Rävjägarn

Jugendvåning i 30-talsstram skrud

Engelbrektsgatan 25

Jag bläddrar i några årgångar av Svenska hem i ord och i bilder från slutet av 30-talet. Det är en ny tid som brutit fram. Vurmen för antika möbler har mattats, och nu har alla hem med självaktning ett barskåp och en cosy corner. Hemma hos-reportage görs numera även i 1-rumslägenheter, något som var helt otänkbart 10 år tidigare.

De sena 30-talets heminredningsideal skapade vackra miljöer som är en aning strama och samtidigt ombonade med en myckenhet av textilier. Någon brist på möbler är det i de allra flesta fall inte. Ett vardagsrum kan lätt vara möblerat med tre olika grupper och det ger viss trängsel som dock inte är av ondo.

Ytterst sällan ser man de rikigt sparsmakade hemmen, de hem som inretts med vad jag skulle kalla 30-talsminimalism. Men på bilden ovan ses sovrummet hos en ung inredningsman, boende Engelbrektsgatan 25, 5tr. Huset är från tidigt 1900-tal, men inredningen fullt modern och visst är det vackert med den strama stilen. Väggarna i vardagsrummet är ljust, ljust gult målade och snickerierna nästan vita

Engelbrektsgatan 25

Framför den stora öppna spisen en grön soffa, en fåtölj samt en svart fäll. Enkelt men elegant och verkligen rätt snyggt anordnat med låga bokhyllor och en tevagn för servering.

Engelbrektsgatan 25

Sovrummet är både representativt bekvämt anordnat. Sängkläderna ryms i ett förvaringsskåp och stör ej den dagliga trivseln.

Engelbrektsgatan 25

Vid fönsterväggen står en fåtölj och intill ett telefonbord med apparaten inom bekvämt räckhåll.

På detta sätt bodde Ernst Knutsson Kjellberg, en ung inredare på modet. Lägenheten var en s.k. dubblett, dvs två rum och kokvrå i anslutning till hall och kapprum. En bostadstyp som var mycket vanlig på 10-20-talen.

von Rosenska palatset i funkisskrud

På Strandvägen 55 1

Strax öster om Djurgårdsbron, men innan Strandvägen svänger av åt Berwaldhallen till, ligger vid ett gammalt hus som uppfördes av Clarence von Rosen i slutet av 1890-talet. Arkitekten bakom byggnaden var Isac Gustaf Clason som även ritat Bünsowska huset. 1941 köpte byggmästare Olle Engkvist fastigheten och påbörjade en genomgripande ombyggnad. Som arkitekt anlitade han  Gustaf Clason, Isac Gustaf son. De två huvudvåningarna som utgjorde de två paradlägenheternas sällskapsvåningar revs ut och bjälklaget emellan dem ersattes med två nya. På så sätt erhöll man tre våningsplan med normal takhöjd. Fasaden kunde behållas tämligen oförändrad och de ursprungliga höga ekfönstren delades och förminskades.

I en av våningarna, en liten fyrarummare, flyttade arkitekt Helge Zimdal med fru in. De ändrade något på planlösningen och bytte plats på sovrummet närmast köket och matsalen, och fick på så sätt en effektiv planerad våning vilket framgår av denna planritning. På bilden ovan ses en del av vardagsrummet med balkong mot Strandvägen.

Strandvägen 55 6

I det inre av rummet hade man placerat en öppen spis som hörde till husets ursprungliga inredning. Parketten på golvet är även den ett minne från det gamla huset, ty den togs upp och lades återigen på plats när ombyggnaden var fullbordad. Mellan vardagsrum och hall (mot matplatse till) lät Zimdal sätta upp en glasad vägg med dörr och mot sovrummet vägg i vägg med vardagsrummet monterade han en elegant vikvägg (precis som mellan sovrum och matplats).

Det är bara att beklaga att von Rosenska palatset blev så hårt ombyggt, men samtidigt får man glädja sig åt att resultatet blev så pass bra. Hur lägenheterna idag ter sig låter jag dock vara osagt.

Vackra Östertälje nya ålderdomshem

Östertälje nya ålderdomshem 1

Såhär skulle jag vilja att ett ålderdomshem såg ut! Östertälje nya ålderdomshem ritades av Torsten Risberg med hjälp av fru Risberg och fästmön fru Elsa Persson. Man måste säga att resultatet blev ovanligt bra. 167 000 kronor kostade den vilket i texten  jämförs med moderna 6-rumsvillor i Stockholm som ligger i prisklassen 100 000 – 125 000 kronor. I beloppet ingår även all inredning, inklusive köket. Anläggningens disposition framgår av denna planskiss.

Östertälje nya ålderdomshem 2

Möblerna i matsal och vardagsrum är köpta i vanliga bosättningsaffärer och man har prioriterat god kvalité till ett bra pris. Det runda bordet på bilden nedan kommer från NK:s Triva-serie (den monteringsbara). hur trevligt vore det inte att på sin ålders höst bo i en miljö som är hemlik? Institutionskänslan som möter en i de allra flesta fall är verkligen något som borde undvikas.

Östertälje nya ålderdomshem 3

Runt det runda bordet på bilden ovan står stolar av windsortyp som klätts med blårandigt tyg. Gardinerna kommer från Hemslöjden och är gula i ett lätt ljust tyg och på golvet ligger trasmattor.Väggarna är klädda med juteväv som klistrats på masonit och den allmänna belysningen medelst lysrör är indirekt och kompletteras med ordinära lampor.

Matsalen är även den trivsam och skymtar genom den stora öppningen. Tyvärr ser man inte glasdörrarna som har getts ett vackert mönster medelest sandblästring.

Östertälje nya ålderdomshem 5

Här har vi ett ab hemmets enkelrum. Som ni ser är det verkligen inte väl tilltaget, men å andra sidan är det trivsamt. Personligen skulle jag hellre ha ett litet rum med vackra allrum än ett stort rum i ett fult hus med hemska möbler. Naturligtvis måste svårt sjuka som kräver omfattande vård bo annorlunda.

Förutom enkelrum finns dubbelrum för äkta makar. De är  bredare men i övrigt nästintil identiska och innehåller, precis som enkelrummen, bara tvättrum och en generös garderob med en inbyggd förvaring för linne och underkläder.

Östertälje nya ålderdomshem 4

Föreståndarinnans rum är något sstörre och är försett med sovalkov. Lika trivsamt är det som de andra och på golvet ligger en rös sniljeflossa. Möbelgruppen är klädd med mörkblått tyg.

jag gissar att denna typ av boende är en utopi, men nog vore det fantastiskt trevligt om gamla människor kunde leva på detta sätt! På 40-talet var nog de gamla som flyttade till hem friskare än idag. De som idag får annat boende är ofta så sjuka att de behöver omfattande vård.

Monica Morales-Schildt, glaskonstnär

Monica Morales-Schildt

Monica Morales-Schildt vid sitt toalettbord i det lilla matrum som blivit hennes privata sovrum i den trånga Gärdesvåningen på Hedinsgatan 17.

I serien Yrkeskvinnor på Gärdet, har turen kommit till Monica Morales-Schildt som idag är mest känt för sin exklusiva glasserie Ventana som lanserades 1959. Det är mycket eleganta pjäser, se bara på dessa två vaser i grönt och blått. För att inte tala om denna lätt rökfärgade. Vid tiden tiden för detta reportage, 1948, var Morales-Schildt chefsassistent i NK:s konstindustriavdelning. Hon hade arbetat för Gustavsberg och även gjort denna keramik för Arabia.

Monica Morales-Schildt

Gärdesvåningen är en klassisk liten 1,5:a där matrummet apterats till fruns rum (planlösningen hittar ni här). Vid det stora vardagsrumsfönstret, som i praktiken är ett burspråk, är maken Göran Schildts arbetsplats belägen. Schildt var André Gide-specialist och konsthistoriker med en avhandling om Cezanne i bagaget. Innan flytten till Hedinsgatan 17, hade paret bott på 1600-talsgården Nedre Gården i Lovisa i Finland.

Våningen rymmer både gammalt arvegods, antikviteter och modern attiraljer. Soffan är t.ex. klädd med tyg av Sampe och keramiken i bokhyllan är bl.a. av Kåge, Salto, Lindberg och Jobs. En bild av både bokhylla och matvrå med 1800-talsstolar hittar ni här. Den eleganta byrån med spegel ovanpå, står i anslutning till hallen.

Det Morales-Schildtska hemmet är nog rätt typiskt för sin tid. Idag skulle man aldrig klämma in så många möbler i en så liten våning. Synd, tycker jag. Effekten blir på det hela inte alls dum och jag kan tänka mig att det resulterar i ett trivsamt hem.

Greta Magnusson Grossmans våning

Greta Magnusson Grossmans vardagsrum på Storskärsgatan 5 på Gärdet i Stockholm

Det är inte en fönstervägg som syns i fonden, utan vardagsrummet innersta del där dörren till sovrummet dolts bakom ett heltäckande draperi.

Det var på 30-talet som arkitekten Greta Magnusson Grossman etablerade sin egen butik Studio vid Stureplan i Stockholm. Rörelsen blev framgångsrik och hon fick många uppdrag, av både privat och offentlig karaktär. År 1937 visade hon upp sitt hem i Svenska hem i ord och i bilder, en miljö som jag beundrat i flera år vid det här laget. Magnusson Grossman räds inte textilier och använder dem på bästa tänkbara sätt.

