Natur och Kultur vid Karlavägsallén

Natur och Kultur

Har ni tänkt på vilken vacker byggnad Natur och Kulturs hus på Karlavägen är? Huset uppfördes ursprungligen för Svenska Trävaruexportföreningens räkning efter ritningar av Sven Markelius och stod klart runt 1961. Det är en påkostad byggnad med fasader i natursten och någon slags bronsplåt (enligt Stadsmuseets byggnadsinventering). Se hur vackert det var en kall decemberkväll när jag promenerade hem från jobbet.

Natur och Kultur

Tyvärr vet jag inte vem som utfört keramiken vid entrén som är både dekorativ och ett barn av sin tid.

Naturligtvis stod här en enfamiljsvilla som revs när denna nybyggnad skulle uppföras. Det är bara att beklaga och man får samtidigt hoppas på att detta inte upprepas och Natur och Kulturs byggnad får stå kvar.

Ett unikt malmöhus skall renoveras

De vackraste av alla stora tjockhus från 30-talet är de tre som byggdes i slutet av 30-talet i Riberborg av Eric Sigfrid Persson. Här en bild på de två första husen i bostadsområdet Ribershus som det kallades när det invigdes med utställningen Vi bo i Riberhus. Huset till vänster, som är det första i raden när man kommer från centrala delarna av Malmö ägs av HSB och nu skall det renoveras (läs mer på Byggfabrikens blogg).

Lägenhetsplanerna i de tre husen skiljer sig från varandra och det första huset i raden har de mest spektakulära planerna. Här finns både våningar i 2,5 etage (nästintill världsberömda) och mer ordinära i ett plan med vardagsrum i halvetage. Se bara denna fyrarummare med jungfrukammare! Vilken fantastisk rymdkänsla det blir med denna enkla lösning. Huset är också unikt såtillvida att det var det första som försågs med Eric Sigfrid Perssons uppfinning perspektivfönstret, en konstruktion som kom att dominera byggandet under efterkrigstiden, åtminstone i mer påkostade lägenheter och i offentligt byggande.

Tyvärr ägs det första höghuset i raden av HSB, som gjort sig kända för att förstöra det mesta som kommer i deras väg. Här i Stockholm har de lyckats helt förträffligt med t.ex. Kungsklippans funkishus. HSB vill nu renovera fastigheten, byta el och uppgradera lägenheten till modern standard. Vad som egentligen hög standard, talar man dock inget om. Den egentliga skurken i detta drama är de regler i hyreslagen som säger att man bara får höja hyran om man genomför en reparation som ger en standardhöjning. Att byta ut något mot något nytt, är alltid en standardhöjning, oavsett ut dåligt material det är i den nya detaljen. Att det förhåller sig så har en historisk bakgrund i det faktum att för mycket länge sedan var standarden låg och ett utbyte var oftast motiverat. Idag, när snickerierna är fullproppade med lim och andra mer eller mindre hälsovådliga produkter, är detta tankesätt helt föråldrat. Likadant är det om man tar hänsyn till vad som är ekologiskt hållbart.

Naturligtvis behöver gamla hus renoveras, men man skall inte behöva ta till standardsanering för att kunna renovera och höja hyran. Rimligtvis är man bra dum om man föredrar att betala mer i månadshyra mot att man får en taffligt reparerad våning, jämfört med om man får en ordentligt reparerat hem där man respekterat den fasta inredningen och istället koncentrerat sig på ytskikt och de tekniska installationerna.

De äro seminariets kyska lärarinnor

Dessa kyska seminaristerDessa blivande lärarinnor som kyskt ses passera ljusgården i Högre lärarinneseminariet på Riddargatan 5! Det är en högst förtjusande bild som jag hittade på Wikipedia.

Det var först 1861 som det i större omfattning blev möjligt för kvinnor att skaffa sig en högre utbildning i och med grundandet av Seminarium för bildande af lärarinnor. Att vara lärarinna blev därför en utväg för kvinnor som önskade skaffa sig en akademisk bildning och därigenom självständighet och egen förtjänst. Eftersom kvinnor det förutsattes att kvinnor inte hade försörjningsansvar, var dock lönen lägre än de manliga lärarnas, oavsett om de var gifta eller ej.

Men alla dessa kyska fröknar.  Kanske delade de en vindskammare med en väninna på någon bakgata, högt upp vid randen av en gårdsbrunn. Och kanske blev deras öde detsamma som en gång Angelas och Adas?

Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar låg älskares glöd. De blevo virriga av det.

Eller kanske de drömde om en stilig folkskollärare

Hans huvud är finaste guld,
hans lockar liknar dadelklasar,
svarta som korpen.
Hans ögon är som duvor
vid strömmande vatten,
de badar i mjölk,
de sitter vid fullhetens rand.

Forskningssymposium om Masreliez

Visst är den vacker, Spegelsalen i Gustav III:s paviljong på Haga? Mannen bakom denna interiör var Louis Masreliez, son till Jacques Adrien Masreliez som kom till Sverige från Frankrike för att hjälpa till med dekorationen av Stockholms slott.

Igår var jag på Nationalmuseums forskningssymposium om Louis Masreliez och hans gärning. Tyvärr var jag tvungen att gå innan dagens föreläsningar hade avslutats, men jag kan likväl rekommendera ett besök under onsdagen, då resterande del av programmet genomförs med start 09.00.

Masreliez utbildade sig till historiserande målare och spenderade mycket tid i Italien. När han kom åter till Sverige blev hans första uppdrag att dekorera Hagapaviljongen, en uppgift som han var tämligen oförberedd på. Inspirerad av de skisser han gjort under sin tid i Italien, utgrävningarna i Pompeij och Rafaels loggia i Vatikanen, var han en av dem som skapade den svenska pompeijanska stil som kom att kallas den sengustavianska. Här ett exempel på en av hans skisser till Hagapaviljongen.

Åh, inte fick jag kaffe på Vårsalongen

Liljevalchs konsthallTänk att det redan är söndag kväll! Jag har varit ledig i tre dagar och har knappt öppnat estetikboken som jag planerat läsa dessa dagar. Ett liv i sus och dus är bestämt vad jag fört. I fredags besökte jag BegravningenHögkvarteret och eftersom det var kallt, krävdes färdkost på promenadsträckan Medborgarplatsen  – Närkesgatan. Något ansatt bestämde jag mig på lördagen för att tillbringa kvällen med en bok och en brasa, men vad hjälper goda föresatser, när man istället gör visit hos excentrisk dam i de ruffiga kvarteren i Östgötagatans förlängning? Inte alls kan jag avslöja! Inte blev det bättre av att vi så småningom begav oss till Skeppsbars utomordentligt charterdoftande källare.

Som ni förstår, var det knappast fräschören som var utmärkande för den stillsamma söndagsförmiddagen som kulminerade i kyrkklockornas ringande. Efter lunch tog jag mig dock samman och pallrade mig ner till Liljevalchs för att bese Vårsalongen och konstatera det märkliga i att förlägga en sådan till årets kallaste period.

När jag vandrade omkring bland årets verk, kom jag att tänka på ett yttrade i Svenska hem i ord och i bilder år 1948 där fru Harriet Åkermark i Västerås ”reagerar starkt negativt mot allt grönt och anser, att det bör finnas ett råd, som hindrar folk från att köpa fula saker”. Vårsalongens målningar präglades inte av grönt, men väl av en gråtrist ton som rimligtvis inte kan göra någon glad. Det slog mig att denna tristess var en sammanhållande faktor bland dessa verk som till råga på köpet var alltför realistiska i sitt utförande, ja nästan fotografiska. Se bara på Joakim Johanssons salongsbesökare.

