Syrie Maugham has gone all white
I början av 20-talet öppnade Somerset Maughams andra fru Syrie sin första inredningsbutik. Några år senare, i slutet av 20-talet, steg Stephen Tennant in butiken på Duke Street för att beställa några lampor till sitt hem, Wilsford Manor. Så småningom beställde han också en armatur i form av en stor rosa palm. Tennant blev så småningom en av Maughams bästa kunder.
På 1920-talet var det fortfarande starka färger som gällde och många interiörer var tämligen mörka. Syrie älskade vitt och började inreda sina kunders hem i olika nyanser av vitt. Det var inga avskalade miljöer; här fanns fluffiga soffor, mjuka mattor och konsolbord. Maugham tyckte också mycket om snäckskal och delfiner och applicerade dessa former på det mesta, om hon inte valde en annan favorit: palmbladen.
I mitten av 1930-talet hade det vita gjort Syrie välkänd, men nu gick hennes stil med i barockens tecken och färgen gjorde sitt intåg. Vid denna tidpunkt var det dags för Stephen Tennant att nyinreda sitt gamla familjegods. På bilden ovan ser vi ett exempel på hur det tog sig ut. Tyvärr är bilden i svartvitt men man får förmoda att åtminstone en del detaljer är i guld. I samma veva hittade Stephen ett par gotiska fönster som han installerade i en vägg i sitt sovrum. De var belysta bakifrån och det elektriska ljuset gav illusionen av att komma utifrån.
Bildgoogla Syrie Maugham och se mer av hennes inredningskonst. Huruvida det är vackert eller ej är en smaksak. Trist och tråkigt är det iallfall inte.
Gustaf-Jansons Kärlekens decimaler
För en tid sedan började jag läsa Gösta Gustaf-Jansons roman …blev jag dödligt kär, men det gick inget vidare. den föll mig inte alls i smaken. Däremot fastnade helt och hållet i Kärlekens decimaler från 1959. Lite trögt gick det allt i början, men sedan kunde jag inte lägga den ifrån mig och läste klart i ett svep.
Charlie Gedelius, slarver och charmör, återvänder hem till Sverige efter många år utomlands, en exil som hade sin grund i en förfalskningshistoria 1945. På väg till Sverige, stannar han till i Klampenborg och blir där bekant med med sin systers mans älskarinna, Lena, som vilar ut efter ett nervsammanbrott. Väl hemma i Stockholm och villaförorten Rydsholm, visar det sig att systerns, Astrid, man beslutat sig för att ta ut skilsmässa efter två års otrohet. Detta är upptakten på en krånglig härva i den välbeställda förorten där status, både materiell och kulturell, är av största vikt.
Gustaf-Janson verkar inte ha några höga tankar om invånarna i det lilla Rydsholm och skildrar dem med ett visst löje som jag finner mycket tilltalande. Endast mytomanen Charlie porträtteras med värme, trots att han ljuger som en borstbindare. Lenas moder, en drygt 70-årig hypokondriker, hör till de mest underhållande karaktärer jag mött på senaste tiden. Henne skulle man inte vilja få på halsen.
När jag läste boken kunde jag inte frigöra mig från tanken på att boken filmatiserats och att Astrid spelades av eva Dahlbeck som i ärlighetens namn nog var lite för snygg, men på många andra sätt perfekt i rollen som pedantisk och golftokig borgarkärring. Hennes make Nils porträtterades av Stig Järrel och den slamsiga lilla sexbruden Barbro, dotter till strebrarna Bovells, av en ung Christina Schollin. Filmen regisserades av Hasse ekman som även spelade huvudrollen som Charlie Gedelius. Om resultatet var lyckat? Inte enligt kritikerna. Boken kan jag dock rekommendera.
Hus – 27 arkitekters val år 1965
Äldre böcker får en ofta att förstå varför det blev som det blev – tiden och tankarna förändras och kommer naturligtvis att göra det i fortsättningen också.
1965 utgavs Hus, en volym med 27 artiklar som presenterar just hus av alla de slag. Byggnaderna är allt ifrån skiftesverkshus till kvarteret Krämareni Örebro (bilden ovan). Texten om Valhallavägen är trist och förutsägbar, annars är har jag med intresse läst om Landshövdingehus i Göteborg, Professorsvillorna på Experimentalfältet (där Ceslings blå huskropp nu breder ut sig på Universitetsområdet), Karlsborgs fästning, Vattenreservoaren i Lilljansskogen och Lövångers kyrkstad.
Bland författarna märks bland andra Ragnar Uppman (vars kontor ritade Garnisonen) och Mårten Larsson (arkitekt och Lenas make). Sextiotalet avspeglar sig i texterna, inte minst i det faktum att man inte är speciellt nostalgisk till sitt sinne utan gärna river de byggnader som har spelat ut sin roll. Att man rev de sista resterna av sammanhängande 1700- och 1800-talsbebyggelse i Örebro, nämns bara i en bisats i artikeln om kvarteret Krämaren. Lika glatt meddelar man att Lövångers kyrkstad förtjänstfullt kunnat bevaras sedan hälften av husen fått skatta åt förgängelsen. Lika naturligt är det att bevara en gammal byggnad genom att rusta upp den och ge den modern 60-talsstandard. Beklämmande och befriande på en och samma gång.
Läs Hus, Albert Bonniers förlag 1965.
Hemmansägaren i Norrbotten, del 15
Denna vita annandagsdag begav jag mig ut i snön, 60 centimeter djup, för att inventera mina lador, sju till antalet. Tre av dem är plankkonstruktioner, fyra är timrade. Det är dessa som skall repareras till sommaren. Vi får se hur många jag hinner med. Även om samtliga är i förhållandevis bra skick tack vare att de har plåttak, måste de åtgärdas, annars kommer det förr eller senare att ruttna bort.
