Publicerat

Ty både en plikt och ett privilegium

Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss har en titel som får mig att tänka på Francoise Sagans Och de underbara molnen. Poetisk, och aningens lösryckt.

För mig har socialdemokratin, åtminstone de senaste 30-40 åren, stått för något mindre tilltalande. Regelverk och administration samt ett socialt trygghetssystem som gjort människor besvikna om de inte alltid kunnat utnyttja det till sin fördel. Personligen tycker jag mycket bra om de sociala skyddsnät som finns i Sverige, men jag tycker också mycket om en text som jag läste på universitetet som ursprungligen publicerats i en skift som gavs ut till blivande mödrar. Den speglar den gamla socialdemokratin och alla de folkrörelser som växte fram under 1900-talets första hälft. ”Att klara sig själv är både en plikt och ett privilegium” tänker fru Berg, men inser också att ibland är det nödvändigt att ta hjälp av det sociala, till exempel när pengarna tryter i samband med graviditet och förlossning. Extra intressant är att texten i fråga härstammar från folkhemmets 40-tal.

Jag tror att det är den gamla socialdemokratin som appellerar till mig och jag tror att ett av felen med dagens socialistiska politik är att man lämnat över ansvaret till staten, inte till individerna. Med detta menar jag inte att vi inte skall ha en fungerande statlig sjukvård, utan att jag tror att det är viktigt att individen både känner ett ansvar och märker att han/hon gör skillnad och kan påverka genom sitt engagemang. Som jag förstått det, var det under 50-talet man så smått började förflytta detta ansvar från medborgarrörelserna till staten. I början fungerade det säkert bra, men när man efter en generation eller två vant sig med att någon annan tar ansvar, uppstår problem.

Jag tror på solidaritet och jämlikhet. Alltför stora klassklyftor är farligt, mycket farligt, men att helt minimera dem tror jag är svårt. Som medborgare bör man ha likartade möjligheter, oavsett bakgrund. Med en förmögenhet i bagaget är det naturligtvis lättare, men minst lika fördelaktigt är det att ha ett socialt och kulturellt kapital  att falla tillbaka på. Detta är dock svårare att komma åt med politiska styrmedel och kan dessutom ses som ett alltför stort ingrepp i den personliga sfären.

Jag vill inte ha en konservativ högerpolitik och jag vill inte ha en egoistisk nyliberal regering. Jag vill ha ett socialliberalt land där man är rädda om varandra och inser att den ”enes bröd kan vara den andres död”.

Recensionen av Underbara dagar framför oss skriver jag en annan dag.

Publicerat

Så var det då, men hur är det nu?

Jag läser August Blanche och hittade en berättelse som heter Gården vid Gumshornnsgatan (Ur Bilder ur verkligheten,del 5). Dåtidens Gumshornsgata hade en sträckning som skiljer sig från dagens, men den gick likväl i närheten av kvarteret Harpan.

Stadens rikaste grosshandlare hade förbjudit sin dotter att nyttja en hårkläderska inför den stora festen med motiveringen ”är du inte så gammal att du kan kamma dig själv, så kan du gärna vara hemma från balen”. Många år senare kommer denna stränga uppfostran på tal och då avfyrar gamla fru Strandlund (som anser innanfönster och mattor vara en alltför iögonfallande lyx) följande svada: ”Nu finns det väl knappast någon hantverkardotter, som inte låter kluta ut sig i håret, så hon ser ut som om hon hade en krokan på huvudet. Ack, herr kyrkoherde! Det behövs inte eld och svavel för att förgöra världen.  Lyx och flärd drar nog försorg därom!”

 

Publicerat

När pengar får styra rivs Lindgården

Fredrik von Feilitzen må vara konservativ när det kommer till nybyggen i Stockholm, men när han höjer sin röst som i fallen med Karolinska och Lindgården gör han det med all rätt. På DN Debatt (läs hela texten!) skriver man om den skandal som rivningen av den sista resten av 1930 års utställning och tillika en karakteristisk byggnad på Djurgården invid Liljevalchs och Allmänna gränd. Jag ber att få saxa några rader:

”Den stora fastigheten [inte bara Lindgården utan också byggnaderna mot Allmänna gränd] skänktes 1990 av staden till restaurangägaren – enligt beslut i dåvarande gatu- och fastighetsnämnden – mot att Lindgården senast 1995 skulle rustas upp enligt Stadsmuseets skyddsföreskrifter, vid vite av två miljoner kronor. Tidsfristen förlängdes efter några år och tomträttsavgälden sänktes successivt. […] Stockholms stads revisorer framlade 2004 en exempellöst kritisk rapport. Staden hade skänkt bort en fastighet, haft stora administrativa kostnader och avstått från tomträttsavgälder på mer än tio miljoner kronor. Detta hade skett utan att man hävdat det primära syftet, att framtvinga upprustning av den kulturhistoriskt värdefulla byggnaden. Revisorerna sammanfattade att man förutsatte att politikerna inte skulle komma att tillåta att huset revs eller att det skulle bli en ”ytterligare förmögenhetsöverföring till en enskild”.”

För fastighetsägaren finns det stora pengar att tjäna om byggnaden rivs och en ny byggnad med större ytor och högre avkastningsmöjligheter uppförs. Nog för att fastighetsägarens nya byggnad lär generera vissa skatteintäkter för kommunen, men att dessa skulle uppväga den kulturella och estetiska förlusten av en så anrik och arkitektoniskt intressant byggnad är rent trams. Man undrar verkligen vem som legat med vem för att en sådan usel hantering från stadens sida har kommit till stånd.

