Som de flesta andra städer drabbades Piteå hårt av efterkrigstidens byggnadsiver. Merparten av de gamla trähusen i stadskärnan revs och ersatte av större stenhus. 1940-1950-talens bostads- och affärshus var till stora delar ganska lyckade men har på senare år byggts om i varierande utsträckning. Några få av dessa hus bevarar ursprungliga detaljer i form av port eller balkong.
Vid Rådhustorget finns dock ett par hus som jag tror är uppförda i mitten av 1800-talet. De har mycket fina empirefasader i trä och är på det stora hela mycket välbevarade, även om fönstren är av modernare datum, sannolikt insatta på 1940-1950-talen. Det är inte svårt att föreställa sig hur vackra våra svenska trästäder varit, men i dag finns som bekant bara spridda spår kvar.
Snett mittemot huset på bilden lgger ytterligare en vacker byggnad, det gamla rådhuset som idag rymmer Piteå museum. Dess interiör präglas till stora delar av en ombyggnad gjord i slutet av 1950-talet. En trappa upp finns dock en stor sal med väggmålningar och vackra, gamla pardörrar. 1950-talets inredning går heller inte av för hackor och tål definitivt att beskådas.
1929 års oktoberhus, ja så kallade HSB sina nybyggen då inflyttning nästan undantagslöst skedde denna månad, visade på helt nya linjer som gick i funktionalismens tecken. Vid den här tiden var det mesta som byggdes fortfarande klassicistiskt betonat och därför bör HSB:s nybygge i kvarteret Ljuset på Södermalm ha slagit ned som en bomb. Samma höst stod Färjan på Kungsholmen klar och den byggnaden har stora likheter med detta komplex och byggdes också av HSB. Ytterligare ett hus, Blåkråkan vid Roslagsgatan, uppfördes i samma veva, men kan också ha stått klart redan året innan ty här är portarna av klassicistisk modell och inte alls funkis.
På skissen ovan ser ni arkitekt Wallanders perspektivskiss som visar hur han tänkt sig det nya bygget. Nog är det imponerande och dessutom intressant att han inte ritat ut fönstrens indelning i horisontellt placerade lufter. Sven Wallander var en av HSB:s grundare och hade ett mycket stort inflytande över det som HSB byggde och det var även han som lanserade sopnedkastet.
Här en bild på det nybyggda huset. Ståtligt är det och dessutom får man säga ett det lever upp till den vision som arkitekten förmedlade på sin skiss. Tyvärr är det inte lika elegant idag då balkonger och portar bytts ut. Ljuset är likväl ett intressant storgårdskvarter med många riktigt fina lägenheter i det lite mindre formatet.
Året efter inflyttning, sommaren 1930, gick Stockholmsutställningen av stapeln och det var först så som den breda allmänheten fick stifta bekantskap med de nya strömningarna inom arkitekturen, men det var knappast någon nyhet för Ljusets invånare.
En av de vanligaste frågor jag får, och samtidigt en av de tråkigaste, är från de som bor i hus där fastighetsägaren, dvs hyreshusets ägare eller bostadsrättsföreningen, planerar att byta ut sin gamla fönster mot nya. De gamla fönstren anses dåliga, ofta anses de ”ruttna” eftersom man ser grått trä, och så läcker de värme som ett såll vilket vanligtvis beror på dåliga tätningslister.
Stapel 1 visar nytt fönster, stapel 2 energieffektiviserat fönster, stapel 4 fönster som inte energieffektiviserats alls. Notera att även om utsläppen halverats står fönstren bara för ca 20-30 av husets totala energiförbrukning!
Nya fönster har naturligtvis ett betydligt bättre u-värde, ett mått på hur mycket värme som strålar ut, men de har andra nackdelar och den största är att de ofta är svåra att underhålla och byts var 40-50 år. Att inte byta ut sina gamla fönster är både klimatsmart och bra för ekonomin i det längre perspektivet eftersom även äldre fönster kan energieffektiviseras. En livscykelanalys gjord 2017 av Viktor Joelsson; Mikael Wallinder 2vid högskolan i Gävle visar att ännu efter 50 år är ett energieffektiviserat fönster bättre än ett nytt, sett till hur det påverkar miljön.
Värt att notera är att cirka 25 procent av tillförd energi i ett äldre hus åtgår till hushållsel och varmvatten. Av resterande 75 % försvinner cirka 35 procent ut genom fönstren. Om jag räknat rätt blir det ungefär 26 % av den totala mängden tillförd energi. Byter man fönster eller energieffektiviserar de gamla så halveras denna siffra. Man kan alltså inte halvera energiförbrukningen genom att byta fönster, man kan bara halvera de förluster som går ut genom fönstren.
Fönster är som bekant en av byggnadens allra viktigaste detaljer. De är en del av arkitekturen men också en viktig byggnadsdetalj som skall hålla väder och vind ute. Fram till mitten av 1960-talet (en mycket oexakt siffra eftersom det varierar stort) utfördes fönstren av högkvalitativt kärnvirke med täta årsringar, ett material som är väl rustat för att motstå klimatets prövningar. Ett träfönster från denna tid är hållbart och dessutom kan det lätt lagas om det skulle behövas.