På bilden ovan ses den första som byggd i plank. Den är i rätt bra skick, men golvet är ruttet och den behöver verkligen lyftas upp, ty den står numera direkt på marken och fukten har fullt tillträde till golvkonstruktionen. Jag tycker dock att den är rätt snygg. Under den lilla utbyggnaden ligger grejer som man behöver för att hässja höet. dessa pinnar har dock legat i träda i runt 50 år. Ladan i sig användes dock så sent som i början av 90-talet.
detta är en fin gammal lada, timrad, men på senare år, 50-talet tror jag, ombyggd och en bräddörr har satts in i den uppsågade öppningen. Orsaken till detta är att ladan användes till boplats för kalvarna under några år. Timringen är tyvärr rätt ansatt av tidens tand. Många stockar är skadade, men det är oklart hur många som behöver bytas eller halvsulas. Golvet måste också ses över, men är inte genomruttet. Troligt är dock att nytt måste till. Dessutom måste det röjas runtomkring och hela byggnaden måste höjas så att luften kommer åt att torka.
Här har vi det gamla kyrkstallet. jag vet inte hur gammalt det är, men kanske från tidigt 1910-tal. det är relativt intakt, men vissa stockar behöver bytas ut och hela stallet måste höjas och pallas upp så att det inte ruttnar. jag vill dock göra så litet som möjligt med det, ty det är mycket vackert i sitt nuvarande skick. Något golv finns ej, och har heller aldrig funnits. I den ligger några gamla slädar av olika storlekar och även de är fantastiska!
Den här timmerladan är väl tjusig! Timret är i bra skick men golvet är slut och de stockar som det vilar på. Så går det när lador får stå utan att man håller efter dem och pallar upp dem med jämna mellanrum. Någon form av ny lucka måste också sättas in, den där presenningen gör sig visserligen bra på bild, men är ett provisorium. Ladan måste mao lyftas och nytt golv infogas.
Ytterligare en brädlada. Rätt välhållen, men den har sjunkit ned och golvet har ruttnat och brutits av. Ladan har varit rödfärgad och bör kanske målas. Precis som för övriga lador är det nytt golv som behövs och nya stenar som ladan kan vila på.
Den sista timrade ladan är även den i bra skick, men golvet har kapsejsat. Den är rätt snygg och har varit rödfärgad. jag är osäker på om dess översta del är brädfodrad eller en plankkonstruktion.
Denna förfallna byggnad är en enklare slåtarstuga som min farbror använt som förråd för grejer som hörde till hans gräv- och schaktentreprenadfirma. För 20 år sedan återvände den och sedan dess har den stått. Nytt golv och devis ny panel är vad som behövs. och så måste den ställas på några lämpliga stenar så att luften kommer åt att cirkulera under. Detta har den gemensamt med samtliga byggnader, utom kyrkstallet som saknar golv och endast måste lyftas.
Besiktningen är dock bara temporär. Först till våren, när snöns smält och det blivit plusgrader, kan jag inspektera hur stora skadorna på stockarna är.
Jag är på vandring dit rosor aldrig dör
Jag tror att detta är ett klassiskt skivkonvolut. Bilden minns jag så väl, ty den fanns även på ett nothäfte ned samma namn. När jag var lite sjöngs det då och då ur Sions toner och andra ändliga häften. Det var inte så att jag växte upp i ett religiöst hem,utan snarare för att det hörde till. De andliga sånger som förknippas med frikyrkorörelsen hade präglat många som växte upp under 1900-talets första halva och säkerligen för att kompositionerna var både vackra och hade slagkraftiga texter.
En av mina favoriter är Där rosor aldrig dör. Den var en ordentlig het för Mia Marianne och Per Filip, ett sångarpar som måste ha varit verkliga stjärnor i den kyrkliga världen. De såg inte alls tokiga ut och måste ha gått hem även i mindre troende kretsar. Där rosor aldrig dör hette Where roses never fade i original och skrevs 1942. Donald Bergagård skrev den svenska texten.
Till en stad jag är på vandring, synden där är utanför. Livets träd står där i blomning, där som rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Till en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.
Svårigheter här vi möta. Satans snaror här förför. Inga frestelser i staden, där som rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Till en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.
Har ni sett Colin Nutleys Änglagård har ni säkert hört denna klassiker, ty den finns med i filmen (se ett klipp här).Den är rätt snyggt infogad i handlingen.
En annan klassiker är Pärleporten eller Som en härlig gudomskälla som den egentligen heter. Starkt förknippad som den är med Frälsningsarmén har den blivit en av de största i genren väckelsesånger.
Som en härlig gudomskälla, rik och mäktig, djup och stor, är den kärlek, nåd och sanning, som i Jesu hjärta bor. Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in. Genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin.
God jul från ett kylslaget Norrbotten
Tro det eller ej, men tåg 94 mot Boden/Luleå/Kiruna/Narvik anlände Luleå på utsatt tid. Värre gick det för de vagnar som skulle vidare norrut. De kom inte längre än till Murjek eller något i den stilen, ty dagens tåg får inte köras om temperaturen ligger på -25 grader eller lägre. Rätt märkligt kan man tycka, men å amdra sidan har vi inte längre en inhemsk produktion av lok och vagnar.
Nr jag kom fram visade det sig att julgranen dött och helt torkat samman, och det trots att den knappt stått inne i två dygn! Det vara bra att ta fram sekatören och klippa ner eländet, bära ut riset och sopa upp barren.
Jag letade rätt på ett par snöskor eller vad de nu kallas och begav mig ut med en såg i ena handen. Kallt var det, – 21 grader, och snön var faktiskt rätt djup. Första bästa granskrälle på den lilla knabben bakom logen sågade jag ned. Inget som växer där skall sparas, utan det är bara att ta för sig. Återväxten är det inget fel på.
