Den sista bok som Stina Aronson kom att utge var Sanningslandet (1952), en novellsamling där hon bland annat berättar om sin uppväxt hos fostermodern i Vaksala, Uppsala. Volymens titel är dock aningen tvetydig, men den är namnet på en av berättelserna och tillika ett hemman i norra Norrbotten. Den kan också ses som ett tecken på att den förtegna Aronson för första gången var beredd att berätta om uppväxten i de fattiga Uppsalakvarteren med en fosterfar som hamnat i fängelse efter att ha dräpt en bonde i Örbyhus.
I de sista 6 novellerna återvänder Aronson en sista gång till människorna vid sanatoriet i Sandträsk, 4 mil norr om garnisonsstaden Boden, den plats som betytt mest för henne som författare. Än en gång möter vi John Niskanpää, bland annat när han ser ett ambulansflygplan starta och landa på Sandträskets lugna vatten. Om denna händelse skriver han hem till modern i finnmarkshemmet och det är denna skildring som hon under en snöstorm läser om och om igen och ser som ett tecken att Vår Herre bestämt sig för att plocka hem den älskade sonen (i Hitom himlen, 1946).
Det är verkligen synd att Aronsons författargärning fick sitt slut i början av 50-talet då hon insjuknade i Parkinsons sjukdom i vars sviter hon avled 1956. Hon han aldrig skriva om maken Anders arbete i finnmarken, om fosterfadern, dråparen i Vaksala, eller skapa fler romaner.