Einar Wallquists Möte med granne

Jag samlar böcker just nu. Böcker är nu inte någon bristvara i mitt hem, men jag hade tänkt mig sammanställa en bunt att ge min mor på hennes 70-årsdag om ett par veckor. Vanligtvis brukar hon tycka om att läsa de böcker jag läser, inte alla, men många. Igår hittade jag en trevlig volym, som jag inte kunde hålla mig från att läsa ett par kapitel ur. Boken heter Möte med granne och är skriven av Silvermuseets i Arjeplog Einar Wallquist och är hans sjätte bok om livet i lappmarken. Den utgavs 1943.

Jag började med att läsa berättelsen om Malvina. Som ung fick hon tjäna hos grannfrun, då hennes far stod i skuld till den mer välbärgade grannfamiljen. Familjens son tog sin naturligtvis till att våldta den nya tjänsteflickan, ett barn avlades och grannfrun skällde henne för slyna. Till all olycka tvingades Malvina dessutom gifta sig med den buttre och allt annat än kärleksfulle sonen och barnet föddes missbildat och dog genast. Ja, ni hör, inte var det bättre förritin. Berättelsen är däremot finfin, omän något tragisk (det finns ljusglimtar).

Einar Wallquist hade ett stort intresse för samer och nybyggare i lappmarken. Han skrev många böcker och 1965, några år efter sin pensionering, öppnade han Silvermuseet i Arjeplog. Dit skall jag bege mig vid tillfälle.

Teckningen här intill är Wallquists egen. Han avbildade både sina patienter och den karga naturen uppe i Lappmarken.

Psykologiska självbekännelser

Min kärlek innesluter allt det, som annars kärleken till en kvinna: en svärmande innerlighet, poetisk lyftning, estetisk hänryckning, ett anande drömliv, en outsäglig dragning till den älskande, en magnetisk tjusning vid kroppslig beröring, ett glödande begär efter att omfamna och kyssa och slutligen ett hela kroppsligheten genomträngande och av en verklig kärlekskänsla adlat behov av könsdriftens ömsesidiga tillfredsställande.

Det var först år 1971 som Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser gavs ut, trots att de avfattats redan 1879. Citatet ovan kommer från skriftens inledning och kan inte låta bli att citera det. När Wikner skrev sin text har han gift sedan 1871 och hade två söner (som sägs vara döpta efter hans älskare). Äktenskapet var till en början olyckligt, men efter ett par år berättade han sin mörka hemlighet för sin fru och de resterande åren av deras äktenskap blev vad man faktiskt får kalla för lyckliga. Wikner tog sig sig älskare, men hade i sin fru en lojal vän.

Som troende och filosof brottades Wikner naturligtvis med sin läggning och Psykologiska självbekännelser är ett försök att för sig själv och omvärlden förklara de ibland motstridiga tankar som rör sig inombords. Rent logiskt kan han inte se vad som skulle vara fel i hans handlingar, men det är uppenbart att samhället inte accepterar dem. Det är ett intressant resonemang han för och på det stora hela är hans idéer och tankar helt moderna. Ytterligare några citat:

I kallen det onaturligt, därför att det är ovanligt.

I medgiven förmodligen, att det är en mänsklig rättighet eller åtminstone ett mänskligt behov att i verklig kärlek, och ej blott i en djurisk brånadsakt, få tillfredställa sin könsdrift.

Jag tycker att boken är intressant och kan rekommendera den. En skildring i detta ämne från sent 1800-tal är man inte bortskämd med och Wikners uppriktiga tankar och det försvarstal man kan säga att han håller förtjänar att läsas. Det är en tunn volym med förord av Torsten S:son Frey och en kompletetrande essay av Lechard Johannesson. Köp den på Bokbörsen.

Nu växer en underlig och sällsam ört

Det är lördag och jag dricker konjak, jag förbereder mig. Och så lyssnar jag på Alphavilles debutskiva.

Jag har ett par böcker på nattduksbordet. Ola Hanssons Sensitiva amorosa har jag precis börjat på. Inledningsvis är den en smula fånig kan jag tycka, hur den utvecklar sig är det för tidigt att sia om. Men det finns en strof jag genast måste dela med mig av, man ryser av välbehag:

Ser du, där växer i det moderna samhällets överkultiverade jordmån en underlig och sällsam ört, som heter Sensitiva amorosa. Dess kronblads ådror äro fyllda av morbida oljor, dess doft har en sjuklig sötma, och dess kolorit är dämpad som dagern i ett sjukrum med nedrullade rullgardiner och skär som en döende aftonrodnad. Om du letar i ditt eget och dina vänners liv, skall du finna många skiftande varieteter av den; och vore jag som du skulle jag plocka några sådana och sälja dem på torget.

Jag är svag för verb i pluralis och jag är svag för poetiska formuleringar som är en aning dunkla.

