I sommar har jag förundrats över den skönhet som hör de ljust gräddgröna kornåkrarna till. Den är en ytterst delikat nyans och den är svår att fånga på bild. Ja, jag kan faktiskt säga att jag misslyckats kapitalt, om inte annat på grund av att jag helst fotar svartvitt. Nå, en kväll var jag ute och körde. Solen hade precis tittat fram och himlen var ljust blå och det var ett sällsamt ljus. Se bara på bilden ovan där jag tycker mig skymta nyanser som minner om de de gröna fälten i norr.
Intill ån finns en sällsam skog. Den är inte stor, men den är mycket vacker och inte riktigt lik någon annan samling av björkar jag tidigare sett.
Naturligtvis passerade jag ett förfallet hus och naturligtvis var jag tvungen att fotografera det. Det är enkel parstuga som tjänstgjort som sommarsuga/bagarsuga till den huvudbyggnad som inte syns till höger i bild, ty den var alltför väl underhållen och moderniserad till villastandard. Som fotograf får man välja fritt vad man vill ha med i bil. Det är både en plikt och ett privilegium.
August 7th, 2010 | No Comments »
Idag är det hett och i mitt vardagsrum är de persiennförsedda panoramarutorna nästintill glödheta. Solen gassar och det är alldeles tyst, ty här på Gärdet är sommarsöndagarna mycket lugna. Efter två dygn här nere har det blivit natten hela dan. Champagnedrömmar flöto i strömmar och jag har inte kommit i säng före fem på morgonen. Sommarnätterna är så vackra och jag vill inte att de skall ta slut. Som vackrast är det när mörkret sänkt sig och himlen lyser blå, en nyans som så utomordentligt väl blandar sig med neonljus och billyktor. Och dofterna! Det enda jag saknar är ett regn, ty då skulle rosorna sprida sin doft och låta den vandra fram i täta led likt stenar i en mur.
På bilden ovan ett blekt polaroidlandskap. Älven slingrar sig fram i fonden och en gammal lada vilar ut i åkerns ena hörn., ty även ekonomibyggnader förtjänar att ta igen sig under sommarferierna. Den norrländska naturen är av annan karaktär än den mellansvenska, men minst lika vacker. Den är stramare, svalare och klarare. Och ljuset gör icke sorti under denna högsommartid.
July 11th, 2010 | No Comments »
Jag tycker mycket om att köra bil vilket jag har gjort sedan jag var ung och tog körkortet. Till min stora sorg har jag knappt kunnat köra bil de senaste åren, ty det har, utan någon som helst anledning, varit förknippat med stor ångest. Men nu är jag ute på vägarna igen och rädslan har försvunnit. Så härligt det är att susa omkring i sommarvärmen med rutorna lite lätt nedvevade och foten på gaspedalen. Jag vill inget hellre än att kära bil nuförtiden. Norrbotten och Västerbotten är mycket lämpliga för denna sorts nöjen, men det vore verkligt trevligt att också få njuta den syd- och mellansvenska grönskan.
Idag åkte jag runt med kamerorna bredvid mig i framsoffan och stannade vid alla tänkbara ställen; jag körde halvvägs ned i diket, parkerade på åkrarna och styrde kosan in på eländiga skogsvägar. På bilden ovan har jag parkerat invid en gammal kvarnbyggnad som är helt magisk. Jag tog många, många bilder och skall framkalla dem vad det lider. Kvarnen ligger vid en liten älv som dämts upp för att driva kvarnstenarna. Idag är byggnaden förfallen och hotar att rasa ner i forsen. Men vacker är den.
På en annan plats fann jag ett skjul som en gång verkar ha inhyst den minsta av bensinstationer. Jag stannade, backade bilen, klev ut och tog en bild. Människorna på gården intill stirrade: “tar han en bild på gammhuset, jär han int riktigt klok?” visade en röst i mitt inre. I dessa trakter är det oftast det nybyggdas fräschör som imponerar.
En annan åker låg inbjudande intill älven som på sina ställen vidgar sig åtskilligt, för att sedan smalna av och mer likna en bäck. Gräset var redan slaget och bonden väntade på ytterligare en skörd. Jag parkerade bilen och beundrade naturen innan jag åkte vidare till byggdegården som stått öde sedan 1970-talet. I projektorrummet låg ännu några svartvita filmremsor, 35-mm-film, kvar. Så sorgligt.
