När Ford introducerad sin fyrsitsiga Thunderbird på hösten 1957 stod det klart att “the personal luxury car” var det nya heta. Pontiac ville naturligtvis inte vara sämre och startade så småningom arbetet med att ta fram sin Thunderbird-variant och lagom till modellåret 1962 presenterades den nya bilen som kom att kallas Grand Prix. Denna första årsmodell, som första året mer var att betrakta som en specialversion av den vanliga full-size-bilen, tycker inte jag var speciellt lyckad och det mest beroende på att GM:s B-kaross (som man använde sig av) inte var speciellt snygg. Året därpå var grundkarossen ny och den Grand Prix som rullade av bandet var en riktig skönhet. Det är denna bil som pryder detta inläggs topp. Utmärkande för modellen allt sedan introduktionen var att man skalat av åtskilligt med krom och lät elegansen i de rena karosslinjerna få fritt spelrum.
I grundutförande fick man Pontiacs vanliga 389:a, men betalade man extra, kunde man få denna motor i Tri-Power-utförande, dvs med tre tvåportsförgasare. Den prestandaorienterade valde istället den nya 421 HO-motorn, antingen med vanlig fyrportsförgasare, eller med Tri-Power. Inredningen var naturligtvis anpassad efter dessa sportiga detaljer och hade därför separata stolar, golvkonsol och varvräknare. Växelspaken var naturligtvis placerad i konsolen. Snyggt
Åren gick och Pontiacs Grand Prix förändrades i takt med att Pontiac och General Motors förändrades B-karossen. 1965-1966 års modell tycker jag dock var särdeles lyckad. Denna -66:a har en markerad coke bottle-profil (midjan och bakskärmarnas form). Motoralternativen var tämligen oförändrade sedan 1963, men en nyhet var Turbo Hydramatic 400-lådan. Detta var en mycket pålitlig treväxlad automat som kom att tillverkas i många, många år och användes av samtliga märken i General Motors-koncernen.
För modellåret 1969 presenterades en helt ny Grand Prix. Denna gång baserades modellen på en förlängd mid size-kaross (A-karossen i detta utförande kom att kallas G-body). Resultatet blev slående elegant och tack vare den något mindre och lättare karossen, blev prestandan bättre. Jag tycker att modellen är mycket lyckad och det ansåg även de amerikanska bilköparna som älskade den. Denna Grand Prix-generation kom att tillverkas till och med årsmodell 1972. Redan 1970 kom dock Chevrolet och Oldsmobile med sina versioner av detta vinnande koncept, vilket märktes i försäljningssiffrorna följande år.
Hösten 1972 var det dags för nästa generation som blev den populäraste i Grand Prixens historia och den kom att tillverkas med smärre förändringar till och med årsmodell -77. Personligen anser jag denna mycket lyckad och väger man in den snygga interiören får man nog betrakta denna som den bästa någonsin. Här en bild på 1973 års modell. Interiören är mycket bekväm och dessutom otroligt snygg. Denna bil har klädsel i vit Morrikid som är ett snyggt konstläder. Här ett klipp på You Tube som visar en bil från dessa år. Tyvärr började de nya avgaskraven försämra bilens prestanda och inom ett par år var den inte inte mycket snabbare än en vanlig Volvo från dessa år. Redan 1971 års bilar gick att köra på blyfritt och 1975 var det dags för katalytisk avgasrening. Dessutom introducerade man EGR-ventilen och diverse annan reglerteknik som sakta men säkert kvävde motorn. Ur ett annat perspektiv var detta naturligtvis både bra och nödvändigt, men det är klart att det är lite tråkigt att sportbilsprestandan försvann.
1976 fyllde Pontiac 50 år och detta firades med en jubileumsmodell av Grand Prixen. Den var lackad i guldmetallic och försedd med T-roof. Grillen är dessutom den mest lyckade av alla under denna generation.
I och med årsmodell 1978 var Grand Prixens saga all, åtminstone enligt mitt sätt att se på saken. Karossen krympte och blev mer fyrkantig.
Jag tycker om dina texter. Dina reflektioner.