Jag tror att det är ytterst få byggnader som inte går att rädda. Nu pratar jag inte om förfallna byggnader där taket börjat rasa in och där träbjälkar ruttnat eller möglat i decennier, nej, jag menar byggnader där förfallet är eftersatt sedan decennier. Äldre hus, som inte är alltför täta, klarar ofta lång tid av vanvård utan att förstöras.  Att en fastighetsägare föredrar att riva för att på så sätt få en mer räntabel byggnad, är inte att undra på. Därför bör man inte lita på de kalkyler som läggs fram i detta sammanhang. En varsam upprustning, till en standard som inte är att jämföra med nybyggnad (vilket inte heller är eftersträvansvärt), behöver inte bli någon dyr historia. Men då kan man å andra sidan inte tjäna några stora pengar. Och där har vi det grundläggande problemet, det är pengarna som styr.

Jag vet inte hur många av er som minns hur det var förr, på 60-talet till exempel. Ägde man då ett gammalt 1880-talshus som man lät reparera och bygga om till modern standard fick man ändå inte sätta samma hyra i dessa lägenheter som i nybyggen. Och kan ni tänka er hur många fastighetsägare som då föredrog att riva! Detta tankesätt lever kvar än idag, även om just denna idiotiska regel har tagits bort. Renoverar man en 50-talsvåning och sätter in ett nytt IKEA-kök, får man höja hyran väsentligt. Reparerar man däremot den högkvalitativa snickerinredningen, blir möjligheterna till hyreshöjning blygsam. Eftersom det är pengarna som styr, åker prima fast inredning för det mesta ut i den container som väntar på gatan. Detta är naturligtvis ett resursslöseri utan dess lika och tillika helt idiotiskt nu när fler och fler insett att jordens tillgångar är begränsade,

Publicerat

Remember (Cruisin’ in the rural -64)

Det är Shangri-Las Remember (Walking in the sand) som spelar på grammofonen när jag åker en sväng i byn. Observera att skivan tyvärr är skev efter att ha legat i solen och att bilen naturligtvis har rattväxel. Det hade alla sofistikerade bilar på den tiden. Golvväxel var vulgärt sportigt eller banalt lågbudget.

Det är mycket roligt att åka runt på landsbygden, särskilt på små grusvägar när dammet yr och solen gassar. För att inte tala om doften av bensin, smörjolja och varmt grus, den hör verkligen till mina favoriter.

Publicerat

Nej, jag är inte någon vän av YIMBY

Detta är mitt otidsenliga, men mycket trevliga skrivbord som jag skriver vid just nu.

Med jämna mellanrum läser jag http://www.yimby.se och det gör jag främst för att finna en anledning till att irritera mig, för irriterat mig på dem har jag gjort i flera år nu. Det finns två saker som gör att jag inte gillar YIMBY: deras bristande förståelse för att man bör bevara gamla miljöer på ett pietetsfullt sätt och deras förakt för modernistisk bebyggelse. Läs detta inlägg, förfasa er och njut av de förskräckliga bilder som illustrerar en ny och skön YIMBY-värld! Vissa har smak, andra saknar den. Vi skall dock vara glada åt att de finns, ty även tomma, skramlande tunnor kan ha sitt berättigande.

”Det är klart att vi skall bevara den där gamla kåken, men det får inte bli ett museum”. Hur ofta hör man inte den repliken? Att bevara på ett pietetsfullt sätt att behålla ursprungliga detaljer och inte uppgradera till modern standard, vilket för många är detsamma som att skapa en museal miljö som inte passar nutidsmänniskan. Om jag kunde begripa vad som är så eftersträvansvärt med modern standard! Jag har inget emot varmvatten och centralvärme, men treglasfönster och ett fult standardkök hör knappast till de detaljer som förgyller tillvaron. En levande miljö skapas av människor, och framförallt av människor som interagerar med varandra. En levande miljö är betydligt svårare att erhålla i en värld där individerna är oberoende av varandra, och just oberoendet av andra och beroendet av staten har, framförallt sedan 50-talet, varit framtidens melodi. Av den anledningen har jag mycket svårt för att köpa argumentet att det är något fel med en ”museal” miljö.

För något år sedan skrev jag om Trygg-Hansa-komplexet på Kungsholmen som är en verkligt helgjuten miljö. Detta verkar inte YIMBY förstå, ty i deras värld är förtätning ett mantra, och motsätter man sig detta vill man inte ha en levande stad. Jag har inget emot förtätning och tycker till exempel att bebyggelsen vid Torsgatan/Norra bantorget skapat en mycket bättre rumskänsla även om de flesta husen är rätt trista, ja viss är rentutav riktigt fula. Att däremot förstöra något så unikt som Trygg-Hansas anläggning med sin vackra park och perfekt avvägda proportioner är dock ren dumhet. Att YIMBY inte har större förståelse för det halvgamla säger åtskilligt om deras bristande kompetens på området. När det gäller arkitektur, måste man måste dessutom se till helheten vilket inte skall inte uppfattas som att allt måste se enhetligt ut. Vissa miljöer bör bevaras, andra kan med fördel förtätas.

Nej, jag tror inte att strävan efter en höjd standard gör oss lyckligare. Jag tror heller inte att man alltid måste anpassa gamla hus efter nutiden. Jag tror faktiskt att motsatsen kan vara minst lika verkningsfull. Jag tycker också att man bör vara rädd om allt det vackra som redan finns och att man inte skall vara så ängslig när man bygger nytt, men däremot tror jag på ett mer hantverksmässigt byggande som skapar miljöer som går att underhålla under hundratals år.

Jag försöker sätta fingret på varför jag inte gillar YIMBY och tänker att det kanske beror på att jag upplever dem som obildade ångvältar som varken drivs patos eller estetiska ideal.

Publicerat

Besöker paltservering på Ottergården

Rubriken må inte vara något mästerverk, men nog har de sin charm med alla dessa sommarserveringar som poppar upp så snart det blir semestertider. För att inte tala om alla vackra hembygdsgårdar som drivs av entusiaster som mestadels arbetar helt ideellt.

