi sedan lakanet dubbelt längs med längdriktningen så att det blir hälften så brett och upprepa proceduren så att ett långt lakan med endast 1/4 bredd blir resultatet. Montera fast ena änden i tvättstugans lakanssträckare om sådan finnes och sträck lakanet ordentligt.
Rulla sedan ut mangelduken, men inte mer än som behövs för att fästa lakanet. Mangelduken skall INTE vara helt utrullad när man manglar lång textil, endast en liten del skall rullas ut, endast så pass att man kan fästa lakanet. Starta sedan mangeln och låt lakanet rullas på valsen. Håll gärna med fingrarna i lakanets sidor för att spänna det under pårullningen. Detta minskar risken för veck. Låt sedan mangeln gå i ett par minuter så att lakanet blir riktigt slätt. Rulla sedan ut mangelduken genom att slå till backen. Lakan vikes lämpligen en till två gånger på längden och rullas sedan ihop. Är det ett överlakan med spets, försök få spetsen synlig så att man kan skilja dessa lakan från underlakanen.
Örngott, handdukar, servetter, små dukar, tabletter m.m. manglas med helt utrullad mangelduk vilket innebär att man matar ut mangelduken och sedan lägger på textil efter textil så länge mangelduken räcker till. Det är viktigt att man försöker släta ut alla veck så ordentligt som det bara går. Mangla sedan ett par minuter och rulla ut mangelduken. På bilden ovan är det ett örngott som är på väg in i mangeln. Notera banden som händer ned. M.h.a. dessa knyter man ihop örngottet. Vik sedan örngotten på lämpligt sätt så de ryms i linneskåpet och krusa gärna örngottsbanden.
Handdukar manglas precis som örngott och andra korta textilier. Dessa viks till en tredjedels bredd. Vik sedan ytterligare en gång fast på längden så att även den decimeras en tredjedel.
Här ses resultatet av en tvättsejour. Från vänster till höger ses två örngott, två handdukar och 2 över- och två underlakan. Nå återstår bara att krusa örngottsbandet, men den instruktionen får ni söka på annat håll.
En nattlig triptyk med fotogenlampa
Detta verk kallar jag Triptyk med fotogenlampa (!). Bilderna är inte nytagna, ty de togs redan i vårvintras.
Vi skulle ha herrmiddag och vad krävs inte för en lyckad herrmiddag? Ni har helt rätt: kaffeflickor!
Dessa kaffeflickor kom med pannacotta och hade helt försumbara vita förkläden samt en liten snibb i håret. Kaffeflickorna @beverlylesley och @theresebohman kom dock inte med på bild. Däremot ser ni @bjorn_carlsson, @ravejagarn och @obetald_praktik med min lilla billiga fotogenlampa.
Until the real thing comes along
Nu tror jag bestämt att sommaren är slut. Det regnade i natt och temperaturen har lagt sig på en betydligt lägre nivå. Men med är möjligt att solen snart tittar fram igen. Jag tänker dock parkera mig i soffan och läsa Harpsundsmordet, den andra Balderson-deckaren om Stadsrådet. Det är min första av denna okände författare och jag är mycket nyfiken på om det är en bra bok, eller en trist och ointressant.
I lördags firade vi Björn och där tog jag bilden ovan. Igår var jag mycket trött. Idag har jag fått ett hårstrå från ögonfransen som skaver i höger öga. Illa! ty jag har dessutom fått någon slags ögoninfektion och kan inte ha min lins och är därför halvblind. Irriterande.
Och nu över till något helt annat. Det skadar inte att gräva i sitt skivbibliotek. 1942 spelade Billie Holiday in Until the real thing comes along och I cover the waterfront. Vid den tiden stod inte Billie Holiday särskild högt i kurs hos Columbia så det dröjde till efter kriget innan de gavs ut, ty då hade hon fått stjärnkontrakt på Decca. Så här ser etiketten ut.
I’d lie for you
I’d sigh for you
I’d tear the stars down from the sky for you
If that isn’t love, it will have to do
Until the real thing comes along
Until the real thing comes along
I cover the waterfront
Avslutningsvis en mycket fin 50-talsvåning vid Gustav Adolfsparken. Observera den öppna spisen i en alkov i vardagsrummet. Även hörnrummet med påkostad fast inredning är värd att beundras. Jag skulle gärna bo där!
En Norrbottensgård med två ansikten
För 20 år sedan jobbade jag som hemsamarit i några byar utanför Luleå och åkte runt mellan gamlingarna. 20 år är lång tid och de åldringar jag då skötte var födda i början av 1900-talet. Jag kan inte tänka mig att någon av dem ännu är i livet. Det var inte dumt att åka runt i byarna på sommaren och se alla gamla hem som då fortfarande fanns kvar. Tyvärr varken antecknade eller fotograferade vilket jag ångrar idag. Men vissa minnen finns dock kvar.
Ibland hjälpte jag också till på servicehuset och där bodde tre damer: Dina, Hanna och Esther. Dina hade jobbat på mejeriet innan hon gifte sig. Hanna var på något sätt släkt med Helge Eriksson i grannbyn vars fru Iris gav namn till den kalv som sedermera blev det koskinn som nu ligger på golvet hemma hos mig. Esther hade varit prästfru i Småland men var nu änka och mycket ståtlig, även om minnet inte var det bästa. Hennes hållning och Selma Lagerlöfhåret var föredömligt.
Men nu kommer jag bort från denna texts egentliga ämne; mitt återbesök i en av byarna denna sommar. Det är klart att jag passerat många gånger sedan dess, men aldrig har stannat till och promenerat runt.
Gamla Norrbottensgårdar finns det gott om i dessa trakter, men de flesta är helt ombyggda. Den ni ser på bilden ovan är inget undantag vilket inte hindrar att den å många sätt ger ett ålderdomligt uttryck. Den gamla pardörren har dock en helt ovanlig placering, ty den borde ha suttit i mitten.
Betraktar vi gårdens baksida, ser vi hur sliten brädfodringen är och hur länge sedan det var som en pensel berörde plankor och fönstervirke. Fönstret till höger i bild är dock det enda på denna långa fasad och det är mycket ovanligt. Här borde det ha varit triss i smäckra enkelglas.
Mot byavägen vänder lanthandeln sin fasad, ty detta hus har en gång i tiden apterats till affär fått ett ljust och funktionalistiskt uttryck. Den högra delen är dessutom utbyggd för att skapa en större butik.
Ser ni hur en mörkare färg så sakteliga börjat tränga igenom den vita? Runt entrédörren har det ädla träslaget (är det ens ädelt och är det isåfall teak?) torkat och blivit sprött. Tunna, vita gardiner hindrar helt insynen och jag undrar vad som gömmer sig därinne. Kanske finns än rester kvar på lagret?
Affären var stängd redan för 20 år sedan, men mitt emot fanns en modernare butik som fått tegelfasad. Idag är dock även den stängt och ombyggd i villastil med fula fönster och hiskelig panel.
Det är åtskilligt som är vackrare i minnet.
Ernest Newman, Tristan och Isolde
1928 lät man spela in Wagners opera Tristan och Isolde. Inspelningen gjordes i Bayreuth med Bayreuth Festival Orchestra och Karl Elmendorff. Det var en redig utgåva, totalt 20 stycken 12-tums 78-varvsskivor. Två av skivsidorna innehöll dessutom en kort beskrivning operans uppbyggnad och olika teman. Det är en kultiverad herre vid namn Ernest Newman som står för berättandet.
I min garderob fann jag en av dessa skivor. Den ena skivan utgörs av Ernst Newmans tal och den andra upptar början på 2:a akten. Lyssna, det är en intressant utläggning och en fin inspelning.
Ernest Newton about the motives and their functions in the opera
Act 2. Prelude and opening scene
Jag måste villigt erkänna att inte visste något om Nanny Larsen Todsen så jag googlade och fann att hon dog det år hon fyllde 98 år och det var 1982. Om henne står också att läsa att hon ”räknas som en av 1900-talets ledande högdramatiska sopraner och Wagnersångerskor, världsberömd inte minst för sin gestaltning av Wagners Brünnhilde och hon var länge den enda sångerska som där sjungit alla de ledande sopranpartierna i Nibelungens ring”. Även Lauritz Melchior var mig obekant men om honom finner jag inte mycket att säga.
