I många byar fanns förritin en kvarn

Denna gamla kvarn, elektrisk till sin konstruktion, finns i Västerbotten. För ett par år sedan bestämde man sig för att åter såtta den i stånd och nu tror jag bestämt att man mal på den en gång per år.

Det är en rätt intressant byggnad. Fasaden är klädd med masonit med påspikat locklist. Ovanför den nedre dörren finns ytterligare en dörr, röd med ett vitt fönster, infälld i fasaden. Vilket tilltag!

En modernare ytterdörr tjänar som ingång till kontoret. Taket är klätt med pannplåt, ett material som räddat en stor del av norra Sveriges byggnader undan förfallet. När sticktaken gjort sitt och man inte längre orkade underhålla eller byta dem, spikade man på pannplåt och det har gjort att byggnaderna fortfarande är i gott skick.

När jag var liten åkte pappa och jag ibland till kvarnen i Öjebyn för att mala. Jag har glömt vad vi malde, men jag vet att vi hemmavid krossade korn i en elektrisk kross i logen som vi sedan gav till korna så det kan vi inte ha gjort. Kanske åkte vi till kvarnen för att rensa gräsfrö eller något annat.

Umberto Marcato, en femtiotalsimport

Umbero Marcato var en italienare som hamnade i Sverige under andra halvan av 50-talet, under den period när det var italienare man skulle vara. Det sägs att finska zigenare utgav sig för att vara italienare, då det var en detalj som gick raka vägen till svenska blondiners hjärtan.

Umbero började sin karriär som sångare i den italienska Casamattaorkestern, men det dröjde inte lång tid innan hans soloskivor vällde in i, och nästan lika fort ut ur, skivaffärerna.

Här har några smetiga alster. I den första, La piu bella del mondo, sjuger Umberto även lite på engelska Let your lips tell my heart that you need me. Fantastiskt.

La Television

E mezzanotte

E mezzanotte finns i en fin svensk cover av Gunnar Wiklund, Midnatt heter den.

Umberto Marcato och Siw Malmqvist låg för övrigt på USA-listan någon gång på 60-talet. Har dock glömt vad låten hette.

Lyttkens ger Skoot en dygdeövning

Som nummer två i Alice Lyttkens serie om Hedda Skoot kommer volymen Dygdeövning som handlar om Skoots äktenskap och livet i Stockholm och Gamla Stan på 1730-talet när hattar och mössor så smått börjar strida om makten.

Heddas man, den framgångsrike borgaren Anders Skoot, hör inte till dem som låter slantarna flöda. Hemmet vid Köpmangatan är förhållandevis enkelt. I salen sitter gammalmodigt grönt glas, som endast släpper in en dämpad dager. I köksregionerna härskar jungfru Lenning som gör sitt bästa för att pina sin husmor som inte har alltför mycket till övers för att röra i grytor och ställa till med byk.

När boken börjar är Hedda drygt 20 år och har två barn. Hon hålls praktiskt taget fången i huset vid Köpmangatan, ty hennes man oroar sig för att hon inte är tillräckligt kysk. Orsaken till detta står att finna i första delen i denna svit, Himlabröd, där Hedda som ung och vacker 17-åring utsätts för diverse erotiskt färgade intriger.

Jag blev rätt förtjust i Dygdeövning, framförallt i dess sista del. Nu vet inte jag mycket om 1700-talet, men jag tycker att Lyttkens skildring är både färgstark och intressant. Även om det är 1700-talet i Lyttkens tappning som möter läsaren, är det lik fullt ett sätt att lära sig något om tiden, precis som att läsa Nancy Mitford och hennes historiska böcker om t.ex. Solkungen.

Hur går det då med Heddas dygd? Ja, dessvärre inleder hon ett förhållande med en ung och mycket fager adelsman. Mer säger jag inte.

Jag är mackägarens allra bästa kund

Det var en mycket vacker kväll så jag åkte till macken och gjorde någon glad. I ärlighetens namn vet jag inte vem, men jag kan ge mig den på att hen smålog när jag stannade vid pumpen och fyllde upp. Var gång jag tankar tänker jag att det måste finnas ett hål någonstans i bränslesystemet. trots att jag ägt bilen i tolv år har jag ännu inte hittat det.

Det finns mängder av broar som korsar Alterälven. Ja, det finns broar med bara ett par kilometers avstånd. Jag roade mig med att köra längs med älven och byta sida så snart det var möjligt.

Vad det är vackert på sina ställen! Lugnt, blankt vatten som skymtar bakom raka tallstammar. Där tallen växer är det oftast sandjord och har man tur är det så mycket sand att endast mossa och lav växer på marken. vackert och enligt säkra källor högst stärkande.

Jag fann en skyld där det stod Holsträsk. Det namnet påminner mig om något, om en originell dam som, när hon fick oväntat besök, blev så till sig att hon ritade ett kors i taket. Dock tror jag inte att hon bodde i Holsträsk. det var en annan by, med träsk eller vatten som ändelse.

Alterdalen är som sagt en vacker plats. Det finns två vägar, en på sörsidan och en på den norra. En gång i tiden fanns det affär på båda sidorna, både Konsum och privathandlare. Och så hade privathandlaren filial. Ingen verkar ha filial nuförtiden. Förstår faktiskt inte varför.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 8

Här har man minsann gnott. Och shoppat på rea. Till vänster ser ni en Norrlandsschersmin, i mitten en vanlig schersmin och till höger en parkros, Blanc double de Coubert. Den vanliga schersminen är härdig i upp till zon 6, norrlandsditon klarar zon 7. Förhoppningsvis går båda bra här uppe. Rosen doftar mycket gott och har vita, fyllda blommor. Blomsterlandet i Luleå är förvånansvärt bra. De tar in växter från Finland med bra härdighet och har utmärkt personal. Jag var mycket skeptiskt inställd, mest pga all skit som de gör reklam för i reklambladen som dimper ned i brevlådan, men jag är glad att jag hade fel.

Och det blir äpplen i år! Har rensat bort några kart så att det blir få, men stora äpplen istället för många små.

Och så har jag snickrat! Här syns själva grunden till verandan. Sedan bilden togs har jag även monterat bjälkar, fyra stycken, som skall bära upp golvet. Konstruktionen är spikad, ovanligt nuförtiden har jag fått för mig. Skruvdragare och självborrande skruv verkar vara tidens melodi. Jag gillar inte skruvhuvudena så jag spikar.

Tyvärr har jag inte så bra utrustning. Två rätt dåliga sågar hör till bottennumren. Morfars urgamla vattenpass är dock både dekorativt och användbart. En kofot är oumbärlig att ha när man skall dra ut gammal grov spik.

Jag tror att det hela blir riktigt bra, bättre än jag hoppats på iallfall. Talang för snickeri har jag egentligen inte alls och jag är lite för slarvig. Detta blir dock OK och jag har verkligen ansträngt mig. Idag skall jag lägga på golvet och sedan återstår bara att montera det gamla räcket fast med nya stolpar (de gamla hade ruttnat).