Magnusson Grossman “försäkrar att hon aldrig skulle göra en interiör i vitt, ty just i Sverige behöver vi färger”. Vardagsrummet på Gärdet är färgsprakande och rummets dimensioner är väl tilltagna. Invid balkongen finns en gigantisk fönstervägg, 10 meter längre in döljs dörren mot sovrummet av ett draperi som går från golv till tak. Effektfullt och praktiskt. Se planlösningen här.

Vardagsrummet är uppdelat flera delar. Närmast fönstret finns matvrån som ger god utblick över balkongens grönska. Vardagsrummets bekväma sittgrupp är placerad kring den  öppna spisen och längst in finns en cosy-corner där maken, kapellmästaren Billy Grossman, har en 16-rörs radiomottagare. Mot hallen tar den eleganta av Magnusson Grossman ritade baren vid (se den här). Väggarna är här täckta av parkettimitation i samma mönster som golvet.

Det var först efter flytten till Los Angeles som Magnusson Grossman fick sitt verkliga genombrott. Framgången blev stor, främst under 50-talet och det är denna berömmelse som återupptäcktes för ett par år sedan och ledde fram till en utställning på Arkitekturmuseum. Åren i Sverige på 30-talet tycker jag dock hör till de mer intressanta. Om ni klickar på taggen Greta Magnusson Grossman får ni bl.a. se en lägenhet på Valhallavägen som inreddes av henne. Den är mycket snygg!

Magnusson Grossman ritade flera villor åt sig själv i USA. I Sverige ritade hon endast en, Villa Sundin i Hudiksvall som finns kvar än idag och är i ursprungligt skick. Arkitekturmuseet har en rätt utförlig presentation av Magnusson Grossman som ni finner här. Missa heller inte kvällens avsnitt av Antikmagasinet när denna arkitekt är huvudpersonen.

Astrid R Sohlmans ateljé Studio Ars

Astrid Sohlmans vardagsrum på De Geersgatan 16 på Gärdet i Stockholm

På 30-talet var Studio Ars ett känt namn när det gällde textil. Astrid R. Sohlman (1905-1990), dotter till Ragnar Sohlman, drev sin egen textilateljé och hade åtskilliga väverskor under sig. Hennes eget hem, i fastigheten De Geersgatan 16, är till stor del inrett med egna textilier. På bilden ses en matta som hon själv växt med egenhändigt växtfärgade garner (inlandslav, skägglav och stenmossa)  i en teknik som är en blandning av rya och flossa.

Sohlmans speciella kännetecken under dessa år var cellophanet. Av detta moderna material vävdes gardiner och möbeltyger.  Soffan här ovan har exempelvis en klädsel bestående av linne/cellophan. Jag vet inte säkert, men jag misstänker att det Sohlman kallade cellophan är detsamma som viscos (cellull) som började komma i handeln vid denna tid, men säker är jag inte.

Vardagsrummet i den lilla Gärdesvåningen är tämligen rymligt och väggarna går en en äggskalsliknande nyans. Lister och fönstersnickerier går i brunt, precis som i den lägenhet som nyligen var till salu i samma fastighet (den kan knappast ha varit ommålad sedan 1935). Här en bild på den matvrå som ligger i vardagsrummet  inre del.

Trots att lägenheten är liten, finns det gott om vrår. Sovrummet är förlagt till det matrum som ligger i anslutning till sekundärköket (är en bild på planlösning och sovvrån). Kombinationen av tavlor, textilier och olika typer av möbler skapar en interiör som måste ha framstått som modern på sin tid, modern, men utan att för den skull bryta med rötterna till dåtiden. Verkligen snyggt tycker jag.

Läkarbostaden vid Solhem i Borås

Funkisvilla tillhörande Walter Risinger

Denna byggnad, så vackert inpassad i en skogsdunge, var en gång hem åt doktor Walter Risinger med fru Gerda. Risinger var överläkare vid Solhems Barnsjukhus utanför Borås och villan var hans tjänstebostad. Fasaden, som är utförd i brunbetsad panel, berättar inte mycket om de moderna interiörer som möter besökaren innanför entrédörren.

Husets paradnummer är vardagsrummet och matsalen som är förenade i ett, men lik väl två skilda rum. Vardagsrummet har ett mycket stort fönsterparti ut mot den grönskande skogstomten. En enormt elegant och stram öppen spis är placerad i anslutning till det draperi som kan tjäna som avdelare gentemot matsalen. Inredningen är i övrigt inte särdeles avskräckande modern, utan snarare en blandning av nytt och gammalt. Här ytterligare en bild av vardagsrummet där matsalen skymtar bakom hörnet.

År 1934 stiftades Samfundet Manhem, ett “Opolitiskt samfund för svenskhetens bevarande i Sverige”. Bland de 184 grundarna fanns Walter Risinger. Manhem var en organisation som verkade för folkbildning inom områdena rasteori och antisemitism och de var överlag mycket tyskvänliga. Under de första krigsåren hade man åtskilliga föreläsningar där just rasfrågan och judeproblematiken dryftades, ty man var mycket mån om att bevara den ädla svenska rasen. År 1944 upphörde Manhem, troligtvis på grund av det politiska läget. Den gode barnläkaren föredrog tydligen att behandla ariska barn. En intressant text om Samfundet Manhem hittade jag hos Vetenskapsrådet.

Hos Josef Frank på Rindögatan 52

Josef Frank på Rindögatan 52

Idag heter korsningen Rindögatan/Furusundsgatan Josef Franks plats. Det var här, i fastigheten Rindögatan 52, som Josef Frank inredde sitt svenska hem. Det är ett vackert hus och lägenheten hör till de vackraste på Gärdet. Vardagsrummet med sitt enorma fönsterparti är stort, går i vinkel, och avdelas av elegant öppen spis. På bilden  ovan syns Frank  med fru vid hemmets flygel.

Josef Frank på Rindögatan 52

Ytterligare en bild från vardagsrummet som är inrett medFrank-möbler. Till höger syns det stora fönstret mot Rindögatan. Snyggt och så vackert med alla växter.

Här ytterligare en bild på samma rum som visar dess andra del, vrån som vetter mot Furusundsgatans förlängning och som även visar den vackra öppna spisen. Slutligen en bild från Anna Franks sovrum med ett tidigt Josef Frank-skåp.

Mogens Mogensens villa i Tågaborg

Mogens Mogensens villa i Hågaborg

40-talets skånska arkitekt på modet var Mogens Mogensen, åtminstone om man får tro Svenska hem i ord och i bilder. Hans eget hem låg på Johan Banérsgatan i Helsingborg och var en elegant villa som bl.a.  koketterade med öppen spis på takterrassen som för övrigt var avsedd för solbad.

Paradrummet är vardagsrummet vars kombinerade fönster och vinterträdgård ses på bilden ovan. Mellan de båda glasen har en trädgård skapats och detta är verkligt effektfullt. En en annan vrå av detta stora rum, som går tvärs igenom villan,  finns en spiselvrå med två stora fåtöljer som Mogensen ritat och som klätts av Elsa Gullberg. Ytterligare en sittplats är anordnad vid dörrarna ut till trädgården. Här ett par Bruno Mathsson-fåtöljer i vitt fårskinn samt en ljusgrön flossamatta.

Intill vardagsrummet ligger matsalen som också är generöst uppglasad. Inredningen är mestadels klassisk med två tunga malmljusstakar och ett par stolar nyrokoko (tror jag iallfall).  Ytterligare ett sällskapsrum är den övre hallen vars golv är klätt med kalksten. Jag misstänker att väggarna är klädda med stavfanér i ädelfuru, precis som detta lilla rum.

Mogensen studerade vid KHT och Konsthögskolan och jobbade bl.a. hos Kooperativa förbundet samt ritade hus för Stockholmsutställningen innan han fick jobbet som kontrollant vid bygget av Helsingborgs konserthus, en byggnad som ritades av Markelius. Så småningom blev han en av de mer inflytelserika arkitekterna i denna del av Sverige och 1941 stod det vackra Simhallsbadet i Helsingborg klart.

På Västra Trädgårdsgatan 17 år 1916

Vid Västra Trädgårdsgatan låg en gång i tiden en rad med påkostade privatpalats som beboddes av gamla förmögna släkter. De tre husen 13, 15 A och 15 B var i familjen De Geers ägo och nummer 17 tillhörde under många år von Platens (även om de inte lät bygga det). Idag finns endast Västra trädgårdsgatan 13 kvar och fastigheten är sedan 1941 i republiken Finlands ägo. 15 A och B har ersatts av Tändstickspalatset och nummer 17 är en del av Föreningsbankens stora komplex.

År 1916 var dock gatan intakt även om husen genom åren ombyggts för att följa modets nycker. I nummer 17 hade fru Louise Reuterskiöld en våning som till viss del bevarade detaljer från von Platens era.  Hallen är en verklig pärla dekorerad med draperier av antika  “toiles de Genes”. En blå Sèvresvas och mjuka orientaliska mattor “bidrar till det intryck av förfinad smak, som genast  slår en till mötes vid ingången till denna på konstskatter så rika våning”.

Den inre salongen är på intet sätt sparsmakat inrett. På dess ena kortsida ses en öppen spis som pryds av tre kaminvaser av Mariebergsporslin samt två bronskandelabrar. I hörnet, på en svart marmorpelare, ser vi en kinesisk vas som apterats till lampa. En motsvarande finns i motsatta hörnet av salongen.

På långväggen ses en gobeläng som pryds av en målning av Baccio della Porta (fra Bartolomeo) som föreställer Madonnan med Jesusbarnet.  Byrån till vänster är en antik sak i Louis seize som passar bra till rokokospegeln som hänger ovanför.