Eftersom fönster är en viktig arkitektonisk detalj, gör man bäst i att inte byta ut dem eftersom ett nytt fönster nästan undantagslöst har en avvikande utformning om inte det ursprungliga kopieras helt och fullt. Att byta fönster förändrar inte bara utseendet, det kan också få till följd att husets värde minskar vilket bl.a. denna undersökning visar. Eftersom jag arbetar som antikvarie åt en mäklare, kan jag också konstatera att somliga spekulanter ratar fönsterbytta hus. Ett renoverat och energieffektiviserat fönster, skrämmer inte bort köpare.
Styrelsen för Brf Vidfamne i Aspudden hade först tänkt byta fönster på inrådan sin förvaltare. De ändrade emellertid sig och hur det gick till kan ni läsa om här och kanske i synnerhet här.
Ett nytt fönster har sina nackdelar. Det är vanligt att man monterar underhållsfria fönster och dessa går inte att underhålla och måste därför förr eller senare bytas igen. Nya fönster har ofta en konstruktion som är mer avancerad vad det gäller beslag och tätningslister vilket kan bli ett problem längre fram i tiden och vara en orsak till att fönstret måste bytas. Gamla fönster kräver inga avancerade tätningslister för att hålla tätt och utanpåliggande spanjoletter har ett mycket långt liv och därefter renoveras eller bytas.
Ytterligare en nackdel med nya fönster är att glasytan ofta minskar eftersom nya fönster har grövre dimensioner på karm och båge. En annan orsak till minskat ljusinsläpp instickskarmar, dvs det nya fönstret, med en slank karm i metall, monteras i befintlig karm och då blir glasytan ännu mindre. I söderläge märks detta knappast, men i mindre soliga lägen kan det bli märkbart.
Om man inte byter fönster, kan man underhålla och energieffektivisera de befintliga träfönstren i oändlighet (åtminstone i hundratals år) och eftersom glastekniken förbättras allt eftersom kan man räkna med att de gamla fönsterbågarna kan förses med ännu bättre glas i framtiden.
Glas och bra tätningslister är viktigt för en bra fönsterprestanda och för att slippa drag och höga uppvärmningskostnader är dessa detaljer som skall bytas, inte hela fönstret. Dessutom kan det vara klokt att isolera taket och installera en värmeväxlare på taket som återvinner all värme som annars går till spillo.
Det som är enklast och brukar vara mest lönsamt är att byta ut det inre glaset till ett energiglas – läs mer om det här. Det ger hyfsad prestanda och kostar inte mycket. Vill man, kan man istället sätta in en isolerglaskassett vilket ger ett bättre u-värde, men det är inte säkert att det lönar sig med dagens energipriser. Isolerglaskassetter har dessutom en begränsad livslängd och måste bytas vart 20-30 år, vissa tillverkare menar att 15 år är en rimlig tid, och detta måste givetvis tas med i kalkylen. Det gäller också om man väljer nya fönster. Har man fönster med gammal fint munblåst glas bör man vara försiktig med att byta ut det mot nytt energiglas, och istället rekommenderar jag att man monterar ett extra glas på insidan. Det finns olika alternativ, Grundels är ett av dem. Grundels system ger ett u-värde på ca 1,2-1,3 vilket i princip är samma prestanda som ett nytt fönster!
Om man trots allt byter fönster, är det viktigt att kolla med tillverkaren att de tätningslister som används, kommer finnas att tillgå om 30-40 år och att stängningsmekanismen går att renovera eller byta ut när den kärvar i framtiden. Om så inte är fallet, kommer ett nytt byte krävas och det blir betungande för kommande generationer i huset. Dessutom innebär upprepande fönsterbyten en belastning på miljön, eftersom nytillverkning av bågar och samtliga glas krävs, och det koldioxidutsläppet tar också tid att räkna hem.
Det finns många firmor som renoverar fönster. I Stockholm finns t.ex. Träfönsterspecialisten och Fönster och fog samt Kvarnens fönsterhantverk och många andra.
Sommar och sol och ytterligare tre fönster som återställts. Tyvärr fanns inte de ursprungliga kvar utan istället har jag låtit nytillverka dessa men glasat med munblåst gammalt glas som kommer från Grans Lantmannaskolas gamla fönster som min pappa fick ta reda på. Fasaden har jag sedan lagat i på sidorna, eftersom dessa fönster är smalare än de som sattes in på 1960-talet. Resultatet blev inte så dumt!
Det finns flera olika restaureringstekniker, men här är en variant som tack och lov sällan praktiseras! På bilden ses det gamla varmbadhuset i Umeå och grävskopan är i full färd med att riva ned allt ovan bottenvåningen som är i tegel. Hur detta kan kallas restaurering övergår mitt förstånd, men Balticgruppen skriver glatt att ”delar av den gamla exteriören kommer att tillvaratas och återmonteras. På det sättet bibehålls byggnadens DNA”. Exakt vad som skall tas tillvara är dock oklart, grävskopor är som bekant inte särskilt aktsamma. Mycket till DNA kan det dock knappast bli. Att kommunen godkänt detta övergår mitt förstånd.
En informativ skylt har dessutom satts upp som visar hur fint det var en gång tiden. Nog för att det är bra att huset återställs till sitt ursprungliga utseende, men att göra det genom nybyggnad tar bort det mesta av värdet på gamla hus. Även om detta hus har förändrats genom åren finns det naturligtvis ursprungliga detaljer kvar och dessutom nyare detaljer som kanske suttit där i 70-80 år och blivit en del av huset de också.