I övrigt fanns där både manskonst och fruntimmerstavlor. Den sistnämnda föll mig i smaken och var dessutom utställningens största verk. Min absoluta favorit var dock Joel Hurlburnts spade/skyffel och detta helt beroende på det vackra namn som verket fått: With Whom Shall We Bury Your Memories.

I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag ödslade den mesta av de två timmarna på Liljevalchs med att prata med alla bekanta jag sprang på på utställningen. Någon idealisk besökare var jag därför inte. Å andra sidan hade även Liljevalchs sina brister. När jag skulle stärka mig med kaffe, visade det sig att de inte tog kort. När jag sedan skramlat samman några slantar till en espresso, hade de stängt.

Och nu är det snart en ny vecka! Måtte det bliva en studiernas vecka. Jag har också hört det ryktas att Bonn-Karl skall kasta kläderna och insmord i matolja poserar för en gammal porrstjärnas memoarer. Om det är sant eller ej, kan man dock aldrig veta.

Något är vajsing med exponeringen

Söder i september

Jag vet inte hur detta gick till, men något fel blev det. Endast kanten till höger blev korrekt exponerad när jag tog några bilder i september förra året. Eftersom jag uppskattar dessa bleka bilder beskar jag dem och här ser ni resultatet: utsikten från gångbron över till Katarinahissen och Gondolens uteservering.

Söder i september

Uppe vid Mosebacke, intill vattentornet, finns denna vackra byggnad som ligger intill terrassen med en av stans bästa utsikter. Jag vet inget om dess historia och har ej heller brytt mig om att ta reda på den.

Söder i september

Östgötagatan, denna utmärkta gata som tack vara sin ringa bred och sin varierande bebyggelse är en liten pärla. Jag hoppas verkligen att det blir något av planerna på ett turkiskt bad i den nerbrunna byggnaden en bit ned på gatan.

Några knappt märkbara nya finesser

Självporträtt på NK

Nu har jag tänkt till en smula och bytt ut länkarna under sidhuvudet. Det är ingen större skillnad jämfört med hur det såg ut förut, men jag tänker mig att det kan vara praktiskt att kunna välja mellan de ämnen som jag skriver mest om. Polaroiderna, både de i färg och de svartvita, ligger numera blandade. Glesbygden finns kvar och den avdelningen kommer jag att fortsätta med även detta år. Ny länkar är Litteratur, Arkitektur och Musik. Dessa ämnen skriver jag ofta om och därför tycker jag att det är bra om de finns. Egentligen borde jag samla alla bilder jag tar på något sätt, men eftersom de ofta hamnar under Arkitektur, och överhuvudtaget är en stor del av allt material, låter jag bli det. Glesbygds-projektet vill jag dock lyfta fram och polaroidbilderna får vara kvar av nostalgiska skäl.

Egentligen borde det till ytterligare en länk och den skulle i så fall gå till det typ av material som utgörs av inlägg som det om Dardels ateljévåning, gamla reportage från Svenska hem i ord och i bilder och liknande i den stilen. P.g.a. idétorka har jag dock inte kommit på en passande term.

Bilden ovan är ett självporträtt taget i provrum på NK i höstas.

Le quatrième gazomètre, Hjorthagen

Fjärde gasklockan

Den fjärde gasklockan i Ropsten byggdes år 1932 och på dess omslingrande trappsteg kan man klättra nästan upp till himlen. För några år sedan fann jag den ful, men för varje gång jag passerar den, blir jag mer och mer förtjust. Tyvärr skall den rivas och ersättas av ett höghus. Byggnaden är inte alls omistlig, men jag kommer att sakna den när den ersättas av ett modernt höghus fyllt av fräscha människor i valfri ålder.

Eftersom jag ofta befinner mig i området har jag kommit att tycka mer och mer om det. Här finns förutom denna gasklocka en byggnad som ser ut att vara en tågstation, en påkostad disponentvilla i tegel (kanske var det här Ahlsell, gasverkets förste chef bodde – samme man som gav upphov till Ahlsellvägen) och Ferdinand Bobergs världskända gasklockor. En  del byggnader kommer att få stå kvar, resten kommer att rivas. Jag hoppas att åtminstone något av den gamla gasverkskaraktären kommer att bevaras närr det nya området så sakterliga reser sig på dess gamla marker.

Får man fresta med en Fallen Angel?

Cocktailbok utgiven av Ljus förlagI mitt trapphus har vi en hylla och där kan vi ställa ut böcker som vi vill bli av med. Tyvärr ställer jag sällan ut något där, istället plockar jag på mig trevliga böcker som kan vara bra att ha. För ett par veckor sedan hittade jag en fin drinkbok utgiven av Ljus förlag 1949. Visst är den snygg? Den påminner något om den drinkbok som Sturehof gav ut på 90-talet. Författare är Helmer Jansson, Patrik Melin samt Sten Söderberg. Enligt baksidestexten var två av dem kända från Riche och Djurgårdsbrunn.

Boken tar redan på första sidan till ett originellt grepp och delar in alkoholkonsumenterna i tre grupper: de som inte dricker alls, de som dricker måttligt samt de som dricker för mycket. Den tredje gruppen, alkoholisterna, hör till de slag vars främsta karakteristik är att ”då gommen kräver mer, tycks den övriga kroppen kräva mindre”. Det må jag säga var fyndigt!

I övrigt är cocktailboken ungefär som de flesta i denna genre. Drinkarna har delats upp i cocktails, long drinks, fizzes o.s.v. En rolig detalj är de små illustrationer som ytterst sparsamt illustrera vissa av drinkarna. Min favorit är Fallen Angel. Typiskt att det är ett stackars fruntimmer som ligger där på divanen!

Och så Statens Normalskola revisited

Statens Normalskola

Jag tror att det var strax innan jul som jag skrev om Statens Normalskola som ritades av Paul Hedqvist och som snart skall rivas för ett nybygge. Jag kunde inte hålla mig från att gå dit än en gång och även passa på att fotografera interiören för visst är ett ett vackert byggnadskomplex i tegel!

Statens Normalskola

Byggnadskropparna är utspridda och har olika fason. Den sammanhållande faktorn är det gula teglet, takfoten och fönstersättningen.

Statens Normalskola

Jag tror att det är en matsal som döljer sig i den åttkantiga byggnaden. Här är fönstersnickerierna bruna och har dessutom försetts med en bröstning i trä. Notera också burspråket i byggnadskroppen i bakgrunden.

Statens Normalskola

Hur många skolor har det inte funnits som haft en fasad liknande denna? Få är dock så eleganta och de flesta har moderniserats under åren men Statens Normalskola är i det närmaste helt intakt.

Statens Normalskola

Tillochmed entrépartierna har kvar sin ursprungliga snickerier. God kvalité och uppenbarligen har byggnaderna underhållits på rätt sätt.

Statens Normalskola

På insidan ser man de enkla beslagen med sina rena linjer och varma material

Statens Normalskola

Denna trappa är byggnadens verkliga clu! På motstående vägg stora franska fönster ut mot skolgården. Detta rum borde verkligen bevaras.

Statens Normalskola

Även på insidan går det gula teglet igen. Fönsterbänkarna är i marmor och fönstren av den praktiska och mer eller mindre outslitliga perspektivmodellen. Lätta att öppna och dessutom ger de ”dragfri” ventilation.

Statens Normalskola

Den entresollerade hallen har tyvärr fått en inredning som gör allt annat än förskönar. i denna vinkel ser man dock inte eländet i någon större utsträckning. Däremot framträder den rumsliga kvalitén.