Föreningen som drivet Ottergården har lärt sig att det som lönar sig allra bäst är att ställa till med paltservering varje vecka under juli månad. Gården, som är en gammal Norrbottensgård, en parstuga med ytterligare två kamrar vid sidan om köket, är vacker med ursprungliga fönster och en fin och prestigelös inredning. Rejäla tanter står för paltkokningen och deras män skalar potatisen som är grunden till denna goda skapelse som fylls med fläsk och serveras med smör och lingon.

Publicerat

En bedagad garagevägg invid logen

Alla har vi våra preferenser när det kommer till underhåll och förnyelse. Ni som gillar gipsskivor och modern standard, slutar läsa här och byter lämpligen till någon förbannad hemmafixarblogg.

På bilden ovan ses dörren till kvarnrummen i logen. Dörren är lappad och lagad och grönmålad. Att den är grön beror nog på att farfar kom över grön färg någonstans och sedan har det fått förbli grön (vilket får mig att tänka på kvinnan som alltid hög av steken i ändar för att hennes mor hade gjort det och hennes mor gjorde det för att hennes mor i sin tur gjort det pga liten ugn). Hur som har den gröna dörren lappat och lagats allt sedan den monterades när byggnaden uppfördes på 30-talet. Det är dock inte säkert att dörren verkligen var ny då. Ofta återanvände man det som gick att återanvända.

Ihopbyggt med logen finns ett garage av senare datum. Jag misstänker att även det är förfärdigat av hopplockade delar. Östfasadens panel har dock börjat ruttna då dess brädor har kommit i kontakt med marken som sakta men säkert höjt sig. Jag tog en spade och grävde bort all jord och mossa och frilade på så sätt betongen som garaget vilar på. Som ni ser är panelen inte någon vacker syn. De 3 nedersta decimeterna är tämligen uppruttnade. Bakom finns papp och sågspån. Innanmätet verkar tack och lov vara oskadat, men på något sätt måste fasaden åtgärdas.

För att förhindra ytterligare förfall, grävde jag som sagt ett dräneringsdike som jag sedan fyllde med grus för att regn- och smältvatten inte skall fortsätta att skada byggnaden. Frågan är dock vad jag skall göra med panelen? Jag AVSKYR ny panel. Panel bör vara gammal och patinerad för att jag skall gilla den. Dock helst hel.

Jag funderar på att antingen byta ut panelens nedre del, eller att bara ta bort locken och istället spika liggande plankor likt en hög sockel som skydd för den förstörda nedre delen. Kanske inte helt snyggt, men jag gillar trots allt när man lappar och lagar istället för att byta ut. Väggen är dessutom att betrakta som en baksida så det gör i ärlighetens namn inget om det är lite si och så med estetiken.

Publicerat

Tryckande hetta och rödrosa rallarros

Inte ens de lysande rallarrosorna förmår att ge färg åt de trötta polaroidbilderna.

Jag har anlänt Den glesa bygden. Det är varmt, ja faktiskt tryckande, och överallt grönskar det. Längs dikesrenarna blomstrar rallarrosorna, den växt som vi kallade för mjölkört när jag växte upp.

Så snart jag var framme monterade jag radion i bilen, ty vintertid tycker jag att det är klokare att förvara den inomhus, inte ute i den 30-gradiga kylan där bilen står. Jag sköt in en skiva i skivspelaren och körde iväg längs med byavägen. jag älskar att sitta i den mjuka bilsoffan när solen gassar och varm luft strömmar in från de öppna ventilationsrutorna. Och att se solglittret dansa i kromet på instrumentbräda och ratt. Vägen är mestadels smal, men med jämna mellanrum vidgar den sig lite för att ge plats åt möte vilket signaleras med en slokande M-skylt.

Jag stannade till 0ch pratade med en grannfru som vistades i trädgården. Hon är dotter till min favorittant som dog för fyra år sedan. Hon berättade att farbror Josef sagt att det kanske skulle komma regn idag. Nyheterna sprider sig här på vischan, även om man saknar facebook och twitter.

När jag var yngre tyckte jag inte alls om att tillbringa tid här uppe. Nu är det tvärtom, även om jag knappast tror att jag skulle trivas med att bli bofast. Här finns inget som distraherar och dagarna går och solen har sin gång. Det luktar gott av varm jord och gräset ger mig utslag på benen. Jag hade aldrig tänkt mig att ta över en gård här uppe, men nu verkar det bli så. Man vet aldrig vad ödet har på lut. Och jag som varken behärskar skogsskötsel eller åkerbruk. Men det finns vackra miljöer här; inte minst min favorit,  den stora, luftiga höskullen vars en vägg man kan öppna upp och på så sätt erhålla en storslagen scen ut mot gårdsplanen.

Publicerat

Nattåget en julikväll i sommarhettan

Jag sitter på nattåget på väg norrut. Vädret är fint och det är fuktigt. På perrong 4 på Centralstationen stod ett helt långt tågset när jag kom med mitt bagage. Vagnen längst fram befann sig i höjd med Norra bantorget. Min kupé var i den änden så jag fick släpa på mina väskor. Jag har med mig en bunt böcker, kameror, film och en hel del klädet.

I min kupé sitter två tjejtanter och pratar med bred värmländska. Just nu behandlas en villa som ett par, som ännu inte skaffat barn, köpt. Jag är inte så nyfiken, men det är svårt att inte lyssna.

Imorgon vid åtta är jag framme i Luleå. Då kommer vad det lider en mer omfattande rapport!

Publicerat

Cause I keep my undies in the icebox

Har ni sett Flickan ovanpå (The seven year itch)? I våningen ovanför Tom Ewell bor Marilyn Monroe som förvarar sina underkläder i frysen, ty det är en tryckande hetta som intagit New York. Den amerikanska titeln syftar på att män tenderar att tappa intresset för sin fru efter sju år och då inleda en affär, och det är precis vad Tom Ewell blir sugen på. Eftersom filmen är amerikansk och från 50-talet, stannar det med fantasier.

