Känns det igen, det gamla 1800-talsköket? Idag hittar man nog bara en dylik interiör på museum, eller möjligtvis i någon förfallen gård på landet. Men det var inte länge sedan dessa stadskök (detta är från numera rivna Drottninggatan 43 i Stockholm) fortfarande fanns att beskåda i förfallna stockholmskåkar. En bit in på 70-talet fanns det gott om orenoverade hyreshus som väntade på att bli ombyggda till modern standard. Denna moderna standard bestod i kopplade 2-glasfönster, kökssnickerier i spånplatta och board samt plastmattor och släta dörrar med handtag i plast. Nytt och fräscht. Varför försvann dessa oskattbara miljöer, och varför försvinner fortfarande högkvalitativ fast inredning, trots att både byggnadsvård och ett ekologiskt tänkande står högt i kurs?

Låt oss göra ett tankeexperiment. Säg att året är 1952 och vi tittar 50 år tillbaka i tiden. Rinnande varmt vatten, centralvärme och goda arbetsytor av lämplig höjd är praktiskt taget okänt. Om vi istället går 50 år tillbaka i tiden räknat från idag är året 1952 och den svenska köksstandarden står på sin höjdpunkt. Rinnande varmt och kallt vatten, inkaklade badkar, massiva parkettgolv och sobra linoleummattor är standard i de flesta nyproducerade hem. Det är inte svårt att förstå att den standardhöjning som ägde rum under 1900-talets första år är avsevärd och att den sannolikt var mycket efterlängtad. Att oersättliga kulturvärden gått förlorade är verkligen att beklaga, men det går att förstå längtan efter ett modernare och lättare liv. På bilden ovan ses en femtiotalsrenovering av ett gammalt Norrlandshem.

Svårare ter det sig att förstå hur man idag ratar det som byggts på 40-50-talen (och naturligtvis de rester som finns kvar från tidigare årtionden) och som håller hög kvalité. Köksinredningar, garderober, fönster och dörrar. Gediget och dessutom gjort för att kunna underhållas. Ännu märkligare blir det när man tar hänsyn till hur mycket det idag talas om återanvändning och om ett ekologiskt hållbart samhälle. Gedigna material, massivt trä istället för spånskiva som är full av giftigt lim, och en ytbehandling som går att förnya i oändlighet  låter som en dröm. Idag är det dock främst byggnadsvårdare som har detta synsätt. För gemene man är dock bevarande och underhåll inget alternativ, nej nytt skall det vara, och följaktligen ligger kök, garderober, serveringsrum samt inner- och ytterdörrar ofta söndersågade i en orange BIG-BAG på trottoaren, precis som på bilden ovan. Ju äldre snickerierna är, ju ovanligare är de och ju mer sörjer man.

En bidragande orsak till att hyresvärdarna väljer att kasta ut fast inredning och ersätta den med ny är hyreslagstiftningen. Hyran endast kan höjas om hyresgästen får en standardhöjning och en standardhöjning kan endast erhållas om hyresgästen får nya snickerier. Att behålla ett gammalt fint kök lönar sig helt enkelt inte för hyresvärden, trots att det är rimligt att anta att  äldre snickerier är vida överlägsna dagens. Detta tycker jag är förkastligt på många sätt, inte minst är det ett resursslöseri utan like.

Låt oss göra en tillbakablick. Efter andra världskriget gjordes stora planer för de svenska stadskärnornas sanering. De befintliga byggnaderna ansågs mogna för rivning eller fullständig ombyggnad. Arkitekten Olof Thunström tog problemet på allvar och medverkade till ett praktverk från tidigt 50-tal, Ombyggnad. I Stockholm belades vissa områden med ombyggnadsförbud, vilket innebar att fastighetsägaren inte kunde rusta upp kåken. Orsaken till detta var att staden avsåg att riva hela kvarter och då skulle det bli billigare att lösa in fallfärdiga hus än nyreparerade.  Det fanns också regler som sade att en modernisering bara fick utföras om den kostade en viss summa av taxeringsvärdet (cirka 20-50 %). När regelverket väl ändrades, var många hus så dåliga att de blev utdömda.