Om hyresrätten och utförsäljningarna

Hyresfastighet

Till skillnad från statsministern tycker jag att hyresrätten är något bra, även i Stockholms innerstad. Det måste finnas en möjlighet att hyra en våning för längre eller kortare tid. Det är klart att det finns problem och ett av dem är bristen på lägenheter efter de senaste årens utförsäljningar. Ett annat problem är det regelverk som styr hyressättningen. Enligt min erfarenhet betyder läget oerhört mycket för många, d.v.s. en våning i innerstaden är betydligt attraktivare än en i en ytterförort. Den teorin stöds inte minst av bostadsrätternas pris (och andrahandshyrorna!). Nu är inte jag någon vän av marknadshyror, ty jag tycker att de ger en alltför homogen (läs välbärgad) grupp av människor innanför tullarna, men det steg som tagits i den riktningen och som öppnar för en differentiering mellan stad och förort är nödvändigt så länge glappet inte blir för stort (vilket är en luddig formulering).

Jag är också av den åsikten att hyresgästens inflytande bör stärkas och att tolkningen av vad som är en standardhöjning bör förändras. Idag höjs hyran oftast vid ett stambyte, trots att stambyte i sig inte är en godkänd anledning för en hyreshöjning. Däremot kan man höja hyran om badrummet görs om och förstoras, köket byts ut, engreppsblandare monteras, säkerhetsdörr sätts in o.s.v. Av den anledningen gör man ofta en genomgripande ombyggnad för att på så sätt få igenom en hyreshöjning.

Efter att ha sprungit runt i diverse hyresrätter kan jag konstatera att denna s.k. standardhöjning är av det mer tveksamma slaget. Material och utförande är av betydligt lägre klass än de ursprungliga. Jag anser därför att det är upp till hyresgästen att avgöra vad som skall bytas ut (naturligtvis gäller inte det stammar, elledningar och andra tekniska installationer som med jämna mellanrum måste förnyas). Således tycker jag också att en omsorgsfull renovering av befintlig fast inredning skall vara ett skäl till att höja hyran. Det borde i rimligtvis vara bättre att ha en massiv teakbänk i köket, än en nyinsatt bänkskiva i laminat? Och detta utan att ens blanda in miljöaspekterna.

Utförsäljningen av Allmännyttan har inte bara decimerat lägenhetsbeståndet, den har också gjort före detta kontraktsinnehavarna till förmögna BR-innehavare som kunnat köpa en ny lägenhet och som på grund av vinsten vid försäljningen, hjälpt till att ytterligare trissa upp bostadspriserna. En extra draghjälp har bostadsmarknaden fått av de låga räntorna. Högre räntor och insikten om att bostädernas värde inte kommer att öka i det oändliga, kommer naturligtvis att förändra prisbilden totalt inom de närmaste åren. Det är bara att erinra sig totalstoppet på bomarknaden för drygt 2 år sedan, eller räntechocken i början av 90-talet.

Jag har all respekt för Alliansens tal om valfrihet på bostadsmarknaden, men det är mer än valfriheten som styr, när man erbjuds köpa en bostadsrätt till kraftigt rabatterade priser. Hade man istället sålt våningarna för ett pris som tangerat bostadsrättsvärdet hade nog de flesta utförsäljningar inte blivit av. Visserligen vet jag att hyresfastighetens värde är betydligt lägre än bostadsrätternas sammanlagda värde, men jag anser det fel när vår kollektiva egendom hamnar i enskilda fickor av rent ideologiska skäl. Det hyresrättsinnehavaren får för pengarna är dessutom en bostadsrätt, inte en del i en hyresfastighet.

Sammanfattningsvis anser jag att hyresrätter är bra, att läget skall påverka hyran, att innebörden av hög standard måste revideras och att hyresgästernas ställning när det kommer till ombyggnad och renovering skall stärkas.

Helst skulle jag önska att det vore möjligt att ha billiga hyresrätter innanför tullarna, men med tanke på vilka summor många unga är beredda att lägga på en innerstadsboende i andra hand, tror jag inte att det är en möjlig väg vilket på sikt kommer att göra innerstaden mindre levande vilket i sin tur kommer att ge närförorterna en välbehövlig renässans.

Ett barn av verklighet och drömmar

Att det skall vara så svårt att hitta en bra bild på Karl Gerhard! Mestadels är han alldeles för medveten om kameran och poserar med en min som både utstrålar fräckhet och en viss självbelåtenhet. Och jag som vill ha en bild på den Karl Gerhard som skrev dessa vackra rader:

Kärlek är ett barn av verklighet och drömmar,
lyckan är ett flarn och livets vilda strömmar,
styrd av amors hand och jämt på väg mot annan strand
Vackrast är det namn som ej i minnet gömt sig,
hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig,
hjärtat är mest tryggt, i kojan som vi aldrig byggt.

Dessa strofer hör till mina absoluta favoriter. Hur sanna är inte de tre sista och hur väl formulerar han inte kärlekens ödesdigra fälla. Det är denne Gerhard som jag skulle vilja lära känna, den man vars mask jag aldrig kommit bakom. Endast genom att läsa mellan raderna i hans självbiografier kan man ana sig till ett annat lynne än det som vanligtvis doldes bakom (ibland något syrliga) kvickheter.

Gerhard var en politisk man och tog tidigt parti mot nazismen vilket rönte viss irritation bland de överklassen som ofta hade ett gott öga till Tyskland i mitten av 30-talet. Han var dessutom mycket god vän med Zarah Leander som sjöng hans nazikritiska I skuggan av en stövel innan hon kontrakterades av UFA och flyttade till Tyskland. Som grädde på moset var han gift tre gånger och levde sedan under många år tillsammans med sin betydligt yngre privatsekreterare Göthe Ericsson och adoptivdotterna Fatima. En ovanlig familjebildning på den tiden.

Men det är främst den Gerhard som skrev denna vackra sång som jag skulle ha velat träffa.

Lyssna på Verklighet och drömmar:

Att Garbo varit schamponeringsflicka!

Victorian sunday, foto Anna JanssonSöndag kväll och en något falnad fräschör. Det blir lätt så när man roar sig och slavar i hemtjänsten om vartannat.

Lördagen var på många sätt en nästintill perfekt dag. Jag åt god frukost, naturell yoghurt med en apelsin uti samt hackad aprikos på toppen. Gott och vackert! Ost på delikatessråg därtill. Ägnade mig sedan åt strumpstoppning och åt en ovanligt god lunch. Jag hade kokat sej i grönsaksbuljong och lagade äggsås därtill och åt med potatis och ärtor. I äggsåsen hade jag litet av buljongen samt dijonsenap och vitpeppar. Åh, så gott! Som ni förstår, intresserar jag mig åtskilligt för mat. Inte minst bakverk. Efter maten blev det därför en chokladbiskvi till teet. Jag bakade dem för ett par veckor sedan och är verkligen nöjd med resultatet. De går bra att förvara i frysen och tinar snabbt.  Smörkrämen är av den s.k. franska typen, d.v.s. en sockerlag kokas riktigt het och hälls sedan över de fluffiga äggulorna under kraftig vispning. Denna kräm röres teskedsvis ned i mjukrört smör och kakao tillsättes. GOTT!

Passerade även Stadsbiblioteket och bläddrade i några böcker, bl.a. en fin liten sak med gamla bilder tagna på Gärdet i Stockholm. Så vackert det var när husen var nya och inga klåpare till byggare monterat på fula balkongfronter och tagit ner alla de markiser som praktiskt taget varenda fastighet var försedd med. Apropå Stadsbiblioteket så irriterade jag mig dock en smula på en ung människa som sprang omkring med en ta-med-latte i pappersmugg. Varför? I denna vackra byggnad. Lattepimplande är för övrigt inget att rekommendera. vad är det för fel på bryggkaffe eller espresso?

Bilen härintill togs på kvällen. Vi hade en liten fest hemma hos Björn och roade oss med diverse dåligheter till god musik. Trevligt! Framåt ettsnåret gick vi till Strand, etyGreven hade lovat mig att jag skulle råka ut för kärleksaffärer. Där blev man dock blåst på konfekten. Grevens spådomar är tydligen inte helt att lita på. Festligheterna i sig var det dock inget fel på. Men allra trevligast var det att sitta och prata och lyssna på bra musik. Åh, det är nog det allra bästa överhuvudtaget!