Är det konst eller verklighet vi ser?
För länge sedan besökte jag Lust och last på Nationalmuseum. Det var vernissage och jag tog några bilder. Eftersom jag inte framkallat någon film på månader, dröjde det till idag innan jag fick se resultatet.
Jag tänker att det skulle vara på sin plats att lyssna på Giuseppe de Luca som sjunger Caro mio ben bella fanciulla under tiden man betraktar dessa bilder (det är ett nytt grepp – multimedialt).
Jag måste säga att jag är förtjust, ty konsten och verkligheten flyter samman i de mörka rummen. Vad säg t.ex om denna vackra komposition?
Som vår herre skapade honom, visar den atletiske mannen upp sin vackra kropp och vänder sig bort från den yppiga dam som utan blygsel visar sin fylliga barn. Och runt dem ses människor som siluetter.
Ser ni de mörka kropparna som inte låter sig skrämmas av de kroppsdelar som svävar högt upp i taket. Det är mina vänner.
Bukowskis vintage- och juvelauktion
Jag har alltid handlat begagnat vilket numera blivit helt rumsrent för alla samhällsklasser (även arbetarklassen) under termen vintage. I dagarna beger man därför sig med fördel till Bukowskis för att beundra visningen inför höstens vintage- och juvelauktion. Här finns mängder av plagg från Dior, YSL och Balmain. Bara att få tillfället att studera de vackra etiketterna är värt ett besök på Arsenalsgatan. Särskilt förtjust är jag i YSL Rive Gauche, ty det är något visst med denna pionjär bland de stora franska modehusens prêt-à-porter-etiketter.
Tisdagens vernissage var ytterst välbesökt och jag tyckte det var för trångt och för varmt. Å andra sidan går väl de flesta inte dit för att ses, utan för att synas. Jag var där endast en kort stund och konstaterade att det vimlade av s.k. ”krokodiler” med blont hår och tonvis med smink (och tillika hög ålder).
Det mesta var tämligen prisvärt, åtminstone om man jämför med vad det skulle kosta att köpa ett nytt plagg av liknande kvalité eller varumärke. Ett verkligt fynd tycker jag dock att den tredelade ensemblen från Christian Dior var. Plagget är nämligen sytt hos Märthaskolan i Stockholm och inte i Paris. Kvalitén är minst lika bra som i Paris, men av någon anledning betingar de parissydda plaggen ett högre pris. I ärlighetens namn skulle jag hellre betala mer för ett plagg som sytts på licens hos NK:s Franska eller Märthaskolan, ty jag tycker att dessa plagg är intressantare.
De franska modehusen sålde i Sverige sina modeller via Märthaskolan och NK:s franska damskrädderi. Vilken som stod högst i kurs kan jag inte uttala mig om, men jag har hört att krävande franska kunder lät sy sina Dior-kreationer i Sverige p.g.a. den utomordentliga kvalitén. Men som sagt, dessa licenstillverkade plagg är idag rätt sorgligt underskattade. Varför är en gåta, men istället för att grubbla på den, är det bättre att fynda när tillfället dyker upp. På Stockholms auktionsverks vintageauktion såldes både i höst och förra året en hel del plagg från dessa svenska toppateljéer. I Svensk Damtining (var annars?) finns ett utmärkt reportage från förra höstens auktion.
Et nous vivions tous deux ensemble
Yves Montand som sjunger Les feuilles mortes i filmen Paris est toujours Paris.Det är ett klipp som jag älskar, precis som hösten som ännu inte riktigt gjort entré, ty dagarna är ljumma och kvällarna allt annat än kalla.
C’est une chanson qui nous ressemble,
Toi tu m’aimais, moi je t’aimais
Et nous vivions, tous deux ensemble,
Toi qui m’aimais, moi qui t’aimais.
Det är givetvis något sorgligt med hösten, ty naturen gör sig redo för att vila eller dö.
För alla dem som jag jobbar hos är det höst, och om tio är är de flesta borta. det är naturligtvis sorgligt, men så är livet och minnena finns alltid kvar så länge jag finns kvar. Samvaron karaktäriseras dock inte av något större tungsinne och de allra flesta en förvånansvärt stor aptit på livet, men det är klart att det finns undantag. Livets skuggsida går det inte att blunda inför och jag tycker inte heller att det är nödvändigt. Att uppleva den är trots allt att uppleva en del av livet, en del som jag tror att det är farligt att vara förutan.
Men som sagt, för det mesta är det nästan klackarna i taket och man gläds åt livets glädjeämnen och förbannar de små förtretligheterna. Och så får jag höra historier ur livet; lustiga, tragiska, upprörande. Nog har det hänt åtskilligt i många människors liv. jag är glad att jag får höra det.
Men hösten står för dörren och den möts lämpligast med spellistan För hösten, som jag tror är tillgänglig för alla er som har Spotify.
Katinka Stordal på Kranes konditori
I den lilla nordnorska staden står 100-årsjubileet för dörren men på Kranes konditori sitter Katinka Stordal, stans bästa sömmerska och dricker vin och likör.
För ett antal år sedan började jag på Kranes konditori, men hur det var lade jag boken ifrån mig och snart åkte den in i bokhyllan igen. Jag hade försökt mig på att läsa Alberte-trilogin, vilket gått uselt, och med nöd och näppe läst ut Köp inte Dondi men där tog det stopp. Mer av Cora Sandel orkade jag inte. För en vecka sedan bläddrade jag i Ord och bild och fann en recension av Dramatens uppsättning av Kranes konditori 1948. Huvudrollen som Katinka Stordal spelades av Inga Tidblad och med ens blev jag nyfiken och plockade fram boken. Sedan låg jag hela kvällen som klistrad under filten i soffan och läste den till sista sidan.
Den är kanske lite långsam i början, men efter ett tag fastnar man i Sandels grepp och blir som trollbunden av den historia som rullas upp inne i klubbrummet där Katinka och en vinddriven svensk sjöman låter den trista vardagen förgyllas av några flaskor likör. Men delikat ironi skildras stadens crème de la crème som förfasar sig över fru Stordals tilltag. Inte nog med att den den stackars människan måste försörja sig, hon måste också få deras jubileumskreationer färdiga till den stora dagen! Arma människa!
På bokens baksida (jag har en sextiotalsutgåva) står att läsa att Cora Sandel ”håller upp en spegel för vår självrättfärdighet, vår ofördragsamhet med de udda och utanförstående”. Jag skulle vilja tillägga att hon även demonstrerar hur människor i ett mindre samhälle månar om att var och en skall hålla sig till sin klass och att man som mindre bemedlad hela tiden skall vara tacksam. Det är ett ytterst intressant kammarspel som utspelar sig på Kranes konditori under dessa två dagar.
Waldemar Johanssons Eastmanistitut
En kväll promenerade jag runt kring Vasaparken och stannade till sist framför Eastmaninstitutet som jag anser vara en av Stockholms intressantaste byggnader. Runt om i världen finns Eastmaninstitut och mannen bakom dessa är George Eastman (som grundade Kodak ). Eastman ansåg att det skulle finnas bra tandvård även för mindre bemedlade barn och donerade ideligen pengar till detta ändamål.
1930 var det Stockholms tur och arkitekten Waldemar Johansson fick i uppdrag att rita den nya byggnaden i ett hörn av Vasaparken. Arkitekturen är funktionalistisk, men vissa klassicistiska drag dröjer fortfarande kvar. Jag tycker att resultatet är fantastiskt (se bara dessa linjer) och ser vissa likheter med konserthuset.
Inne i byggnaden finns målningar av Einar Forseth och utanför entreen står en skulptur av Clarence Blum. I vestibulen finns ytterligare ett verk, statyn Moderslycka av Olof Ahlberg.
Vardagstryck ur KB:s stora samling
KB har en ny och mycket fin blogg som de kallar för Vardagstryck efter samlingen med samma namn. Där hittade jag bilden här intill som gör reklam för en Mjölkbar och som jag tror är från 1945.