Men det fanns ännu en regel och den skulle jag vilja hävda var den egentliga orsaken till många hus undergång: en renoverad hyresvåning i ett gammalt hus kunde aldrig kosta lika mycket som en ny våning i ett nytt hus. Ni kan säkert gissa varför många hyresvärdar valde att riva huset, istället för att reparera det. De högre hyrorna som tilläts i nybyggen gav bättre avkastning på insatt kapital och dessutom gjorde den lägre våningshöjden att man rymde ytterligare en våning i nybygget (var byggrätten inte helt utnyttjad kunde man öka lägenhetsytan ytterligare). Så småningom uppmärksammades denna problematik och man insåg att regelverket behövde ses över och det fick till följd att det idag är ekonomiskt försvarbart att bevara gamla hus, ty nu kan man ta ut lika hög hyra för en våning i ett gammal sekelskifteshus. Hyresgästerna får naturligtvis betala för det, men det känns fullt rimligt att betala en hög hyra när man bor i ett gammalt gediget hus. På bilden ovan det s.k. Strindbergshuset vid Karlaplan som revs 1970 för att fastighetsägaren vill bygga nytt.

Om vi nu återgår till problematiken med dagens ovarsamma renoveringar så hoppas jag att ni ser parallellen med 60-70-talens rivningar och hur dessa till viss del stoppades. För att värna både miljö och kulturhistoriska värden måste definitionen på standard ändras. Om det lönar sig för en hyresvärd att reparera befintlig inredning, så är det mycket troligt att den får vara kvar, särskilt om hyresgästerna önskar det. En eventuell nackdel är att hyran kommer att höjas, men då slipper man å andra sidan spånplattor och annat trams i hemmet.

Att reparera äldre inredning är inte svårt. Femtiotalsköket på bilden ovan är renoverat, men endast vitvarorna har bytts ut och ett underskåp har offrats för att få plats med en diskmaskin. Möjligtvis hade också en höjning av diskbänken varit på sin plats. Detta görs enklast genom att lägga på en träram mellan underskåp och diskbänksplåt, alternativt höja sparksockeln. Ett 20-talskök kan uppdateras med öppna hyllor och fler överskåp. Man måste också ha i minnet att dåtiden spartanska inredning till viss del berodde på att man förvarade porslin och annat som hörde dukningen till i serveringsrummet. Köket var främst en plats för de redskap som hörde matlagningen till.

Trogna läsare minns kanske att jag skrivit om HSB:s planerade ombyggnad av Eric Sigfrid Perssons höghus i Ribersborg. Den hårdhända renovering som HSB önskar är sannolikt orsakad av att de vet att de kan höja hyrorna om de gör en fullständig ombyggnad med nya kök, badrum och garderober. Jag har skrivit en del om det och en text hittar ni här. Hade regelverket sett annorlunda ut, hade det troligtvis inte varit något problem att behålla interiörerna, vilket också var min slutsats.

Men den grundläggande frågeställningen är ännu inte riktigt besvarad. Varför är det så många som föredrar det nya framför det gamla? Går det att dra paralleller till nutidens besatthet av vita nyanser? Längtan efter det kliniskt rena.

På bilden intill ses ett kök från en av paradvåningarna i Trygghuset på Birger Jarlsgatan i Stockholm som byggdes på 10-talet. Visst är det vackert? Men inte ser dagens rekonstruerade 10-talskök ut så här. De öppna hyllorna ersätts ofta av överskåp som konstruerats med serveringsskåpen som förlaga. Diskhon i marmor eller zink, blir en engelskinspirerad (?) porslinsho som till och med säljs på IKEA.

Hur ofta plockas inte hus och våningars “själ” fram genom att vacker, högkvalitativ inredning rivs ut och ersätts med någon sorts sekelskiftesdröm? Resursslöseri och förlorade kulturvärden! Drömmar har vanligtvis inte alltför mycket med verkligheten att göra.

