I Norrfjärden finns en gammal mack som jag tror längre används till sitt ursprungliga ändamål. Från början låg dock här ett mejeri, men någon gång, jag gissar på 50-60-tal, byggdes huset om fick nytt tak och några nya fönster. I övrigt är är dock en hel del sig likt, bland annat de vackra småspröjsade fönsterrutorna.
Jag tycker att denna ombyggnad är mycket tilltalande! Visserligen förvanskades den, men å andra sidan fick den står kvar och många detaljer sparades. Ett bra sätt att hushålla med resurserna och ändå få något nytt och till på köpet har man bevarat många vackra gamla fönster.
Nu skall ni få se något finessrikt! Titta noga på detta klipp och notera hur den nedersta skivan i högen sänks ned, hur tonarmen känner av dess storlek och hur den sedan landar på skivtallriken och nålen i ingångsspåret. Det hela är faktiskt något av en teknisk triumf som faktiskt fungerar klanderfritt, vilket jag hade svårt att tro.
Rex Deluxe var en flottare variant av den vanliga Rex som heller inte gick av för hackor. Bland annat är den mindre plastig och så har den större skivtallrik. Detta flaggskepp är dock överlägset lätt att manövrera och håller hastigheten mycket bra.
Detta vackra ställe är numera igenväxt och förfallet, men inte har det blivit mindre tilltalande för det. Sommar som höst, vår som vinter, det är alltid lika vackert. Bleve det till salu, skulle jag nog känna mig tvungen att köpa det.
Tant Dalia, eller var det hennes bror, hade bil. Numera är även garaget ett minne blott. Verandan är dock fortfarande lika fin, trots att den inte fått ny färg på 40 år. Inte har den börjat ruttna heller. Gott virke och bra färg. det vita, gula och det gröna står så vackert tillsammans mot det röda.
Det finns gott om uthus, som detta med igenspikade dörrar. Skicket varierar, men då taken är hela är inte faran överhängande.
Någon gång på 60-talet monterade man in en tork i denna rundloge. Visst är den vacker, omän förfallen. Många stockar och hela syllen måste bytas.
När jag var liten hade min mormor en vattenkokare, precis som Dalia. Jag tror att de flesta hade sådana. Min moster också, men i den kokade hennes man grisgröt till svinen.
Ladugården med lider och andra utrymmen. Här borde man ansa, ty all växtlighet gör att det blir för fuktigt för att huset skall må bra. Synd, för nog är det vackert när det är igenvuxet. och så slipper man insynen.
Ett enkelt, men välbevarat hus i Hammarbyhöjden får illustrera skönheten i det ursprungliga.
För en tid sedan så skrev jag om Stimulans för Stockholm och hur Svenska Bostäder behandlar allmännyttans högkvalitativa bostadsbestånd i Bagarmossen. Jag passade på att skicka ett par frågor till den som är ansvarig för ombyggnader inom företaget. Tyvärr har jag ännu inte fått något svar. Svar har jag däremot fått från Stockholms Stadsmuseum som också fick ett par frågor från mig.
Som Stadsmuseet skriver i sitt svar är de ingen beslutande instans, bara rådgivande. Jag kan tycka att det är synd, för jag tror att deras synpunkter skulle göra att staden skulle behandlas varsammare. Stadsbyggnadskontoret, som fattar beslutet, har som högst instans en stadsbyggnadsnämnd som är politiskt tillsatt vilket gör att som oavsett vad handläggarna anser, fattar politiskt färgade beslut. Mer om detta vid ett annat tillfälle.
Att Arkitekturmuseet inte engagerar sig alls är också tråkigt, men tydligen ingår det inte i deras uppdrag att ta ställning. Jag anser att det är på sin plats att dessa riktlinjer ses över.
Här har ni brevväxlingen oss emellan.
Brev från mig till Anna-Karin Ericson, chef Kulturmiljöenheten 17/9 2012
Hej!
För en tid sedan var jag ute i Bagarmossen och såg då att Svenska Bostäder börjat renovera sitt bestånd på ett helt ovarsamt sätt. Resultatet av detta blev ett inslag i serien Varför är det inte snyggt? http://www.ravjagarn.se/blogg/2012/08/varfor-ar-det-inte-snyggt-svenska-bostader-renoverar-bergsradsvagen-67-i-bagarmossen/
Då 40-50-talsbebyggelsen hör till det bästa som byggts och det går stick i stäv mot hållbar förvaltning (bra material som kan underhållas skall inte släggas ut) att byta ut fönster mm. Jag har kontaktat SB och SBK och tänker skriva mer om detta och få någon slags diskussion till stånd och undrar hur ni ställer er till detta och vad det finns för mandat att stoppa detta elände som tydligen är en del av ett stort renoveringsprojekt för ytterstadens bostäder. Jag tycker att det är lika viktigt att spara energi, som att värna det estetiska och de kulturvärlden som annars hotar att gå förlorade.
Hur jobbar ni ni för att vi skall få behålla våra kvalitetsbyggnader intakta, dels för att det är goda bostäder, byggda av sunda material, och dels för att bevara byggnadsarvet?
Mvh
Gustav
Svar från Anna-Karin Ericson till mig, 27/9 2012
Hej Gustav
Självklart ska även Svenska Bostäder precis som andra fastighetsägare följa de krav som finns i Plan- och bygglagen på kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och alla ombyggnader ska utföras varsamt med hänsyn till byggnadens arkitektur och karaktär. För yttre förändringar krävs bygglov och Stadsbyggnadskontoret har möjlighet att skicka dessa på remiss till oss på Stadsmuseet. I våra remissvar yttrar vi oss om huruvida det kulturhistoriska värdet påverkas av förslaget med hänsyn till förvanskning och/eller varsamhetskraven i PBL. Tyvärr är vi endast en rådgivande instans och har inget mandat att stoppa något, detta kan däremot Stadsbyggnadsnämnden/Stadsbyggnadskontoret göra. Vi försöker hela tiden sprida information om stadens kulturhistoriska miljöer och verka för att dessa bevaras på bästa sätt bl a genom den kulturhistoriska klassificering som vi ansvarar för här på museet. Vi försöker även påverka byggherrar att använda mer varsamma metoder för energieffektivisering. Vi har också funderat på en utökad dialog med Svenska Bostäder i dessa frågor.
Till slut vill jag säga att ditt engagemang är jättebra.
Med vänliga hälsningar
Anna-Karin Ericson
Chef Kulturmiljöenheten
”I början av varje år inbjudas samtliga styrelser för kommunalnämnd, kommunalstämma och kyrkoråd till en trevligt anordnad sittande supé. Allehanda uppskurna saker, såsom skinka, rökt och kokt, rökt älgkött, kalvrulad, sillsallad, hemlagad leverpastej och hemlagad metvurst placeras på bordet.” Inledningen till denna supé stannar inte här. De småvara rätter som bjudas runt är sillåda, njursauté, vol-au-vent med svampstuvning, fyllt stekt selleri, små viltfärsbiffar med syltlök, ”norsk röra” (bestående av fint hackade fiskrester, potatis och kokta ägg, anrättade som vanlig pytt och garnerad med äggklyftor), aladåb på spädgris och ostlåda.
Huvudrätten föreslås vara harfilé och efterrätten Alexandertårta (mördegsklädd form fylld med äppelmos och mandelmassa och dekorerad med utsporrade band av nämnda deg som lagts i rutmönster och där romberna fyllts med syltade päron, reineclaude el.dyl).
