Vitsipporna blomma redan sent i april
Ett par dagar innan Valborg begav jag mig ut i skogarna vid Kaknäs för att titta på min tidiga vårfavorit: vitsippan. markerna var helt vita och träden alldeles skirt gröna.
Egentligen hade jag velat lägga mig i den vita bädden, men det hade varit synd på de vackra blommorna. Istället gick jag nästintill som på tå för att skona de skira blomstren.
Likt en insjö hade smältvattnet samlats i en sänka där det var både mörkt och lite kallt. Och som det doftade av jord och fukt!
Jag styrde stegen mot djurkyrkogården som jag fann förra våren och fotograferade, fast då i svartvitt. Jag ville fotografera den igen, i färg. Och jag ville se hur bilderna skulle ta sig ut om jag upprepade min fotosession ett år senare. Ett år är lång tid och jag antar att man om man förändras, förändras också ens sätt att se på världen.
De är vackra, gravarna. Lugnt och stilla är där också och vardagar syns knappt någon människa till.
Liljevalchs en helt kylig dag i februari
Jag var på Vårsalongen en kylig dag i februari. Vädret var vackert och jag fick vänta en stund på mina vänner och passade på att fotografera byggnaden. Carl Bergstens skapelse från mitten av 10-talet väldigt vacker och byggnadens detaljer har ägnats stor omsorg.
Fasaden som vetter mot Blå porten är ståtlig och där har man gett plats åt en smärre servering i den pampiga portiken. Stolarna i gjutjärn står helt övergivna i kylan.
Jag tycker om att fotografera på vintern. Liljevalchs är en alltigenom vacker anläggning, men när det gäller förfulade byggnader är snön och frosten ett utmärkt medel att ha till hands för att dölja de värsta skavankerna. Tänk på det, när ni ser något fint som ni vill fotografera utan att för den skulle behöva retuschera i efterhand.
Våridyll på Lovön vid Drottningholm
Jag var ute på Drottningholm för ett par veckor sedan. Solen gassade och snön låg i drivor, utom just i denna södersluttning.
Anledningen till min utflykt var en visning av Ralph Erskines villa som ligger där ute. Eftersom jag var i god tid, passade jag på att se mig om i omgivningarna och promenerade sedan över broarna in mot Nockeby och Abrahamsberg. Nyckebyvillorna må vara fina på utsidan, men de står på tok för trångt. Jag skulle aldrig kunna tänka mig på inklämd i detta övre medelklassgetto.
Intill Ralph Erskines hem låg ytterligare en modernistisk skapelse: Peter Celsings villa. Tyvärr tog jag mig inte för att fotografera den. Erskines villa blev däremot väl dokumenterad och de bilderna kommer nästa vecka!
Skymningspromenad mot Västerbron
Solen håller på att gå ner och jag är på väg mot Södermalm via Västerbron. Vid Fridhemsplan ringlar bilköerna långa och solen står helt lågt. Det är inte varmt, men ljuset är äntligen åter.
Ser ni att bron fortsätter bort i oändligheten? Himlen går från blått till laxviolett och billyktorna glimmar.
Intill Riksarkivet och höghusen dominerar orange som i strimmor strålar ut från en okänd källa. Endast siluetter framträder i det starka motljuset,
Helt i utkanten av gasverksområdet
Inte långt från Husarviken och vid Gasverksområdets utkant ligger en gammal tegelbyggnad som jag intalar mig själv varit en stationsbyggnad som hört till någon form av järnväg som går genom gasverksområdet. Eftersom jag inte vet hur spåren en gång gick, utan istället endast noterat rester av en järnbana, har jag bestämt mig för att låta detta vara den riktiga förklaringen.
När jag gick omkring i området i höstas passade jag på att titta in genom fönstren i huset som då stod tomt. I ett av rummen fanns resterna av ett ursprungligt kök, ty framför fönstret fanns en låg arbetsbänk vars underskåp hade luckor av gammal sekelskiftesmodell. Nu finns här ett vitt IKEA-kök och ekparkett på golvet. Det är tydligt att de byggnadsarbetare som bebor huset har krav på viss modern ”komfort”.
I uthuset finns något som liknar en förfallen tvättstuga. Inte speciellt antik, men maskinen är knappast tillverkad efter 80-talets utgång. Byggnaden är dock finfin. Särskilt svag är jag för panelen och taket.
