Ute på skiftet

Det första snöfallet i slutet av oktober

Ute på skiftet

Det är vackert med ett tunt lager snö som inte ens täcker åkermarken. Bilden är tagen i slutet av oktober, när jag gick omkring med min Polaroid Land Camera och fotograferade. Stundtals lyste solen och det var otrolig vackert, stundtals tog molnen överhanden och naturen blev kall och grå, men lika vacker.

Östermamalmsgatan en morgon 2008

Östermalmsgatan en morgon i april

Östermamalmsgatan en morgon 2008

Det var på våren 2008 som jag började polaroidfotografera efter att ha köpt några förpackningar av Polaroids klassiska 669-film. I början använde jag en enkel kamera i plast, men efter en tid köpte jag en Land Camera 450. Bilderna blev många, men till sist gick det inte längre att köpa någon film och jag slutade. Lite sorgligt, men ingenting varar ju för evigt.

På bilden ovan ser vi Östermalmsgatan en morgon i april. I fonden anas Engelbrektskyrkans torn. Det var en fin morgon som bar löfte om våren

i_sjulsmark

Norrbottensgård med införkammare

i_sjulsmark

Här och där finner man de, de välbevarade Norrbottensgårdarna som inte längre används. I detta fall är det bagarstugan, som står vinkelrätt intill, som blivit ett modernt bostadshus. Denna byggnad är verkligen vacker. Den står på en solid stengrund och har inte byggts om på många, många år. Till höger finner vi en stor sal med många fönster. I mitten en utsmyckad farstukvist som leder till en hall och innanför den en farstukammare. Till vänster ligger köket, som är stort och genomgående. Till vänster på yttersta flanken två införkammare. Det är väl knappast otroligt att anta att dessa byggdes till under 1800-talets senare del, när välståndet steg.

Till nackdelarna med byggnadstypen hör bristen på sovrum. Tack vare införkamrarna finns här hela tre lämpliga rum men har man inte dem, finns bara ett, farstukammaren, och det kan vara i minsta lagen för en barnfamilj. Är inte detta något problem har man en fantastisk bostad med stora ytor, stora och små rum, tämligen hög takhöjd och ett fin ljus från många och stora fönster. Ett riktigt prakthem skulle man nog kunna säga.

Bakom ratten genom byarna norröver

polaroid_1

Det är inte alltid möjligt att komma ihåg alla vägar som passerats. Särskilt svårt är de med de smala som nästintill är att betrakta som skogsvägar. Genom hyggen och täta skogar slingrar de sig fram. Stundtals kan de var rent bedövande vackra, när trädmassorna ger vika och en sänka breder ut sig nedanför.

i_rosvik

Den var bestämt en sommarkväll med långa skuggor. De blir lätt det, ty när solen står lågt framåt natten är den precis ovan trädtopparna, precis som en blev vinterdag.

i_sjulsmark

Ser ni den väl tilltagna stengrunden? Omgiven av björkar står detta vackra hus på en sluttning med utsikt över en by. Intill slingrar sig den gamla grusvägen fram i sommarkvällen.

Polaroider från norr och Bonn-Karl

byarundan

På Galleri Kontrast har Platta Skatan fotografisk salong lite då och då. Senast det begav sig, 14/11, pratade jag om mina polaroidbilder som jag tagit i Norrbotten med start 2008. Presentationen i sin helhet finns på YouTube om ni är intresserade. Bilden ovan är en av de allra första och visar byavägen i min by.

Farbror Josef

Tyvärr hann jag aldrig avbilda alla de människor som jag växte upp med. De flesta var födda i början av 1900-talet och är sedan länge döda. En del av dem är dock fortfarande i livet och honom ser ni här. Med sina blåkläder och stövlar ser han ut precis som bönderna gjorde förr.

avan

Genom åren har det blivit många utflykter med kameran i framsätet. Huset på bilen, precis som bilden i sig, hör till mina favoriter.

Bonn-Karl midsommar

År 2010 såg Bonn-Karl dagens ljus. Dekorativ och konservativ. Och månskensbonde med andliga grubblerier och en osviklig förmåga att uppträda lättklädd.

Förutom dessa bilder har jag tagit många bilder med vanlig 35-millimetersfilm som dokumenterar landsbygden i Norr- och Västerbotten. Dessa bilder hittar ni här.

Så tog sommarens långa skuggor vid

Sommarens långa skuggor

Sommarnattens långa skuggor sträcker ut sina tungor och griper tag om en, ty de ljusa nätterna norröver låter aldrig dagen slå sig till ro. Jag promenerade över de nysådda och bultade åkrarna i försommarkvällen, kände doften av jord och lät ljuset och skuggorna följa mig i mina spår.