Efter hur många års äktenskap fruar tenderar att vara otrogna framgår dock inte av denna film.

Mest känd är filmen idag för den scen när Monroes vita kjol fladdrar upp i draget från tunnelbanan.

The seven year itch finns på YouTube. I detta klipp, i mitten, ramlar en tomatplanta ned från Monroes balkong och Ewell bli på detta sätt vän med Monroe som i filmen går under namnet ”The Girl”.

Publicerat

Östermalms tvättsalong, Sturegatan

I hörnet Sturegatan/Östermalms- gatan ligger denna anrika inrättning. Älskar skylten och att dylika tvättsalongen faktiskt finns kvar.

För 4-5 år började Östermalm förändras. Dahlboms kontorsmaskiner på Sibyllegatan klappade igen och ersattes av en hemsk inredningsbutik och på Karlavägen och Linnégatan poppade kaféer och trendiga butiker upp. Lite förvånande får man säga, ty tidigare har de mer konservativa butikerna dominerat.  Vad sägs om First and second häst? Egentligen började förvandlingen ännu tidigare, när en del av Tösse avyttrades och blev till Cafe Foam som öppnade 1997 med helt galen inredning av London W8. Lustigt nog, är inredningen fortfarande rätt intakt. Hoppas den blir kvar 30 år till, då kommer den att vara helt unik och en sevärdhet i klass med Valands.

Även uppe på Gärdet har den nya tiden brutit in. Antalet hundfrissor har minskat och på Furusundsgatan har en kaffebar, som även serverar mackor på surdegsbröd, öppnat i närlivsens gamla lokaler (färskpressad juice finns också att tillgå). Den klassiska restaurangen Funkis är numera asiatisk restaurang och Stickans mat-café har blivit vedugnspizzeria.

Charles Aznavour: Yesterday when I was young.

Publicerat

Rosersbergs slott – så svårt att finna

Har ni varit på Rosersbergs slott? Om inte, så beror det säkert på att ni inte hittade dit. Skyltningen är nästintill helt obefintlig och denna lilla pärla framlever därför sina dagar helt i skymundan. Vi hamnade nästan i Uppsala innan vi insåg att vi hamnat fel, vände och lyckades till sist ta oss till Rosersberg ocg hittade så småningom slottsvägen och voila: där var slsottet! I pur glädje, sladdade jag med Pontiacen på grusplanen och parkerade med en smäll, ty jag hade glömt hur lång motorhuv detta vrålåk har jämfört med den lilla skorv till hemtjänstbil som jag tutar runt i till vardags och åkte rakt in i ett betongfundament. Nå, turisterna fick något att titta på.

Inte nog med att slottet var svårt att hitta, fotoförbud rådde också och bilden ovan har jag snott från hovstaterna. De interiörbilder jag hittade var utan undantag usla. Men vilket slott!  Av inredningen från sen 1700-tal och empir finns det mesta kvar, även om i stort sett allt från byggnadsåren på 1630-talen är utplånat. Väggarnas tapetfält hade solblekt men tidstypisk textil, taken var lite spruckna och golven var obehandlade eller med rester av forna tiders färg. Slottet var inte alls pompöst, utan snarare intimt med välproportionerade gemak i långa rumsfiler.

Slottet hade naturligtvis ett café, men de tog inte kort så vi åkte raskt tillbaka in till staden.

Vilken pärla detta skulle kunna bli!

Publicerat

James Dean och Liz Taylor läser Look

En mycket fin bild!

Jag tror inte att jag skrev något om Elizabeth Taylor när hon dog i vintras. Jag minns henne så väl från min barndom på 70-talet. Solbränd och sydländskt mörk såg jag henne när jag bläddrade i veckotidningarna. Hon påminde mycket om min ingifta faster som också var mörk och med ett enastående pigment. På 70-talet var mestadels den späda 50-talssylfiden ett minne blott, istället var den en fylligare Taylor som fyllde skvallerpressens spalter. Snygg var hon dock fortfarande.

James Dean och Elizabeth Taylor filmades tillsammans i Jätten som blev Deans sista film. Hon var också god vän med Montgomery Clift och det var på väg hem från en tillställning i hennes hem som den ödesdigra olycka inträffade som kostade honom hans vackra ansikte. Visserligen gjorde kirurgerna vad de kunde, men som förut blev det aldrig, ty det hade förlorat sin plastik.

Publicerat

Jazz Selection-vax på grammofonen

Min skivväxlarpinne har varit trasig ett tag. En av de tre plastpiggarna hade blivit utsliten vilket fick till följd att samtliga plattor släpptes ned, inte bara den första, en understa. Igår kom jag mig äntligen för att reparera den och nu kan jag återigen spela skivor utan att behöva byta var tredje minut. 10 skivor kan man lägga på och det blir ungefär en halvtimmes musik om man spelar 3-minuterslåtar. Lägger man på 10 lp-skovor, klarar man sig några timmar.  (här ett YouTube-klipp som förklarar funktionen )

Jag la samman en bunt med 9 skivor från det svenska bolaget Jazz Selection som gav ut skivor från bl.a. amerikanska Dial och franska Vouge (vissa Vougeutgåvor tror jag från början var amerikanska original). För er som undrarvad jag satt samman, har jag även skapat en Spotify-playlist med samma melodier. Lyssna! Dock tycker jag att mina skivor låter bättre än det sunkiga ljudet från gratisversionen. Plattorna från tidigt 50-tal har ofta utmärkt ljud om de inte är sönderspelade.

Publicerat

Drömhem, ja kanske, på Liljevalchs

På Liljevalchs visas just nu 11 farbröders och 2 tanters drömrum i en utställning som pågår sommaren ut. Dessa antikexperter har hämtats från SVT:s program Antikrundan och en del av dem, Knut Knutsson t.ex,  är välkända för den stora allmänheten.