Den stora salongen är ett mycket stort rum som består av två mindre som slagits samman. Väggarna är målade i gul färg och listverket går i vitt och guld. Här finns som sig bör både Hauptbyrå och Sèvresproslin samt crèmekoppar från Marieberg.

Denna vackra Beauvaistapet avbildar en “fête à la Chinoise” på 1700-talet. Stolarna går i Louis XV, är förgyllda och klädda med ljusblå, antika brokader. I ett annat hörn av denna stora salong finns detta intima hörn. Porslinet är av hög klass och delvis från Wedgewood.

Vivi Horns reportage i Svenska hem är mycket omfattande och att i detalj redogöra för alla skatter som göms i det Reuterskiöldska hemmet låter sig inte göras på några korta rader. Denna korta resumé får dock tjäna som en inblick i den miljö som hörde samman med tidens privilegierade adel som förfogade över konstskatter som ärvts i generationer.

Gunnar Kassmans hus på Storholmen

Bankir Gunnar Kassman lät runt 1918 bygga denna mycket pampiga anläggning på Storholmen utanför Lidingö. Idag är den mycket förfallen och rivningshotad enligt en artikel i DN. Hur det kunnat gå så illa är obegripligt.

Kassman älskade 1700-talet och framförallt den Gutavianska stilen, något han delade med många andra välbärgade under dessa år när jugendstilen övergivits.

Anläggningen var enormt praktfull och presenterades 1921 i Svenska hem i ord och i bilder. Som ni ser är trädgården terrasserad ner mot vattnet och fylld av rosor som åt sidorna blandas med rhododendron, och clematis samt makalösa perennrabatter. Ingen möda sparades när det gällde dessa planteringar! Kronprinsessan Margaretas planteringar på Sofiero var enligt Svenska hem en förebild.

Arkitekter var Josef Östlihn och Albin Stark och ingen möda sparades. Förutom huvudbyggnad finns två flyglar som förbinds med var sin loggia. I växthusen odlades på sin tid både druvor och persikor. På bilderna nedan ser ni vilken otrolig plats detta var och naturligtvis fortfarande är, även om förfallet idag accelererat och stora summor krävs för att återställa  det i sin forna glans. Huvudbyggnaden verkar fortfarande vara i någotsånär skick, men flyglarna verkar kräva i stort sett ny takkonstruktion för att kunna bibehållas. Det är svårt att avgöra ty frågar man en modern hantverkare måste allt bytas, byggas om, frågar man en traditionell så ersätter man bara de skadade delarna med nya. Tyvärr verkar det dock troligare att hela rasket rivs än att det återfår sin forna glans. Det vore dock mer än dumt.

Terrasserna omgärdas av murar som här och där är genombrutna.Vilken elegans! Här och där står antika eller nyproducerade urnor.

Till vänster i bild ses den flygel som innehåller galleri och teater och som förbinds med corps de logiset medelst en pergola. Notera de smäckra småspröjsade fönstren som sitter kvar än idag.

Hallen går framförallt i renässans med där finns också spår av barocken vilken inte utesluter några bekväma sittmöbler av modernt snitt.  Den öppna spisen av monumentala dimensioner är komponerad av Carl Fagerberg.

Matsalen byggd och dekoerad i rokoko, men möblerna är i stor utsträckning gustavianska. Den vackra badkarssoffan i burspråket är klädd i blått siden. I taket hänger barock-kronor.

Fru Kassmans kabinett går även det främst i rokoko. Där finns Mariebergskakelugn (en sådan skulle alla ha!) , en sekretär från 1790-talet och möblerna är klädda i blått och champagnefärgat siden. Intill hennes rum ligger blomsterrummet som är min personliga favorit. Det är dekorerat i Louize seize som är den franska originalstil som inspirerade till den svenska Gustavianska versionen.

Intill blomsterrummet ligger Karl Johansrummet vars väggar är klädda i mahogny och siden. Sittmöblen är från tiden och dess fötter utgörs av förgyllda delfiner.

I rummet finns också en spisel av Kolmordsmarmor. Över denna hänger ett porträtt av en engelsk dam målat av målaren Bird på 1820-30-talet.

Övre hallen är inredd i något som Svenska hem kallar “moderniserad Gustaviansk stil”. Rummet har onekligen en mer kontemporär prägel än övriga. På engelskt vis blir det något av en vardagsrum. Inte alls oävet!

Från övre hallen når man sovrumsavdelningen, badrum mm. Ett bildsvep från dessa privata rum visar att även dessa höll hög klass.

I ena flygeln ligger galleriet. En upphöjning delar rummet i två delar så att det kan användas som konsertsal eller teater.

Rummet är mycket tilltalande och man kan förstå gästernas förtjusning när de leddes in i detta gemak. Tyvärr varade inte Kassmans lycka särdeles länge. Inte långt efter reportaget i Svenska hem tvingades Kassman sälja Storholmen. Ursprungligen ägde han hela ön men i samband med kraschen styckades många tomter av och sommarbostäder uppfördes. Genom sitt nya bolag kunde dock Kassman behålla huset och trädgården. Jag är dock osäker på om han själv bodde där fram till början av 60-talet när det såldes nästa gång. Tydligen tjänade villan som pensionat under många år och uthyrdes som sommarnöje. Man får förmoda att det blev för dyrt att ha som privatbostad.

En kulturhistorisk inventering finns att läsa här.

Hos Gösta Ekman vid Karlaplan 1923

Klaveret i Gösta Ekmans våning på Hjorthagsvägen 9, nuvarande Erik Dahlbergsalén.

Uppe vid Karlaplan, strax söder om Karlavägen i huset Hjorthagsvägen 9, bodde år 1923 skådespelaren Gösta Ekman med fru, hund och barn. Gatan har numera bytt namn till Erik Dahlbergsalléen och det är många år sedan Ekmans flyttade från huset till det s.k. prakthemmet på Artillerigatan, mittemot Hedvig Eleonora. Det vackra familjeporträtt som trycktes i detta nummer av Svenska hem i ord och i bilder är dock bevarat och det är något alldeles extra.

Våningen bestod av två rum åt gatan, herrum och vardagsrum, samt matsal och möblerbar hall åt gårdssidan. Hemmet var till största delen möblerat med antikviteter, men upplägget var, likväl som färger och textilier, mestadels modernt. Om vi börjar vår rundtur med herrummet så fanns där en elegant soffa vars formgivning kopierats efter ett par antika stolar. Väggarna var gröna och som jag förstår det grovt putsade. Ovanför ett engelskt tebord, hängde ett porträtt av den tyske kirurgen Heister, målat av Caspar Giessenthaler. På ena sidan om öppningen mot vardagsrummet tronar en rokokobyrå, på dessa andra sida står en ekkista. Ovanför kistan en ikon i silver som Ekman fick vid ett gästspel i Helsingfors år 1922. Det hela gör sig helt utmärkt!

Vardagsrummet var betydligt större än det intima herrummet. Framför den öppna spisen stod en modern soffa elegant vinkelställd. Här stod också det musikinstrument som ses på bilden ovan. I bildtexten benämns det klaver, men jag är lite osäker på om det är den rätta termen. Hur som är denna vrå rummets vackraste.Ytterligare en sittgrupp fanns också, beståendes av en soffa i dansk empir och en bekväm öronlappsfåtölj. På denna bild ses nämnda ensemble och till vänster en byrå i empir med en spegel från samma era ovanför. Observera också de vackra väggarna som gick i beige.

Matsalen, som låg innanför vardagsrummet, var hållen i ljust grått och vieux rose. Matsalsbordet och några stolar var dock i mahogny för att kontrastera mot de gustavianska färgerna. bild 1 bild 2

Hallen.

Det personliga är likväl det förnämsta

Jag läser ofta och gärna bostadsbilagorna för att studera de lägenheter och villor som är ute på marknaden. Om de är i renoveringsbehov och vackra, sparar jag ner bilderna. Hem som inte är kritvita och i open plan är numera utrotningshotade och då kan ni förstå att man gärna vill bevara några bilder på hur det en gång var; på den tiden det fanns tapeter, färg och väggar.

Jag läser i SvD ett hemma hos-reportage. Det är en liten tvårummare i Vasastan som man lyckats ta 18 bilder på. Paret som bor däruti kommer bredvilligt med tips:

- Välj vitt som bas – då kan du förändra rummet med olika accentfärger.

- Plocka undan allt ovidkommande – det gör att inredningen kommer fram och ger en lugn och behaglig miljö.

Men! Det är allt det ovidkommande som ger hemmet personlighet. Och accentfärger! Just nu känner jag att ordet borde förbjudas. Och vitt! Allt skall vara vitt, vilket även verkar gälla for många byggnadsvårdsintresserade som målar allt vitt och kastar ut det fina 50-talsköket och bygger ett autentiskt lantkök målat med linoljefärg. Jag är född på landet så jag vet hur kantkök ser ut och inte är de vita med ho i porslin precis.

Jag läser Svenska hem i ord och i bilder (1927). Maj Sterner skriver: Det personliga är det förnämsta i ett hem. I kanslisekreterare och fru Peyrons hem gör detta sig i hög grad gällande, inte minst genom det pietetsfullt bevarandet av varje gammalt föremål som kommit från det gamla hemmet.