Sommarens långa skuggor

Jag nynnade på en melodi från slutet av 40-talet, Lost April, Where did you go? Like winter’s snow, I saw you vanish. Lost April, so soft and warm. A memory not even time can banish. Björkarnas stammar lyste vita mot grönskan som kom tidigt detta år. Katten satt på helspänn. Det är troligt, att ytterligare en fågel snart får skatta åt förgängelsen.

Sommarens långa skuggor

Serpentinvägen slingrade sig nedför skithusbacken. Dess grus som dagtid lyser ljust och grant, var grått och mörkt under de långa skuggorna. Det är här i sänkan som dimman kommer rullandes de vackraste av sommarnätter, stilla och bärandes de skiraste av dofter.

Sommarens långa skuggor

Jag vet inte vad som är vackrast med försommaren. Kanske det att när den går till ända, börjar mörkret så sakta sänka sig ner igen och med den gör vemodet åter entré.

Nu har färgerna nästan helt bleknat

Det är inte många exponeringar kvar på den sista rullen av Polaroid gamla klassiska 669-film som inte tillverkats sedan 2008 om jag inte minns fel. De bilder jag tar nu blir mycket bleka och framkallningsvätskan räcker inte riktigt till vilket gör att kanterna inte framkallas. Men nog blev det en vacker bild!

Detta foto är lika blekt som mina barndomsminnen börjar bli. Minns dock tant Annas kök och den saft som hon bjöd som alltid var för stark. Svag saft var en styggelse för många äldre. Anna fick gödsel av oss och Ivar satte vår potatis.

Sen kväll står jag framför kyrkstallet

Sommaeen 2009 tog jag ett porträtt av mig själv framför det gamla kyrkstallet som står i skogsbrynet. Ursprungligen stod det i anslutning till kyrkstugan i Norrfjärden, men när hästarna kom ur mode, flyttades det hem och fick tjänstgöra som nattlogi åt våra kvigor.

Stallet är i rätt bra skick, men måste lyftas och så behöver dörren lagas. Kanske måste några stockar halvsulas också. Ingen större reparationer med andra ord.

 

Och en liten å, i folkmun kallad älven

Det var sommaren 2008 och jag hade plockat fram en gammal Polaroidkamera och med den tog jag några bilder. Jag hade precis upptäckt glesbygdens charm och var tämligen förtjust. Dessutom var det varmt och soligt.

Genom byn slingrar sig en byaväg som ansluter till de allmänna väger som passerar byn. Dessa farleder är antingen grusade eller asfalterade och bildar en rektangel som i dagligt tal kallas byarundan. När släktingar bosatta söderöver tog sig för att springa denna sträcka på 80-talet var det till de inföddas stora förundran och munterhet. Något liknande hade man aldrig tidigare sett!

Oavsett om man sportar eller ej är det ett vedertaget kvällsnöje att cykla runt byn om vädret är klart och luften ljum. Jag gör det gärna och tycker att vyerna är synnerligen omväxlande och trivsamma. Är det inte skog så är det åkermark eller igenväxta gärdor.

 

Den lilla rektangel som utgör byns farled korsas två gånger av en liten å, i folkmun kallad älven och således finns det två broar. Som om inte det vore nog finns en tredje överfart som leder trafiken längs med den lilla ändtarm som slutar hos tant Ronny och som gör en skarp krök vid Skithusbacken. När jag växte upp fanns fortfarande det helt förfallna avträdet kvar, men idag finns inte ett spår. Endast namnet lever kvar men vem vet för hur länge?

Sommaren 2008 åkte vi in till stan och begav oss till Trädgårdsgatan som är en bortglömd gatstump. Här växte min mammas kusin upp under fattiga omständigheter. Modern blev tidigt änka och fick försörja sig och barnen så gott det nu gick. När man ser huset idag gläds man åt att det åtminstone var ett vackert hem. Och på det stora hela gick det bra för dess en gång så  fattiga bosättare.

På utflykt med bilen i sommarhettan

vid_kvarnen

Jag tycker mycket om att köra bil vilket jag har gjort sedan jag var ung och tog körkortet.   Så härligt det är att susa omkring i sommarvärmen med rutorna lite lätt nedvevade och foten på gaspedalen. Jag vill inget hellre än att köra bil nuförtiden. Norrbotten och Västerbotten är mycket lämpliga för denna sorts nöjen.