På väg hem fann jag den vackraste av gårdar. Här bodde under många år en gammal fröken, Dahlia hette hon. För ungefär 15 år sedan flyttade hon därifrån och stället har sedan dess fått stå tomt med förspikade fönster. Gårdsplanen har börjat växa igen, men är likväl outsägligt vacker. Dörren till mangårdsbyggnaden är utsirad och målad i gult och grönt. Ladugården står i skogsbrynet och rundlogen har nästan försvunnit bland träden. I fonden breder små, men bördiga åkrar ut sig. Där skulle jag vilja bo. Tyvärr var filmen slut i mina stillbildskameror, så jag tog istället fram filmkameran och förevigade gården på en rulle Kodachrome. Jag hoppas att resultatet blir lika vackert som verkligheten.
July 2nd, 2010 | No Comments »
Sommarnattens långa skuggor sträcker ut sina tungor och griper tag om en, ty de ljusa nätterna norröver låter aldrig dagen slå sig till ro. Jag promenerade över de nysådda och välbultade åkrarna i försommarkvällen, kände doften av jord och lät ljuset och skuggorna följa mig i mina spår.
Jag nynnar på en melodi från slutet av 40-talet, Lost April, Where did you go? Like winter’s snow, I saw you vanish. Lost April, so soft and warm. A memory not even time can banish. Björkarnas stammar lyser vita mot grönskan som kom tidigt i år. Katten sitter på helspänn.Snart får ytterligare en fågel skatta åt förgängelsen.
Serpentinvägen slingrar sig nedför skithusbacken. Dess grus som dagtid lyser ljust och grant, är grått och mörkt under de långa skuggorna. Det är här i sänkan som dimman kommer rullandes de vackraste av sommarnätter, stilla och bärandes de skiraste av dofter.
Jag vet inte vad som är vackrast med försommaren. Kanske det att när den går till ända, börjar mörkret så sakta rulla in igen.
June 10th, 2010 | No Comments »
Mina första Polaroibilder tog jag sommaren 2001 om jag inte minns fel. Jag hade köpt en gammal och enkel kamera på Myrorna och gick en dag till Wibergs foto för att köpa film. Den sommaren var jag på bilsemester till Skåne och senare på sommaren åkte jag till Gotland. Och jag fotograferade en del under dessa bilresor.
Bilden ovan är lustig. Jag kan tänka mig att många blir förvånade av ett se mig jeans och för kort t-shirt. Historien bakom min klädsel och denna bild är som följer:
En gång var det en fransk fest i källaren på Birger Jarlsgatan. Jag har glömt vad stället heter, men det ligger precis norr om Spyan. På gården hängde några fina Pernod-tröjor. En tog jag med mig hem.
I en affär på Odengatan hittade jag ett par silverglänsande solglasögon som påminner om dem som Francoise Hardy bär på en av bilderna till skivan Ma jeunesse fout le camp.
Vid en en övergiven gammal bunker kom dessa ting helt till sin rätt. Det är några år sedan nu, men både tröjan och glasögonen har jag kvar. Det var för övrigt en sommaren då jag unnade mig en svensktillverkad rivierasolbränna. Pigment saknas inte i min annars så bleka kropp.
Resten av bilderna finns längst ner på denna sida med polaroidbilder.
April 26th, 2010 | No Comments »
Hangaren vid Södra hamnvägen står övergivet en kall vinterdag i februari. Fasadens blågrågröna plåt är anonym i detta av skjul befolkade område.
Det var i skuggan av revolten i Ungern i oktober 1956 som dessa enkla förrådsutrymmen blev stoff för världspressen. József Gimes, beryktat kurtisan och älskare till den sedermera avrättade premiärministern Imre Nagy, lämnade vid oroligheternas utbrott Ungern och medförde en stor samling dyrbarheter som han tillskansat sig från Budapests mest förmögna damer. Målet med hans resa var Sverige och Stockholm, där han ämnade försörja sig som antikvitetshandlare.