Dessa nämndemän måtte ha ordentliga magar att fylla! Hur som; det tydligt att 100 bjudningar är endaterad kokbok.
Gamla vykort är en mycket bra källa till bilder över våra städer. De är oftast välkomponerade och de visar vad man just då ville visa upp. Till nackdelarna hör att man knappast väljer att föreviga gamla ruckel. Med denna lilla exposé villa jag visa Luleå innan det verkliga rivningsraseriet satta fart på 60-talet. Dessa bilder visar dock bara nybyggnationer som sig bör.
Sjögrens konditori på bilden ovan finns inte kvar, men det gör däremot huset. Tyvärr klumpigt renoverat med fula insticksfönster som vanskötts så att de flagnat. Våningarna i detta hus var enigt uppgift mycket eleganta när det var nytt någon gång i slutet av 40-talet eller början av 50-talet. Där bodde en bekant till mina föräldrar som nygift (hon hade gjort ett mycket gott parti).
Postbyggnaden ritades av Lars-Erik Lallerstedt och stod klar några år in på 50-talet. Visst är den vacker! På 70-talet byttes dock det avancerade fönstervalvet ut mot ett enklare mönster som inte ser så tokigt ut. Senare ombyggnader har dock raderat ut de flesta detaljer förutom de 7 originella fönstren mot Storgatan som fortfarande finns kvar. På det stora hela är det dock, åtminstone på håll, en mycket vacker byggnad än idag.
Många var de landsbygdsbor som ville flytta in till stan efter andra världskriget och skaffa sig en modern bostad. Vissa hamnade i de nybyggda husen på Malmudden, bl.a. ett par från min by. Där bodde de modernt och bekymmersfritt, men på äldre dagar flyttade de tillbaka till byn. Husen på bilden är idag helt förstörda och inklädda i tegel.
Här har vi verkligen det moderna Luleå i all sin glans! Modehuset Estella minns man än idag i fonden tronar Stadshuset som minsann inte är något taffligt bygge. På bilden ses också två gamla hus, det till höger finns fortfarande kvar och tillhörde förr riksbanken. Övriga hus har byggts om och inte ens Stadshuset har kvar sin forna glans. Det är synd, när det nu var så vackert för bara 50 år sedan!
Här har vi Stadshuset igen. Bilden är troligtvis tagen runt 1959. Två SAAB, två Mercedes och en Opel Kapitän av årgång 1959 sekunderar detta pampiga komplex (samt inklippta djur!!!). I somras gick jag in i receptionen och kunde konstatera att av ursprunglig inredning fanns inte mycket kvar. Synd, ty det var verkligen fint som nytt. Fasaden är sig dock lik, även om fönsterbyten och diverse installationer förtagit lite av det lätta uttrycket.
Här har vi Ralp Erskines pärla, Shopping! När det invigdes i oktober 1955 var det helt unikt. Tyvärr är exteriören helt förändrad, men det går dock att se att det rör sig om samma hus. Fasaden är ny och huset har byggts på och insidan har fått ett marint tema. Fult som stryk.
Detta område! Leoines och Charles Geisendorfs radhuspärla i Bagarmossen hör till 50-talets intressantaste. Jag älskar blandningen av olika material, hur de anpassats till terrängen och den luxuösa stilen.
Förutom tegel är fasaderna även putsade och balkongfronterna i eternit. I vissa radhus fortsätter teglet in en bit i vardagsrummet vilket skapar en flytande gräns mellan ute och inne.
Naturligtvis finns det öppen spis och naturligtvis är det halvplanslösningar för hela slanten. I de flottaste husen finns överfönster i bakkant av vardagsrummet som släpper in ljus från motsatt håll. Vid denna vägg står även en öppen spis. Bättre blir det nog inte.
Detta hörnradhus verkar ha fått ett burspråksfönster vid matplatsen som annars ofta har indirekt ljus via köket. I vilket fall som helst är dessa hus estetiskt i toppklass, men rent tekniskt lite tvivelaktiga.
detta är en bok jag verkligen kan rekommendera. Den är välskriven, elegant och mycket fängslande. Det är ingen vanlig memoarvolym, utan snarare som novellsamling där Tidblad skriver om vad hon upplever i vardagen och om sitt lev på och bakom scenen. Hon skriver om sina påkläderskor, bland annat om fru Yggesen, vars syster hade damfrisering och var en dag lite väl finklädd på jobbet vilket fick den en gång välkända skådespelerskan Thecla Åhlander, som skulle få sitt hår gjort, att utbrista: ”Jo, jag tackar jag. Genombruten blus och guldmedaljong!”
Hon skriver också om en porslinsräv som hon en gång fick i present, och med en liten min förrådde att detta inte var en present som hon helst önskat.
Denna lilla skrift, cirka 150 sidor, utgavs 1973, ået innan Tidblad avled. Det är synd att hon inte fick fortsätta med sitt skrivande. Hon saknade sannerligen inte talang.
Korinter är en sorts små russin som fått sitt namn efter staden Korint, som i sin tur förknippas med det Korintiska kapitälet. Dessa godsaker gör man lämpligen korintkakor av, eller varför inte korintsås till sillbullar?
Korintkakor bakas lätt på följande sätt, har jag tagit reda på genom att bläddra i Svenskt Husmoderslexikon. Tag 150 gr smör, 4 dl vetemjöl, 0,5 dl socker och sönderdela smöret med fingrarna och forma en smidig deg. Tillsätt 1 dl korinterna och blanda väl. Forma sedan rullar av degen, 2-3 cm i diameter, som skärs i 1 cm tjocka skivor, läggs på plåt och plattas till litet med en gaffel. Om degrullarna får vila i kylen en stund, är de lättare att skära.
Grädda sedan kakorna i ca 220 grader. Svårare än så är det inte och de blir mycket goda! De hör faktiskt till de allra godaste småkakorna. och de är lätta att lyckas med.
När jag för 10-15 år sedan letade lägenhet första gången så tittade jag på många små ettor, främst på Gärdet. På den tiden dominerade rätt nedgångna lägenheter vars åldriga ägare precis gått bort. Inte alltid så fräscht, men med lite färg ordnade man snabbt en tjusig kvalitetsvåning utan spår av IKEA eller någon dyrare, men skittrist, inredningsaffär. Och så fanns det mängder av blågröna badrum!
För några år sedan följde jag en vän på visningar och hamnade då i en smärre etta med ytterst goda grundförutsättningar; ett fint kök med höga skåp, rostfri diskbänk med två hoar (moderna kök har oftast bara en ho, så man måste diska under rinnande vatten), en arbetsbänk med marmorskiva, inbyggd garderobsvägg i hallen och sist men inte minst ett urtjusigt halvkaklat badrum med svart kakel på väggarna! Två av kaklen var dock vita och föreställde en man och en kvinna. Dylika badrum växer inte på träd. Jag gissar att det idag är stambytt och kaklet ett minne blott. Tyvärr hade jag inte med mig någon kamera, men det hade jag däremot när jag städade ett badrum åt en tant förra hösten. En bild på den inbyggda tvålkoppen ser ni på bilden ovan.
I somras åkte jag som bekant till Kiruna för att ta mig en titt på staden. En av byggnaderna jag ville se var Hjalmar Lundbohmsgården, ursprungligen Lundbohms eget hem, men idag ett museum. Lundbohm var mycket angelägen om att Kiruna inte skulle bli en kåkstad, och såg därför till att ordentliga byggnader restes och inte nog med det, de blev av högsta klass och den konstnärliga utsmyckningen lika så.