En av de roligaste interiörerna var Joakim Bengtssons köksinteriör som byggts av Byggfabriken och vars skåp och lådor fyllts av alla de köksutensilier som Bengtsson älskar. Eftersom jag själv är livligt förtjust i mer eller mindre praktiska ting som hör hemma i kökets sfär, fann jag det helt underhållande att studera knivslipare, miniatyrrånjärn och allehanda formar för choklad och marsipan. För att inte tala jordgubbsskeden och apparaten som med lätthet skivar skinka. Bengtssons egna hem, ett vackert stadshus från 1700-talet, finner ni i detta reportage från Antikvärlden.

Det var också roligt att se ett nytt kök i gammal stil som tack vara sin ungdom helt saknade den patina som kommer efter år av slitage och ommålningar. Min enda invändning mot detta kök är att jag själv hade valt att inreda köket utan alla de högskåp som inte hör denna tid till. Istället hade jag satsat på ett inventiöst serveringsrum med tillhörande handkammare som komplement till ett enklare kök med öppna hyllor.

Knut Knutssons interiörer var fint uppbyggda även om jag inte gillade alla hans grejer. Skåp, bord, spegel och porslin på denna bild var dock vackra att titta på.

Detta skrivbord var verkligen fint och mycket patinerat. Tyvärr har jag glömt vilken utställning det snickrades ihop för. Längst till vänster i bild skymtar Jonas Bohlins plåtskåp.

Vissa av drömrummen var dock lite trista och verkade vara gjorda för att exponera de ting som vanligtvis skulle ha stått utställarens egen antikbutik. Det var inte alls spännande. Annars fann jag det rätt intressant att lära känna personer genom deras saker.

Publicerat

Det betar kor i Vår herres gröna hage

Visst är det vackra, korna i Vår herres hage? Jag var ute och körde någonstans nordöst om Boden och hade valt en liten väg.Det är inte så ofta man ser en så fridfull och lantlig syn. I fonden ett gammalt ödehus med vackra proportioner och en farstukvist i smäcker snickarglädje.

Jag är inte särdeles förtjust i dagens anläggningar där hundratals kor krävs för att det skall vara någon ekonomi att tala om. Trist, och inte är jag säker på att det är lika tillfredsställande att vara mjölkbonde med så många djur. Till fördelarna hör naturligtvis att djurhållningen blir rationellare och kostnaden lägre. Den ökade importen av framförallt nöt- och gris-kött gör mig också ont. Svenska bönder får svårt att konkurrera och tvingas lägga ner verksamheten med igenväxta marker som följd. Tänk er det svenska landskapet utan åkrar och med skog i deras ställe. Det är något helt annat! Dessutom är det dumt att transportera kött och mjölk kors och tvärs över jordklotet. Nej, ät hellre svenskt kött. Visserligen är det dyrare, men det är bara bra att äta kött mer sällan.

Publicerat

Kristdemokraterna – Les diaboliques

På bilden ovan en klassisk borgerlig familjebildning: älskarinnan, mannen och hustrun.

Att 1800-talets borgerliga familjebildning har sina svagheter är knappast okänt; i vissa fall fungerar den utmärkt, i andra sämre. Enligt Bonniers Veckotidnings etikettlexikon, är det frågan om inte resonemangsäktenskapet skänker den solidaste grund till denna institution. Denna typ av äktenskap kräver dock otrohet för att helt komma till sin rätt, men givet denna möjlighet är det inte alls otroligt att denna konstruktion kan bli väl fungerande.

”Kristdemokraternas familjepolitik bygger på övertygelsen att familjen är en naturlig gemenskap som finns – och kommer att finnas – oavsett vad vissa politiker anser om saken. Familjen som institution har överlevt historiens olika skiftningar, varken krig eller totalitära diktaturer har kunnat utplåna den. Familjen finns därför att vi som människor behöver den. ”

Texten ovan är saxad från KD:s egen webbplats. Jag vill be att få inflika att ej heller ondskan har utplånats, trots krig.

Grundläggande i kristendomen är för mig, som dock inte är troende, att man behandlar andra som man själv vill bli behandlad och att kärleken gentemot medmänniskan är av största vikt. Av detta följer, enligt mig, att man helt enkelt ger fan i hur människor väljer att leva sitt liv så länge de inte skadar någon. Allt annat skapar problem för en stor del befolkningen på vår jord. Uppenbarligen är inte det något som fallit KD i tankarna. Uppenbarligen kan de utsätta folk för vad som helst, så länge man har ”barnets bästa” i tankarna.

Jag kan ge mig den på att Göran Hägglund som är så stockkonservativ i sin familjepolitik, sover i påslakan istället för att som kulturkonservativ mangla sina ärvda linnelakan.

Publicerat

Mamma Andersson och Sven Harrys

Unge herr Plahn, konstnär, framför målning av Mamma Andersson på Sven Harrys Konstmuseum

Jag har varit på Sven Harrys Konstmuseum vilket var en trevlig upplevelse, bortsett från att det i princip bara var Karin Mamma Anderssons två tavlor som var något att titta på. Övriga stipendiater som presenterades var rätt trista och de som målade saknade känsla för färg och färg är något som jag tycker är ytterst viktigt. Jag anser att de flesta av dagens med pensel försedda unga konstnärer saknar känsla för denna viktiga detalj (i ärlighetens namn gäller det också arkitekter). En kvinna hade målat av några skulpturer som hon hittat. Ett par av dessa var riktigt bra, men jag föredrar trots allt originalen framför målningarna, även om jag tyckte att det var en bra idé.

Lokalerna var dock fina och i entrérummet hängde en mycket vacker tavla som ingår i Sven Harry Karlssons egen samling. Tyvärr minns jag inte dess namn (Morgon kanske?) eller konstnärens. Färgerna var dock mycket vackra. De var lite dämpade och gick i blågrått och olika nyanser av grålilarosa. Överhuvudtaget var byggnadens interiör av hög klass. Entréskjutdörren var elektriskt manövrerad och i samma elegant legering som fasaden. Listerna kring dörrarna var gerade och plankgolven massiva.