Ja, och så har jag kittat och målat fönster. De sista fönstren kittade jag med linoljekitt från Dana lim. Skitbra! Lättarbetat som bara den och mycket enkelt att sedan jämna till med kittkniv. kan verkligen rekommenderas. Målar man med linoljefärg kan man enligt burken måla över genast utan torktid, vilket jag gjorde. Första strykningen förtunnade jag med 40% terpentin. Nästa blir 20% och sista strykningen skall man måla tunt, tunt med outspädd färg. Måleriarbetet gick riktigt bra. Linoljefärgen var mycket lättarbetad och den doftar gott. dessutom var den dryg. Till fördelarna med färgtypen är att när fönstren måste bättras, kan man måla på kallpressad linolja, istället för med färg, om pigmentet är intakt. Och det blir naturligtvis mycket billigt  i längden.

Gipsy women och annan bilmusik

Sommaren 1991 hade jag en bilfavorit: Chrystal Waters Gypsy woman som ofta snurrade på skivspelaren i bilen. Jag har för mig att låten har fått en viss revival på senare år, åtminstone spelade vi den på Mjölkbaren mest hela tiden våren 2007. Hursomhelst är den en riktig dänga som fortfarande förtjänas att spelas.

Sommaren 1991 köpte jag också Erasures Love to hate you som blev en favorit i bilen tillsammans med OMDs Sailing on the seven seas. Året därpå var det dags för Levisreklamen The swimmer med Dinah Washingtons Mad about the boy (se det inbäddade klippet ovan). På baksidan låg God bless the child. Jag köpte två exemplar, ett för bilen och ett för hemmet. Bilskivorna hade en tendens att inte bli så långlivade; i värsta fall smälte de i solen om man glömde dem framme på bilsätet eller på instrumentbrädan.

En annan favorit det året var Army of lovers Crusified. Tyvärr hade inte den singeln stort centrumhål, så jag kunde inte spela den i bilen.

Sommargudstjänst i Ale gamla skola

Dessa sommarevenemang!

I Ale gamla skola huserar den lokala hembygdsföreningen under ledning av Valborg Rehnman, en kunnig dam i någonstans mellan 80 och 90. Skolbyggnaden är fantastisk och nästan helt i ursprungligt skick, åtminstone i det skick som den hade när det nya skolhuset restes i början av 40-talet. totalt förfogar föreningen över närmare 600 fotografier som noggrant genomgåtts för att reda ut när det kan ha tagits och vilka som är med på bild. Ett mycket imponerande arbete!

Igår var det så dags för det årliga evenemang som brukar gå av stapeln vid denna tid. En slags sångkväll med religiöst inslag. Ingen predikan, men predikanten läste Karin Boyes Aftonbön och det får man säga var ett gott val.  Sång var det dock gott om, bl.a. sjöng en ung man en egenkomponerad historia som gick något i stil med ”Honär så snäll mot mig varje kväll”. Jag, med mina mer världsliga erfarenheter, rodnade.

Efteråt var det kaffe en trappa upp, i folkskolelärarens tvårummare och lärarinnans enrummare. Jag blev överfallen av ett par tanter som var mer än pratglada. Dessa norrlandskärringar, hur mycket pratar de inte!

Hemmansägaren i Norrbotten, del 7

Och vad är detta om inte en helt uppruttnad altan/bro! Den byggdes 1965 och nu är dess saga all. En hel del av räcket går dock att använda, det är bara stolparna som måste bytas. Själva bjälkarna och de plankor som tjänat som golv har dock helt gjort sitt. Dyngsura och nästan förvandlade till pulver saknade de helt bärighet.

Konstruktionen vilar på två betongplintar och en planka som spikats fast i väggen. Även de går att använda.

Tyvärr har jag inte hittat något virke lämpligt till bjälkar och stolpar i virkesförrådet så jag antar att jag måste köpa dessa vilket känns lite fånigt. Bjälkarna var täckta med papp vilket jag undrar om det verkligen var klokt. Jag tänker att pappen stänker inne fukten och gör att de förstörs snabbare. Jag är dock ingen expert på området.

För övrigt måste jag måla fönster också. Inte bara måla, kitta och byta ut lite trä. de har inte underhållits på många år och har verkligen börjat förfalla. Det är dock bara virket i 70-talsfönstren som skadats. Övrigt är i bra skick, ty det är av bättre kvalité (äldre och kärnvirke). När jag ringde ett färghus på orten, Nordsjö nånting, och frågade efter vanlig vit linoljefärg fick jag till svar att den färgtypen förde man inte. Hittade dock en annan liten affär som hade både vanlig linoljefärg (alkydförstärkt oljefärg) och traditionell (utan tillsatser – ”lämplig till att måla om kyrkstugan med sa försäljaren”). jag köpte den traditionella.

Min mamma hade köpt en stor burk linoljefärg i våras. Jag var skeptisk och läste noggrant på burken och fann att den inte alls innehöll linolja utan var en alkydoljefärg med tillsats av akrylat (plastfärg). Jag undrar verkligen hur den försäljaren var funtad.

Iris Mattsson i Hedbergs Fria på narri

När jag läste Iris och löjtnantshjärta för ett par veckor sedan blev jag förtjust i den unga Iris Mattsson, jungfru hos den tämligen förskräcklige Robert Motander. Iris Mattsson förekommer i ytterligare en roman av Olle Hedberg, nämligen Fria på narri, där vi möter henne som ung 17-åring, helt ovan med kärlekens fröjder. Det dröjer dock inte länge innan hon som jungfru åt en familj på landet, får smaka förälskelsens och erotikens lockande frukt.

Jag blev verkligen glad när denna trevliga roman i vacker billighetsupplaga (Folket i bild) damp ned i min brevlåda. det var Anna Brodow som skickat den till mig efter att ha hittat den i en bokhylla. Jag slukade den på några timmar och är faktiskt riktigt förtjust. Den är underhållande och charmig och dessutom mycket kvick. Att Hedberg gör narr av den förljugna borgerligheten har jag inget emot. Och så tycker jag mycket om Iris Mattsson.

Att läsa Fria på narri är litet som att läsa en gammal kriminalroman. Inte för att den handlar om äktenskapsbrott, utan för att karaktärerna är tillspetsade. Vem som är lustigast skall jag dock låta vara osagt, men kanske är det den ogifta vegetariska fröken vars värld nästan rasar samman när hon får redan på sina grannars uselhet. Vad tjänar det då till att uppfostra föräldralösa och fattiga barn?