En av alla de arkitekter som var inblandade i bygget av Kiruna var Gustaf Wickman, välkänd Stockholmsarkitekt med bl.a. Sturebadet och jugendbarockpärlan Skånebanken i hörnan fredsgatan/Drottninggatan. Kiruna kyrka får sägas vara hans främsta verk i staden, men redan 1900 ritade han bolagshotellet eller Hotel Kiirunavaara. det var detta hotell som jag av en distraktion tog för Hjalmar Lundbohmsgården. Att jag anlände lite sent, strax efter att gården skulle ha stängt gjorde att jag inte upptäckte misstaget.
Hotel Kiirunavaara användes av gruvbolaget för att härbärgera de som gästade bolaget och staden. Det var en fin träbyggnad på stengrund. Gulmålad med gröna knutar och rött tak. Exteriört var huset mycket välbevarat, endast ett fönsterbyte, lång tillbaka i tiden och snyggt gjort, kan sägas ha påverkat fasaden. Interiören verkade tämligen ombyggd, men den såg elegant ut och det fanns gott om parketter. Värre verkade det vara med eldstäder.
Och vad fann jag om hörnet och inte en typisk liten uthuslänga! Även den i ypperlig skick och med falsat plåttak.
Det var verkligen tur att jag gick fel, ty för ett par veckor sedan revs kåken. egentligen borde den ha flyttats, men det ansåg man sig tydligen inte ha råd till. Synd, för det var ett vackert hus med en intressant historia.
Detta är en intressant apparat. Redan på hösten 1958, det år som stereoskivorna introducerades, lanserade Blaupunkt sitt nya flaggskepp, New York. Förutom två rejäla förstärkare, en för varje kanal, bjöd modellen på en mycket intressant nyhet: eko! Det är denna finess som på tyska kallas Konzerthall. Framför de ordinarie tryckknapparna sitter tre tangenter märkta Normal, Concert-Hall och Studio (se denna bild). Studio är egentligen att föredra, om man nu vill ha eko, ty då blir effekten något dämpad. Normal är som ni förstår inget eko alls.
När jag köpte apparaten var den helt tyst. Lamporna lyste, men inte ett ljud från högtalarna, inte ens litet brum. Efter en liten undersökning hittade jag ett motstånd som var kombinerat med en termosäkring som löst ut. Orsaken till detta trodde jag var någon trött kopplingskondensator, men inte hjälpte det att jag bytte dem (det är dock sådant man bör göra för att förhindra framtida haveri). Felet visade sig vara ett defekt rör. Rör är faktiskt rätt sällan trasiga, men detta hade ett fel vilket fick det att överhetta och dra för mycket ström. När jag bytte det fungerade apparaten.
Det återstår dock en hel del att göra. Det finns mycket glapp i apparaten; det knastrar och sprakar och basen är dålig. På något sätt måste jag skrapa tryckknapparna kontaktytor rena. Skivspelaren, en Perpetuum-Ebner Rex Deluxe måste också ses över, men den verkar dock hålla hastigheten och remmarna är hela. Växlingspinnen är inte fullt fungerande och konstruktionen tycker jag är rätt avancerad och ömtålig (se modellen i aktion här).
Rent visuellt är den dock i mycket bra skick. Skivspelaren sitter under den vänstra luckan och till höger finns plats för en bandspelare (där tänker jag placera sladdar för anslutning till iPhone och annat matnyttigt).
Få saker vållar så stora slitningar inom mig som hur jag skall förhålla mig till individens frihet kontra statens (och kommunens) styrning. Jag avskyr när jag inte får göra som jag vill, när lagar och regler sätter hinder. Likväl tycker jag att det individen behöver hjälp på traven för att samhället skall bli så bra som möjligt. Jag tycker till exempel att gemene man konsumerar för mycket skit och därför vore det bra om det fanns regler som gjorde det dyrt att bete sig på det sättet tillika högre skatt på fet och dålig mat osv mm. Regler som gör det dyrare att byta ut och billigare att reparera/underhålla vore bra för att få bukt med resursslöseriet. Jag skulle också vilja ha ha strängare regler som förhindrar att man förvanskar värdefulla byggnader. Allt detta inkräktar verkligen på individens frihet, men då jag hör till dem som inte tror att gemene man vet bäst, så tycker jag att det är en bra lösning.
Jag har noterat att få saker binder människor samman så som ilska mot styrande. Plötsligt har man något gemensamt med människor som man kanske inte alls kände någon samhörighet med. Det låter kanske konstigt, men jag tror att det är lättare vara purken på staten än på sin granne.
Detta med att inte lita på gemene man tyder onekligen på en dyster syn på mänskligheten. Å andra sidan vände sig Orfeus om när han hämtade upp Eurydike från underjorden trots att han inte fick, precis som Adam och Eva, trots bättre vetande, åt av den förbjudna frukten.
Byggmästaren är en intressant tidskrift, fylld av bilder och planlösningar från villor och offentliga byggnader som nyligen uppförts. Här diskuteras också arkitekturfrågor, hur restaurera äldre bebyggelse (intressant att höra hur man tänkte då) samt stadsplanering. Då och då presenterade man även äldre arkitektur, och detta reportage om det Sagerska palatset är ett exempel. Det gjordes 1947 inför ett beslut om eventuell expropriering.
Här ovan ses den nedre trapphallen i nämnda hus i Stockholm. Byggnaden fick sitt nuvarande utseende vid förra sekelskiftet och interiören är i mångt och mycket franskinspirerad rokoko och till viss del Louis-seize. hämtades från Frankrike och håller mycket hög klass.
På 40-talet, när reportaget gjorde, bodde här Leo Sager och hans ryskättade hustru Vera. När Vera dog 1988 övertog staten huset och i dag är fastigheten statsministerbostad.
När Vera Sager hade dött, anordnades en auktion där det mesta lösöret såldes. Jag minns fortfarande reportaget i Antik och auktion som visade Leo Sagers handgjorda skor, väskor, kastruller och allt som tänkas kan. Tyvärr var jag inte med på visningen.
Även vid Hamngatan, granne med NK fanns Sagerska fastigheter (se bilden!!). Dessa revs runt 1970 vilket får beklagas. De representerade fransk jugend i sitt esse.
Sagerska huset var precis som von Rosenska palatset och det Hallwylska, privatbostäder. För er som är intresserade av dess uppbyggnad så har jag scannat in planlösningen och en sektionsritning.
Denna gård! Utan konkurrens Svartöstans vackraste och såvitt jag kan bedöma en komplett anläggning från 1900-talets första halva.
Jag undrar om den är om- eller tillbyggd någon gång, ty båda boningshusen har verandor med liggande panel och byggnadskroppen i övrigt har stående. Vackert är det iallfall och helt oförstört.
Den halsstarrige ägaren vägrar sälja, och det kan jag förstå för den dag det blir till salu kommer fastighetsbolaget Akelius köpa kåken, riva den och uppföra hyreshus i gammal stil. Sådana finns det redan många av i denna stadsdel strax utanför Luleås stadskärna.
Jag är lite svag för verandans räcke i masonit på bilden ovan. Skruttigt, men onekligen typiskt för sin tid. Många hus moderniserades med undermaterialet masonit.