Dyrbarheterna hade delats upp och skickats kors och tvärs över Europa för att så småningom anlända till förvaringsplatsen i magasinet i hamnen. Den gode Gimes var dock en lastbar man, och i bagaget fanns inte mindre än ett kilo kokain, vilket de nitiska tulltjänstemännen uppdagade. Undersökning påbörjades, och det dröjde inte mer än ett par dagar innan skattgömman i Frihamnen avslöjades. Gimes utvisades och gick ett hemskt möte till ödes i hemlandet. Smycken, tavlor och silver försvann spårlöst och har än i denna dag icke kommit till rätta.
February 16th, 2010 | 7 Comments »
Jag läste en gång en text. Den var inte av det mer litterära slaget, snarare var det någon som berättade ett enkelt barndomsminne. Jag är svag för opretentiösa minnen av denna sort. Hursomhelst, det enkla barndomshemmet skulle renoveras och kakelugnen fick skatta åt förgängelsen. Borta var den varma famn som i svåra stunder gett tröst, och med den, den lilla trygghet som fanns i hemmet. Det var dessa ord jag hade i åtanke när jag tog bilden. Den är mörk och endast min gamla klackring lyser klart.
December 29th, 2009 | No Comments »
Jag vet inte hur många som är bekanta med vad som är på modet i vårt östra grannland. För er oinsatta är det faktiskt något så exklusivt som an imported swedish male maid. Som den villige unge man jag är, lät jag mig naturligtvis flygas över för att stå fjättrad vid spisen i ett trångt Töle-kök. Som tur var, fick jag en timme över och kunde traska runt med min kamera. Tyvärr hade jag inget stativ och ljuset var svagt. Bilderna blev därefter med sekundlånga exponeringstider. Här ovan ses den vackra Judendjärnvägsstationen av Saarinen d.ä.
Det var tårtor som stod på programmet. Den mest påkostade var en elegant skapelse klädd i mörk choklad och garnerad med tyska marsipanrosor. Inuti fanns detsamma som i de välkända mozartkulorna. Behöver jag säga att resultatet blev dödligt gott? German diet cakes, kallade vi bakverken som mestadels bestod av socker, smör och mandel eller nötter. Efter slutat arbetsdag, vid tiosnåret på kvällen, begav vi oss till en ung dam i stadsdelen Hagnäs.
Hemma i Jugendvåningen serverades lite småvarmt i köket och i vardagsrummet bjöds vi på vin av alla de slag. Rätt vad det var kom den erkänt goda Mannerheim-vodkan på bordet. När den var urdrucken bar det av till en bar med traditionella finska vepor på väggarna. Svart katt hette den och den drevs av en fransman. Ni förstår om jag var en smula ansatt när jagfotograferade Aleksis Kivi på Järnvägstorget dan därpå.
Söndagseftermiddagen vigdes helt åt té dansant. En stilig finländare slet fram sabeln och gjorde sin plikt med champagneflaskorna. Inte en golvplanka var torr. På skivspelaren snurrade Eino Grön.
December 8th, 2009 | 4 Comments »
Som vore den en blekt akvarell, bilden från Grünewaldsvillan i början av sommaren. I fjärran ses Restaurantholmen .
December 1st, 2009 | No Comments »
I sluten av Strandvägen, strax öster om Djurgårdsbron, ligger von Rosenska palatsen samt det mycket påkostade hyreshuset Strandvägen 57, även kallat Lundbergska huset.
von Rosenska palatsen byggdes vid sekelskiftet åt Clarence von Rosen och innehöll ursprungligen två stora tvåvånings lägenheter. våning 1 trappa innehöll sovrum, våningarna 2-3 trappor var sällskapsvåningen i respektive lägenhet. På 4 tr fanns sovrumsavdelning nummer 2. Hade man ett ordentligt kalas i den nedre lägenheten, störde man inte de sovrumssviten i den övre. Praktiskt, om man nu har råd med så stora privathem. Även här en bild på den övre hallen som är trivsamt och avslappnat inredd.
Runt 1940 byggdes palatset om till moderna smålägenheter. De två sällskapsvåningarna, 2-3 trappor byggdes om till tre våningsplan med normal takhöjd. Det kan man se på bilen ovan, om man studerar fasaden ovan för de nedre balkongerna. Synd kan man tycka, för interiören var verkligt påkostad.
