Ett ovanligt fint hus och så den härliga vårvinter om inte finns i landets sydligare breddgrader. Temperaturen kan nästan vara den samma som i mellersta Sverige, men snön ligger fortfarande rätt djup. det är ett väder jag gillar, även om man lätt blir blöt om fötterna.
Under julhelgen plockade jag fram en gammal polaroidkamera, inte min vanliga Land Camera 450 utan en enklare helt i plast, och tog några bilder. Då den gamla 669-filmen är ett minne blott, använde jag Fuji FB-100C som ger bilder med en hel del rödstick. jag drog ned det en smula och blev riktigt nöjd med resultatet. Skärpan är tämligen dålig, ty kameran är inte speciellt bra och då jag tog i befintligt ljus blev exponeringstiden cirka en minut. Jag satte kameran på en piedestal och tryckte ner slutaren och höftade exponeringstid.
I kammaren silar ljuset in. Eftersom himlen är klar och snön snövit, blir det ljust i det lilla rummet som har fönster i två väderstreck. Skrivpulpetens matta lyster stammar från öster likt de tre vise männen i julens evangelium. Det hela är mycket vackert.
I den andra kammaren står min säng. Lite avskavd men fullt användbar och vackert ådringsmålad. Även stolen har sett sina bästa dagar och linoleumgolvet som till stora delar täcks med trasmattor vilket är en ovärderlig tröst när man har ett golv som saknar trossbotten och termometern närmar sig – 20.
Ute i kylan passade jag också på att fotografera. Jag knäppte av en bild, och gick sedan in i värmen och framkallade. Kyrkstallet stod så vackert i skogsbrynet att jag inte kunde låta bli att ta en bild. Snön hade fastnat i tallkronor och på tak. Himlen var genomskinligt ljus, lika ljus och lätt som en aprilkväll.
Ute på åkrarna låg snötäcket vitt och orört. Björkstammarna som tedde sig så ljusa i sommargrönskan, gick nu mer i grått men var alltjämt lika vackra. Runt hörnet bredde vidderna ut sig åt norr, men här i den ostliga passagen antog naturen rent rumsliga dimensioner.
Under juldagarna har jag tagit en svid bilder med en billig gammal Polaroidcamrera. Filmen som använts är Fujis FP-100C som är en ersättare till Polaroids egen film. Den är inte lika bra, eller snarare lika dålig, och ger bättre skärpa och mer realistiska färger. Tyvärr är det sistnämnda inte alltid så önskvärt. På det hela taget blev resultatet när snön ligger vit riktigt bra. Ett vist rödstick kan förnimmas, men det går å andra sidan bra att ta bort i Photoshop.
På bilden ovan ses de gamla kyrkstallet som gör sig ytterst bra bland de raka tallarna. Jag är nöjd med bilden och nöjd med vinterns bleka färger.
Jag läste en gång en text. Den var inte av det mer litterära slaget, snarare var det någon som berättade ett enkelt barndomsminne. Jag är svag för opretentiösa minnen av denna sort. Hursomhelst, det enkla barndomshemmet skulle renoveras och kakelugnen fick skatta åt förgängelsen. Borta var den varma famn som i svåra stunder gett tröst, och med den, den lilla trygghet som fanns i hemmet. Det var dessa ord jag hade i åtanke när jag tog bilden. Den är mörk och endast min gamla klackring lyser klart.
Jag vet inte hur många som är bekanta med vad som är på modet i vårt östra grannland. För er oinsatta är det faktiskt något så exklusivt som an imported swedish male maid. Som den villige unge man jag är, lät jag mig naturligtvis flygas över för att stå fjättrad vid spisen i ett trångt Töle-kök. Som tur var, fick jag en timme över och kunde traska runt med min kamera. Tyvärr hade jag inget stativ och ljuset var svagt. Bilderna blev därefter med sekundlånga exponeringstider. Här ovan ses den vackra Judendjärnvägsstationen av Saarinen d.ä.