Strax intill ligger en stor byggnad som jag tänker mig varit disponentvilla en gång i tiden. Idag är den kontoriserad, men exteriören är fin och intrycket är pampigt, ty den ligger på en liten höjd.
En svamppromenad tidigt i september
Något är vajsing med exponeringen
Jag vet inte hur detta gick till, men något fel blev det. Endast kanten till höger blev korrekt exponerad när jag tog några bilder i september förra året. Eftersom jag uppskattar dessa bleka bilder beskar jag dem och här ser ni resultatet: utsikten från gångbron över till Katarinahissen och Gondolens uteservering.
Uppe vid Mosebacke, intill vattentornet, finns denna vackra byggnad som ligger intill terrassen med en av stans bästa utsikter. Jag vet inget om dess historia och har ej heller brytt mig om att ta reda på den.
Östgötagatan, denna utmärkta gata som tack vara sin ringa bred och sin varierande bebyggelse är en liten pärla. Jag hoppas verkligen att det blir något av planerna på ett turkiskt bad i den nerbrunna byggnaden en bit ned på gatan.
Klassiska Valand på Surbrunnsgatan
För några veckor sedan gick jag till Valand för att ta mig något att äta. Det var inte första gången som jag var där, men det var många år sedan sist. den tyskfödda dam som driver stället, Magdalena Åström, verkar vara särdeles kompetent och vet verkligen hur man bakar. Jag beställde en smörgås med skinkomelett, en kopp kaffe samt en mazarin. det hela smakade utmärkt!
Interiören är en pärla, om än något bedagad. Jag misstänker att paneler och övriga snickerier skulle må bra av att oljas in, men å andra sidan är inte patinan något som stör, snarare tvärtom. Tillsammans med Citykonditoriet på Adolf Fredriks kyrkogata och Sturekatten på Riddargatan får Valand anses tillhöra toppskiktet vad det gäller kaféer i Stockholm. Om Vetekatten haft en snyggare inredning hade de också hört hemma där, men nu ser det allt lite trist ut i deras lokaler. Även om bakverken är av högsta klass.
Regn och slask är inte alls mitt väder
Det är då ett eländigt väder just nu! Borta är de kalla och klara vinterdagarna och åter är de mörka nätterna. Det är nedslående. Jag sitter och tittar ut genom matsalsfönstret och ser att snön börjar försvinna från marken. Det är en fin plats att sitta på, ljust och ombonat med växter i fönstret och på väggen. Mittemot har jag skivspelaren och till höger en bokhylla full med skivor. Ovanför skivspelaren hänger en vacker rana i toner från svart till orange.
När jag kliver upp dessa trista dagar brukar jag lyssna på London. I brist på The real GBS får man hålla till godo med några inspelade rader.
You showed me a book about the new British dandy. Beautiful boys in exquisite fabrics. Oh-oh-oh! I ate it like candy and brushed my teeth in whitening bleach.
Älskar dessa rader, trummorna och pianot.
Har jag talat om det? Jag läser en kurs just nu, Estetik. För mig är allt detta nytt och intressant och jag tycker att ämnen lär mig något som jag bör känna till. Vi får se hur det artar sig. Förra veckan var det ett sådant strålande väder när jag promenerade till lektionen. Snön var vit solen sken. Inte var det speciellt kallt heller. Det var en strålande start på en ny dag.
Nej, det är dags att utför några ”hushållsnära tjänster”. I sitt eget hem. Ni andra kan lyssna på Stella by starlight.
I krokarna av nya Djurgårdsstaden
Innan snön kom och begravde den frostnupna naturen, promenerade jag som vanligt åt Storängsbotten till. Jag tycker mycket om denna plats, särskilt när kylan har den i ett säkert grepp.
Övergiven är denna av tid och bristande underhåll ansatta gamla perrong. Det var länge sedan tågen på Värtabanan stannade här och än sällsyntare är nog att någon beundrar denna förfallna skönhet.
Alldeles intill ligger ett komplex som jag förmodar är uppfört på femtiotalet. I skuggan av en gammal ek tronar en välputsad, varmgul byggnad med en påkostad ekport. Enkel och nästan raffinerad.
Storängsbottens kalla decemberfrost
Frost och dimma är en oslagbar blandning. Så vackert det var när jag gick till Storängsbotten för att handla. Det var tyst och kallt och gasklockorna var nästintill dolda av den vita, luddiga luften.
