I vårt land finns många Långträsk. Denna by, på gränsen mellan Norr- och Västerbotten, kallade vi alltid för Storlångträsk när jag växte upp. Stationshuset är vackert och verkar inrymma ett par lägenheter som tyvärr står tomma idag.
Det var många år sedan verkstaden i Kvarnbyn var igång. Det är en fin och välskött byggnad med både affärslokal och verkstadsportar.
Ytterligare en bild över Göksjön. Vykortsgrann är vyn över hus, mark och sjö. Och i fonden höga, skogsbevuxna berg.
Mellan Stora Bygdeträsket och Göksjön ligger Kvarnbyn vackert belägen på en ås med vatten på ömse sidor. Genom byn en alle där byavägen går. Inte långt från Kvarnbyn ligger Bygdsiljum. Där ligger Westmans, ett numera rätt chanserat konditori, som dock skall ha en eloge för att de fortfarande har kvar påfåglarna i trädgården. Bilden ovan visar en vy över Göksjön.
Strax efter Bygdsiljum, på väg mot Ultervattnet finns min favoritvy. Bilden gör inte riktigt naturen rättvisa, men ni kan nog förstå hur vackert där är med de höga bergen och de djupa dalarna.
När solen gått ner, rullar dimman in över de öppna markerna. Det är mycket vackert och man vill så gärna tro att man ta ta fast i de skira ångorna och låta sig gungas till ro.
Grågrönt är min favoritfärg. Här har jag ställt mig vid den ena garagelängans knut.
Det vilar en air av folkpark, över den lilla kuren vid gångbrons anslutning till Lidingösidan.
Jag får aldrig nog av hamnkvarteren. Det var en fin kväll, regnet hade forsat ned, men nu sken solen, det var varmt och luften klar och varm. Ljuset var varmt och hilmen blå.
En sommarbild från ett soligt midsommarfirande.
Inte nog med att det en gång i tiden fanns en kärnkraftsreaktor vid Drottning Kristinas väg, där finns också en panncentral. Klarblåhimmel, en kväll i juni.
Men visst, ytterligare en bild. Midnatt. Som garnityr en ventilationstrumma svävandes ovan taket.
Kan verkligen inte låta bli att uppskatta denna byggnad. Stram. Patinerad.
Vid Motala ström, mitt i Norrköping, ligger det så kallade industrilandskapet. I början på 70-talet stod hela området öde och hade börjat förfalla. Idag är det restaurerat och kanske lite väl propert.
Jag har exprimenterat med ljus. Jag har tagit ett självporträtt. Ljuset från lampan vid soffans högra sida, gav vackra skuggor och skapade kontrast. Tekannan till höger syns nästan inte alls, den var alldeles för mörk och något ljus föll knappt på den. Men skjortan, den blev helt magisk. Slutartiden var på ett par sekunder och filmen 80 ASA.
Inte var det något vidare väder igår. Jag hade bakluckan full med skräp som skulle slängas på tippen i Stockby, och körde sedan utåt Elfvik till. Inte långt från Långängens friluftsområde, fann jag en smal väg, jag skulle nog snarare kalla den stig. Eftersom det var många år sedan jag var där, antog jag att vägen växt igen, så jag begav mig ut på åkern. Det duggregnade och på det hela taget var allt väldigt vackert. Efter en stund upptäckte jag, att stigen verkligen var en stig och att vägen låg strax intill. fatalt! På väg därifrån, med fast mark under hjulen, tog jag en bild.
En tidigt kväll i maj. Kallt och klart och mörkret på väg att sänka sig över Alvar Alto-husen.
Och sommaren är äntligen här. Obeveklig.
Vaknade ansatt, gjorde mig iordning och pinades på Saltsjöbanan för att till sist anlända konstnärsvillan vid Hotellviken. Svalkan vid Saltsjön var behaglig och maten utmärkt. Tiden gick fort och först vid vid elvatiden var jag åter i hemmet, efter en helt underbar dag.
Och naturligtvis blev jag uppspelt och sjöng Tangokavaljeren.
Jag tycker mycket om sommaren.
Sommaren. Att sitta under ett träd, i skuggan, och lyssna på My old flame. Melankoli och njutning.
Versaler i Frihamnen. Polaroidblått. Snyggt.
Jag hade tänkt mig fotografera Fredrika Bremer-statyn i Humlegården, men den stackars kvinnan var helt omsvärmad av halvnakna människor med rödlätt hy. Det fick istället bli Martin Holmgrens Isobartemna i Humlegårdens sydvästra hörn, precis vid Engelbrektsgatans mynning vid Jarlaplan. Vill man se hur statyn egentligen ser ut, klickar man här.