Det var tårtor som stod på programmet. Den mest påkostade var en elegant skapelse klädd i mörk choklad och garnerad med tyska marsipanrosor. Inuti fanns detsamma som i de välkända mozartkulorna. Behöver jag säga att resultatet blev dödligt gott? German diet cakes, kallade vi bakverken som mestadels bestod av socker, smör och mandel eller nötter. Efter slutat arbetsdag, vid tiosnåret på kvällen, begav vi oss till en ung dam i stadsdelen Hagnäs.
Hemma i Jugendvåningen serverades lite småvarmt i köket och i vardagsrummet bjöds vi på vin av alla de slag. Rätt vad det var kom den erkänt goda Mannerheim-vodkan på bordet. När den var urdrucken bar det av till en bar med traditionella finska vepor på väggarna. Svart katt hette den och den drevs av en fransman. Ni förstår om jag var en smula ansatt när jagfotograferade Aleksis Kivi på Järnvägstorget dan därpå.
Söndagseftermiddagen vigdes helt åt té dansant. En stilig finländare slet fram sabeln och gjorde sin plikt med champagneflaskorna. Inte en golvplanka var torr. På skivspelaren snurrade Eino Grön.
I sluten av Strandvägen, strax öster om Djurgårdsbron, ligger von Rosenska palatsen samt det mycket påkostade hyreshuset Strandvägen 57, även kallat Lundbergska huset.
von Rosenska palatsen byggdes vid sekelskiftet åt Clarence von Rosen och innehöll ursprungligen två stora tvåvånings lägenheter. våning 1 trappa innehöll sovrum, våningarna 2-3 trappor var sällskapsvåningen i respektive lägenhet. På 4 tr fanns sovrumsavdelning nummer 2. Hade man ett ordentligt kalas i den nedre lägenheten, störde man inte de sovrumssviten i den övre. Praktiskt, om man nu har råd med så stora privathem. Även här en bild på den övre hallen som är trivsamt och avslappnat inredd.
Runt 1940 byggdes palatset om till moderna smålägenheter. De två sällskapsvåningarna, 2-3 trappor byggdes om till tre våningsplan med normal takhöjd. Det kan man se på bilen ovan, om man studerar fasaden ovan för de nedre balkongerna. Synd kan man tycka, för interiören var verkligt påkostad.
Huset till höger är det Lundbergska och det byggdes i slutet av 1800-talet. På 10-talet var det dags för en ombyggnad och då inreddes för hovintendenten Bernhard Österman en av Stockholms mest påkostade våningar som till stor del finns bevarad än idag (här en bild). 10-talet var en tid då många prakthem såg dagens ljus, förutom hovintendentens lyxvåning, flyttade hovstallmästare von Platen till våningen 3-4 trappor på Strandvägen 45.Här en bild på den övre hallen som går i något lantlig herrgårdsstil.
Samtliga svartvita bilder är hämtade ur Svenska hem i ord och i bilder. Som ni förstår, finns det en del att hämta i dessa volymer.
1962 publicerade Per Wästbergs bok Östermalm med fotografier av Lennart af Petersens. En av mina favoritbilder från denna volym är taget på glasverandan till fanjunkarbostället vid Berwaldhallen (huset ägdes av kronan och en fanjunkare bebodde det vid tillfället). Huset finns fortfarande kvar, men idag serverar ingen jungfru kaffe som man gjorde på den tiden. Jag fick helt enkelt nöja mig med att fotografera glasverandan från utsidan.
Här första avsnittet i serien Jag går i kända fotografers fotspår (plagiat och lite naket fungerar alltid). Först ut i raden är Lee Millers berömda porträtt från München 1945. I ett badrum, närmare bestämt i Hitlers fastighet, poserade Miller med ett par stövlar framför badkaret och den tyske ledarens porträtt på badkarskanten. Bakom kameran stod David E. Scherman.
Jag nöjde mig med en Morrisseymålning, som jag förfärdigade 2004, och mina egna, svarta tyska stövlar. Tyvärr är dagens badkar inte lika sedligt djupa som 30-talets. Jag kan upplysa att mitt stativ, det lilla kompakta, är fruktansvärt uselt. Det var rena rama turen att bilden blev på mig och karet, den hade lika gärna kunnat bli linoleummattan i hallen.