Nu när jag har läst en fyra-fem böcker av Hedberg så måste jag säga att jag tycker att han är något av en kvinnoförfattare. I fyra romaner har kvinnorna spelat huvudrollerna, i den femte var det den unge Bo Stensson (det är således fem jag läst!). Med kvinnoförfattare menar jag också att han skildrar män på ett sätt som jag inte tycker är helt vanligt för sin tid. Jag kanske har fel här, men jag tycker att Hedbergs unga män kan vara lite mindre gubbiga än män i allmänhet är i romaner från denna tid. Jag uttrycker mig luddigt, och har svårt att finna exempel, men jag finner det lättare att ta till mig hans män än många andras.

Hur som. Läs Fria på narri. Om inte annat för att det är en rolig bok! Den kostar en spottstyver på Bokbörsen eller på närmsta antikvariat.

Ersnäs en varm & mulen sommardag

En inte alltför försumbar by, om än knappast särskilt stor för den delen. Några bönder, gamla hus och moderna villor.

En hel del gamla lador finns där också. Jag tror att ett flertal renoverats med EU-pengar. Renoverats för att landskapet skall konserveras; få vara sig likt, även om tiderna förändrats.

Den här gamla kåken, jag kommer inte ihåg om den var bya- eller bönehus, har av någon outgrundlig anledning fått behålla sina fönster. Det är inte så vanligt i norrbottensbyarna.

I byn finns också ett sågverk. Dekorativt tyckte jag och fotograferade på håll, ty jag vågade inte gå alltför nära. Att ”ta kort” med så märkliga motiv gör man inte utan bestraffning. Minns att jag en gång fotade ett gammalt industrihus med fina teakfönster och då kom det fram en gubbe och undrade varför i hela fridens namn jag tog en bild på det. Han var själv amatörfotograf, men kunde inte förstå mitt val av motiv.

Jag undrar om en åkare haft sin verksamhet här? De tre garagedörrarna tyder på det. Inte har man tre bilar utan anledning! Iallfall hade man inte det.

Fabrikör Folckers hem på Adolfsberg

Adolfsberg, vackert belägen vid Marieberg med utsikt mot Mälaren. Villan byggdes som sommarbostad åt Stockholms Dagblads grundare, redaktör Walldén, i början av 1840-talet och ombyggdes för 1876 av Bengt Carlsson som drev Operakällaren vid denna tid. En kort tid innan Carlsson huserade en engelsman vid namn Stanley i huset.

Under Fabrikör Folckers tid var fortfarande den Carlssonska ombyggnaden i prima skick. Den antikälskande fabrikören kunde inte förmå sig att ändra på något, ty den hantverksskicklighet som karaktäriserade ombyggnaden var något enastående. Se bara på bilden ovan som visar salen i all sin prakt!

I salens tak finns ”en gammal värdefull oljemålning föreställande Aurora omgifven av kupidoner, kastande blommor”. Den kommer det gamla operahuset vid Gustav Adolfs torg.

Utanför salen, med utsikt mot parken, ligger ett blomsterrum. Tänk vilken vacker vinterträdgård man skulle kunnat ha här inne eller kanske hade!

Även i den åt sjösidan belägna salongen grönskade det. Visst är det något alldeles extra med stora palmer i vackra krukor!

På var sin sida om öppningen mot hallen, är två kakelugnar inpassade. Både dekorativt och symmetriskt. I hörnet ses en badkarssoffa och ett rokokobord omgivet av så kallade slottsstolar som enligt texten är gustavianska stolar ”af ovanligt ädel form”

Till vänster i bild ses ett vackert 1500-talsskåp i ek och ebenholts, till höger ett par barockstolar och dito bord samt en gustaviansk taburett. På väggen har två antika tvlor omringats av ostindiskt porslin.

Slutligen en bild från fabrikörens skrivrum. Observera panelsoffan/paneldivanen/inventionssoffan som är klädd i ett marockanskt tyg!

Idags ägs Adolfsberg av Stockholms livsmedelshandlareförening som restaurerat huset. Tyvärr har senare tiders ägare inte varit lika pietetsfull som fabrikör Folcker, så det är litet som återstår av den ursprungliga utsmyckningen.

En verkligt sportig bil på amerikanska

Nu har jag hämtat hem Pontiacen från Isaskasson, tvättat och vaxat den samt reparerat vindrutespolningen. det är bara att hoppas att den går igenom besiktningen nu. Möjligtvis finns det en liten läcka på avgassystemet som kan ställa till det, men jag är inte säker. Bra går den i vart fall och nu är motorn tyst och kraftfull. Tidigare, när grenröret läckte, lät det illa så fort man nuddade gaspedalen. Nu är bilen tyst och man isolerad i kupén och tror sig vara tyngdlös vilket får anses vara en bragd av konstruktörerna då tjänstevikten är en bit över två ton. Dessutom är bilen rätt snabb.

Sport på amerikanska! Separata stolar, inlägg av hondurasmahogny på dörrarna och en flygplansinspirerad cockpitkänsla som karaktäriserar instrumentbrädan. Skitsnyggt. Endast fronten med sina runda strålkastare tycker jag är lite misslyckad. Jag vill hellre ha rektangulära, och dubbla, strålkastare. Men man kan inte få allt här i världen.

Lärkstaden en solig eftermiddag i maj

Nästan oavsett vad man tycker om nationalromantik, måste man nog hålla med om att Lärkstaden hör till Stockholms intressantaste områden. Området är både påkostat och ytterst välplanerat med stora höjdskillnader och utomordentliga perspektiv. Själva navet i området är Engelbrektskyrkan och det är vid kyrkan jag tagit denna bild.

Förra sommaren skev jag en lite längre text om Lärkstaden för Byggfabrikens blogg. Läs den gärna om ni är intresserade av området. På bilden ovan ses Friggagatan, litterärt känd som Mauds hem i Gentlemän. Mellan Friggagatan och Östermalmsgatan ligger en park som brant sluttar från den tidigare ner till den senare. Det hela är mycket vackert!

Komplexet till höger hör till kyrkan och inrymmer bland annat församlingshus. Visst är det en vacker gavel? Att gatstenen dessutom fått vara kvar gör knappast saken sämre.

Här syns ytterligare en del av parken mellan de fyra lärk-kvarteren (Tofs-, Träd-, Sång och Piplärkan uppe vid Valhallavägen) och Östermalmsgatan som går i en båge ned mot Karlavägen. Mellan dessa två gator reser sig den höjd där kyrkan tronar.

En liten gård, som lätt kan låsas med grinden som skymtar till höger. Jag antar att huset som så många andra i lärkkvarteren var tänkt att inrymma en familjebostad samt en portvaktslägenhet. För att undvika mindre lägenheter, fick husen bara inrymma två kök. Då tiderna försämrades innan området var färdigbyggt, lät man, förutom portvaktens lilla etta och en större våning, inreda dubbletter men en liten gaslåga i hallen.

Rudolph Valentino i Son of the sheik

Här har Rudolph Valentino verkligen hamnat i klistret. Påkommen under ett rendez-vous i månskenet med en baletthoppa, blir han torterad av hennes far.

