Det är vackert med ett tunt lager snö som inte ens täcker åkermarken. Bilden är tagen i slutet av oktober, när jag gick omkring med min Polaroid Land Camera och fotograferade. Stundtals lyste solen och det var otrolig vackert, stundtals tog molnen överhanden och naturen blev kall och grå, men lika vacker.
Det var på våren 2008 som jag började polaroidfotografera efter att ha köpt några förpackningar av Polaroids klassiska 669-film. I början använde jag en enkel kamera i plast, men efter en tid köpte jag en Land Camera 450. Bilderna blev många, men till sist gick det inte längre att köpa någon film och jag slutade.
Här och där finner man de, de välbevarade Norrbottensgårdarna som inte längre används. I detta fall är det bagarstugan, som står vinkelrätt intill, som blivit ett modernt bostadshus. Denna byggnad är verkligen vacker. Den står på en solid stengrund och har inte byggts om på många, många år. Till höger finner vi en stor sal med
Det är inte alltid möjligt att komma ihåg alla vägar som passerats. Särskilt svårt är de med de smala som nästintill är att betrakta som skogsvägar. Genom hyggen och täta skogar slingrar de sig fram. Stundtals kan de var rent bedövande vackra, när trädmassorna ger vika och en sänka breder ut sig nedanför. Den var
Jag är mycket förtjust i skulpturen på toppen av Floras kulle. Den är på alla sätt mycket lyckad.
På Galleri Kontrast har Platta Skatan fotografisk salong lite då och då. Senast det begav sig, 14/11, pratade jag om mina polaroidbilder som jag tagit i Norrbotten med start 2008. Presentationen i sin helhet finns på YouTube om ni är intresserade. Bilden ovan är en av de allra första och visar byavägen i min by.
På Trädgårdsgatan levde under många år min mors farbrors änka i ett litet trähus. Märkligt nog, står det gamla uthuset fortfarande kvar omgiven av prunknande grönska. Kutymen i norrländska städer är annars att utplåna alla spår av idyllisk småstad, men ibland görs undantag.
Sommarnattens långa skuggor sträcker ut sina tungor och griper tag om en, ty de ljusa nätterna norröver låter aldrig dagen slå sig till ro. Jag promenerade över de nysådda och bultade åkrarna i försommarkvällen, kände doften av jord och lät ljuset och skuggorna följa mig i mina spår. Jag nynnade på en melodi från slutet
Det är inte många exponeringar kvar på den sista rullen av Polaroid gamla klassiska 669-film som inte tillverkats sedan 2008 om jag inte minns fel. De bilder jag tar nu blir mycket bleka och framkallningsvätskan räcker inte riktigt till vilket gör att kanterna inte framkallas. Men nog blev det en vacker bild! Detta foto är
Sommaeen 2009 tog jag ett porträtt av mig själv framför det gamla kyrkstallet som står i skogsbrynet. Ursprungligen stod det i anslutning till kyrkstugan i Norrfjärden, men när hästarna kom ur mode, flyttades det hem och fick tjänstgöra som nattlogi åt våra kvigor. Stallet är i rätt bra skick, men måste lyftas och så behöver
En väg rakt in i skogen vars slut jag aldrig fick se. Bilden kan tjäna som en illustration till den nästintill oändliga skogen. Träd, tall och gran, som aldrig verkar ta slut. Vackert och lite vemodigt i sin ödslighet.
Det var sommaren 2008 och jag hade plockat fram en gammal Polaroidkamera och med den tog jag några bilder. Jag hade precis upptäckt glesbygdens charm och var tämligen förtjust. Dessutom var det varmt och soligt. Genom byn slingrar sig en byaväg som ansluter till de allmänna väger som passerar byn. Dessa farleder är antingen grusade
Jag tycker mycket om att köra bil vilket jag har gjort sedan jag var ung och tog körkortet. Så härligt det är att susa omkring i sommarvärmen med rutorna lite lätt nedvevade och foten på gaspedalen. Jag vill inget hellre än att köra bil nuförtiden. Norrbotten och Västerbotten är mycket lämpliga för denna sorts nöjen.