En dag åkte jag runt med kamerorna bredvid mig i framsoffan och stannade vid alla tänkbara ställen; jag körde halvvägs ned i diket, parkerade på åkrarna och styrde kosan in på eländiga skogsvägar. På bilden ovan har jag parkerat invid en gammal kvarnbyggnad som är helt fantastisk. Jag tog många, många bilder och skall framkalla dem vad det lider. Kvarnen ligger vid en liten älv som dämts upp för att driva kvarnstenarna. Idag är byggnaden förfallen och hotar att rasa ner i forsen. Men vacker är den.

gammal_mack

På en annan plats fann jag ett skjul som en gång verkar ha  inhyst den minsta av bensinstationer. Jag stannade, backade bilen, klev ut och tog en bild. Människorna på gården intill stirrade: “tar han en bild på gammhuset, jär han int riktigt klok?” visade en röst i mitt inre. I dessa trakter är det oftast det nybyggdas fräschör som imponerar.

med_bil_i_alter

En annan åker låg inbjudande intill älven som på sina ställen vidgar sig åtskilligt, för att sedan smalna av och mer likna en bäck. Gräset var redan slaget och bonden väntade på ytterligare en skörd. Jag parkerade bilen och beundrade naturen innan jag åkte vidare till byggdegården som stått öde sedan 1970-talet. I projektorrummet låg ännu några svartvita filmremsor, 35-mm-film, kvar. Så sorgligt.

nedanfor_moster-sigrid

På väg hem fann jag den vackraste av gårdar. Här bodde under många år en gammal fröken, Dahlia hette hon. För ungefär 15 år sedan flyttade hon därifrån och stället har sedan dess fått stå tomt med förspikade fönster. Gårdsplanen har börjat växa igen, men är likväl outsägligt vacker. Dörren till mangårdsbyggnaden är utsirad och målad i gult och grönt. Ladugården står i skogsbrynet och rundlogen har nästan försvunnit bland träden. I fonden breder små,  men bördiga åkrar ut sig. Där skulle jag vilja bo. Tyvärr var filmen slut i mina stillbildskameror, så jag tog istället fram filmkameran och förevigade gården på en rulle Kodachrome.

En lantidyll, något av en blå chimär

Detta hände sig i september år 2009. Jag fyllde år och firade den hos GBS i sagans Flark.

Med ens var sommaren åter här. Solen gassade och jag svettades på åkgräsklipparen. Bensinen tog slut och då smet jag från mina sysslor, gick på promenad i de vackra omgivningarna. Åkrarna låg öde, många gånger utan minsta spår av årets gröda. Här och där stod dock spannmålet rågblont mot den vackra himlen. Ovan ses en dieseltank i krokarna av madrassfabriken.

Än dröjer det en liten stund, innan höstens färger börjar att lysa och likt en flammande brasa får naturen att än en gång blomma innan vintern slutligen tar överhanden; kväver växtligheten i en tjock och ullig matta. Men till våren segrar naturen åter igen.

Min favoritvy låg med ens framför mig, men denna gång gick jag inte fram till gården, jag nöjde mig med att blicka på gårdsplanen som vore den en chimär. Den är det mest förtjusande av gårdsställen.

Höstens skuggor är långa och mönstrar den rågblonda åkern. Höstens skuggor, så dramatiska; jag tänker på Petra och Angela där ute på gården Eka i Agnes von Krusenstjernas von Pahlen-svit. Men himlen är fortfarande blå och den glömmer jag ej.

Spannmålet står blekt mot kvällshimlen. Solen har försvunnit bakom några moln och ladugårdens tak behöver målas. Behöver, ja, men nog är det vackrare så här när färgen börjat att flagna från plåten.

Framför det vita kapellet på Västerbottens landsbygd, blommar ännu sommarens blomster, oansatta av nattfrost och annat elände. Men snart skall de dö. Det är vackra, och förgängliga.

Mina dagar i Västerbottensbyn var till ända, dessa vackra dagar i början av september 2009.

En tur längs med vackra Lule älvdal

Det var våren 2008 som jag började polaroidfotografera. Jag hade en kamera som jag använt sporadiskt för många år sedan, men det var då som jag började intressera mig för att fotografera. Tidigare hade jag mest tagit bilder för ro skull, ja redan som barn var jag road av detta och köpte en Rollieflex i mitten av 80-talet. Så värst många bilder blev dock inte tagna då, men jag lärde mig iallfall att kopiera bilder.

Sommaren 2009 åkte jag upp till Boden, den gamla regementsstaden, och på väg dit körde vi genom Gammelstad. Alla över femtio skrek och tjoade när de fick syn på min Opel Kapitän. I reklamen stod det en gång i tiden: Bidrar diskret till sin ägares anseende, bildar distingerad bakgrund vid ankomst och avfärd. Se gärna den trevliga försäljningsbroschyren här.