Baletthoppan, eller kanske är det mer korrekt att benämna henne dansösen, spelades av Vilma Banky. Hon var gift med en annan skådis med det fantastiska namnet Rod La Rocque. Hur han fått sitt namn, förtäljer icke historien.

Son of the sheik var Valentions sista film innan han avled, endast 31 år gammal. Hans filmer visas sälla. Tyvärr, kanske. Jag vet inte. Det råder dock inget tvivel om att han visste att kläda sig och för all del även att ta av sig paltorna. Båda är konster som kräver både övning och god smak.

Jag tar nattåget söderut för ett par dagar i Stockholm. I ärlighetens namn skall jag inte göra så mycket, mest roa mig lite efter ett par veckors arbetsläger. Jag är trött i kroppen vilket är en betydligt trevligare känsla än att vara utarbetad i Stockholm.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 6

Voilà, en traktorgrävare!

Skruvade ihop maskinen och konstaterade att med nya slangar och packningar höll kylaren tätt. Genom att rensa bensinkranen, en kran där man kan välja stopp, bensin eller fotogen, fick förgasaren soppa och motorn startade. Inte alls så dumt! Till min förvåning höll även gravaggregatets alla slangar tätt och dess funktion fanns det heller inget att klaga på. En hydraulikpump, jag tror att det är den som sköter höj och sänk av schaktbladet, läcker dock något och generator laddar ytterst sparsamt. Detta är dock inte stora fel och jag får försöka åtgärda det vid tillfälle. Dock att jag inte har någon aning om hur man reparerar en generator. Lika illa är det med pumpen, men den får jag nog lämna in.

Detta är alltså motorn. Jag bytte olja och filter och rengjorde luftrenaren som är av den typ som sköljs med bensin och fylls med olja. Inga pappersfilter således. Drog också en ny kabel till generatorn. Den ursprungliga saknade isolering. Så saker åldras så som kablar som utsätts för motorvärme och olika vätskor.

Instrumenteringen är verkligen rätt enkel. De två spakarna mer till höger i bild är växelspak samt handgasreglaget (praktiskt när man skall ha motorn på konstant varvtal). Under ratten litet till vänster är kylargardinens spak samt handbromsen (som går ned i golvet och mig veterligt inte fungerar). Vid rattstången sitter dels en omkopplare för strålkastarna och dels två mätare, en för temperatur och en för oljetryck (den sistnämnda är dold bakom rattstången). Strax ovan växelspakens ”fot” ses ett vred samt en liten kontrollampa och en tändningsnyckel. Kontrollampan tänds när man vrider på nyckeln och slocknar om generatorn laddar. Däremot slår den inte alls av eller på tändningen; det sköts istället av reglage som inte syns men som sitter strax till vänster om växelspaksknoppen. Med det slår man av tändningen samt anpassar den efter förhållandena som råder. Till skillnad från modernare motorer, har denna traktor en magnetapparat som både alstrar spänning och ger gnista till tändstiften. Något batteri behövs inte alls. Det är därför som tändningsnyckeln inte har någon funktion.

Ja, så skulle jag gräva. Det är inte helt lätt, framförallt om man skall försöka jämna till en slänt och göra den brantare. Nå, förr eller senare kanske man lär sig tekniken.

Robertsfors bruk med anor från 1759

Robertsfors bruk är på intet sätt okänt, men jag tror likväl att det är många som inte hört talas om denna Västerbottniska pärla som av någon anledning bevarats åt eftervärlden.

Den ljusrosa magasinsbyggnaden i slaggsten är en verklig vacker byggnad. Ursprungligen förvarades där svavel, idag inryms bruksmuseet. Slaggsten var en biprodukt som framställdes av masugnsslagg som inte hade något annat användningsområde och därför ofta lagrades i stora slagghögar. Att gjuta stenar, något större än dito av tegel, var därför en ypperlig idé som dessutom gav vackra byggnader.

Är det inte något sydsvenskt, eller rentav engelskt, över denna slaggstensbyggnad? Det stora fönstret på övre botten är ytterst dekorativt.

Intill Järnvägsmuseet och alldeles vid Rickleån ligger denna nymålade kåk. Tyvärr har någon vandaliserat ett antal fönster och slagit sönder toaletten. Insidan är för övrigt i oreparerat skick och rätt skräpig. Huset ligger på samma sida som de två slaggbyggnaderna, på den sida som kallas Herrskapssidan. På andra sidan Rickleån ligger själva bruksbyggnaderna (bl.a. den som syns på översta bilden) och arbetarbostäderna. Vattendraget utgjorde här en klar social gräns.

Denna herrgårdsbyggnad anno 1888 är egentligen en magasinsbyggnad som ombyggdes när den gamla herrgården blivit omodern (och flyttats till andra sidan ån och blivit arbetarbostad). Idag är den i privat ägo. Jag tycker att dess yttre förmedlar en stram elegans; huruvida den kommer sig av sentida renoveringar eller en klassicistisk förebild låter jag dock vara osagt.

Ekmans och Marmstedts Eldfågel

1952 spelades den svenska balettfilmen Eldfågeln in. Huvudpersonerna spelas av premiärdansösen ( tillika producenten Lorens Marmstedts tredje fru) Ellen Rasch och operasångaren Tito Gobbi, baryton som sjunger Torna i filmen:

Rasch moatjé i dansscenerna var den på sin tid välkände dansören och koreografen Björn Holmgren, vars bror var Rune Holmgren, hattkonstnären på modet under många år (Björn och hans bror Rune bodde under många år tillsammans med sin mor i en av villorna i Villastan, Floragatan 2, där nu en hyreskasern i mexitegel står). Eva Henning spelar den elaka Alice Lund. En inte så smickrande roll, men så hade hon precis lämnat filmens regissor, Hasse Ekman, för en annan man.

Filmens handling är inte mycket att hurra för; en banal kärlekshistoria. Bättre är då dansscenerna, framförallt den inledande Möte med en främling och Eldfågeln på slutet, som är mycket vackra, både när det gäller scenografi och kläder. Det är en fullkomlig explosion i färg som inte lämnar betraktaren oberörd. Klarrött och grågrönt är dominerande nyanser.Både Holmgren och Rasch har dessutom utseenden som fängslar betraktaren.

Musiken är naturligtvis inte dum. Särskilt gillade jag de tre stycken som ingick i Möte med Främling som fick mig att tänka på Duke Ellingtons Black, brown and beige. Se filmen, den finns att låna på VHS på Kulturhuset.

På bilden, som är hämtad från Cupido på Drottningholmsteatern i mitten av 50-talet, ser ni Holmgren i mitten och Rasch till höger. Bilen är dock på intet sätt representativ för filmen Eldfågeln där kostymerna är i en helt annan stil.