Jag vet inte hur många som minns hur det var förr, på den tiden när julgransbelysningen inte trasslade in sig. Jag pratar om den tid när det satt en extra stickpropp i stickproppen och man med lätthet kunde trassla upp en trilskande belysning. Hur det kom sig att denna finess försvann ur produktion har jag aldrig lyckats lista ut.
Visst är det vackert med snötyngda julgranar och visst har den korta dagern sin charm. Särskilt tilltalande är det under den timme innan mörkret sänker sig, när allt bara är vitt och ljust, men dämpat och milt och inte alls speciellt ljust.
Happy Holidays with Bing and Frank
Om det vill sig är jag praktiskt taget i Norrbotten när ni läser detta. Nattågen är dock inte att lita på och det är troligt att jag blir åtminstone en eller två timmar försenad. Nå, förhoppningsvis kommer jag fram.
Hittade en gammal TV special med Frank Sinatra och Bing Crosby och med den önskar jag god jul.
Cling to me closer, say you’ll be mine
Hur bra är inte Jack Teagarden med sin sorgsna och blaserade stämma? Han är en av mina verkliga favoriter bland jazzsångare och han låter inte alls som sina såsiga vita kollegor från den tiden. Hans inspelningar förmedlar ett märkbart vemod, trots att melankolin i hans röst inte finns i den stora orkester som ackompanjerar honom . En perfekt kombination.
Jack Teagarden blev aldrig det där riktigt stora namnet inom jazzen, utan att för den skulle vara direkt okänd. Han spelade in många skivor och jobbade under ett flertal år med Paul Whitemans orkester. I mitten av 40-talet började han samarbeta med Louis Armstrong och tillsammans spelade de bl.a. in klassikern Rockin’ chair och St. James infirmary (spotifylänkar till utmärkta livinspelningar)
The moon is shining and that’s a good sign
Cling to me closer and say you’ll be mine
Remember darling we won’t see it shine
A hundred years from today
A hundred years from to-day
I just couldn’t take it baby
I ain’t lazy
Samtliga inspelningar bör vara gjorda 1935-1940.
Nå, har du lärt dig att köra traktor?
När jag var liten, fick jag alltid av en släkting i en närliggande by frågan om jag lärt mig köra traktor. Detta var på 70-talet och jag hade inte hunnit fylla tio år så svaret blev naturligtvis nej. Jag antar att frågan var av den art som gubbe i by lämpligen ställer till släktings lilla son i annan by. Farbror Lasse var en trevlig prick, så det var inte fråga om att vara spydig. Han var bara intresserad.
Farbror Lasse, inte att förväxla med farbror Lasse på Lantmännen, var jordbrukare och hade en mycket fyllig, för att inte säga klotrund, fru som kommit från Finland till Sverige under krigsåren och pratade med verkligt framträdande finsk brytning. Hon var rar, men man var lite rädd för henne eftersom det var svårt att förstå vad hon sa.
Familjen hade också slåttarstuga bortåt Åskogen till.
Jag minns inte när jag första gången rattade en traktor. Jag kommer bara ihåg att jag satt i pappas knä och fick styra emellanåt. Så gott det nu gick. Vi hade inte styrservo på traktorn dåförtiden.
Ett minne har jag dock som etsat sig fast. Det var när jag satt i min farbrors gula Cartepiller (jag ser nu att det heter Caterpillar). Det var en väldig maskin tyckte jag och utsikten var slående. Innertaket var av perforerad plast och det luktade nytt om hela maskinen. Tyvär har jag ingen bild, men denna hittade jag på nätet. Farbrors maskin såg dock inte riktigt ut så ɃŲ.
Villa Edstrand av Sigurd Lewerentz
Detta luftigt lätta drömslott ritade Sigurd Lewerentz åt Knut Edstrand med hustru i anslutning till golfbanan i Falsterbo. Ursprungligen var tanken att huset skulle byggas i ett plan men med tanke på dimmorna från havet lyftes huvudvåningen upp och under den förlades entré samt herrum, bar, gästrum och diverse biutrymmen som garage och tvättstuga. En trappa ledde från bottenvåningen till huvudvåningen och vidare upp till en solterrass med duschar.
I anslutning till huvudvåningen finns givetvis en terrass med den allra bästa utsikt. Utgång finns från både sovrum och vardagsrum. Som ni ser är fönsterpartierna mycket generösa. Troligtvis tillverkades dessa av firman Bröderna Edstrand AB vars produkter Lewerentz tidigare formgivit.
Terrassen vilar på pelare och golvet är klätt med klinker Det högra fönstret är herrummets och det vänstra gästrummets.
Husets baksida är något sluten, men minst lika vacker. Fönstret till höger tillhör kökets, de på långsidan tillhöra de två jungfrukamrarna och ett av sovrummen.
Villan var i första han tänkt som sommarhus men hade ett ordentligt uppvärmningssystem, troligtvis golvvärme, av märke Crittall.
Planritning över botten och huvudvåning finner ni här. Som ni ser är det en mycket representativ villa som Lewerentz ritat åt Edstrands. Maken till lyx får man leta efter, men i just Falsterbo uppfördes ett flertal påkostade sommarhus under 30-talet, bland annat Villa Wehtje som ritades av Mogens Mogensen.
Stina Aronson beser Sanningslandet
Den sista bok som Stina Aronson kom att utge var Sanningslandet (1952), en novellsamling där hon bland annat berättar om sin uppväxt hos fostermodern i Vaksala, Uppsala. Volymens titel är dock aningen tvetydig, men den är namnet på en av berättelserna och tillika ett hemman i norra Norrbotten. Den kan också ses som ett tecken på att den förtegna Aronson för första gången var beredd att berätta om uppväxten i de fattiga Uppsalakvarteren med en fosterfar som hamnat i fängelse efter att ha dräpt en bonde i Örbyhus.