Jag ser fram emot julen, ty i december invigs översta etagen med Sven Harrys privata konstsamling. Takvåningen är en kopia av den herrgård på Lidingö, Ekholmsnäs, som han ägt i många år men som han nu sålt. Att se han samling skall bli mycket intressant.

För övrigt tycker jag att konstmuseet är inhyst i en vacker byggnad. Mer om den en annan dag, ty de bilderna är fortfarande inte framkallade.

Publicerat

Bygget har avstannat vid Lidingöbro

Förra vårvintern skrev jag om Lidingöbro värdshus och de rivningar som ägt rum där. När jag på nytt besökte platsen på midsommarafton verkade det som som byggnationen helt avstannat. Den kvarvarande flygelbyggnaden står kvar, men är inte skyddad för väder och vind. Delar av källarvåningen har grävts ur byggnaden verkar inte ordentligt uppstagad. Jag förmodar att pengarna tagit slut, ty enligt planerna skulle en konferens- och spaanläggning öppna när i år.

Det är synd på den gamla vackra anläggningen med det utmärkta läget vid vattnet. Något bättre än denna halvmesyr önskar man verkligen. Nu är risken överhängande att det gamla huset helt får falla samman, och det är verkligen trist slut för den anrika anläggningen.

Publicerat

Cause the night has a thousand eyes

Jag tycker att CrossProcess-appen är riktigt bra, framförallt nu när jag endast har 31 exponeringar kvar av den gamla Polaroid 669-filmen som slutade tillverkas 2008 (om jag inte minns fel). Jag undrar vad jag egentligen borde fotografera med så unik film? Några slaskbilder får det naturligtvis inte bli. Kommer inte på fråga!

Jag har köpt några rullar smalfilm för sommaren. Då Kodachrome somnat in, blev det Ektachrome 100D som sägs vara en helt fantastisk film. Det får man verkligen hoppas på. Även här är frågan vad man skall föreviga när man använder sig av ett så dyrbart medium som super 8-film.

Har jag berättat att jag läser Palme-biografin som kom i våras? Den är bra och sidorna vänder sig nästan av sig själva. Jag tror faktiskt att den hör till de bättre biografierna jag läst på senare år. Tjock är den också, så att den räcker hela sommaren. Under min uppväxt stod inte Palme högt i kurs, man skulle faktiskt kunna säga att han var tämligen avskydd. Därför är det intressant att få en mer nyanserad bild av mannen som var en av våra allra främsta politiker under 1900-talet. Att dessutom lära sig något om efterkrigstidens politiska spel är dessutom bra för mig som inte alls är insatt på området.

Apropå sommar: har ni sett videon till Bobby Vees The night has a thousand eyes? Bobby är på stranden mitt i natten och får både en blondin och två badpojkar med sig hem. Avancerat!

 

Publicerat

En något bedagad Lincoln Continental

När jag gick hem från jobbet passerade jag en något sliten Lincoln Continental av den där 60-talsmodellen som Kennedy blev skjuten i (dock att den var en cabriolet).  Den är rätt snygg och dessutom speciell, ty dels har den  självbärande kaross och dels är bakdörrarna hängda i bakkant så att man kan öppna dem under färd och lätt fånga in gångtrafikant.

Gångtrafikant, är det inte härlig att vi alla är trafikanter även om vi inte äger ett fordon!

Publicerat

I denna ljuva sommartid, gå ut, min själ, och gläd dig vid, den store Gudens gåvor.

Jag älskar stan på midsommar.  Gatorna ligger öde och det är inget som stör och det finns heller inte mycket att göra. jag ägnade dagen åt att tvätta bilen, rengöra lacken med cleaner och vaxa den. Jag städade lite och ordnade med ett nytt skåp invid spisen i köket.

När allt var avklarat satte jag mig i bilen och åkte ut på Lidingön för att tanka och körde sedan runt på stan ett tag. Jag passerade Humlegården, Stureplan, Strandvägen och hamnade till sist i Diplomatstaden, det vackra bostadsområdet vid Strandvägens slut som består av praktfulla villor vid Djurgårdskanalen. Området planerades av P O Hallman och är mycket tilltalande.

På den översta bilden ses en tegelvilla med pampiga skulpturer i trädgården. Jag parkerade utanför och tänkte att här borde jag bo. Sedan passerade jag Engelska kyrkan och tog ännu en bild. Solen letade sig genom lövmassan och kyrkogården badade i ljus. På den smala och med gatsten belagda gatan var det dock tämligen mörkt och mycket vackert.

Engelska kyrkan låg ursprungligen vid Wallingatan, men flyttades hit 1913. Den  är ritad av en engelsman och skall likna de lantkyrkor som är vanliga där. Nygotisk är den i vilket fall som helst och mycket fin.

Publicerat

And her heart belongs to Tangerine

En av 30-talets snyggaste bilder: Inga Tidblad och Edvin Adolphson tar sig ett glas och är onekligen stiligast i hela stan. Och så lyssnar vi på Tangerine från 1942.

Benny Goodmans orkester och Art Lund vid mikrofonen. Texten handlar om den fagra Tangerine som vuxit upp på barerna i Argentina. Tyvärr är bara den första versen med i denna inspelning.

Tangerine,
She is all they claim
With her eyes of night and lips as bright as flame

Yes, she”s got the guys in a whirl
But she’s only fooling one girl
She’s only fooling Tangerine

Publicerat

Borgerligt; varför är det inte snyggt?

Hur många fula heminredningsreportage kan det finnas egentligen? Nästan alltid är det för stelt, för vitt och för tråkigt. Och framförallt likriktat. problemet är i ärlighetens namn inte nytt, men det har accelererat de senaste decennierna.