Jag är som bekant svag för nyrenässansen, även om det strama 30-talet ligger mig mycket varmt om hjärtat. Här fastigheten Valhallavägen 96-94 som är uppförd i slutet av 1880-talet och relativt nyligen renoverad. Jag kommer ihåg när reparationsarbetet var avslutat och fasaden doftade av linolja, ljumma sommarkvällar när trafiken var nästintill obefintlig. Kombinationen av puts och rena tegelytor är helt tilltalande.
Värt att fundera över är hur stor del av byggnadskostnaden som den rikliga garnityren stod för. Framförallt om man har i åtanke hur förhatlig denna tids arkitektur framstod redan 20 år senare. Många är de fasader från denna tid som förenklats med start redan på 10-talet.
Stadsbiblioteket syns här litegrann på snedden. Inte helt misslyckat alls. Sveavägens träd, syns dessutom skymta i bildens övre del.
Tänk vad Polaroidfilmen har dålig upplösning! Det är knappt så man urskiljer husens detaljer, men vackert är det iallfall. Och igen himmel är som den Polaroidblå himlen.
På Gyllenstiernas gata finns många fina hus och detta är ett av dem. Fasaden är lite ovanlig med sina kulörta partier runt balkongerna. Färgerna är dessutom djärva och jag minns att det stormade i
Som en av få kvarvarande byggnader i Klara står dess kyrka grant klädd i höstskrud. Det är en vacker byggnad med blyspröjsat glas i fönstren. Just nu är dessutom färgprakten värt ett besök i den stillsamma oasen som kyrkogården utgör.
Ah, jag har fått min Polaroid Self-timer på posten så nu kan jag ta bilder på mig själv. Här är jag ute och åker på en asfaltsbult i Frihamnen. Hej vad det går!
Egon Möller Nielsens Ägget i Tessinparken här i blågrått morgonljus. Det är en fin skulptur som står i ett skärgårdsliknande landskap med klippor och en liten damm. Parken är anlagd på 30-talet, men det var först på 50-talet som Ägget kom på plats.
Äntligen en bild på Carl Wilhelm Scheele som så fint står som skulptur uppe på Floras kulle i Humlegårdens nordöstra hörn. En utmärkt skulptur, som nästan helt drunknar i det blå kvällsljuset.
Det var en mycket fin dag och jag hade bestämt mig för att fotografera ägget i Tessinparken. Det gick banne mig inget vidare, ty där lekte några ungar som jag verkligen inte ville ha med på bild. Istället fick det bli de gula löven i skärgårdslandskapet istället.
Finfin kåk detta. Ritad av Isak Gustaf Claeson och uppförd under andra halvan av 1880-talet. En mycket påkostad fasad där till och med skorstenarna har ett dekorativt mönster. Stiligt värre är det också med stenkorsfönster och alla tinnar och torn.
Vart man än styr sin färd, nog hittar man alltid gamla militärrelaterade byggnader. Här ett hus som faktiskt klarat sig rätt bra från förfall och skadegörelse. Det dåliga vädret och bristande underhåll gör dock att miljön framstår som tämligen trist och grå. Men man kan tänka sig vilken aktivitet om en gång i tiden rådde i dessa gamla byggnader. I anslutning till detta hus, ligger förresten den gamla matsalen där man får förmoda att det mest serverades soppor, förslagsvis med kål.
Bilden blev inte särskilt lyckad, ty jag var tvungen att sticka in objektivet genom ett högt nätstaket och kunde därför inte titta in i sökaren.
Flottar kan man inte bo än i Rindögatan 19. Entren är klädd i marmor och här finns både pelare i metall och akvrium. Lägenheterna mot söder är stora hörntvåor (över 80 kvm) med jungfrukammare. Vardagsrummet har utbyggt fönsterparti (syns på bilden men är nästan dolt av trädet) och öppen spis samt är så rikligt tilltaget att de praktiskt taget delats upp i två rum, varav det ena ligger i hörnan och har utgång till balkongen, som man även når från sovrummet som också har ett hörnfönster. Det hela är mycket lyckat arrangerat.
Höstens orangeröda bär fotograferade på Tegeluddsvägen.
Som en rest från en ännu inte svunnen tid, står den gamla järnvägsrelaterade stugan i ett hörn av bangården i en förstad till Warzawa. Det är järngrått ute och någon sol visar sig inte. I bildens övre högra hörn, skymtar en av de modernare inslagen i ortens bebyggelseflora; en 6-vånings administrationsbyggnad som med största sannolikhet ruvar på en lika dyster interiör som den påvra exteriören.
Även om man knappt kan se det på bilden, så blommade några undernärda ogräsartade strån i blekt rött och blått. En buske hade börjat ta över den lilla utbyggnad som skymtar till vänster i bild. Mitt i allt förfallet var det lik förbannat som om en fläkt av sommar och landsort seglade förbi.