20-talet var i stor utsträckning en tid när det fanns givna regler för hur ett hem skulle inredas, precis som idag även om dagens regler är oskrivna. Just därför är den citerade texten värdefull (framförallt den första meningen) och precis lika aktuell. Det verkar finns ett omättligt behov av att skapa sig ett hem som till fullo uppfyller kraven på god, och för tillfället modern, smak.

Och med några piffiga accenter som visar att man åtminstone tänkt lite själv. Men det personliga får sitta emellan.

Norr Mälarstrand 52 hos Lars Hanson

Lars Hansons och Karin Molanders hem Norr Mälarstrand 52

1937 besökte Svenska hem i ord och i bilder Lars Hanson och hans fru Karin Molander de i deras hem på Norr Mälarstrand 52 i de två översta våningsplanen. Att bebo två etage på Stockholms Manhattan, var bland det flottaste man kunde tänka sig på den tiden och så är det än i dag. Det är inte ofta frontvåningarna är till salu i dessa påkostade 30-talshus.

Interiören på bilden ovan visar vardagsrummet i Hanson/Molanders hem. Notera den strama stuckaturen. Någon stram funktionalism är det verkligen inte tal om på insidan i dessa hus.

Lars Hansons och Karin Molanders hem Norr Mälarstrand 52

I det stora vardagsrummet finns en öppen spis som även den har mer gemensamt med det föregående decenniet, precis som parets inredningsideal som präglas av en deras smak för antikviteter och inte alltför moderna, men bekväma, sittmöbler.

Lars Hansons och Karin Molanders hem Norr Mälarstrand 52

Matsalen präglas som sig bör av barocken och vissa orientaliska inslag. Notera de mörkbruna snickerierna (golvlister och dörrfoder). Till höger i bild skymtar trappan upp til sovrumsvåningen med stor terrass. Bättre kan man knappast bo i denna stad!

Avslutningsvis en bild på paret Hanson/Molander.

Det vita huset på kullen i Budapest

Det vita huset på Rosenkullen i Budapest är en 30-talsskapelse (1933) av Ludwig Kozma som enligt reportaget i Svenska hem tillgodosåg “komfortens och hygienens alla krav”. Läget verkar vara utmärkt, med utsikt över Budapest och Donau. Adressen finns inte utsatt, men jag gissar att det för sig om något område på Pest-sidan som är brant och erbjuder de mest anslående av vyer.

Vardagsrummet med sin fönstervägg och fönster från Wema är ett fantastiskt rum. Det stora skåpet är både skrivbord och barskåp i ett, en kombinationsmöbel utförd i makassarmahogny. Rummet är mycket imponerande och ligger i anslutning till matsalen som kan avdelas medelst draperier som sitter upphängda i Rilogaskenor som fällts in i taket.

Möblemanget i matsalen är i kaukasisk valnöt. Matsalsbordet går att bygga ut medelst skivor och rymmer som mest 24 sittande gäster. Typiskt för Kozmas inredning i detta hus är att möblerna placerats intill väggarna för att på så sätt lämna största möjliga fria golvyta.

Terrassen är beklädd med vita terrazzoplattor och erbjuder en skyddad uteplats.  Utsikten är även här av yppersta klass och tack vare en skjutbar Luxfervägg kan ute och inne flyta samman.

Terrassen nås nämligen från den stora och möblerbara hall som är sällskapsvåningens entrérum. Fönsterväggen kan helt skjutas åt sidan och placeras då i nischer på respektive sidor. Till höger, men ej i bild, ligger ingången till vardagsrummet.

Ludwig Kozma föddes 1884 och dog 1948. Jag har inte hittat speciellt mycket om honom som jag kan läsa. Denna Wikipediaartikel är tyvärr på ungerska, men bilderna kan man alltid titta på. En gång när jag var i Budapest passerade ett område med funkisvillor utanför spårvagnens fönster. Kanske var det några av Kozmas skapelser. Området låg någonstans i Pest, inte alltför långt från de centrala delarna.

Ett modernt luftslott vid Kungsklippan

Uppe på Kungsklippan ligger ett stort bostadshus som har flera adresser, bland annat nere vid Kaplansbacken. Åtminstone på den sistnämnda adressen finns det några praktfulla och väl tilltagna lägenheter där man inte sparat på utrymmet. i denna våning, som jag gissar är en 4.a med jungfrukammare bor en familj som jag gissar lagt sig vinn om att inreda fullt modernt. Redan i hallen slås man av utsikten, ty genom ett valv i dess vägg får blicken fri lejd ut genom matsalens fönster och genom en dörr når en vardagsrummets panorma. Långt där nere syns fortfarande några gamla lejongula kåkar invid Klarahallen, ungefär på den plats där idag bebyggelsen på Blekholmsterrassen tronar. Vi befinner oss 7 trappor upp, hos familjen Beronius.

Fru Elly, född Barrington, har avdelat vardagsrummet gentemot matsalen medelst ett tunt draperi från Elsa Gullberg för att göra det möjligt att avdela den stora ytan. I hallen står en kaneriegul fåtölj intill ett bord med ljusgrön kakelskiva. På golvet en Märta Måås.

Även i det rymliga vardagsrummet återfinner vi den kanariegula färgen, ty balkongdörrens draperi och de två fåtöljerna har tyg i denna kulör. Under soffbordet ligger Märta Gahns rya Blomsterrabatten och vid flygeln Kungsmattan som fru Beronius gjort själv. Merparten av alla våningens möbler är i ljus alm med accenter i svart.

Intill soffgruppen står skrivbordet som även det är i alm. Gardinerna framför fönstret med den vackra utsikten är röda,  precis som soffans klädsel. Visst är det en vacker interiör! Och sannolikt mycket dyrbar, ty samtliga textilier är handvävda och det var väl knappast billigt på den tiden heller, framförallt fick man nog betala en rejäl slant för Märta Måås alster.

Matsalens stolar är klädda med ull i en “bibliskt” blå färg. Denna blå nyans går igen i gardinerna och finns också i Kostaglaset på bordets jakarandaskiva. Visst är det en nätt interiör! Tyvärr framgår det inte vilkenfärg väggarna har, men jag gissar att den är ljus, beige eller gulvit.

Sovrummet går i milda toner av gult och grönt. Ett vackert rum som även stoltserar med balkong och utsikt över Klaras takåsar. Gardinerna är milt grågröna, sängöverkastet kommer från Hemslöjden och går i gult och grönt. Toalettbordet är snickrat i rodnande palissander och stolarna är klädda med rosa-lila brokad som matchar taklampan. Notera också den eleganta sänglampan med skärm av gult siden!

Familjen Beronius hem måste ha varit mycket vackert men säkerligen också ett hem som är en god exponent för det stilsäkra Stockholmshemmet från sent 30-tal. Inte lika unikt då som det framstår idag. Jag tycker att det är mycket vackert.

Fabrikör Folckers hem på Adolfsberg

Adolfsberg, vackert belägen vid Marieberg med utsikt mot Mälaren. Villan byggdes som sommarbostad åt Stockholms Dagblads grundare, redaktör Walldén, i början av 1840-talet och ombyggdes för 1876 av Bengt Carlsson som drev Operakällaren vid denna tid. En kort tid innan Carlsson huserade en engelsman vid namn Stanley i huset.

Under Fabrikör Folckers tid var fortfarande den Carlssonska ombyggnaden i prima skick. Den antikälskande fabrikören kunde inte förmå sig att ändra på något, ty den hantverksskicklighet som karaktäriserade ombyggnaden var något enastående. Se bara på bilden ovan som visar salen i all sin prakt!

I salens tak finns “en gammal värdefull oljemålning föreställande Aurora omgifven av kupidoner, kastande blommor”. Den kommer det gamla operahuset vid Gustav Adolfs torg.

Utanför salen, med utsikt mot parken, ligger ett blomsterrum. Tänk vilken vacker vinterträdgård man skulle kunnat ha här inne eller kanske hade!

Även i den åt sjösidan belägna salongen grönskade det. Visst är det något alldeles extra med stora palmer i vackra krukor!

På var sin sida om öppningen mot hallen, är två kakelugnar inpassade. Både dekorativt och symmetriskt. I hörnet ses en badkarssoffa och ett rokokobord omgivet av så kallade slottsstolar som enligt texten är gustavianska stolar “af ovanligt ädel form”

Till vänster i bild ses ett vackert 1500-talsskåp i ek och ebenholts, till höger ett par barockstolar och dito bord samt en gustaviansk taburett. På väggen har två antika tvlor omringats av ostindiskt porslin.

Slutligen en bild från fabrikörens skrivrum. Observera panelsoffan/paneldivanen/inventionssoffan som är klädd i ett marockanskt tyg!

Idags ägs Adolfsberg av Stockholms livsmedelshandlareförening som restaurerat huset. Tyvärr har senare tiders ägare inte varit lika pietetsfull som fabrikör Folcker, så det är litet som återstår av den ursprungliga utsmyckningen.

Erik Fribergers atriumhus i Kärralund

Länsarkitekt Erik friberg, idag mest känd för de staplade husen i på Smörgatan, lät mellan åren 1948-52 uppföra 13 provhus vid Skillnadsgatan i Örgryte (Kärralund), Göteborg. I ett av dem inredde han och hans fru sitt hem och flyttade in i september 1951. Det är ett atriumhus (planritning) om cirka 140 kvm som är både snyggt och intressant. Se bara den vackra innergården.