För två veckor sedan smög jag mig ut ett par kvällar. Duggregnet gjorde natten mycket mörk. I de skumma kvarteren i Frihamnen var det öde och tyst. Jag gick in bland några plåtskjul och tog en bild. När jag monterat ner stativet och skulle gå därifrån, hörde jag en människa rossla. Jag gick snabbt därifrån, även om jag förstod att det var min fantasi som spelat mig ett spratt.
I Humlegården stod en övergiven parkbänk där några höstlöv dröjde sig kvar. Jag tänkte på Bo Vilhelm Olsson som satt på en bänk i Tegnerlunden, och riggade kameran. Kanske fanns riddar Kato någonstans i närheten. Jag rös och gick vidare.
Vid en av trapporna vid Kampementet var det ytterst vackert i det florstunna regnet. En dam passerade, men den långa slutartiden förhindrade att hon fastnade på bilden. Eller berodde det på något annat?
Jag experimenterade med kameran när jag var uppe i Norrbotten. Kvällarna är långa och mörka, så vad skall man göra annat än att fotografera sig själv? Jag är inte säker, men jag TROR att bilderna är tagna förritin. Det ser iallfall så ut. På bilden ovan sitter jag framför kakelugnen och funderar. Kanske tänker jag ”Where did they go?”. Vad vet jag, det var ju jag som stod bakom kameran.
Tramporgel är något man bör ha i köket. Naturligtvis är det än viktigare att ha en kökssoffa, men en orgel är verkligen inte att förakta. På orgelns notställ står lämpligtvis Sions toner som innehåller uppsluppna stycken som inte riktigt går för sig i psalmboken.
I fredags anlände jag Berlin Schönfeldt och satte mig sedan på tåget upp mot Prenzlauer Berg och Bornholmer strasse, lite lagom nervös då jag köpt en biljett som bara gällde två zoner, inte tre. Väl ute på gatan, gick jag hem till mina vännersom hyrt sig en lägenhet på en parallellgata strax intill Bornholmer. Det gamla jugendhuset hade ett slitet, men helt intakt, jugendtrapphus, typiskt för de något enklare hyreskasernerna. Dörrarnas enkla slingor såg ut att vara skurna för hand. 3-rummaren högt upp i huset hade volym, kolkamin och balkong ut mot solen på gatan. Det var vackert.
Och jag ägnade mig åt konsumtion. Med mig hem hade jag ett par mycket snygga svarta stövlar, ett par lätta svarta kängor, en angoratröja i ljust grått och en argylerutig pull-over. Nu önskar jag mig bara mer höst, och jag tror att jag blivit bönhörd.
Söndagsmorgonen var regnig och grå. Någon spred en tunn vattendimma över både mig och alla boulevarder när jag promenerade runt i en halvtom stad på förmiddagen. På en skylt på en tvärgata läste jag Berlin Cocks. Vad det nu var för inrättning.
Berlins jugendhus är vackra och strama. Många ser fortfarande ut som de en gång i tiden gjorde. Överallt finns indragna balkonger som ser så inbjudande ut. Sådana har aldrig funnits i Sverige. Berlin är också nyrenässansens stad, något som jag tycker mycket om. Pampiga byggnader med så riklig dekor att Valhallavägens fasader rodnar i skuggan.
Och så gick vi till en stor marknad. Det regnade, det var lerigt och det var östberlin. Man dköpa allt möjligt, även gamla benrester. Jag förmodar att de kom från djur, men ändå. Det var underligt. På väg till marknaden passerade vi kyrkan ovan, men bilden tog jag redan dagen innan, då solen fortfarande sken.
I närheten av infarten till Frihamnen, vid Tegeluddsvägen, står ett litet hus som jag tror kan ha hört till järnvägen som passerar intill. Jag tror inte att det kommer att står kvar särskilt länge till.