Vad där då vardagstryck? KB beskriver samlingen på detta vis: ”I korthet innehåller samlingen reklam- och informationsmaterial från företag, institutioner, organisationer och föreningar. Det kan röra sig om allt från tunna föreningsblad till tjocka produktkataloger. Det finns tryck från 1700-talet men den allra största delen är från senare tid. På många sätt speglar den här samlingen vårt samhälle under olika tidsepoker och är ett mycket viktigt källmaterial för forskning inom skilda ämnesområden.” det är bara att konstatera att jag är svag för dessa enkla trycksaker. precis som med så många andra ting (kokböcker, veckotidningar m.m) säger de mycket om sin tid, och är därför mycket lärorika att studera.
Your lips, your eyes, your curly hair
And when I told them, how beautiful you are
They didn’t believe me, they didn’t believe me.
Your lips, your eyes, your curly hair,
are in a class beyond compare.
En av världens första riktiga hits var They Didn’t Believe Me från Jerome Kerns musikal The Girl From Utah från 1914. I Siegfried Sassoons Memoirs of a fox-hunting man (När vi red efter räv) spelar en av männen vid fronten under första världskriget They didn’t believe på grammofonen mest hela tiden, alltmedan Sassoons alter ego helst vill höra något klassiskt verk.
1949 kom Delta Rhythm Boys för första gången till Sverige vilket inte alls blev någon vidare succé, men likväl återvände de sommaren 1950 och då passade Metronome records på att göra ett par inspelningar med dem. Domaredansen och Kristallen den fina. Naturligtvis på klingande, om än bruten svenska. 1951 skrällde det dock till på allvar och det med den klassiska Flickorna i Småland (Spotify). Samma år spelade man också in They didn´t believe me.
Ma maison est un mélange glorieux
Minsann, är det icke ett hemma hos-reportage! Våningen ifråga, som jag bebor, är en tvåa byggd 1940 vars rum är disponerade på detta vis. Bilderna är enkla snap-shots i befintligt ljus och rätt usla. På sätt känns det hela inte alltför utelämnande.
Mitt hems största rum är vardagsrummet och det är egentligen indelat i en öppen hall, ett vardagsrum och en matsal. På bilden ovan ses vardagsrummets inre del. Sommaren 2007 fick jag för mig att köpa en ny soffa när jag hittade denna historia i nyrokoko. Egentligen är inte detta min favoritstil, men det var intressant att byta sittmöbel och iaktta hur livet förändras när man inte kan slänga sig i soffan som jag brukar göra i den modernare möbel jag tidigare ägde.
Ovanför den stora buketten med praktmalva hänger en Edvard Bergh-reproduktion (100 kr på Hötorget). Den är fin och har blivit patinerad med åren. Under jugenduret som tillhört min mormor och morfar, hänger Gustav V i yngre dagar och intill en teckning av Berta Hansson, ”Maj Bring poserar”. I hörnet står en stor och mycket påkostad radio, en Philips B7X63A från 1956. Mycket välljudande, även med moderna mått mätt! Tyvärr har den precis gått sönder och måste repareras. På radion står en servis i pläter och på bordet en elektrisk samovar.
Armaturerna är från 30-talet och tämligen påkostade.
Framme vid fönstret står den öppna spisen. På golvet ligger en kohud (döpt efter Iris som var frun till bonden som vi köpte kalven av) och på den en Pastilli av Eero Aarnio. Runt spisen klänger en Gullranka och i fönstret två Hibiskusar. På golvet tronar en Nerium som börjar bli rätt stor. Längst till vänster skymtar en bokhylla full med skivor. Den stod vid en återvinningsstation vid Hornstull och passade mig perfekt så jag tog med mig den hem.
Matsalen är en stramare historia. På golvet en matta som jag fann i grovsoprummet, nytvättad och fortfarande inplastad. Stolarna är de klassiska 7:an i teak och bordet ett fynd från Myrorna. Det är mycket praktiskt, ty de har två utdragsskivor som sitter fast under bordet och de kan därför inte slarvas bort. Till vänster skymtar två Dual 1019 (skivspelare) och till höger en av två Carlsson OA5 (högtalare). Förstärkaren är en Harman Kardon 330 A. Skrivbordslampan är troligtvis från 70-talet och har skärm i plast, vilket gör att den lyser mycket vackert när den tänds.
I hallen har jag ett praktfullt barskåp i jakaranda som jag tror är från 30-talet. Intill står ett nätt litet bord som jag fann i soprummet. Ovanpå ligger ett par kameror. Till höger i bild skymtar den största av hemmets skivhyllor. På golvet en fin rya från återvinningsbutiken i Luleå. På väggen syns också delar av en handduk med ”Vi som går köksvägen” broderat.
Mitt kök är mycket vacker. Bänkarna är av massiv teak och skåpluckorna ljust gröna. Ovanför diskbänken sitter två specerihyllor från BOET. I fönstret syns bl.a. en Cyklamen som jag haft i många år och som ofta blommar. Längst till höger en Blomsterlönn (Klockmalva) som jag tror är av äldre modell.
I sovrummet har jag mina böcker. Bokhyllan blir alltid full, även om jag hela tiden bygger ut den. I bildens mitt syns ett antal inbundna årgångar av tidskriften Byggmästaren (sedermera Arkitektur). Till höger ses det lilla minimala serveringsrum som tjänar till sluss mellan vardagsrummets hall, kök och sovrum. Det är fyllt av garderober och mycket praktiskt.
Om rivning och om smalhusområden
Idag är det en käck liten sak i DN om pågående rivningar i Stockholm. Förutom uttjänta kontorshus från 70-80-talen, är det också en och annan skolbyggnad som rivs på grund av fuktskador. Jag tror bestämt att det var på 60-talet som man så smått började bygga hus som inte kunde andas. Bygger man ett hus måste man vara medveten om att fukt alltid vandrar från insidan och ut. Är fasaden målad med en ogenomsläpplig färg, bildas mögel i den med tiden allt fuktigare byggnadsstommen. Jag minns en annons i en bostadsrättstidning för ett par år sedan. Det var en förening som målat sitt hus med en mycket bra färg. Dock hade det blivit några små hål i fasaden vilket gjort att vatten trängt in och förstört. Färgen var man dock helnöjd med och skulle använda den även vid denna fasadrenovering. Det var riktigt dålig copy! Orsaken var naturligtvis att färgen var för tät. I en artikel till höger om annonsen förklarades som av en slump detta problem.
På senare år har enstegstätade fasader dömts ut och viss risk finns att även detta byggnadssätt kommer att ställa till det i framtiden.
Men nu åter till rivningarna. Jag har inte speciellt mycket emot att dåligt byggda hus rivs, framförallt inte om det är fula och inte kan tjäna något syfte. Att däremot riva äldre byggnader, byggda innan man började bygga alltför dåligt och dessutom gjorda för att kunna underhållas på ett resurssnålt sätt, är allt annat än klokt. Exempel härpå är huset på Grev Turegatan som jag skrev om nyligen, punkthuset vid Karolinska, kontorshuset vid Liljeholmen och några smalhus från 40-talet i Mariehäll. Jag kan inte annat än plädera för ett hållbart byggande, ett byggande som bygger på att man inte byter ut detaljer, utan istället vårdar dem. Även detta skapar jobb och det har det fina med sig att man inte behöver tillverka energikrävande aluminium eller limfyllda spånskivor.
Nu är det dock dags för ytterligare ett nedslående yttrande i DN-artikeln och det är att vi kan förvänta oss att en del av 40-talets smalhus kommer att rivas och många områden förtätas. Det fanns en tanke när dessa byggdes och det var att erbjuda människorna ljus och luft och grönska. Just nu är inte detta högsta mode (YIMBY är t.ex. starkt emot), men det är på intet sätt ett bevis för att denna idé är felaktig Modets nycker ges så korta liv.