Jag läser BLM och Ord och bild

Som jag har läst den senaste tiden! Det var mycket länge sedan jag avverkat så många böcker och så mycket text. Jag har läst 4 romaner av Hedberg, en av Lyttkens och jag har plöjt gamla nummer av BLM och Ord och bild, ty jag har ett litet bibliotek här uppe som bara rymmer gamla alster som jag kommit över billigt. Inte för att böckerna i sig är billiga, utan för att jag fyndat. Jag gillar att läsa gamla böcker. Kanske mest för att jag får ha dem för mig själv och att mina tankar om dem inte är färgade av andra människors åsikter.

I BLM läste jag en intressant text som Olle Hellbergs författarskap. Den var skriven redan 1937 och han var då i början av sin långa bana som författare. Jämför jag hans tidigare böcker med de senare märks det tydligt hur dess litterära skrud förändrats, precis som Asplunds klassicism övergått till stram funktionalism på 30-talet.

I ord och bild fann jag en längre utläggning om Gripsholms slott som intresserade mig. Jag tror att den var skriven på 40-talet. 1890-talets kritiserade renovering hade då börjat ses i något mildare ljus.

En annan text behandlade von Fersens dagboksanteckningar (redigerade av Alma Söderhjelm) och en tredje om en av Gustav III:s favoriter på det konstnärliga området, Louis Jean Desprez. Jag måste säga att man lär sig då en hel del om man plöjer gamla årgångar av Ord och bild.

Och så läser jag Ola Klippviks Vikbodagbok II.

Bilden ovan hittade jag i Ord och bild. Den föreställer en ung och dekorativ Kierkegaard. kanske var han både konst och kuttersmycke?

Olle Hedbergs Iris och Löjtnantshjärta

Iris och Löjtnantshjärta, kan man tänka sig en vackrare titel? Olle Hedbergs roman från 1934 filmatiserades 1946 av Alf Sjöberg med Mai Zetterling och Alf Kjellin i huvudrollerna som Iris Mattsson och Robert Motander. Fotot stod Gösta Roosling för, mannen som gjorde många vackra bilder för SF-journalens räkning.

Den åldrade och levnadsglada fru Asp, som gärna värmer sig med en konjak till frukost, bebor en charmerande våning vid Norr Mälarstrand. Hennes hembiträde, Iris Mattsson, är en charmerande fröken i 20-årsåldern som sköter sin husmor med största omsorger.

Familjen Motander, med patriarken Oscar i spetsen, är genom giftermål släkt med frus Asp. Sonen Baltzar är en rätt förskräcklig man som närmar sig de 40. Hans fru Greta är en förtjusande varelse som har ett mycket gott öga till makens bror, fänrik Robert Motander.

Efter en middag hos fru Asp, bjuder Robert Iris på bio och en kärlekshistoria är med ens under uppsegling. Iris gör sig inga illusioner, sin ungdom till trots har hon redan träffat många män som svikit det enkla, men mycket förtjusande lilla hembiträdet.

Den familj Motander som Hedberg målar upp är nästan grotesk. Systern Mary är mer eller mindre galen och hennes man är både hunsad och tämligen obegåvad. Fru Asp, som kommit sig upp via äktenskap, är det dock lättare att känna sympati för. Kanske är det på grund av hennes rädsla för sjukdom och död, och viljan att roa sig till slutet, som gör henne mänsklig.

De avslutande kapitlen hör absolut till bokens bästa. Den vidrige Baltzar står i så stark kontrast till den sunda Iris att man verkligen ryser. Hur utnyttjar han inte det tragiska dödsfallet för att plåga sin hustru!

Jag tycker mycket om slutet och hur livet går vidare enligt beprövat mönster. Vissa har vunnit på det som passerat, andra har förlorat.

Dessa kärlekshistorier som knoppas, blommar och vissnar i det tysta

Kvinnan på bilden har intet med berättelsen att göra, hon var däremot min farmor och jag tycker att bilden är utmärkt

Dessa kärlekshistorier som knoppas, blommar och vissnar i det tysta. Jag tror att de inte är så vanliga längre.

Det mest gripande jag hört var en ung kvinna som förlovade sig med en man. Med honom var hon förlovad i över fyrtio år, men de flyttade aldrig samman. Under denna tid närde hon skira drömmar om en annan man, som bodde allena i sitt hus. Ni skall inte tro att kärleken inte var besvarad, ty det var den verkligen. Men inte slog hon upp förlovningen för det.

De två älskande älskade aldrig några andra och förblev ogifta livet igenom.

 

Hemmansägaren i Norrbotten, del 5

Vad sägs om ovanstående felmonterade rörkrök med avtappningskran? naturligtvis skall den sitta längst ned, men nu blev det som det blev. Monterade ihop kylsystemet på enklast möjliga vis för att se om det läckte. Det gjorde det, vid packningarna. Nya packningar har jag på lager, men däremot är det klent med slangar så dessa måste införskaffas.

Traktorn, för det är en traktor, är en gammal Volvo T31.a som apterats till traktorgrävare, och som mer eller mindre stått sedan mitten på 80-talet då den användes för att gräva och schakta. Fungerar gör den faktiskt, men olja måste bytas, leder måste smörjas och det är stopp i bensintankens kran. Och så måste kylsystemet tätas. Förr eller senare bör alla hydraulikslangar också ersättas med nya, täta.På bilden syns magnettändningen som motorn är utrustad med. Något batteri behövs därför inte för att starta (om man vevar igång  den). Gnista till tändningen genereras av magneten som även innehåller fördelardosa. Till höger syns regulatorn som håller koll på motorns varvtal och i sin tur styrs av gasreglaget.

Traktorn har två tankar, en liten för bensin och en stor för fotogen. Start görs alltid på bensin och när motorn kommit upp i temperatur slår man om kranen. Innan man stannar, vrider man tillbaka till bensin så att inge fotogenrester finns kvar i motorn, ty det går inte starta på fotogen. Idag finns inte längre motorfotogen, men man kan köra på andra blandningar, till exempel E-85 eller vad det nu heter. Eller blanda bensin och miljödiesel.

Under kylaren sitter uttaget för startveven, men då traktorn är konverterad till grävare krävs en rejäl hydraulikpump och den har anslutits anslutits istället för vev. Därför går inte traktorn att veva igång, man får använda den elektriska självstarten. Elsystemet är ett klassiskt 6-volts  med sparsam instrumentering. Ett par lampor och en mätare. Elen,eller snarare mätare och signallampor behöver också ses över.

Blackeberg, grönskande 50-talsförort

I slutet av 40-talen hade turen kommit Blackeberg, vars ägor köptes av Stockholms stad. Ursprungligen ett gammalt torp under Råcksta, blev Blackeberg ett av alla de idealsamhällen som byggdes upp efter kriget. Huvudsakligen blev det 1-3-rummare samt radhus. En centrumbildning vid torget (gestaltad av Erik Glemme) och tunnelbanehallen (som ritades av Peter Celsing) övergår sedan till hyreshus i park. De öppna gårdarna är fria från trafik och skalan är så pass blygsam att man inte kan knysta om hård exploatering.