De runda fönstren är dammiga och i dammet har någon, jag vet ej vem, med hjälp av sitt finger ristat in ord och en och annan sexuellt relaterad symbol.
Nu vet jag bättre: det är Tullverkets gamla lokaler! Se denna bild.
Jag tycker om att promenera och titta på hus. Jag är inte speciellt kinkig, utan tycker att det mesta är intressant, åtminstone om det ser ut som arkitekten en gång ritat dem. Även motsatsen kan vara av intresse, d.v.s. när jugendvillan byggts om i 60-talets villastil.
Till Lidingö tar jag mig då och då. Sommartid med bil, andra årstider promenerar jag över bron.
Inte långt från Foresta ligger en villa, jag tror att den är byggd på 60-talet. Den är speciell. Taket är belagt med skiffer, fönstren i fernissad teak. Trädgården består till viss del av en otillgänglig sluttning dit solen inte når. Jag passerade en vacker kväll, kastade upp kameran och tog en bild i lätt motljus, och gick raskt vidare. Jag undrar vem som har ritat den, något seriehus är det inte, och det förnämliga läget indikerar en ägare med god ekonomisk ställning.
Och: bilden är korrekt exponerad. Det skall vara mörkt och motljus och en trolsk stämning över hus och trädgård.
Radhusen, eller vad man nu skall kalla dem, är byggda i början på 80-talet, i tegel och mörkt trä. Jag är svag för dessa byggnader. Kanske är det lite för mörka inuti och takhöjden låg, men terrasser och uteplatser gör nog sitt till för att skapa trevnad. Nedanför går Lidingöbanan och utsikten över Stockholms hamnområde är betagande.
Handelsbanken har många påkostade byggnader i sin ägo. Kontoret i hörnet Karlavägen/Sturegatan är ett, komplexet på Tegeluddsvägen ett annat. Oven ses det sistnämnda som är vacker byggnad vars fasad är klädd med keramiska plattor. Bottenvåningens fasadelement består av olivgröna glasskivor infattade i eloxerad aluminium i kopparnyans. Samma material har använts för att klä in de eleganta fönsterbågarna. Snyggt!
Något säger mig att dagarna är räknade för alla dessa lätt förfallna byggnader på Frihamnsområdet. Vissa är byggda i plåt, förmodligen någongång på 50-talet (det skvallrar de karaktäristiska fönstren om), andra är i tegel om mer solida. En byggnad är klädd i det vita evighetsmaterialet eternit. På det hela taget saknar området icke charm.
Jag har köpt mig ett Wratten 80-filter för att jag vill försöka få fram Polaroidfärgerna även med Fuji-film-. resultatet blev sådär. Fuji-filmens färger är betydligt mer mättade, och mot det hjälper inget filter. Endast Photoshop. Men lite bättre blev det allt.
Bilden är tagen vid transformatorstationen vid Värtaverket. Där trivs jag.
Vad den där gamla anläggningen vid vattenbrynet har haft för funktion, kan jag inte uttala mig om. Stilig är den iallfall, där den står i sommarhettan.
Då jag inte håller mig med sommarnöje på varken Lidingö eller Stora Essingen, är jag, när jag inte vistas norrut, förpassad till parkerna runtomkring eller mitt eget tak. Och taket tycker jag mycket om.
Det är som en egen värld där uppe bland hustaken, 9 våningar upp på en kulle nästan mitt i stan. I grannhuset har man det stråt vassare för där är lägenheten högst upp en 6-rummare med trappa upp till takterrassen. Allt i påkostat 30-talsutförande (om man bortser från det faktum att lägenhetsdörrarna i äkta valnöt, rök vid renoveringen i vintras – det får man hoppas leder till lägre hyra).
Utsikten är betagande. Där kan man sitta på morgonen, om man kommer hem sent och inte alltför ensam.
Jag brukar ligga där uppe på dagarna, på en filt, för att inte bränna mig på det stekheta, svarta plåttaket. Egentligen är det alldeles för varmt, men jag tycker om hettan. Från trafiken hörs svaga ljud och från husen intill hörs då och då en borr eller något annat oljud. Ibland känner man doften av mat. Man har en bedårande vy. Man är nästintill osynlig. Men varför hörs inte There Must Be An Angel strömma från en öppen balkongdörr?