Man skulle verkligen önska att dagens fastighetsägare brydde sig lika mycket om sina hus, som folk i allmänhet bryr sig om sina bilar eller telefoner. Minsta avvikelse från specifikationerna, efter t.ex. en reparation, brukar orsaka högljudda klagomål, men så är det minsann inte när kommer till hus. Märkligt, de skall trots allt stå betydligt längre tid än en bil normalt bruks. Eller en mobiltelefon.
I anslutning till Holbergsgatan i Blackeberg ligger många fina och välbevarade hyreshus från tidigt 1950-tal. Just denna del bebyggdes av Familjebostäder som anlitade Curt Strehlenert på HSB:s arkitektkontor. I början av 1990-talet rustades husen upp och det på ett mycket pietetsfullt sätt som kom att prisas av SAR och Boverket Idag är det sannolikt snart dags för en ny upprustning och man få hoppas att denna blir lika varsam. Dessvärre har Familjebostäder under senare år knappast gjort sig känd för att praktisera byggnadsvård och dessutom har en del av beståndet sålts ut till bostadsrättsföreningar. Vackra är de i vilket fall, de tidiga 1950-talets bostäder som erbjuder välplanerade och charmiga lägenheter av hög klass sett till snickerier och utförande.
Nej, snön ligger inte djup, istället får man halva omkring på blankis på gatorna. Här ute på landet är det åtminstone inte så halt och det ligger även ett tunt lager snö som verkligen skulle behöva kompletteras. Inte minst för att man skall kunna skotta upp mot grunden så det blir mindre golvkallt. I mina kammare saknas nämligen trossbotten, så ni kan tänka er hur skönt det är med en värmande ryamatta på golvet som tar bort den värsta kölden.
Men jag har eldat och det börjar bli rätt behagligt här inne. Nu när det är kallare ute, visserligen inte mer än -5 grader, börjar det bli lättare att kontrollera drivningen vid fönstren. Tyvärr kan jag inte hitta rullarna med lindrev just nu, annars hade jag drevat lite till, för på sina ställen känner man antydan till drag. Vi får se imorgon när det ljusnat och det är enklare att leta.
Jag har verkligen varit dålig på att uppdatera här, men skall försöka bättra mig nu när jag har lite mer tid. Eftersom jag i princip sitter och skriver dagarna i ända, är det lätt att man tröttnar på att skriva även här.
Här fasaden i Norrbotten efter fönsterbytet, komplett med ett litet lågt vindsfönster som även det hade försvunnit i samband med renoveringen 1965. Återstår gör fortfarande att byta de tre 3 köksfönstren men det blir nästa år. Fönstrens överliggare har jag inte justerat, och jag tror att jag skall kapa av dem för att matcha bredden på de nygamla fönstren, men är inte riktigt säker. Kapar jag, så är det ju en icke-reversibel åtgärd, vilket i och för sig inte är hela världen då de inte är äldre än från 1965.
Det fanns inte några gamla innanfönster bevarade och jag misstänker att det kanske aldrig funnits några. Jag lät nytillverka bågar och satte in 4 mm energiglas i dem och det blev bra. I 3 fönster monterade jag tätningslister även i ytterbågarna, men sparade några cm uppe och nere för att få lagom ventilation. Det blev bra. I det gjärde fönstret sitter nytillverkade fönsterbågar utan tätningslister och det blev för tätt så där uppstår ibland kondens. Nästa år skall jag montera lister även där men med ånga cm listfritt uppe och nere som i de andra fönstren.
Marmorn är ett stort HSB-komplex på Södermalm i Stockholm som till stora delar stod klart 1933. Arkitekt var som sig bör Sven Wallander och tillsammans med Kungsklippan som stod klart några år senare hör detta till HSB:s intressantaste komplex från decenniet. Marmorn har idag högst skyddsklass, dvs är blåklassad vilket nästan går att jämställa med byggnadsminne.
Tyvärr gjordes ett förödande fönsterbyte i slutet av 1970-talet. Samtliga fönster, förutom de smala 1-luftsfönstren och samtliga fönster och balkongdörrar som vetter ut mot de långa, längsgående balkongerna, ersattes med nya vars karmar sattes in i befintlig karm. Inte nog med att karmarna blev avsevärt tjockare, 3-luftsfönster blev 2-luftsfönster med förskjuten mittpost och 4-luftsfönster blev 3-luftsfönster med en bred luft i mitten. Detta förvandlade fasaden totalt och idag svävar en doft av 1960-70-tal över gårdsfasaderna. Ovan syns fasadritningen från början av 1930-talet och där syns fönstrens ursprungliga indelning.
Under 2016 har Marmorn 6, Lundagatan 38, renoverats vilket inneburit ny puts och nya fönster. Att byta ut de klumpiga 1970-talsfönstren var klokt, men att inte passa på att återställa indelningen till ursprungligt 1930-talet är oförlåtligt då detta är en blåklassad byggnad. Att heller inte kontakta SBK och är dessutom mer eller mindre olagligt. Att inte styrelsen eller HSB känner till vad som gäller är dessutom obegripligt.
Om jag skall säga något bra om renoveringen är det att man reparerat de ursprungliga portarna, inte bytt ut dom som man gjort på Kungsklippan, i Fredhäll och på Gärdet. Eloge för det. Dessutom uppfattar jag det som så att föreningen bryr sig om husen och tar reda på gamla dörrar och annan inredning. Jag misstänker att det rör sig om ett olycksfall i arbetet, att man inte visste hur huset såg ut när det var nytt.