Jag är väldigt förtjust i de 40-talsområden som finns strax utanför tullarna. De är trevliga och välplanerade och mer hantverksmässigt byggda än 50-talskåkarna. Egentligen finns det inget större fel på dem alls, om man bara tar dem för vad de är. Badrummen är naturligtvis mindre och även köken kan vara små. Det tycker jag man får acceptera, ty det finns mängder av andra lägenhetstyper som saknar denna karakteristik, t.ex. de tidiga miljonprogrammets bostäder som presenterar både stora kök och badrum och som är riktigt bra bostäder, förutsatt att det eftersatta underhåll som många av husen dras med rättas till.
Nej, jag tycker vi skall förvalta vårt byggnadsbestånd på ett hållbart sätt och även försöka styra över byggproduktionen åt detta håll. Äldre byggnader kan, och ska, naturligtvis energieffektiviseras. det är på intet sätt omöjligt, men det gäller att göra det varsamt så att kvalitéer, såväl estetiska och byggnadstekniska, bibehålls.
Att vara arkitekt kan vara att…
För ett år sedan avled Bengt Lindroos, arkitekten som idag är mest känd för att ha ritat Kaknästornet tillsammans med kollegan Hans Borgström. Lindroos började sin bana redan i mitten av 30-talet, läste vid KTH 1942-1945 och öppnade år 1954 eget tillsammans med Borgström, en verksamhet som de drev tillsammans till 1968 då de gick skilda vägar och Lindroos drev därefter sin egen firma fram till sin död vid nära 92 års ålder.
Lagom till 90-årsdagen gavs boken ”Att vara arkitekt kan vara att…” ut på Arkitektur förlag. Det är en mycket charmig volym där Lindroos berättar om sitt liv som arkitekt. Bokens enda fel är att all text är versal och därför blir den allt annat än lättläst (till saken hör att formgivarna belönades med silver i Svenska Designpriset 2009). Bortsett från detta är den en ypperlig bok och Lindroos är både klok och kvick och lite bullrig. Särskilt bra tycker jag om honom när han skriver om NK:s nya entré som han ritade i början på 70-talet och hur den förvanskades 1997: ”DÄR SPETSEN KOM FLYGANDE UR ETT INRE, LIGGER DEN NU KRAFTLÖS, ILLA HOPFOGAD MED EN GLASSKIVA, HELT FÖRVANSKAD AV FFNS STUDIO AKITEKTURA. LIKA FÖRVANSKAD SOM HANS ASPLUND TYCKTE OM OM MIN TILLBYGGNAD TILL HANS FASAD”.
Lindroos storhetstid började i slutet av 50-talet, men han hade varit yrkesverksam sedan han tagit realen i mitten av 30-talet. Under många år, innan han öppnar eget, arbetar han åt Sven Markelius och blir på så sätt vara delaktig i flera prestigefulla uppdrag, bl.a. inredningen av en sessionsal i FN-byggnaden och utbyggnaden av KTH:s kårhus. Det är dock i och med färdigställandet av Söderledskyrkan som uppdragen börjar ramla in i allt raskare takt. I och med färdigställandet av Kaknästornet går Lindroos till arkitekturhistorien och lär där förbli.
En ständig källa till bekymmer under Lindroos tid som arkitekt är pressade byggkostnader och standardisering. När jag ser hans hus i kvarteret Drottningen på Katarinaberget kan jag inte låta bli att undra hur dessa tagit sig ut om de byggts 30 år tidigare? Smäckrare fönstersnickerier och mer påkostade interiörer borde ha varit fallet. Dock måste det påpekas att både detta komplex och hyreshuset i kvarteret Järnet på söder är allt annat än hafsbyggen. Jag tänker också på hur man som arkitekt alltid mer eller mindre tvingas följa med sin tid. Även om Lindroos hade sin tydliga stil så är han naturligtvis tvungen att anpassa sig efter sin tid. Om han fötts 50 år tidigare, hur hade då hans samlade produktion tett sig?
Lindroos skriver också om byggledaren, den nya roll som förmedlar kontakten mellan arkitekt och byggherre. Byggledaren gör det svårare för arkitekten att kommunicera direkt med byggherren vilket Lindroos menar får till följd att arkitekturen får stryka på foten. ”ARKITEKTUREN KUNDE STÄNDIGT FÖRENKLAS OCH REDUCERAS UTAN ATT HUSEN BLEV OANVÄNDBARA” skriver han. Ytterligare ett problem, som sannerligen inte är nytt, är att de hus som byggdes på spekulation, d.v.s. för att snarast säljas, byggdes så enkelt som möjligt för att vinsten skulle maximeras. Bygger man ett hus för att själv förvalta det, blir det betydligt viktigare med kvalité, både ur ett tekniskt och estektiskt perspektiv.
Speceriskåp från Otto Schulz BOET
I mitt Gärdeshus var ursprungligen samtliga lägenheter, utom möjligtvis de med kokskåp, utrustade med speceriskåp från göteborgsfirman BOET, som drevs och startats av arkitekten Otto Schulz. Av en slump hittade jag en bild från ett hemma hos-reportage med Nils poppe som i början av 40-talet bodde i en lite tvårummare med öppen spis i mitt hus. I hans lilla kök (som är mycket likt mitt men lite mindre och som endast går att fota genom köksfönstret om man står på balkongen) satt ett BOET-skåp som är identiskt med mitt.
När jag flyttade in fanns dock inget speceriskåp, istället hade någon satt upp ett fult 80-talsskåp ovanför diskbänken. När detta var nedtaget hittade jag som av en slump ett speceriskåp i grovsoprummet. Komplett och med många extra skeppor i glas. Några år senare, i våras, fann jag ytterligare ett så nu har jag två som jag satt samman och som pryder sin plats i mitt kök. Snyggt! Dessutom praktiskt att alltid ha mjöl, socker och andra torrvaror till hans vid matlagningen.
Jag hittade ytterligare några annonser som förklarar fördelarna med BOETS:speceriskåp och som även visar vilka modeller som fanns. Värt att notera är att glasskepporna tillverkades av Orrefors och höll en hög kvalité.
Jag har skrivit mer om Otto Schulz och BOET här.
Om den franske älskarens hustru
En bekant till mig tog sig en dag en fransk älskare. Veckorna gick och en vacker dagupptäckte hon att den franske älskaren hade en mycket vacker fru. Den franske älskarens fru blev hennes älskarinna. Veckorna gick och så en dag upptäckte den franske älskaren att hans älskarinna och hustrun hade en affär. Inget kan vara så irriterande för en äkta man.
Amelita Galli Curci sjunger Estrellita
Amelita Galli Curci föddes i Italien 1882 och studerade som ung pianokonsten vid konservatoriet i Milano. Så småningom började hon ägna sig åt sången men underlät att ta regelrätta sånglektioner utan intresserade sig istället för äldre sångtekniker och utvecklade på så sätt sin särpräglade stämma.
Under 10-20-talen var Amelita Galli Curci stor stjärna, först i Europa och sedan i USA dit hon flyttat 1916. Hon spelade in mängder med skivor för RCA Victor. De flesta av dem kom till under den akustiska eran när man sjöng in i en tratt. 1926 gick man dock över till elektrisk inspelning och två år senare spelade Galli Curci på nytt in Estrellita.
Visst har hon en fin röst? Den låter helt antik och allt annat än modern. Estrellita betyder något i stil med Lilla stjärna och stycket är något av en klassiker. Även Charlie Parker har spelat in det och min pappa spelaade det på piano när jag var liten.
1936 drog sig Amelita Galli Curci för gott tillbaka från scenen och ägnade sig istället åt att undervisa. Alltsedan 1930 hade hennes röst försämrats och en operation 1935 förvärrade situationen då en av nervtrådarna till struphuvudet skadades. Enligt Wikipedia kallas denna när numera för ”the nerve of Galli-Curci”.