Hjorthagens konsumbutik påminner mer om en lanthandel än om en relativt centralt belägen innerstadsmatbutik. Jag köpte mig något att dricka och hoppades att Konsum låter bli att moderniser och bygga om.
På väg mot gasklockorna passerar jag en gräsmatta där tulpaner satts i tre långa och breda rader. De blommar i rosa och orange och är mycket vackra. Inte långt ifrån står några uråldriga träd med knotiga stammar och smäckra grenar. En sommaridyll.
Trottoaren på den smala vägen är snålt tilltagen och vägen kurvig och trafikerad. Så småningom kommer jag fram till en tegelvilla från förra sekelskiftet. Den ser ut som ett stationshus och har kanske hört till den järnväg som går in på gasverksområdet. Genom fönstren ser jag resterna av ett gammalt kök, lika gammat som huset. I ett annat rum står en skivspelare från 80-talet. Villan är i behov av reparation men ger ett solitt intryck. Jag hoppas att den, och den mer pampiga trevåningsbyggnaden en bit därifrån, får vara en del av det nya bostadsområde som skall byggas på Gasverksområdet.
Lite närmare Storängsbotten hittar jag ett märkligt fordon med en rejält tilltagen skopa längst fram. Däcken är gigantiska och färgen är solblekt orange. Den bestämmer jag mig för att fotografera.
Bakom det italienska kulturinstitutet var det vådligt vackert. Bakom grönskan skymtar en silo i Frihamnen.
Vårgrönskan börjar bre ut sig och högst uppe på berget, i bildens mitt, syns Sigrid Fridmans Kentaur. En mycket vacker staty.
På min arbetsplats har vi friskvårdstimme. Jag motionerar inte, jag fotograferar. Resultatet blir detsamma; jag går omkring på gatorna i södra vasastaden. Iband ger jag mig av norrut. hade jag haft en stegräknare, hade jag legat bra till i Wellnets tävling.
Jag har blivit tämligen förtjust, för att inte säga förälskad, i Fujis FP-100C. Mina första bilder med Fujis FP-100C-film var dessvärre av typen Silk. Den blev inte bra. Men denna, som är högglansig och har identisk känslighet blir prefekt, om man bara övrexponerar den ett steg. Se bara på bilden ovan. Den är som en målning. helt underbar och lite diffus. Och jag som sörjde den gamla Polaroid 669-filmen! Jag har 90 exponeringar liggandes i skafferiet som måste förbrukas snarast, i sommar, när solen är som hetast. Sedan är det för sent och den har torkat.
Jag har pecis kommit tillbaka från en promenad i hamnkvarteren. Det är alls inte dumt att promenera där när solen börjar sjunka och människorna lyser med sin frånvaro. Annars råder där febril aktivitet. Nya spår dras och gamla byggnader försvinner, ty här skall snart en ny trafikplats anläggas i skuggan av norra länken, men än står några gamla trähus från 10-talet kvar. Närmare vattnet fann jag en lyftkran. Maskinisten hade gått för dagen så jag kunde utan att känna mig besvärad, plocka fram kameran.
På en höjd, en gång säkert helt fridfullt belägen, står en vitputsad jugendvilla. Nu drar Lidingövägen fram nedanför dess fötter så av det lantliga läget syns inte ett spår.
Var är väl våren vackrare än i hamnkvarteren? Jag har promenerat med kameran i min hand och med ens var den där, vårbilden som man sällan finner. Se den skira grönskan och de bleka färger som hör våren till och som jag finner så tilltalande.
Mer bilder på Polaroidsafari.
Rör och ledningar i aprilsolens hetta. Det är något alldeles extra.
Hus i korrugerad plåt är ofta bland det värsta jag vet, men ett undantag kan göras om det rör sig om ruffiga industribyggnader. Naturligtvis är även denna bild tagen i de skumma hamnkvarteren.