Hur roligt vore det inte att idag få se en 10-talsvåning som påminner om 10-talets våningar, både i färg och i inredning. “Man kan inte leva i ett museum” säger många. Då säger jag “något man lever i, kan aldrig vara ett museum”.

Om jag får spekulera så tror jag att det finns något  i vårt beteende som är svårt att ändra på efter alla år. Vi har helt enkelt lärt oss att nytt alltid är bättre precis som att det finns något befriande med att kasta ut det gamla och göra plats för något nytt. Och så vill vi sätta vår egen prägel och är rädda att våra hem inte duger som de är.

På Byggnadsvårdsföreningen finns en mycket intressant artikel som om just problemet med varsam  upprustning av hyreslägenheter. Tyvärr verkar det som om lagen är tämligen tandlös. Åtminstone lyckades inte de boende på Furusundsgatan 10 speciellt bra när de ville behålla köksinredningar, blågrönt kakel och unika dörrar i valnöt.

Nå, vad anser ni?

Skärmdump från tidningen Expressens nätupplaga. Jag beklagar om familjen känner sig träffad.

Nu tänker jag vara elak. Känsliga läsare varnas. Sluta läs här och gå istället till valfri inredningsblogg är min uppmaning.

Detta med inredning och byggnadsvård intresserar mig mycket. Av den anledningen har jag delat in befolkningen som intresserar sig för detta och funnit att de är av tre kvalisorter:

Grupp 1. Kan det där med byggnadsvård, är rädd om befintliga detaljer och reparerar och förbättrar på traditionellt vis och är därmed resurssnåla. Helt enkelt en ypperlig kvalisort, både för kulturvärden och klimatet.

Grupp 2. Livsstilsbyggnadsvårdarna älskar gamla byggnader och atmosfär. De slänger gärna upp ett kök i matsalen, och river ut det gamla platsbyggda 50-talsköket som förvandlas till badrum. Det nya köket går i “gammal stil” och är ofta mycket påkostat. Därmed inte sagt att det alltför autentiskt. Denna kvalisort är egentligen bra, ty den sprider intresset för byggnadsvård, men det är lätt att irritera sig på dem. Troligt är också att de fastnar för en ny trend om tio år.

Grupp 3. Älskar gamla hus och spröjsade fönster. Fönster som de byter ut mot nya i aluminium med fuskspröjs. Nytt och fräscht skall det vara, men i “gammal stil”. Detta har intet med byggnadsvård att göra. Denna kvalisort borde utrotas.

Idag besöker vi, eller snarare Expressen, Elina och Henrik som stämmer väl in på grupp 3. Ett par citat:

“I ett halvårs tid kämpade de med ombyggnaden. Många väggar revs ner eller flyttades.

- När vi rivit alla väggar ställde vi oss med en burk sprayfärg och markerade de nya väggarnas placering, säger Henrik.”

“Elina och Henrik ville behålla så mycket som möjligt av originaldetaljerna eller återskapa dem. ”

“Exempelvis var väggpanelerna från första början gjorda med “speglar” i, men det passade inte riktigt till det moderna möblemanget. Lösningen blev helt släta golvsocklar i samma höjd som de gamla panelerna. Bakom dessa drogs all el och här ligger alla sladdar gömda.”

Vad säger man? Varför köper man en lägenhet där allt är fel? Och att dessutom anse att man vill behålla “så mycket som möjligt av originaldetaljerna eller återskapa dem” när man river ut allt?

En ålderdomlig byggnad är liksom reliken sammanvuxen med anekdoter, med verkliga eller diktade handlingar, med livet självt, med människor, vilkas blod vi bära och vilkas strävanden vi ärvt. Däri ligger hemligheten varför fornlämningarna sysselsätta vår inbillning på ett annat sätt än efterapningen och begär vördnadsfull skonsamhet.

År 1894 formulerade Verner von Heidenstam dessa rader som en protest med den tidens hårdhänta restaureringar, ty just då var Gripsholms slott och Uppsala domkyrka under upprustning. Den tidens ideal var att skala bort alla de spår som sekel efter sekel skänkt vårt lands byggnader. Inte nog med det, det ansågs också passande att bygga om och bygga till, i en sådan stil att det passade ursprunget. Jag kan inte låta bli att dra paralleller med vår egen tid när var och varannan skall ha kök i “sekelskiftesstil”, trots att den tidens kök saknade mycket av de detaljer som utgör det moderna kök som samtidigt eftersträvas.