Vid bygget av de tretton husen experimenterades det med material och utförande, bland annat fick Fribergers hus golvvärme. Villan är klädd med träpanel som strukits med Håbitol. Väggarna är isolerade med gullfiber och har byggts upp av standardiserade element tillverkade av AB Junohus i Uddevalla. Väggarna är på insidan klädda med träfiberplattor som inte klätts över, endast målats med Cascofärg. Skarvarna är därför synliga och utgör ett dekorativt element. Takplattorna är inte målade, utan lackade och därför mörkare. Snyggt!

Ytterligare en vy från det rymliga vardagsrummet. Dessa fönster vetter ut mot gården och den täckta uteplatsen som nås via balkongdörren.

Mellan vardagsrum och matsal finns en foldingvägg klädd med galon. En praktisk lösning då matrummet även tjänar som lekrum för barnen. Det ovala matbordet kommer från Svenskt Tenn och är i alm och används vid festligare tillfällen. Vardagsmåltiderna intas ett litet mindre bord i teak som står till höger utanför bilden, invid  ingången till köket. Endast ett draperi, Mölnyckes “Bågar” avskiljer köket från matrummet.

Köket är påkostat och då källare helt saknas, har matförvaringen ordnats i ett isolerat skafferi med kylskåpsdörrar. En fläkt leder kall luft från grunden in i utrymmet. Naturligtvis finns även ett vanligt kylskåp, det syns till vänster i bild, bredvid bakbordet med sin Assistent. Notera också att diskbänken (93 cm) är högre än arbetsytan intill. Detta var praxis på 50-talet och är onekligen en god idé som gör att disk och beredning sker på en för respektive syssla riktig arbetshöjd.

Intill köket ligger pannrummet och den ultramoderna tvättstugan med tvättmaskin från Wascator som även centrifugerar. En strykmaskin finns också att tillgå. I anslutning till tvättstugan ligger också badrummet vars väggar är klädda med emaljerad eternit.

I villan finns gott om sovrum. Här en bild från ett av pojkrummen. Notera att sängen står på endast ett ben. För övrigt vilar sängbotten på två lister längs med väggarna. Filtarna har stoppats in bomullsvar och man kan faktiskt tala om påslakan i en tidig form.

Fribergers villa är lyckad tycker jag. Enkel, men snygg och med hyfsade material, trots vissa standardisering. Jag är svag för atriumlösningen som jag tycker skapar ett mycket tilltalande gårdsrum.

Erik Wihlborgs hus på Slottshöjden


I Helsingborg, i kvarteret Munken, mellan Kopparmöllegatan, Mäster Jacobs gata och Rektorsgatan, lätt byggmästare Erik Wihlborg 1945-46 uppföra ett antal hus efter egna ritningar. Wihlborg, som var en av initiativtagarna till Bo Bättre på Guldheden valde denna gång att själv rita husen vilket faktiskt gav helt enastående resultat. Se bara på ritningen till ett av punkthusen. Enkelt och redigt, men därför inte utan charm. Samtliga fyra våningar har dessutom fönster i minst två väderstreck.

Jag saxar ett avsnitt ur bevarandeprogrammet för Slottshöjden som kom 1998: “Samtliga byggnader är mycket välbevarade. Ett all punkthusen både interiört och exteriört. De fem punkthusenär inte helt identiska, utan små variationer i grundform förekommer. Husens socklar är av mörkrött tegel,fasaderna i övrigt i gult. Balkongerna har småveckade originalräcken bevarade. Taken är täckta med enkupigt rött tegel. En välgenomarbetad utemiljö i kvarterets mitt hör också till den kulturhistoriskt värdefulla miljön. Taken är täckta med enkupigt rött tegel. En väl genomarbetad utemiljö i kvarterets mitt hör också till den kulturhistoriskt värdefulla miljön.”

En originell detalj, som jag inte vet om någonsin kom i bruk, var att ledningar hade dragits för att göra det möjligt att tappa upp Sundets salta vatten i badkaren.

En vinterträdgård och en öppenspis i en stadsvåning hör verkligen till ovanligheterna men i Wihlborgs våning knusslas det icke med finesserna. Notera också skulpturen, Gustav Nordahls “Kraka”.

I ett av husen hade Wihlborg själv sin egen våning och den är på intet sätt sämre än de Stockholmska vid denna tid, tvärtom. Se bara hur flott den är disponerad. Vardagsrummet är rymligt och har ett svängt fönsterparti, samt en öppen spis (bilden ovan) intill vinterträdgården som hör till den åtråvärdaste lyx som tänkas kan. I vardagsrummet finns också en mosaikvägg och en inre vrå, som kan avdelas medelst draperi, och där en flygel är placerad. Avdelas kan även matplatsen med sitt runda fönster.

Förutom de magnifika sällskapsytorna finns två sovrum och en mindre barn-/jungfrukammare och ett tämligen generöst kök.

Wihlborgs 40-talsbygge hör verkligen till mina favoriter under detta decennium. Välplanerat, välbyggt och doft av präktsvensk folkhemsflärd.

Eric Sigfrid Perssons hem i Ribershus

Det är nästintill amerikansk filmstjärnelyx som möter besökare i Eric Sigfrid Perssons hem högst upp i ett av de nybyggda kåkarna i Ribershus. Våningen, som hör till de största i huset, brer ut sig på en yta motsvarande två hörnlägenheter och upptar hela gavelpartiet. Hallen är rund och gröna draperier döljer klädesförvaringen. Belysningen är ordnad i en ramp som indirekt belyser kupoltaket.

Vardagsrummet är gigantiskt och nästintill kvadratiskt. Två stora perspektivfönster täcker stora delar av västväggen och på ömse sidor om detta praktrum ligger blomsterrum och bibliotek. Det förra är ett fantastiskt rum med kalkstensgolv, fönster i två väderstreck samt rottingmöbler, fågelbur och akvarium. På bilden ovan är det dock biblioteket som skymtar. Båda rummen avdelas mot vardagsrummet medelst stora, uppglasade skjutdörrar i något ädlare träslag.

Invid den öppna spisen finns en generös hörnsoffa och ovanför en ljusramp som dekorerats med akvareller av Henry Maines hand. Notera också den fluffiga fäll som placerats under soffbordet!

Vardagsrummet rymmer förutom ett flertal soffgrupper och en flygel ett fiffigt barskåp med kylskåpsfunktion som utförts hos David Blomberg efter Perssons egen idé. Både elegant och sannolikt väldigt praktiskt. Tyvärr förtäljer inte reportaget i Svenska hem vidare detaljer om utförande m.m. o.s.v.

Studera också vardagsrummets fönstervägg nattetid på denna bild. Elegant är bara förnamnet!

I biblioteket vi bokhyllor av ljus alm, stolar med kalvskinnsklädsel samt ett intarsiaprytt arbetsbord som lustigt nog rymmer båda hakkors och Eiffeltorn. Motivet är nämligen en världskarta och år 1939 var lutande tornet i Pisa likväl som det tyska rikets variant av solkors, representativa symboler respektive land.

Sonens arbetsrum har även det en karta, men denna är amerikansk och utförd av Oliver Neerland och saknar känsliga symboler. Skrivbord och säng är av björk.

Huruvida E S Perssons lägenhet finns kvar i ouppdelat skick kan jag inte yttra mig om. Jag är heller inte säker på om den låg i det första höghuset, det med adress Tessins väg 1 eller i det tredje. Båda dessa hus hade dock David Helldén som upphovsman. Hur det går med HSB:s renoveringsplaner för första höghuset är även det obekant, men ombyggnaden har ännu inte startat.

Det fick ett nytt hem i gammalt hus

Möbelarkitekterna Gunnar och Ulla Eklöf hade våningsbekymmer våren 1938. Som inbitna östermalmare ville de gärna bo i stadsdelen, men någon gammal unken våning ville de dock inte ha, däremot önskade de en helt moderniserad i ett gammal hus. Ulla Eköf beskriver deras svårigheter i en mycket rolig text. Läs och förundras över modets skiftningar.

Det nya hemmet i en gammal våning på Storgatan i Stockholm har en planlösning som till stor del överensstämmer med den tidens ideal. Avvikelserna från Gärdets lyxkaserner är verkligen smärre. Saknas gör dock den öppna spisen samt balkong. Personligen tycker jag att dessa radikala ombyggnader kan vara mycket lyckade. Förutom avsaknaden av brasa, saknar jag i detta hem ett större vardagsrum med två fönster och ett mindre sovrum.

Gustava von Essens änkesäte var Svenstorp i Fröjdestads socken

Svenstorp säteri i Fröjestads socken utanför Skövde, skall inte förväxlas med det skånska storgodset och fideikommisset Svenstorp/Björnstorp. Gårdens anor sträcker sig långt tillbaka i tiden, troligen till 1400-talet, men det var först i början av 1600-talet (1619) som Bengt Börjesson Papegoja förvärvade Svenstorp. När Elisabeth Papegoja dog, 100 år gammal, år 1774 utslocknade ätten och gården övergick  i släkten von Essens ägo och användes som därefter som änkesäte. Först att flytta in var Gustava von Essen (född Rudbeck) och mest känd som moster till Malla Montgomery-Silfverstolpe. I Silfverstolpes memoarer kan den intresserade läsa sig till hur livet förflöt på den trivsamma gården.

Gustavas sonson, Gustav von Essen, övertog vid sitt giftermål med Blenda Rappe gården och ängande sig helt åt dess skötsel samt njöt lantlivets behag. När Svenska hem hälsade på år 1939, var det hans son Erik med tillhörande fru Lilly (född Strömberg) som var gårdens ägare. En hel del av interiörerna var vid denna tid välbevarade och redan i hallen möttes besökaren svunna tiders charm. Väggarna med sina rundade hörn var täckta av gråmålad väv med fält inramade av bladslingor. På bilden ovan ses salongen med sin Mariebergsugn, ty även om huset moderniserats och värmeledning införts, finns fortfarande de gamla eldstäderna kvar.