Den som är intresserad av hur Marmorn 6 såg ut innan den senaste renoveringen, hittar bilder på google. Som ni ser var det verkligen på tiden att göra något åt de fula fönster som satts in på 1970-talet.
Avslutningsvis en bild från 1930-talet (tack Stockholmskällan) som visar delar av komplexet när det var nytt. Tyvärr nådde den balkongrenovering som gjorts inte ändå fram och så här elegant är inte fasaden idag.
1931 stod denna vackra villa färdig. Den ritades av Robert Berghagen och antas vara den första i funktionalistisk stil i Västerås. Berghagen föddes 1892 i Östersund och fick sin utbildning vid KTH under åren 1916-18. Efter några år hos Ivar Tengbom startade han eget 1923. Hans största verk torde vara Hantverksinstitutet med adress Renstiernas gata 12/Sandbacksgatan 10.
I Stallhagen i Västerås finns en mängd villor, framförallt från tiden innan funktionalismens intåg, men även några från 1930-talet och framåt. Merparten av husen håller hög klass och det är tydlig att det fanns en hel del i staden som inte sparade på pengarna när de byggde villa. Det hus som Berghagen ritade är fortfarande i mycket fint ursprungligt skick, åtminstone exteriört, och ett väldigt bra exempel på tidig funktionalism. Dessutom tycker jag att det skiljer sig lite från villorna i Stockholm, det är helt enkelt lite stramare och mer utpräglat funktionalistiskt än villorna här i stan från samma tid.
Råcksta är en av Stockholms många tunnebaneförorter från 1950-talet. Området bebyggdes till stora delar under åren 1951-1955 och trevåningshyreshusen ritades av Ernst Grönwall. Husen bildar gårdar som öppnar upp sig mot omgivande gator på det eleganta sätt som framgår av bilden van. De spritputsade fasaderna är avfärgade i ljusa pasteller, till exempelblått, rosa, grönt och beige. Balkongerna är gröna och fönsteromfattningar är slätputsade i vitt.
Råcksta är mer eller mindre sammanbyggt med Vällingby och innehåller även egnahemshus och radhus. Trevåningshusen, som fortfarande verkar vara hyresrätter, är ovanligt välrenommerade och även balkongerna ser väldigt fina ut, även om jag inte vet hur de såg ut när det var nya och kan ge säkert besked. På det stora hela är det dock ett mycket fint området, som nästan helt saknar metallinklädda fönster mm. De 5 punkthusen vid tunnelbanan är dock inklädda i plåt och det är inte snyggt.
På Sommarvägen 2-4 i Solna finns ett bostadshus från 1950-talets mitt. Ursprungligen hasade lägenheterna franska fönster, men för ett antal år sedan monterades balkonger vilket inte blev så lyckat. Det hade nog kunnat bli rätt bra om man satt upp klassiska 1950-talsbalkonger, förslagsvis med fronter av korrugerad plåt och lite smide, men istället valade man en annan sort som på intet sätt gör hemma i detta årtionde. Dessutom hålls de på plats med hjälp av långa stag som bultats fast i putsen. Det är inte snyggt!
Så här ser fasadritningen ut. Enkelt och elegant! Det hade naturligtvis varit snyggast om man låtit bli fasaden helt och hållet och eventuellt monterat balkonger även mot baksidan. Men så blev det alltså inte och det kan jag tycka är lite respektlöst mot arkitekturen.
I Råsunda hade spårvägen en anläggning med verkstad för service av vagnarna. I de intilliggande kvarteren Boken och Björken uppfördes bostäder för spårvägsarbetarna. Verkstaden lades ned 1959 och revs tyvärr 1985. I kvarteret Boken hittar vi den vackra fasaden som ses på bilen ovan som ritats av A Ljunggren. Tyvärr byttes fönstren ut 1969 och in sattes nya av betydligt lägre höjd och utan spröjs vilket verkligen fördärvade fasaden. De ursprungliga fönstren var dessutom svagt rundade i överkant. I övrigt är det ett fantastiskt kvarter och det är bara att hoppas att detta misstag repareras någon gång i framtiden.
Danskfödda Hack Kampmann kom efter studier vid Kunstakademiets Arkitektskole till Sverige och Konstakademien. Efter avslutad utbildning fick kan anställning på Wejke & Öden och så småningom blev han sin egen. Under 1950-1960-talen ritade han många hus i Stockholm och även Hagsätra och Vårbergs centrum. Nybyggnaden vid Hotel Foresta likaså. Ett av hans allra finaste byggnader är Framnäsbacken 7-9 i Skytteholm, Solna. Byggnaden stod klar ungefär 1960 och är en fantastisk byggnad, inte minst för att den är bevarat helt i ursprungligt skick. Fönster, balkonger och entre visar hur elegant en byggnad från dessa år kunde ta sig ut, vilket står i bjärt kontrast till de taffligt renoverade grannhusen.
Det är mot gårdssidan som fasaden verkligen exploderar i en symfoni av fönster, franska balkonger och vanliga balkonger. Det är helt enkelt ingen hejd på alla glasytor. Vardagsrummens låga fönsterbröstning är mycket tilltalande. Lägenheterna är om 1-5 rum och kök samt en större etagevåning högst upp som även har öppen spis. Där uppe finns också 3 ateljévåningar med pentry.
Tro det eller ej, men fasadsen är skyddad av Solna stad och får ej förvanskas. Inte ens modernt energiglas i ytterbågen tolereras och det är verkligen värt att applådera. Denna vackra pärla från åren kring 1960 får därför leva kvar i sitt vackra, ursprungliga skick.