Huset till höger är det Lundbergska och det byggdes i slutet av 1800-talet. På 10-talet var det dags för en ombyggnad och då inreddes för hovintendenten Bernhard Österman en av Stockholms mest påkostade våningar som till stor del finns bevarad än idag (här en bild). 10-talet var en tid då många prakthem såg dagens ljus, förutom hovintendentens lyxvåning, flyttade hovstallmästare von Platen till våningen 3-4 trappor på Strandvägen 45.Här en bild på den övre hallen som går i något lantlig herrgårdsstil.
Samtliga svartvita bilder är hämtade ur Svenska hem i ord och i bilder. Som ni förstår, finns det en del att hämta i dessa volymer.
November 28th, 2009 | 2 Comments »
1962 publicerade Per Wästbergs bok Östermalm med fotografier av Lennart af Petersens. En av mina favoritbilder från denna volym är taget på glasverandan till fanjunkarbostället vid Berwaldhallen (huset ägdes av kronan och en fanjunkare bebodde det vid tillfället). Huset finns fortfarande kvar, men idag serverar ingen jungfru kaffe som man gjorde på den tiden. Jag fick helt enkelt nöja mig med att fotografera glasverandan från utsidan.
November 22nd, 2009 | 4 Comments »
Här första avsnittet i serien Jag går i kända fotografers fotspår (plagiat och lite naket fungerar alltid). Först ut i raden är Lee Millers berömda porträtt från München 1945. I ett badrum, närmare bestämt i Hitlers fastighet, poserade Miller med ett par stövlar framför badkaret och den tyske ledarens porträtt på badkarskanten. Bakom kameran stod David E. Scherman.
Jag nöjde mig med en Morrisseymålning, som jag förfärdigade 2004, och mina egna, svarta tyska stövlar. Tyvärr är dagens badkar inte lika sedligt djupa som 30-talets. Jag kan upplysa att mitt stativ, det lilla kompakta, är fruktansvärt uselt. Det var rena rama turen att bilden blev på mig och karet, den hade lika gärna kunnat bli linoleummattan i hallen.
November 18th, 2009 | 4 Comments »
För två veckor sedan smög jag mig ut ett par kvällar. Duggregnet gjorde natten mycket mörk. I de skumma kvarteren i Frihamnen var det öde och tyst. Jag gick in bland några plåtskjul och tog en bild. När jag monterat ner stativet och skulle gå därifrån, hörde jag en människa rossla. Jag gick snabbt därifrån, även om jag förstod att det var min fantasi som spelat mig ett spratt.
I Humlegården stod en övergiven parkbänk där några höstlöv dröjde sig kvar. Jag tänkte på Bo Vilhelm Olsson som satt på en bänk i Tegnerlunden, och riggade kameran. Kanske fanns riddar Kato någonstans i närheten. Jag rös och gick vidare.
Vid en av trapporna vid Kampementet var det ytterst vackert i det florstunna regnet. En dam passerade, men den långa slutartiden förhindrade att hon fastnade på bilden. Eller berodde det på något annat?
November 6th, 2009 | 3 Comments »
Jag experimenterade med kameran när jag var uppe i Norrbotten. Kvällarna är långa och mörka, så vad skall man göra annat än att fotografera sig själv? Jag är inte säker, men jag TROR att bilderna är tagna förritin. Det ser iallfall så ut. På bilden ovan sitter jag framför kakelugnen och funderar. Kanske tänker jag “Where did they go?”. Vad vet jag, det var ju jag som stod bakom kameran.
Tramporgel är något man bör ha i köket. Naturligtvis är det än viktigare att ha en kökssoffa, men en orgel är verkligen inte att förakta. På orgelns notställ står lämpligtvis Sions toner som innehåller uppsluppna stycken som inte riktigt går för sig i psalmboken.
November 3rd, 2009 | 8 Comments »
Jag åkte på långtur idag. Så långt blev det nu inte, men jag var borta i en och en halv timme.
Det var strålande sol, en eller två minusgrader och i solen var det varmt. Varmt blev det i bilkupén också, det var mycket behagligt att sitta där i den stoppade, ljusblå soffan. Vägen var en grusväg som gick rakt genom skogen. Förr var där mörkt och trångt, men nu har man breddat och rätat ut. Resultatet är mer storslaget än förr, men den trolska stämningen har gått förlorad; några skogsrån ser man aldrig skymten av och älvor dansar ej längre kring i ens spår.