Boden är egentligen en fin stad, men nu har den dessvärre fått en galleria. Och det är dumt. En gång i tiden var Boden en flott stad på grund av alla militärer och de officersfruar som hörde till. Hotell Bodensia var en påkostad efterkrigsbyggnad som låg alldeles intill de låga tvåvånings trähus som hade butiker på bottenvåningen. En viss charm finns ännu kvar i form av några tvåvånings affärshus. Jag fyndade en vacker hemvävd halsduk och Du svarte zigenare.

Vid Mellan boden och Luleå, men på andra sidan om Lule älv, ligger byarna på rad: Unbyn, Avan och Stenudden. I Avan stannade vi till och körde till byns finaste hus som är sig tämligen likt sedan mitten av förrförra seklet. En centralvärmeinstallation från sent 30-tal, är vad den nya tiden bidragit med. De stora rummen är fyllda av gamla möbler och här bor faktiskt något, han är bara några år äldre än jag är. Vi åkte allesammans till byahuset, där det var sommarcafé.

Jag fick biskvi, kolakaka, chokladboll och ett smakprov av en bulle. Allt var, till min förvåning, hembakat och gott. Jag är lite kräsen av mig, när det kommer till fikabröd. Vi satt där i solen och jag berättade att man faktiskt kan bo bra i storstan också.

Vi åkte vidare och besåg de ståtliga marker som låg dolda i skogen. Skifte efter skifte, prydliga och i snörräta rader. Det var en syn det.

Till sist åkte vi hem till Isaskasson som förstår sig på bilar. Han hade en rad tämligen unika fordon i sitt stall: Borgward Isabella coupe, Simca Vendette V8 (med en löjligt liten V8(på 2.5 liter!), en silverfärgad Ford Thunderbird -65 och en Opel Rekord -61 som endast gått 3500 mil. Han hade även en verkstad dit jag tänker lämna in bilen för en översyn av förgasare och tändning.

På väg hem, körde vi längs med de små vägarna, istället för att ta E4:an. På sina ställen är landskapet mycket tilltalande.

Biltur vid första snön och Klas-Göte

Det var länge sedan jag var i farbror Odals by, så en vacker förvinterdag tog jag bilen dit. Solen sken, det var inte mer än en minusgrad och det var varmt och skönt inne i kupén. Jag svängde ner på den väg som går över ån, samma å som kallas älven i min by. Vattnet hade börjat frysa. Strax därefter passerad jag en gammal ladugård som stod på stenfot. Huvudbyggnaden var gul och i 30-talsstil. Jag gasade, svängde vänster och befann mig snart på en grusväg som mycket sparsamt kantades av byggnader. Jag undrar om jag någonsin varit där.

Vi hade en släkting som bodde i krokarna. Han hette Klas-Göte och var inte riktigt riktig, något fattades och han var mycket originell. Han hade en ett par stugor inne i skogen där det rådde total oordning. Han samlade på allt mellan himmel och jord och slog knappast ett slag för hygien. När tant Inga fick höra att vi druckit kaffe hos honom blev hon förskräckt. Inte fick vi några men av det.

Klas-Göte jobbade ibland, stod han och hängde med en skyffel i handen vid något vägbygge. Det var någon form av terapiarbete för män som inte var riktigt arbetsföra. Han skrev klagoskrivelser också, ty det låg ett hus strax ovanför hans och vattnet på den tomten passerade hans tomt när det rann på våren. Detta kunde han inte förlika sig med.

En dag dog Klas-Göte och det skulle hållas auktion. Det kan inte ha blivit några höga priser, för det var mest bara skräp. En separator och en ässja var vad vi fick med oss hem av Klas-Götes världsliga tillhörigheter. Glömmer honom gör jag aldrig, även om minnesbilderna är svaga.

Det ligger gamla bilder mest överallt

Så här bör man klä sig på landet. Blåställ och ett par rejäla stövlar. Snygg, prydligt och praktiskt. Tyvärr tror jag att stilen är på utdöende vilket man verkligen får beklaga. Värt att notera på bilden är de typiska uthusdörrarna och eternittaket. Samt mammas gamla cykel.

På 50-talet var aktivitet i denna bygdegård allt annat än försumbar. Det ordnades dans och filmvisningar. Huset står numera och förfaller och det sägs att en björk börjat växa inne i den stora salen. I maskinrummet en trappa upp vittnar endast några kvarglömda filmremsor om vad som en gång varit. Landsbygden är inte vad den en gång var.

Jag har ett mycket svagt minne av en dylik grävskopa från mina första år. Tyvärr minns jag inget mer än att jag förundrades över den vajerdrivna skopan och den oranga färgen. För ett par år sedan fann jag denna gamla relik, i ett buskage strax intill en liten älv. Terrängen var usel och närmare än så här kom jag inte min gamla barndomsdröm

Pommes frites-fabriken i grannbyn

Farbror Danne i grannbyn var för läge sedan bonde, men gav sig så småningom på potatisodling. Mot slutet av 50-talet var pommes frites det nya heta och affärsman som han var, startade han raskt en fabrik i Norrbottensgårdens källare och anställde sedan traktens tanter för att sköta ruljansen.