Så här ser det ut på insidan med ett nytt gammalt fönster. Eftersom detta är smalare än det som satt här innan har jag spikad breda plankor som ersättning för den del av stockarna som inte finns kvar. På insidan klädde jag sedan väggen med lumppapp innan jag tapetserade med de rester som fanns kvar av tapeten och som jag lossat innan bytet. Det räckte inte helt så jag lät bli att tapetsera bakom elementet vilket får sägas vara en rätt OK lösning. Återstår att montrar foder och passbitar som gör karmen tillräckligt djup, men det blir först nästa sommar då jag monterat in de sista 3 fönstren.
Vad som däremot skall göras är att innanfönstren skall glasas, monteras och beslås. Jag kommer inte att göra något av dem enkelt öppningsbara i dessa rum utan de lossas med två skruvar.
Vid Grönsdalsvägen, höjd med Lustigkullavägen, ligger 5 röda punkthus i tegel. De är 5 våningar höga och hade ursprungligen franska fönster men dessa är idag ersatta med balkonger. Husen uppfördes som barnrikehus för Stockholmshems räkning och har precis genomgått en genomgripande renovering. Fönstren har bevarats och energieffektivisertats, men balkongdörrarna kasserades tyvärr. Portarna har bytts ut mot nya av liknande modell. På bilden ovan ses den sista originalporten. Jag tycker att det är synd att man inte reparerar befintliga portar, det blir aldrig samma sak med replikor, även o med är välgjorda. Tyvärr får man nog anta att fast inredning som kök också kasseras och ersätta med något billigt och tidsenligt.
Jag köpte precis en bok om HSB som visade en del av deras produktion fram till 1954. Vilka fina hus som byggdes under denna tid! Tyvärr finns det så få kvar som är bevarade i ursprungligt skick och då tänker jag på portar, balkonger och fönster. Interiört är det nästan lika illa. Mängder av snickerier av hög klass har kastats ut och ersatts med moderna som både är sämre sett till material och utförande.
Jag har målat fönster och karmar. Under 1800-talet var det vanligt att färgen bröts i blått och blågrå fönster är därför inte alls ovanliga. Även utsidan kunde målas i någon liknande nyans. Ockra verkar dock inte va varit lika populär vad jag har förstått. Jag tycker blågrått är snyggt och beslöt mig för att bryta vit färg med lite blå och svart. Resultatet blev inte så dumt och jag målade två karmar och två fönster i den ena kammaren. När jag sedan skulle måla karmen och bågarna i den andra kammaren upptäckte jag att dessa bågar bara hade ett lager färg på sig och att de hade just den nyans som jag blandat till. Att jag inte noterat det tidigare förstår jag faktisk inte, men eftersom de var i rätt bra skick har jag inte brytt mig så mycket om dem. Skall bara kitta lite och måla om dem. Och rengöra dem från gamla färgrester!
Merparten av fönstren spikas fast med hästskosöm, men en båge i varje rum får beslag, handvarpa och stjärthake, så att de går stänga. Dessutom en stormhasp för vädring. Skall nog komplettera med en stormhasp i bakkant, där gångjärnen sitter, så man kan ha dem vidöppna.
Nu är tre gamla fönster på plats igen och dessutom ett vindsfönster. Huset var verkligen ändrat karaktär! Jag vet inte hur gamla de är, men de skulle ev kunna vara från 1840-50-talen. I ett av rummen finns väggmålningar som makulerades med tidningspapper 1862 och då får man anta att de är äldre än så. Huset är byggt år 1800 och om fönstren var så stora redan då skall ja låta vara osagt. Bröstlisten på insidan, som är målad på väggen och avdelar övre och nedre fält, antyder att fönstren hade denna storlek när de målades. Hur som haver blev resultatet mycket fint. Inte minst är glaset otroligt vackert, trots att det faktiskt ser ut som flaskbottnar i vissa rutor. När det blåser och asplöven darrar blir effekten slående. Att få rätt proportioner på fönstren gör ju också mycket för både interiör och exteriör. 1960-talsfönstren var kvadratiska och det var inte så snyggt.
Huset har byggts om i omgångar. 1950 gjordes en lättare modernisering och då byttes alla fönster utom dem ni ser på bilden mot nya, lite bredare och lägre (dock inte kopplade!). 1965 byggdes det om fullständigt förutom de två hörnkamrarna. Där bevarades i princip allt utom fönster. I resten av huset höjds golvet och en trossbotten byggdes, nya snickerier, våtrum mm. Endast taket sparades. Innerdörrarna sparades dock och idag är de flesta återinsatta. 1965 år ombyggnad var dock fin på sitt sätt och mycket hantverksmässigt gjort. Alla stommar platsbyggdes och nya väggar till WC och avbalkning mellan kök och badrum var regelväggar med råspont på ömse sidor samt masonit utanpå. Stabilt och fint på alla de sätt. När jag tog bort toaletten i hallen återanvände jag väggen men smalnade av utrymmet och inredde garderober. På detta sätt bevarades känslan från 1965 i hallen, men den blev större och förvaring tillkom.
Det kändes inte helt lätt att byta ut fönstren från 1965. Det är inget fel på dem och de är egentligen rätt snygga. Tyvärr var de dock kvadratiska vilket inte var helt lyckad, framförallt i de två välbevarade kamrarna. Hade inte ursprungliga fönster funnits kvar och två rum varit bevarade hade jag aldrig återställt. Jag tycker att det finns stora kvaliteter i ombyggnader från efterkrigstiden och dem bör man vara rädd om.