I de sista 6 novellerna återvänder Aronson en sista gång till människorna vid sanatoriet i Sandträsk, 4 mil norr om garnisonsstaden Boden, den plats som betytt mest för henne som författare. Än en gång möter vi John Niskanpää, bland annat när han ser ett ambulansflygplan starta och landa på Sandträskets lugna vatten. Om denna händelse skriver han hem till modern i finnmarkshemmet och det är denna skildring som hon under en snöstorm läser om och om igen och ser som ett tecken att Vår Herre bestämt sig för att plocka hem den älskade sonen (i Hitom himlen, 1946).
Det är verkligen synd att Aronsons författargärning fick sitt slut i början av 50-talet då hon insjuknade i Parkinsons sjukdom i vars sviter hon avled 1956. Hon han aldrig skriva om maken Anders arbete i finnmarken, om fosterfadern, dråparen i Vaksala, eller skapa fler romaner.
Varför är det inte snyggt? Vi tittar på studenthemmet Jerum vid Lidingö- vägen som genom åren renoverats på sämsta tänkbara vis och förstörts
I en tävling om studentbostäder belönades 1958 ett förslag av Hjalmar Klemming och Erik Thelaus vilket kom att realiseras under följande år och 1961 stod det nya komplexet färdigt. Hur det såg ut då kan man se här. Idag är det kraftigt förvanskat och av den forna glansen återstår inte mycket.
Jag tror att det var i slutet av 80-talet som fasaden kläddes in i plåt och nya, mindre fönster monterades. Samtliga entréer byggdes om och fick nya dörrar i aluminium eller metall. det hela blev inte alls lyckat. Elegansen gick förlorad och Jerum blev mer en förvaringsplats för studenter än en vacker 50-talsbyggnad. Synd och onödigt tycker jag. Att spara energi är inget jag har något emot, men man måste går varsamt till väga och göra det snyggt. Att byta ut fina material som tarvar underhållsfritt är säkert billigare på kort sikt, men i längden är det ett stort slöseri med resurser.
Låt oss ni tutta på Varför är det inte snyggt och resterna av studenthemmet Jerum.
Norrbotten en småblöt dag i oktober
Le Corbusiers Notre Dame du Haut
1954 stod Le Corbusiers strama och klassiskt vackra kyrka i Ronchamp klar. Den är helt speciell och i detaljer påminner den om mycket gamla byggnader med sina tjocka murar och små gluggar till fönster. Fler bilder kan man se här. Det rekommenderas.
Jag måste säga att jag tycker att detta är bland det vackraste som Le Corbusier har gjort och han har som bekant ritat många fina byggnader och anläggningar. Läget är dessutom bästa tänkbara, högt på en kulle dit pilgrimer en gång vallfärdat.
Om vissa element är rent sakrala, framstår andra som nästan komiska. Likt en grinande gubbe, höjer sig delar av byggnadskroppen. Inne i själva kyrkorummet däremot, silar ljuset in precis lika dämpat som i en gammal lada med glesa väggar. Även exteriören påminner om dessa agrala förvaringsbyggnader, framförallt när de råkat in i stort förfall och knappt håller samman (ladan är numera jämnad med marken). Det må låta underligt, men för mig är det den vackraste av liknelser, för det är en mycket vacker syn.
Lecounas Moon over Monte Carlo
Latinska rytmer från förritin i höstrusket. Den latinamerikanska gruppen Lecuona Cuban Boys blev stor på 30-talet och spelade in mängder av plattor under detta och följande decennium. De flesta är alldeles utmärkta och står sig mycket bra än idag. Lyssna på Moon over Monte Carlo:
Otroligt stämningsfullt och helt bedårande med alla rytminstrument och blås. Jag har en hyfsad bunt med deras skivor, spelar dem gärna och vill har fler. Det är ett bra betyg. Allra bäst gör de sig senare på kvällen, när natten står för dörren.
Här ett YouTube-clip med Lecuona cuban boys.
Odals slåttarstuga bortåt Åskogen till
Längs med vägen mellan vår och farbror Odals by, låg några gamla slåttarstugor. En av dem var Odals. Jag vet inte precis om han använt den i någon större utsträckning, möjligtvis som sommarnöje. Det är en vacker liten gård med stuga och uthus med plats för djur och redskap.
En slåttarstuga är en stuga belägen där skörden växer, vilket var en nödvändighet om markerna låg långt från hemmet, som de ibland kunde göra. Likadant är det med kyrkstugorna som låg bredvid kyrkan och där man kunde övernatta när det var kyrkhelg (och samtidigt dricka brännvin och begå hor – där avlades nog många barn, och därmed var det bara att gå till prästen för giftermål). Så var det i norra Norrland, där avstånden var långa innan bilen kom.
Idéskiss till parkstad vid Tantolunden
1941 publicerades en stadsplaneutkast för området mellan Tantolunden och Årstaviken som aldrig blev realiserat. Bakom förslaget stod arkitekt A G Hedberg och byggnadsingenjör H Jirlow som projekterade T-formade höghus och radhus av olika fason. Ett mycket intressant projekt som säkerligen hade resulterat i bostäder av högsta klass, ty läget var fantastiskt och de föreslagna planerna är mycket bara. Samtliga lägenheter i punkthusen var tänkta att förses med öppen spis och man får anta att snickerinredningen hade hållit hög klass.
Om vi börjar med de tio våningar höga höghusen så är det bara att konstatera att deras planer är mycket vällösta. På varje våning finns två hörntreor och två gavelfyror. samtliga har öppen spis och mycket stora fönsterparier i vardagsrummen. Särskilt den västra gavelfyran har ett mycket vackert vardagsrum som går genom hela huskroppen. Till nackdelarna får man dock räkna det faktum att samtliga övriga rum är renodlade sovrum. I trerummarna är planen flexiblare och åtminstone det ena rummet går bra att använda till annat är sovrum. Inget är väl tristare än klassiska sovrum som apterats till t.ex. bibliotek!
