I den lilla nordnorska staden står 100-årsjubileet för dörren men på Kranes konditori sitter Katinka Stordal, stans bästa sömmerska och dricker vin och likör.
För ett antal år sedan började jag på Kranes konditori, men hur det var lade jag boken ifrån mig och snart åkte den in i bokhyllan igen. Jag hade försökt mig på att läsa Alberte-trilogin, vilket gått uselt, och med nöd och näppe läst ut Köp inte Dondi men där tog det stopp. Mer av Cora Sandel orkade jag inte. För en vecka sedan bläddrade jag i Ord och bild och fann en recension av Dramatens uppsättning av Kranes konditori 1948. Huvudrollen som Katinka Stordal spelades av Inga Tidblad och med ens blev jag nyfiken och plockade fram boken. Sedan låg jag hela kvällen som klistrad under filten i soffan och läste den till sista sidan.
Den är kanske lite långsam i början, men efter ett tag fastnar man i Sandels grepp och blir som trollbunden av den historia som rullas upp inne i klubbrummet där Katinka och en vinddriven svensk sjöman låter den trista vardagen förgyllas av några flaskor likör. Men delikat ironi skildras stadens crème de la crème som förfasar sig över fru Stordals tilltag. Inte nog med att den den stackars människan måste försörja sig, hon måste också få deras jubileumskreationer färdiga till den stora dagen! Arma människa!
På bokens baksida (jag har en sextiotalsutgåva) står att läsa att Cora Sandel “håller upp en spegel för vår självrättfärdighet, vår ofördragsamhet med de udda och utanförstående”. Jag skulle vilja tillägga att hon även demonstrerar hur människor i ett mindre samhälle månar om att var och en skall hålla sig till sin klass och att man som mindre bemedlad hela tiden skall vara tacksam. Det är ett ytterst intressant kammarspel som utspelar sig på Kranes konditori under dessa två dagar.
Jag fick ett ex av dig en gång. En underbar bok! Och vass!
Javisst! Var det samma utgåva (omslag) som min?
Nej, tror det var en 80-talsutgåva.