Även här var 1700-talet intakt med gråmålad väv och bladslingor i blått. Över dörrarna överstycken som föreställer urnor i brunt. Möblerna är rokoko från tiden och försedda med tyg i blågrått.

Den öppna spisen är även den från 1700-talet och ej insatt på senare tid. På dess spiselkrans står ätten Papegojas huvudbanér. Framför soffan ett bort som tjänat som sparkbord och de unga Essarna som inte tilläts sitta med vid  stora bordet.

Herrummet domineras av vapen och annat med jakt relaterat. Fågeltapeten utför en trivsam bakgrund till allt det mordiska och en bokhylla visar att visst intresse för tryckta alster fanns i familjen.

Slutligen vill jag passa på att visa interiören i det lilla kabinett som apterats till skrivrum. Rummets förnämligaste möbel, ett skrivbord, är signerat av Johan Linning men visas tyvärr inte på bild. Ej heller de trivsamma gästrummen på övre botten, försedda med fläktande mollgardiner och sparlakanssängar (“himmelssängar”), visas på bild.

Villa Engkvist i Västberga revisited

Jag har skrivit om Villa Engkvist tidigare, denna pärla bland bortglömda och nedrivna villor. Här har vi dock några nya bilder från ett reportage som Svenska hem i ord och i bilder gjorde 1939 hos Olle Engkvist med fru. När villan egentligen revs är oklart, men bara ett pr år senare, hade Engkvists flyttat till en takvåning i Marieberg för att ytterligare ett par år senare slå sig ner i en gammal malmgård i Gröndal.

Den södra fasaden domineras av vinterträdgården vars stora glasvägg släpper in allt det ljus som kan behövas under de mörka nordiska vintrarna.

Entrén ligger däremot mot nordsidan och är utförd i mahogny. Intill ytterdörren en hundkoja de luxe.

Även hallen går i mahogny och skjutdörrarna mot vardagsrummet är utförda i samma träslag samt försedda med flätat rotting som släpper in ett visst ljus. Genom det stora glaspartiet avtecknar sig det sörmländska landskapet, ty detta var innan Västberga industriområde blivit Västberga industriområde.

Så här skriver Martin Strömberg om besöket hos Engkvist: “När man en solig sommardag viker av från den gamla allén vid Västberga och passerar grindarna till Olle Engkvists domäner, så är det dock inte villan, som i första han tilldrar sig uppmärksamheten. Det är istället den tre våningar höga byggnaden, som inrymmer byggnadskontoret, och den väldiga röda förrådsladan, som med sina femtio meter långa brädväggar ger intryck av ekonomibyggnaden till en ganska respektabel svensk herrgård”.

Vardagsrummet är verkligen magnifikt och hör till de vackraste rum jag sett. Det är både stramt och ombonat på samma gång. På golvet ligger stora tegelplattor i formatet 11×11 cm. Den elegant trappan upp till entresollplanet är klädd med räfflad elfenbensträ.

Från entresollplanet, där sovrummen nås, har man en sober vy över detta trivsamma allrum. Trots sina stora dimensioner, 11×11 m, känns det varken

Utanför vinterträdgården breder landskapet ut sig. Tomten var omsorgsfullt planerad och på så sätt kunde bland annat en tågspåren som passerade döljas. En närbild av vinterträdgården visar vilken fantastisk villa detta var. Här växte allehanda mer eller mindre exotiska växter.

Matsalen är, åtminstone jämfört med det stora vardagsrummet, en intim historia. Skjutdörren är även den av mahogny och försedd med flätad rotting.

Sovrummet är komfortabelt med ljusa möbler. Som ni ser är dörren mot badrummet helt uppglasad. Vågat!

Ett smärre restaurangkök! Notera vattenledningen som hänger ned från taket. Diskmaskin finns naturligtvis och i bakgrunden skymtar ett påkostat serveringsrum.

Slutligen låter Svenska hem oss besöka pannrummet. Villan värms bland annat upp med golvvärme och vad jag förstår konditioneras även luften.

Engkvist var känd för sitt sociala engagemang och till villan hörde en liten tvårumsvilla för personalen. Snyggt och prydligt, men uppenbarligen sträckte sig engagemanget inte till att bestå tjänstefolket med öppen spis.

Överste Margaretha von Ascheberg

Svenska hem i ord och i bilder är en utmärkt skrift. Här en ganska fin historia som jag hittade i årgång 1927 (i ett reportage om baron Barnekow). Den skildrar en av baronens förfäder, Margaretha von Ascheberg, gift Barnekow. Vid 29 års ålder (1700) blev hon änka och ärvde stora gods både på Rügen och i Skåne. Dessutom blev hon överste för sin avlidne makes regemente, en uppgift som hon verkar ha klarat utan några som helst problem. Här kommer berättelsen.

Grevinnan befann sig en gång på resa och kom emot aftonen till ett värdshus på Tiveden där hon beställt nattkvarter. Efter aftonmåltiden gick hon till sängs uti det henne anvisade rummet och insomnade snart. Men vid midnatt vaknade hon av att något rörde sig i rummet, och då hon öppnade ögonen, såg hon en spöklik gestalt, stående vid sin säng.

Gestalten, som tycktes vara en karl, skyld av några linnetrasor, var blek och blodig, och hade krossad huvudskål. Då hon förskräckt ropade på sitt folk, vinkade skepnaden tystnad med handen; och sedan hon återfunnit fattningen och frågat vad han ville, berättade han, att han för någon tid sedan kommit till gästgivargården och blivit inkvarterad i samma rum, som hon nu låg, samt att värden, som hade märkt, att han medförde en stor summa penningar, hade nattetid, smugit sig in i hans rum, klyvt hans huvud med en yxa och sedan nedgrävt hans lik under ett träd, vars plats i hagen han noga angav.

För sitt folk hade värden sedan uppgivit, att den resande tidigt på morgonen begivit sig bort. Han tillade, att han visat sig för flera, som legat i detta rum, men att ingen haft mod att avhöra hans berättelse. Slutligen besvor han grevinnan att hämnas hans död och bad henne taga en ring av sitt finger och lägga i det öppna såret i hans huvud; hon skulle härvid bli övertygad om att vad hon sett icke var blott en dröm. Grevinnan gjorde vad han begärde och synen försvann.

Då grevinnan följande morgon vaknade, saknade hon sin ring och erinrade sig därigenom den nattliga synen. Hon lät strax anmäla saken för närmaste kronobetjäning; man grävde på det av henne anvisade stället och fann där verkligen liket efter en man med kluven hvudskål och i huvudskålen grevinnans ring. Värden häktades och bekände genast sitt brott.

Hemma hos Holmgrens på Floragatan

Hos Rune Holmgren

Jag misstänker att det är få som hört talas om Hatt-Rune, d.v.s. hattkonstnären Rune Holmgren. Mer bekant är troligtvis hans bror Björn Holmgren, premiärdansören, som var en av de främsta på 40-50-talen. I en villa på Floragatan 2, där det idag står ett flerfamiljshus i mexitegel, bodde de två bröderna tillsammans med sin mor, fru Eda Holmgren, i en gammal 1880-talsvåning av omodernt snitt.

Det var 1947 som Svenska hem i ord och i bilder hälsade på hemma hos familjen Holmgren i deras vackra hem. Den rymliga våningen med sina höga rum, användes också för de privata hattvisningar som Rune Holmgren ordnade för sina kunder. Mitt i våningen låg vardagsrummet, av familjen också kallat “Centralen”. Det är detta rum som syns ovan. Här ytterligare en bild från vardagsrummet, där mor och son ses i en blommig kretongsoffa.

Intill “Centralen” låg ett litet kabinett vars väggar dekorerats med modeplanscher och en serie av David Coxs jaktscener i original. Till vänster i denna bild syns två av detta intima rums sittgrupper. Det är dels två karolinerstolar i bok med rottingsitsar som omgärdar ett gustavianskt bord i alm, dels två svensktillverkade bergèrer med klädsel i rosa sammet som kring ett rokokobord. Längst till höger i bilden ses en modernt inredd del av “Centralen”.

Matsalen är som sig bör försedd med hög panel och på golvet står ett mahognybord som omges av stolar med klarröd klädsel, en färg som även går igen i rummets gardiner. Observera också de trearmade ljusstakarna och spegelplatån i bordets mitt.

De båda bröderna hade båda gripits av samlarvurm och specialiserat sig på herrnecessärer från 1700-talet respektive porslinsfigurer. Här studerar Rune Holmgren en av de många necessärer som pryder 1700-talsbyrån.

Visst är det ett vackert hem som familjen Holmgren inrett åt sig! Jag vet inte om Rune är i livet, men Björn, född 1920, verkar fortfarande tillhöra de jordiska. Synd dock, att den vackra villan revs i slutet av 60-talet.

Astrid Sampes fina Karlaplansvåning

Astrid Sampes vardagsrum

En av Sveriges främsta textiltanter, tillika en skarp affärskvinna, var Astrid Sampe. Henne har jag skrivit om  tidigare, och nu tänkte jag att det var dags att presentera hennes forna hem vid Karlaplan. Här bodde Sampe från slutet av 40-talet till sin död (om hon nu inte bodde på hem de sista åren) år 2002. Först bodde hon här med sin man, Sten Hultberg, sedan ensam och då avyttrades två av sovrummen till intilliggande lägenhet. Se planritningen så förstår ni hur våningen var disponerad.