Det är förresten här i krokarna som Norra länken tittar upp ur jorden när den är klar om några år. Jag misstänker att lugnet och den lite lantliga karaktären därför kommer att vara som bortblåst. Särskilt när man betänker att Norra Djurgårdsstaden kommer att ligga här intill.
En järnvägsviadukt! Jag har länge undrat varför man bygger en viadukt när det inte finns något under, men jag antar att det beror på att biltrafiken så småningom skall gå under. Men det är en vild chansning. Hur som är det oerhört vackert här på vintern.
Höst vid Cementa och kolsyrefabriken
Jag tog mig till Lövholmen en dag. Äntligen sken solen och det var en vacker promenad.Men när jag passerat Liljeholmsbron, blev det på nytt grått. Mitt ödes lott!
Med kameran i högsta hugg, blind för den tarvliga verksamhet som försiggår på Cementas område, tittade jag på De förenade kolsyrefabrikernas AB, en byggnad som något ansatt av tidens tand troner bakom Cementa. Rost och rör har alltid varit min svaghet så det är klart att jag gillade den anläggningen.
Cementas personal hörde dock inte till de charmigaste i vår stad. En sur och purken man uppmärksammade mig på att jag inte fick vistas på området, jag hade väl inte missat den ”stora skylt” som hängde utanför entrén. Den hade jag naturligtvis inte sett. Vi inspektionen befanns den vara ytterst snålt tilltagen. Hoppas han får herpes, gubbjävel.
Dessa fabriker! Varför låter man dem inte få leva kvar och inreder bostäder däri? Och så kompletterar man med några nybyggen för att rymma ytterligare några lägenheter. Det skulle ge ett helt annat karaktär åt ett område som annars skulle bli ännu ett Hammarby Sjöstadsliknande område.
Palmcrantzska fabriken kommer dock att få leva kvar. Här finns idag konsthallen Färgfabriken som har sin största tillgång i den tjusande entrégång som går längs med den inhägnade gamla kolsyrefabriken.
Funktionalistiskt vid Norr Mälarstrand
Åh, detta hus! Det är kollektivhuset vid John Ericssongatan som ritades av Sven Markelius och som vänder sin sluta fasad upp mot Pontonjärgatan. Står man däremot vid Norr Mälarstrand, ser man nästan bara fönster. Detta är arkitekturen i sitt esse. Huset är dessutom mycket förtjänstfullt restaurerat och i princip helt i ursprungligt skick. Tyvärr finns här mestadels smålägenheter vilket är att beklaga; endast högst upp ligger ett par större entresolerade etagevåningar.
Tvärs över gatan ligger ett par funkisgröna kåkar varav den ena har brutala balkonger som också de är grönputsade. Jag tycker att de är så snygga! En slags betongbrutalism från 30-talet som inte är speciellt vanlig, och kanske just därför mer eftertraktad i mina ögon. Det finns ytterligare några hus i de närliggande kvarteren och ett i korsningen Tegnérgtan/Dalagatan, men i övrigt lyser de med sin frånvaro här i Stockholm. pallra er till John Ericsson-gatan och beundra ståten!
Markelius Sverigehus vid Hamngatan
År 1969 tror jag bestämt att det var som man invigde det av Sven Markelius ritade Sverigehuset. På tomten låg tidigare Blancheteatern och tillhörande café. Om ni tittar på bilden av teaterbyggnaden ser ni det ståtliga Sidenhuset bakom och till höger i bilden. Tyvärr revs denna utomordentligt fina jugendbyggnad.
Sverigehuset är likväl en ståtlig byggnad med rena, klara linjer. Den del som innehöll turistbyrån är generöst uppglasad och har ett trapphus som leder upp i den entresolerade utställningslokalen. Byggnaden var Markelius sista stora verk och jag tycker att han lyckats skapa en intressant miljö som känns inbjudande, ty de varma materialen gör att atmosfären upplevs som varm och trivsam.
För utsmyckningen anlitades bl.a. Siri Derkert som skapade verket Sverige-väggen. Hon värnade om miljön, freden och kvinnornas rättigheter. Allt detta genomsyrar hennes metallkollage. Derkert var i 80-årsåldern när hon skapade Sverigehusets utsmyckning vilket visar vilken intressant konstnär hon var även i sena ålderdomen. Eller kanske just då.
