Som jag har läst den senaste tiden! Det var mycket länge sedan jag avverkat så många böcker och så mycket text. Jag har läst 4 romaner av Hedberg, en av Lyttkens och jag har plöjt gamla nummer av BLM och Ord och bild, ty jag har ett litet bibliotek här uppe som bara rymmer gamla alster som jag kommit över billigt. Inte för att böckerna i sig är billiga, utan för att jag fyndat. Jag gillar att läsa gamla böcker. Kanske mest för att jag får ha dem för mig själv och att mina tankar om dem inte är färgade av andra människors åsikter.
I BLM läste jag en intressant text som Olle Hellbergs författarskap. Den var skriven redan 1937 och han var då i början av sin långa bana som författare. Jämför jag hans tidigare böcker med de senare märks det tydligt hur dess litterära skrud förändrats, precis som Asplunds klassicism övergått till stram funktionalism på 30-talet.
I ord och bild fann jag en längre utläggning om Gripsholms slott som intresserade mig. Jag tror att den var skriven på 40-talet. 1890-talets kritiserade renovering hade då börjat ses i något mildare ljus.
En annan text behandlade von Fersens dagboksanteckningar (redigerade av Alma Söderhjelm) och en tredje om en av Gustav III:s favoriter på det konstnärliga området, Louis Jean Desprez. Jag måste säga att man lär sig då en hel del om man plöjer gamla årgångar av Ord och bild.
Och så läser jag Ola Klippviks Vikbodagbok II.
Bilden ovan hittade jag i Ord och bild. Den föreställer en ung och dekorativ Kierkegaard. kanske var han både konst och kuttersmycke?
Hedberg menar du förstås. Hellberg ärnnars en bra kontamination av Olle Hedberg och Gustav Hellström, liksom Ola Bååth (som inte existerade) var ett bra samlingsnamn för Skåneskalderna Ola Hansson och A. U. Bååth.
För några år sedan kom det en vacker dansk bok på om Kierkegaards Köpenhamn av Peter Tudvad. Då skrev jag bland annat så här om honom och hans stad:
Søren Kierkegaard var född på Nytorv 2 i Köpenhamn 1813, statsbankruttens år,”det gale Pengeaar, da saa mangen anden gal Seddel blev sat i Circulation”. Fyrtiotvå år senare begrovs han på Assistens Kirkegård, under en marmorplatta med en psalmvers av H. S. Brorson som han själv valt ut, med omsorg. Visserligen hann han med fyra vändor till Berlin, men annars var hans enda utlandsresa av beskedlig räckvidd: den gick till Kullen norr om Helsingborg (som H. C. Andersen seglade förbi tidigt i sitt författarskap). En inbiten köpenhamnare var och förblev Kierkegaard. Även om hans vandringar mest höll sig ”indenfor murene” var hans skomakarräkningar många och inte helt billiga, och halvsulningarna av stövlarna var ideligen återkommande utgiftsposter. Ett citat från 1847 ger syn för sägen: ”Jeg gaar mig hver Dag det daglige Velbefindende til og gaaer fra enhver Sygdom; jag har gaaet mig mine bedste Tanker til, og jeg kjender ingen Tanke saa tung, at man jo ikke kan gaae fra den (…) Naar man saaledes bliver ved at gaae, sa gaaer det nok.” Kongens By på hans tid var verkligen kungens stad. De fyra stadsportarna låstes varje natt och nycklarna lämnades sedan upp på slottet, ungefär som det går till den regnvåta kvällen i “Prindsessen paa Ærten”. Dock stod en port på glänt för nattsuddare att slinka in genom, mot betalning. Man upplevde en koleraepidemi 1853 (en hel del överlevde inte), den sociala misären var stor, de bättre ställda idkade välgörenhet för fattigdomens avhjälpande, de prostituerade hade som alltidtaskiga villkor, polisen hade fullt upp… Den observante och allestädes närvarande Kierkegaard var ett värdefullt vittne, en ”selvbestaltet opsigtsbetjent eller renovationsbetjent, kvarterskommissær, gadefoged, gadebetjent eller gadeopsyningsbetjent”, som han själv skriver. Fredrika Bremer skymtar förbi i storstadsvimlet – så värst stor var dock inte staden, vid mitten av 1840-talet bodde 130.000 människor inom tullarna. Regine Olsen som Kierkegaard var förlovad en kort tid var en vän kvinna, av samtida porträtt att döma. De växlade biljetter och möttes några få gånger, tills hon drog iväg över haven till Västindien där hennes man blev guvernör för den danska besittningen St. Thomas. Christianshavn på hans tid var en förfallen och ruggig stadsdel sedan sjöfarten gått ner efter det katastrofala engelska bombardemanget från Köpenhamns redd mot slutet av Napoleonkrigen. Och Det Kongelige Teater på Kongens Nytorv var i sin gamla skepnad ett fallfärdigt råttbo som revs i sinom tid. Brann gjorde det aldrig trots Søren Kierkegaards välkända apokalyptiska rader, med räckvidd långt bortom Kongens Nytorv, om världens gång och undergång: ”Det hendte paa et Theater, at der gik Ild i Coulisserne. Bajads kom for at underrette Publicum derom. Man troede, det var en Vittighed og applauderede; han gjentog det; man jublede endnu mere. Saaledes tænker jeg, at Verden vil gaae til Grunde under almindelig Jubel af vittige Hoveder, der troer, at det er en Witz”.
Ja, Hedberg naturligtvis.
