Rävjägarn

Lift me high above the moonlit sky

Vinden

Bilden ovan föreställer en vind som inte rensats ordentligt på många år. Fördelen med detta är att man inte slängt sådant som man inte ansett värt att sparas. Som bekant ändras kriterierna för vad som är värt att sparas med tiden. I ett hörn står en mycket gammal barnvagn som är en smula illa tilltygad; vid en vindsröjning räddades den i sista minuten sedan den slängts ned på gården.

1949-1950 spelade Miles Davis och hans band in 12 sidor som senare skulle komma att kallas Birth of the cool när de så småningom gavs ut på lp. Det enda vokala spåret är Darn that dream (lyssna!) med vokalisten Kenneth Hagood.

Det är en fin inspelning med en väldigt fin text:

Darn your lips and darn your eyes
They lift me high above the moonlit sky
Then I tumble out of paradise
Oh, darn that dream

Mer musik? Klicka på taggen Sång här under.

Dizzy Gillespie och Don Byas i Paris

Dizzy Gillespie och Don Byas

1952 befann sig Dizzy Gillespie i Paris och där fanns också Don Byas som flyttat dit redan i mitten av 40-talet för att komma tillrätta med sitt tunga drogberoende. Naturligtvis spelade de in skivor och de gavs ut av franska Vouge (i USA hamnade de på Blue Note-etiketten). På bilden ses Dizzy Gillespie till vänster med glasögon och fluga. Byas gör tummen upp i bildens mitt.

Dizzy Gillespie quintet med Sweet Lorraine:

I cover the waterfront med Dizzys sextet:

I båda spelar Don Byas tenorsax. Övriga musiker är bla Pierre Michelot, Pierre Lemarchand, Arnold Ross, Joe Benjamin och Bill Clark.

Bilden hittade jag på denna fina webbplats där man kan läsa om skivbolaget Continental som gav ut en hel del riktigt fina skivor under 40-talet.

När be-bopen kom till Stockholm

Bill Harris - Denzil da Costa Best - Flip Philips - Billy Bayer - Lennie Tristano and Chubby Jackson (New York City 1947)

1947 var det tämligen ont om be-bopskivor i Sverige. De första med bland andra Dizzy Gillespie hade precis letat sig till Sverige via England. Den 16 december anlände Chubby Jacksons Fifth dimensional jazz group till Stockholm som första amerikanska orkester som spelade den nya musiken.

I en artikel i Metronome Magazine berättar Jackson året därpå om den svenska turnén. Han är mycket förvånad över det stora intresset bland jazzmusikerna för be-bop; hur alla tycks digga Parker och Gillespie och vill lära sig allt om den nya jazz-stilen. Nå, Jackson hade knappast kommit till samma slutsats om han hamnat i en bygdegård på landsbygden. På den tiden spreds nya influenser främst genom film och radio vilket gjorde att det tog sin tid. Jazzintresserade radiohandlare runt om i landet var nog ofta de som förmedlade nya musikstilar, ty de kunde ta hem de skivor som annars mestadels såldes i storstäderna.

Det var hursomhelst  ingen dålig orkester som Chubby Jackson tom med sig till Sverige 1947:  Terry Gibbs spelade vibrafon, precis som han senare gjorde i Modern jazz quartet, Conte Candoli trumpet, Denzil Best trummor  och Lou Levy piano. Sveriges radio gjorde lämpligt nog en inspelning som jag hittade på en Dragon-lp idag. Den finns även på CD,så köp den (innehåller också en finfin konsert med Dizzy Gillespie live på Vinterpalatset i januari 1948). Förutom dessa inspelningar gjorde orkestern också några skivor på etiketten Cupol.

Lyssna på Chubby Jackson och hans orkester med Crown Pilots, Beguin the begiun och Shishika:

Strax efter Jacksons besök anlände Dizzy Gillespie och hans stora band och även dessa gjorde succé. 1949 kom James Moody och sedan rullade det på under hela 50-talet. Ett av de allra bästa resultaten av dessa års svenskamerikanska samarbeten var Ack Värmeland du sköna som Stan Getz spelade in 1951 för svenska Metronome tillsammans med Bengt Hallberg, Gunnar Johnson och Jack Norén.

So from today I’m travellin’ light

Billie Holiday fotograferad av LeonardDen 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav’lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta bakgrunden för hennes speciella röst.



