Det är vackert med ett tunt lager snö som inte ens täcker åkermarken. Bilden är tagen i slutet av oktober, när jag gick omkring med min Polaroid Land Camera och fotograferade. Stundtals lyste solen och det var otrolig vackert, stundtals tog molnen överhanden och naturen blev kall och grå, men lika vacker.
Det var på våren 2008 som jag började polaroidfotografera efter att ha köpt några förpackningar av Polaroids klassiska 669-film. I början använde jag en enkel kamera i plast, men efter en tid köpte jag en Land Camera 450. Bilderna blev många, men till sist gick det inte längre att köpa någon film och jag slutade.
Här och där finner man de, de välbevarade Norrbottensgårdarna som inte längre används. I detta fall är det bagarstugan, som står vinkelrätt intill, som blivit ett modernt bostadshus. Denna byggnad är verkligen vacker. Den står på en solid stengrund och har inte byggts om på många, många år. Till höger finner vi en stor sal med
Det är inte alltid möjligt att komma ihåg alla vägar som passerats. Särskilt svårt är de med de smala som nästintill är att betrakta som skogsvägar. Genom hyggen och täta skogar slingrar de sig fram. Stundtals kan de var rent bedövande vackra, när trädmassorna ger vika och en sänka breder ut sig nedanför. Den var
Jag är mycket förtjust i skulpturen på toppen av Floras kulle. Den är på alla sätt mycket lyckad.
På Galleri Kontrast har Platta Skatan fotografisk salong lite då och då. Senast det begav sig, 14/11, pratade jag om mina polaroidbilder som jag tagit i Norrbotten med start 2008. Presentationen i sin helhet finns på YouTube om ni är intresserade. Bilden ovan är en av de allra första och visar byavägen i min by.
Skogarna där jag bor tar aldrig slut. Här och där reser sig en smärre höjd och där kan man blicka ut över nejden för att orientera sig. Om inte annat så ser man Kaknästornet som en hägring i fjärran. Det är bakom Borgen som Skogen börjar. Det är en övernaturlig skog, ty någonstans finns en
På Trädgårdsgatan levde under många år min mors farbrors änka i ett litet trähus. Märkligt nog, står det gamla uthuset fortfarande kvar omgiven av prunknande grönska. Kutymen i norrländska städer är annars att utplåna alla spår av idyllisk småstad, men ibland görs undantag.
Sommarnattens långa skuggor sträcker ut sina tungor och griper tag om en, ty de ljusa nätterna norröver låter aldrig dagen slå sig till ro. Jag promenerade över de nysådda och bultade åkrarna i försommarkvällen, kände doften av jord och lät ljuset och skuggorna följa mig i mina spår. Jag nynnade på en melodi från slutet
Det är inte många exponeringar kvar på den sista rullen av Polaroid gamla klassiska 669-film som inte tillverkats sedan 2008 om jag inte minns fel. De bilder jag tar nu blir mycket bleka och framkallningsvätskan räcker inte riktigt till vilket gör att kanterna inte framkallas. Men nog blev det en vacker bild! Detta foto är
Sommaeen 2009 tog jag ett porträtt av mig själv framför det gamla kyrkstallet som står i skogsbrynet. Ursprungligen stod det i anslutning till kyrkstugan i Norrfjärden, men när hästarna kom ur mode, flyttades det hem och fick tjänstgöra som nattlogi åt våra kvigor. Stallet är i rätt bra skick, men måste lyftas och så behöver
En väg rakt in i skogen vars slut jag aldrig fick se. Bilden kan tjäna som en illustration till den nästintill oändliga skogen. Träd, tall och gran, som aldrig verkar ta slut. Vackert och lite vemodigt i sin ödslighet.