Fastigheten Karlaplan  4, som även innehöll Radiotjänst Karlaplansstudio där både radioprogram och skivinspelningar gjordes, uppfördes av byggmästare Nils Nessen och var mycket påkostad. All fast inredning ritades av Carl Axel Acking och utfördes vid NK:s verkstäder i Nyköping. Materialen var mestadels ek på utsidan och cellulosalackerad björk på insidan.

På 40-talet var hembiträdesfrågan aktuell och bristen på hjälp ansågs vara ett stort problem. I första våningen låg därför en hembiträdescentral med rum för fyra husassistenter. Centralen  sköttes av husets värdinna som också ansvarade för tvätten.  Varje hyresgäst kunde boka en jungfru tre timmar per dag. Dessutom fanns i samtliga barnkammare sändare till centralen så att de kunde kommunicera med barnen när föräldrarna inte fanns till hands.

Här några bilder från våningen. Först Sten Hultbergs arbetsrum. Här finns två skjutdörrar i alm som är infällda i ett bokhylleparti i samma material. Den ena dörren leder in till Astrid Sampes rum, den andra till den  korridor som sammanbinder sovrummen och som också är försedd med ovan nämnda inredning i ek, med plats för kläder, linne o.s.v. I barnens rum hittar vi också platsbyggd förvaring, se bara på denna bild.

I vardagsrummet hittar vi den verkliga överraskningen, kakelugnsvrån! Inte nog med att Sampe valde kakelugn istället för den öppen spis som de andra lägenheterna har, hon har också möblerat med en 1880-talssoffa med ursprunglig plysch, en Emma och en Gråstensrya (Ormfällan). Jag passar också på att visa en bild på Sampes dukade bord, samma bord som ses högst upp i detta inlägg.

Avslutningsvis det eleganta köket med cellulosalackerade luckor och blå jaspématta på golvet. Åh, om någon kunde ta upp tillverkningen av detta snygga linoleummönster! Här ytterligare en bild på köksskåpen ovanför beredningsbänken med teakskiva. Tyvärr revs hela köksinredningen ut i samband med en helrenovering på 90-talet och köken har numera modern standard av tämligen mediokert material, dvs spånskiva. Det är verkligen en ödets nyck att detta ingrepp gjordes för att höja lägenhetens standard!

Hos Svenska balettens Rolf de Maré

Rökrumet hemma hos Rolf de Maré

Ytterligare ett 20-talshem i Paris och denna gång är det Rolf de Marés våning på 2 rue Saint-Simon som vi besöker. Är det inte vackert, rökrummet på bilden ovan? Det är det första i våningens svit och tjänar även som som vardagsrum i de Marés eleganta hem. Här finns det gott om intressanta ting – många är gåvor av vänner eller fynd från resor i utlandet – och väggarna är till stor del klädda med kinesiska bonader och på golvet finns en isbjörnsfäll. Notera också den öppna spisen som är boaserad i mahogny och pryds av ett siamesiskt buddahuvud som hemfördes av greve nils Gyldenstolpe.

Salongen hos Rolf de Maré

Salongen är ett förnämare rum (enligt texten en salong av budoirtyp) och möblerat i rokoko, men som kontrast finns här mestadels moderna konstverk, främst av impressionister som t.ex. Dardel, Rostand, Courbet och Monet. De gör sig bra i det höga rummet med sina blyspröjsade fönster. Notera också dörren in till biblioteket med sitt vackra överstycke.

Biblioteket hos Rolf de Maré

Biblioteket är de Marés skriv-och arbetsrum och går i orientalisk stil. På golvet ligger en stor tigerfäll och i skåp och på hyllor står kinesiskt porslin och en rikedom av orientaliska konstföremål, bl.a. gudar och djurskulpturer. I biblioteket finns även tre målningar av El Greco, varav två är synliga på denna bild: Den helige Jakob och Den heliga Katarina.

Matsalen hos Rold de Maré

Slutligen en blick in i matsalen som möblerats i schweizisk rokoko i pärlgrått och guld. Ovan den höga ekpanelen hänger verk av några av de främsta kubisterna såsom Léger, Bracque och Picasso. Här finns också två förgyllda skulpturer av de Marés mor, Ellen Roosval (född von Hallwyl) .

Då jag inte är närmare bekant med de Marés levnadsöde, vet jag inte när han lämnade sitt vackra hem i Paris. Reportaget är från 1927 och vad jag förstått avled han i Barcelona 1964.

Åh, inte fick jag kaffe på Vårsalongen

Liljevalchs konsthallTänk att det redan är söndag kväll! Jag har varit ledig i tre dagar och har knappt öppnat estetikboken som jag planerat läsa dessa dagar. Ett liv i sus och dus är bestämt vad jag fört. I fredags besökte jag BegravningenHögkvarteret och eftersom det var kallt, krävdes färdkost på promenadsträckan Medborgarplatsen  – Närkesgatan. Något ansatt bestämde jag mig på lördagen för att tillbringa kvällen med en bok och en brasa, men vad hjälper goda föresatser, när man istället gör visit hos excentrisk dam i de ruffiga kvarteren i Östgötagatans förlängning? Inte alls kan jag avslöja! Inte blev det bättre av att vi så småningom begav oss till Skeppsbars utomordentligt charterdoftande källare.

Som ni förstår, var det knappast fräschören som var utmärkande för den stillsamma söndagsförmiddagen som kulminerade i kyrkklockornas ringande. Efter lunch tog jag mig dock samman och pallrade mig ner till Liljevalchs för att bese Vårsalongen och konstatera det märkliga i att förlägga en sådan till årets kallaste period.

När jag vandrade omkring bland årets verk, kom jag att tänka på ett yttrade i Svenska hem i ord och i bilder år 1948 där fru Harriet Åkermark i Västerås “reagerar starkt negativt mot allt grönt och anser, att det bör finnas ett råd, som hindrar folk från att köpa fula saker”. Vårsalongens målningar präglades inte av grönt, men väl av en gråtrist ton som rimligtvis inte kan göra någon glad. Det slog mig att denna tristess var en sammanhållande faktor bland dessa verk som till råga på köpet var alltför realistiska i sitt utförande, ja nästan fotografiska. Se bara på Joakim Johanssons salongsbesökare.

I övrigt fanns där både manskonst och fruntimmerstavlor. Den sistnämnda föll mig i smaken och var dessutom utställningens största verk. Min absoluta favorit var dock Joel Hurlburnts spade/skyffel och detta helt beroende på det vackra namn som verket fått: With Whom Shall We Bury Your Memories.

I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag ödslade den mesta av de två timmarna på Liljevalchs med att prata med alla bekanta jag sprang på på utställningen. Någon idealisk besökare var jag därför inte. Å andra sidan hade även Liljevalchs sina brister. När jag skulle stärka mig med kaffe, visade det sig att de inte tog kort. När jag sedan skramlat samman några slantar till en espresso, hade de stängt.

Och nu är det snart en ny vecka! Måtte det bliva en studiernas vecka. Jag har också hört det ryktas att Bonn-Karl skall kasta kläderna och insmord i matolja poserar för en gammal porrstjärnas memoarer. Om det är sant eller ej, kan man dock aldrig veta.

Tiden stannar på Karlavägens solsida

I korsningen av Sturegatan och Karlavägen låg en gång i tiden en väldigt fin byggnad, en av Karlavägens tjusigaste (huset i mitten). Nu står här ett relativt trist kontorshus. Här bodde kabinettskammarherre och fru Oscar Holtermann i en våning som redan 1923 var tämligen omodern.

Det sena 1800-talets lägenhetsplaner skilde sig enormt från 20-talets. Stuck och paneler hade dessutom en mycket mer modest utformning vid den här tiden, men detta hus hade undgått all typ av modernisering. På bilden ovan ser vi det fina vardagsrummet inrett med barockmöbler.

Matsalen var ett riktigt praktrum med mörk, hög panel.  Även i detta rum hittar vi ett präktigt barockmöblemang. Observera skåpet som är av den ty som man alltsomoftast hittade i våningar av denna typ.

På den höga panelens hylla står porslin med fasanmotiv. Familjen förfogade även över en riktig praktuppsättning, en Meissenservis i originalschatull.

Salongen är sent 1700-tal med möbler i både gustaviansk stil och rokoko.

Herrummet pryds av de pokaler som kabinettskammarherre Holtermann vunnit som ryttare och seglare.

Villa Wehtje vid stranden i Falsterbo

Villa Wehtje i Falsterbo

År 1939 ritade Nils Tesch Villa Wehtje vid Strandvägen i Djursholm. Ett par år tidigare restes ovanstående flotta sommarhus vid stranden i Falsterbo som är dess namne. Huruvida ägarna var detsamma kan jag inte uttala mig om, men falsterbovillan byggdes i vart fall på uppdrag av av ryttmästare och direktör Hugo Wehtje. Arkitekten, som hette Mogensen och kom från Hälsingborg, fick arbeta efter stränga förhållningsorder från paret Wehtje (precis som i fallet med Djursholmsvillan där Tesch fick förkasta den första ritningen). jag har försökt hitta information om detta vackra strandhus, men helt misslyckats. Det finns ytterligare en villa med detta namn (en tredje!) som ritades av Josef Frank 1936 och är en av totalt fem som han ritade under åren 1927-1936. Läs mer om dem här.