För att råda bot på detta presenterar jag några typiska 40-talsinteriörer (av mer borgerlig modell) i form av några fina vrår att umgås i som jag hittade i en gammal blaska från krigsåren.

detta tror jag faktiskt är en utländsk bild på en fin kuddvrå i den burspråksliknande utbyggnaden.

Här en hörnsoffa av smakfull modell som dessutom lätt kan förvandlas till två sovplatser.

I Yrkeskvinnornas hus har man valt att täcka fönsterväggen med gardiner kvällstid och får på så sätt en ombonad interiör vid den öppna spisen.

En typisk svensk matvrå i påkostat utförande för den kultiverade, och förmögna, familjen.

Publicerat

Sin glöd den gjuter ut, sin doft, sin sång, sitt rus likt blommor, fåglars kör och azurhimlens ljus!

Vår dekadenta tid har skapat, det är sant
en skönhet av ett slag som förr var obekant
med anletsdrag som frätts av hjärtats cancersår
– det sköna i allt som vissnar och förgår.
Vad sena muser än må uppfinna, kan dock
de aldrig avhålla en sjuklig mänskoflock
ifrån att bära fram till ungdomen, den sanna,
sin hyllning, prisa högt dess oförställda panna,
dess öga, rent och klart som en kristallisk flod
när över alla ting i sorglöst övermod
sin glöd den gjuter ut, sin doft, sin sång, sitt rus
likt blommor, fåglars kör och azurhimlens ljus!

Charles Baudelaire, Det ondas blommor.

Publicerat

Who gets the job of pushing the knob

Igår regnade det och jag hade svårt att motivera mig att kliva upp ur sängen. Det är bra mycket trevligare att ligga kvar bland lakanen när man hör det trumma mot rutorna. Vill man, kan man dessutom läsa vilket jag oftast gör i sängen.

På kvällen var hela stan insvept i fukt och jag satt vid Monteliusvägen och såg på en stad som i det grå vädret nästan saknade kontraster. Men så många lyftkranar det finns! Det byggs överallt. jag gillar lyftkranar, särskilt de gula som står så vackert mot den klarblå himlen soliga sommardagar.

Och så lyssnar vi på Stranglers.

Publicerat

Ben Powers och doktorns institut

Nere på Oxenstiernas gata brusar trafiken. Uppe på etagevåningens terrass fläktar det en smula, men hettan är trots detta näst intill outhärdlig. Alex Starfeldt tar ännu en Sobril ur den lilla skålen på drinkbordet och sköljer ned den med en klunk Campari Soda. Balkongdörrarna öppnas så och doktor Teddy von Jugend stegar fram till Alex.
– Din behandling är tyvärr dyrbarare än jag trodde. Var snäll och signera checken så att vi slipper trassel.
Alex tar pennan och skriver sin signatur. Ytterligare 100 000 av familjeförmögenheten flyr sin kos.
– Lysande, Alex. Syster kommer snart in med din spruta. Unna dig en drink så länge.

Ben och Paul sippar spritsers på Hotellets innergård.
– Har du sett till Alex Starfeldt på sistone, undrar Paul.
– Nej, det var bra länge sedan.
– Vi hade bestämt träff på Clarion Hotel för några veckor sedan, men han dök aldrig upp. Jag är lite orolig, han verkade vara ur gängorna och jag hoppades att jag skulle kunna hjälpa honom på något sätt.
– Var bor Alex?
– På Nybrogatan i höjd med Kommendörsgatan. Det finns en mjölkbar på modet i bottenvåningen.
– Låt oss då göra ett besök. Jag har bilen utanför och det är bara två kvarter härifrån.

På Nybrogatan råder sommarstiltje. Inne i terrassvåningen hörs ringklockan ljuda, men ingen öppnar dörren, ens efter en fjärde påringning. Nere i mjölkbaren på bottenvåningen, möts Ben och Paul av den raffe kökschefen Bobby Bahrr.
– Och vad kan jag fresta herrarna med, frågar Bobby och exponerar samtidigt en bronsad och slimmad bringa bakom den grovmaskiga brynjan.
– Vad brukar ni fresta Alex Starfeldt med, unge man?
– Det frestar mig att förpassa er båda ut på gatan. Alex är en trogen kund, och jag är icke Paramountjournalen. För övrigt tillbringar han några veckor på ett vilohem. Jag vet inte var, ej heller när han beräknas återkomma. Dörren är där, ni glömde stänga den. Gör inte om det misstaget.
Fortsätt läsa ”Ben Powers och doktorns institut”

Publicerat

Efterskörd. Bilder som jag tog förra sommaren men inte publicerade då.

Köksbord

Bordet höll på att dukas till min ära, ty jag gästade GBS i hennes sommardröm.

Flarken

Borta i Västbyn detta övergivna hus. Så vackert med sina strama fönsteröverliggare och utsmyckade knutar.

Med barnbarn

Att spela på tramporgel är naturligtvis det bästa, men nog kan man snegla på televisionen ibland.

Borggård

Det vackra 30-talet i sin stramaste form! En fabriksbyggnad i Östergötland.

Publicerat

That summer could always be here

L10 Trottoaren

Denna värme Jag har fortfarande inte vant mig med att ständigt vara varm, men å andra sidan är nätterna fantastiska. Bilden ovan är en installation vid L10 Trottoaren som jag besökte i fredags. Först när skymningen började sänka sig, blev det riktigt behagligt ute.

Egentligen skulle jag vilja åka bil, men när termometern visar 30 grader är det inte så skönt att sitta i en varm kupé, även om man har rutorna helt nedvevade. I ärlighetens namn är det nog ännu mer korkat att sitta hemma i värmen och dricka te( eftersom jag inte har något kaffe hemma).

I juli skall jag ha semester och åka norrut. Hoppas att det är varmt och skönt även då. Det behöver inte vara runt 30-strecket, men gärna 20-25 grader. Det skall bli skönt!

Publicerat

Hotness. Heta dagar i en varm stad.