Förslaget stipulerar även radhus och dessa är tänkta att utföras i två till tre våningar. Även deras planlösningar är vällösta och skulle gett bra familjelägenheter på bla.a. fem rum och kök.
Situationsplanen i sin helhet visar hur husen var tänkta att placeras i terrängen. Luftigt och ljust och med gott om grönska emellan kåkarna. Det är bara att beklaga att planen aldrig realiserades.
Kvinnliga journalister under 300 år
Denna intressanta bok av Margareta Berger gavs ut 1977 och behandlar kvinnliga journalister mellan 1690-1975. Damen ifråga har även skrivit Fruar och damer, en bok om kvinnoroller i veckopress som jag är bra nyfiken på att läsa (jag har fortfarande Gullan Skölds Med känsla för klass : Thea Oljelund och Marianne Höök i femtiotalets folkhem och finrum i tankarna och tänker att Bergers volym kan vara en intressant fortsättning).
De första kvinnliga publicisterna verkar ha varit ”boktryckaränkorna”, ty det var först som änkor kvinnorna fick möjlighet att vara företagare. Som ogifta var de inte myndiga och som gifta var det mannen som var deras förmyndare. Detta får mig att undra om inte dödsfallen ibland kom mycket lägligt.
Berger gör en ordenlig genomgång av kvinnornas roll inom pressen under 300 år, men det är först mot slutet av 1800-talet som det blir vanligare med kvinnliga medarbetare på redaktionerna. I första hand är det som översättare bättre familjeflickor anställs av Stockholmstidningarna, men även kvinnliga recensenter förekom vid denna tid, till exempel Anna Branting (René) och Klara Johanson.
Det var först i och med Pennskaften (Elin Wägners benämning på de unga kvinnorna och tillika titeln på en av hennes tidiga romaner, utgiven 1910) som kom att få en mer bemärkt position i pressen och om denna period finns mycket att läsa om i denna intressanta bok.
Sveriges mest välkända kvinnliga journalist från förr får nog anses vara barbro Alving och om och av henne finns mycket skrivet, både här och annorstädes. För övrigt kan jag rekommendera hennes dagböcker, de ger en god bild av en ung kvinnlig journalists vardag på 30-talet.
A-människor är fullgod arbetskraft!
1923 bildade de svenska mejerierna en lobbyorganisation som kom att få namnet Mjölkpropagandan och tack vare deras idoga arbete kom mjölkbarer att växa upp som svampar ur jorden, inte minst efter den flygande starten på Stockholmsutställningen 1930. Mjölk som måltidsdryck var inte speciellt vanligt vid denna tid, inte ens i bondesamhällen, ty råvaran användes bl.a. för att göra ost och för att sälja till mejerier.
Den stora kampanj som drevs för att få människor att dricka mjölk istället för kaffe tog sig ibland riktigt osmakliga uttryck som t.ex. denna slogan från 1934: ”Du negerpojke, behåll ditt Kaffe! Och du, svenska flicka, drick du den goda vita mjölken” eller denna annons som pläderar Endast A-människor är fullgod arbetskraft!
För att återvända till ämnen mjölkbarer så fanns det gott om sådana i Stockholm. På bilden ovan ses den första permanenta och den låg på Hamngatan och öppnade 1931. En annan vacker skapelse var den uppe vid Hudiksvallsgatan/Gävlegatan ungefär och den låg insprängd i hörnan i ett modernt kontorshus. Vid Björns trädgård, där Indigo numera har sin filial, låg en mycket pampig anläggning som jag tror öppnade 1937. Den var i två våningar och hade en solig terrass ut mot trädgården.
Idag har man tagit till nya knep för att stimulera mjölkförsäljningen men nu är det med hjälp av olika kaffebaserade mjölkdrycker som latte och cappuccino som man ökat mjölkkonsumtionen. Den dryck som en gång skulle bekämpas har man tagit till hjälp för att nå sitt mål.
J.J. Johnson och Sonny Stitt
Lördagsjazz. Två spår från en gammal EP med inspelningar från 1949. Det är Sonny Stitt och J.J. Johnson som är huvudnamnen på denna skiva, ty detta var innan John Lewis och Max Roach blivit välkända för gemene jazzman. Fina inspelningar måste jag säga och roligt att man gav ut dem igen i slutet av 50-talet. Troligtvis var det första gången här i Sverige.
Teapot
Afternoon in Copenhagen
John Lewis blev så småningom välkänd som en av männen bakom Modern Jazz Quartet. Max Roach gifte sig med Abbey Lincoln som jag nyligen slog ett slag för.
Inspelningsinformation: J.J. Johnson (trombon), Sonny Stitt (tenorsax), John Lewis (piano), Nelson Boyd (bas) och Max Roach (trummor). New York City 17 oktober 1949.
Försommartecknet som aldrig uteblev
Den Norrbottniska våren är inte lik den årstid som präglar sydligare breddgrader. April månads obarmhärtiga ljusflod får visserligen snön att så sakteliga smälta undan och stundtals förvandlas till is. Det är de svaga dofternas årstid. När maj månad gör sitt inträde, ligger ofta en och annan snöhög kvar, och i värsta fall även marken täckt av ett sargat snötäcke.
Mot slutet av maj förändras naturen i rasande takt och i början av juni är naturen så grön att man inte kan ana att en lång vinter precis är förbi. Vid denna tid kom vårens och försommarens säkraste tecken: farbror Odal. Trots sitt agrart klingande förnamn var Odal skräddare, ty en medfödd skada hade gjort honom låghalt vilket gjorde det omöjligt för honom att bruka sin jord. När grusvägen mellan vår by och farbror Odals torkat upp och blivit farbar, satte han sig på mopeden och körde de 15 kilometerna hem till oss.