I’m travellin’ light, because my man has gone, and from now on, I’m travellin’ light. He said goodbye and took my heart away, so from today, I’m travellin’ light.

50-talets inspelning av Trav’lin light på Verve är kanhända på sitt sätt bättre, men denna version med stråkarna och den längtansfulla rösten är trots allt min favorit.

J.J. Johnson och Sonny Stitt

Sonny StittJag behöver ett kamerastativ. Mitt gamla har jag lämnat kvar uppe i norr för att slippa släpa med mig det varje gång jag reser uppåt. Utan stativ står man sig slätt, framförallt när ljuset är svagt och exponeringstiden blir lång. Nu när det är så vackert med all snö, vill jag inte hellre än att springa omkring nattetid och fotografera. Det blir således till att leta stativ idag.

Teapot

Afternoon in Copenhagen

Ja, här är mer musik. Lördagsjazz. Två spår från en gammal EP med inspelningar från 1949. Det är Sonny Stitt och J.J. Johnson som är huvudnamnen på denna skiva, ty detta var innan John Lewis och Max Roach blivit välkända för gemene jaxxman.

Inspelningsinformation: J.J. Johnson (tb) Sonny Stitt (ts) John Lewis (p) Nelson Boyd (b) Max Roach (d)
NYC, October 17, 1949.

Diana Miller och hennes fruntimmer

Diana Miller var en rivig dam med egen orkester (stundtals med älskarinnan på trummor) och sedermera egna restauranger. Under en period drev hon Blue note på Kungsgatan i Stockholm. Att Blue Note fick heta Blue Note berodde på att orkestern under en period alternerat med Bud Powells trio på det legendariska stället med samma namn i Paris.

Diana Miller kom till Sverige från  England 1940 och gjorde sig snabbt ett namn som vokalist. Hon spelade bland annat in Carmen Mirandas Chica chica boom chic (från That night in rio) och den rätt fina My heaven on earth. Hemma i England hade hon sjungit med ett antal orkestrar, men man får förmoda att hon inte slagit igenom på allvar, om inte flytten till Sverige hade andra orsaker. Efter åratal av turnerande i Sverige och nere på kontinenten, tog sig Miller in i restaurangbranschen och drev förutom Blue Note, en restaurang på Odengatan och en i Södertälje.

Hursomhelst snubblade jag över en mycket trevlig sida som handlar om och några av hennes medmusikanter.  Läs här om Diana och hennes kollegor. Titta också på de otroligt roliga bilderna på damorkestern. På bilden ovan ses Diana längst till högre. Av de övriga bilderna att döma, verkar hon ha varit en byststark dam.

My heaven on earth, Diana Miller med Seymours orkester 1941:

Mulligans Nights at the turntable

Dags för lite tidig femtiotalsjazz (1952) med Gerry Mulligan quartet. De övriga musikerna är Chet Baker, Chico Hamilton och Bob Whitlock. Nights at the turntable är inspelad i Los Angeles i den klassiska Gold Star-studion, där Ronettes drygt tio år senare spelade in Be my baby (Phil Spector använde ofta den studion).

Mitt exemplar är på fina Jazz Selection, en svensk etikett som gav ut mängder av fin amerikansk jazz, först på 78 v senare på EP och LP.

Bernies tune

Nights at the turntable

Arne Domnerus Favourite groups

favourite_groups1949 startades Metronome records, ett skivbolag som redan från början hade en stark jazzprägel. Samma år kom James Moody till Sverige, ett tillfälle som Metronome inte försummade. Mr Moody fick spela in skivor både i sitt eget namn och som medlem av andra orkestrar.

Metronome gav ut en hel del amerikansk jazz tack vare ett samarbete med både  Prestige och Savoy records. I gengäld kunde Prestige ge ut Lars Gullin, James Moodys svenska inspelningar och mycket annat. Materialet samlades till viss del och gavs ut på lp med titlarna New Sounds From Sweden vol 1-8.

Här har vi ett album som spelades in 1949 (3 skivor med totalt 6 spår) med Arne Domnerus and his favourite groups. Medverkar gör James Moody, Ulf Linde, Leppe Sundewall. Gösta Theselius och många andra. Lyssna på:
Carrider

Everything but you

och Night and day

Shout your thanks up to the sun

Billie Holiday

Här något ruskigt bra. Faktiskt bland det bästa jag vet, alla kategorier. Det är en inspelning från 1950, en av Billie Holidays sista på Decca. Den heter This is heaven to me

This is heaven to me

When I hear them say
There’s better living
Let them go their way
To that new living
I won’t ever stray
‘Cause this is heaven to me

Its so peaceful in the country

Det här är någon slags repris. Jag upptäckte nämligen en fotograf, Nina Lee som fotograferade för Life redan på 40-talet (bildgoogla henne så får ni se fler bilder). Just bilden på Mildred Bailey tycker jag är bra. Hon ser aldrig sådna ut på andra bilder.