Det var sommaren 2008 och jag hade plockat fram en gammal Polaroidkamera och med den tog jag några bilder. Jag hade precis upptäckt glesbygdens charm och var tämligen förtjust. Dessutom var det varmt och soligt. Genom byn slingrar sig en byaväg som ansluter till de allmänna väger som passerar byn. Dessa farleder är antingen grusade
Jag tycker mycket om att köra bil vilket jag har gjort sedan jag var ung och tog körkortet. Så härligt det är att susa omkring i sommarvärmen med rutorna lite lätt nedvevade och foten på gaspedalen. Jag vill inget hellre än att köra bil nuförtiden. Norrbotten och Västerbotten är mycket lämpliga för denna sorts nöjen.
en av de bästa versionerna av Darn that dream är Mildred Baileys, den när hon sjunger med Benny Goodmans orkester någongång runt 1940. Chet Bakers är inte så dum den heller och man får på köpet en viss Underbara kvinnor vid vattnet-romantik, men ändå. Darn that dream And bless it too Without that dream I
Detta hände sig i september år 2009. Jag fyllde år och firade den hos GBS i sagans Flark. Med ens var sommaren åter här. Solen gassade och jag svettades på åkgräsklipparen. Bensinen tog slut och då smet jag från mina sysslor, gick på promenad i de vackra omgivningarna. Åkrarna låg öde, många gånger utan minsta
Det var våren 2008 som jag började polaroidfotografera. Jag hade en kamera som jag använt sporadiskt för många år sedan, men det var då som jag började intressera mig för att fotografera. Tidigare hade jag mest tagit bilder för ro skull, ja redan som barn var jag road av detta och köpte en Rollieflex i
Det var länge sedan jag var i farbror Odals by, så en vacker förvinterdag tog jag bilen dit. Solen sken, det var inte mer än en minusgrad och det var varmt och skönt inne i kupén. Jag svängde ner på den väg som går över ån, samma å som kallas älven i min by. Vattnet
Så här bör man klä sig på landet. Blåställ och ett par rejäla stövlar. Snygg, prydligt och praktiskt. Tyvärr tror jag att stilen är på utdöende vilket man verkligen får beklaga. Värt att notera på bilden är de typiska uthusdörrarna och eternittaket. Samt mammas gamla cykel. På 50-talet var aktivitet i denna bygdegård allt annat
Farbror Danne i grannbyn var för läge sedan bonde, men gav sig så småningom på potatisodling. Mot slutet av 50-talet var pommes frites det nya heta och affärsman som han var, startade han raskt en fabrik i Norrbottensgårdens källare och anställde sedan traktens tanter för att sköta ruljansen. Och som det kokades pommes frites! Tanterna
Åh, detta med fabriker, suckar Bonn-Karl och tar sig olovandes en rast. Inte är det något för honom, att byta ut det behagliga lantlivet mot smutsen och stressen i det stora järnverket. Åh, att socialisterna anser att detta är något att sträva emot! Nej, en dag får Bonn-Karl nog och lämnar fabriken för att aldrig
Inte ens de lysande rallarrosorna förmår att ge färg åt de trötta polaroidbilderna. Jag har anlänt Den glesa bygden. Det är varmt, ja faktiskt tryckande, och överallt grönskar det. Längs dikesrenarna blomstrar rallarrosorna, den växt som vi kallade för mjölkört när jag växte upp. Så snart jag var framme monterade jag radion i bilen, ty
Ytterligare ett spadtag i polaroidarkivet. När jag var i Västerbotten förra sommaren åkte jag till en liten by och där låg tre gårdar öde, nästan på rad. Två gick jag in i; den ena hotade att snart falla samman, ty taket läckte och i köket hade det börjat störa in. På bilden ovan ett hus
Förra sommaren tog jag en del polaroidbilder, men jag tyckte inte om dem. Filmen är så dålig att färgerna sakta börjat blekna bort. Om ett år går den inte längre att använda, men jag har å andra sidan ytterst få exponeringar kvar. När jag tittar på dem nu tycker jag att de är vackra. Bleka