Lika väl som jag minns Odals försommarbesök, like lite minns jag honom. Jag kan inte se dragen framför mig och jag kommer inte ihåg hans röst. Och jag kan heller inte hitta någon bild på honom. Däremot minns jag att när han blev äldre och skröpligare uteblev besöken och han flyttade så småningom till hemmet. Det är nu länge sedan han dog.
Ben Nicholsons Prince and princess
Hötorgskonst.
Jag hittade en bok i serien The penguin modern painters på Hötorget. Där fann jag Ben Nicholson, konstnär som under resor till bl.a. Frankrike influerades av både kubismen och det abstrakta måleriet. Nicholson hade nämligen det så pass gott ställt, att han utan problem kunde fördriva tiden utomlands, måla och lära sig språk. Verket ovan heter Prince and princesss och är daterat 1932. Jag gillar både färg och form och de lite naiva profilerna.
Nicholsons syster, var för övrigt gift med Robert Graves som skrev Good-bye to All That (vilken titel!), en självbiografisk skildring av första världskriget, precis som Siegfried Sassoons Memoirs of an Infantry Officer.
Bo urflott i tre etage i Ribersborg
Flottare lägenheter än de i tre etage i Ribershus i Malmö får man leta efter. Eric Sigfrid Persson, byggmästaren, skapade Ribersborg och uppfann i samma veva vridfönstret (om minnet inte sviker mig). Vridfönstret, med sin stora, obrutna yta kallas inte sällan panoramafönster. Det är en tjusig uppfinning och extra eleganta är de om de utförs i ädelträ, t.ex. teak.
Som framgår av bilden, finns ett vardagsrum i nedre plan. Därifrån leder en trappa till ett mellanetage med ytterligare en sittgrupp. En halvtrappa upp, ligger matsalen, som hämtar sitt ljus från mellanplanets generösa fönsteryta. Detta förfarande kräver en lägre takhöjd på sina ställen, för att utrymmet i höjdled skall räcka till. I övrigt är nämligen lägenheten i två plan.
Övriga lägenheter var i ett plan, men många hade någon form av halvplanslösning med högre takhöjd i vardagsrum och lägre i resterande del. Flera lägenheter hade matsalsdelen i en avskiljbar rundel i anslutning till serveringsrummet. Draperier kunde på så sätt avskilja måltidsplatsen och skapa en mer intim prägel. Sammanfattningsvis bland de bästa lägenhetsplaner jag någonsin sett.
Någon förvirrande är det faktum att området heter Ribersborg, men att den utställning som öppnade 1938 fick namnet Vi bo i Ribershus.
Med anor från ett svunnet sekelskifte
Runt sekelskiften 1800 kom min farfars farmors farfar Olof Falck till byn som vid den tidpunkten inte var någon by, utan bara bestod av ett nyuppfört sågverk. Ett bostadshus uppfördes åt min gamla anfader, för han var sågverkets sågställare och sedermera bokhållare och inspektor. Rummet till höger om entrén på bilden är kontorskammaren och där står fortfarande en gammal pulpet framför fönstret som vetter ner mot den plats vid ån där sågen en gång stått.
Snart växte en by upp med arbetarbostäder och hemmansägare. En gård flottades på ån från en grannby uppströms. Tre familjer kom att bli dominerande och det är deras ägor som under seklernas gång delats och fördelats mellan arvingar och nyinflyttade. Efter ett par generationer flyttade Falcksläktens söner vidare uppåt landet, mot Gällivare och Malmbergen, och det blev dottern som tog över gården och ägorna. På bilden syns dotterns dotter med sin man Petter Anton. Notera den fina bakgrunden i fotografens ateljé. När jag var lien tyckte jag det såg mycket flott ut. sedan insåg jag att det var en kuliss.
Huset var väl inte så stort, men för sin tid relativt påkostat med generös takhöjd och fina väggmålningar och dörröverstycken. Kakelugnarna är nog av något senare datum; i början av 1800-talet fanns dessa värmekällor nästan uteslutande i verkliga högreståndsmiljöer. I två av rummen har tiden förflutit i mycket maklig takt och de är därmed de enda i hela byn som minner om den tid som en gång var. Sågverket är sedan länge borta och min familj har nu varit bönder i över 100 år.
Längst till höger mellan de två boningshusen i den översta bilden, skymtar ett tak och en skorsten. Det är bagarstugan som sedermera faster Ingeborg köpte och apterade till sommarstuga ute på Mörön. Bodan till vänster har flyttats och det är den ni sett på flera bilder från sommarens ferier.
Den forna kontoristen var self-made, den moderna är en Bar-Lock-maid
Det fanns en amerikansk skrivmaskin som hette Bar-Lock och som introducerades 1888. Knappt 20 år senare startades i Stockholm en yrkesskola för kontorister som fick namnet Bar-Lock-institutet. Genialt namn, inte sant? Allt eftersom åren gick utvidgades skolan och man kunde lära sig stenografi, bokföring och handelsräkning. I en gammal snitsig annons som jag fann på Stockholmskällan presenterar sig institutet på ett underhållande sätt.
Yrkesskolan kom att bestå till 1975 och hade då legat på flera olika platser runt om i stan, bland annat Hamngatan, Mästersamuelsgatan och Klarabergsgatan. En tant berättade en gång för mig om sin tid på institutet och den fåfänge lärare som ständigt polerade sina naglar. Det verkar ha varit en rätt bra utbildning och på den tiden var det heller inte svårt att få jobb. Arbetsmarknaden måste ha tett sig som en dröm.
Tempovaruhusens tårtpappersfasad
När Tempovaruhuset i Farsta invigdes 1960 var det också första gången som den av Backström och Reinius ritade Amerikainspirerade tårtpappersfasaden användes. fasaden kom sedan att användas på åtminstone ytterligare två varuhus, det i Uppsala och det i Borås.