Längs med vägen ligger slåttarstugorna utspridda. Här i skogen fanns utskiften där man bärgade hö för att dryga ut vinterförråden. Som vackrast är det vid Åskogen och där ligger stugorna fortfarande kvar och åkrarna har inte vuxit igen.
Lite längre fram tog jag av från vägen och åkte verkligen rakt in i skogen för att leta reda på en fäbovall. Jag tog fel väg och hamnade till sist vid en skjutbana. Fäbovallen som jag aldrig fann var sommartid en servering vid namn Kaffepannan. En driftig fru i grannbyn bakade kaffebröd dag som natt och serverade sedan under ett par sommarmånader kaffe med hembakat i rustik fäbomiljö.
Till sist kom jag ut ur skogen och fram till ett litet samhälle som grupperar sig kring samma lilla å, eller älv, som vi alltid sagt. Här finns, eller kanske snara fanns, en del avlägsna släktingar. Gubbar som spelade fiol med pappa och agitatorn Paul Holmgren som var socialist, eller kanske rentutav kommunist, och en profil på sin tid. Frun hans hette Berta och var en stadig bit.
Tar man in på Spelmansvägen, leder en smal bro över ån. Här passerar man ett fint gammalt ställe, innan man kommer upp till en större väg. Nå, större och större. I korsningen stod ett fallfärdigt garage och tog man till vänster, och de gjorde jag, mötte mig vyn ni ser ovan. Som klippt och skuren från förritin.
Glad i hågen åkte jag sedan hem i det vackra vintervädret. Och den går som en dröm nu bilen. Isaksson i Stenudden gjorde ett finfint jobb.
October 30th, 2009 | No Comments »
Precis, det har snöat och är runt nollan och jag har varit ute mest hela dagen. På (den taffligt avfotograferade) bilden ovan sitter jag på skuffen och tar igen mig i solen. Stativ och self-timer är en välsignelse.
Höstens färger står sig slätt mot sommarens grönska och sprakande färgrikedom, vid en direkt jämförelse vill säga, men på egen hand är de nästan utan konkurrens; milda och mångskiftande lyser de upp så snart höstsolen visar sig med sitt gulröda ljus. Särskilt vackert är det när ett tunt lager snö reflekterar varenda stråle och vattnet droppar från taklisten vid söderväggarna.
Vi har varit inne i närmaste större samhälle och handlat mat. Där står Man tänker sitt-villorna på rad i de nya område som omger den gamla kärnan. Vid affären finns den nedlagda Konsumbutiken samt en kombinerad grill/pizzeria som förr var kiosk. Dit kunde man bege sig på rasterna om man ville köpa sötsura bomber.
Det är något ödsligt över det mesta här uppe, om man bortser från de nya, stora köpcentrum som växt upp alldeles utanför stadskärnorna. Där trängs folk och två filer räcker inte till för att alla bilar skall komma fram, åtminstone är det så vid de större helgerna. Detta är en utveckling som jag inte tycker om, och som har bidragit till att landsbygden framstår som dränerad på mänskligt liv.
October 29th, 2009 | 10 Comments »
I fredags anlände jag Berlin Schönfeldt och satte mig sedan på tåget upp mot Prenzlauer Berg och Bornholmer strasse, lite lagom nervös då jag köpt en biljett som bara gällde två zoner, inte tre. Väl ute på gatan, gick jag hem till mina vännersom hyrt sig en lägenhet på en parallellgata strax intill Bornholmer. Det gamla jugendhuset hade ett slitet, men helt intakt, jugendtrapphus, typiskt för de något enklare hyreskasernerna. Dörrarnas enkla slingor såg ut att vara skurna för hand. 3-rummaren högt upp i huset hade volym, kolkamin och balkong ut mot solen på gatan. Det var vackert.
Och jag ägnade mig åt konsumtion. Med mig hem hade jag ett par mycket snygga svarta stövlar, ett par lätta svarta kängor, en angoratröja i ljust grått och en argylerutig pull-over. Nu önskar jag mig bara mer höst, och jag tror att jag blivit bönhörd.
Söndagsmorgonen var regnig och grå. Någon spred en tunn vattendimma över både mig och alla boulevarder när jag promenerade runt i en halvtom stad på förmiddagen. På en skylt på en tvärgata läste jag Berlin Cocks. Vad det nu var för inrättning.