Och som det kokades pommes frites! Tanterna gick i treskift för att möta efterfrågan. Verksamheten pågick till slutet av 60-talet, ty då var inte lägre friterad potatis lika unikt och farbror Danne valde att lägga ner tillverkningen istället för att bygga en större, och för tiden mer lönsam, anläggning. Istället slog han sig på bärodling.

Nu är han sedan många år pensionär, men bor fortfarande kvar på gården, som hans son övertagit. Idag odlas det bara potatis och bären är sedan länge borta. Av de norrbottniska knölarna blir det numera potatischips som konsumeras av medvetna storstadsbor. Farbror Danne och hans mycket kunniga fru är goda exempel på den arbetsamma och bildade jordbrukarklass som dominerade livet i byarna från 50-talet fram till för ett par decennier sedan. De värnade om kultur och om traditioner. Det är en era som är på väg att gå i graven, tyvärr.

Bonn-Karl i industrialismens tidevarv

Åh, detta med fabriker, suckar Bonn-Karl och tar sig olovandes en rast. Inte är det något för honom, att byta ut det behagliga lantlivet mot smutsen och stressen i det stora järnverket. Åh, att socialisterna anser att detta är något att sträva emot!

Nej, en dag får Bonn-Karl nog och lämnar fabriken för att aldrig mer återvända. Skorstenarna fortsätter att spy ut föroreningar, inte avstannar verksamheten bara för att Bonn-Karl flyr sin kos.

Men säg den glädje som varar för evigt! När Bonn-Karl lämnade bilen för att plocka några bär i den vackra skogen, rusade bilens motor och Bonn-Karl spetsades på dess huv och kastades upp mot en ståtlig tall. Industrialismen gör man inte uppror emot utan bestraffning!

Tryckande hetta och rödrosa rallarros

Inte ens de lysande rallarrosorna förmår att ge färg åt de trötta polaroidbilderna.

Jag har anlänt Den glesa bygden. Det är varmt, ja faktiskt tryckande, och överallt grönskar det. Längs dikesrenarna blomstrar rallarrosorna, den växt som vi kallade för mjölkört när jag växte upp.

Så snart jag var framme monterade jag radion i bilen, ty vintertid tycker jag att det är klokare att förvara den inomhus, inte ute i den 30-gradiga kylan där bilen står. Jag sköt in en skiva i skivspelaren och körde iväg längs med byavägen. jag älskar att sitta i den mjuka bilsoffan när solen gassar och varm luft strömmar in från de öppna ventilationsrutorna. Och att se solglittret dansa i kromet på instrumentbräda och ratt. Vägen är mestadels smal, men med jämna mellanrum vidgar den sig lite för att ge plats åt möte vilket signaleras med en slokande M-skylt.

Jag stannade till 0ch pratade med en grannfru som vistades i trädgården. Hon är dotter till min favorittant som dog för fyra år sedan. Hon berättade att farbror Josef sagt att det kanske skulle komma regn idag. Nyheterna sprider sig här på vischan, även om man saknar facebook och twitter.

När jag var yngre tyckte jag inte alls om att tillbringa tid här uppe. Nu är det tvärtom, även om jag knappast tror att jag skulle trivas med att bli bofast. Här finns inget som distraherar och dagarna går och solen har sin gång. Det luktar gott av varm jord och gräset ger mig utslag på benen. Jag hade aldrig tänkt mig att ta över en gård här uppe, men nu verkar det bli så. Man vet aldrig vad ödet har på lut. Och jag som varken behärskar skogsskötsel eller åkerbruk. Men det finns vackra miljöer här; inte minst min favorit,  den stora, luftiga höskullen vars en vägg man kan öppna upp och på så sätt erhålla en storslagen scen ut mot gårdsplanen.

I denna ljuva sommartid, gå ut, min själ, och gläd dig vid, den store Gudens gåvor.

Jag älskar stan på midsommar.  Gatorna ligger öde och det är inget som stör och det finns heller inte mycket att göra. jag ägnade dagen åt att tvätta bilen, rengöra lacken med cleaner och vaxa den. Jag städade lite och ordnade med ett nytt skåp invid spisen i köket.

När allt var avklarat satte jag mig i bilen och åkte ut på Lidingön för att tanka och körde sedan runt på stan ett tag. Jag passerade Humlegården, Stureplan, Strandvägen och hamnade till sist i Diplomatstaden, det vackra bostadsområdet vid Strandvägens slut som består av praktfulla villor vid Djurgårdskanalen. Området planerades av P O Hallman och är mycket tilltalande.