Det återstår dock att göra en del åt insidan. Karmar är inte tillräckligt djupa så det behövs någon form av passbitar för att bygga på karmarna till väggens djup. Sedan skall lister monteras och innanfönster likaså. Karmar och bågar målas invändigt med en ljust blågrå nyans som var vanlig på den tiden. Innanfönstren är nytillverkade och får 4 mm energiglas. Det är rätt kallt här uppe vintertid och när det är minus 39 vill man gärna ha de någotsånär isolerat.
På ett äldre hus i Uppsala fann jag denna vackra balkong av betydligt modernare datum. Sent 30-tal eller tidigt 40-tal skulle jag gissa. Originella och dessutom bevarade, inte det vanligaste! Jag tror dock att Uppsala har landets största urval av ursprungliga eller korrekt renoverade balkonger. En eloge till dem!
Nu har jag satt in ett av de gamla fönstren från 1800-talet. De nya från 1960-talet var egentligen rätt fina, men med fel proportioner. Hade jag inte haft bågar kvar hade jag nog låtit dem sitta kvar även om det inte såg så bra ut i alla rum precis. När fönstren byttes ut sattes de även högre upp eftersom en trossbotten byggdes i vissa rum. Detta gör att jag inte kan sätta in de gamla på rätt höjd vilket gör att de sitter väl högt i de två rum som inte byggdes om och fick höjt golv. Karmarna är dock nya och jag är mycket nöjd med dem. De tillverkades i ett snickeri i en grannby.
De gamla är oerhört vackra med sitt munblåsta glas så jag är hemskt nöjd. Det återstår dock en hel del jobb. Bland annat sätta papp på väggen och måla likt befintliga målningar. Sedan skall foder mm på plats och naturligtvis måste panelen lagas i på utsidan. På det stora hela gick det dock smidigt.
Dåligt renoverade 1950-talsbalkonger med dekorativt ”smide” i lättmetall ser man alltför ofta. Ursprungliga ballonger av denna sort är däremot ovanliga. I Bandhagen fann jag kvarteret Fackverket 1 ritat av Stig Dranger som stod klart 1955. Mycket har inte hänt sedan dess och både balkonger och fönster är i ursprungligt skick. Portarna är tyvärr av aluminium och troligtvis från 1980-talet.
Här en detaljbild som visar den smäckra konstruktionen. Handledaren är ett plattjärn och fronterna är klädda med småsinuskorrugerad plåt förutom det parti där det dekorativa smidet ger en vacker effekt.
Övriga delar av fastigheten har balkonger utan genombrutet smide. De är också ovanliga idag och mycket smäckra. Jag antar att det är alltför mycket att hoppas på att dessa vackra balkonger komne bevaras åt eftervärlden.
I samband med att jag satte in det gamla fönstret, passade jag på att ta ned en gammal vedlår som det var så lätt att hissa ned när befintligt fönster och karm var borta. Det är en fin vedlår, i någorlunda skick, även om målningen är lite sliten och ena locket behöver ses över.
I vedlåren gjorde jag dock ett riktigt fynd, ty där fann jag en list som skall sitta på krönet på ett gammal skåp som idag är målad med rosa lackfärg (se bild här). Den saknade biten hade sin originalmålning kvar. En tunt målad brun färg, nästan som en lasyr, där man anar träets ådring genom färgen. Snyggt!
Jag har satt tillbaka ett gammalt vindsfönster! Bågen är otroligt smäcker, endast 2 cm och glaset är verkligen fullt av defekter. Jag vet inte hur gammalt det är, men kanske från 1880-talet. Huset är uppfört år 1800 och byggdes troligen om på 1880-talet eller så. Runt 1950 byttes en stor del av fönstren mot nya, som dock inte var kopplade, men istället lite bredare och något lägre. 1965 byttes de ut igen och fick då stora fönster även på vinden. Synd att de sågade sönder timringen! Dessbättre sparades en hel del och förra sommaren satte jag tillbaka den ursprungliga ytterdörren med sitt vackra överljus.
Jag planerar att sätta in bottenvåningens gamla fönster vid tillfälle. De är smala, som vindsfönstret, och högre. De har tre glas i varje båge. Det som dock är bra med 1965 års fönster är att man kopierade de gamla överstyckena, däremot är det inte så bra att man satta in kvadratiska fönster av villatyp.
Jag hade som sagt tänkt återmontera några gamla fönsterbågar från 1800-talet. Karmarna saknas men jag har beställt nya. Dessvärre saknas också glaset i två bågar. I den ena saknas samtliga i den andra bara ett av tre glas. Eftersom bågarna har spårfals måste man ta isär dem för att kunna sätta i nytt glas. Det visade sig dock vara rätt enkelt, ty det var bara att försiktigt knacka ur pluggarna som är koniska. Om de är ordentligt inmålade, bör man dock skrapa bort färgen, annars skadar man trädet (på den sida pluggen åker ut) när man slår ut dem. Bågen var annars i rätt bra skick, men jag oljar in den nedre delen ordentligt för den var torr. Några större skador fanns inte, men en tunnaste spröjsen var lite klen, men dock användbar. Återstår nu att knacka bort befintligt kitt i falsarna och hitta nytt, tunt glas.