Berlins jugendhus är vackra och strama. Många ser fortfarande ut som de en gång i tiden gjorde. Överallt finns indragna balkonger som ser så inbjudande ut. Sådana har aldrig funnits i Sverige. Berlin är också nyrenässansens stad, något som jag tycker mycket om. Pampiga byggnader med så riklig dekor att Valhallavägens fasader rodnar i skuggan.
Och så gick vi till en stor marknad. Det regnade, det var lerigt och det var östberlin. Man dköpa allt möjligt, även gamla benrester. Jag förmodar att de kom från djur, men ändå. Det var underligt. På väg till marknaden passerade vi kyrkan ovan, men bilden tog jag redan dagen innan, då solen fortfarande sken.
October 13th, 2009 | 3 Comments »
I närheten av infarten till Frihamnen, vid Tegeluddsvägen, står ett litet hus som jag tror kan ha hört till järnvägen som passerar intill. Jag tror inte att det kommer att står kvar särskilt länge till.
De runda fönstren är dammiga och i dammet har någon, jag vet ej vem, med hjälp av sitt finger ristat in ord och en och annan sexuellt relaterad symbol.
October 13th, 2009 | No Comments »
Jag tycker om att promenera och titta på hus. Jag är inte speciellt kinkig, utan tycker att det mesta är intressant, åtminstone om det ser ut som arkitekten en gång ritat dem. Även motsatsen kan vara av intresse, d.v.s. när jugendvillan byggts om i 60-talets villastil.
Till Lidingö tar jag mig då och då. Sommartid med bil, andra årstider promenerar jag över bron.
Inte långt från Foresta ligger en villa, jag tror att den är byggd på 60-talet. Den är speciell. Taket är belagt med skiffer, fönstren i fernissad teak. Trädgården består till viss del av en otillgänglig sluttning dit solen inte når. Jag passerade en vacker kväll, kastade upp kameran och tog en bild i lätt motljus, och gick raskt vidare. Jag undrar vem som har ritat den, något seriehus är det inte, och det förnämliga läget indikerar en ägare med god ekonomisk ställning.
Och: bilden är korrekt exponerad. Det skall vara mörkt och motljus och en trolsk stämning över hus och trädgård.
September 29th, 2009 | No Comments »
Radhusen, eller vad man nu skall kalla dem, är byggda i början på 80-talet, i tegel och mörkt trä. Jag är svag för dessa byggnader. Kanske är det lite för mörka inuti och takhöjden låg, men terrasser och uteplatser gör nog sitt till för att skapa trevnad. Nedanför går Lidingöbanan och utsikten över Stockholms hamnområde är betagande.
September 27th, 2009 | No Comments »
Höstens skuggor är långa och mönstrar den rågblonda åkern. Höstens skuggor, dramatiska, och jag tänker Agnes och Angela där ute på gården Eka i von Krusenstjernas von Pahlen-svit. Men himlen är fortfarande blå och den glömmer jag ej.
Mina dagar i Västerbottensbyn är räknade, ja de är rentutav till ända. Någon mer detaljerad skildringges ej här, men med hjälp av de vackra bilderna, kan ni nog föreställa er hur fint där var.
September 14th, 2009 | 2 Comments »
Spannmålet står blekt mot kvällshimlen. Solen har försvunnit bakom några moln och ladugårdens tak behöver målas. Behöver, ja, men nog är det vackrare så här när färgen börjat att flagna från plåten.
September 14th, 2009 | No Comments »
Min favoritvy låg med ens framför mig, men denna gång gick jag inte fram till gården, jag nöjde mig med att blicka på gårdsplanen som vore den en chimär. Inte blev den mindre märklig för det.
September 14th, 2009 | No Comments »
Med ens var sommaren åter. Solen gassade och jag svettades på åkgräsklipparen. Bensinen tog slut och då smet jag från mina sysslor, gick på promenad i de vackra omgivningarna. Åkrarna låg öde, många gånger utan minsta spår av årets gröda. Här och där stod dock spannmålet rågblont mot den vackra himlen. Ovan ses en dieseltank i krokarna av madrassfabriken.
September 14th, 2009 | No Comments »
Än dröjer det en liten stund, innan höstens färger börjar att lysa och likt en flammande brasa får naturen att än en gång blomma innan vintern slutligen tar överhanden kväver växtligheten i en tjock och ullig matta. Men till våren segrar naturen åter igen.