Och vad säger vi om avträdeslängan? 10 av10 möjliga poäng? Jag gissar att flera familjer bodde här och att var och en hade sitt eget prive.
Vackrare kan kan man knappast bo och med lite ny färg, kitt och en hel del snickeriarbeten vid verandor och dylikt, skulle stället bli en sann dröm.
I Solna finns det många välbyggda områden från 40-50-talen. Tyvärr är det väl som på de flesta andra ställen lite si och så hur man förvaltat detta byggnadsarv. Strax intill Solna centrum, med början vid vid Centralvägen men i huvudsak liggandes vid Hannebergsvägen, ligger ett område som jag gissar är uppfört vid femtiotalets början (det är en del av Skytteholm). Den första stadsplanen för Skytteholm togs 1948 och bakom den låg Alvar Aalto tillsammans med Albin Stark. Nere vid Centralvägen ligger rätt höga hus med butiker i bottenvåningen och tak-/ateljévåningar högst upp. Raden avbryts av Erik Grates park som ligger vid foten av den höjd varpå Hannebergsvägen slingrar sig.
Över lag är det påkostade hus, vilket inte minst märks på portarna som är imponerande. Fasaderna verkar ursprungligen ha varit putsade med ädelputs, dvs med tillsats av glimmer som glänser i solljuset. Balkonger är rikligt förekommande och högst upp en och annan etagevåning. Området är också mycket vackert planlagt och det finns gott om grönska. Hannebergsvägen slingrar sig fram vilket gör att det inte finns minsta spår av monotoni. Det hela är helt enkelt ett mycket lyckat arrangemang! Det är en konst att exploatera utan att för den skull gå för hårt fram, att skapa ett trivsamt område och samtidigt ge plats för så många lägenheter som möjligt.
En liten bit ifrån, på höjdens norrsluttning, fann jag ett något nyare hus, som jag anser vara en verklig pärla. Helt i original och med mycket originella balkonger och en mycket flott entré (som ni ser på bilden ovan).
Tyvärr kommer dessa hus, precis som så många andra, att förstöras lite allteftersom reparationer görs. Fönster och balkonger byts ut. Putsen likaså, vilket gör att fasaderna inte glimmar i solljuset. Kök, garderober mm kastas ut för att den ”höga standard” som då erhålles gör det möjligt för fastighetsvärden att höja hyran. Att dessa hus i grunden är framtidssäkrade, dvs byggda så att de kan underhållas och förbättras i hundratals år, tar man ingen hänsyn till.
I Tibro ligger Brittgården som är en av Ralph Erskines talsskapelser. Han måste verkligen ha varit en aktiv man, så många spår som han lämnat efter sig. Komplexet är intressant och jag rekommenderar detta klipp som finns i SvT:s arkiv där Erskine berättar om sina tankar bakom området.
Elsa Björkman målad i akvarell av Ivan Lindhé 1897
Elsa Björkman-Goldschmidts hör till vårt lands allra bästa personskildrare. Det bästa hon skrivit, enligt min mening, är de fyra volymer som får kallas hennes memoarer och som utkom mellan 1962 och 1976. År 1962 fyllde Björkman-Goldschmidt 74 år och jag måste säga att jag tycker att det var först då som hon hon som skribent nådde de verkliga höjderna. Inte för att hennes böcker om Wien eller biografierna över Harriet Löwenhjelm och Elsa Brändström är dåliga, de är bara inte lika bra.
Jag minns det som i går är den första volymens namn. Jag har läst den tidigare och skrev om den för 5 år sedan, men nu läser jag den om igen och tycker minst lika bra om den.
Barndomen i Linköping, med Elsa Brändström som barndomsvän framstår som idyllisk och när Brändström berättar att ”häromdan fick vår kusin en baby, och alla blev glada. och sen fick vår jungfru en unge och då blev det ett farligt hallå” kan man inte annat än le och konstatera att tiderna har förändrats.
En annan vän från tiden i Linköping är Honorine Hermelin som hon kommer att umgås utskilligt med längre fram i tiden. Honorines familj är en smula excentrisk och bebor Gripenbergs slott i Småland och här möter vi många färgstarka människor. Efter flytten till Stockholm, närmare bestämt i Anna Sandströms skola, blir Harriet Löwenhjelm en god vän. Familjen Löwenhjelms hem skiljer sig från Hermelinarnas och är tämligen religiöst. Harriet och hennes bror Crispian lever delvis i en fantasivärld, Klondyke, som de själva hittat på. För er som är bekanta med Löwenhjelm är Elsa Björkman-Goldschmidt den vän som hon väntar på på sin dödsbädd och hon skriver så vackert om i Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.
Elsa Brändström, kallad Sibiriens ängel, åkte som bekant ut för att hjälpa krigsfångarna i Ryssland under första världskriget. Efter en tid reste även Björkman-Goldschmidt ut och om detta skriver hon en del i denna volym, men erfarenheterna från denna tid återkommer hon till även i följande volymer.
Jag kan verkligen rekommendera Jag minns det som igår. Det är ett stycke 1900-talshistoria av bästa märke som berättas på ett förstklassigt sätt. Lättläst, fängslande och intelligent.
En inte alltför vanlig syn i Bagarmossen och snart är den helt ett minne blott. Ett helt vanligt flerfamiljshus med ekport, träfönster och smäckra originalbalkonger.
För ett par månader sedan besökte jag Bagarmossen och kom då underfund med att det finns något som heter Stimulans för Stockholm som är en satsning på byggande och renovering av bostadsbeståndet. Tanken må vara god, men nackdelen är att sunda hus hotas att bli osunda och att stora kultur- och trevnadsvärden gå förlorade. För att inte tala om det resursslöseri som blir resultatet när högkvalitativa byggnadsdelar rivs ut.
Som ni såg i inslaget från Bagarmossen är det genomgripande ombyggnationer på gång och skulle hela beståndet av 40-50-talshus behandlas på detta sätt vore det en stor förlust. Kortsiktiga förvaltningsmål, 30-40 år, tror jag är den del av förklaringen. En annan är okunskap. Lika viktig är nog den föråldrade hyreslagstiftningen som tvingar fastighetsägaren att byta ut om denna vill höja hyran. men då nytt inte alltid är bra, måste något göras.
Jag har inget emot energibesparingar, tvärtom. Jag tycker att det är av yttersta vikt att någonting görs åt detta. Detta något måste göras på rätt sätt. Får jag bestämma blir det energiglas i befintlig båge, värmeväxlare som tar hand om spillvärmen från takens ventilationsfläktar, ev tilläggsisolering där det verkligen behövs och på ett estetiskt tilltalande sätt (ute eller inne), värme och vatten debiteras efter förbrukning (sannolikt en mycket effektiv åtgärd – skyll nu inte på att detta är svårt att genomföra, ty redan på 20-talet presenterades en lösning i Byggmästaren). Man kan också tänka sig att man propagerar för användandet av gardiner eller rullgardiner nattetid. Denna detalj gör större nytta än man kan tro. En ljust belägen våning med tvåglasfönster värms ju under en stor del av året i syd- och mellansverige av solljuset dagtid, mer än en med treglas, men kyls när mörkret fallit. Se där, vad en rullgardin skulle kunna göra!
Överhuvudtaget blir jag förbannad när man inte vill erkänna att det krävs en ändring av gemene mans vanor för att komma tillrätta med energislöseriet. Nu är väl inte rullgardinsgrejen något strålande exempel, men om man som individ kan bidrag med förändrade vanor för att underlätta för denna planet, är det både en plikt och ett privilegium att dra sitt står till stacken.
