År: 2011

För ett par dagar sedan läste jag en artikel som jag fångat upp på Twitter. Den handlade om sparande och jag jag tyckte inte att den förtjänade att hånas som den till viss del gjordes.

Detta att spara för att ha råd att köpa något har jag lärt migfrån barnsben.Min farbror propagerade alltid för detta beteende och mina föräldrar hörde verkligen inte till dem som köpte på kredit. Bra tycker jag, men samtidigt så bryter man kanske till viss del mot den helige konsumtionsgudens lagar. Huruvida detta sparande är en klassfråga vet jag ej, men jag tror att många ur den äldre generationen sparade och även om inkomsterna var skrala, så fanns det ofta en slant på bankboken vilket var till hjälp om det krisade eller en större investering stod för dörren. ”Har man inte ören har man inte kroner” minns jag att jag fick höra.

När jag läste Annie Lööfs artikel om sparande kontra det subventionerade lånandet så tycker jag att hennes åsikter i grunden är kloka. Jag har själv alltid sparat, stundtals åtskilligt. Ett år fick ja en restskatt på 100 000 så det blev till att spara 10 000 i månaden vilket var mindre roligt men eftersom jag hade lite drygt 20 000 i månaden gick det ju utan några större problem. När jag arbetade halvtid som samarit var det svårare, ty då låg lönen oftast under 10 000 efter skatt, men en liten slant har jag försökt sätta av. Nu jobbar jag nästan heltid och med lite tur kan jag lägga av 5000 till sommarens ledighet och diverse reparationer som måste utföras.

Som ni förstår gillar jag att klara mig själv. Jag vill inte vara beroende av pengar som jag kanske inte får. De gånger jag sagt upp mig har jag inte fått någon A-kassa just för att jag sagt upp mig och inte blivit uppsagd. Ett sparande är därför en förutsättning för den friheten.

10 år efter 90-talets räntekris med tillhörande prisras på bostadsrätter, är det få som amorterar. Istället räknar (i skrivande stund kan man kanske skriva räknade) man med en fortsatt prisuppgång och låter därför värdera om bostaden när priserna stiger och använder pengarna till reparation eller konsumtion. Människors minnen är stundtals i paritet med guldfiskarnas.

Men tillbaka till sparandet. Frågan är hur ett ökat sparande skulle påverka världsekonomin. Efter år av lånebekostad konsumtion finns det kanske viss risk för att det uppstår problem. Sänkt konsumtion sägs ju innebära sänkt standard och välfärd. Det kanske stämmer, men frågan är naturligtvis hur man definierar dessa termer och vad det innebär att ha ett bra liv.

Detta är mina reflektioner. Är det någon som har några tankar om detta så är jag idel öra.

Åh dessa spårvagnar! Hur dumt var det inte att man bestämde sig för att slopa spårvägsnätet i slutet av 60-talet? Över hela landet lades järnväg efter järnväg ned under efterkrigstiden. Privatbilism och en och annan buss var framtidens melodi. Det är bara att beklaga idag, när dylika investeringar knappt är ekonomiskt genomförbara.

Jag skulle verkligen bli glad om spårvagnar åter trafikerade stadens gator, men jag kan trots det inte låta bli att irritera mig på de nya spårvägsplanerna och de något märkliga kalkyler som presenteras. Ett exempel: när man (borgerlig utredning) jämför buss med spårvagn utgår man från att bussarna inte går i prioriterade körfält till skillnad från spårvagnarna och drar då slutsatsen att spårvagnarna har betydligt högra kapacitet eftersom de alltid kommer fram och inte fastnar i trafikljusen.

Jag undrar om inte detta med spårvagnens vara eller inte vara har något att göra med att det var sossarna som fattade beslutet att lägga ned linjenätet? Jag tycker mig även ana ett förakt för efterkrigsårens socialistisk färgade bebyggelse bland borgerliga partier. Kanske är det därför man gör vad man kan för att tvätta bort dessa spår, där så är möjligt, och istället vurmar för spårvägarna som hör den gamla goda lite lagom liberala högertiden till. Ni har väl inte glömt hur Kristina Alvendal ville köra över Stadsmuseets blåklassning av Trygg-Hansa-komplexet vid Flemminggatan?

Uppe i Norrbotten är styret för det mesta tämligen illrött och där finns inte alls vurmen för svunna tider, istället saknar man helt pietet och avlägsnar gladeligen alla spår efter den tid som flytt. Kan man ersätta något gammal med något nytt så är det bara bra. Varför socialism ibland tycks innebära historielöshet och borgerlighet förakt för rekordårens avtryck har jag svårt att begripa. Visst förstår jag vas som till viss del ligger bakom, men jag tycker att det är både larvigt och fel. Personligen är jag mycket glad åt en stor del av vad socialismen åstadkommit och vurmar både för modernismen och åtskilligt som den föregående mer hantverksmässiga (och både borgerligt och proletärt smaksatta) eran producerade. Jag tycker gott att politiken kunde vara lite mer pragmatisk och inte älta vad som finns i det förflutnas bagage.

Dessutom tycker jag att beteendet är barnsligt borde vara ett minne blott efter att sandelådestadiet har passerats. Förmodligen är det en bidragande orsak till att jag har svårt att känna någon större respekt för politiker i allmänhet.

Som sagt; jag har inget emot spårvagnar, men jag skulle önska att de utredningar som görs inte är så politiskt färgade.

På dn.se kan man läsa om trafikkonsult Göran Tegnérs yttrandeom spårvagnens vara eller inte vara i Stockholm.