Ännu en interiör. Här ett stilleben från en vrå i lidret i ladugården. Dammig och en smula oordnat är det allt. Men vackert. I lidret hämtade man kraftfoder till korna, fyllde en vagn och sköt den sedan ut på foderbordet. I lidret fanns också en del av freglagen för utgödslingen. Det var en gammeldags miljö.
En vägg vid 3:ans ändhållplats. Där fanns det två fönster varav det ena, detta, hade modifierats och en fyrkantig fönsterbåga monterats in. Väggen var dessutom vacker i blått.
Jag lyssnar på Bessie Smith, volym två av fem i en serie. Nobody knows you when you”re down and out är sjukt bra (lyssna här). Bessie Smith är överlag sjukt bra.
På bilden ovan ses ett ladugårdsinteriör. Genom otvättade rutor, letar sig den starka vårsolen in i den numera övergivna, och till förråd apterade ladugården. Jag är, som ni säkert förstått, svag för det slitna och det övergivna. Jag är faktiskt rätt nöjd med den bilden.
Och att fotografera. Det är något jag tycker om, även om jag inte är virtuos, utan snarare novis. Men det hindrar inte att det är rolig sysselsättning, och en källa till motion när man beger sig ut på Promenad med kamera.
Jag minns när jag började fotografera som barn. Jag hade mitt eget lilla mörkrum i garderoben i köket. Framkallningsvätskorna som skvalpade i skålarna, har lämnat spår som fortfarande finns kvar. Jag kopierade bilder, efter att ha belyst negativ och fotopapper under kökslampan. Det var mörkt därinne, men jag hade målat en ficklampa med rött för att få en belysning som inte skulle skada fotoemulsionen. Det var primitivt, men så var jag knappast mer än 13-14 år och gillade att experimentera. Fotograferade gjorde jag med pappas gamla lådkamera från sent 40-tal.
Då har man provfilmat med en gammal Eumig C3. jag köpte 16 rullar utgången Kodachromefilm på Tradera förra vckan och idag anlände den. Filmen, som gick ut 1981, kan blir både flipp eller flopp. Färgerna kommer att bli defekta, men med lite tur, blir det bara snyggt. Framkallar gör man bara i USA hos Dwaynes och det är relativt billigt, 10 dollar rullen.
Kameran använder sk dubbelåttafilm som är små spolar med 16 mm-film som körs två gånger genom kameran. Först exponeras den ena kanten, sedan den andra. När man framkallar filmen, klyvs den till två 8 mm breda remsor som sammanfogas till en och så har man den gamla sortens 8 mm-film som skiljer sig en del från den modernare Super-8:an som bättre utnyttjar filmytan.
Klicka här och se en bild på den stiliga förpackningen. Kameran är för övrigt en lustig historia: liten och smidig med en usel sökare och praktisk fjäderdrift (man får vrida upp kameran då och då). Ljusmäteren är inbyggd och man får justera bländaren efter en pil i sökaren.
Ett magnifikt ljus var det uppe på Kampementsbacken en av de första verkliga vårdagarna. Himlen var grå, ja nästan blå och med ens trängde en strimma sol fram och belyste den kompakta och dramatiska himlen. Då slet jag upp kameran och tog en bild.
Under lunchen tog jag mig en promenad och hamnade så småningom i slutet av Roslagsgatan, en plats jag ytterst sällan besöker. Och där, alldeles bredvid skolan, skymtade jag den märkliga vattenreservoaren högst upp i Vanadslunden. Vips var jag som förflyttad till främre orienten än en gång, precis som i höstas när jag tog denna favoritbild. Det kraftiga motljuset, gjorde reservoaren underexponerad, men jag föredrog det så, det gjorde bilden mer dramatisk-
Högt upp på Tulegatan, precis vid Vanadislundens nordöstra hörn, ligger en pampig 30-talskåk med generösa hörnbalkonger. Av exteriören att dömma, finns det en större lägenhet högst upp. Med tanke på det relativt höga läget, är utsikten säkerligen av det mer slående slaget.