Jag har kontaktat Svenska Bostäder, Stabsbyggnadskontoret och Stockholms Stadsmuseum och kommer att föra en dialog med dem. Först ut är Svenska Bostäder som fått dessa tre frågor i sin brevlåda. Jag hoppas på utförliga svar där de motiverar sitt handlande.
1. Ersätta traditionella och miljövänliga material med nya, tvivelaktiga
Byggnader från 40-50-talen är nästan undantagslöst byggda med goda material. Visst finns det detaljer som kan ställa till det, t.ex. asbestcement, men över lag används i snickeriinredningen massivt trä eller masonit och andra träfiberplattor som framställts utan lim med hjälp av den så kallade masonmetoden – till skillnad från dagens MDF och spånskivor som är fulla av ämnen som inte precis bidrar till god inomhusmiljö. Fönstren är i kärnvirke av sådan kvalité att även många års vanvård endast får till följd att enstaka bitar behöver bytas ut. Fönster som med lätthet kan energieffektiviseras med nya glas. Att bygga på detta sätt skulle vi inte ha råd med idag, vilket är synd nu när faran med moderna byggmaterial börjat uppmärksammas och stora summer läggs ned för att sanera det bostadsbestånd som byggts från 60-talet och framåt.
Hur kommer det sig att SB vid ombyggnader byter ut fönstersnickerier och ersätter dem med nytillverkade i aluminium som inte går att underhålla, och detta trots att de befintliga fönstrens energiprestanda med lätthet kan göras up-to-date med nya glas? Hur kommer det sig att kökssnickerier med massiva stommar och med luckor i trä och masonit ibland ersätts med nya, utförda i tvivelaktiga material som innehåller ämnen som riskerar bli en framtida hälsofara och som är svårare att renovera och i längden underhålla? Att hushålla med våra naturresurser är av yttersta vikt, och det skall mycket till innan ett utbyte är motiverat.
2 Hållbar förvaltning
Att spara energi är av yttersta vikt, men detta kan naturligtvis göras på många olika sätt. Istället för att byta ut, kan man förbättra befintliga detaljer. Evakuerad luft kan återvinnas och tilläggsisolering kan göras på ett tämligen estetiskt tilltalande sätt. Det finns annars en stor risk att alla de nya material som tillförs det äldre byggnadsbeståndet vid renoveringar, i längden gör dem till miljömässigt sämre bostäder, samtidigt som ett långsiktigt och hållbart underhåll omöjliggörs. Hur kommer det sig att SB inte ägnar samma omsorg åt dina 40-50-talsbyggnader som de gör åt de byggnader som är kulturskyddade? Är det kortsiktiga förvaltningsmål, 30-40 år, som gör att man hellre byter ut än fortsätter att renovera och underhålla?
3 Hyreslagstiftningen
Dagens hyreslagstiftning premierar utbyte av detaljer. För att höja hyran måste standarden höjas och standarden kan i princip bara höjas genom att ersätta gamla byggnadsdelar med nya, oavsett kvalité. Hur skulle SB förfara vid renoveringar om hyreslagen istället skulle premiera goda material, hållbarhet och kulturvärden?
Som ni kanske minns var jag på en smärre andakt i Ale gamla skola i somras. Naturligtvis tog jag bilder, analoga, men det bar sig inte bättre än att något gick på tok med blixten. Ledsen och purken var vad jag var när jag hämtade dem från framkallningen. Hur som. Efter ett par dagar tittade jag på dem igen och nu tycker jag om dem, även om de inte uppfyller kraven på att vara tekniskt lyckade bilder. Å andra sidan gillar jag mörker och svag kontrast, till skillnad från samtiden.
Denna kvinna är så distingerad! Tyvärr var jag tvungen att beskära bort delar av hennes frisyr, ty på den sidan var fotot helt överexponerat. Tanten ser precis ut som jag tycker att tanter på landsbygden skall se ut.
Detta gamla standar som är ett minne av Blåbandsföreningen Åblomman i Ale. Det är mycket vackert, lite solblekt och svårt att fotografera i motljus. Framförallt om man tror att en blixt skall brinna av. Notera de vackra fönstren och alla bilder som finns i rummet och som visar Ale under första halvan av 1900-talet.
I lärarinnans finrum, men inte i herrumsmöbeln, intas det kaffe. Kakelugnen är enkel och för tankarna till jugendepoken. Tyvärr är samtliga eldstäder ur funktion och kakelugnen i folkskollärarens vardagsrum revs ut av en fru som hyrde våningen sedan den upphört att brukas som tjänstebostad.
Folkskolläraren hade ett vackert rum att tillgå. Öppningen in till höger leder in till ett förråd. Vägg i vägg ligger sovrummet och ytterst köket med ett fantastiskt skafferi.
Denna kvinna berättade att hennes förra man låg för döden. En par veckor senare kunde vi läsa i lokalpressen att han avlidit.
Änglaskuggor är romanen om den unge Claes Holzer som hamnat rejält på glid. Han blir kär i en av snubbarna i ett rivaliserande gäng på Lidingö och börjar sedan en resa genomen riktigt frånstötande undre värld fylld av droger och prostitution. Språket är ovanligt direkt och en smula rått – det ångar verkligen om det – och bleknar inte i jämförelse med mer moderna författare. Den är faktiskt såpass bra att det är uteslutet att den skulle ha skrivits idag, ty då hade den förmodligen varit någon sorts problematiserande homosexskildring eller bara en halvfånig bok med inslag från den undre världen. Här känns vartenda ord äkta, fria från all typ av spekulation eller inställsamhet.
Det är en mycket brutal berättelse och huvudpersonerna lever ett destruktivt liv som faktisk saknar all form av romantik, det är bara hårt och tragiskt. Det är ungdomshem där de blir sexuellt utnyttjade, tunga droger i förfallna hus på söder och stölder för att ha råd med allt knark.
Författaren Ronnie Busk (pseudonym), vann 1969 Bonniers romanpristävling med sin tämligen självbiografiska roman. Vad som sedan blev av honom vet jag inte. Han pluggade ett tag på DI, enligt brevväxlingen mellan Maja och Tony. Hursomhelst, låna den genast på biblioteket, ty den är ytterst läsvärd, men omöjlig att finna på antikvariatet. Är man en smula pryd, får man finna sig att man rodnar åtskilliga gånger.
OK, jag ger ett exempel: ”Jag kände hur han klämde varsamt på min kuk, masserade mjukt och runkade lite lätt. Jag njöt. Under hans kraftfulla bringa kände jag hjärtat dunka febrilt och hans upphetsning tycktes stegras ytterligare. Han andades häftigt. Hans varma andedräkt fläktade mig i ansiktet. Han låg halvt över mig. Med ivriga händer drog han ner mina jeans helt och hållet. Han ställde sig på knä framför mig och skalade av de korta kalsongerna. Min smala, men långa pitt, uppenbarade sig”.
Sjostakovitjs 6:e symfoni i en inspelning med Fritz Reiner och Pittsburghs symfoniorkester, på Columbia mm-585. Inspelad 1945 på 5 12-tumsskivor (78 v). Det är en riktig klump i bokhyllan (en mycket stilig klump dock), men så var det innan lp-skivan lanserades; symfonier blev alltid väldigt utrymmeskrävande. Se bara på Sjostakovitjs 7:a , som spelades in för första gången 1946 och ligger på 8 skivor (jag har den, men dessvärre inte digitalt). Om man saknar en automatisk skivspelare, eller om skivorna inte är kopplade, blir praktiskt taget omöjligt att njuta av musiken.