På den översta bilden ses en tegelvilla med pampiga skulpturer i trädgården. Jag parkerade utanför och tänkte att här borde jag bo. Sedan passerade jag Engelska kyrkan och tog ännu en bild. Solen letade sig genom lövmassan och kyrkogården badade i ljus. På den smala och med gatsten belagda gatan var det dock tämligen mörkt och mycket vackert.

Engelska kyrkan låg ursprungligen vid Wallingatan, men flyttades hit 1913. Den  är ritad av en engelsman och skall likna de lantkyrkor som är vanliga där. Nygotisk är den i vilket fall som helst och mycket fin.

Bilturer med kameran i framsätet

Ödehus i Västerbotten

Ytterligare ett spadtag i polaroidarkivet.

När jag var i Västerbotten förra sommaren åkte jag till en liten by och där låg tre gårdar öde, nästan på rad. Två gick jag in i; den ena hotade att snart falla samman, ty taket läckte och i köket hade det börjat störa in. På bilden ovan ett hus som var ordentligt tillbommat, mycket patinerat, men inte helt förfallet.

Västerbotten

Tänk, egentligen borde man skriva bakpå varje bild för att minnas. Jag tror att jag tog bilden på ladugården alldeles i närheten av huset ovan. Det var en mycket varm dag och jag hade parkerat vid vägen och en misstänksam bybo saktade farten när han fick syn på mig, polaroidfotografen.

Norrbotten

Här ger inte mitt minne några ledtrådar. Jag kommer inte alls ihåg! Men det är långa skuggor som kvällssolen kastar över åkern.

I luleåtrakten

En dag bestämde jag mig för att åka upp till Boden. Jag körde de lite mindre vägarna och passerade denna övergivna gård. Idag verkade den mest tjäna som upplag för diverse attiraljer och i köket fikade skogsarbetarna när de hade rast.  Synd på en så fin gård tycker jag. Uthuset var lite mer ansatt av tidens tand och dess nock följde allt mer markens böljande kurvor.

Långsamt försvinner färgen för evigt

Rosvik

Förra sommaren tog jag en del polaroidbilder, men jag tyckte inte om dem. Filmen är så dålig att färgerna sakta börjat blekna bort. Om ett år går den inte längre att använda, men jag har å andra sidan ytterst få exponeringar kvar.

Övre Sjulsmark

När jag tittar på dem nu tycker jag att de är vackra. Bleka och skira som gamla minnen som hotar att försvinna i den eviga glömskan.

Rosvik

Ibland undrar jag om det verkligen är en kamera som tagit bilderna, eller om det är en camera obscura, ty de saknar verkligen den realism som man kopplar samman med begreppet fotografi.

Sjulsmark

Huset är rött. Gräset är grönt. Så förhåller det sig i verkligheten, men inte i en drömvärld.

Bonn-Karl och vårens skira grönska

Bonn-Karl och vårens skira grönska

Dessa gamla bilder, tagna med den sedan länge nedlagda filmtypen Polaroid 669, utgör de första i färg som någonsin har publicerats av det konservativa och dekorativa kuttersmycke som går under namnet Bonn-Karl. I en skogsbacke full av vitsippor, lika vacker som Getsemane, vilar vår vän i den lätt disiga vårsolen.

Bonn-Karl och vårens skira grönska

I de sydländska skogarna, långt borta från slitet på ladugårdsbacken, får Bonn-Karl andas ut innan vårbruket tar vid och de ljusa nätterna jagar bort sömnens vackraste drömmar.

Bonn-Karl och vårens skira grönska

Åh, om dessa sippor funnes i den norrbottniska skogsdungen eller i sluttningen intill logen hemmavid! Men semesterresor till sydligare breddgrader är som ni vet på intet sätt ofarliga. När morgondagen gryr, ligger Bonn-Karl livlös i en spegelblank insjö. Och fåglarna kvittra.

En svamputflykt en gång på 70-talet

Svamptur

Vi tog en tur ut till landet där naturen så sakteliga började skifta i gult och marken lyste av mossa, lav och ljung. Genom grönskan silade solens strålar sparsamt in och i de tätaste snår lurade höstens skuggor, redo att snart lägga sig över skog och mark. Jag älskar denna natur som endast går att fånga med den snart försvunna polaroidfilmen.

Svamptur

Tanken var att vi skulle plocka svamp, och svamp vi fann! Men var var alla kantareller? Carl laddade ner en svamp-app för att vi skulle kunna se huruvida den svamp vi fann var ätbar. Erkännas bör, att en vanlig svampbok hade varit betydligt överskådligare och lättare att använda. Nå, ett par Carl Johan-svampar (den kungliga svampen) hamnade i vår korg och vi var tämligen nöjda.  Men vi saknade kantareller!