Tunnelbanan må vara Blackebergs mest välkända byggnadsverk, men där finns också Frimurarebarnhuset, en byggnad ritad av Hakon Ahlberg från åren runt 1930. Idag är den en del av Blackebergs sjukhus.

Det här tycker jag är utomordentligt lyckade hus. Materialen, utformningen, skalan, allt känns mänskligt och harmoniskt. 30-talets stramt putsade fasader har ersatts med spritputsade hus i varma jordfärger.

Radhusen är även de värda att beses (sök på t.ex. på Holbergsgatan på Booli).  Precis som radhusen i Vällingby och Bagarmossen, är de goda exempel på bostäder gjorda för en inte alltför förmögen medelklass.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 4

Älskar detta ljus! Klara sommarkvällar när solen står lite lägre och himlen är alldeles klar. De lite längre skuggorna och kontrasterna mellan ljust och mörkt. Upplevs med fördel genom en bilruta. jag är dock inte särdeles svag för moderna bilar, ty de har sällan vad man skulle kalla för bra sikt. Min bil är som ett glashus och sikten är lika bra fram som bak.

Vi åkte till kyrkogården. Min mor brukar varje år sätta en liten planta på en avlägsen släktings grav. Intill den graven finns en tjusig sak med järnstaket runtomkring. Enligt skylt letar kyrkogårdsförvaltningen efter anhöriga. Jag är visserligen inte anhörig, men den graven skulle jag gärna lägga beslag på och vårda ömt (det är e gammal kyrkoherde som vilar där) så därför planerar jag att ringa förvaltningen och anmäla mitt intresse (vi är ju trots allt grannar).

Och vad hände på kvällen? Ja, någon backade med full fart rakt in i min parkerade bil. Framdörren blir sig aldrig lik och inte går den att öppna heller. Väldigt irriterande, när man vill ha en bred bil som rymmer ett utfällt fotostativ i baksätet och som ite drar drygt 2 liter milen.

Det blev till att fara till Isaskasson igen. Där står redan Pontiacen och väntar på en nyslipad topp. Dörren betalas tack och lov av försäkringsbolaget, men det tar nog två veckor att få den lagad. Isaskasson behövde hjälp att baxa in Pontiacen i verkstaden och till hjälp hade han lånat en fyrhjuling. Jag satte mig bakom ratten och styrde och han drog. Det gock riktigt bra.

Jag fick också provsitta Isaskasson Isabella Coupé. Vilken bil! Den är verkligen elegant på alla de sätt och vis. Jag kan inte säga att Studebakern är snyggare precis. Finge jag välja tog jag Isabellan. Maken till sköa linjer får man leta efter.

(För övrigt har jag precis lärt mig att det inte går att kopiera i bilder i iPhonen igen – åtminstone verkar det så. Därav de två avvikande bilderna i detta inlägg.)

Alice Lyttkens och Karins syndafall

Hur många böcker av Alice Lyttkens står det inte och dammar i bokhyllor landet runt? Hur många skäms inte över dessa kärringromaner som inte står särdeles högt i kurs?

Jag har läst en tidig Lyttkens, Syndafall från 1942. Detta var innan hon började skriva de historiska kärleksromaner som gjorde henne till en av Sveriges mest lästa författare och får istället ses som ett inlägg i kvinnosaksdebatten.

Karin och Curt är ett ungt äkta par i 30-årsåldern. Curt kommer från en välbärgad familj och med hjälp av deras vackra möbler har han skapat ett smakfullt hem som han lärt Karin sköta. Ty trots att Curt är feminist, är det ändå självklart att det är hon som städar, stryker och vattnar blommorna. Och detta trots att båda yrkesarbetar och är kanslisekreterare i ett departement!

När Karin, som de dugligare av de två, utnämns till ordinarie kanslisekreterare vänder sig dock hela avdelningen emot henne. Hon förlorar vänskapen med kvinnosakskvinnan Elsbeth och Curt drar sig undan och kan inte längre ge henne den kärlek som hon så behöver. Istället intresserar han sig för en ung, rik och vacker släkting till sin systers man.

Syndafall är inte en dålig bok, däremot får mig slutet att bli komplett galen. Jag irriterar mig också på hur Karins affär med den slampige arkitekten efter en tid får henne att känna olust över att hon släpar Curts namn i smutsen. Curts familj är dessutom så korrekt och belevad att man inte kan komma åt dem. Jag avskyr verkligen den artighet som utmärker överklassen och som gör att man inte kan komma åt dem. Den artighet som inte är annat än förtäckt förakt för dem som de ser ner på.

Alice Lyttkens är heller ingen dålig författarinna. Jag är faktiskt mycket nyfiken på hennes historiska romaner och tror att jag kommer att finna dem mycket underhållande.

Varför är det inte snyggt? BRF Klippan 10 vill byta ut sina Åtvidabergsfönster

Som ni kanske minns skrev jag om de flotta punkthusen på Danviksklippan för en tid sedan. Åtminstone ett av husen är lite taffligt reparerat och har fått nya fönster vilket inte är särskilt lyckat. De ursprungliga är av märke Åtvidaberg vilket förmodligen inte säger er något. Tänk på då huset i korsningen av Kungsträdgårdsgatan/Hamnagatan, där Max ligger i bottenvåningen. Fastighete, som byggdes i början var 40-talet var Åtvidabergs kontor och naturligtvis försett med Åtvidabergsfönster i ädelträ. dessa finns kvar än idag, även om hyresgästerna idag är andra företag.

Jag fick ett parbilder på mailen härom dagen från en ledsen boende i Klippan 10, ett av punkthusen på Danviksklippan. BRF vill byta ut de ursprungliga fönstren, ty de gamla hotar att falla samman. Så illa är det dock inte, men som ni ser av bilderna behöver de slipas och målas och eventuellt kan det vara en god idé att byta ut det inre glaset mot energiglas. Det minskar kallraset samtidigt som det blir tystare inomhus.

Tyvärr är det fortfarande så att många, framförallt äldre människor, tror att nytt är lika med bra. Behöver man inte själv betala för det (bara indirekt, genom bostadsrättsföreningen) är det klart att man vill ha nya rutor. Då säger jag betänk följande:
1. Ett ursprungligt hus är alltid mer attraktivt än ett illa reparerat, åtminstone i länga loppet. Husets värde varar.
2. Nya träfönster är undantagslöst av sämre kvalité. Aluminiumfönster går inte att underhålla på något vettigt vis och ser förr eller senare sjaskiga ut. Gamla träfönster kan repareras och håller i princip hur länge som helst. Åtminstone 200-300 år.
3. Energiförbrukningen i ett gammalt fönster kan förbättras genom att man monterar ett energiglas av något slag, dvs byter ut den INRE glaset mot ett nytt. Det yttre skall man inte röra, av såväl estetiska som värmetekniska orsaker.