Men detta är 6:an och det är Pittsburghs symfoniorkester hade en av sina glansperioder under Fritz Reiners ledning 1938-1948. Reiner intresserade sig för moderna kompositörer vilket inte bara innebar Sjostakovitj, utan även Bartok, Stravinskij och Bernstein.
Min erfarenhet av klassisk musik är ringa. Det började med Bartoks Concerto for orchestra, sedan fann jag Pictures at an exhibition (Mussorgsky), Scheherazade (Stokowskis 30-talsinspelning), Kathleen Ferriers Bacharior och den sorgsna ryssen Rachmaninoff.
När jag skulle lägga upp denna text fann jag en bild på Ingeborg, flankerad av Knut och farbar med mig i famnen, så inser jag att hon, åtminstone, något yngre dagar, så ser jag att faster Ingeborg var ett riktigt stiligt fruntimmer. Jag antar att minnena av hennes personlighet speglar hur jag mindes henne. 70-talets första år var väl dessutom omöjliga att genomlida om man inte hade en färgglad och mönstrad klänning.
Så många släktingar och andra med familjen bekanta fyllde min bardom. En av dem var min pappas faster Ingeborg och hennes man.
Med jämna mellanrum fick vi besök av faster Ingeborg och hennes man Knut. Ett originellt äldre par som gift sig först i femtioårsåldern utan att egentligen helt passa för varandra. På det hela taget var väl arrangemanget rätt praktiskt och sommartid vistades Knut mestadels i sommarstugan ute på Mörön där han kunde ägna sig åt det han tyckte allra bäst om; att fiska. Stugan i fråga var vår gamla bagarstuga, som de köpt och apterat till fritidshus. Knut hade i sin ungdom gått till sjöss och sett nästan hela världen, åtminstone både Syd- och Nordamerika. När han gick i land på 40-talet, jobbade han på byggen runt om i landet. Någon gång i slutet av 50-talet träffade han Ingeborg och de gifte sig. Knut var lugn och fåordig och hade sina väl inrotade vanor, precis som Ingeborg. Därför skar det sig ibland.
Faster Ingeborg var ett mycket speciellt fruntimmer. Hon var barsk och hade tidigare ägnat sig åt affärer i textilbranschen. Affärer var hennes liv och minsta öre som hon kunde tjäna ihop, skänkte henne stor tillfredsställelse. Hon spelade också piano på ett mycket karakteristiskt vis. Hon hamrade taktfast, men inte speciellt melodiskt på tangenterna. Styrkan i anslaget, var det dock inget fel på. Jag var inte speciellt förtjust i hur hon behandlade instrumentet. Hon hade en speciell röst också; malande och klagande. Någon muntergök var hon inte. I ärlighetens namn kan jag inte påstå att hennes besök var speciellt efterlängtade. Det var däremot våra besök i deras gamla omoderna lägenhet på Norrmalm.
Lägenheten var en halvmodern tvårummare med sviktande golv och mycken charm. I vardagsrummet stod Knuts askkopp som var av den där konstruktionen som man kunde trycka på en knapp i mitten, så att skivan roterade och askan föll ner. Den var en rolig leksak för ett barn som knappt sett en askkopp tidigare. Så småningom skulle huset saneras och de fick flytta till en mindre charmig sen 60-talslägenhet.
När Ingeborg växte upp, vistades hon ofta hos sin storasyster Valborg som ägde ett hus i stan där hon drev en egen rörelse. Hon sålde tyg och sybehör och var dessutom sömmerska. Tyvärr dog hon ung, redan i 30-årsåldern hämtade Vår Herre hem henne men Ingeborg fortsatte de textila affärerna på egen hand. Var hon än kom, hade hon alltid en eller ett par väskor med tygbuntar och sybehör till försäljning och på detta sätt försörjde hon sig.
Till det yttre var Ingeborg förvillande lik en gammal ungmö, som man möter henne i romanerna. Hon var smal och hennes figur saknade fyllighet och former. På överläppen spretade några hårstrån och frisyren var lättskött. Enkla klänningar och en kofta var vad hon oftast klädde sig i. Naturligtvis bar hon endast vigselringarna och kanske ett halsband, naturligtvis saknade hon make-up. Smink var för övrigt något som endast tvivelaktiga kvinnor nyttjade när jag växte upp, om man bortser från ett eller annat läppstift.
Jag var ute i Skärholmen häromdagen och gick till Myrorna för att botanisera bland skivorna. Där fann jag en riktig raritet, ja på sitt sätt iallfall. Det var en 78-varvsplatta med Inga Tidblad där hon läser Thalia, Karl Ragnar Gierows dikt till Svenska teaterförbundets 50-årsjubileum 1942. Inspelningen gjordes dock först 1952 (Columbia, DS 2082). Jag hade aldrig sett skivan och visste inte ens att den fanns så det var inte underligt att jag blev glad. Tidblad föddes 1901, hon växte upp i Vasastan och gick i Whitlockska samskolan, och avled 1974. En tidig roll som förtjänar att nämnas är den i filmatiseringen av Norrtullsligan, Elin Wägners genombrottsroman. Annars var hon främst teateraktris och det var på scenen som hon blev ett verkligt namn.
Tidblad har skrivit två memoarvolymer och de tycker jag mycket om. Välskrivna och intelligenta. Mer om dem en annan gång.
Lyssna på Thalia! Ljudet är inget vidare. Jag lade telefonen vid en högtalare och spelade av. Tyvärr har jag problem med dator och ljudkort och kan inte göra som jag brukar.
Jag åkte upp till Kiruna i somras, tog tåget och klev av i soligt väder och fann en vackert stad mitt i fjällvärlden. På det stora hela blev jag mycket imponerad av hur vackert där var. Visst fanns det fula hus och visst hade man rivit för mycket på 6070-talen, men där fanns också mängder av vackra trähus och inte minst efterkrigsmodernism. Ralph Erskine har ritat fler vackra byggnader och stadshuset är en sann pärla. Mer om detta vid ett annat tillfälle.
Det första jag såg när jag promenerat uppför berget och närmade mig Kiruna centrum var detta ståtliga 50-talskomplex. En pärla!
Förutom höghus, ingår lägre trevåningslängor som anpassats till terrängen, den sluttning som leder ned till järnvägsstationen. Materialen är tegel och puts och allt var i synnerligen gott skick.
Höghusets byggnadskropp är lätt kluvet på längden medelst en putsad yta som avbrott i allt tegel. Mot såväl gata som gård vackra balkonger, indragna för att skapa en någotsånär fredad plats i det något bistra klimatet.
Är inte detta en vacker syn? Långt där nere syns gruvområdet med den krympande sjön. Åh, om nya Kiruna kunde bli licka vackert som det gamla! Egentligen borde man bosätta sig där ett par år, innan allt det vackra försvinner och centrum förpassas till en trist baksida.
Jag tror att det var 1957 som dessa eleganta högtalare lanserades av QUAD Electroacoustics. De är inga konventionella högtalare utan av elektrostatisk typ vilket innebär att ett tunt membran placerats mellan två ledande galler. det tunna membranets rörelse ger upphov till ljud. Ordinära högtalare, både idag och förritin, har magnet, spole och en pappkon vars rörelse skapar de vågor som vi uppfattar som ljud. Det är inte svårt att tänka sig sensationen när dessa vackra högtalare lanserades. Välljudande var de naturligtvis och det är de än idag. Och mycket vackra!