Svamptur

Men så hördes ett vrål och där stod kantarellerna så blyga intill en gran, nästintill gömda av mossa! Inte fick vi speciellt många, men de räcker nog till en liten förrättssoppa. Glad och nöjda vandrade vi tillbaka till parkeringsplatsen och passerade en vacker, och på grund av årstiden, något luggsliten trädgård med både ringblommor och luktärter. Den tidiga hösten har sin obestridliga charm.

Nu går det åter bra att ta polaroider

Skymning i Flarken

För ett drygt år sedan köpte jag en laddning Polaroidfilm av den legendariska sorten 669. Idag har jag 60 exponeringar kvar. Bilden ovan tog jag för en månad sedan i Västerbotten i kvällssolens rödgula motljus. Den är vacker med sina märkliga färger och den oskärpa som får den att se nästintill målad ut.

Förra året slutade Polaroid tillverka film och de flesta kameror blev obrukbara. Den modell jag använder, Land Camera 450, använder dock den typ av film som även Fuji tillverkar. Dessvärre är den sorten alltför bar och bilderna blir rejält tråkiga. Ett undantag dock för den svartvita filmen på 3000 ASA som är riktigt bra. Övriga kameror, framförallt de som är tillverkade från andra halvan av 70-talet och framåt, använder filmsorter som blev utan ersättare vilket gjort mängder av kameror oanvändbara.

I samma veva som Polaroid lade ned sin filmtillverkning, startade The impossible project och idag kan man faktiskt köpa film till samtliga Polaroids kameror utom rullfilmen (om jag förstått sajten rätt). Det är något av ett mirakel kan man tycka så nu återstår att se om någon tar upp den nyligen avsomnade Kodechrome-filmen.

Åh, den gräddgröna sommarfärgen!

Vid Rosån

I sommar har jag förundrats över den skönhet som hör de ljust gräddgröna kornåkrarna till. Den är en ytterst delikat nyans och den är svår att fånga på bild. Ja, jag kan faktiskt säga att jag misslyckats kapitalt, om inte annat på grund av att jag helst  fotar svartvitt. Nå, en kväll var jag  ute och körde. Solen hade precis tittat fram och himlen var ljust blå och det var ett sällsamt ljus. Se bara på bilden ovan där jag tycker mig skymta nyanser som minner om de de gröna fälten i norr.

Träd

Intill ån finns en sällsam skog. Den är inte stor, men den är mycket vacker och inte riktigt lik någon annan samling av björkar jag tidigare sett.

Hus

Naturligtvis passerade jag ett förfallet hus och naturligtvis var jag tvungen att fotografera det. Det är enkel parstuga som tjänstgjort som sommarsuga/bagarsuga till den huvudbyggnad som inte syns till höger i bild, ty den var alltför väl underhållen och moderniserad till villastandard. Som fotograf får man välja fritt vad man vill ha med i bil. Det är både en plikt och ett privilegium.

I’m in the mood for sommarferier, 11

Fält i alter

Idag är det hett och i mitt vardagsrum är de persiennförsedda panoramarutorna nästintill glödheta. Solen gassar och det är alldeles tyst, ty här på Gärdet är sommarsöndagarna mycket lugna. Efter två dygn här nere har det blivit natten hela dan. Champagnedrömmar flöto i strömmar och jag har inte kommit i säng före fem på morgonen. Sommarnätterna är så vackra och jag vill inte att de skall ta slut. Som vackrast är det när mörkret sänkt sig och himlen lyser blå, en nyans som så utomordentligt väl blandar sig  med neonljus och billyktor. Och dofterna! Det enda jag saknar är ett regn, ty då skulle rosorna sprida sin doft och låta den vandra fram i täta led likt stenar i en mur.

På bilden  ovan ett blekt polaroidlandskap. Älven slingrar sig fram i fonden och en gammal lada vilar ut i åkerns ena hörn., ty även ekonomibyggnader förtjänar att ta igen sig under sommarferierna. Den norrländska naturen är av annan karaktär än den mellansvenska, men minst lika vacker. Den är stramare, svalare och klarare. Och ljuset gör icke sorti under denna högsommartid.

Med silversolglasögonen på Hötorget

På Hötorget

Gästfotograf idag. Min vän Björn tog denna bild på mig förra sommaren när vi var på söndagsloppis på Hötorget. Jag har på mig mina silversolglasögon. De är verkligen helt i silverfinish, även glasen. Francoise Hardy hade ett par nästan identiska runt 1970. Björn har massor av Polaroidkameror, men bara en som man fortfarande kan köpa film till. Den är en billigare modell, men mycket fin då den är komplett med väska och alla tillbehör.

