Ju mer jag tänker på den så måste jag säga att jag faktiskt tyckte om Vackra vita tänder som var den första av Hedbergs böcker som jag läst. I sviten om Bo Stensson Svenningsson finns ytterligare fyra romaner: två som handlar om tiden innan Vackra vita tänder och två som
På väg norrut, på tåget, satte jag tänderna i Tack och farväl som är en av Hedbergs sista romaner. En damroman! tänkte jag när jag läste den. Karin, som blivit änka och precis flyttat till ny våning, börjar backa upp sina böcker och då ringer det på dörren och Malin, Karins blivande svägerska, gör entré. Så mycket händer egentligen inte och när kvällen är över är boken också slut.
Tankar och dialog är bokens huvudsakliga innehåll. De två männen, maken Thorsten och sonen Jonas, är bifigurer i detta tvårumsdrama. De drog aldrig jämt och Jonas föraktade faderns småborgerliga livsföring.
Karin kåserade tidigare i några större tidningar och var på sin tid något av ett namn. När romanen utspelar sig är hon emellertid utan uppdragsgivare och har inte mycket att fylla sina vardagar med. Ett stilla lugn är vad som återstår av hennes liv, trots att hon knappast kan vara äldre än 55. Även om hon inte är förmögen, så har hon så att hon klarar sig. Det enda som återstår är döden, tänker jag när jag läser.
Jag gillar Olle Hedberg. hans böcker må vara daterade, men det är små charmerande berättelser som han dukar upp.
Inser att jag borde läsa om dem.
Ja, gör det! jag var först lite tveksam, men nu slukar jag hans böcker. Det är klart att han har åldrats och att hans sätt att berätta känns daterat, men det gör dem ju inte sämre för det. Lagerlöf och andra klassiker är man ju så van vid, till skillnad från dessa halvgamla efterkrigsromaner.