Bok nummer två är D.J. Taylors Bright young people, the rise and fall of a generation 1918-1940. Den tycker jag mycket om. Dess stora fördel är att den inte är för sentimental och nostalgisk, istället en smula torr och mycket intressant. Det enda negativa jag har att säga är att texten är för liten och min engelska för dålig. Det sistnämnda är i ärlighetens namn inte författarens fel, snarare de förlag ännu inte låtit översätta den till svenskan. På bilden ovan ses Tallulah Bankhead längst fram och Stephen Tennant till vänster i nedre raden.

Och så läser jag en novell av Pontus Wikner, Filosofens morgondrömmar. Den är underhållande! Finns att läsa här.

Sibiriens ängel – Elsa Brändström

På kvällarna ligger jag och slöläser Elsa Björkman-Goldschmidts biografi över Elsa Brändström. De två var kamrater redan som barn och under 1:a världskriget jobbade de båda för Röda korset.

Brändström var dotter till Edvard Brändström, som år 1906 utnämndes till svensk minister i S:t Petersburg. Dottern stannade två år i Sverige för att studera på Anna Sandströms Lärarinneseminarium, välkänt på sin tid (här gick bl.a. Honorine Hemelin och Harriet Löwenhielm), innan hon 1908 flyttade till familjen i Pertersburg där ett tämligen vidlyftigt sällskapsliv tog vid.

Efter 1:a världskrigets utbrott bestämde sig svenska Röda korset för att organisera invalidutväxlingen från Petrograd och den skulle gå till Tyskland via Sverige. Tillsammans med en väninna, Ethel von Heidenstam, anmälde sig Elsa som ledsagare, hon hade nämligen utbildat sig till S:t Georgsyster och ville göra nytta under detta bistra krig och dessutom hade hon fått en förfrågan om att komma till Tyskland för att där organisera hjälparbetet för alla de tusentals krigsfångar som satt i fånglägren i Sibirien. Som dotter till svenske ministern i Petersburg var hon naturligtvis extra lämplig i och med de politiska kontakter hennes far hade.

Så småningom blev det bestämt att Heidenstam och Brändström skulle leda den transport av gåvor till de sibiriska fånglägren. Elsas far verkar ha varit en mycket speciell man. Att skicka iväg sin dotter på detta farliga uppdrag, ett par år efter sin hustrus död, måste ha känts svårt, men han lät sig inte övertalas av släktingar och vänner utan yttrade “jag hade ju inte kunnat hindra mina söner att ta ett sådant steg om de känt sig manade till det och hur skulle jag då kunna hindra min dotter?”. Han får pluspoäng av mig, general Brändström.

Under hela 1:a världskriget pågick Elsa Brändströms hjälparbete under strapatsrika resor i det vidsträckta Sibirien vilket såsmåningom förlänade henne smeknamnet Sibiriens ängel. Efter kriget vidtog arbetet med att hjälpa alla krigsskadade och längre fram kom ytterligare ett krig. Elsa Brändström hade alltid någonting att ta sig an. Det är engagerad bok Elsa Björkman-Goldschmidt (1888 – 1982) skrivit.  Hon var en god berättare, även upp i sena ålderdomen (när  volym kom ut hade hon passerat de 80). jag kan rekommendera allt hon skrivit, iallfall om han håller sig till volymerna från 60-talet och framåt (och de Wien-skildringar som kom redan under 40-talet).

Läs: Elsa Brändström, en biografi av Elsa Björkman-Goldschmidt. Norstedts 1969. Sök på bokbörsen.

Alice, en mycket priviligerad dam

Elsa Nybloms memoarer skildrar inte något lysande följe precis, åtminstone inte om man mäter med Alice Trolles måttstock, något som Nyblom själv meddelar i sin bok (Trolle verkar inte stå högt i kurs hos Nyblom).

Alice Trolle, född Gyldenstople, var en mycket högättad dam född 1872, en av de sista av sitt slag. Hennes mor var hovdam och fadern bl.a. chef över hovstallet. Alice gifte sig med Erik Trolle och hamnade runt förra sekelskiftet i Berlin där hennes make utnämnts till legationssekreterare. Senare blev han utrikesminister och Trolles bodde i Utrikesministerhotellet vid Blasieholmstorg.

Livet i Stockholm och Berlin är ett liv i den högsta societeten med baler på slott, ambassader eller i storslagna våningar med fler än 10 rum (de första åren bodde de dock i Stockholm, i tegelhuset vid Norrmalmstorg i den största av våningar, biljardrummet var som en normal tvårummare).

1944 utgavs Alice minnen i två digra volymer. Den då 72-åriga damen ser tillbaka på sitt innehållsrika, och som hon skriver, privilegierade, tillvaro. Berättelsen är mycket livfull: hon lyckas väl att förmedla hur det var den gången när det var så enorma skillnader mellan en vanlig arbetare och ett societetslejon. Man får dessutom en god inblick i alla de regler som hörde denna socialgrupp till.

Läs, och träffa bla Stephanie von Platen som lät dekorera sina hästar med rosetter matchades sin toalett när hon begav sig ut i vagnen.

En utförligare text om Trolles memoarer finns här.