Delta rythm boys var en amerikansk vokalgrupp som bildats redan på 30-talet. Runt 1950 kom de på besök till Sverige och deras inspelningar av t.ex. Flickorna i Småland blev mycket populära. Folkhemsidoler skule man kunna säga.

1941 spelade Mildred Bailey in en lite annorlunda sak. Vanligtvis sjöng hon jazz, framförallt var hon verksam inom den genre som kallades swing, men denna gång var den en fin liten melodi som skulle vaxas. Texten är en liten pärla. I slutet av 40-talet, när Baileys hälsa försämrades, flyttade hon faktiskt ut på landet, till en liten gård som hon köpt.

It’s so peaceful in the country, it’s so simple and quiet, you really outta try it
You walk about and talk about, the pleasant things in life

It’s so restful in the country, it’s the right kind of diet, you really outta try it, you lie and dream, beside a stream, where daisies nod Hello

City living is a pretty living, it’s so full of unexpected thrill, but there’s too much stone, too much telephone, there’s too much of everything, but trees and hills

Lyssna på Mildred Bailey, ett piano och en smärre kör (Delta rythm boys) i It’s so peaceful in the country:

I can’t believe youre in love with me

Idag: jazzhistoria för hela slanten. Jag hittade en skiva häromdagen. Det var en inspelning med bl.a. Teddy Wilson, Slam Stewart och Flip Phillips. Eftersom jag inte alls kände till inspelningen, och den visade sig vara riktigt ovanlig, fick jag anstränga mig en smula för att ta reda på var jag egentligen köpt. På 30-talet började Milt Gabler pressa upp skivor som var utgångna ur bolagens ordinarie kataloger, skivor som han sedan sålde i sin butik. Efter några år startade han Commodore records och började göra egna inspelningar. Det var hit Billie Holiday gick, när Columbia inte ville ge ut hennes Strange Fruit. Commodore music shop på 52nd street blev något av en träffpunkt för New Yorks jazzentusiaster.

Den 9:e juni 1945 anordnades en konsert i New Yorks Town Hall som spelades in av Commodore records och det vid det tillfället som min skiva spelades in. Teddy Wilson och hans gubbar spelar inte som Charlie Parker och Dizzy Gillespie, men det är likväl ett stycke musikhistoria som tål att lyssnas på. Producent för konserten var förresten den danske jazzbaronen Timmie Rosencrantz. En del av inspelningarna gavs förresten ut på hans svenska bolag, Baronet, men min skiva är utgiven av Cupol någon gång i slutet av 40-talet.

Både Slam Stewart och Teddy Wilson medverkade samma år, faktiskt dagen därpå, vid en helt legendarisk inspelning tillsammans med både Parker och Gillespie. Det var i Red Norvos sextett och de spelade Get happy (kallades också Move), Congo blues, Hallelujah och Slam slam blues. Inspelningar man bör lyssna på.

Nämnas bör också, att Milt Gabler var mannen som lät spela in Bill Haley och hans Rock around the clock. Dessbättre kan han också hållas ansvarig för Billie Holidays Lover man på Decca.

Men nu lyssnar vi på Teddy Wilson, Slam Stewart och Flip Phillips: I can’t belive that your in love with me

och Sweet and lovely:

Vill man läsa mer om denna inspelning kan man göra det här.

Shake down the stars

Benny Goodman och Helen Forrest med en dramatisk dänga från 1940, passar bra en av vin ansatt söndag.

Shake down the stars,
pull down the clouds,
Turn off the moon, do it soon,
I cant enjoy the night without you,
Shake down the stars.
Dry up the streams,
stop all my dreams,
Cut off the breeze, do it please,
I never thought Id cry about you,
Shake down the stars.

Helen Forrest var en de absolut poluläraste vokalisterna under storbandseran och sjöng med de flesta orkestrar. Hennes röst är inte dum, även om jag föredrar Goodmans inspelningar med Mildred Bailey från samma tid. På bilden ser ni Forrest med Artie Shaw och hans orkester.