Heidenstams text är hämtad ur praktverket Ombyggnad – utredning om hyreshus, egna hem och bruksbostäder 1880-1935, sammanställt av Olof Thunström och Ingrid Johansson. Här behandlas utförligt dåtidens byggnader, inventerade stad för stad, och så presenteras på uppslag efter uppslag förslag till hur dessa gamla byggnader skall anpassas till modern (1955) standard. Även om man tycks anse Heidenstam som en föregångsman, blir ingreppen markanta.

De ombyggnadsförslag som presenteras är ofta mycket omfattande (klicka på bilden ovan för en större variant). Lägenheter uppdelas och slås samman. Kök, garderober och fönster förutsätts ersättas med helt ny utrustning. Fasaderna får däremot, om de är i hyfsat skick, gärna behålla sin dekorativa utsmyckning. Vad som räddar det hela i mina ögon, är vetskapen om att hantverk och material vid denna tid var av så pass hög kvalité att även dessa övergrepp borde ha gett lägenheter av en godtagbar standard. Till försvar får man naturligtvis också komma ihåg att många av dessa bostäder hade en låg standard (om man beaktar köksutrustning, vatten, avlopp och ev. toalett) innan ombyggnad. Förslagen är också  bara förslag; vad jag kan förstå har inte dessa ombyggnader verkligen ägt rum, utan de är i första han tänkta att tjäna som inspiration.

Men det är klart, de moderna lägenhetsplaner som blir resultatet av dessa reparationer, förutsätter oftast att familjen önskar ett vardagsrum och därför anpassas övriga rum till sovrum och det är ett oskick som jag knappt kan tåla. Rummen är också över lag snålt tilltagna och många och små rum premieras över få och stora. Jag tycker helt enkelt inte om denna typ av planlösning som än i denna dag dominerar bostadsbyggandet.

Även Byggfabriken har uppmärksammat detta verk, läs gärna mer där.

Jag läste precis i SvD att Nacka kommun råkat trasa sönder ett medeltida skepp i samband med en upprustning av badplatsen Boobadet. Jag utgår från att denna fadäs inte gjorts med vett och vilja, men det visar att många kommuner inte tar sitt kulturarv på allvar. Stockholm är på intet sätt ett undantag, även om jag tycker att man här är mer rädd om spåren från förr än man är i andra delar av landet. Men det är klart att det finns gott om fadäser. Lindgården på Djurgården är ett aktuellt exempel.

Över lag tycker jag att man alltför ofta river hus av hög kvalité och ersätter dem med nybyggen av låg kvalité. En byggnad som är kulturellt intressant, är välbevarad och dessutom byggd av gedigna material borde i de allra flesta fall vara värd att bevaras. Dessutom går den att underhålla. Detta gäller naturligtvis även byggnadsdetaljer, som fast inredning i lägenheter och villor. Ett utbyte till ordinär nutida standard är nästan undantagslöst en försämring. I hög utsträckning tycker jag att det mesta som gjorts under 1900-talet fram till ungefär 1960, är av så pass hög kvalité att det bör sparas, inte minst med tanke på att jordens resurser är ändliga och att funktionen är såpass up-to-date.

Jag ber att får rekommendera Gula listan om man är intresserad av vad som är på väg att försvinna.

På Axessbloggen skriver Johan Lundberg bra om Kristina Alvendals tal om Stockholm som en promenadstad. Det Alvendal förespråkar, att fullkomligt sudda ut en stadsdels spår och bygga ett nytt stadsmässig område, är verkligen inte speciellt genomtänkt. Hammarby sjöstad hade behövt fler spår Lugnets industriområde för att bli någotsånär intressant. Att bygga helt ett helt nytt område är svårt. Mitt eget område, Gärdet, har precis satt sig. 50-talets områden är på väg att bli det.