Och så en liten berättelse från hemtjänsten. Jag frågade en gammal dam som jag går hos, hon fyller 98 i år, om hon hade något minne av Greta Garbo som också var uppväxt i hennes hemtrakter, kvarteren runt Blekingegatan. Det hade hon, ty vägg i vägg med hennes fars verkstad, låg en raksalong där Garbo jobbade som schamponeringsflicka! Detta var innan hon började på PUB vid Hötorget. Tanten hade dock inte själv träffat Garbo, men hennes far hade blivit schamponerad av henne på raksalongen!

Där det är som allra nättast i Fredhäll

Fredhäll

På sina ställen är Fredhäll mycket vackert. Se bara på denna fastighet vid Orvar odds väg! Lägenheten högst upp måste ha varit en dröm när den var nybyggd i slutet av 30-talet.

Fredhäll

Nedanför de höga ljusa husen ligger Fredhälls stolthet, de radhusartade lägenheterna mellan Snoilskyvägen och Orvar Odds väg. De 3 våningar höga och har entréer  från båda gatorna. Från Orvar Odds väg kommer man in på det översta planet, från Solilskyvägen på det nedersta. De flesta lägenheterna tror jag är i etage, men vad jag vet är ingen i mer än två våningar. 2-3 rum är den vanliga storleken.

Fredhäll

Dessvärre vet jag inte arkitektens namn, lika lite som jag presentera planlösningar på bygget. Det är hur som mycket fina och tämligen unika i sitt slag.

Wilhelm Kåges flotta keramik Argenta

Jag har länge velat ha en praktpjäs ur denna tjusiga serie. De är tunga och dramatiska samtidigt som de är sköna och har en visst mått av stramhet. Sin debut gjorde Argentaserien på Stockholmsutställningen 1930, men det går inte att neka till att det står en verklig doft av klassicism kring Wilhelm Kåges mest välkända och framgångsrika skapelse. Inte minst dekoren har låtit sig inspireras därav. På sitt sätt kan man säga att Argenta var omodern redan vid sin introduktion. Kanske bidrog det till seriens framgång, ty funktionalismen hade några svåra år innan den på allvar accepterades. På 40-talet, när 30-talets hårda linjer på det stora hela mjuknat, upplevde Argenta sin främsta storhetstid.

För att hålla intresset uppe för Gustavsbergs prestigeprodukt,  tillkom 1946 en nyhet i Argentafamiljen kallad Grazia. Grazia är vit och har en luftigare dekor. Den formgavs av Stig Lindberg och kan beskådas på denna bild. Grazia är helt annorlunda till sin framtoning och är verkligen ett barn av sin tid. Ett tilltalande barn av sin tid.

Vacker funkisvåning uppe på Gärdet

Interiör från Smedsbacksgatan 6

Jag fann en vacker funkisvåning till salu uppe på Gärdet. Det är en två, tyvärr enkelsidig, med ett rymligt vardagsrum som har en stram öppen spis. Köket är elegant och helt i original med gott om skåp, specerifack och en diskbänk i rostfri plåt. Mellan kök och vardagsrum ligger ett matrum som mot köket är försett med glasade pardörrar. Snyggt!

Trapphuset går heller inte av för hackor men tyvärr har fasaden renoverats och de vackra smidesbalkongerna bytts ut mot nya i aluminium och ekporten har ersatts med en i eloxerad aluminium. Synd på så rara ärtor!

Se hela prospektet hos Skandiamäklarna. Det är ett tämligen perfekt tillfälle att skaffa sig ett vackert hem!

Visar KTH:s modernistiska byggnader

KTH

KTH är för många Erik Lallerstedts nationalromantiska byggnader vid Valhallavägen, men promenerar längre in på campusområdet möter man modernismens byggnader. Först kommer Kårhuset av Markelius, sedan tar 50-talets strama tegelbyggnader vid.

KTH

Visst är de vackra med sina strama fasader och vackra material? Rummen med sina stora perspektivfönster är lätta att vädra trapphusen är generöst uppglasade även de.

KTH

I detta hörn har tiden nästan stått still. Knappt någonting påminner om att året är 2011 och att många år förflutit sedan byggnaderna restes. Koppar och tegel åldras så vackert och kräver inget större underhåll.

KTH

Vilken stram och vacker trappa! Handledare av trä och marmor på våningsplanens golv. Den varma tegelväggen gör sig bra mot taket. Ljusa partier vid glasväggar, kontrasterar mot mörkare delar av interiören. Just blandningen mellan mörkt och ljust, stängt och öppet är något som jag tycker vi förlorat idag. Det är verkligen synd.

Earl Grey French Blue till skorporna

Nu är det tisdag kväll, ja snarare tisdag natt. Jag dricker te, Earl Grey French Blue, och äter skorpor med marmelad och ost. Te-burken är snygg och tebladen har blandats bland annat med blåklintsblommor. Teet är franskt och jag har fått det av GBS som även bidragit med parisisk marmelad av två olika kvalisorter. Ibland har man det verkligen bra.

Jag har fått några nya tanter på jobbet. En fyller 97 i år och växte upp på Söder, i de enkla kåkarna på Blekinge- och Skåne-gatorna. Det var på 10-20-talen när stadsdelen beboddes av verkliga arbetare. Tantens pappa hade verkstad och mamman var konstnärligt lagd, tyska, och spelade fiol samt var en fena på att teckna. Det husliga låg henne inte lika varmt om hjärtat. När man tänker på hennes långa liv är det svårt att inte fundera på hur livet har ändrats under hennes livstid. En annan av mina tanter, hon är bara 85 växte upp vid Sveavägen och hade släkting som bodde precis som fröknarna von Pahlen. I den stora våningen med utsikt över kyrkogården var det ofta kalas och då fylldes våningen med levande ljus. Detta hem tänker hon än i dag på med saknad. Vilket fint minne att ha i förvar!

Var kväll efter jobbet promenerar jag genom de tomma gatorna i södra Vasastaden och på Östermalm. Lugnt och stilla är det alltsomoftast. Igår föll snöblandat regn, men det var först när jag nådde Karlavägsesplanaden som den blev så pass kallt att den låg kvar på asfalten. Märkligt, och dessutom känns det som om det är där min nuvarande hembygd börjar.

På dessa kvällspromenader kan jag konstatera att det är mycket som slängs, som rivs ut och kastas. Det är allt från köksinredningar och halvfranska enkeldörrar, till påkostade ytterdörrar i ek. Den ekologiska trenden har tydligen inte nått inredningstokiga innerstadsbor som dessutom tror att man måste ha en säkerhetsdörr för att känna sig trygg. Tråkigt är vad det är, men alla företag som säljer usla snickerier med limblandat spån som bas har säkerligen goda tider. Spånplattor har aldrig tilltalat mig, ej heller dito i gíps. Likadant är det med säkerhetsdörrar som dessutom får en att känna sig som man bor i en konservburk. Usch! Att vi skall vara så rädda för verkligheten.

Frosten under julhelgens lugna dagar

Julstämning

Ni tror säkert att jag då och då vistas i en by där tiden helt stannat. Så är inte fallet, tyvärr. Däremot är kameran ett verkligt praktiskt verktyg när man vill välja vad man visar. Ljuga, skulle man kunna säga. Lagården på bilden ovan är vacker när man ser den från denna vinkel. Ser man den från någon annan, märker man direkt att byggnaden är ombyggd för ett annat ändamål och försedd med fula fönster. Sådant gillas ej!

Julstämning

Denna bild får dock sägas visa verkligheten, ty jag har inte tagit bort något utan bara försökt komponera en vacker bild en juldag när rimfrosten svept in träd och byggnader i sitt kalla skal.

Julstämning

Visst är det vackert med elledningen! Lika vacker är inte den röda byggnaden som är klädd i plåt. Nog för att den börjar få sin charm nu när patinan fått den i sitt våld och långsamt bleker den röda färgen. På långt håll och insvept i rimfrost ter sig dock verkligheten helt tilltalande ut.

Julstämning

När jag fotade denna stolpe hade jag fullt sjå med att inte få med den röda, relativt nybyggda villa som annars skulle ha synts längre ned i bild. Speciellt ful är den egentligen inte, men den är för ny, och det räcker för mig.

Julstämning

Jag älskar denna allé men är inte alls lika förtjust i det hus som hör därtill. Innan det byggdes om på 30-talet var det elegant, nästan skirt. Nu är det kompakt och tungt och dessutom gult. Därför nöjde jag mig med att fotografera allén.

Till Curmans bjöds man på 1880-talet

atrierummet_liten

I samband med Carl Laurins 50-årsdag 1918, gav Gurli Linder ut volymen Sällskapsliv i Stockholm under 1880-och 1890-talen: några minnesbilder. En utmärkt skrift om man intresserar sig för denna era i allmänhet och den kulturella sfären i synnerhet. Under dessa år var det en inbjudan till det Curmanska hemmet på Floragatan hett eftertraktad, ty alla ville befinna sig i det eleganta atriet där dåtidens kulturelit roade sig.

Carl och Calla Curman lät under åren 1880-1881 uppföra en elegant villa på Floragatan 3 i Stockholm. Arkitekt var Fritz Eckert som även ritade hovstallet. Som grund för ritningarna hade han en skiss av Carl Curman som hade inspirerats av de romerska lanthusen. I villans mitt ligger det eleganta atriet som sträcker sig genom husets båda våningar och som de övriga rummen grupperar sig kring. Klicka på bilden intill för att se rummet i all sin prakt!

Bland gästerna i det Curmanska hemmet märktes bl.a Viktor Rydberg, Carl Snoilsky, Arthur Hazelius, Oscar Montelius, Christian Lovén, Sophie Adlersparre (Esselde), Fredrika Limnell och så vidare. De möten som ägde rum i denna villa gjorde ibland outplånliga avtryck i kulturlivet.  T.ex. fick Esselde och Hanna Winge en dag se alla de gamla vävnader som Carl Curman sparat och blev då varse vilken kulturskatt som var på väg att försvinna. Detta var upprinnelsen till Handarbetets vänner.

Carl Curman brann för hygienen och var mannen bakom Sturebadet. Han var också en ihärdig amatörfotograf och fotograferade åtskilligt. Dessa bilder finns idag i Stadsmuseets arkiv om jag inte missminner mig. En del av dem går att hitta på Stockholmskällan.

Biblioteket  hos Curmans

I villan välförsedda bibliotek med sina eleganta bokhyllor och påkostade tak, förvarade Curman sin boksamling som bestod av många rara folianter i praktband. Som ni ser är det ett mycket ombonat och trevligt rum. Carl Curman hade också ett arbetsrum som även det rymde åtskilligt med böcker. I professorskan Calla Curmans skrivrum, som i mångt och mycket gick i rokoko, var det däremot porträtt av släkt och vänner, samt åtskilligt med tavlor, som dominerade rummet.

Matsalen hos Curmans

Som sig  bör fanns i Curmanska villan en större salong och naturligtvis en praktfull matsal. Den senare hade en hög panel vars fält klätts med gyllenläder. På den hylla som avslutar panelen upptill, stod allehanda objects d’arts från olika tider som  Curmans samlat på sig genom åren. Det måste ha varit ett fantastiskt rum att vistas i och alla de vackra sakerna där får man anta utgjorde verkliga conversation pieces.

Curmanska villan är idag ambassad. In på 60-talet tror jag dock att den var privatbostad åt någon gren av släkterna Curman/Fries. På 50-talet inreddes ett kök i ett av rummen på entréplanet. De gamla köket i källaren var tydligen inte alls populärt bland den nya tidens hembiträden står det att läsa i Per Västbergs bok Östermalm. När jag promenerar förbi villan idag tittar jag alltid in genom fönstren och det är tydligt att en hel del av inredningen fortfarande är intakt.

Modernistiskt på Malmskillnadsgatan

Malmskillnadsgatan

Dagarna innan julafton slog jag ihjäl ett par minuter på Malmskillnadsgatan (nej, inga sådana associationer tack!) och promenerade fram och tillbaka vid viadukten över Hamngatan. Innan cityregleringen gick Hamngatan brant upp mot Klarabergsgatan och av Sveavägen fanns inte ett spår här nere, ty den började först uppe vid Konserthuset. Byggnaden på bilden ovan tillhör Handelsbanken (om jag inte missminner mig). Jag tycker att fasaden är mycket vacker men har aldrig besökt interiören.

Malmskillnadsgatan

Denna guldskimrande fasad är en del av Galleriankomplexet. Rent grafiskt är den ståtlig och gör sig ypperligt på bild. Kanske är den inte lika lyckad i verkligheten, jag är inte riktigt säker. Brunkebergstorg blev hur som tämligen förstört när man nybyggde det och glömde att fylla det med butikslokaler i bottenvåningen.

Malmskillnadsgatan

Lite längre upp på Malmskillnadsgatan, vägg i vägg med huset på bilden högst upp, finns denna levande fasad där fönstren ömsom skjuter ut, ömsom dras in. Det tycker jag är vackert, särskilt när solen står lågt och skuggorna tillåts spela på fasadstenen.

Klassiska Valand på Surbrunnsgatan

Valand

För några veckor sedan gick jag till Valand för att ta mig något att äta. Det var inte första gången som jag var där, men det var många år sedan sist. den tyskfödda dam som driver stället, Magdalena Åström, verkar vara särdeles kompetent och vet verkligen hur man bakar. Jag beställde en smörgås med skinkomelett, en kopp kaffe samt en mazarin. det hela smakade utmärkt!

Valandinteriör

Interiören är en pärla, om än något bedagad. Jag misstänker att paneler och övriga snickerier skulle må bra av att oljas in, men å andra sidan är inte patinan något som stör, snarare tvärtom. Tillsammans med Citykonditoriet på Adolf Fredriks kyrkogata och Sturekatten på Riddargatan får Valand anses tillhöra toppskiktet vad det gäller kaféer i Stockholm. Om Vetekatten haft en snyggare inredning hade de också hört hemma där, men nu ser det allt lite trist ut i deras lokaler. Även om bakverken är av högsta klass.

Regn och slask är inte alls mitt väder

Stadsgården

Det är då ett eländigt väder just nu! Borta är de kalla och klara vinterdagarna och åter är de mörka nätterna. Det är nedslående. Jag sitter och tittar ut genom matsalsfönstret och ser att snön börjar försvinna från marken. Det är en fin plats att sitta på, ljust och ombonat med växter i fönstret och på väggen. Mittemot har jag skivspelaren och till höger en bokhylla full med skivor. Ovanför skivspelaren hänger en vacker rana i toner från svart till orange.

När jag kliver upp dessa trista dagar brukar jag lyssna på London. I brist på The real GBS får man hålla till godo med några inspelade rader.

You showed me a book about the new British dandy. Beautiful boys in exquisite fabrics. Oh-oh-oh! I ate it like candy and brushed my teeth in whitening bleach.

Älskar dessa rader, trummorna och pianot.

Har jag talat om det? Jag läser en kurs just nu, Estetik. För mig är allt detta nytt och intressant och jag tycker att ämnen lär mig något som jag bör känna till. Vi får se hur det artar sig. Förra veckan var det ett sådant strålande väder när jag promenerade till lektionen. Snön var vit solen sken. Inte var det speciellt kallt heller. Det var en strålande start på en ny dag.

Nej, det är dags att utför några ”hushållsnära tjänster”. I sitt eget hem. Ni andra kan lyssna på Stella by starlight.

Ahlbom & Sterner: Halmstads rådhus

Halmstads rådhus mot den mindre gården

År 1939 invigdes Halmstads rådhus som ritats av Yngve Ahlbom och Nils Sterner. Det är en helt fantastisk byggnad som jag anser helt kommit i skymundan av Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus. Upplägget är på många sätt detsamma, ty även i Halmstad står en gammal byggnad intill, en byggnad som visserligen inte var ett rådhus från början, men som inkorporerades i komplexet och apterades till bageri och konditori. Bilden ovan föreställer utblicken från entréhallen ut mot dem mindre av de två gårdarna, den gård som vetter åt korsvirkeshuset till. Det är en utmärkt bild och visar tydligt vilken vacker byggnad arkitekterna skapat. Naturligtvis är exteriören lika välkomponerad. Här en bild på huvudfasaden ut Stora torg.

Högst upp ligger Stadsfullmäktiges sessionssal. Ett vackert rum, inte sant? Dörren in till denna sal är försedd med intarsia komponerad av Waldemar Lorentzon. Överhuvudtaget är rådhusets konstnärliga utsmyckning av hög klass, ty man har anlitat Halmstadgruppens medlemmar och inte dragit sig för några kostnader. Här huvudtrappan, en elegant historia. Smidesgallret är komponerat av Erik Olson. Studera en detaljbild av detta vackra arbete. Även den strama huvudfasaden är utsmyckad. Bland annat finns där ett förgyllt skepp av Stig Blomberg och en tegelrelief av Bernhard Anderson.

Förutom Halmstadgruppen har flertalet andra konstnärer engagerats i bygget. Bland annat har Lisbeth Jobs utformat en dricksvattenfontän, Einar Forseth designat ett draperi och så har Edvin Öhrström skulpterat ett glasfönster som Orrefors tillverkat.

Avslutningsvis ett par bilder. Först drätselkammarens sessionssal och så exteriör mot stora gården. Nog är detta ett vackert rådhus alltid! En besökare i slutet av 40-talet, Raymond King från Norfolk, blev så imponerad av byggnaden att han lät uppföra en kopia i sitt hemland.

Jag ser Sarah Moon på Fotografiska

Jag har sett Sarah Moon på Fotografiska! Lätt ansatt och lite utarbetad gick jag rakt in i Moons fantastiska svartvita värld. Vilka vackra bilder! Och vilken föredömlig brist på nutid de ståtar med! De är romantiska, dramatiska och fulla av de tekniska brister som jag tycker resulterar i ett mer levande uttryck. Jag tror att Moon, precis som jag själv, låter Vår herre (eller ödet) ha ett finger med i spelet. Och det älskar jag.

Efter att ha vandrat runt hamnade jag framför en film, Le fil rouge tror jag att den hette. Säga vad man säga vill om den, men inte var det en lisa för ögonen att titta på den vassa digitala bilden efter att ögonen vant sig med Moons analoga skönhet. Jag förstår att det digitala mediet har sina fördelar i detta sammanhang, men snyggt  var det verkligen inte. Och så dåligt det passade ihop med Moons inställning till fotografi. I ärlighetens namn förstår jag inte alls varför konstnärligt lagda fotografer ens kan befatta sig med digitala kameror. De är helt enkelt urtrista!

Utställningen har dock vissa brister. Framförallt saknar jag informativa texter om vilka olika tekniker Moon använder sig av. Vad jag har förstått använder, eller snarare använde, sig Moon av den svartvita Polaroidfilm som även ger ett negativ typ 55. Den produceras dock inte längre. Jag reagerade också på att vissa ev texterna hade vissa brister i texten, de var helt enkelt inte riktigt välskrivna. Synd, när det dessutom rör sig om så få.

Men för att återgå till Moons bilder är det bara att konstatera att det var ytterst få som jag inte tyckte om. Däremot var det många som fick mig att dagdrömma och försvinna bort i fantasins rike. Kanske hjälpte det till att jag var trött efter gårdagens festligheter, en behaglig känsla var det i vilket fall som helst. Moon, som jag knappt hört talas om innan, får numera sägas tillhöra mina favoriter. Jag avslutar med att visa denna bild som jag tror är från 1973 och tagen av Sarah Moon.

Läs också Clemens Poellingers intervju med Sarah Moon.

Men tiden är inte längre närvarande

Moster

Nej, tiden är inte längre närvarande. Den har stannat, flugit sin kos och kommer aldrig åter igen. Men dagarna går.

Moster

För många år sedan hade min moster affär, ett litet snabbköp i en by i norra Sverige. Där fanns det mesta och bakom charkdisken stod hennes syster. I rummet bakom affären stod ett antikt kassaskåp, fikabröd och läsk. Där ville man gärna vara!

Moster

Åren har gått och i ett album finns minnena fortfarande kvar. Där och ingen annanstans. Lite blekta och oftast utan några namn, är det inte lätt för oss andra att förstå.

Moster

Men än finns texterna kvar, psalmer och schlagers. De ljusa tantrösterna är så sällsynta, ty snart är den generation som kunde sjunga de höga tonerna för alltid borta.

Studio Total och overklighetens natt

Studio Total

Minns ni Black Ascot? Jag kommer ihåg första gången jag läste henne. Fejk, tänkte jag, kan ge mig på att de är en gubbe som skrivit den. Fejk var det iallfall. Gubbe, kanhända.

Och nu, Studio Total strikes again, och denna gång ordnar de ett kalas i Stockholm, närmare bestämt under Hotell Malmen. Eller kalas och kalas, det återstår allt att se.

Men man är inte sämre än att man kan tacka ja, när man blir inbjuden och kallas V.I.P. Efter att ha osat till festen kom ett mail till svar, bl.a. med följande rara rader:

Klä dig outrageous. (Ser du trist ut kommer du inte in, oavsett VIP) Var beredd på kaos i dörren, släpp alla hämningar. Legender kommer att byggas.

Hur tolkar man detta? Är det rader som skrivits av gubbar för att verka ungdomliga (men misslyckats), eller är det rader som skrivits av gubbar för att verka vara ett misslyckat försök av gubbar att vara ungdomliga? Jag uppmanades att skicka mitt fullständiga namn till Studio Total-medarbetaren Gudrun för att vara säker på att komma in.

Nå, jag skrev inte till Gudrun men lik förbannat kom ett nytt meddelande ett par dagar senare. Och det gick inte av för hackor.

Nu släpper vi verkligheten. ALLA kan inte komma in. Vill DU komma med på listan? Studio Total handlar om overkligheten. Drömmen, nattens svarta gränslösa. Därför: Hypa festen. Skriv vad du tänker göra. Klä dig i vinrankor och klättra upp i det högsta tornet. Ligga med Sveriges sista arton vargar samma kväll. Springa barfota över molnen. Skriv på din facebooksida, på din blogg, överallt. Det är sista chansen nu. Låt dig svepas med. Snart sjunker natten över oss.

Naturligtvis går jag Studio Total till viljes och skriver om deras fest. Dock inte för att jag tänker gå på den utan snarare för att jag misstänker att festen blir som de själva skriver: ”Studio Total handlar om overkligheten”. Nå, bra med PR får de iallfall. Tomma tunnor skramla som bekant mest.