Vridfönster, i dagligt tal kallade perspektivfönster efter Eric Sigfrid Perssons fönster som var de första av denna konstruktion, är synnerligen praktiska. De är lätta att öppna och ger god, dragfri ventilation. Man slipper flytta bort krukor m.m. från fönsterbrädan när man skall släppa in frisk luft. Det relativt stora avståndet mellan glasen gör också att värmeekonomin inte är den sämsta.

Hu hopps vi bara att föreningen tar sitt förstånd till fånga och reparerar sina klenoder. Sprid länken är ni snälla!

Hemmansägaren i Norrbotten, del 3

Jag har planterat körsbärs- och äppelträd! Då jag älskar körsbär är jag mycket glad åt detta. Äppelblom är heller inte det sämsta. Körsbärssorterna Huvimaja och Lettisk låg hör till de mest härdiga och klarar åtminstone zon VI. Gården ligger i denna son men byn har sedan gammalt ansetts ha vintrar som motsvarar zon VII. Mycket har dock hänt de senaste 20 åren och kylan är inte längre vad den var. Höstarna är mildare och det dröjer längre innan den riktiga vinterkylan gör entré vilket leder till att växterna har tid att ställa om sig för den kalla vintern. på bilden ovan ses Huvimaja till vänster och Lettisk låg till höger. Läget är inte det sämsta. av någon anledning blåser det sällan vid denna varma södervägg. Tyvärr är jorden i sämsta laget och det finns risk för att det kan bli lite torrt sommartid.

Att gräva upp planteringshål var en riktig pärs. Det fanns gott om sten och jag fick slita hårt. Blandade sedan välbrunnen gödsel med planteringsjord, lerjord och sandjord. Förhoppningsvis blir det hela lyckat!

Vid Bodans nordöstra hörn, mellan syrenen och bärlandet, satte jag två äppelträd. Sorterna är Borgovskoje och Sockerimon. Båda är mycket härdiga och sommaräpplen som gör sig bäst om de äts direkt från trädet. Och så vackert det är med äppelblom!

Läget i detta hörn är skyddad, men inte riktigt lika soligt. Jordmånen är dock bättre. Jag tyckte att träden skulle göra sig bra på denna plats så därför valde jag den (se så vackert det blev!). Dessutom kommer äppelträden att synas bra härifrån övriga delar av tomten.

Nu återstår bara att se om det blir något litet äpple i höst och vilka träd som övervintrar.  Om vintern blir som den brukar vara nuförtiden borde det dock gå bra.

Olle Hedberg skrev en damroman

Ju mer jag tänker på den så måste jag säga att jag faktiskt tyckte om Vackra vita tänder som var den första av Hedbergs böcker som jag läst. I sviten om Bo Stensson Svenningsson finns ytterligare fyra romaner: två som handlar om tiden innan Vackra vita tänder och två som

På väg norrut, på tåget, satte jag tänderna i Tack och farväl som är en av Hedbergs sista romaner. En damroman! tänkte jag när jag läste den. Karin, som blivit änka och precis flyttat till ny våning, börjar backa upp sina böcker och då ringer det på dörren och Malin, Karins blivande svägerska, gör entré.  Så mycket händer egentligen inte och när kvällen är över är boken också slut.

Tankar och dialog är bokens huvudsakliga innehåll. De två männen, maken Thorsten och sonen Jonas, är bifigurer i detta tvårumsdrama. De drog aldrig jämt och Jonas föraktade faderns småborgerliga livsföring.

Karin kåserade tidigare i några större tidningar och var på sin tid något av ett namn. När romanen utspelar sig är hon emellertid utan uppdragsgivare och har inte mycket att fylla sina vardagar med. Ett stilla lugn är vad som återstår av hennes liv, trots att hon knappast kan vara äldre än 55. Även om hon inte är förmögen, så har hon så att hon klarar sig. Det enda som återstår är döden, tänker jag när jag läser.

Jag gillar Olle Hedberg. hans böcker må vara daterade, men det är små charmerande berättelser som han dukar upp.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 2

Voilà, je suis framme! Och det trots att jag tog tåget.

Det var den lille tidsoptimist som var i farten så när jag väl hade fått både mig själv och bagaget ombord på tåget, var det endast 2 minuter kvar innan avgång. Detta skyller jag helt på trafiken, ty det var kö på Lidingövägen när jag åkte taxi ner till Centralen.

Väl lyckligt hemkommen packade jag upp min största reseeffekt och lyssnade på P2 på hög volym. Mycket trivsamt! Drack även kaffe på bron och åt choklad därtill.  Mums. När min mamma fick höra apparaten ansåg hon att den nog skulle få plats i hennes hus, men tji  fick hon, ty jag ställde den i mitt eget lilla sommarhus.

Bodan är gammal och den har stått på ett annat ställe på tomten, men nu står den invid en gammal stor syren, i en sluttning. Ser ni de fina tallarna i bakgrunden, och kyrkstallet? Jag tänker på Mai Zetterlings Älskande par när jag ser de raka furorna.

Bodan har fönster i alla väderstreck, men de är mycket små och spröjsade, så det råder en halvdager där inne. Där står en vävstol samt mängder av kartonger. Kartongerna ställde jag samman i rummet ena del och i den andra röjde jag och sopade golvet.

Framför fönstret placerade jag sedan ett skrivbord, gjort av en snickare i grannbyn ungefär 1946. Ådringsmålningen gör mig nyfiken. jag undrar så vilket träslag den skall föreställa. Fint är det lik förbannat. Till vänster utom bild, bakom dörren, står en bokhylla och där skall jag ställa upp alla Ord och bild samt några inbundna årgångar av förkrigs-BLM. Till höger står den stora apparat som jag med viss möda lyckades ta med mig på tåget.

Det är faktiskt sommar här. kanske lite svalt, men det råder inget tvivel om att Vår Herre har bestämt sig för att nu är det eländiga och kalla våren förbi (”det där jävla fittvädret”, som en tant sa när jag kom hem till henne en kväll – hon har reumatism och föredrar sol och värme). Imorgon skall jag besiktiga bilen (kopplingen hade fastnad så jag fick ta traktorn och bogsera ut kärran innan den släppte) och jag hoppas verkligen att det går bra. Pointiacen är fortfarande på verkstan, så jag vill hemskt gärna ha en körklar Kapitän.

Det var allt för idag.

En vy som snart är ett minne blott

Här skall en ny musikhögskola och ett bostadsområde snart byggas. Försvinner gör Statens Normalskola av Paul Hedkvist samt den byggnad som rstes åt Kungliga Musikhögskolan på 50-talet och som har formen av en g-klav. Klicka på taggarna under för bilder på dessa byggnader.