Farsta Centrum förresten, vilken pärla! Studera bara Martin Olsson-huset och det forna Kvicklyvaruhuset så förstår ni vad jag menar.
I Uppsala smällde man upp Tempovaruhuset vid stora torget där tidigare ett gammalt klassiskt Uppsalahus tronat. Klumpigt och okänsligt,men idag man man inte förneka att Tempofasaden är intressant. Att riva eller förvanska huset, vore allt annat än klokt. Om 40-50 år kommer säkert gemene man att finna det intressant, till skillnad från idag när både unga och konservativt sinnade helst skulle se att det ersattes med ett nytt hus, gärna i gammal stil.
Det tål att upprepas: Vi måste vara rädda om modernismens byggnader och inte behandla dem som vi behandlade den äldre bebyggelsen under efterkrigstiden. Vad som är snyggt och värt att bevara ändras alltid med åren och ju längre tiden går, ju säkrare kan man vara att en byggnad kommer att uppskattas. Läs mer om Tempo i Uppsala i UNT.
Tempo i Borås har byggt som och fasadelementen ligger och skräpar ute i naturen. Den nya fasaden är inte mycket att hurra för, men den är trots allt ny och det brukar räcka.
En härlig tid som verkade stå still
När jag var liten på 70-talet fanns fortfarande Anita Lindblom i de skvallertidningar jag då och då läste. När jag blev lite äldre, jag tror att det var på 80-talet, började den eviga följetongen i pressen om den flyttfirma som hon påstod förstört hennes möbler. Det var ingen rolig historia och den bild som gavs av den drabbade Anita inte hade mycket gemensamt med 60-talets framgångsrika sångerska. Visserligen var det bråk och rubriker redan då, ty äktenskapet med Bosse Högberg kantades av problem, men det stod fortfarande en air av elegans kring hennes person.
Minns ni nyinspelningen av filmen Rännstensungar (länk till hela filmen på YouTube) från 1974? Anita Lindblom spelade socialtant och det var väl någon slags comeback för henne. I samma veva passade hon på att vika ut sig i FIB-aktuellt. Det ena utesluter tydligen inte det andra. Ett par år senare hade hon stor show på Börsen som även blev en lp som sålde bra. Men där tog karriären slut och det som återstod var skriverier om nervsammanbrott, romanser, skatteskulder mm osv.
Snart kommer en film om Anita Lindblom med Noomi och Ola Rapace i huvudrollerna som Anita och Bosse vilket inte gillas av Lindblom. En längre intervju gjordes med henne tidigare i år och den finns att lyssna till på sr.se.
Min favorit med Anita Lindblom är Det var då. Av någon outgrundlig anledning verkar den inte finnas på YouTube, bara på Spotify. Sången är en cover på Mary Hopkins Thoose were the days som var en världshit. Den svenska versionen är minst lika bra. Lite tidigare i karriären gjorde Lindblom den mycket lustiga Cigarettes som är rena rama rökpropagandan. Hennes genombrott från 1961,sånt är livet (Bill Cooks You can have her) har väl ingen undgått att höra så jag passar på att slå ett slag för den tyska versionen Laß die Liebe aus dem Spiel som gjorde henne stor även där.
En lättbakad mazarinkaka till kaffet
Här ytterligare ett recept från boken De fina familjerecepten. jag fick för mig att jag skulle baka den, men jag tyckte att det var för många äggulor i receptet så jag gjord en annan deg istället, på 2,5 dl mjöl, 100 g smör och 0,5 dl florsocker vilket ger en finfin botten. Till fyllningen följde jag receptet men uteslöt äggulorna vilket blev OK, men inte världsbäst. Hur som är det en mycket trevlig kaffekaka att ha till hands.
John Coltranes Lush Life, PRLP 7188
John Coltranes Lush life är en mycket bra platta som gavs ut 1961 av skivbolaget Prestige. Coltrane, som spelat in åtskilligt för bolaget under 50-talet, hade dock bytt till en annan etikett och detta album består av inspelningar från 57-58. Det är ett fantastiskt album! Framförallt älskar jag hans version av Like someone in love, en melodi som även Ella Fitzgerald lyckats bra med på skiva.
Många av Prestiges och Blue Notes album spelades in med Rudy Van Gelden bakom rattarna, vilket är fallet med dessa inspelningar. Hans studio låg i Hackensack, New Jersey (och sedan på 445 Sylvan Avenue, Englewood Cliffs, New Jersey) och har blivit klassisk, precis som Gold Star Studios i Los Angeles (Phil Spector), Hitsville U.S.A idetroit (Motown) och CBS 30th Street Studio i New York (Columbia).
Lush Life finns på Youtube, lyssna ovillkorligen på denna klassiker ty detta är en skiva som man bör ha hört och helst införliva i sitt skivbibliotek.
Hemmansägaren i Norrbotten, del 14
Vad tror ni det är för sorts hus som syns på bilden ovan? Det är ett kyrkstall. Ursprungligen stod det i anslutning till kyrkstugorna i Norrfjärden, men när bilarna gjorde entré blev byggnaden överflödig ty några hästar behövde inte längre inhysas. Stallet togs hem och ställdes på undantag i en skogshage där kalvarna brukade beta. (Detta kyrkstall figurerar för övrigt i en Bonn-karl-episod, Nattens ödestimme.)
Till en gård i norra Sverige hör inte bara de byggnader som man förknippar med jordbruket, det hör också lador, sommarladugårdar, slåttarstugor och fäbostugor. Gemensamt för dessa är att de inte står på gården utan en bit därifrån. Slåttarstugan står vanligtvis vid några avlägset belägna åkerlappar, ladorna är jämt fördelade på både närbelägna och avlägset belägna åkrar. Då inte allt hö rymdes i ladugården, fick man stuva in det i lador och så forslade man hem det på vårvintern när det började tryta i förråden på gården. Jag har en del smalfilm som visar hur detta går till. Någon gång skall jag lägga upp den här. Tills vidare får ni nöja er med ett reportage från byn Avan sommaren 2011.