På Furusundsgatan 10 och 12 ligger två fastigheter från 1938. Båda ritades av Gustaf Birch-Lindgren och uppfördes av byggmästaren A. Lidner. De är snarlika till utseendet, ja nästan identiska, men spegelvända. Idag ägs det ena, nr 10 av Brandkontoret, och 12:an av en bostadsrättsförening. Nr 10 är, förutom porten, nästan helt i ursprungligt skick. Balkongerna har fått en trapetskorrugerad plåt istället för en slät och ytterligare en handledare har monterats ovanpå den gamla för att dagens säkerhetskrav (höjd på räcke) skall vara uppfyllt. 12:an renoverades i slutet av 1980-talet och fick då nya balkongfronter som inte var speciellt snygga. Dessa har nu renoverats och ersatts med nya i funkisstil.
De nya balkongerna är snygga, men det är synd att man inte valde att göra dem som de en gång i tiden såg ut. En bra kompromiss hade varit slät plåt och en enkel handledare. Dagens krav på högra räcken hade gjort dem något ”boxigare” men jag tror inte det hade gjort så mycket. De som sattes upp är i lättmetall och fronten är sinuskorrugerad. Av någon obegriplig anledning har man satt en mellanliggare mellan plåt och handledare. På det stora hela ser det dock snyggt ut och dessutom betydligt bättre än förr! Betyg 3/5 (både material och utförande avviker från det ursprungliga).
På vinden stod några gamla fönsterbågar från 1800-talets senare del. Exakt hur gamla de är vet jag inte, men de har spårfals, inte kittfals och 3 rutor i varje båge. Runt 1950 byttes merparten av fönstren ut mot nya utan spröjs men med lösa innanfönster. 1965 byttes de återigen ut men då mot nya, kvadratiska och kopplade vilket tyvärr fördärvade husets utseende. De 6 gamla bågar som inte bytts 1950 sparades dock och det är dem jag tagit fram och oljat och som sedan skall få ett lager färg. De är i bra skick, men tyvärr saknas några glasrutor.resten har kvar sit tvina och allt annat än perfekta glas. Jag har beställt nya karmar och nya innanfönster och planerar att sätta in de gamla fönstren, eller åtminstone några av dem, i sommar.
UPPDATERING: Fönstren är troligtvis från 1840-talet eller möjligtvis ännu äldre.
Ett av 1970-talets absolut finaste kontorshus är Trygg-hansas anläggning i korsningen Scheelegatan/Flemminggatan som stod klart 1977. Arkitekter var Anders Tengbom och Stefan Salamon. Den vackra trädgården ritades av Holger Blom, legendarisk stadsträdgårdsmästare. Det är en mycket vacker anläggning som verkligen är helgjuten och det sällan man ser en så lyckad och välbevarad miljö. Trädgården är en verklig oas som jag gärna passerar om jag är i närheten
År 2009 blåklassade Stadsmuseet byggnaden vilket innebär att detta är en ”fastighet med bebyggelse vars kulturhistoriska värde motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen samt fastigheter som skyddas av Kulturminneslagen, såsom byggnadsminnen och kyrkor tillhörande Svenska kyrkan”. Kristina Alvendal, det borgarråd som hade ansvar för dessa frågor, underkände Stadsmuseets arbete och yttrade: ”I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visat att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent”. Uppenbarligen förstod hon inte att nästan alla hus uppnår en ålder då de inte är allmänt älskade. Så var det till stora delar med bebyggelsen på malmarna och många hus har därför rivits eller förvanskats.
Planerna på ombyggnad stoppades dock den gången men nu är det dags igen. En underjordisk galleria och ytterligare våningsplan på befintliga byggnadskropparna. Hur är detta möjligt? Blåklassade byggnader skall behandlas med största varsamhet och därför skall man ge fan i att bygga på. Att bygga under parken och förvandla den två våningar höga paviljongen till en restaurang har jag inget emot, men då måste man också komma ihåg att trädgården skall återställas till det utseende den har idag eftersom den betyder så mycket för den genuina miljö som detta verkligen är.
Askrikegatan 17 är ett av två hus på denna gata som har balkonger likt de ursprungliga. I båda fall tror jag det verkligen rör sig om de ursprungliga som renoverats. Det ena har adressen Gillögatan 1, det andra är Askrikegatan 17 och det är den fasaden ni ser en detaljbild av ovan. Klicka på den om ni vill se den i större format eller här om ni vill se fasaden i sin helhet.
Det finns 3 hus på denna gata som är mer eller mindre identiska och det är Askrikegatan 15-19. Nr 17 är det enda av dessa hus som har sina ursprungliga balkonger kvar och det gör en hel del för utseendet. Balkongerna är visserligen inte så ovanliga till sitt utförande, men genom att de inte bytts är de nästintill unika. Den relativt låga fronten är av sinuskorrugerad plåt och handledaren sitter en bra bit ovan plåten. Hörnen är elegant rundade. Den totala höjden uppfyller inte moderna krav, men detta krav kan jag tycka att man kan kompromissa med och gläds därför åt att föreningen Brf Verkstadsklubben gjort denna lysande renovering och betyget blir därför det högsta tänkbara: 5 av 5.
I torsdags pratade jag på Antikmässan om vikten av att värna den vackra modernismen och då i synnerhet de högkvalitativa byggnader som uppfördes från cirka 1930 fram till 1950-talets slut. Dessa hus byggdes fortfarande tämligen hantverksmässigt och är på många sätt ovärderliga, inte minst för att de är gjorda för at underhållas och därför kan ges ett långt liv. Dessutom är de till stor del byggda av fina material och tämligen hantverksmässigt.
