Jag tror att detta är ett klassiskt skivkonvolut. Bilden minns jag så väl, ty den fanns även på ett nothäfte ned samma namn. När jag var lite sjöngs det då och då ur Sions toner och andra ändliga häften. Det var inte så att jag växte upp i ett religiöst hem,utan snarare för att det hörde till. De andliga sånger som förknippas med frikyrkorörelsen hade präglat många som växte upp under 1900-talets första halva och säkerligen för att kompositionerna var både vackra och hade slagkraftiga texter.
En av mina favoriter är Där rosor aldrig dör. Den var en ordentlig het för Mia Marianne och Per Filip, ett sångarpar som måste ha varit verkliga stjärnor i den kyrkliga världen. De såg inte alls tokiga ut och måste ha gått hem även i mindre troende kretsar. Där rosor aldrig dör hette Where roses never fade i original och skrevs 1942. Donald Bergagård skrev den svenska texten.
Till en stad jag är på vandring, synden där är utanför. Livets träd står där i blomning, där som rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Till en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.
Svårigheter här vi möta. Satans snaror här förför. Inga frestelser i staden, där som rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Till en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.
Har ni sett Colin Nutleys Änglagård har ni säkert hört denna klassiker, ty den finns med i filmen (se ett klipp här).Den är rätt snyggt infogad i handlingen.
En annan klassiker är Pärleporten eller Som en härlig gudomskälla som den egentligen heter. Starkt förknippad som den är med Frälsningsarmén har den blivit en av de största i genren väckelsesånger.
Som en härlig gudomskälla, rik och mäktig, djup och stor, är den kärlek, nåd och sanning, som i Jesu hjärta bor. Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in. Genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin.