Äntligen har jag besökt Arkitekturmuseum för att se utställningen om Greta Magnusson Grossman. Det är en relativt stor utställning, även om man får anta att en hel del material saknas. Framförallt tror jag att hennes 30-talsproduktion, under de år hon drev Studion på Sturegatan 12 (sedermera 26), är svår att komma åt.
Magnusson Grossman utbildade sig under 20-talet vid Konstfack i Stockholm (Högre Konstindustriella Skolan). Efter studierna tog hon plats som lärling för att lära sig till möbelsnickare. 1933 blev hon som första kvinna prisbelönt av Svenska slöjdföreningen och startade i samma veva Studion tillsammans med kollegan Erik Ullrich. Vid den här tiden startades ett flertal inredningsfirmor som får betraktas som nyskapande, te.x. Futurum och Studio ARS.
I USA kom framgången snabbt. Under 50-talet var hon både omskriven och prisbelönt. Hon ritade inredningar, möbler, lampor och villor. Kontaktnätet var stort och hon verkar ha varit en fena på att lära känna rätt människor. Armaturerna Cobra och Gräshoppan som ritades redan under 40-talet blev framgångsrika och fick praktiskt taget stå modell för en stor det som producerades under femtiotalet. Grasshopper licenstillverkades i Sverige av Bergboms och är därför en av få Magnusson Grossman-produkter som går att finna här.
USA-produktionen karaktäriseras av mörka och ädla träslag i kombination med svart högblank plast. I utställningsrummets fond är en del av Magnusson Grossmans vardagsrum från den första villa hon ritade åt sig själv uppbyggt av de av Arkitekturmuseet anlitade arkitektkontoret, TAF. Det är gott om öppna ytor i de drygt dussinet villor som hon ritade, men till skillnad från nutidsarkitekturen, som till stor del bygger på de gamla modernistiska idealen, är intrycket inte stelt och avskalat, det är snarare ombonat men luftigt och dessutom färgglatt. Och det gör skillnad.
1958 ritade Magnusson Grossman en villa åt familjen Sundin i Hudiksvall. Jag vet inte om det finns kvar eller hur den isåfall tar sig ut idag. På ritningarna ser den exotisk ut, ty den är i Kalifornastil med stora glaspartier och öppna ytor i kombination med ett slutet kök och en sovrumsavdelning.
Det är inte en fönstervägg som syns i fonden, utan vardagsrummet innersta del där dörren till sovrummet dolts bakom ett heltäckande draperi.
Det var på 30-talet som arkitekten Greta Magnusson Grossman etablerade sin egen butik Studio vid Stureplan i Stockholm. Rörelsen blev framgångsrik och hon fick många uppdrag, av både privat och offentlig karaktär. År 1937 visade hon upp sitt hem i Svenska hem i ord och i bilder, en miljö som jag beundrat i flera år vid det här laget. Magnusson Grossman räds inte textilier och använder dem på bästa tänkbara sätt.
Magnusson Grossman “försäkrar att hon aldrig skulle göra en interiör i vitt, ty just i Sverige behöver vi färger”. Vardagsrummet på Gärdet är färgsprakande och rummets dimensioner är väl tilltagna. Invid balkongen finns en gigantisk fönstervägg, 10 meter längre in döljs dörren mot sovrummet av ett draperi som går från golv till tak. Effektfullt och praktiskt. Se planlösningen här.
Vardagsrummet är uppdelat flera delar. Närmast fönstret finns matvrån som ger god utblick över balkongens grönska. Vardagsrummets bekväma sittgrupp är placerad kring den öppna spisen och längst in finns en cosy-corner där maken, kapellmästaren Billy Grossman, har en 16-rörs radiomottagare. Mot hallen tar den eleganta av Magnusson Grossman ritade baren vid (se den här). Väggarna är här täckta av parkettimitation i samma mönster som golvet.
Det var först efter flytten till Los Angeles som Magnusson Grossman fick sitt verkliga genombrott. Framgången blev stor, främst under 50-talet och det är denna berömmelse som banat väg för dagens utställning på Arkitekturmuseet, som jag ännu inte har sett. Läs mer om Greta Magnusson Grossman i denna artikel på dn.se och se den eleganta villa som hon ritade åt sig på Kulturstan.
Likt Törnrosa, låg Bogesunds slott under många år i en slummer som var på god väg att bli helt förödande. Egendomen vanvårdades och slottet tilläts förfalla, så till den grad att taket över matsal och vinterträdgård rasade in. I förfallet finns dock ofta stora skönhetsvärden, se bara på interiören från slottskapellet här intill. Och slottskapell, jag älskar slottskapell och den sakrala stämning som där råder. Om jag kunde, skulle jag omedelbart köpa mig ett slott med både kapell och vallgrav.
Det var år 1946 som Bogesund övertogs av staten. Ägaren, friherre Nils von Lantingshausen von Höpken, kompenserades med en summa av 11,6 miljoner kronor. Varför friherren behandlat sin egendom så styvmoderligt vet jag inte, men jag utgår från att han var ett stort original. Efter övertagandet dröjde det många år innan en omfattande restaurering tog vid. Interiörerna reparerades så sent som på 90-talet, exteriören åtgärdades på 60-talet. Det var endast taket som omgående fick sig en översyn.
Jag har inte sett Bogesund idag, men är mycket förtjust i hur slottet tog sig ut i slutet av 40-talet när dessa bilder togs. För att inte tala om alla vackra eldstäder från skilda epoker som finns i slottet. Åh, om man fick springa runt i dessa vackra salar en varm sommardag och känna den svala stenen mot sina bara fötter och njuta av alla de dofter som lagrats genom århundradena.
I Agnes von Krusenstjernas svit Fröknarna von Pahlen är Petra och Angelas vinterhem en våning vid Johannes, närmare bestämt i huset Kammakaregatan 4. Sommartid är det på den gamla herrgården Eka som de två kvinnorna vistas, men även våningen i stan präglas av den svenska herrgårdstraditionen.
I Svenska hem i ord och i bilder hittade jag i årgång 1925 en serie bilder från generalmajoren och friherrinan Tolls hem, vars våning överensstämmer med fröknarna von Pahlens. Det är en stor våning, närmare 300 kvadratmeter, och dess inredning liknar, anser jag, den bild som förmedlas i böckerna. Tidsperioden är också ungefär densamma, ty generalmajoren och hans frus hem är också inrett med gamla släktklenoder och en ljus och lantlig känsla kan spåras även här.
Alldeles i början av 60-talet bebyggdes Kampementsbacken på en höjd intill Gärdesfältet. Det var 1957, på Interbau i Berlin, som Alvar Aalto presenterade det förslag till 8-våningshus som senare under året vann den tävling som utlysts för bebyggelsen av Kampementsbacken. När husen väl skulle byggas, 3 år senare, blev det dock en annan arkitekt, Lars Bryde, som fick i uppdrag realisera förslaget och rita lägenhetsplanerna.
Det är inga dåliga planlösningar i dessa hus och detaljerna är genomtänkta. I vissa sovrum, finns mellan ett av fönstren och garderobsväggen, en väggfast teakskiva som är tänkt att användas som skriv-eller toalettbord. Köken är svensk standard med rikliga förvaringsmöjligheter och goda arbetsytor. I de lite större våningarna finns ett rum i anslutning till badrummet, som är tänkt att användas för klädvård.
I fredags var jag på Nybohov, höjden ovanför Liljeholmen. Dessa hus är byggda vid samma tid. Det märks att mycket är standardiserat, men vilken standard. Skåpstommar i massivt trä. I badrummet en garderob avsedd för tvätt med Savegedigen inredning i massivt trä. Likadant i köket där ett välinrett skafferi kompletterar övrig inredning. Jag har svårt att tänka mig att Svensk standard någonsin skall nå dessa höjder. Idag får man nöja sig med betydligt sämre material och ett enklare utförande, om man inte betalar stora summor till en riktig snickare eller en tillverkare av lyxkök (t.ex. Apparat).
Jag läser ofta gamla nummer av tidskriften Arkitektur vilket har sina fördelar. Det är tydligt att många frågeställningar känns igen från svunna tider, även om premisserna ibland blivit omkastade. Jag finner det intressant att det idag finns en konservativ rörelse som med visst förakt ser ner på modernismen och allt som hör därtill. Till denna falang kan jag inte helt ansluta mig, men jag förstå den och finner den till viss del sympatisk och framförallt oundvikligt som så mycket annat (detsamma kan sägas om modernismen).
Siegfried Giedion, konsthistoriker och arkitekturteoretiker samt författare till Space, Time and Architecture, skrev 1944 artikeln Om behovet av en ny monumentalitet som publicerades i Sverige första 1948 (Byggmästaren, nr 24). Vid förra sekelskiftet arbetade man, enligt författaren, mestadels med klichéer och dessa klichéer kunde inte användas av skapande konstnärer, endast av professionella eklektiker. Giedion menar att arkitekturen hade, och har, en svår tid framför sig. Citatet nedan är bara en del av en längre text, men jag tycker att detta korta utdrag är tänkvärt. Idag är dock situationen nästintill den omvända.
Enklare former kunde vid början av detta århundrade inte rubba arkitekturen ur rutinen. Den måste börja om från början, liksom måleriet och skulpturen. Den måste på nytt erövra det mest självklara, som om ingenting hade blivit gjort tidigare. För tillfället var det förflutna dött och måste förbli dött. Det förekommer i det mänskliga livet liksom i konsten kriser, i vilka det är rådligt att leva i avskildhet för att komma till klarhet om sina egna känslor och tankar. Omkring 1910 var detta situationen för alla konstarter.
Omaskerade uttryck för sin egen tid funno arkitekterna långt borta från monumentala byggnader. De funno dem i torghallarna, i fabrikerna, i de djärva välvningsproblemen från utställningshallarna fram till 1889, och i broarnas eller Eiffeltornet jämviktsproblem.
De saknade utan tvivel glansen från tidigare perioder, vilka hade mättats genom hantverk och lång tradition. De voro nakna och oslipade, men de voro sanna. Ingenting kunde så självklart tjäna som utgångspunkt för ett nytt språk, vårt eget språk, som de, som hade låtit krafternas spel och liv uppstå.
Tyvärr kan jag inte återge texten i sin helhet. Den är intressant, men daterad.
År 1943 flyttade Sigurd Lewerentz både sig själv och sin verksamhet till Eskilstuna. På vinden i ett tvåvåningshus som inrymde hans ateljéer, inredde han ett nytt hem åt sig och sin fru. Jag är inte särdeles förtjust i vindar (och är av den åsikten att kan man bo i en riktigt lägenhet så gör man det naturligtvis så mycket hellre), men Lewerentz inte alltför vindsbetonade vind tycker jag är mycket trevlig. Den har, i mitt tycke, mycket 40-tal över sig. Den är inte alltför stel och en stor del av träytorna är inte målade med oljefärg. Planlösningen är mycket fin, se den här. Observera att där finns både porslinsrum, handkammare och skafferi, precis som det skall vara!
Lewerentz var en av arkitekterna bakom Stockholmsutställningen 1930, han ritade den vackra Markuskyrkan i Björkhagen samt den stiliga nybyggnaden vid Malmö stadsteater som stod klar 1944. Tillsammans med Gunnar Asplund skapade han Skogskyrkogården vars uppenbarelsekapell han själv ritade.
I sluten av Strandvägen, strax öster om Djurgårdsbron, ligger von Rosenska palatsen samt det mycket påkostade hyreshuset Strandvägen 57, även kallat Lundbergska huset.
von Rosenska palatsen byggdes vid sekelskiftet åt Clarence von Rosen och innehöll ursprungligen två stora tvåvånings lägenheter. våning 1 trappa innehöll sovrum, våningarna 2-3 trappor var sällskapsvåningen i respektive lägenhet. På 4 tr fanns sovrumsavdelning nummer 2. Hade man ett ordentligt kalas i den nedre lägenheten, störde man inte de sovrumssviten i den övre. Praktiskt, om man nu har råd med så stora privathem. Även här en bild på den övre hallen som är trivsamt och avslappnat inredd.
Runt 1940 byggdes palatset om till moderna smålägenheter. De två sällskapsvåningarna, 2-3 trappor byggdes om till tre våningsplan med normal takhöjd. Det kan man se på bilen ovan, om man studerar fasaden ovan för de nedre balkongerna. Synd kan man tycka, för interiören var verkligt påkostad.
Huset till höger är det Lundbergska och det byggdes i slutet av 1800-talet. På 10-talet var det dags för en ombyggnad och då inreddes för hovintendenten Bernhard Österman en av Stockholms mest påkostade våningar som till stor del finns bevarad än idag (här en bild). 10-talet var en tid då många prakthem såg dagens ljus, förutom hovintendentens lyxvåning, flyttade hovstallmästare von Platen till våningen 3-4 trappor på Strandvägen 45.Här en bild på den övre hallen som går i något lantlig herrgårdsstil.
Samtliga svartvita bilder är hämtade ur Svenska hem i ord och i bilder. Som ni förstår, finns det en del att hämta i dessa volymer.
Som barn åkte vi då och då till min fars moster. Hon hette Agnes och var praktiskt taget änka när jag föddes. Levi, hennes man, har jag inget minne utav. Agnes var stram och behärskad. Henne var jag lite rädd för. Hon bjöd på hårda karameller, mandarinklyftor. Man vågade bara ta en.
Moster Agnes hade ett hus, jag tror att det var tre rum och kök med en inredd övervåning vars rum hon hyrde ut. Det är köket jag minns. Det var stort och hade fönster i två väderstreck och var moderniserat efter kriget. Vägarna var klädda med masonit som var målad med en ljus oljefärg. Ovanför elspisen, satt en opak glob fastskruvad i väggen. Ljuset som reflekterades i den något knottriga ytan, som kanhända var ströpplad, var för mig rena magin. Stramhet. Skönhet. Därför älskar jag masonit.
Bland det vackraste jag vet i hela världen är ett klassiskt och stramt kök, ofta platsbyggt och med luckor kläda med masonit. Jag tycker att det passar överallt, både i äldre och i modernare miljöer. Dessutom fanns det knappt några köksinredningar innan masoniten gjorde entré. De kök i äldre stil man ofta ser, är ofta ett modernt kök vars utförande anpassats efter serveringsrummets skåpinredning. I köket fick man förritin nöja sig med en bänk, kanske med slask, och ett rejält bord. Överskåp och arbetsytor var mycket sällsynta.
Masointinteriörer är underskattade. Vem älskar gamla hus som fått en ny interiör av masonit? Jag gör det, men jag är rätt ensam om det. Idag rivs det mesta ut för att återskapa det som en gång var. Det kan ha sina poänger, men för mig är det ofta årsringarna som räknas.
Jag hör till dem som tycker att Norrköping är en vacker stad på det hela taget. Ovan en bild från den vackraste jugendvåning jag någonsin sett här i Sverige. Fler bilder här, man tror inte sina ögon. Ekpaneler så långt ögat kan nå!
Den på jugenddetaljer rika interiören i Narvavägen 30-32.
Stockholm är inte någon utpräglad jugendstad. Visserligen finns det mängder av jugendhus både på Söder och i Vasastan, men de flesta är av ett enklare slag och många hårt renoverade. På Östermalm hade byggnadsverksamheten avstannat något, men visst byggdes det en hel del hus. Under 1890-talets andra halva, byggdes många hus där man ser spår av jugend till det yttre. Inomhus är det dock vanligt med tunga dörröverstycken och överdådig stuckatur. Narvavägen 30-32 (tidigt 1900-tal) samt 22-24 ( sent 1890-tal) är bra exempel på vackra byggnader (se Stadsmuseets inventering här). För att inte tala om Strandvägen 7A-C.
Många hus byggdes också om under denna er. Fastigheter från åren runt 1880 försågs med både ny fasad och nyinreddes från grunden. Ibland sparades endast smygpanelerna. Sturegatan 32 (1912, korsningen med Kommendörsgatan, har en otroligt vacker entré, se bilden nedan) är ett exempel, Östermalmsgatan 60 (ombyggnadsår 1907).
Entré Sturegatan 32.
Ytterligare ett exempel är Engelbrektsgatan 16 som runt 1905 helt byggdes om och till. Resultatet måste ha varit mycket elegant, men år 1940 blev det en ny ombyggnad helt i funktionalistisk anda. Mot gården finns en större lägenhet som måste vara en av de finaste funkisvåningar som finns. 3 stora rum i fil upptar en gavel. Fönsterpariet i vardagsrummet liknar inget annat. Mot gatan ligger en tvårummare och två trerummare. En interiörbild hittar ni här. Visst är det vackert med den öppna spisen och de strama linjerna? Jag är mycket svag för detta hus. Inredningen är dock i uslaste laget. Takhöjden är 3,6.
Jag har bott på Gärdet i snart 10 år. En av anledningarna till att jag flyttade hit var att jag tyckte mycket om stadsplanen och de byggnader som här finns. Området är också klassat som riksintresse, vilket jag trodde innebar att husen här i området var skyddade mot förvanskning. Idag vet jag att så inte är fallet. Med jämna mellanrum repareras husen och återfår, eller behåller, sin forna glans. Det är mycket trevligt. Tyvärr sker minst lika ofta motsatsen. Välbevarade och omsorgsfullt skötta fastigheter totalrenoveras för att uppnå någon form av nybyggnadsstandard.
På bilden intill ses Rindögatan 8, ett mycket välskött hus som ser ut ungefär som det såg ut när det byggdes i slutet av 30-talet. Tyvärr har den klantige fastighetsägaren börjat renovera. Exakt vad han tänker sig göra vet jag ej, han har nämligen inte sökt bygglov, men han har redan hunnit med att byta hälften av fönstren mot nya i ett klumpigare utförande. Putsen har skadats så antagligen görs den också om och nya, underhållsfria, balkonger kommer att monteras.
Modernismens byggnader saknar oftast helt det garnityr som äldre byggnader utrustats med och därför är byggnadsdelarna en så viktig del av det arkitektoniska uttrycket. Av den anledningen är det nästintill omöjligt att bevara en sådan byggnad på ett tilltalande sätt om man inte ömt vårda fönster, dörrar och balkonger.
Jag ringde Stadsbyggnadskontoret för att ta reda på om de behandlat min klagoskrivelse. Det hade de ej, väntetiden är lång, men någon gång i början av nästa år borde det vara min tur. Det rimmar dåligt med det skydd som Gärdet faktiskt har. Om någon känner till vem som äger kåken, slå fastighetsägaren en signal och fråga vad i hela fridens namn han håller på med och om hyresgästerna får sänkt hyra nu när får sänkt estetisk standard.
Jag fynade fyra inbundna årgångar av Byggmästaren häromdagen (1946-1949). Byggmästaren är en intressant tid-skrift fylld av bilder och planlösningar från villor och offentliga byggnader. Här diskuteras också arkitekturfrågor, hur restaurera äldre bebyggelse (intressant att höra hur man tänkte då) samt stadsplanering. Under 40-talet var omdaningen av Stockholms city flitigt debatterad.
Här intill ses den nedre trapphallen i Sagerska palatset i Stockholm. Byggnaden fick sitt nuvarande utseende vid förra sekelskiftet och interiören är i mångt och mycket franskinspirerad rokoko och Louis-seize.. På 40-talet när reportaget gjorde, bodde här Leo Sager och hans ryskättade hustru Vera. När Vera dog 1988 övertog staten huset och i dag är fastigheten stadsministerbostad.
När Vera Sager hade dött, anordnades en auktion där det mesta lösöret såldes. Jag minns fortfarande reportaget i Antik och auktion som visade Leo Sagers handgjorda skor, väskor, kastruller och allt som tänkas kan. Tyvärr var jag inte med på visningen.
Även vid Hamngatan, granne med NK fanns Sagerska fastigheter (se bilden!!). Dessa revs runt 1970 vilket får beklagas. De representerade fransk jugend i sitt esse.
Äldre böcker får en ofta att förstå varför det blev som det blev – tiden och tankarna förändras och kommer naturligtvis att göra det i fortsättningen också.
1965 utgavs Hus, en volym med 27 artiklar som presenterar just hus av alla de slag. Byggnaderna är allt ifrån skiftesverkshus till kvarteret Krämareni Örebro (bilden ovan). Texten om Valhallavägen är trist och förutsägbar, annars är har jag med intresse läst om Landshövdingehus i Göteborg, Professorsvillorna på Experimentalfältet (där Ceslings blå huskropp nu breder ut sig på Universitetsområdet), Karlsborgs fästning, Vattenreservoaren i Lilljansskogen och Lövångers kyrkstad.
Bland författarna märks bland andra Ragnar Uppman (vars kontor ritade Garnisonen) och Mårten Larsson (arkitekt och Lenas make). Sextiotalet avspeglar sig i texterna, inte minst i det faktum att man inte är speciellt nostalgisk till sitt sinne utan gärna river de byggnader som har spelat ut sin roll. Att man rev de sista resterna av sammanhängande 1700- och 1800-talsbebyggelse i Örebro, nämns bara i en bisats i artikeln om kvarteret Krämaren. Lika glatt meddelar man att Lövångers kyrkstad förtjänstfullt kunnat bevaras sedan hälften av husen fått skatta åt förgängelsen. Lika naturligt är det att bevara en gammal byggnad genom att rusta upp den och ge den modern 60-talsstandard. Beklämmande och befriande på en och samma gång.
Idag kan man läsa en intressant text i SvD som behandlar tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek. Unescos expertorgan, Icomos, har startat en kampanj för att övertyga Stockholms politiker att det inte alls är en bra idé att skövla de annex som är placerade längs med Odengatan och ersätta dem med en alltför dominerande byggnad. Och det kan man verkligen hålla med om. Jag är personligen mycket förtjust i det nyaste annexet, det ljusgula med de stora luftiga ytorna som innehåller läsesalen för tidningar och tidskrifter. För att inte tala om torget utanför. På det stora hela en miljö jämförbar med Trygg-Hansa-komplexet vid Fleminggatan.
Överlag tycker jag att man inte är tillräckligt rädd om de välbevarade byggnader och miljöer som finns kvar idag, istället har man en tendens att förstöra och förfula genom ovarsamt underhåll. Bättre är då, kan åtminstone jag tycka, att riva för att på så sätt slippa det fula och förstörda som vi redan har tillräckligt av. Och detta skall inte tolkas som om att det vore klokt att utplåna Asplunds världsberömda verk.
Återstår att se huruvida Icomos lyckas övertala Madeleine Sjöstedt och hennes kollegor, eller om vi får en halvdan miljö vid Asplunds berömda stadsbibliotek (samt om Kristina Alvendal låter undslippa sig ännu en dumhet).
Uppdatering: Nu ser jag att man stoppat ombyggnaden av biblioteket (läs här och här). Bra på sitt sätt, men bäst hade naturligtvis varit om man gjort en klok tillbyggnad som inte förstört Asplunds byggnad.
För ett par år sedan gick en dokumentär på tv som handlade om Eileen Gray. Jag minns den mycket väl. Häromdagen kom jag att luncha med en dam som i början av 2000-talet, på uppdrag av SvT, gjort ett inslag om just Eileen och hennes berömda hus E-1027.
Gray blev under 20-talet känd för sina möbler och lackarbeten vilket gjorde att hon fick i uppdrag att inreda hem åt förmögna människor i Paris. Jacques Doucet och Mme Mathieu-Lévy, som på sin tid var välkända och sysslade med mode, och tog båda hjälp av Eileen för att skapa sina hem. Här en bild från Doucets.
Eileen Gray levde ofta franskt, men i mitten av 20-talet hade hon inlett ett förhållande med en ung arkitekt, Jean Badovici. Uppmuntrad av honom, började hon skissa på ett hus, E-1027, som stod klart 1929 och som under ett par år blev deras hem. E-1027 är huset som syns på bilden ovan.
1932 lämnade Gray Badovici och byggde sig ett eget hus, Tempe à Pailla. I Roquebrune-Cap-Martin stod E-1027 kvar och Le Corbusier, som uppskattade byggnaden, lät bygga ett eget hus intill. I slutet av 30-talet besökte han Badovici, som bodde kvar i villan, och dekorerade väggarna med ett antal muralmålningar. Här en bild på Le Corbusier med fru och Badovici framför en av de dekorerade väggarna. Eileen Gray tog mycket illa vid sig av tilltaget, trots att hon flyttat till sitt nya hus.
För 5-6 år sedan började man restaurera E-1027 och då var frågan, skulle man behålla muralmålningarna som så upprört Gray? De fick vara kvar. Det var klokt tycker jag eftersom de trots allt hör till historien.
Eileen Gray drog sig nästan helt tillbaka efter andra världskriget, men fick en renässans i slutet av 60-talet. Hon dog i slutet av 70-talet, nästan 100 år gammal.
En utförlig artikel om E-1027 med många bilder finns här. Läs den!
En gång tiden har det funnits hundratals matsalar i denna stad som sett ut som den på bilden här inteill. Idag är det ett obetydligt antal som bevarar de ursprungliga snickerierna och inte minst: den bruna färgen. Må det vara ådringsmålning, eller i exklusivare fall, ädelträ. Just nu finns detta prakthem ute på marknaden. Notera särskilt golvets vackra patina.
När jag ser bilderna kan jag omöjligt förstå hur man inte kan uppskatta en så stämningsfull miljö som denna. Och att måla den helt vit eller på annat sätt dölja den höga panelen och de pompösa dörröverstyckena? Vilken diagnos har en person med så perversa böjelser? Jag blir alldeles stel av skräck; vad är inte dessa människor i stånd till?
Och så kontrasten mellan den mörka matsalen, och den ljusa, luftiga salongen med sina gustavianska möbler (eller är det mer åt Louis seize?). Jag är ingen motståndare till ljus och luft, men jag förespråkar kontraster och det är där den mörka matsalen kommer in och de långa korridorer som så ofta finns i stora, gamla våningar.
Allt är dock en fråga om råd och lägenhet, så än så länge får jag tränga ihop mig själv i en solig 2-rumsvåning, som dock har ett helt mörkt serveringsrum. Där kan man stå och njuta.
Och så får man inte glömma den Matsalens mörka hemlighet. Ett spännande kriminalfall med litterära ambitioner, kanske rentutav en air av kiosklitteratur. Hursomhelst: sex och droger och en Strandvägsmatsal.
Den ständigt nyfikna, arga och engagerade konstnären Siri Derkert skapade i mitten av 60-talet en kartong som var ett montage i bla silkespapper och metallband. Detta verk överfördes sedan till en textil vävnad av väverskorna hos Handarbetets vänner. Resultatet är placerat i Höganäs stadshus sessionssal.
Verket handlar om den hotande miljökatastrofen som hotar förstöra fåglarnas sång. I bildens högra hörn finns den utopiska framtiden, där friska djur lever i en ren natur.
Här en intervju med Siri från 1968 (Sveriges radio). Lyssna, mer engagerad 80-åring får man leta efter.
När Siri Derkert närmade sig sjuttio år, tog hennes karriär som konstnär ny fart. Mellan sjuttio och åttio gjorde hon ett flertal monumentalverk, det mest kända är blästringarna på Östermalmstorgs tunnelbanestation. Hon har även dekorerat Sverigehuset, skapat kvinnopelaren på t-centralen och gjort skulpturen Ren luft, rent vatten.
På äldre dar brann Siri verkligen för kvinno- och miljökampen. Hon drog sig inte för att racka ned på kvinnor som utförde handlingar eller gester, som bottnade i den traditionellakvinnorollens lust att behaga mannen. Hon älskade också Elin Wägners Väckarklocka, som förutom kvinnokampen, pläderade för fred på jorden och fred med jorden.
1959 hade Siri praktiskt taget vunnit en tävling om utsmyckening av Ängbybadet, när jurynenades om att hon var för gammal (69). Siri fick dock i samma veva ett uppdrag att smycka ett elevhem i Bredbyn. Till detta verk göt hon 1×1 meter stora betongplattor i sin ateljé. Åldern var inte något som hindrade Siri, som herrarna i juryn trott.
Jag blir en smula avundsjuk på Siri, som hela livet arbetade och var nyfiken, slogs för sina ideal och hela tiden gick vidare. Så tycker jag att man skall leva sitt liv. Dockanar jag att personen Siri inte var helt lätt att handskas med, men åt det är det inget att göra.
Jag har skrivit om Ribersborg tidigare, men här, för första gången, en bild från en av lägenheterna i tre etage. Eric Sigfrid Persson, byggmästaren, skapade Ribersborg och uppfann i samma veva vridfönstret (om minnet inte sviker mig). Vridfönstret, med sin stora, obrutna yta kallas inte sällan panoramafönster. Det är en tjusig uppfinning och extra eleganta är de om de utförs i ädelträ, t.ex. teak.
Som framgår av bilden, finns ett vardagsrum i nedre plan. Därifrån leder en trappa till ett mellanetage med ytterligare en sittgrupp. En halvtrappa upp, ligger matsalen, som hämtar sitt ljus från mellanplanets generösa fönsteryta. Detta förfarande kräver en lägre takhöjd på sina ställen, för att utrymmet i höjdled skall räcka till. I övrigt är nämligen lägenheten i två plan.
Övriga lägenheter var i ett plan, men många hade någon form av halvplanslösning med högre takhöjd i vardagsrum och lägre i resterande del. Flera lägenheter hade matsalsdelen i en avskiljbar rundel i anslutning till serveringsrummet. Draperier kunde på så sätt avskilja måltidsplatsen och skapa en mer intim prägel. Sammanfattningsvis bland de bästa lägenhetsplaner jag någonsin sett.
Läs mer om Ribersborg och se en bild på husens exteriör. Någon förvirrande är det faktum att området heter Ribersborg, men att den utställning som öppnade 1938 fick namnet Vi bo i Ribershus.
Det är inte ofta man ser en lägenhet som går i brunt till salu. Här en av de finast jag sett på mycket länge. det är en trea med jungfrukammare på Karlbergsvägen. Matsalen har, som sig bör, stjärnparkett och mörkt hög panel. Kakelugnen är dock relativt ljus, men så är också byggåret 1904. Notera att hörnrummet, någon form av salong, endast har enkelt furugolv. Det fick helt enkelt vara någon hejd på lyxen, det är trots allt en våning i något enklare kvarter. Prospektet i sin helhet, hittar ni här.
Risken är nog rätt överhängande att den nya ägaren föredrar en fräsch lägenhet och målar hela matsalen vit. Om någon kunde förklara för mig den obegripilga kollektiva rörelse, som får alla att likt viljelösa mähän förvandla rum efter rum till sterila operationssalar för krystat sällskapsliv. Vit är fint, men inte överallt och inte i alla rum.
Jag anar dock att en förändring står för dörren, men så länge 60-70-talisterna (och i viss mån 80-talisterna) dominerar kommer inte mycket att hända.
Och tänk vad man kommer att få ligga i om en tio år när all lackfärg skall slipas bort från tjusiga fiskbensparketter!
När jag växte upp fanns det ytterst få gamla hus i de norrländska städerna. Det mesta hade rivits under 50-60-talen och den bebyggelsen fick sedan ta ordentligt med stryk under 80-90-talen, så nu är det inte mycket kvar. I Luleå har man faktiskt en hel kvartersfasad mot storgatan med hus från olika perioder. Dels är det Ebeneserkyrkan som jag gissar är från tidigt 1900-tal, sedan kommer en affärs och bostadsbyggnad från sent 1800-tal och sist en liknade byggnad från, jag gissar nu, 30-tal.
De två sistnämnda går under namnet Fritz Olsson-husen. Dessa skall nu rivas för att ge utrymme åt en GALLERIA. Man hepnar, som Östermalmstanten sa. Dessbättre har finanskrisen det goda med sig att ingen vill teckna hyreskontrakt just nu, så rivningen har skjutits upp. Men ändå, en galleria i stans mer anrika kvarter. Läs mer i NSD.
Fritz Olsson som varit död i många år, var en av traktens mest framgångsrika affärsmän och ägde den välkända juvelerarrörelsen med samma namn som hade, och har, ett mycket gott renomé. Han hade också förvärvat stora områden mark och var vid sin död mycket förmögen. På det stora hela har han faktiskt ett riktigt gott eftermäle, trots att man får anta att han hade hårda nypor i affärer. Butiken var dock välkänd för att behandla alla kunder lika; oavsett börd och inkomstklass fick man förstklassig service. Och det är något som imponerar.
Man har varit på Lydmar hotell, det nya hotellet, beläget vid den lilla museiparken invid Nationalmuseum, i en äldre byggnad med svängd fasad som en gång i tiden erbjöd sina hyresgäster pampiga våningar med utmärkt utsikt över bland annat slottet. Namnet på fastigheten var den gången Edelstamska huset. I ett nummer av Svenska hem i ord och i bilder presenterades en åldrad gentleman, Victor Stokirk, som hade sitt hem i fastigheten.
Men nu är det som sagt hotell i modern stil, ljust och fräscht. Fasaden är nyrenoverad och utrustad med klumpiga treglasfönster i instickskarmar. I nedre foajén står två hiskeligt fula fåtöljer och en soffa i något som svagt påminner om Karl Johansstil. En trappa upp brer en mer kontemporär lyx ut sig; pösiga soffor, påkostade toaletter och trevlig personal. Gästerna, som i strid ström marscherar in mot matsalen och den väntande brunchen, är snygga och mycket renskrubbade (undrar om de gjorde vad man tror att de gjorde kvällen innan). Överlag kan man alls inte klaga, det mesta är här oklanderligt. Jag är en smula tilltalad av denna sorts lyx; även om den verkligen är en smula småtråkig har den något av borgerlighetens diskreta charm.
Jag var ansatt och hemskt trött, men fick mig en americano på dubbel espresso, föredömligt serverad med det heta vattnet i en kanna bredvid. Det tackar jag för. I högtalarna ljöd bland annat David Bowie, men den mest lämpliga av all hotellobbymusik lös med sin frånvaro, Travlin light med Billie Holiday:
Ja, nu är vi otidsenliga för hela slanten, men detta är bar så fint. Ett serveringsrum skall som bekant alltid ligga mellan kök och matsal; det är där det hör hemma och gör nytta. Här har man dragit det snäppet längre och nästintill infogat skåpinredningen i salen. Och nog är det vackert alltid, och praktiskt dessutom, att ha allt porslin, dukar, vaser mm till hands när det skall kalasdukas.
Det framgår inte av bilden, men egentligen är det en gammal 90-talsvåning som radikalt ombyggts på, jag gissar, 10-20-tal för att möta den tidens krav på inredning i form av tapetfält, stram stuckatur och en kakelugn som tog direkt avstånd från det ena 1800-talets historiska stilexcesser. Stramhet var den nya tidens ideal.
Typiskt för den tidens skåpinredning är att luckorna inte är överfalsade och att den sk sparksockeln sitter i liv med skåpet istället för att vara indragen och därmed ge utrymme för fötetrna. Allt detta kom med den moderna köksstandarden som började att växa fram på 30-talet.
Det finns lösaktiga människor som under inflytande av vin fått sig en ny vän och sedan valt att avsluta kvällen i den nya bekantskapens hem. Presenterar då denna våning ett sällskapskök i något av de rum som hör till gatufilen, eller ännu värre – i matsalen, har det hänt att dessa förtappade människor tagit sitt förnuft till fånga och med väl bibehållen dygt promenerat hem till sig. Det finns gränser, även för moraliskt lågt stående varelser och det skall vi vara tacksam för. Sällskapskök är en riktigt styggelse, bra mycket värre än att Begå ett stort fel före (eller inom) äktenskapet.
En trevlig form av kök är barköket i ädelträ (varför inte päron?) som ligger i anslutning till en frukostmatsal, lämplig att användas i vardagslag. De köksskåp som innehåller porslin, har luckor både mot kök och matvrå; praktiskt så det förslår och dessutom snyggt.
Överhuvudtaget är kök med luckor fanérade i ädelträ mycket snyggt och relativt vanligt i bättre hus från 50-60-talen. Lättskötta och hållbara är dessa snickerier också, rent utav idealiska. Tyvärr kasseras många dylika snickerier, eller målas över i vitt. Förskräckligt.
Gärdet när området var nybyggt är en vacker syn. Alla hus hade fina balkonger och fönstren var försedda med markiser. Det är en tilltalande syn. Tilltalande är det fortfarande, men nu har grönskan tagit fart och gjort Tessinparken till en lummig oas. Uppe vi Askrikegatan blommar schersminer i mängd och en söt, smultronartad doft svävar över området. Ner mot Valhallavägen till, blommar rosorna i långa rader och vissa plantor är faktiskt av den sort som verkligen doftar som ros skall.
Jag promenerade upp till Söder igårkväll och ingenstans var det så vackert som just i Tessinparken, även om Karlavägens grönska med sina planteringar till viss del kan konkurrera när det gäller skönhet. Det var på det hela en mycket vacker promenad när sommaren är som vackrast.
Vid Askrikegatan börjar Gärdeshöjden, åtminstone anser jag det. Här, i Tessinparkens fond, byter arkitekturen skepnad och planlösningar, balkonger och fönstertyper förändras. Husen vid Askrikegatan är fyra våningar höga. De tre översta bostadsvåningarna, bärs i fronten upp av pelare. Bottenvåningarna innehåller till största del garage, tvättstugor och andra gemensamma utrymmen. På tredje våningen ligger de finasta lägenheterna med terrass. De mest påkostade husen har endast en lägenhet i fronten mot söder, de andra har två.
I anslutning till vardagsrum och matsal, ligger köket. Förbindelsen däremellan utgörs av en kort serveringsgång som stryker längst med jungfrukammaren. I andra ändan av lägenheten ligger sovrummen med badrum och garderober. Det hela är mycket elegant och väldigt praktiskt uttänkt.
Jag var en gång för många år sedan inne i en lägenhet på Askrikegatan som precis blivit ledig. Det var en fin liten trea med jungfrukammare. I vardagsrummet var listerna målade i mörkbrunt vilket faktiskt var stiligt värre. En stram öppen spis stod på vardagsrummet ena långsida. Vicevärden, som visade oss lägenheten, var mycket stolt över sitt fina hus. Tyvärr ser jag nu att snickerierna blivit vitmålade och det fina köket, ersatts med ett modernt standarddito istället för det platsbygda med teakbänkar.
Vad varje människa borde unna sig är ett matsalstak av denna modell; rikt dekorerat och dessutom i en färgskala som jag finner mycket tilltalande. I kombination med pardörrens stiliga, mörkmålade överliggare blir resultatet helt perfekt och dessutom ytterst elegant.
Jag har förstått att alla inte uppskattar mörka snickerier och tunga dörröverstycken och det förstår jag inte alls. Det är klart att man vill ha en viss pompa och ståt och det framförallt i ett rum som matsalen som bör vara mörkt och gärna beläget åt gården och med blyinfattat glas i rutorna.
Tyvärr är de flesta snickerier i denna väg borttagna eller vitmålade och det är verkligen både synd och skam. Nuförtiden tycks allt det mörka koncentreras till golven, Mörkbetsade parkettgolv går dock inte hem hos mig, till skillnad från de av år och bonvax mörknade dito som har en len yta och en sammetsmatt lyser.
När utställningen Vi bo i Ribershus öppnade i slutet av 30-talet (jag tror att det var 1938) var det en recensent från Stockholm som så vitsigt formulerade att det enda felet med lägenheterna var att de inte fanns i Stockholm. Nog är det fina lägenheter alltis, dess like finns knappast i hela Sverige. Frontvåningarna, som vetter mot sundet, är de mest påkostade med sina etagelösningar i 3 plan. Lägenheterna är egentligen i två plan, men sällskapsdelen är på höjden uppdelad i 3 våningar som förbinds med en trappa där en öppen sois är placerad.
Byggmästaren, Eric Sigfrid Persson, konstruerade också en ny fönstertyp till sitt praktområde; det vridbara perspektivfönstret. Planlösninarna är över lag helt perfekta med stora, rymliga vardagsrum med hög takhöjd. Vissa lägenheter har ett runt matrum med skåp inbyggda i hörnen. Balkongerna är indragna och mycket generösa och samtliga har viss utsikt mot vattnet.
Erik Sigfrids dotter, är den kända formgivaren Signe Persson-Melin.
Ett collage med bilder från Torsvikshöjden ser ni ovan. 1947 stod det av Anker-Gate-Lindgren ritade området klart på högplatån vid lidingöbrons fäste. Trots det centrala läget är det tämligen dolt från insyn. Det är en fin plan med 3- och 6-våningshus som placerats ut i terrängen. I mitten finns det en park med en romantisk och tämligen trolsk damm. Tyvärr har illasinnade fastighetsägare bytt ut merparten av alla balkonger; jag fann endast två hus som har den mycket ovanliga, ursprungliga, konstruktionen i behåll. En anan fin exteriör detalj är bruket av träspån under fönsterbröstninen (precis som på tak och väggar förr i tiden).
Områdets finaste lägenheter är 5-rumsvåningarna med två sovrum, vardagsrum med öppen spis, matsal samt kök, serveringsrum och jungfrukammare. Jag kan tänka mig att de tre sistnämnda lätt kan förvandlas till sällskapskök, om det blir fel köpare som vinner budgivningen vid eventuell försäljning.
Jag är svag för serveringsrum. Mitt eget är alldeles för liten, bara en liten smatt, utanvare sig avställningsytor eller slask. Här hittade jag ett alldeles förträffligt serveringsrum i en tidig 1900-talsvåning. Rummet är beläget mellan kök och matsal, dvs precis där det skall ligga.
Ibland är serveringsrummet en lång, smal gång vars väggar är täckta av skåp. Här är man helt skyddad från insyn och den höga takhöjden, som förstärks av passagens ringa vidd, ger enspeciell känsla. Dagens genomtrista lägenheter saknar helt denna finess.
Åtskilliga är de gånger jag bråkat med Stadsbyggnadskontoret, ty Stadsbyggnadskontoret är inom vissa områden helt inkompetent. De, eller snarare vissa handläggare, saknar pietet inom området 30-talsbalkonger. Smidesbalkonger från 20-talet förstår de sig på, men när det gäller smäckra skapelser i plåt står de helt handfallna.
De tror på fullt allvar att klumpiga lättmetallkonstruktioner som imiterar de smäckra plåtbalkongerna kan duga när det blir fråga om renovering. Icke! Dessutom har de uppfunnit en ny sorts regel, att balkongens betongplatta skall lämnas delvis bar. Detta oskick är olämpligt när det är fråga om modernt klumpiga infästningar som därmed lämnas fullt synliga. I ursprungligt utförande existerar detta, här på Gärdet, nästan bara på vissa hus vid Rindö- och Brantingsgatorna (se näst sista bilden). Vanligtvis visas hela balkongplattan alternativt döljs den helt av balkongfronten.
Det är lätt att bli ledsen då man ser gamla bilder som minner om den oändliga rikedom av balkonger som en gång funnits. Än mer ledsen blir man då man inser att Stadsbyggnadskontoret FORTFARANDE godkänner de mest horribla konstrultioner vid renovering. En annan gång skall jag visa bilder på dessa.
Här några bilder på restaurerade och orstaurerade hus som fått behålla sin särart vad det gäller balkonger.
Likt Törnrosa, låg 
Jag har bott på Gärdet i snart 10 år. En av anledningarna till att jag flyttade hit var att jag tyckte mycket om stadsplanen och de byggnader som här finns. Området är också klassat som 