That’s performance, luxury and style
När Ford introducerad sin fyrsitsiga Thunderbird på hösten 1957 stod det klart att ”the personal luxury car” var det nya heta. Pontiac ville naturligtvis inte vara sämre och startade så småningom arbetet med att ta fram sin Thunderbird-variant och lagom till modellåret 1962 presenterades den nya bilen som kom att kallas Grand Prix. Denna första årsmodell, som första året mer var att betrakta som en specialversion av den vanliga full-size-bilen, tycker inte jag var speciellt lyckad och det mest beroende på att GM:s B-kaross (som man använde sig av) inte var speciellt snygg. Året därpå var grundkarossen ny och den Grand Prix som rullade av bandet var en riktig skönhet. Det är denna bil som pryder detta inläggs topp. Utmärkande för modellen allt sedan introduktionen var att man skalat av åtskilligt med krom och lät elegansen i de rena karosslinjerna få fritt spelrum.
I grundutförande fick man Pontiacs vanliga 389:a, men betalade man extra, kunde man få denna motor i Tri-Power-utförande, dvs med tre tvåportsförgasare. Den prestandaorienterade valde istället den nya 421 HO-motorn, antingen med vanlig fyrportsförgasare, eller med Tri-Power. Inredningen var naturligtvis anpassad efter dessa sportiga detaljer och hade därför separata stolar, golvkonsol och varvräknare. Växelspaken var naturligtvis placerad i konsolen. Snyggt
Åren gick och Pontiacs Grand Prix förändrades i takt med att Pontiac och General Motors förändrades B-karossen. 1965-1966 års modell tycker jag dock var särdeles lyckad. Denna -66:a har en markerad coke bottle-profil (midjan och bakskärmarnas form). Motoralternativen var tämligen oförändrade sedan 1963, men en nyhet var Turbo Hydramatic 400-lådan. Detta var en mycket pålitlig treväxlad automat som kom att tillverkas i många, många år och användes av samtliga märken i General Motors-koncernen.
För modellåret 1969 presenterades en helt ny Grand Prix. Denna gång baserades modellen på en förlängd mid size-kaross (A-karossen i detta utförande kom att kallas G-body). Resultatet blev slående elegant och tack vare den något mindre och lättare karossen, blev prestandan bättre. Jag tycker att modellen är mycket lyckad och det ansåg även de amerikanska bilköparna som älskade den. Denna Grand Prix-generation kom att tillverkas till och med årsmodell 1972. Redan 1970 kom dock Chevrolet och Oldsmobile med sina versioner av detta vinnande koncept, vilket märktes i försäljningssiffrorna följande år.
Hösten 1972 var det dags för nästa generation som blev den populäraste i Grand Prixens historia och den kom att tillverkas med smärre förändringar till och med årsmodell -77. Personligen anser jag denna mycket lyckad och väger man in den snygga interiören får man nog betrakta denna som den bästa någonsin. Här en bild på 1973 års modell. Interiören är mycket bekväm och dessutom otroligt snygg. Denna bil har klädsel i vit Morrikid som är ett snyggt konstläder. Här ett klipp på You Tube som visar en bil från dessa år. Tyvärr började de nya avgaskraven försämra bilens prestanda och inom ett par år var den inte inte mycket snabbare än en vanlig Volvo från dessa år. Redan 1971 års bilar gick att köra på blyfritt och 1975 var det dags för katalytisk avgasrening. Dessutom introducerade man EGR-ventilen och diverse annan reglerteknik som sakta men säkert kvävde motorn. Ur ett annat perspektiv var detta naturligtvis både bra och nödvändigt, men det är klart att det är lite tråkigt att sportbilsprestandan försvann.
1976 fyllde Pontiac 50 år och detta firades med en jubileumsmodell av Grand Prixen. Den var lackad i guldmetallic och försedd med T-roof. Grillen är dessutom den mest lyckade av alla under denna generation.
I och med årsmodell 1978 var Grand Prixens saga all, åtminstone enligt mitt sätt att se på saken. Karossen krympte och blev mer fyrkantig.
De bästa mazarinerna bakas helt lätt
Mazariner är bland det bästa jag vet och då tänker jag inte på de äckliga tingestar som säljs i livsmedelsbutiker och på sämre konditorier. Nej, jag gillar de riktigt goda mazarinerna, de som bakats med smör och bittermandel. I Vetekattens kokbok finns ett recept som jag tänkte skulle vara det bästa, men icke! ty det saknar bittermandel.
I Svenskt husmoderslexikon finns däremot ett utmärkt recept. Enkelt och resultatet är mycket tillfredsställande. Jag har skrivit en detaljerad beskrivning och illustrerat med bilder så jag tror inte att det går att misslyckas.
Mördeg
1 hg smör
3/4 dl florsocker
1 äggula
2 1/2 dl vetemjöl
3-6 rivna bittermandlar (kan ersättas med bittermandelolja men ej uteslutas!!!!)
Fyllning
2 dl sötmandel
3/4 hg smör
3/4 dl socker
2 ägg
Ett par droppar bittermandelolja
Blanda samman smör, socker, vetemjöl, äggula och riven bittermandel (eller bittermandelolja – den är faktiskt helt användbar). Är degen för lös, tillsätt lite mer mjöl. Låt degen ligga till sig i kylen en stund och kläd sedan mazarinformarna med denna deg. Inte för tjockt och inte för tunt. Degen bör ej heller gå upp över formens kant, då blir det svårt att lossa mazarinen. Studera denna bild så förstår ni nog. Det är dock av yttersta vikt att mördegen går upp till formens kant, ty annars kan fyllningen pysa över och fastna i metallen.
Fyllningen görs lämpligen medan mördegen ligger till sig genom att smöret röres mjukt och socker och riven mandel tillsättes (har ni inte mandelkvarn, använd mixern, men skålla den ej – jag tycker att det blir godare om skalet får sitta kvar). När blandningen är jämn och fin, sätter man till de lätt vispade äggen litet i sänder tills dessa att en relativt fast smet erhålles. Använd inte allt ägg om den riskerar att bli för lös.
Fyll sedan formarna med fyllningen. Observera att smeten inte skall gå upp till kant. Om ni tittar på bilden som jag länkade till ovan så klarnar det nog.
Grädda mazarinerna i 225 grader tills dess att att fyllningen får färg. Låt dem sedan svalna en kort stund och stjälp dem upp och ned för att lossa dem ur formen. Sitter de fast, slå på formen med en gaffel eller dylikt (se bild). Låt dem sedan svalna ståendes med fyllningen uppåt. När de är helt kalla, glaseras de med florsocker som rörts ut med helt litet vatten till en mycket fast glasyr.
Frys gärna in dem så håller de sig god i veckor. Jag brukar ställa in dem i frysen så att glasyren blir hård och sedan tar jag ut dem och lägger jag dem i burk eller påse med smörpapper emellan och sedan åker de tillbaka in i polarkylan. De tinar för övrigt mycket snabbt och är enormt goda, spröda och saftiga
Burmans biografi över Gösta Ekman
Trots att han dog så pass ung, hade Gösta Ekman en lång karriär som gjorde honom till den mest omtalade av den tidens skådespelare. Men det var först på slutet, när hans drogberoende accelererade och hans uppenbarelse blev allt mer excentrisk, som han nådde de verkliga höjderna. Den tolfte januari 1938 dog han, 47 år gammal.
Jag praktiskt taget sträckläste Djävulspakten, precis som jag gjorde med Burmans biografi över Klara Johanson. Både K.J. och Ekman är speciella människor, ja verkliga original. Båda levde tillsammans med starka kvinnor som orkade med att ta hand om sina begåvade äkta hälfter, vilket får anses som en förutsättning för att de skulle klara sig. Likadant var det med Barbro Alving som fann tryggheten i Loyse Sjöcrona.
Burmans Ekmanbiografi består till största delen av den publika Ekman, den man som i sina memoarer kallade sig för Den tänkande August. Den private Ekman glider ständigt undan och skymtar bara i ungdomens brev till sin blivande hustru Greta. Hans liv bestod dock nästan bara av teateruppsättningar och filminspelningar och dessa avverkades i ett hastigt tempo som inte gav mycket tid över för familjeliv eller otrohetsaffärer. En viss fäbless hade dock Ekman för den unge Sture Lagerwall och en okänd ung man som inte heller Burman kan ge oss läsare namnet på. I övrigt var det arbetet som upptog den begåvade Ekmans liv så till den milda grad att logen blev hans andra hem, om inte snudd på det första. Åtminstone under 30-talet, när narkotikan tagit ett fast grepp om honom och det nya hemmet på Artillerigatan, prakthemmet i två våningar, var som gjort för representation. Jag skulle önska att någon publicerade den följetong som fotades i denna magnifika bostad och som var en bildsvit som hade Ekman och Leander i huvudrollerna.
