Farbror Danne i grannbyn var för läge sedan bonde, men gav sig så småningom på potatisodling. Mot slutet av 50-talet var pommes frites det nya heta och affärsman som han var, startade han raskt en fabrik i Norrbottensgårdens källare och anställde sedan traktens tanter för att sköta ruljansen.

Och som det kokades pommes frites! Tanterna gick i treskift för att möta efterfrågan. Verksamheten pågick till slutet av 60-talet, ty då var inte lägre friterad potatis lika unikt och farbror Danne valde att lägga ner tillverkningen istället för att bygga en större, och för tiden mer lönsam, anläggning. Istället slog han sig på bärodling.

Nu är han sedan många år pensionär, men bor fortfarande kvar på gården, som hans son övertagit. Idag odlas det bara potatis och bären är sedan länge borta. Av de norrbottniska knölarna blir det numera potatischips som konsumeras av medvetna storstadsbor. Farbror Danne och hans mycket kunniga fru är goda exempel på den arbetsamma och bildade jordbrukarklass som dominerade livet i byarna från 50-talet fram till för ett par decennier sedan. De värnade om kultur och om traditioner. Det är en era som är på väg att gå i graven, tyvärr.

I sommar har jag förundrats över den skönhet som hör de ljust gräddgröna kornåkrarna till. Den är en ytterst delikat nyans och den är svår att fånga på bild. Ja, jag kan faktiskt säga att jag misslyckats kapitalt, om inte annat på grund av att jag helst  fotar svartvitt. Nå, en kväll var jag  ute och körde. Solen hade precis tittat fram och himlen var ljust blå och det var ett sällsamt ljus. Se bara på bilden ovan där jag tycker mig skymta nyanser som minner om de de gröna fälten i norr.

Intill ån finns en sällsam skog. Den är inte stor, men den är mycket vacker och inte riktigt lik någon annan samling av björkar jag tidigare sett.

Naturligtvis passerade jag ett förfallet hus och naturligtvis var jag tvungen att fotografera det. Det är enkel parstuga som tjänstgjort som sommarsuga/bagarsuga till den huvudbyggnad som inte syns till höger i bild, ty den var alltför väl underhållen och moderniserad till villastandard. Som fotograf får man välja fritt vad man vill ha med i bil. Det är både en plikt och ett privilegium.

Jag tycker mycket om att köra bil vilket jag har gjort sedan jag var ung och tog körkortet. Till min stora sorg har jag knappt kunnat köra bil de senaste åren, ty det har, utan någon som helst anledning, varit förknippat med stor ångest. Men nu är jag ute på vägarna igen och rädslan har försvunnit. Så härligt det är att susa omkring i sommarvärmen med rutorna lite lätt nedvevade och foten på gaspedalen. Jag vill inget hellre än att kära bil nuförtiden. Norrbotten och Västerbotten är mycket lämpliga för denna sorts nöjen, men det vore verkligt trevligt att också få njuta den syd- och mellansvenska grönskan.

Idag åkte jag runt med kamerorna bredvid mig i framsoffan och stannade vid alla tänkbara ställen; jag körde halvvägs ned i diket, parkerade på åkrarna och styrde kosan in på eländiga skogsvägar. På bilden ovan har jag parkerat invid en gammal kvarnbyggnad som är helt magisk. Jag tog många, många bilder och skall framkalla dem vad det lider. Kvarnen ligger vid en liten älv som dämts upp för att driva kvarnstenarna. Idag är byggnaden förfallen och hotar att rasa ner i forsen. Men vacker är den.

På en annan plats fann jag ett skjul som en gång verkar ha  inhyst den minsta av bensinstationer. Jag stannade, backade bilen, klev ut och tog en bild. Människorna på gården intill stirrade: “tar han en bild på gammhuset, jär han int riktigt klok?” visade en röst i mitt inre. I dessa trakter är det oftast det nybyggdas fräschör som imponerar.

En annan åker låg inbjudande intill älven som på sina ställen vidgar sig åtskilligt, för att sedan smalna av och mer likna en bäck. Gräset var redan slaget och bonden väntade på ytterligare en skörd. Jag parkerade bilen och beundrade naturen innan jag åkte vidare till byggdegården som stått öde sedan 1970-talet. I projektorrummet låg ännu några svartvita filmremsor, 35-mm-film, kvar. Så sorgligt.

På väg hem fann jag den vackraste av gårdar. Här bodde under många år en gammal fröken, Dahlia hette hon. För ungefär 15 år sedan flyttade hon därifrån och stället har sedan dess fått stå tomt med förspikade fönster. Gårdsplanen har börjat växa igen, men är likväl outsägligt vacker. Dörren till mangårdsbyggnaden är utsirad och målad i gult och grönt. Ladugården står i skogsbrynet och rundlogen har nästan försvunnit bland träden. I fonden breder små,  men bördiga åkrar ut sig. Där skulle jag vilja bo. Tyvärr var filmen slut i mina stillbildskameror, så jag tog istället fram filmkameran och förevigade gården på en rulle Kodachrome. Jag hoppas att resultatet blir lika vackert som verkligheten.