Hur som haver måste mina lador, 5 stycken, ett kyrkstall och en slåttarstuga repareras. De har visserligen tak, men med åren har de sjunkit ned och syllar och annat trä har börjat ruttna. För att reparera skadorna måste byggnaderna lyftas och placeras på rejäla stenar och skadat virke, som förlorat sin bärighet, ersättas med nytt. detta skall jag göra nästa sommar. Alla sju kommer jag knappast klara av, men med lite tur, och hjälp av någon kunnig person, borde jag kunna reparera tre stycken (jag har också en kapsejsande veranda som måste räddas).
Varför är det inte snyggt? Vi besöker den Paul Hedqvist-ritade Statens normalskola som snart skall rivas
Intill Lidingövägen, på en höjd bakom Kungliga Musikhögskolan ligger en gul 40-talsskola som ritades av Paul Hedqvist och då bar namnet Statens normalskola. Jag har skrivit om byggnaden tidigare, klicka på taggen Statens Normalskola under inlägget om ni vill läsa mer. Det är en fin byggnad. Inte en riktig hallskola, men där finns faktiskt en hall. De olika byggnadsdelarna är utspridda över ett rätt stort område och huskropparna har sinnrikt kopplats till varandra.
Idag huserar Musikhögskolan i Normalskolans lokaler, men snart, kanske redan till våren, flyttar de ut för gott, ty hela rasket skall rivas och en ny musikhögskola och ett bostadsområde skall byggas. De nya byggnaderna bli naturligtvis betydligt högra för att utnyttja marken maximalt. Det har visserligen inget emot, men jag tycker att det är tråkigt att en så fin byggnad jämnas med marken. Den är välbyggd av utmärkta material och den är välbevarad. Resursslöseri att riva så högkvalitativa hus!
Låt oss så titta på avsnitt 9 i serien Varför är det inte snyggt?
Kasernerna från ett svunnet Boden
Jag har sagt det tidigare: Boden har varit en flott stad och det får man nog tacka militären för, ty med höga militärer följde status och inte minst kulturellt intresserade officersfruar. Huruvida kulturintresset var äkta, eller hörde till samhällspositionen låter jag var osagt. Hur som finns det fortfarande många vackra byggnader som minner om ett 1900-tal med hela 5 regementen. Militärens kaserner är i str utsträckning välbevarade (om de inte rivits) och en prydnad för staden. Mycket litet är utbyt, istället har de flesta hus kvar sina ursprungliga fönster och fasaderna är välhållna.
Stilen är inspirerad av barocken, med inslag av jugend och nationalromantik. pampigt och lite lagom stramt. verandan i trä på huset på bilden ovan är mycket vacker. Att den fått vara kvar!
På militärens område ligger ett gammal havremagasin som idag förvandlats till galleri. På Fortifikationsverkets webbplats beskrivs hur magasinet en gång fungerade, när militären till stor del var beroende av hästar. Det är en vacker byggnad som ritades av Erik Josephson. Josephson ligger bakom fler byggnader i Boden och jag gissar att han står bakom en stor del av kasernerna i Boden.
Billiga EPA, Enhetsprisaktebolaget
När jag var lite fanns det fortfarande EPA-varuhus i städernas centrum. jag har inget direkt minne av dem, däremot minns jag naturligtvis Tempo, en kedja som hörde till Åhlen och Holm-koncernen och som mot slutet av 70-talet köpte upp EPA-varuhusen. I samband med sammanslagningen lades många EPA ner, ty i många städer fanns det både ock.
EPA grundades av Josef Sachs (som var mannen bakom NK) och Herman Gustaf Turitz. De första affärerna öppnade 1930 vilket väckte starka reaktioner. Enligt Wikipedia inleddes en statlig utredning för att undersöka om marknaden för lågprisaffärer skulle regleras för att skydda övrig handel. EPA:s varor var onekligen mycket billiga, vilket hade sin grund i den lägre kvalitén, men i dagens öron låter det befängt att reglera lågprismarknaden. Hur låg kvalitén var vet jag inte, men jag minns att man i min barndom sade att dåliga grejer var epa-grejer. Tänker dock att på 30-40-talen borde låg EPA-kvalité vara relativt hög ändå, jämfört med mycket av det som massproduceras idag, men säker är jag inte.
EPA startade också EPA-barer. På Drottninggatan 53 i Stockholm låg en som ritats av Sven Markelius och som invigdes 1937. Den var mycket snygg vilket framgår av denna bild. EPA-barer fanns i hela landet och här är en bild med interiörer från Borås och Örebro. Jag gissar att EPA-barerna inspirerats av de framgångsrika mjölkbarer som startats av Mjölkpropagandan.
På bilden ovan ses Umeå i 60-talsskrud. Både EPA och Tempo finns på plats och samtliga byggnader är av modernt snitt. Jag tycker att det är rätt snyggt, men antar att byggnaderna är förfulade idag och den strama stilen knappast har behållits.
Because you’re mine, Mario Lanza
Mario Lanza, dem amerikanska tenoren med de italienska rötterna, sades ha en röst som endast överträffats av Enrico Caruso. Under några år i slutet av 40-talet och början på 50-talet var han en gigantisk stjärna som också slog an på en bredare publik. Dessvärre var Mario en frossare av både mat, alkohol och knark, och dog följaktligen endast 38 år gammal 1959. Här har vi några bombastiska smakprov på Mario Lanzas imponerande stämma. I ärlighetens namn vet jag inte var bilden kommer ifrån, men visst är den märklig?
Be my love
Because you’re mine
Ave Maria
Inspelningar är från 1950-51. Ave Maria kommer från filmen The great Caruso med Mario i titelrollen; Because youre mine från filmen med samma namn och Be my love från Toast of New Orleans.