Med PontiacDenna härliga värme! Även om jag ännu inte halt vant mig vid den, tycker jag mycket om den. Visserligen är det inte alltid helt bekvämt att sitta i en varm liten skorv till hemtjänstbil, men iallfall.

Igår tog jag dock Pontiacen till PrisXtra för att storhandla (ja, jag vet – korkat att köra törstig V8:a på 6,5 liter för att handla till något lägre priser än i stan). Eftersom AC:n behöver repareras och klädseln är av perforerat konstläder, blir det rätt varmt, framförallt om man fastnar i bilkö på Valhallavägen som jag gjorde. Jag hade nämligen hittat ett fint gammalt handfat som någon slängt på Sturegatan och bestämde mig för att plocka upp det. Tänker mig att om jag rengör det kan jag sälja det och tjäna en slant och framförallt tycker jag att det är för trist att slänga så vackra grejer.

Men nu är jag ledig ett par dagar. Jag tänkte gå och se Derkertutställningen, kanske pallra mig till Liljewalchs och så hoppas jag att vädret inbjuder till parkliv. Bilkörning vore heller inte så dumt. Det har sin charm, även om jag på det stora hela skulle önska att man minimerade den privata biltrafiken i innerstaden.

Och så läser jag en intressant bok, Stenstadens arkitekter, och där fann jag följande fantastiska mening angående bostadshusens fasader som enligt 867 års byggnadsstadga bör ”erhålla yttre prydlighet i förhållande till tomternas belägenhet, och blifva uppförda i en värdig och smakfull stil till stadens förskönande”.

Publicerat

Bilturer med kameran i framsätet

Ödehus i Västerbotten

Ytterligare ett spadtag i polaroidarkivet.

När jag var i Västerbotten förra sommaren åkte jag till en liten by och där låg tre gårdar öde, nästan på rad. Två gick jag in i; den ena hotade att snart falla samman, ty taket läckte och i köket hade det börjat störa in. På bilden ovan ett hus som var ordentligt tillbommat, mycket patinerat, men inte helt förfallet.

Västerbotten

Tänk, egentligen borde man skriva bakpå varje bild för att minnas. Jag tror att jag tog bilden på ladugården alldeles i närheten av huset ovan. Det var en mycket varm dag och jag hade parkerat vid vägen och en misstänksam bybo saktade farten när han fick syn på mig, polaroidfotografen.

Norrbotten

Här ger inte mitt minne några ledtrådar. Jag kommer inte alls ihåg! Men det är långa skuggor som kvällssolen kastar över åkern.

I luleåtrakten

En dag bestämde jag mig för att åka upp till Boden. Jag körde de lite mindre vägarna och passerade denna övergivna gård. Idag verkade den mest tjäna som upplag för diverse attiraljer och i köket fikade skogsarbetarna när de hade rast.  Synd på en så fin gård tycker jag. Uthuset var lite mer ansatt av tidens tand och dess nock följde allt mer markens böljande kurvor.

Publicerat

Olle Engkvists Hässelby Familjehotell

Hässelby Familjehotell

1956 stod Hässelby familjehotell färdigt. Anläggningen hör till Olle Engkvist sista stora satsningar och är ett stort komplex med fyra punkthus som sammanbinds med en trevåningslänga som även bildar 4 avskilda gårdar (se en plan över anläggningen här). Lägenheterna fanns i storlekar från enkelrum till etagevåningar med takterrass  i höghusens översta plan.

Hässelby Familjehotell

Komplexet innehöll ursprungligen snabbköp, garage, tvättservice, kapell, frisör, ungdomslokaler, daghem samt restaurangbyggnad med matsal och festvåning. Det är för övrigt denna sistnämnda del som syns mellan de två höghusen närmast i bild. Studera dess fasad mot gården och mot gatan. Även kapellet är värt att beundras, ty det är ett fint kyrkorum i den tidens anda.

Låghuslängans fasader är mestadels putsade, förutom gavlarna som är i tegel. Butikshuset däremot, har en uppglasad fasad och inrymmer även entresollerade dubbletter som är tänkta att användas som ateljéer. Vilka förträffliga bostäder för unga konstnärer! Här en skiss på dessa lägenheter. se också några av planlösningarna i låghusen och höghusen.

Slutligen ett par bilder på stora matsalen, del av restaurangen och dörren mellan kök och matsal.

Det är en imponerande anläggning som Engkvist lätt bygga. Ursprungligen var tanken, som ni förstår, att man skulle äta middagen i den gemensamma restaurangen och låta tvättservicen sköta tvätten. Så småningom har den kollektiva verksamheten avvecklats, idag återstår bara servering i den lilla matsalen och den mat som serveras tillreds på ideell basis av ett matlag. Det gamla kapellet är apterat till barnhem och den stora matsalen är numera skola. Fasaderna verkar fortfarande vara intakta och på det stora hela är det en imponerande anläggning, även om tiden har sprungit ifrån den ursprungliga idén. Dock undrar jag om inte de grundläggande tankarna om närservice är på väg att åter bli moderna.

Publicerat

En pilgrimsfärd till graven i Uppsala

Malla Montgomery-Silfverstolpes

På kyrkogården i Uppsala fann jag Malla Silfverstolpes grav. Precis som hon en gång åkte till Erlangen för att besöka Per Ulrik Kernells grav, tog jag tåget till Uppsala och besökte den vackra kyrkogården. Intill Malla låg Erik Gustaf Geijer vid en ståtlig, men kanske väl fallosartad sten. Av det gamla Uppsala och livet vid Kungsängsgatan finns dock inte mycket kvar. Mallas hus är sedan länge nedrivet och nyare och halvgamla affärs- och bostadshus kantar den gamla gatan. I kvarteren runt domkyrkan och Slottet är dock det mesta sig likt. Även Geijersgården finns kvar och inte långt ifrån denna hittade jag en staty föreställandes Sångarprinsen. Är den inte fin!