Det är 30-talets Ekman som är den mest intressanta. De roller han gör i Hamlet, Kanske en diktare, Glada Änkan, Bödeln, En japansk tragedi, Köpmannen i Venedig och inte minst filmrollen violinisten som Holger Brandt i Intermezzo som är ett av få möjligheter att se Gösta Ekman livs levande på film. De seriösare rollerna blandades med komedier; inte minst Gröna hissen sattes ständigt upp för att spela in pengar till en alltid sinande teaterkassa. Under 30-talet var nämligen Ekman sin egen teaterchef, dock i samarbete med kollegor som Per Lindberg som också skrev en biografi över sin berömde kollega.
Precis som så många andra kan jag inte låta bli att citera Inga Tidblads ord om Gösta Ekman. Hon var nämligen en skicklig berättare och i sina memoarvolymer porträtterar hon många av sina kollegor, inte minst Ekman. Och det gör hon på ett helt förträffligt sätt.
”Han var blond utan att vara blond, för naturen hade skänkt honom en droppe guld och oliv i hyn. Han hade blå ögon utan att vara det minsta blåögd. Man chockerades av all denna skönhet men värmdes av dess sällsamma utstrålning, som kom från en inre hemlighetsfull källa, främmande ofattbar, ibland nästan skrämmande, om den inte på botten gömt något mycket värdefullt. Ett hjärta.”
Burmans biografi tycker jag att man med fördel kan läsa, men riktigt nära kommer man honom aldrig. Och den detaljen håller jag honom själv ansvarig för. Ty nog för att han lär ha pratat mycket och varit ytterst kvick, men det var nog ytterst sällan han avslöjade något av verkligt värde.
Och slutligen en vacker bild: Ekman som Hamlet.
Så småningom skall tyngdlagen segra
Nu har jag gjort något så originellt som att fylla år och till råga på köpet (älskar det uttrycket – felaktigt och allt) firat eländet. Det var jämt och mycket och jag har svårt för mina egna födelsedagskalas. Detta blev dock mycket lyckat.
När jag vaknade på lördagen, som var den stora dagen, var jag helt ansatt. Inte underligt, om man kommer i säng vid sexsnåret i sällskap med en 200-grammare. Kvällen innan hade jag anlänt Stockholm vid halv elva och sedan jobbat kväll för att vid tiotiden gå på Babylon och sedan vidare till Absolut Roma. Det blev dans och mycket uppsluppet och kalaset fortsatte hemma hos Björn och tog som ni förstår inte slut i brårasket.
Efter att ha tänkt på fräschören promenerade jag på lördagseftermiddagen ned till Konserthuset för att där mötas av GBS på trappan vid fontänen. Blommor och något stärkande väntade och sedan en tur till David Bagares gata och Stuckatörens våning, den museivåning som Stadsmuseet disponerar och som numera är reparerad och återställd till sin forna glans. Axel Notini sparade inte på krutet när han dekorerade sitt hem, ty han ville visa upp sitt stora kunnande. I de två rummen som utgjorde gatuenfiladen samt matsalen som låg åt gården till, härskade en dämpad halvdager. Att promenera omkring där var som att röra sig i en verklig demi monde. Mot gården låg dock ett ljust och fint sovrum samt ett fantastiskt kök med skafferi och jungfrukammare. Där hade jag gärna utfört hushållsnära tjänster.
Etapp två var en middag i en kolonistuga vid Tantolunden. Vädret var utmärkt så det var klart att även denna del blev lyckad.
Avslutningsvis blev det fest hos Björn som sanerat våningen efter fredagens kalas. När jag sent omsider begav mig hem, upptäckte jag att jag tappat mina nycklar. Att leta rätt på dem orkade jag ej, istället tog jag en bit från en byggnadsställning och tog mig in via balkongen. Sådan tur att jag lämnat dörren på glänt!
En avbruten långfärd till glesbygden
Nej, jag har inte slutat fotografera analogt. Däremot har jag slutat framkalla filmen pga att jag inte har råd just nu. Av den anledningen blir det en hel del bilder tagna med mobiltelefonens kamera och CrossProcess. Vad det lider kommer dock sommarens analoga bildskatt att presenteras. Roligt skall det bli, ty jag har glömt merparten av vad jag fotograferade. Spänningen!
Som ni ser av dessa bilder har jag befunnit mig på en biltur. Lördagen för en vecka sedan satte jag mig i bilen för att köra norrut. Anledningen till detta var att jag bestämt mig för att förvara bilen där uppe i ett par år. Den är helt enkelt för dyr för en stackars samarit. Ungefär 90 mil lång skulle färden bli. Vädret var utmärkt och det var mycket vackert, framförallt mellan Hudiksvall och Sundsvall. Tyvärr började automatlådan läcka i höjd med Sundsvall och jag fick avbryta färden.
Dessvärre var felet lätt att laga, ty det var bara packningen mellan oljetråg och själva automaten som falerade. En av två fläktremmar behövdes också bytas så jag lämnade bilen hos North Car som så lägligt låg invid E4:an strax norr om Sundsvalls centrum. De lovade att åtgärda bilen när verkstaden öppnade på måndagen. Och så tog jag tåget hem. Jag var inte på något vidare humör.
I onsdags tog jag tåget upp till Sundsvall för att hämta bilen som nu var lagad. North Car låg en bit utanför city så jag gick in på turistbyrån för att få hjälp med vilken lokalbuss jag skulle åka. Det var en utmärkt turistbyrå och vips satt jag på en buss som bara kostade 25 kronor! Dessutom kunde jag betala med kort på bussen!
Tyvärr var vädret usel och stundtals hällregnade det när jag fortsatte färden norrut. Äta kunde jag inte, ty jag var alldeles för nervös för att det skulle bli något annat trubbel och jag skulle bli stående i regnet. Det blev det dock inte och bilen är mycket vilsam att köra. Det finns gott om plats och stolarna är ett under av komfort. Med ett rymligt minneskort i stereon led jag heller ingen brist på musik.
På bilden ovan ses den nya Höga kusten-bron. Helt magnifik dök den upp i regnet och dimman. Jag hann precis ta en bild.
Vid halv åttatiden anlände jag GBS i den lilla västerbottniska byn. Jag hade först tänkt köra hela vägen hem, men det dåliga vädret gjorde att jag inte ville hålla hög fart och jag insåg att jag inte skulle hinna fram innan mörkrets inbrott. Då mina ögon är för dåliga för mörkerkörning i regnväder, fann jag det klokt att njuta av mat och spisvärme hos GBS. Till på köpet fick jag se den svenska filmen Tärningen är kastad. En deckare som utspelade sig i Gamla Stan och tv-branschen.
På torsdagen fortsatte min färd. Det var ömsom regn och ömsom solsken. Stundtals var det mycket vackert. Naturen har till viss del antagit en höstlik ton, men det är ännu några veckor kvar innan höstlöven försvinner i en färgexplosion.
I Piteå stannade jag till för att köpa smörjfett. Lantmännen heter numera Granngården och butiken är helt ombyggd. När jag var liten huserade farbror Lasse på kontoret. Han dog i somras. Mannen i kassan hade dock honom i minnet, ty han hade arbetat där i fyrtio år. Det kändes vemodigt att vara där igen, ty det var länge sedan sist och som barn var det något av en fest att åka på Lantmanna och se hur farbror Lasse sina kataloger för att hitta den reservdel som man sökte.
Slutligen var jag hemma! Solen sken och det var tämligen varmt och fuktigt. Någon frost hade ännu inte tagit kål på blommorna. Jag packade ur bilen (bl.a. 30 årgångar av Ord och bild t.o.m. 1929) och åt lunch. När jag sedan rundsmorde bilen passade jag på att inspektera motorn och fann att verkstaden glömt att skruva fast generatorn ordentligt. Med lite otur hade den kunnat lossna! Vilken tur att jag inte märkte det när jag hämtade den på verkstaden, då hade jag inte litat på deras översyn av automaten och heller inte vågat köra vidare.