Trapphusets väggar är utförda i betong som med hjälp av en mejsel fått en grovhuggen yta som inte är lika maskinellt perfekt som slätt gjuten betongvägg. Tyvärr har trappans handledaren förvanskats av Illums Bolighus som flyttat in i byggnaden. De har betsat det ursprungligen relativt ljusa svenska träslaget svart (dessutom har de lagt in något som ser ut som klickparkett i samma nyans på bottenplanet!).
Visst är det ett vackert rum, trapphuset? Det är nästan sakralt i sin enkelhet.
Ett ovanligt vackert rum vid terrass
Ibland undrar jag om jag borde jobba mer med mina bilder. När jag väl fått dem framkallade och scannade, gör jag oftast inte mer än att justera nivåer och eventuellt beskära dem och därmed känner jag mig nöjd. Analoga bilder behöver dock sällan beskäras, ty jag är alltid mycket mer noggrann när jag komponerar dem jämfört med ett digitalt snap-shot.
Rummet på bilden ovan är mycket vackert. Var det ligger och vem som ritat det? Gissa!
Promenaden från Hornstull till Gärdet
En eftermiddag promenerade jag från Hornstull till Gärdet. Mitt första stopp var Hornsgatan, mittemot nummer 93. Där ligger nämligen en av de vackraste skolorna i Stockholm och det är Paul Hedqvist byggnad från 1936, ursprungligen uppförd som Södra Kommunala Mellanskolan men numera kallad Zinkensdammsskolan där Globala gymnaiset idag har sin lokaler.
Vid sidan av Riddarholmskyrkan och Stadshustornet har vi numera Lyftkranen, käckt målad i gult. Vi måste acceptera att siluetten förändras, tänkte jag när jag passerade Slussen.
I Gamla stan finns några funkishus och detta är min favorit. Det ligger i en gränd vid Skeppsbron och har riktigt fina lägenheter. Fasaden är fantastisk, omän en smula sliten.
Ytterligare en kemist i vår stad och det är Jöns Jacob Berzelius som ståtligt står staty i Bewrzelii park. Nog för att jag föredrar Scheele på Floras kulles topp, men även Jöns Jacob skänker visst behag.
Hedvig Eleonora kyrkogård, platsen som Gösta Ekman blickade ut på från sina fönster på Artillerigatan, ty hit flyttade Ekman och inrättade sig tillsammans med sin fru och sonen Hasse i det som sedermera kom att kallas för prakthemmet.
Tessinparken när hösten står för dörren och rosorna så sakteliga börjat blomma ut. Nu är jag snart hemma, ty endast gångstigarna upp till höjden, Smedsbacken, återstår.
Det blev en utmärkt promenad.
Söndag förmiddag på Citykonditoriet
Tidiga morgnar när man icke är ansatt, är det bästa man kan göra att promenera ned till Hötorget och gå på loppmarknaden, ty där kan man verkligen fynda. Jag har bl.a. köpt böcker, skivor, tavlor och ett halvdussin guldkoppar. Det vilar en lätt stämning av Östeuropa över denna plats, vilket ej hör till vanligheterna. Kanske beror det på det faktum att många av utställarna kommer från andra, exotiska länder och att utbudet är minst sagt skiftande. Önskar man en trasig spik, några verktyg, gamla glasögon, en vinterkappa, en handväska, några gardinvåder eller koppar med mycket mönster och guldkant, är Hötorget den rätta platsen. Naturligtvis finns där också ett rikligt utbud av böcker och skivor.
Är man då tidigt nere på Hötorget, passar inget bättre än att smita på till Adolf Fredriks Kyrkogatan och fika på Citykonditoriet, i de gamla pampiga lokaler som byggdes under förra seklets tiotal och hyst så skilda hyresgäster som Fenix-Kronprinsen och hushållsskolan Margareta och numera är Citykyrkans serveringslokal. I det inre rummet, med färgat glas i fönstret, finns det vid den tiden gott om plats att sjunka ned i en bekväm soffa. kommer man senare,framåt ett när högmässan precis avslutats, råder stor trängsel och det vill man gärna undvika.
Och vi firar Björn på hans födelsedag!
Idag fyller Björn år, hurra! För ett par veckor sedan fyllde jag år och då bjöd Björn på kaffe på Svart kaffe och jag passade på att ta en bild. Återstår att se om jag blir fotograferad idag.
Egentligen kanske det är oförskämt att fläka ut en av sina bästa vänner på detta sätt, men eftersom Björn är en sådan utmärkt person, tar jag mig friheten att göra det.