Idag renoveras ofta dessa hur hårdhänt och många detaljer byts ut mot nya, underhållsfria. Synd, för det är rena rama resursslöseriet. Om detta pratade jag och jag skall be att få återkomma i ämnet.
Det här är så snyggt! 50-talets gårdsbildningar tycker jag är mycket tilltalande och denna är inte bara vacker, den är också helt intakt vilket är mycket ovanligt. Portar, fönster och balkonger är orörda och i relativt bra skick. Strax intill ligger dock några hus som fullständigt renoverats sönder och där allt är bytt. Det är väl inte orimligt att anta att även dessa vackra hus går samma öde till mötes.
De gamla tryckta linoleummattorna är inte lätta att finna jag, men däremot finns det en del att välja på om man har en nyare lägenhet, då både marmoleum och en jaspéliknande matta går att få tag på idag. Läs mer om detta på Gård och Torps blogg.
Ett efter ett har husen på Askrikegatan renoverats under senare år. Inte så konstigt, ty många av dem har nog inte rörts sedan 1970-80-talens renoveringsvåg. Så här såg fasaden ut innan 2015 års uppfräschning. Balkonerna var av tristaste modell, en standardbalkong från 1970-80-talen, underhållsfria och därför i tämligen bedrövligt skick. Täk på det, när ni väljer underhållsfritt, så här blir det efter 30-40 år! Askrikegatan 15-19 är alla byggda av samma byggmästare, Lennart E. Hellstedt, och ritade av Sture Frölén. De stod klara runt 1937.
Resultatet efter renvering är bättre än innan renoveringen, band annat har balkongerna återfått sina rundade hörn. Troligtvis såg de dock ut som grannhusets, nr 17, när de var nya. Den balkongen är inte godkänd idag så att återskapa det utseendet är helt enkelt inte tillåtet. Det som är så fint med den lägre höjden är att balkongen upplevs som mindre massiv. Ett sätt att komma runt detta är att montera en extra överliggare och trådnät i mellanrummet mellan plåten och den ursprungliga handledaren. Ett förslag kan ni se här.
Det är inte lätt att sätta betyg men det får bli en 3:a på en skala av 5. Den balkong som valts ser ut som en modern standardbalkong i funkisstil. Underhållsfri antar ja, så ni vet hur den ser ut om 30-40 år.
Att rekonstruera balkonger kan vara svårt, och av den anledningen är det extra viktigt att värna de balkonger som finns kvar i ursprungligt skick.
Jag gillar punkthus och under 50-talet byggdes många fina hus av denna typ som ofta har mycket fina lägenhetsplaner. Brf Norrmannen i Blackeberg förvaltar 3 9-våningshus som är exemplariskt renoverade, åtminstone exteriört. Husen byggdes 1951-1953 på uppdrag av AB Familjebostäder och ritades av Per B. Persson på HSB:s arkitektkontor. Som trädgårdsarkitekt anlitades Ulla Bodorff.
De tre husen ligger på Björnsonsgatan 138-140 och Ibsengatan 37-43 och är i princip identiska bortsett från färgsättning. Våningsplanen är förskjutna vilket gör att 3:orna i bakkant ligger ett halvplan högre än 1:ornat och 2:ornat i framkant. Planlösningen framgår av denna bild. Totalt finns det alltså 6 lägenheter per plan, 2 1:or, 2 2:or och 2 3:or. Huset är smalare i framkant än i bakkant vilket gör att även de lägenheter som inte ligger i hörnen har fönster i två väderstreck. Halvplanslösningen gör dessutom att det inte är mer än 4 lägenheter per plan.
Uppenbarligen har både Familjebostäder och dagens bostadsrättsförening gått varsamt fram och både fönster och balkonger är i ursprungligt skick och en prydnad för stadsdelen. Balkongerna är dessutom kvadratiska och rejält tilltagna och ger verkligen de boende en riktig uteplats.
En gammal förfallen 30-talsvilla som man verkligen hade önskat en varsam renovering. Vardagsrummet ligger på gaveln och har fönster i tre väderstreck, på bilden ses bara de små, blyinfattade rutorna. Taket tycker jag mycket om. Det var nog rätt vanligt under 30-talets första år. Mörkbetsat plywood tror jag att det är som delats in i kassetter. Ett kassettak i funkistappning skulle man nog kunna säga. De flesta tak i den här stilen har målats vita så det vore verkligen önskvärt om man kunde bevara de få som finns kvar i oförändrat skick. Övriga snickerier är också betsade, listrna kan också vara ådringsmålade, det är svårt att se. Snyggt i vilket fall som helst och säkerligen ett minne blott idag.
Här har vi dörren en vinterkväll. Temperaturen var dock bara ett par minusgrader och således långt från de 30-35 minusgrader som brukar infinna sig längre fram under vintern. Dörren håller dock kylan ute och det gläder mig! Isoleringen gör att den inte alls blir kall och tätningslisterna håller draget borta. Det är bara nyckelhålet som släpper in kall luft och det råder man bot på genom att sätta en strumpa eller en bit skumgummi på insidan. den gamla hallen, som var trång, var aldrig speciellt varm. Kylan kom inte bara från dörren utan även från omgivande kallt rum och dörren upp till den likaledes kalla vinden. Det finns således en hel del att göra för att ytterligare förbättra klimatet i hallen.