Det gamla byggnadsminnesförklarade stallen blir dock kvar, och kanske även den gula villa som ses på bilden.

A cottage built of lilacs and laughter

Jag älskar detta klipp! Dels för att jag är svag för Polka dots and moonbeams, och dels för det fina arrangemanget. Och jag tycker så mycket om melodin och den banala texten.

Now in a cottage built of lilacs and laughter
I know the meaning of the words ”Ever after”
And I’ll always see polka dots and moonbeams
When I kiss the pug-nosed dream

Det var Frank Sinatra som var den första att få en stor hit med denna komposition av Jimmy Van Heusen och Johnny Burke. Några år senare spelade Claude Thornhill in en version med stor orkester och ett arrangemang av Gil Evans. Även Lester Young gjorde den. I detta klipp, som jag gissar inte gjordes långt innan hans död, hör vi hans berömda tenorsaxofon.

von Rosens hus på Östermalmsgatan

Strandvägen 55 är adressen för det flotta von Rosenska palatset. På Östermalmsgatan 45, där idag en Markeliusritad kåk från sent 50-tal tronar, stod fram till våren 1958 en pampig hyresfastighet byggt 1884. Jag gissar att tomten tidigare var bebyggd med en klassisk villastadsvilla, men när tomtpriserna ökade, revs många av dessa hus, trots att de inte hade mer än 10år på nacken. Den utsmyckade fasadens upphovsman var Helgo Zettervall, som på 1870-talet ritat det mycket påkostade och överlastade Bolinderska palatset vid Södra Blasieholmskajen.

Det var Håkan Olsson Håvander som lät bygga det pampiga huset på Östermalmsgatan. 1889 såldes det till Gillis Boy och sedan till Reinhold von Rosen. År 1893 gifte han sig med Elsa von Horn som var född 1873. När Elsa dog i mitten/slutet av 50-talet försåldes fastigheten (vilket framgår av köpebrevet) och en bostadsrättsförening uppförde en modern byggnad av högsta klass.

Även om Markelius nybygge är vackert, saknar jag det gamla von Rosenska huset med sin pråliga renässansfasad. I huset fanns 9 lägenheter. Två per plan samt en skrubb för portvakten. När huset stod klart 1884 var våningsplan 1-3 tr disponerade på detta sätt. Notera de tre små herrummen i husets mitt. I början av 30-talet moderniserades fastigheten och vissa ändringar gjordes. Kök, serveringsrum och badrum verkar ha uppdaterats. Vissa skillnader mellan planen förekom, men i stort sett såg de ut på detta vis. På planritningarna verkar det som om merparten av kakelugnarna monterats ned. Kanske var det verkligen så. Med centralvärme installerad, fanns det inte längre något behov av eldstäder. Greve Reinhold von Rosens salong var dock sig lik intill husets sista dagar, vilket framgår av dessa bilder på Stockholmskällan.

Anders de Wahls barndom vid kyrkan

På kyrkogårdsområdet vid Adolf Fredriks kyrka, precis där Kammakargatan stryker förbi, ligger ett gammalt hus som härstammar från 1600-talet. Där, hos sina morföräldrar, växte Anders de Wahl upp i slutet av 1870-talet och början av 80-talet.

Boken Mormor och morfar är en barndomsskildring där de Wahl berättar om sina barnaår på kyrkogården. En fin bok, välskriven och intressant. Han hade onekligen minne för detaljer och förmågan att skildra dem och därmed fånga läsaren.

De Wahls mor, som var vid teatern, blev tidigt änka och eftersom hon ofta var på turné eller engagerad på annan ort, föll det sig naturligt att hennes två söner fick sitt hem hos föräldrarna. Ett enkelt, men välordnat hem var vad det var. Morfadern var vaktmästare i kyrkan och ständigt sysselsatt med dessa sysslor. Mormodern skötte hemmet det två dottersönerna som hon verkligen höll av.

Anders de Wahl gick som bekant även han till teatern och blev ett stort namn. Idag är han kanske mest känd för att ha läst Ring, klocka ring i radion under många år. Han levde under många år på 4 trappor i huset Strandvägen 25 och dog 1956. Titta upp mot balkongen nästa gång ni Strandvägsflanerar och sänd honom en tanke. Boken hittar ni säkert på Bokbörsen för en billig penning.

Svenska flaggans dag i Norrbotten

Sedan några år tillbaka firas Svenska flaggans dag i den lilla Norrbottensbyn medelst tårtbuffé i byaskolan.

Till denna tillställning kommer folk från när och fjärran; ja till och med från grannbyn som representeras av tant Ebba som är elegant som en riktig prästfru,

Resterna kan man naturligtvis lika gärna ta hem. Och kanske äta en annan dag. Om andan skulle falla på.

Märit Huldt och Hirams andra kokbok

När jag letade i min bokhylla igår, jag hade för mig att jag hade en kokbok med ett lustigt recept på köttsallad, fann jag istället Hirams andra kokbok från 1966 (ICA-förlaget). Jag bläddrade lite i den och blev glatt överraskad. Många 60-talskokböcker excellerar i recept som baseras mer eller mindre på konserver och resultatet av detta är inte särdeles tilltalande. Hirams kokbok är visserligen inte konservfri, men där finns många bra recept, texterna är välskrivna och man märker att det är en verkligt matlagningsintresserad människa som skrivit dem.

Hiram föddes som Märit Berg, pluggade på Tekniska skolan och på Konstakademien, gifte sig Huldt och jobbade sedan med inredning. 1955 vann hon en recepttävling och blev sedan fast medarbetare på SvD och Pernilla Thunbergers största konkurrent (hon skrev i DN).

Hirams andra kokbok är röd, den första är blå. Båda är rikligt illustrerade av henne själv. Hiram var förresten namnet Huldts hund och hon gjorde det till sin signatur. I denna, den röda, hittar jag ett recept på korintkakor. Jag är mycket förtjust i korintkakor.

Tag 100 smör och rör det vitt och pösigt med 100 g socker. Tillsätt 200 g vetemjöl, 1 tsk bakpulver, 1/2 ägg och 50 g korinter. Rulla degen till små kulor och platta ut dem. Grädda dem sedan i 200 grader i cirka 8 minuter. Mums!

Ett annat recept är det på Kantorns olivbröd. Vilket fint namn! Minns vår egen kantor när jag växte upp. Hon hette Gerd, men hon var dock inte road av matlagning.

Blanda samman 1/2 dl olivolja, 2 dl vetemjöl, 2 msk parmesan och 2 msk tjock grädde till en deg. Dela den i 20 små bitar. I varje bakas in en oliv, svart eller grön. Före gräddningen doppas bullarna i vallmofrö. Grädda i 150 grader i ungefär 20 minuter. Gör sig bra till buljong.