För att återgå till texten, så är det bara till att hålla med; vill man att stjärnorna skall väck, bör man få uttrycka det. Och att få stänga av månen! Hur stor är inte den kärlek som slutar i detta drastiska beslut?

Lyssna på Shake down the stars med Helen Forrest och Benny Goodmans orkester från 1940.

Throw em in the deep blue sea

You can take the moon
Gather up the stars
And the robins that sing merrily
Put “em in a box
Tie it with a ribbon
Throw “em in the deep blue sea

You can take the flowers
Down in lovers lane
And that sentimental poetry
Put “em in a box
Tie it with a ribbon
Throw “em in the deep blue sea

Not for me, all that stuff
The dreams that ruin your sleep
Not for me, had enough
Love is one thing you can keep

Jag roar mig med Spotify och går igenom skiva efter skiva. I princip hela Nat King Coles 40-talsproduktion finns där och det är just under dessa år som han var som bäst. Texterna är ofta melankoliska och hans version av You call it madness, I call it love är fantastisk.

En annan pärla, som jag tidigare aldrig hört, är Throw “em in the deep blue sea. Det framgår med största tydlighet, att romantiskt trams, förtjänar inte bättre än att sjunka djupt ner till havets botten.

På 50-talet tog stråkarna över och Nat snyftade sig igenom Mona Lisa och andra melodramatiska opus. Konvolut på hans skivor var, när vinylskivan slog igenom stort i decenniets mitt och bildomslag infördes på allvar, ofta tecknade – ett öde han delade med många afroamerikanska artister. Var det inte illustrationer som prydde framsidan, var det kanske en bild på ett instrument, en palm eller en blondin! Allt för att inte avskräcka de vita medelklassiga köparna som utgjorde den största gruppen av skivköpare.

Miles et Ascenseur pour léchafaud

Hiss till galgen, Lift to the scaffolds och Ascenseur pour l’échafaud är alla namnet på en Louis Malle-film från 1958 med Jeanne Moreau. Soundtracket gjordes av Miles Davis och improviserades fram i en studio all medan musikerna tittade på filmen. Det är fantastisk musik som helt dränkts i det våtaste av reverb. Mycket vackert och suggestivt är vad det är. Äntligen har jag lyckats köpa skivan.

Jag visste inte att den amerikanska utgåvan, som är den enda som finns i ett större antal, hette Jazz track. Det vet jag nu och nu står ett exemplar i min skivhylla. Omslaget som ses på bilden är det ursprungliga. Efter ett tag byttes det ut mot ett mer kommersiellt som inte är lika passande.

Skivan finns att köpa på CD, men då får man på köpet, tyvärr, alltför många alternativa tagningar UTAN det ursprungliga reverb som gör så mycket för stämningen. Unna er lp:n istället för på dess andra sida ligger tre lite längre nummer med Miles Davis sextet (med bland andra Cannonball Adderley, John Coltrane och Bill Evans).

Ett av de bästa spåren från Ascenseur pour l’échafaud, Generique, kan man lyssna på här.

Bessie Smith – Empress of the blues

Maken till självklar och genomträngande stämma får man leta efter. Det är egentligen inte möjligt att värja sig när Bessie Smith sjunger blues. Ett betyg så gott som något.

Lyssna på Nobody knows you when you’re down and out

och Sugar in my bowl

Blues hör inte till mina favoritgenres men jag tycker mycket om Bessie Smith Vol.2, ytterligare en utgåva i Columbias serie A hot jazz classics. Naturligtvis hade Bessie det inte lätt och led enormt, vilket verkar vara mer regel än undantag bland den generationens kvinnliga jazz- och bluesvokalister.

Men det är dumt att frossa i hennes olycka, det är bra mycket bättre att lyssna på några av hennes bästa nummer, inspelade i slutet av karriären, när ljudet blivit elektriskt.

Once I lived the life of a millionaire,
Spent all my money, I just did not care.
Took all my friends out for a good time,
Bought bootleg whisky, champagne and wine.

Ella och Louis är Porgy and Bess

Detta är en skiva jag gillar och spelar med jämna mellanrum, trots att jag egentligen inte är något stort fan av vare sig Ella Fitzgerald eller Louis Armstrong. Inspelningen (Verve MG VS-6040-2) är dock mycket ståtlig och de kompletterar varandra utmärkt. Orkestern leds av Russell Garcia och upptagningen är en påkostad historia i stereo från 1957.