Elektrostathögtalare var vanliga under andra halvan av 50-talet, men då som diskanthögtalare i påkostade tyska apparater. Jag är en stor vän av dem, ty ljudet är mycket klart om än inte speciellt högt. På grund av dess konstruktion, passade de ypperligt att anslutas till dåtidens rörradioapparater och jag gissar att de enkla diskanter som satt i dessa även var billiga att tillverka. Utförandet kan variera, de kan vara runda eller rektangulära. Här en nyreparerad som hänger löst. Koppargallret är spänningsförande och det skall man inte vidröra, ty det ligger ca 170 volt över det.
Känner ni igen denna pärla? Mig veterligt finns det inte någon lika helgjuten kontorsbyggnad i hela landet. Komplexet är exceptionellt välplanerat in i minsta detalj och trädgården en av stans vackraste. Det är en oas som möter besökaren! Jag har skrivit om denna Tengboms-skapelse tidigare, inte minst när Kristina Alvendal ansåg att man inte kunde lita på blåklassning längre, nu när både detta hus och Åhlénsvaruhuset skyddats på detta sätt.
I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visat att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent.
Förstår jag henne rätt, skall endast riktigt gamla byggnader skyddas, vilket innebär att de kommer att vara rivna eller förvanskade när de uppnår den ålder som krävs.
Jag tycker att det är mycket viktigt att lyssna till kunniga tjänstemän när det gäller att skydda arkitektoniska pärlor. Byggnader som denna, som är uppförda relativt nyligen, i detta fall på 70-talet, har en tendens att inte falla gemene man på läppen. Lik förbannat kommer gemene mans barn eller barnbarn att se storheten i denna arkitektur. Finns där inte kunniga experter, är det stor det att oersättliga kulturella och estetiska värden går förlorade.
För ett par år sedan ville Trygg-Hansa riva den låga byggnaden i hörnet av Fleminggatan/Schelegatan och ersätta den med en större kontorsbyggnad. Planerna stoppades, men nu är det dags igen och nu vill man ha ett höghus. Bygger man ett höghus, stympar man en anläggning som praktiskt taget är i världsarvsklass. Det finns mängder av fula och förstörda hus i denna stad. Riv dem istället, och bevara denna pärla istället. Gör ett nummer av komplexet; skjutsa arkitekter och studenter från hela världen hit och låt dem se vad Anders Tengbom och hans kollegor en gång skapade!
De allra finaste omslagen i slutet av fyrtiotalet och under första halven av femtiotalet gjordes av David Stone Martin. Samarbetet med Norman Granz resulterade i omslag för Asch, Stinson, Mercury och Normans egna bolag Clef, Norgran och Verve, vars etiketter David också skapade. Tänk bara på trumpetspelaren i silver på svart botten som ofta dyker upp på Verves förstautgåvor, men som började sina dagar på omslaget till en av de första utgåvorna för Stinson/Asch.
Stone Martins omslag är väldigt typiska för sin tid, men samtidigt har han en stil som gör att man genast kan se att det är ett DSM-omslag. Jag är mycket förtjust i hans alster och har köpt en hel del av de Jazz at the Philharmonicalbum som gavs ut på både Stinson, Asch, Mercury och Verve. Här är ett exempel: Jazz at the philharmonic vol. 10.
Ytterligare några smakprov på Stone Martins omslag, framförallt för Norman Grantz bolag, finns här (det är ett helt galleri!). De väcker verkligen ett visst habegär. Särskilt fina är omslagen till de 10-tums lp-skivor som var populära i början av 50-talet; formatet är enligt min mening helt idealiskt när man vill skapa en riktigt fin skivförpackning.
I utkanten av Boden, men inte alls ensligt beläget som bilderna antyder, ligger ett gammalt frörenseri. jag är förvånad över att det bara får stå där, att det inte byggs något nytt där. Inte vet jag och inte finner jag det troligt, men kanske används det. En googling ger att det finns ett frörenseri på fastigheten Björkelund 6:9, men jag får det inte att stämma med kartan. Kanhända det finns två.
Det är en vacker kåk! Älskar när trähus sjunker ner och raka linjer blir böjda. Färgerna är också utmärkta. Intill ligger en sportanläggning och några industrier. När jag var där var det någon form av evenemang och endast jag verkade ägna renseriet en tanke.
Jag tänker att det borde ha funnits en vinsch eller något i den stilen för att lyfta upp säckarna till övre botten. En dylik brukar ha en balk som sticker ut från fasaden ovanför anda våningen. Frösäckar är tunga saker (fick en dylik på knäet som barn och märker det fortfarande vid dåligt väder).
Jag vet inte om jag skall hoppas på att kåken renoveras och blir ett piffigt hembygdsmuseum. Bäste vore om den kom till användning och fick vara lite lagom sliten.
Detta är en utmärkt bok för den hantverksintresserade som vill reparera eller bygga sitt eget hus. Allt om målningsarbeten och tapetsering står här att finna. Jag har försökt utröna när den första upplagan kom, men hittar bara den andra och den är från 1925. Min kom 1951 och är den sjunde upplagan. En mycket hållbar bok således! Hur länge den gavs ut vet jag inte, men gissar att den var passé i slutet av 50-talet.
Förutom ren information om hur man går till väga när man blandar spackel, färg, arbetsordning mm får man också ett hum om annat smått och gott som att ”De vanligaste färgerna för köksutrymmen äro ljust grått, blått gult. Ibland grönt” och ”Ett kök blankfernissar man en eller två gånger med flatting. En hall, matsal eller trappuppgång blankfernissar man först och sedan brukar man i regel mattfernissa”. Flattning är en snabbt hårdtorkande och för alla inomhusarbeten lämpliga fernisskvalité. (Om det är någon läser detta och vet mer om olika typer av fernissor och hur de användes under de första 60 åren av 1900-talet är jag mycket intresserad av den informationen.)
Boken är mycket grundlig, men den kräver i några fall vissa förkunskaper som jag saknar. På det stora hela bör man nog även som lekman klara av arbetet. Dessvärre är det inga genvägar till det perfektareultatet som beskrivs. Nej, det är grundmålning, slipningar, mellanstryckning, slutstrykning, makulering mm. Inget för Glättiga TV-program i TV4 såldes. Jag har scannat in ett litet avsnitt som förklarar detta med oljemålning och de första steg som man bör vidta vid målning på nytt trä: sida 1 och sida 2-3.
Köp boken, det tycker jag verkligen. Åtminstone om ni är intresserade av målningsarbete och vill veta hur man gjorde förr. Den finns på Bokbörsen och kostar för tillfället från 15 kronor och uppåt.
I det första avsnittet av Varför är det inte snyggt? besökte vi Hasselquistvägen i Hammarbyhöjden. Det var i februari och fastighetsägaren hade precis påbörjat reparationen av de ena fastigheten. Den andra hade ännu inte fått bygglov och arbetena hade inte påbörjats. Jag skickade in en skrivelse till Stadsbyggnadskontoret och så småningom tog en handläggare över ärendet (en handläggare som först fått något om bakfoten och trodde att jag var fastighetsägaren).