Och ja, så kom Bonn-Karl på besök och påstod att smörjfettshotness är den bästa formen av hotness!
Sekelskifte i modern funkistappning
Vid Kronobergsparken på Kungsholmen finns några pampiga hus från sekelskiftet som fått en helt nya fasad på 30-talet och numera framstår som funktionalistiska pärlor. Genom att hyvla fasaden och sätta in moderna fönster samt montera balkonger fick fasaden ett helt modernt uttryck. Lägenheterna byggdes också om, men jag tror att stuckaturerna fick vara kvar. Kakelugnarna åkte dock all världens väg och ersattes i vissa fall med öppna spisar. Innan ombyggnaden såg huset ut så här. Här en närbild på fasaden idag.
Ännu modernare ter sig denna ståtliga byggnad med generösa hörnbalkonger och ett indraget våningsplan högst upp. I detta hus finns knappast en list bevarad, ty inredningen var helt up-to-date när ombyggnaden var klar i slutet av 30-talet. Resultatet är mycket bra tycker jag och jag kan inte tänka mig att de 1-3-rummare som ursprungligen fanns i huset var särdeles intressanta.
Även denna fastighet i jugend behövde ses över och på 40-talet slätades fasaden ut och nya fönster sattes in. Lite intetsägande, men rätt snygg kan jag tycka. Bättre en 40-talsrenovering än en trist dito från 70-talet och framåt.
Hon var lätt på foten, trillade omkull
I mitten och slutet av 40-talet fanns i Gamla Stan en konstapel som patrullerade Stadsholmens gator och gränder för att upprätthålla lag och ordning. Denne konstapel var stor och stark och hade också ett mycket rymligt hjärta som utan större problem antändes av kärlekens låga. Än var det ett bodbiträde, än en biografflicka.
En dag stod vår konstapel utanför Zum Franziskaner och beskådade trafiken när en spårvagn bromsade till och stannade vid hållplatsen alldeles nedanför. Ur vagnen steg en ung dam, inget högklassigt fruntimmer utan snarare en vanlig kandidat som tagit sig en tur med SS. När hon passerade spåren bar det sig inte bättre än att hon snavade och lägligt nog kom då vår konstapel rusande för att hjälpa henne upp. Skadan var inte av allvarligare art, men vår belevade vän skydde inget besvär, och drog sig inte för att följa den unga kvinnan hem till den gränd hon bebodde inte långt därifrån.
Det var till veterinär hon studerade och som flitig student hade hon varken tid eller råd att springa på dans för att skaffa sig en karl. Men en man ville hon ha och allra helst en polis. Vad var då lämpligare att snava i de förrädiska spårvagnsspåren? Något allvarligare engagemang var hon inte ute efter, nej snarare en karl som kunde komma och sedan gå när han gjort sitt. Jag behöver knappast understryka att detta arrangemang var helt i vår unge konstapels smak.
Det har rivits åtskilligt vid Hornsberg
I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag fotograferat men jag har för mig att det var en byggnad som tillhört SL som stod strax intill detta lätt förfallna hus. Det är en rätt fin funktionalistisk byggnad som tyvärr fått fula fönster insatta i översta våningen.
Ny adress, ja det får man verkligen hoppas att Flinks järn har fått! Om jag inte minns fel ligger den nya lokalen snett mittemot.
Visst har det sin charm med dessa rivningsrester. Som att blicka in i ett förlorat land som inte längre finns kvar.
Kan detta vara SL-relaterat? Det är i vart fall imponerande byggnader som hålls samman av ett funkishus i två våningar.
Om dessa byggnader finns kvar idag? Det vet jag inte. Bilderna tog en grå dag när våren trevande gjort sin entré och nu har hösten långa skuggor redan fallit.
Leander och Gerhards äktenskapslek
På bilden ovan ser vi Zarah Leander som Tora Diidiken i den eleganta 30-talskomedin Äktenskapsleken. Tora är skulptris och figurerar ständigt i pressen, vilket hennes fjärde och nuvarande man, bildhuggaren, irriterar sig på. Mängder av förvecklingar uppstår, när Tora råkar skulptera änkefru Carolina Bergs son Per-Olofs ansikte på en naken manskropp som utgör skulpturen Torvans genius vars uppförande fru Berg (Carin Swanström) bekostar för att hedra sin döde man. Låter det komplicerat? Läs hela handlingen här.
Manus till denna film skrevs av Karl-Gerhard (som även spelar Toras skilsmässoadvokat) och resultatet är förbluffande kvickt. I kombination med de vackra interiörerna i Toras tjusiga ateljé (entresolerad) samt Toras och fru Bergs påkostade toaletter blir resultatet en helt tilltalande, och elegant fotograferad, komedi som man verkligen inte bör försumma att se.
Dessutom sjunger Leander en av 30-talets allra bästa sånger i den populära genren. Texten skrevs naturligtvis av Karl Gerhard.
Vackrast är det namn som ej i hjärtat gömt sig, hetast är den famn i vilken blott man drömt sig, hjärtat är mest tryggt i kojan som vi aldrig byggt.
Lyssna på Verklighet och drömmar
Det är en högst fantastisk text som är full av kloka ord och obehagliga sanningar. Här ett klipp som verkar vara från filmen. Tyvärr verkar inte ljud och bild synkronisera men man får dock se delar av den vackra våningen.
NK Triva var de första platta paketen
De första platta möbelpaketen kom i mitten på 40-talet. Exakt när har jag inte lyckats utröna, men enligt vissa källor skapades Triva 1940 och ungefär 4 år senare lanserades Triva Bygg som såldes monteringsfärdiga, precis som de av IKEA 10 år senare lanserade platta paketen. Mannen bakom möbelserien var Elias Svedberg som var chef för NK Inredning 1952 – 1961. Idén med Triva var att tillverka kvalitetsmöbler som dock gjordes i större serier och på så sätt kunde priset hållas nere. Övriga produkter från fabriken i Nyköping var av en betydligt dyrare prisklass och därför inget för gemene man.
På utställningen Bo bättre på Norra Guldheden inreddes några våningar med Triva-möbler och i broschyren för detta evenemang fann jag denna annons. Visst är den fin, loggan med skruv och mejsel? Triva-möblerna försågs naturligtvis med en skylt som talade om att de var just Triva-möbler tillverkade i Nyköping och i vissa fall la man även till formgivarens namn.
En av de mer populära möblerna i Trivaserien är gruppen Paradiset som skapades av Kerstin Hörlin-Holmquist 1958. Här en bild på canapén Lustgården. I serien ingick också soffan Paradiset och fåtöljerna Adam och Eva samt taburetten Fikonlövet.
Om det är någon som kan mer om Triva och Triva Bygg, så är jag tacksam för upplysningar.
Hallelujah! Thore Jederbys orkester
Här en svensk jazzskiva från 1948 med Thore Jederby. Det är Ulf Linde som spelar vibrafon, Bengt Hallberg på piano och Jack Norén på trummor. Medverkar gör också Nisse Skoog (trumpet) och Bjarne Nerem (tenorsax). Thore Jederby själv spelar bas av gammal klassisk modell, ståbas. Det är efterkrigstid och de nya influenserna från USA har börjat sprida sig till Europa och Sverige.
Hallelujah
All the things you are
Hallelujah finns också i en mycket berömd version med Red Norvos sextet med bland annat Charlie Parker, men den sparar jag till en annan gång.
Kvinnornas hus där på Kungsklippan
Studera denna vackra fasad och hur inbjudande det lyser från de helt uppglasade burspråken. Det var hit stadens emanciperade kvinnor flyttade i slutet av 30-talet. Kvinnor som kunde tänka sig att gå på restaurang tout seul, kvinnor som rökte cigaretter och som ansåg äktenskapet vara en mossig institution.