Dessa gamla bilder, tagna med den sedan länge nedlagda filmtypen Polaroid 669, utgör de första i färg som någonsin har publicerats av det konservativa och dekorativa kuttersmycke som går under namnet Bonn-Karl. I en skogsbacke full av vitsippor, lika vacker som Getsemane, vilar vår vän i den lätt disiga vårsolen. I de sydländska skogarna, långt
Hur ofta hör man inte talas om fullkomligt spårlöst försvunna skivinspelningar, bilder eller dagböcker? Praktiskt taget varje dag. Men hur ofta hittas dessa konstverk? Alltför sällan! Av den anledningen är det en stor ära för mig att kunna publicera "the completely lost images of Bonn-Karl" som jag precis hittade (prydligt inklistrade i ett album). Bilderna,
I mjölkrummet finns mjölkmaskinen och den tarvar sitt dagliga underhåll. Spengummin skall rengöras och anslutningar kontrolleras. Som ett vitt lödder åker tvättmedelslösningen omkring i rörmjölkningssystemets genomskinliga kanaler. Men det är bestämt något som felas! Inne i maskinrummet står kompressorn och mycket riktigt, när Bonn-Karl lägger handen på elmotorn förnimmer han vibrationer och dissonans. Något är
I sommar har jag förundrats över den skönhet som hör de ljust gräddgröna kornåkrarna till. Den är en ytterst delikat nyans och den är svår att fånga på bild. Ja, jag kan faktiskt säga att jag misslyckats kapitalt, om inte annat på grund av att jag helst fotar svartvitt. Nå, en kväll var jag ute
Värmen är tryckande och luften fuktig. Genom de otäta springorna silar solen in och lyser upp maskineriet som Bonn-Karl vinschar upp höet med. Han frikopplar det ena verket och griper resolut i den spak som lyfter hölasset upp på höskullen. Långsamt, men kraftfullt rullar vajrarna i den heta julikvällen. Höskullen är fortfarande långtifrån tom och
Idag är det hett och i mitt vardagsrum är de persiennförsedda panoramarutorna nästintill glödheta. Solen gassar och det är alldeles tyst, ty här på Gärdet är sommarsöndagarna mycket lugna. Efter två dygn här nere har det blivit natten hela dan. Champagnedrömmar flöto i strömmar och jag har inte kommit i säng före fem på morgonen.
Ett svagt ljus smeker Bonn-Karls slutna ögon. Midsommarnattens ödestimme förflyttade honom från jordelivet upp till den klara atmosfär som karaktäriserar himmelriket, likväl som det förmak som tjänar som mottagningsrum för de nyanlända. Bonn-Karl finner sig insvept i vit lakansväv och vad är väl lämpligare när man är beredd att kliva in till Vår herres överjordiska
Midsommarnatten är förunderligt ljus och mörkret lägger sig aldrig över nejden. Försommarens alla dofter kokas samman när daggen förbereder morgonens entré. När midnattstimmen närmar sig och dimman rullar in, beger sig Bonn-Karl ut för att fira den hedniska högtiden. Han skall plocka de vackraste av blommor. Kransen blir en prydnad i Bonn-Karls hår och beundras
Jag promenerade till hamnen idag och gick längs med järnvägen. Kände doft av varmt trä, blomster, olja och gummi. Det är sommar för mig. På en asfalterad upphöjning la jag mig för att solbada och passade då på att ta en bild, som råkade bli dubbelexponerad och dan. Men sådant har sig charm och jag
Inspirerad av Kenneth Anger åkte jag till närmaste ruffiga miljö som inte var helt nedlusad med flanerande och solbadande Stockholmare för att ta en bild (den är klickbar för större format). Det blev ett grusupplag vid Storängsbotten. I ärlighetens namn är jag alltför påklädd på bilden, men så saknar jag de muskler som Angers män
Våren är kärv i år och tar god tid på sig. Även om jag tycker om våren är jag ingen riktig vän därutav. Jag längtar till den mörknande hösten när frosten lägger sig, till de iskalla vinternätterna när månen lyser vit över gata och mark. För mig är detta trygghet. Till skillnad från våren. I