September 14th, 2009 | No Comments »
Framför det vita kapellet på Västerbottens landsbygd, blommar ännu sommarens blomster, oansatta av nattfrost och annat elände. Men snart skall de dö. Det är vackra, men förgängliga.
September 14th, 2009 | No Comments »
Jag har semester och befinner mig i Västerbotten. Hösten är här, men i lördags morse var det förunderligt varmt i solskenet på bron. Luften är klar och en smula kall, björkarna har börjat att gulna. Några övermogna vinbär hänger kvar i busken. Jag har promenerat omkring och tittat på omgivningarna.
Vi har bakat tårtor i fredags. 3 stycken som alla blev dekorativa. Vi skulle på kalas, ett kalas som blev mycket uppsluppet och slutade först sent på lördagen, eller rentutav på söndagen och då begav vi oss ut till havet och sanddynorna.
Och bilden ovan. Åkgräsklipparen ville inte starta.
September 13th, 2009 | No Comments »
Handelsbanken har många påkostade byggnader i sin ägo. Kontoret i hörnet Karlavägen/Sturegatan är ett, komplexet på Tegeluddsvägen ett annat. Oven ses det sistnämnda som är vacker byggnad vars fasad är klädd med keramiska plattor. Bottenvåningens fasadelement består av olivgröna glasskivor infattade i eloxerad aluminium i kopparnyans. Samma material har använts för att klä in de eleganta fönsterbågarna. Snyggt!
August 16th, 2009 | No Comments »
Något säger mig att dagarna är räknade för alla dessa lätt förfallna byggnader på Frihamnsområdet. Vissa är byggda i plåt, förmodligen någongång på 50-talet (det skvallrar de karaktäristiska fönstren om), andra är i tegel om mer solida. En byggnad är klädd i det vita evighetsmaterialet eternit. På det hela taget saknar området icke charm.
August 15th, 2009 | No Comments »
Jag har köpt mig ett Wratten 80-filter för att jag vill försöka få fram Polaroidfärgerna även med Fuji-film-. resultatet blev sådär. Fuji-filmens färger är betydligt mer mättade, och mot det hjälper inget filter. Endast Photoshop. Men lite bättre blev det allt.
Bilden är tagen vid transformatorstationen vid Värtaverket. Där trivs jag.
August 14th, 2009 | No Comments »
Vad den där gamla anläggningen vid vattenbrynet har haft för funktion, kan jag inte uttala mig om. Stilig är den iallfall, där den står i sommarhettan.
August 10th, 2009 | No Comments »
Då jag inte håller mig med sommarnöje på varken Lidingö eller Stora Essingen, är jag, när jag inte vistas norrut, förpassad till parkerna runtomkring eller mitt eget tak. Och taket tycker jag mycket om.
Det är som en egen värld där uppe bland hustaken, 9 våningar upp på en kulle nästan mitt i stan. I grannhuset har man det stråt vassare för där är lägenheten högst upp en 6-rummare med trappa upp till takterrassen. Allt i påkostat 30-talsutförande (om man bortser från det faktum att lägenhetsdörrarna i äkta valnöt, rök vid renoveringen i vintras – det får man hoppas leder till lägre hyra).
Utsikten är betagande. Där kan man sitta på morgonen, om man kommer hem sent och inte alltför ensam.
Jag brukar ligga där uppe på dagarna, på en filt, för att inte bränna mig på det stekheta, svarta plåttaket. Egentligen är det alldeles för varmt, men jag tycker om hettan. Från trafiken hörs svaga ljud och från husen intill hörs då och då en borr eller något annat oljud. Ibland känner man doften av mat. Man har en bedårande vy. Man är nästintill osynlig. Men varför hörs inte There Must Be An Angel strömma från en öppen balkongdörr?
August 5th, 2009 | No Comments »
En väg rakt in i skogen vars slut jag aldrig fick se. Bilden kan tjäna som en illustration till den nästintill oändliga skogen. Träd, tall och gran, som aldrig verkar ta slut. Vackert och lite vemodigt i sin ödslighet.
July 25th, 2009 | No Comments »
Dimman upphör inte att trollbinda mig. Till höger, bakom trädet, är solen på väg att gå ned.
July 24th, 2009 | No Comments »
Förritin.
July 24th, 2009 | No Comments »