Det allra finaste med hela skivan är dock förpackningen; den är en dubbel-lp med ett foldoutomslag som är ungefär som en bok, för mellan pärmarna finns text och bilder tryckta på fint papper och med tjusig typografi. Och då har jag inte nämnt omslaget! Minsann, har inte Norman Granz låtit lägga en riktig mosaik som sedan fotograferats av? Helt säker kan man inte vara, men det skulle då inte förvåna mig.

Omslagets AD var Sheldeon Marks. Tidigare Verveomslag hade ofta David Stone Martin som illustratör, men efter mitten av 50-talet fick han till viss del stå tillbaka för andra förmågor. Han har dock gjort en av illustrationerna i detta album.

En annan version av Porgy and Bess från samma tid, som är snäppet bättre och min favorit, är Miles Davis version (Columbia CS 8085). Fruktansvärt bra.

Skivfynd i förorten

Jag hade tur, den dag jag åkte ut till Huvudsta för att gå på loppmarknad. Bland drivor av totalt värdelösa skivor i uselt skick låg två riktiga bodbitar. Stan Getz LP Imported from Europe, inspelad för Verve i augusti och september 1958. Det är inte vilka musiker som helst som medverkar: Lars Gullin, Bengt Hallberg och Jan Johansson bland andra. Ett fynd gissar jag, ty det var den amerikanska förstautgåvan. Snygg dessutom och fina titlar, bla Speak low, Like someone in love och They canմ take that away from me.

Fynd nr 2 var Gerry Mulligans What is there to say? En LP från 1959 med hans nya pianolösa kvartett, alltså inte den klassiska från tidigt femtiotal med Chet Baker, Chico Hamilton och Bob Whitlock/Carson Smith. Mitt exemplar är en pressning på tyska Philips som gav ut amerikanska Columbia. Därför är titeln en annan; News from Blueport heter den. Även den ett fynd då jag gillar Mulligan i allmänhet och de pianolösa grejerna i synnerhet, även om jag föredrar de tidiga inspelninagrna med Chet, bla Line for Lyons, Carioca, Nights at the turntable och Bernies tune.

Till sist fann jag en liten EP, även den med Stan Getz, på svenska Karusell, Simon Brehms bolag.Cool Mix, Rustic hop, Have You Met Miss Jones? och Erudition. Ursprungligen en EP från amerikanska Verve (MGC 143). Samtliga är kvartettinspelningar från april 1953.

Patinan

Allt kan som ni vet inte köpas för pengar och det gäller i högsta grad patina. Jag undrar hur många som verkligen förstår hur exklusivt detta ålderns naturliga tillägg egentligen är. Patinan berättar en historia, vilket gör de åldrade tingen unika vilket kanske inte var var fallet när de var nya.

När man reparerar och fullständigt utplånar alla spår av slitage, tar man bort någonting mycket väsentligt och ovärderligt. Och det går inte att göra ogjort. Tänk på det och ta en titt på denna makalösa, men bedagade våning. Tillochmed möblerna är i stor utsträckning fantastiska. Det är inte svårt att föreställa sig hur förskräckligt resultatet kommer att bli om gemene man får för sig att reparera.

Tillbaka till patinan. Precis som för ting, gäller detta också människor. Har man inte blivit lite kantstött, har man inte mycket att komma med.

Vi lyssnar på Oscar Petersons trio och Until the real thing comes along

Vem som sjunger är ovisst, kanske är det Oscar själv. I’d lie for you, I’d sigh for you, I’d tear the stars down from the sky for you. Inspelad 1951.

John Coltrane och Johnny Hartman

1963 spelade John Coltrane in ett helt underbart jazzalbum, fyllt av de finaste ballader och med sång av Johnny Hartman. På första spåret sjunger Hartman They say that falling in love is wonderful och sedan fortsätter han med den mycket fina Dedicated to you:

If I should write a book for you
That brought me fame and fortune too,
That book would be,
Like my heart and me,
Dedicated to you.

Andra höjdpunkter på skivan är balladerna Lush life och My one and only love. Som ni nog förstår, går skivan helt i den romatiska genren. Den som inte äger skivan, springer genast iväg och köper den. I samma veva, kan det vara klokt att även införskaffa Billie Holidays Lady in satin från 1958. Den är mycket bra.