Långtur till grannbyn i solskenet

i_rosvik_1

Jag åkte på långtur idag. Så långt blev det nu inte, men jag var borta i en och en halv timme.

Det var strålande sol, en eller två minusgrader och i solen var det varmt. Varmt blev det i bilkupén också, det var mycket behagligt att sitta där i den stoppade, ljusblå soffan. Vägen var en grusväg som gick rakt genom skogen. Förr var där mörkt och trångt, men nu har man breddat och rätat ut. Resultatet är mer storslaget än förr, men den trolska stämningen har gått förlorad; några skogsrån ser man aldrig skymten av och älvor dansar ej längre kring i ens spår.

Längs med vägen ligger slåttarstugorna utspridda. Här i skogen fanns utskiften där man bärgade hö för att dryga ut vinterförråden. Som vackrast är det vid Åskogen och där ligger stugorna fortfarande kvar och åkrarna har inte vuxit igen.

Lite längre fram tog jag av från vägen och åkte verkligen rakt in i skogen för att leta reda på en fäbovall. Jag tog fel väg och hamnade till sist vid en skjutbana. Fäbovallen som jag aldrig fann var sommartid en servering vid namn Kaffepannan. En driftig fru i grannbyn bakade kaffebröd dag som natt och serverade sedan under ett par sommarmånader kaffe med hembakat i rustik fäbomiljö.

Till sist kom jag ut ur skogen och fram till ett litet samhälle som grupperar sig kring samma lilla å, eller älv, som vi alltid sagt. Här finns, eller kanske snara fanns, en del avlägsna släktingar. Gubbar som spelade fiol med pappa och agitatorn Paul Holmgren som var socialist, eller kanske rentutav kommunist, och en profil på sin tid. Frun hans hette Berta och var en stadig bit.

i_rosvik_2

Tar man in på Spelmansvägen, leder en smal bro över ån. Här passerar man ett fint gammalt ställe, innan man kommer upp till en större väg. Nå, större och större. I korsningen stod ett fallfärdigt garage och tog man till vänster, och de gjorde jag, mötte mig vyn ni ser ovan. Som klippt och skuren från förritin.

Glad i hågen åkte jag sedan hem i det vackra vintervädret. Och den går som en dröm nu bilen. Isaksson i Stenudden gjorde ett finfint jobb.

Snöslask och strålande sol, minsann

jag_pa_skuffen

Precis, det har snöat och är runt nollan och jag har varit ute mest hela dagen. På (den taffligt avfotograferade) bilden ovan sitter jag på skuffen och tar igen mig i solen. Stativ och self-timer är en välsignelse.

byarundan_fran_emy

Höstens färger står sig slätt mot sommarens grönska och sprakande färgrikedom, vid en direkt jämförelse vill säga, men på egen hand är de nästan utan konkurrens; milda och mångskiftande lyser de upp så snart höstsolen visar sig med sitt gulröda ljus. Särskilt vackert är det när ett tunt lager snö reflekterar varenda stråle och vattnet droppar från taklisten vid söderväggarna.

byarundan_mot_emy

Vi har varit inne i närmaste större samhälle och handlat mat. Där står Man tänker sitt-villorna på rad i de nya område som omger den gamla kärnan. Vid affären finns den nedlagda Konsumbutiken samt en kombinerad grill/pizzeria som förr var kiosk. Dit kunde man bege sig på rasterna om man ville köpa sötsura bomber.

Det är något ödsligt över det mesta här uppe, om man bortser från de nya, stora köpcentrum som växt upp alldeles utanför stadskärnorna. Där trängs folk och två filer räcker inte till för att alla bilar skall komma fram, åtminstone är det så vid de större helgerna. Detta är en utveckling som jag inte tycker om, och som har bidragit till att landsbygden framstår som dränerad på mänskligt liv.

När gräsklipparen strejkade en kväll

grasklippning

Jag har semester och befinner mig i Västerbotten. Hösten är här, men i lördags morse var det förunderligt varmt i solskenet på bron. Luften är klar och en smula kall, björkarna har börjat att gulna. Några övermogna vinbär hänger kvar i busken. Jag har promenerat omkring och tittat på omgivningarna.

Vi har bakat tårtor i fredags. 3 stycken som alla blev dekorativa. Vi skulle på kalas, ett kalas som blev mycket uppsluppet och slutade först sent på lördagen, eller rentutav på söndagen och då begav vi oss ut till havet och sanddynorna.

Och bilden ovan. Åkgräsklipparen ville inte starta.