Jag har skrivit om zigenarromantik tidigare (frågan är om det verkligen är så lämpligt), här, här och här. Nu är det dags igen, uppmanad av Jenny Maria.
Jag fyndade Olav Gerthels inspelning av Du svarte zigenare (Decca, 1954). Här flödar känslorna ur det brustna hjärtat; saknaden är stor efter kyssar och varma blickar. Kanske kan violinisten något lindra plågan.
Du svarte zigenare, kom spela din sång, i kväll vill jag glömma allt, som var en gång.
Du svarte zigenare, du lägger sordin, på smärtan i själen med din violin.
Låt stråken sjunga om vad själv du drömt, om alla minnen som, i den du gömt.
Du svarte zigenare kom spela en stund, och hjälp mig att glömma för en kort sekund.
På baksidan ligger Svarta ögon, som uppges ha sitt ursprung i en rysk tattarvisa. Året var som sagt 1954.
Ljudet är väl sådär, jag spelade av skivan från mammas gamla Blaupunkt, utan sladd, bara datorn framför högtalarna. Den blev den inte sämre utav,
Du svarte zigenare:
Svarta ögon:
En annan, betydligt äldre inspelning av Du svarte zigernare, finns här. Frågan är om inte den är stråt vassare.