När de höga husen i kvarteret Diamanten stod klara, var tomten i kvarteret Smaragden ännu obebyggd. Det dröjde dock inte länge förrän fastighets AB Smaragden med byggmästare Olle Engkvist i spetsen uppförde Kvinnornas hus, en byggnad avsedd för självförsörjande kvinnor som ritats av arkitektduon Backström och Reinius som i samma veva ritade ett tegelhus med teakburspråk vid Nytorgsgatan. Kvinnornas hus måste ha varit deras första riktigt stora projekt.
Samtliga på de vanliga våningsplanen ligger längs med en lång korridor som går i vinkel, precis som huset. Lägenheternas dörrar är indragna i nischer som belyses med elektriskt ljus. Detta för att man inte skall behöva se en oändlig rad av dörrar. Studera ritningen över ett våningsplan.
Lägenheterna i huset är små och är främst ettor med kokvrå (här planlösningarna för de två huvudtyperna). De större har badrum, de mindre endast toalett. I gengäld har de små ett burspråk i glas. Ovan det vinklade burspråksfönstret sitter dubbla katedralglas, nedan vanligt fönsterglas och trådråglas. Det är lätt att tänka sig vilket vackert ljus det måste ha varit i dessa rum som vetter mot norr! Tyvärr är fönstren utbytta och glaset ovan och under delvis igensatt. Den ursprungliga konstruktionen framgår av denna skiss.
Huvudfasaden mot Kungsklippan ligger mot norr och den planterade gården badar i södersolen. Mot detta väderstreck har det uppglasade trapphuset förlagts ”för att damerna skola få ett luftigt och glatt intryck när de på morgonen skynda till sitt arbete”. Trappan är gjuten i betong och spåren från gjutformen är icke utplånade.
Entrén är lika tjusig som trapphuset och vetter mot Kungsklippan. På ömse sidor om porten ligger butikslokaler och de har separata ingångar.
Högst upp i huset, i en indragen våning, ligger matsal, klubbrum, kök, solterrass och gymnastiksal. Matsalen är ljus och takhöjden är stor. Utsikten är dessutom i toppklass, ty detta höga hus ligger på en av stans högsta punkter.
Intill matsalen finns ett intimt klubbrum försett med öppen spis. Väggpartiet och dörrarna är glasade för att ljuset skall nå in i korridoren utanför. Möblerna i detta rum, matsalen och huvudentrén har ritats av Oscar Nilsson.
Detta är nog den finaste detaljen: expeditionsdisken med servettfack för samtliga boende i huset. Tänk, det var på den tiden när pappersservetter inte kom på fråga!
Övrigt värt att nämnas, är att ventilationen byggde på övertryck. Ventilerad och konditionerad luft blåstes in och den gamla, skämda sögs ut. Praktiskt på många sätt, inte minst är drag från fönster och dörrar inte längre ett problem.
Slutligen en nytagen digital färgbild.
Marit är Gustav Strängs nya jungfru
Jag fick en bok på posten häromdagen. Bokens författare är gammal släkting till mig som jag inte träffar särdeles ofta, men han är en man fylld av energi, trots hög ålder, och mycket fascinerande. Och så kom det som sagt ett paket på posten med ett handskrivet brev och nämnda bok.
Det var i Svappavara på 20-30-talet som den tragiska händelsen inträffade, hos vägmästare Sträng som inte hade det bästa rykte. Han var känd för att vara hård och ett tidigare hembiträde hade han förgripit sig på. Hustrun hans skolar i en annan by, tre timmars bussfärd bort, och till hösten skall ett vägbygge dra igång, påfarten till bron över Kalix älv.
Marit är Strängs nya jungfru, 23 år gammal. Hon skyr ladugårdsdoften och är glad över att ha fått en plats hos herrskapsfolk. Far hennes ligger döende och modern är ett känslokallt fruntimmer som det är svårt att tycka om.
Vilken film detta skulle kunna bliva! Historien är inte ny, men den är så brutal att man häpnar. Jag har inte läst Torgny Lindgren, men jag har läst Sara Lidman. Nog för att det finns onda människor i hennes värld, men de brott som de begår är inte lika kallblodigt utförda.
Romanen hade nog mått bra av en kunnig redaktörs bestämda hand, men bortsett från det är det en helt speciell berättelse som stundtals är mycket gripande. Jag vet inte om det är berättarens förtjänst, eller vad det är, men jag ser miljöerna framför mig. Den eländiga kylan och den bleka höstsolen, den begynnande vårvärmen och den korta sommaren.
Arthur Falck, som är pensionerad gruvingenjör, har tidigare författat Hardox in mines, som är en bok i en helt annan genre. Romanen Pannvärme är hans första skönlitterära verk och man skulle önska att fler berättelser från hans barndom kom på pränt. En intervju med honom hittar ni här.
Stenbalkonger på Grev Turegatan 8
Sista skriket på rivningsfronten är ett elegant funkishus som stod klart 1938 och som ritats av arkitekt Jean Adrian. Vad jag kan erinra mig, är det det enda hus i stan som har balkonger av natursten. En liknande, men balkonglös fastighet, finns på Linnégatan 3 (ritat av Wolter Gahn). Jag förundras verkligen över att inte Stadsmuseet skyddat den ovanliga fasaden och tycker att det är verkligt synd att man inte river grannhuset istället, det fula komplex som man uppförde efter att ha rivit Cedergrenska huset (läs om det här). dn.se har en bild på hur nybygget skall se ut. Jag vet inte riktigt vad man skall säga om det.
Det befintliga huset är enligt fastighetsägaren i dåligt skick, vilket bör kunna utläsas som mycket välbevarat, men i behov av stambyte, nytt tak och översyn av elen samt ommålning av ytskikten. Jag tycker faktiskt att det är synd att man river gamla hus som är byggda av sunda material och som man vet håller i hundratals år. Detta är murat i tegel och sedan beklätt med sten och det är inte annat än att betrakta rivningen som rent resursslöseri.
Här ytterligare en bild, tagen i februari förra året. Elegant värre! Men vad är fasaden klädd med, marmor?
Bilen är en lyxvara vi kan vara utan
Äntligen en bra artikel om bilismen, tänkte jag när jag läste artikeln Bilen en lyxvara vi kan vara utan på SvD:s Brännpunkt. Jag är som bekant mycket förtjust i bilar och mekanik, men jag anser att deras existens bör skrivas på nöjeskontot (om man inte bor i glesbygden) och därför skall de inte höra vardagslivet till.
Bilen har naturligtvis inneburit en revolution när det gäller att förflytta sig och den har ökat den personliga friheten. Till nackdelarna här att en stor del av den närservice som funnits, såväl i staden som på landet, försvunnit. När privatbilismen var relativt ny, var det få som hade bilar och då samåkte man. Idag när många har bil, sitter man allena i sin kupé. Av den anledningen kan man tycka att den ökade bilismen också fjärmat människor från varandra.
Något som irriterar mig är människans jakt på det komfortabla livet. Jag tror inte att det är bra, jag tror att det är precis lika dumt som äpplet i paradiset som inte gick att motstå. Jag tror att människan behöver få hugga i och att lättjan är en farlig fiende. Inte så att man skall slita ut sig fullständigt, snarare är det alla små detaljer som t.ex. fjärrkontroller som gör människan alltför bekväm.
Hjördis Schymberg, en lyrisk sporan
För tre år sedan dog Hjördis Schymberg och det resulterar bara i några små notiser. Märkligt, tråkigt och så dumt. Hon var en fin sångerska. Å andra sidan blev hon mycket gammal och hennes karriär hade sina glansdagar på 30-40-50-talen.
Säkert skall en dag
Heddas aria ur Pajazzo
Innan Birgit Nilsson gjorde entré, var Hjördis Schymberg en av våra mest kända operasångerskor. En jämförelse dem emellan haltar dock, ty Nilsson känns mer Wagner och Schymberg en aning spädare, mer lyrisk.
Jag har städat och i ett skivställ fann jag följande fantastiska inspelningar med Hjördis Schymberg från 1938: Säkert skall en dag och Heddas aria ur Pajazzo. De är gjorda i Konserthusets lilla sal 2 februari. Orkestern står Nils Grevillius för. Här kan man läsa lite mer om Schymberg.