Expressens elitorkester anno 1947

Elitorkestrar var något som sattes samman år för år en gång i världen. Bland annat hade Expressen den lilla vanan att anordna en årlig omröstning där den bäste svenske jazzmusikern för varje instrument korades (ja, det var alltid män). Röstade gjorde Expressens läsare.

1947 var det så dags att utse Rolf Ericson på trumpet, Sven Hallberg på trombone, Åke Hasselgård på klarinett, Gösta Theselius på altsax, “Jojjen” Björklund på tenorsax, Hasse Eriksson på piano, Kalle Löhr på gitarr, Simon Brehm på bas och Bertil Frylmark på trummor.

Skivbolaget Musica lät inspela två melodier med den elitorkester som omröstningen detta år resulterat i.

Lyssna på How high the moon

och Stompin’ at the Savoy

Miff Görlings Fate

Här något härligt molligt med stor orkester. Miff Görling med Fate

och Oh mammy

från 1941. Den förstnämnda är fantastiskt bra, den måste man bara lyssna på.

Miff hette egentligen Uno och var rätt så inflytelserik under den svenska jazzeran på 30-talet. Inspelningen är gjord av tyska Polydor på Sagabiografen i Stockholm 1941. Man får anta att det jazzades till Fate även i de tyska hemmen, så bra är den.

Miles Davis All star sextet och MJQ

MILES DAVIS ALL STAR SEXTET/QUINTET PRESTIGE LP 7034

MILES DAVIS ALL STAR SEXTET/QUINTET, PRESTIGE LP 7034. Jag gillar Miles Davis, framförallt gillar jag det han gjorde under sent sent fyrtiotal, de inspelningar som under femtiotalet gavs ut i form av en lp med titeln Birth of the cool (Capitol), samt de inspelningar han gjorde för Columbia från cirka 1957 till slutet av 60-talet. Modern Jazz Quartet spelade däremot in för Prestige och sedan Atlantic och ryms även de bland favoriterna i mitt skivbibliotek.

I augusti 1955 gick Percy Heath (bass) och Milt Jackson (vibes) in i studion tillsammans med Miles Davis, Ray Bryant (p) och Arthur Taylor (dr) och resultatet blev en blandning av MJQ och klassisk femtiotalsmiles. Milt Jackson är mannen på vibrafon som gett MJQ dess karakteristiska ljudbild, en vy som saknar blåsinstrument men som istället fylls upp av Milts mjukaspel.

Jag är svag för saxofon och trumpet så därför tycker jag extra bra om denna sättning där Miles ibland hetsiga trumpet blandas med Milts ömma vibrafon. På två av spåren, Dr Jackle och Minor marsch, tillkommer Jackie McLeans altsax vilket egentligen inte tillför särskilt mycket, utan att för den skull störa. Jag föredrar kontrasten mellan vibrafonen och trumpeten, utan inblandning av saxofon.

Mina favoritspår är den lugna Changes och den mer jäktade Bitty ditty. Den första är en stämningsfull ballad där Miles spelar stämningsfullt, i stil med hans insats på Kind of Blue fyra år senare. Bitty ditty är storstadsjazz med neon, nattklubbar och trafik. Så skaffa ett exemplar av skivan, den är definitivt värd att äga.

Spår: Dr Jackle, Minor March / Changes, Bitty ditty.

Lyssna också på: Concorde med MJQ och Walkin’ med Miles Davis, båda på Prestige

Red Norvo och hans Improvisations

1944 spelade Red Norvos sextet/septet in 6 sidor för etiketten Keynote som senare gavs ut i ett album. Musiken är klart influerad av de nya tongångar som utvecklades bland annat på Mintons playhouse. Året därpå gjorde Norvos nya sextet, med bland annat Charlie Parker några riktigt klassiska inspelningar: Get happy, Slam slam blues, Hallelujah och Congo blues.

Nu är det dock 1944 och musikerna är: Red Norvo, Teddy Wilson, Vic Dickenson, Joe Thomas,Slam Stewart, Remo Palmieri, Specs Powell och Aaron Sachs. Albumet heter Improvisation och de spelar bland annat: I got rhythm, Russian lullaby, Seven come eleven, The man I love.

Det finns livinspelningar från Mintons. Jag beställde ett trevligt album på Ebay med bland andra Thelonious Monk och Charlie Christian, men då avsändaren inte packat noggrant, anlände bara skärvor.

(20) (19) (19) (19) (18) (18) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (12) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5)

Litteratur