Detta hände sig i september år 2009. Jag fyllde år och firade den hos GBS i sagans Flark. Med ens var sommaren åter här. Solen gassade och jag svettades på åkgräsklipparen. Bensinen tog slut och då smet jag från mina sysslor, gick på promenad i de vackra omgivningarna. Åkrarna låg öde, många gånger utan minsta
Det var våren 2008 som jag började polaroidfotografera. Jag hade en kamera som jag använt sporadiskt för många år sedan, men det var då som jag började intressera mig för att fotografera. Tidigare hade jag mest tagit bilder för ro skull, ja redan som barn var jag road av detta och köpte en Rollieflex i
Det var länge sedan jag var i farbror Odals by, så en vacker förvinterdag tog jag bilen dit. Solen sken, det var inte mer än en minusgrad och det var varmt och skönt inne i kupén. Jag svängde ner på den väg som går över ån, samma å som kallas älven i min by. Vattnet
Så här bör man klä sig på landet. Blåställ och ett par rejäla stövlar. Snygg, prydligt och praktiskt. Tyvärr tror jag att stilen är på utdöende vilket man verkligen får beklaga. Värt att notera på bilden är de typiska uthusdörrarna och eternittaket. Samt mammas gamla cykel. På 50-talet var aktivitet i denna bygdegård allt annat
Farbror Danne i grannbyn var för läge sedan bonde, men gav sig så småningom på potatisodling. Mot slutet av 50-talet var pommes frites det nya heta och affärsman som han var, startade han raskt en fabrik i Norrbottensgårdens källare och anställde sedan traktens tanter för att sköta ruljansen. Och som det kokades pommes frites! Tanterna
Åh, detta med fabriker, suckar Bonn-Karl och tar sig olovandes en rast. Inte är det något för honom, att byta ut det behagliga lantlivet mot smutsen och stressen i det stora järnverket. Åh, att socialisterna anser att detta är något att sträva emot! Nej, en dag får Bonn-Karl nog och lämnar fabriken för att aldrig
Inte ens de lysande rallarrosorna förmår att ge färg åt de trötta polaroidbilderna. Jag har anlänt Den glesa bygden. Det är varmt, ja faktiskt tryckande, och överallt grönskar det. Längs dikesrenarna blomstrar rallarrosorna, den växt som vi kallade för mjölkört när jag växte upp. Så snart jag var framme monterade jag radion i bilen, ty
Jag älskar stan på midsommar. Gatorna ligger öde och det är inget som stör och det finns heller inte mycket att göra. jag ägnade dagen åt att tvätta bilen, rengöra lacken med cleaner och vaxa den. Jag städade lite och ordnade med ett nytt skåp invid spisen i köket. När allt var avklarat satte jag
Ytterligare ett spadtag i polaroidarkivet. När jag var i Västerbotten förra sommaren åkte jag till en liten by och där låg tre gårdar öde, nästan på rad. Två gick jag in i; den ena hotade att snart falla samman, ty taket läckte och i köket hade det börjat störa in. På bilden ovan ett hus
Förra sommaren tog jag en del polaroidbilder, men jag tyckte inte om dem. Filmen är så dålig att färgerna sakta börjat blekna bort. Om ett år går den inte längre att använda, men jag har å andra sidan ytterst få exponeringar kvar. När jag tittar på dem nu tycker jag att de är vackra. Bleka
Dessa gamla bilder, tagna med den sedan länge nedlagda filmtypen Polaroid 669, utgör de första i färg som någonsin har publicerats av det konservativa och dekorativa kuttersmycke som går under namnet Bonn-Karl. I en skogsbacke full av vitsippor, lika vacker som Getsemane, vilar vår vän i den lätt disiga vårsolen. I de sydländska skogarna, långt
Vi tog en tur ut till landet där naturen så sakteliga började skifta i gult och marken lyste av mossa, lav och ljung. Genom grönskan silade solens strålar sparsamt in och i de tätaste snår lurade höstens skuggor, redo att snart lägga sig över skog och mark. Jag älskar denna natur som endast går att
För ett drygt år sedan köpte jag en laddning Polaroidfilm av den legendariska sorten 669. Idag har jag 60 exponeringar kvar. Bilden ovan tog jag för en månad sedan i Västerbotten i kvällssolens rödgula motljus. Den är vacker med sina märkliga färger och den oskärpa som får den att se nästintill målad ut. Förra året
I sommar har jag förundrats över den skönhet som hör de ljust gräddgröna kornåkrarna till. Den är en ytterst delikat nyans och den är svår att fånga på bild. Ja, jag kan faktiskt säga att jag misslyckats kapitalt, om inte annat på grund av att jag helst fotar svartvitt. Nå, en kväll var jag ute
Idag är det hett och i mitt vardagsrum är de persiennförsedda panoramarutorna nästintill glödheta. Solen gassar och det är alldeles tyst, ty här på Gärdet är sommarsöndagarna mycket lugna. Efter två dygn här nere har det blivit natten hela dan. Champagnedrömmar flöto i strömmar och jag har inte kommit i säng före fem på morgonen.
Gästfotograf idag. Min vän Björn tog denna bild på mig förra sommaren när vi var på söndagsloppis på Hötorget. Jag har på mig mina silversolglasögon. De är verkligen helt i silverfinish, även glasen. Francoise Hardy hade ett par nästan identiska runt 1970. Björn har massor av Polaroidkameror, men bara en som man fortfarande kan köpa
Som vore den en blekt akvarell, bilden från Grünewaldsvillan i början av sommaren. I fjärran ses Restaurantholmen .
Jag åkte på långtur idag. Så långt blev det nu inte, men jag var borta i en och en halv timme. Det var strålande sol, en eller två minusgrader och i solen var det varmt. Varmt blev det i bilkupén också, det var mycket behagligt att sitta där i den stoppade, ljusblå soffan. Vägen var
Precis, det har snöat och är runt nollan och jag har varit ute mest hela dagen. På (den taffligt avfotograferade) bilden ovan sitter jag på skuffen och tar igen mig i solen. Stativ och self-timer är en välsignelse. Höstens färger står sig slätt mot sommarens grönska och sprakande färgrikedom, vid en direkt jämförelse vill säga,
Jag har semester och befinner mig i Västerbotten. Hösten är här, men i lördags morse var det förunderligt varmt i solskenet på bron. Luften är klar och en smula kall, björkarna har börjat att gulna. Några övermogna vinbär hänger kvar i busken. Jag har promenerat omkring och tittat på omgivningarna. Vi har bakat tårtor i
Dimman upphör inte att trollbinda mig. Till höger, bakom trädet, är solen på väg att gå ned.
Förritin.