Studio Total är intressanta. Jag tycker inte om dem, ty deras verksamhet tangerar alltid det lättköpta, det inte riktigt moraliskt försvarbara. Men nog är de ett barn av sin tid, en tid där all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet och att sänka sig för lågt, är inte längre ett problem. Vill man komma någonstans, börjar man med att vika ut sig och sedan visar man vad man egentligen går för (om man verkligen har andra talanger). Förvånansvärt ofta fungerar det att överrösta bruset på detta sätt. Men inte är det  min melodi.

Listjäveln är Stenhård. Vill du ta med NÅN, förklara vem och varför för Gudrun. ALLA namn behövs.

Takvåning av Backström och Reinius

Då jag intresserar mig för Olle Engkvist och hans projekt, finner jag det lämpligt att presentera ytterligare ett av hans hem.

Efter att flyttat från villan i Västberga, blev en takvåning i Marieberg byggmästare Olle Engkvists nya hem. Högst upp i det av Backström och Reinius ritade tegelhuset, inredde han sitt nya hem. Våningen, som även den ritats av arkitektduon, upptog ungefär 70% av de ordinarie våningsplanens yta, ty sådan var stadsplanen vid denna tid. Det är ett mycket påkostad och skräddarsytt hem som presenteras på några uppslag i Byggmästaren i slutet av 1944.

Hemmets paradrum är det stora vardagsrummet med väl tilltagen takhöjd och terrasser på båda sidor samt ett utbyggt burspråk med ett spröjsat fönsterparti.

Mellan matsal och vardagsrum fanns en s.k. sesamvikvägg. Jag har aldrig hört termen förut, men det verkar som den har en textil beklädnad. I taket hade man valt att montera akustiska plattor.

Herr och fru Engkvist hade skilda sovrum och mellan dem låg det generösa badrummet. I fruns rum fanns en kakelugn vars plattor dekorerats av Ture Tideblad. I byggmästarens arbetsrum fanns ytterligare en ugn, en antik från 1700-talet. taket i sovrummen är i lackad furupanel och golven i blå tiletex.

Våningens paradnummer är dock kök och serveringsrum med valnötsfanerade snickerier. I det sistnämnda finns även en liten frukostmatplats. Då våningen saknar jungfrukammare, får man anta att fru Engkvist själv skötte sitt hem. Ville hon pusta ut, kunde hon alltid sätta sig i den lilla budoir som låg mellan sovrum och klädkammare.

Det är bara att konstatera att Backström och Reinius har skapat ett utmärkt hem åt sin uppdragsgivare, även om det inte är lika arkitektoniskt intressant som villan i Västberga.Vardagsrummet är dock ett mycket vackert rum och det är intressant att man valt att montera akustiska plattor i vissa tak, eller som i sovrummen, lackad furupanel. Just  blandningen av material är för mig mycket tilltalande, precis som det faktum att Engkvist låtit mura upp en antik kakelugn i sitt arbetsrum. Idag tycker jag att man är på tok för rädd för att blanda; ängsligt gör man allt i samma stil och det blir ofta tråkigt. Bättre då, och svårare, är att sätta samman en helhet utifrån mer skilda beståndsdelar.

Huruvida något av den ursprungliga inredningen finns kvar idag kan jag inte uttala mig om. Huset finns kvar, men det är fönsterbytt och Engkvist flyttade därifrån redan i slutet av 40-talet då han inredd sitt hem i en gammal 1700-talsgård i Gröndal.

Linde red Castor hela vägen till Paris

Linde Klinckowström (1902-2000) satte sig 1926 tillrätta på sin häst Castor och red till Paris där hon möttes av sin syster Thora, gift Dardel. I Ritt genom livet, som är Lindes andra bok om livet på en hästrygg, berättar hon om sina äventyr i mellankrigstidens Europa och det är mycket underhållande att läsa. Ritt genom livet handlar inte bara om hennes långritter (hon red även till Rom) utan också om hennes liv i övrigt. Mycket rolig är den berättelse om när hon måste vara förkläde åt sin bror som är en festprisse med smak för prostituerade och även, som jag förstår det, kokainet.

Linde Klinckowström var en ung dam med åtskilligt med skinn på näsan och av boken att döma, är hon inte alltför lättflörtad när hon roar sig nere på kontinenten. En stackars tillbedjare skrämmer hon med ridpiska, en annan håller hon på halster så han blir nästintill galen. 20-talets unga damer som var födda i de bästa av familjer, tillhörde en privilegierad generation som både visste sitt värde och att roa sig.

Linde gifter sig så småningom med greve Hans von Rosen och hamnar lämpligt nog på Lindö där hon sedermera reser Castors grav. Hennes första bok heter På långritt med Castor och utkom redan 1929. Ritt genom livet kom 1962. Otroligt nog hade hon då nästan 40 år kvar att leva. År 2000 dog hon, nästan 98 år gammal på familjegodset Stafsund i krokarna av Ekerö.

I kokboken Från slottsgemak och herrgårdskök möter vi också Linde på sitt Lindö. Det framgår med all tydlighet att hästar fortfarande ligger henne mycket varmt om hjärtat, till skillnad från matlagning. Bilden ovan föreställer pappa Klinckan, Thoras dotter Ingrid, Thora, mamma och Linde.

Kvällspromenader på stans öde gator

Runebergsgatan
En inbjudande entré på Runebergsgatan, uppe vid Runebergsplan.

Eftersom jag jobbar kväll, promenerar jag alltid hemåt när trafiken är gles och trottoarerna nästan öde. Det är en härlig stund när man gått omkring som hemsamarit i 5 timmar och kanske är lite trött på att prata. Och jag tycker mycket om att vistas ute när det är mörkt ty då kan man titta in i de upplysta våningarna.

Den första biten, innan jag passerat Birger Jarlsgatan, passerar jag som hastigast utan nämnvärt stort intresse. Nog för att det finns byggnader att titta på, men södra Vasastanden och cityområdet är inte mitt hem. Trots detta stannar jag då och då till. Inte minst på Tegnérgatan, vid ett moderniserat gammal 1800-talshus som har konstnärlig utsmyckning från 40-talet. Tycka vad man tycka vill om denna, men keramiken utanför porten är intressant. Innanför ser jag ett konstverk i metall, men jag kan inte se vad som står på skylten inunder.

Jag går vidare och strax är jag på Runebergsgatan och passerar det ljust gröna funkiskomplexet som är så fint. Sedan är det dock 10- och 20-tal för hela slanten. De lite äldre husen ligger på häger sida, de lite nyare på vänster. Jag passerar en port precis innan Runebergsplan och det lyser så inbjudande där inne.  20-talselegans i Östermalmstappning är på intet sätt frånstötande, snarare att föredra framför den ibland alltför strama nyklassisismen i andra stadsdelar.

Denna kväll tar jag Engelbrektsgatan upp till Östermalmsgatan och passerar det Palmeska huset.  Huset invid det Kreugerska, är en elegant 50-talskåk som står på den plats där prins Oscar Bernadottes villa en gång låg. Fasaden är stram och påkostad och delvis klädd i koppar. Vardagsrummet och matsalen har en obruten fönstervägg ut mot gatan och en öppen spis avskiljer de två ytorna. 50-talslyx!

Villagatan tycker jag om, inte minst för att jag är svag för Lotten von Kraemers gamla villa och framförallt dess bättre hälft. Huset är nämligen en s.k. dubbelvilla och dess andra del är apterad till hyresvåningar. Titta in genom de gamla fönstren som suttit på plats sedan 1876.

Vi Floragatans norra del står ett stort komplex i glänsande nyrenässans. Jag tittar in i salen och drar mig inte för att fotografera. En sådan matsal och sådana dörröverstycken! Jag har aldrig sett på maken. Är det månne en örn som pryder dess mitt?

Stadion vid Lidingövägen har ett torn som jag förundras över. Är det inte lite smalare upptill än nertill? Minns att jag läste om Stadshuset och dess torn en gång och att Östberg lät riva ner en bit av tornet ty han tyckte inte att det blev riktigt bra. kanske var det detta han upptäckte, att tornet ser ut att smalna av om det inte görs något bredare upptill?