Huset är en sann funktionalistisk dröm som på bottenvåningen består av gästrum, tre sovrum samt matsal och köksdepartement. Matsalen mycket generös och försedd med franska fönsterdörrar ut mot en stensatt gård. Väggar och tak är målade i en blek, grön färgton och möblerna mestadels av äldre datum från diverse epoker. Resultatet blir likväl stramt och elegant.

En trappa upp ligger villans huvudnummer, det gigantiska sällskapsrummet med en nästan lika stor, delvis täckt, altan med utsikt över Öresund. Väggarn är målade svagt gula och taket blekgrönt, men möblerna är delvis av modernare snitt jämfört med matsalen. Här två bilder på det rymliga rummet med en 15 meter lång fönstervägg ut mot altanen.

I både matsal och vardagsrum ligger så kallad Falsterboparkett på golven. Golvbeläggningen, som är ryttmästare Wehtjes egen uppfinning, består av breda tiljor av mörk ek som som lagts med tunna fogar av ett ljusare träslag. Huruvida tilltag slog, kan jag inte yttra mig om, men husets ägare verkar dock vara mer än nöjda. Avslutningsvis ytterligare tre bilder på vardagsrummets öppna spis, gästrummet och den trappa som förbinder övre och nedre hallen.

Grossmaninteriör på Valhallavägen

Grossmanritad våning på Valhallavagen 147

Sommaren 1936 träffade Greta Magnusson-Grossman Ludvig Nobel (son till Robert Nobel, Alfreds bror) i Båstad och blev inbjuden att där ställa ut sina alster på en utställning som anordnades av honom. Vid utställningen medverkade även Carl Malmsten och NK med bl.a. Astrid Sampe som textildesigner, så Grossman var i gott sällskap. Lodvig Nobels son Olof och hans fru Annicka blev mycket imponerade av Grossmans bidrag och lät henne inreda deras tvårummare på Valhallavägen. I Svenska hem i ord och i bilder presenteras Nobels våning, men tyvärr framgår inte vilka av möblerna som ritats av Grossman och vilka som köpts in. Då Grossman denna sommar samarbetade med Astrid R Sohlman och hennes Studio Ars, är det troligt att vissa av textilierna är framtagna av henne. Mattorna kommer dock från Märta Måås-Fjetterström

Matrumet i Gärdesvåningen går i blått och vitt och både stramt och inbjudande. Bordsskivan är i vitt elfenbensträ och benen av björk. Tyget är engelskt, men mattans ursprung är okänt. Vardagsrummet, vars inre del syns på bilden ovan, har två väggfasta bänkar klädda med honungsgul damast med “vitgråt snirklar” i anslutning till den mycket originella och stiliga öppna spisen. Bordet, som hör till dessa bänkar, har skiva av flammig alrot och ben i jakaranda. Bordsskivan har rundade hörn, likt  det i matvrån. Troligtvis är dessa och bänkarna av Grossmans design. Till vänster i bild ses ett bar- och matsalsskåp i jakaranda som också skulle kunna vara ett av Grossmans verk. Skåpet syns tydligare på det nedre fotot på denna bild. Mattan under bordet är Måås-Fjetterströms Spetsporten.

Framför den breda fönsterväggen står en soffa och en fåtölj klädda i pariserblå sammet samt ett bord med råglasskiva. Mattan inunder är beigegrå och av marockanskt ursprung. Framför fönstret hänger ett tunt traperi som han dras för och täcka både fönsterväggen och ingången till matvrån. Med hjälp av detta enkla trick, kan rummet lätt skifta karaktär. Här en bild på soffgruppen. I bakgrunden skymtar sovrummet genom dörröppningen.

Tyvärr saknas bilder på sovrummet vars sängmöbel är utförd i alm och överkast i “ljusblå matelassé översållat av små beigefärgade buketter”. Sängborden är två råglasskivor som är fastskruvade direkt i väggen och förvaringen för kläder, underkläder, skor m.m. är infällda i väggen. Om detta är en detalj som hör till lägenhetens fasta inredning, eller ordnad av Grossman, går inte att säga. Dylika förvaringsmöbler är dock inte speciellt vanliga i dessa hus. Sovrummet innehåller också en gammal brudkista från Båstad och en antik spegel som skymtar på bilden av soffgruppen.

Myrdals villa på Nyängsvägen 155

Myrdals villa

Hem och arbete äro två ting, som ofta råka i konflikt med varandra, och när plikten kallar, är det alltid hemmet som får maka åt sig. det har professor Gunnar Myrdal och hans familj fått en allvarlig erinran om, då de just i samma ögonblick de fått sitt nya stockholmshem vid Stora Mossen färdigt, tvingas bryta upp för att bosätta sig i Amerika under två år framåt, där professorn skall undersöka negerproblemet och fru Alva ägna sig åt barnpsykologiska studier vid Columbiauniversitetet.

Villan i Stora Mossen ritades av Sven Markelius i tätt samarbete med Gunnar och Alva Myrdal och resultatet blev verkligen en villa utöver det vanliga och framförallt en helt skräddarsydd villa vars planritning kan studeras här. På nedre botten finns ett stort vardagsrum med matsalsdel, två sovrum samt ett rum för sköterskan. Intill det stora köket ligger en jungfrukammare och ordentligt med förråd.

På övre botten ligger det stora arbetsrummet som även får betraktas som föräldrarnas vardagsrum, ty det är delat i två delar, en sällskapsdel med öppen spis, och en arbetsdel med skrivbord. I anslutning till detta, ett stort arkiv och två separata sovrum som man bli ett, om väggen mellan sängarna skjutes undan. Väggarna i sovrummen är täckta med lackerad furuplywood.

Mer information och ytterligare bilder, finns på Wikipedia.

Isländsk villa vid danska guldkusten

Dansk villa

En modernistisk dröm från tidigt 50-tal är Halldor Gunlögssons villa i Vedbaek, vackert belägen på kuststräckan mellan Köpenhamn och Helsingör. Det är ett amerikainspirerat hus med stora skjutfönster ut mot trädgården.

Dansk villa

I anslutning till hallen på bilden ovan ligger matrummet som i sin tur ansluter till köket. Huset är försett med golvvärme och därför är en stor del av husets golv utfört i sten, s.k. Hasle-flisor.

Dansk villa

Vardagsrummet mäter 5×14 meter och får betraktas som mycket rymligt. I dess fond finns en öppen spis. I dess andra ända, öppnar sig trädgården.

Dansk villa

Det finns något mycket tilltalande över denna sorts modernistiska villor. De verkar som gjorda för att levas i med sina stora ytor, sitt ljus och de påkostade byggnadsmaterialet. Och detta sagt helt utan att förringa äldre tiders murriga och mycket ombonade hem.

Doktorns Strandvägsmottagning

Somliga läkare har en mer påkostad praktik än andra. Här har vi doktor Torsten Amundsons hem på Strandvägen 1 i det fina huset kvarteret Bodarne. Bilden visar utsikten från matsalen mot Nybroplan och Dramaten .

Amundson föddes på godset Stora Frösunda och var van vid påkostade miljöer redan som barn. Trots att doktorn saknade fru, lyckades han med stor finess och elegans inreda sitt hem och sin praktik.

Här bjuder jag på en bildkavalkad över doktorns privatrum och mottagning.


Hallen med väntrum till vänster och salongen till höger. Innanför väntrummet ligger mottagningen.


Mottagningsrummet mot fönster och Strandvägsutsikt.


Mottagningsrumet med doktorns skrivbord.


Salongen mot väntrum. Till höger skymtar burspråket mot Strandvägen. Ovanför dörrarna antika överstycken.


Den öppna spisen i salongen.

Man konstaterar att doktorns mottagning ter sig som en dröm och att sjukdom skulle kunna vara något positivt, åtminstone om man finge besöka denna praktik.

Doktor var en mycket förmögen man. Några år efter att detta reportage gjordes, köpte han Engsholms slott som är en praktfull byggnad uppförd på 10-talet.

Ellen Roosval på Hallwylska palatset

Ellen von Hallwyl Roosval

Rubriken är egentligen något missvisande, ty vad jag tänker skriva om är snarare Ellen Roosval på Facebook, ty där har Hallwylska museet så påpassligt lagt in bilder och texter från Ellens liv. Idén är smått genial och väl utförd. Statusuppdateringarna är små pärlor, t.ex “Man skall väl litet sätta sin prägel på omgifningen o inte bara göra som alla andra” och “Ja, nog blir det trumpeter som kommer att ropa ut mitt namn över Svea rike. Där kommer Ellen von Hallwyl, den lättsinniga kvinnan, den usla modern, den dåliga makan”.

Jag tycker ofta att det blir lite krystat när traditionella institutioner skall ta till sig sociala medier, men så icke här. Till min stora glädje, det måste påpekas. Undrar om Ellen har Twitter också? Om inte, tycker jag att hon borde skaffa det. Genast.

Ellen Rooswal var dotter till makarna von Hallwyl i palatset vid Hamngatan. Hon var konstnär och skilde sig från den man som hon fått sonen Rolf de Maré med och gifte om sig med en yngre, konststudenten Johnny Roosval (vars bror filmfotografen Albin Roosval redigerade Svenska hem i ord och i bilder). Tillsammans med Johnny lät hon bygga en vacker villa med tillhörande ateljé, Villa Muramaris, strax om Visby.

Nu återstår bara att se om utställningen Följa sitt hjärta, som öppnar på fredag, lever upp till förväntningarna.

(20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7)

Litteratur