Resultatet av det hela ser ni på bilden ovan. Snyggt! Då jag inte vet vilka planer fastighetsägaren hade är det svårt att säga hur resultatet hade blivit om jag inte gripit in. Hur som är kåken nu en prydnad för sin gata.
i Hammarbyhöjden, på Pär Lindeströms väg finns ett mycket intressant funkishus. Det tittar vi också närmare på i detta avsnitt. Man har inte knusslat med glasytorna i denna kåk! Just nu finns det en två till salu som verkligen inte går av för hackor. Mycket välplanerad, om än liten
I Hammarbyhöjden finns det faktiskt ett stort utbud av vackra portar. De flesta är i ek och både enkla och eleganta på en gång. Den ni ser på bilden ovan är praktiskt taget ett vindfång i ek och glas. Mycket snyggt!
Och så tittar vi på avsnitt 7 i serien Varför är det inte snyggt?
I somras hälsade jag på en gammal dam som jobbat på Hemslöjden i Luleå i många år och hon berättade om den gång när de blivit kontaktade av ett stort museum i Stockholm som bett om slöjd från länet. Noggrant gjordes ett urval och alstren sändes till huvudstaden. Tyvärr kom de i retur: ”vi är inte intresserade av fabrikstillverkat” löd de beska orden.
Att dagens hemslöjd skulle tas för maskintillverkad håller jag inte för sannolikt. Visserligen finns det en hel del utövare av klassisk hemslöjd som är skickliga, men dessvärre kan inte detsamma sägas om gemene man som skapar nyskapande hemslöjd. Förritin var det av yttersta vikta att baksidan var lika fin som framsidan, något som i ärlighetens namn kan te sig en smula fånigt idag, men jag tycker att ett gott hantverk hör till de grundstenar varmed hemslöjden vilar.
Liljevalchs utställning imponerade inte alls och det va två orsaker: den var rörig och det fanns ingen historisk förankring. Visserligen är jag av den typ som hellre borde ha gått till Nordiska museet, men en viss tillbakablick vore på sin plats. Rörigheten var det värre med. Att ständigt bläddra i en liten katalog för att veta vad man såg var tröttsamt, ännu mer tröttsamt var det att verk 0348 kunde stå bredvid 0912 vilket gjorde att man ständigt bläddrade i häftet. Dessutom fann jag ett nummer som inte fanns med i katalogen (nej, det var inge löv!).
I ett rum fanns det gott om stickat, ull och lin. det var det vackraste rummet. Alstren höll hög kvalité på många sätt och exponeringen var snygg. besökaren fick både se råvaran och resultatet. Intressant! I andra rum fick man vända bort blicken för att slippa se de taffliga stygn som någon entusiast sytt på ett tygstycke för att vara en smula originell. Hmm.
en annan dag går jag till Nordiska museet och sedan återkommer jag med rapport.
En margarinlåda! Inte nog med det, det finns även sockerlådor på Trademill just nu. Dessa lådor verkar ha använts till lite av varje förritin och jag har aldrig sett några till salu förut, ej heller har jag letat aktivt. Fann också jakttroféer i stor mängd. Är svag för dessa dammiga gamla reliker. Utmärkt sajt det där (vad sägs om en tändare i Queen Anne, eller eldhundar i rokoko)
I somras, vid storstädning, fann vi gamla soppåsar av varierande ålder. Det var den där sorten som var i papper och som numera är i svart plast. Fint tryck var det på dessutom. Kanske får de också sitt värde en dag.
Vad jag förstått är detta den största tyska 50-talsmottagare som byggts. Med dörrarna öppna är den över metern bred och det är minsann inte litet! Poängen med apparaten är att man skall kunna ha dörrarna stängda när man lyssnar på radion. Diskretion är ledordet. Under några år i mitten av 50-talet tillverkades denna radio i ett antal olika utföranden. Det som främst skiljer dem åt är antalet rör, högtalare och uteffekt. Den modell som har beteckningen M47 hör till de tekniskt mest påkostade och har även ingång för magnetisk pickup, vilket är ytterst ovanligt vid denna tid. Se och lyssna på den på YouTube.
Om någon av er har ett Siemens-schatull stående, önskar jag mig det i födelsedagspresent i september!
Vid Ljusån utanför Boden anlades i slutet av 1800-talet ett ramsågverk. Anläggningen brann dessvärre ned 1904 och 1905 uppfördes istället ett elektricitetsverk vid vattendraget. Visst är det en vacker byggnad! Välbevarade är den dessutom och anläggningen är fortfarande i drift.
Ursprungligen satt här ett aggregat som gav 210kW växelström 380 volt. Det var dock inte tillräckligt så det kompletterades med ytterligare ett aggregat med samma effekt och 1906 satte man in ett tredje på 425 kW. Alla tre aggregaten var dock mer än vad Ljusån kunde driva, så det tredje användes endast som reserv. Den första lampan i Boden tändes i början av september 1905 och sedan dess har expansionen fortgått. 1942 var drygt 60 % av alla kök i Boden stad så ni kan tänka er utvecklingen under 1900-talets första 40 år!
När elen var ny i början av seklet användes den främst till att lysa upp, både i hemmen och på gatorna och inte minst i militärens kaserner. Vid gatorna ställdes bågljuslampor upp. De tändes vid mörkrets inbrott och släcktes klockan 23 och då tändes istället de s.k. nattlamporna, som var vanliga glödlampor med högst begränsad effekt.
Interiören i Ljuså är även den välbevarad. Tyvärr kunde jag inte gå in där, men det gick an att fota genom fönstret. Jag fick intrycket att äldre utrustning sparats av pietetsskäl, men kanske var den också i bruk. Hur som är Ljuså Kraftverk idag en del av Boden energi och i högsta grad en levande anläggning.
detta är en bok jag verkligen kan rekommendera. Den är välskriven, elegant och mycket fängslande. Det är ingen vanlig memoarvolym, utan snarare som novellsamling där Tidblad skriver om vad hon upplever i vardagen och om sitt lev på och bakom scenen. Hon skriver om sina påkläderskor, bland annat om fru Yggesen, vars syster hade damfrisering och var en dag lite väl finklädd på jobbet vilket fick den en gång välkända skådespelerskan Thecla Åhlander, som skulle få sitt hår gjort, att utbrista: ”Jo, jag tackar jag. Genombruten blus och guldmedaljong!”
Änglaskuggor är romanen om den unge Claes Holzer som hamnat rejält på glid. Han blir kär i en av snubbarna i ett rivaliserande gäng på Lidingö och börjar sedan en resa genomen riktigt frånstötande undre värld fylld av droger och prostitution. Språket är ovanligt direkt och en smula rått – det ångar verkligen om det – och bleknar inte i jämförelse med mer moderna författare. Den är faktiskt såpass bra att det är uteslutet att den skulle ha skrivits idag, ty då hade den förmodligen varit någon sorts problematiserande homosexskildring eller bara en halvfånig bok med inslag från den undre världen. Här känns vartenda ord äkta, fria från all typ av spekulation eller inställsamhet.
Detta är en utmärkt bok för den hantverksintresserade som vill reparera eller bygga sitt eget hus. Allt om målningsarbeten och tapetsering står här att finna. Jag har försökt utröna när den första upplagan kom, men hittar bara den andra och den är från 1925. Min kom 1951 och är den sjunde upplagan. En mycket hållbar bok således! Hur länge den gavs ut vet jag inte, men gissar att den var passé i slutet av 50-talet.