Osmanska rikets utsände i Stockholm

Pascha Cherif

Detta får till viss det sägas vara en repris, ty i december 2008 skrev jag om turkiske ministerns hem och kontor på Kommendörsgatan i Stockholm, men då använde jag en annan bild. Hur som, googlade jag Pascha Chérif,  som var ministerns namn och hittade honom på Wikipedia, men där är namnen omkastade och han kallas Chérif Pascha, vilket verkar vara den korrekta ordningen. Det visade sig också att han var kurd (Turkisk kurd) och att han representerade det Osmanska riket som vid den tidpunkten hade krympt åtskilligt men åtminstone omfattade Turkiet och lite till. När det var som störst, sträckte det sig, enligt Wikipedia, ” från Wiens utkanter i nordväst till Mekka i sydöst och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.”

Chérif Pascha bodde och arbetade i våningen på Kommendörsgatan. Det var inga små omständigheter han befann sig i, ty han hade 20 rum och kök och jag förmodar att den ytan vanligtvis räckte till för två ordinära Östermalmsvåningar. Enligt Stockholmskällan betalade han (eller snarare det Osmanska riket) 7 500 kr/år för sitt kombinerade hem och legation vilket bör vara över miljonen i dagens penningvärde.

Jag är svag för det turkiska, arabiska och österländska, ty det finns verkligen något mycket exotiskt och tilltalande över denna kultur. Dessutom är den inte på något sätt uttjatad och exploaterad. Det är väl snart hundra år sedan det senast var populärt att ha ett rökrum i orientalisk stil! Om det nu kommer att vara tillåtet att inspireras av den kulturen i framtiden.  Säker kan man aldrig vara. Passa på att njuta av bilden ovan!

En praktfasad på Valhallavägen 104

Valhallavägen 104 106

Ett av mina absoluta favorithus på Valhallavägen, man kan nästan i hela Stockholm! Det är en praktfull byggnad som i princip är helt oförstörd sedan den uppfördes i slutet av 1880-talet. I Stockholms stadsmuseums utmärkta byggnadsinventering står att läsa att byggnaden är uppförd i nordeuropeisk 16-talsrenässansstil. Bottenvåningens och första etagets fasad är rusticerad (putsen efterliknar stenar), de övriga är klädda med fasadtegel och har kraftiga omfattningar och listverk av naturstensimiterande puts. Så kallade äkta material är det således inte gott om, men det är å andra sidan utmärkande för 1880-talets byggnader. På 90-talet  efterträddes all denna putsornamentik  till viss del av fasader i äkta material, dvs natursten, vilket är extra tydligt på Birger Jarlsgatans nedre del och vissa Strandvägshus.

Detta hus har en detalj som man inte kan undgå att observera och det är ateljéfönstret på 4 trappor, precis under tornhuven. Här huserade under några år Prins Eugen och sedermera Oscar Björck och Ewald Dahlskog! Vem som använder den idag har jag ingen aning om men jag har för mig att huset precis ombildats till bostadsrätt.

Det är stora lägenheter i huset. På 1-3 trappor består varje våningsplan av två nästintill identiska, men spegelvända, 8-rummare. Mot gatan ligger tre rum, bl.a. kabinett och salong, mot gården ansluter en stor matsal och längre in sovrum och köksdepartement med domestikrum. När man gjorde inventeringen av denna fastighet i mitten av 70-talet, var fortfarande köken i ursprungligt skick. det går man anta att de inte är idag, men kanske finns vissa detaljer bevarade.

Man kan invända mot att min bild visar endast sparsamt med fasaddetaljer, men jag är nöjd med den ändå, ty jag avskyr att få med grannhus och fula stadsjeepar. Här finns dock en bild på fasaden, samt några från interiören (materialet kommer från Stadsmuseets inventering av ÖStermalm, del III).

Visit hos Gunnila Bennet på Örtofta

Örtofta

Det var i mitten av 70-talet som Gunilla Wärle började besöka svenska slott och herresäten för att forska efter gamla familjerecept. Idag får detta betraktas som en ytterst värdefull kulturgärning, ty nu är den generation som då bebodde godsen sedan länge borta och med dem har åtskilligt försvunnit. Man skulle dock ha önskat, att hon, eller någon annan, hade gjort något mer djuplodande intervjuer med dessa familjer.

Wärles arbete resulterade i mängder av artiklar i Hemmets Veckotidning åren 1976-1980. Min mor, som aldrig köpte veckotidningar, köpte dessa nummer, klippte ur och sparade. Recepten samlades i början av 80-talet i två böcker: De bästa recepten från Svenska slott och herresäten och Från slottsgemak och herrgårdskök och dem köpte jag för ett par år sedan. De är en verklig guldgruva att ösa ur och man lär sig åtskilligt om den klass som då bebodde våra herresäten, både den gamla och den nya tidens. De äldre fruarna var ofta engagerade i Röda korset och oftast ordförande i kretsen. De yngre damerna var inte lika förtjusta i matlagning och föredrog (dessvärre) heminredning, ofta med katastrofala resultat. Ett genomgående problem är bristen på hjälp. De flesta klarade sig så gott som själva eller hade hjälp endast ett par gånger i veckan eller vid kalas.

Idag presenterar jag en visit hemma hos friherrinnan Gunnila Bennet på Örtofta. Det är hämtat ur Från slottsgemak och herrgårdskök.

Gunnila Bennet är 78 år och bor på Örtofta, som hon sköter själv med hjälp endast tre gånger i veckan. Hon har alltid haft lantbruk och trädgårdsskötsel som främsta intressen och dessutom varit road av att driva upp tulpaner och dahlior. Från sitt hem på Tistads slott i Sörmland, kommer detta recept som hon 1919 fick av en gammal mamsell.

Mamsells valnötstårta

6 ägg
200 g socker
2 msk vatten
100 g valnötskärnor
70 g potatismjöl

Fyllning: 4 dl vispgrädde, 2 msk socker och 100 g hackade valnötskärnor

Mal valnötterna. Vispa gulorna och sockret poröst. Tillsätt vattnet litet i sänder. Blanda i de malda nötterna och potatismjölet. Vispa vitorna till hårt skum och vänd försiktigt ned dem i smeten. Grädda i 175 grader i 30-40 minuter. Låt svalna och dela i två bottnar som fylles med valnötsgrädden. Spritsa resterande grädde ovanpå tårtan och garnera med valnötter.

Läs reportaget i sin helhet, ty jag har scannat sidorna här och här.

Jakten på en funktionalistisk charm

Mamlövilla

Ett tillägg på den funktionalistiska blogghimlen är Funkisjakten som relativt nyligen startat. Ta en titt och beundra de vackra Malmövillor som presenteras. De är lite originellare än de Stockholmsvillor som jag hittills sett (uppe i Norrbotten fanns det knappt funkishus och de som fanns var oftast helt förstörda) och känns därför mycket intressanta. Personligen är jag mycket förtjust i Mamlös funktionalistiska byggnader och så är jag en stor vän av Eric Sigfrid Perssons lägenhetskomplex.

På 30-40-talen byggdes det åtskilligt med vackra privatvillor och hyreshus i denna nya stil runt om i landet och åtskilliga var verkligt påkostade. Bläddrar man i Svenska hem och Hem i Sverige inser man att det verkligen inte bara är i storstäderna som det finns verkliga pärlor. Jag undrar hur många av dessa som finns kvar, ty hur många har inte förvanskats vid senare tider ombyggnationer. Jag anar att en kulturskatt gått förlorad. Det bästa man kan göra är att försöka höja statusen på denna typ av byggnader så att det som finns kvar kan bevaras.