Rekommenderar du något särskilt av Kierkegaard? Jag har av diverse orsaker blivit mycket nyfiken på honom.
Jag är i sommarstugan och hittade där i hyllan Olle Hedbergs Fria på narri. Inspirerad av dina tidigare läsningar av Hedberg började jag läsa den. Det är lite kul, och ganska främmande, med detta herrskaps-tjänstfolks-drama.
Friare på narri nämns åtskilliga gånger i BLM-texten. Jag är nyfiken på den! Jag har läst sp många gamla romaner m herrskap och tjänare att jag inte riktigt reflekterar över att samhället inte riktigt ser så ut.
Om du inte har boken redan kan jag skicka den till dig. Ge mig bara din sommaradress! Ingen i min familj, garanterat, kommer att vilja läsa den igen. Min mamma fnissade och sa: ja, den där Hedberg läste man ju på 50-talet och man väntade med spänning på nästa bok. Och nu är han helt okänd! Vi spekulerade i vem av våra nuvarande författare som skulle möta samma öde som Hedberg om 50 år. Guillou?
“Man väntade med spänning på nästa bok”, precis så sa en gammal man som har samtliga böcker i Hedbergs produktion. Bortglömd är hon nog inre, men däremot lyser han med sin frånvaro på kultursidorna.
Tack Ivo, mycket intressant. Vilken snygging Kierkegaard var, lite Leslie Howard över honom.
Vad ska man börja med om man vill ge sig i kast med Sören Kierkegaard? Kanske “Antingen – eller” och “Förförarens dagbok”. Det finns dessutom ett fint urval i två delar, av köpenhamnsprofessorn F. J. Billeskov-Jensen och i Stig Ahlgrens översättning.
Sedan kan man läsa Peter Thielsts bok om honom och hans filosofi, “Man förstår livet baklänges – men måste leva det framlänges”, och om man har gott om tid Joakim Garffs tjocka biografi “SAK”. Och som sagt Peter Tudvads “Kierkegaard og Köbenhavn” som är bedövande detaljrik, och mycket fascinerande.
Så vacker som på den romantiska bilden var han nog aldrig. På de många karikatyrerna är han ordentligt ful, fast de kanske överdrev.
Jag håller inte med om att Olle Hedberg numera skulle vara helt okänd, men han blir det kanske när vi som är födda på fyrtiotalet (eller tidigare) är borta. Vem läser längre C. Aug. Cederborg? Vem Emilie Flygare-Carlén eller Marie Sophie Schwartz? Snart har Sigfrid Siwertz sjunkit i fullständig glömska. Hur länge till läser man Artur Lundkvist? Moa Martinson? Ivar Lo? Sven Delblanc? Osv osv.
Det tog inte lång tid för surven av välmenande och politiskt korrekta böcker från slutet av sextiotalet och ett tiotal år framöver, många av dem gavs ut på Författarförlaget, att bli helt osäljbara varor på antikvariaten.
Redan nu skulle jag kunna dra till med en dryg drös av dagens författare som kommer att vara stendöda i morgon. Ingen nämnd, men snart många glömda…
Tack för de tipsen! I min bokhylla har jag Klara Johansons samlade skrifter och jag har för mig att hon skriver om K. Så snart jag är i Stockholm skall se vad som finns där.
Ja, modets mycket ges så korta liv. Jag tycker om att läsa författare som är lite bortglömda. Man jan läsa den utan att ha förutfattade meningar och tidsandan får man på köpet.
Gösta Gustaf-Janson var en annan populär författare vars minne bleknat, precis som Berit Spong.
Kul att du vill läsa Kierkegaard (Kyrkogård)! Få har mer tydligt och disillusionerat beskrivit existensens problem, tomhet och leda bättre än han! En av mina personliga favoriter.
Som moralfilosof utgör han dessutom ett mycket bra exempel på en utmärkt pedagog; han använder ofta skönlitteraturens fiktion som metod för att tydliggöra sin filosofi, bland annat den om livets tre stadier (livsåskådningar). Han gör detta väldigt bra i “novell-och-essä”-samlingen “Antingen -eller” (där “förförarens dagbok” ingår) som Ivo nämner.
En annan sådan samling är också “Stadier på livets väg” där varje stadium (den estetiska, etiska och religiösa) mer tydligt fås en skönlitterär genomgång. Den inledande novellen där är en parafras på Platons gästabud (talen om kärleken, eller snarare erotiken) och är – enligt mig – bland det bästa han har skrivit. Om du vill läsa något mer direkt filosofiskt verk av honom rekommenderas hans dissektion av människans centralproblem: “Begreppet Ångest”.
Alla nämnda verk finns komplett översatta till svenska, utgivna på Nimrod Förlag.
Det låter mycket spännande. Hörde precis berättelsen om en gammal dam i ett litet samhälle i Västerbotten som älskade K som hon ansåg hade svaret på livets gåtor. Damen som var mycket religiös och dessutom socialist hade ett mycket rikt inte liv. Hur hon hittade K fick vi dock inget svar på.
Hon hade säkert nått det tredje (och högsta) stadiet! Det är bara att gratulera. Som existensialist och individualist är K även väldigt “snäll” mot oss andra icke-troende då han i sin kända formulering “Subjektiviteten är sanningen” öppnar upp för att varje människa enskilt måste ge sitt liv autenticitet. Intet skäl att försmäkta om man inte är religiös alltså, då vi inte kan leva innerligt och äkta om vi inte känner detta som sant.