För ett par dagar sedan läste jag en artikel som jag fångat upp på Twitter. Den handlade om sparande och jag jag tyckte inte att den förtjänade att hånas som den till viss del gjordes.
Detta att spara för att ha råd att köpa något har jag lärt migfrån barnsben.Min farbror propagerade alltid för detta beteende och mina föräldrar hörde verkligen inte till dem som köpte på kredit. Bra tycker jag, men samtidigt så bryter man kanske till viss del mot den helige konsumtionsgudens lagar. Huruvida detta sparande är en klassfråga vet jag ej, men jag tror att många ur den äldre generationen sparade och även om inkomsterna var skrala, så fanns det ofta en slant på bankboken vilket var till hjälp om det krisade eller en större investering stod för dörren. ”Har man inte ören har man inte kroner” minns jag att jag fick höra.
När jag läste Annie Lööfs artikel om sparande kontra det subventionerade lånandet så tycker jag att hennes åsikter i grunden är kloka. Jag har själv alltid sparat, stundtals åtskilligt. Ett år fick ja en restskatt på 100 000 så det blev till att spara 10 000 i månaden vilket var mindre roligt men eftersom jag hade lite drygt 20 000 i månaden gick det ju utan några större problem. När jag arbetade halvtid som samarit var det svårare, ty då låg lönen oftast under 10 000 efter skatt, men en liten slant har jag försökt sätta av. Nu jobbar jag nästan heltid och med lite tur kan jag lägga av 5000 till sommarens ledighet och diverse reparationer som måste utföras.
Som ni förstår gillar jag att klara mig själv. Jag vill inte vara beroende av pengar som jag kanske inte får. De gånger jag sagt upp mig har jag inte fått någon A-kassa just för att jag sagt upp mig och inte blivit uppsagd. Ett sparande är därför en förutsättning för den friheten.
10 år efter 90-talets räntekris med tillhörande prisras på bostadsrätter, är det få som amorterar. Istället räknar (i skrivande stund kan man kanske skriva räknade) man med en fortsatt prisuppgång och låter därför värdera om bostaden när priserna stiger och använder pengarna till reparation eller konsumtion. Människors minnen är stundtals i paritet med guldfiskarnas.
Men tillbaka till sparandet. Frågan är hur ett ökat sparande skulle påverka världsekonomin. Efter år av lånebekostad konsumtion finns det kanske viss risk för att det uppstår problem. Sänkt konsumtion sägs ju innebära sänkt standard och välfärd. Det kanske stämmer, men frågan är naturligtvis hur man definierar dessa termer och vad det innebär att ha ett bra liv.
Detta är mina reflektioner. Är det någon som har några tankar om detta så är jag idel öra.
Den politiska eliten talar hela tiden om att den globala ekonomiska krisen ska lösas genom en global tillväxt. Inga politiker har dock på något övertygande sätt talat om hur den ökade tillväxten ska åstadkommas. Att spara är i grunden en sund livsstil men knappast något som löser den av politikerna önskade tillväxten, i varje fall inte under det korta perspektivet
Ytterst är det ju så att varken enskilda eller nationer kan i längden leva över sina tillgångar. På mikronivå är ju detta ett välkänt faktum, men när det gäller enskilda stater tycks kunskapen om detta vara besynnerligt frånvarande.
Nej, det går inte att leva över sina tillgångar och även tillväxten borde rimligtvis vara ändlig. Om inte annat tar alla naturresurser förr eller senare slut. vad jag förstår bygger mycket av 1900-talets välfärd på just tillväxten.
Ja, stackars regering med tölpar som Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt vid rodret.
Jag tycker det vore så skönt om folk liksom nöjde sig. ”Jaha, nu har vi råd med färg-TV och kött två gånger i veckan och i övrigt får vi väl vara smarta och lägga undan och åka buss och ärva kläder och laga det som är trasigt”. Jag har levt på studiemedel i tio år eller nånting sånt och det gick fint, vill minnas att jag levde ett gott liv. Nu har jag liksom konsultlön men saknar lite den där känslan av förnöjsamhet och listighet, typ efter att man hittat några billiga ingredienser och gjort storkok och visste att man hade mat för hela veckan i frysen. Eller lagat sina jeans. Eller åkt buss en hel natt istället för flyg och fått se vackra soluppgångar över skogssjöar i nån avkrok. Gud vilket lyxproblem. Men jag önskar att folk rent kollektivt kunde vara lite nöjda med det enklare livet och glada över att det mesta funkar fullt tillfredsställande.
”Jaha, nu har vi råd med färg-TV och kött två gånger i veckan och i övrigt får vi väl vara smarta och lägga undan och åka buss och ärva kläder och laga det som är trasigt”. Bättre hade jag inte kunnat formulera det själv. Jag tycker faktiskt att det kan bli lite tråkigt att leva ett liv som kräver mycket pengar. jag tror att man går miste om mycket och att det inte är där lyckan ligger. När jag tänker på mina pensionärer så är det verkligen inte de som har 6 rum och jfk som har det bäst, utan de som har vänner och bekanta. Det är snarare där lyckan verkar finnas.