Berta Hansson, lärarinna i Fredrika

I slutet av 30-talet och fram till ungefär 1945, tjänstgjorde som folkskollärare i Fredrika i Västerbotten en kvinna vid namn Berta Hansson. När hon inte undervisade (ibland även under lektionstid) skissade hon.

I början av 40-talet kom Elsa Björkman-Goldschmidt till Fredrika under en av sina föreläsningsturnéer. När hon steg av bussen i den ödsliga och mörka norrlandvintern, fann hon att ingen var på plats för att möta henne. Endast en ung kvinna som vittjade postlådan fanns inom synhåll. Förtretad över detta mottagande, blev den unga Berta Hansson i viss mån måltavla för Björkman-Goldschmidts av situationen framkallade usla humör.

Så småningom hamnade de båda damerna i Hanssons tjänstebostad i våningen övanför skolsalen och när Björkman-Goldschmidt klev in det stora, trivsamma rummet mötte henne en syn som fick henne att, på sörlänningarns klassiska vis, uttrycka sig lite plumpt. Hur i all världen har den här tavlan hamnat här? Var har fröken fått tag på något så bra?. Tavlan var naturligtvis Bertas egen och motivet var några allvarsamma barnansikten utan all fadd sötma, sparsam färgskala i fina toner. Kanske var det en tavla som denna.

När Björkman-Goldschmidt åkte tillbaka till Stockholm, medtog hon en stor mängd dukar som blev till en utställning på Färg och Form 1942. Berta Hansson fick sitt genombrott. Idag är hon på väg att bli bortglömd.

Harriets Löwenhjelms fantasivärld

Vi skapar alla våra egna världar.

Tillsammans med brodern Crispin, skapade Harriet Löwenhjelm fantasivärlden Klondyke som bestod av ett hundratal karaktärer, varav 25 fanns representerade som dockor. På bilden ses i mitten Bolla Horn, till höger hennes man Massa Horn och till vänster Riddar Sven Ågren. Fru Horns rykte var inte det allra bästa; tyvärr underhöll hon en tvivelaktig förbindelse med Sven Ågren.

I Klondyke, döpt efter den amerikanska guldstaden, fanns även en tidning: Midnattssolens land. När Harriets Dikter utgavs efter hennes död, kom nästan 1/3 av materialet från Midnattssolens land. Bilden är hämtad från Elsa Björkman-Goldschmidts utmärkta biografi om Harriet Löwenhjelm.

Press-stopp, men det var för sent

Jag har precis läst Evelyn Waughs Scoop som på svenskan fick titeln Press-stopp. Den mossige skribenten bakom spalten I naturens skattkammare, William Boot, förväxlas med den inte helt rumsrena författaren John Boot och får därför i uppdrag att åka till Ishmaelien för att rapportera om det inbördeskrig som sägs vara i faggorna. En präktig fadäs, som i slutändan visar sig vara mycket lyckosam, vilket får en att undra om även Expressen en dag generöst skall belönas efter den olyckliga intervjun med Wanja Lundby-Wedin.

Enligt en artikel i Aftonbladet svarade [Lundy-Wedin] på journalistens frågor och sade att hon inte ville kommentera det inträffade. Detta kan ju tolkas som att damen i fråga inte svarade på journalistens frågor utan bara vägrade uttala sig och inte ens tänkte tanken att hon kunde tas för Lundby-Wedin. Ungefär så här går det till i Scoop, och det är Waughs erfarenheter som utrikeskorrespondent för Daily Mails räkning som ligger till grund för romanen.

Expressens misstag är visserligen fatalt, men frågan är om någon blir särdeles förvånad och om fadäsen inte faller i glömska redan eftr ett par dagar. Expressens läsare har minst lika kort minne som tidningens redaktörer, som ena dagen slår upp något skandalbetonat, för ett ett par dagar senare fördömma Aftonbladet, som skrivit något ännu värre i samma ämne.

Scoop är knappast Waughs bästa roman. Den är periodvis underhållande och lättläst, men långa partier är den rent ut sagt rätt trist. Den har dock sina poänger, och det skadar inte att läsa den.

Läs mer om Waughs roman här.

Två äktenskap och två skilsmässor

Det är mörkt ute nu. Det är så tyst i mina rum. I matsalen doftar det av gardenia. I fönstret mellan balkongdörren och den öppna spisen har klockmalvan slagit ut. Den är orange och något av ett underverk. Jag lyssnar på Miles Davis sextett, Stella by starlight. Den är mycket vacker.

Hela eftermiddagen har jag läst Helena Henschens Hon älskade, boken om hennes farmor, Signe Thiel. Det är en bra bok, även om jag ibland kan tycka att den dialog som läggs i Signes och de övrigas mun, hör mer hemma i en roman, men så är också boken en roman, inte en biografi. Det måste jag förstå.

Det är en spännande bok. Ernest Thiel, Signes far, var en gång otroligt förmögen och byggde upp Thielska. Han dog utfattig. Två världskrig passerar och Signe engagerar sig för att hjälpa. Främst i det andra. Hon ingår två äktenskap och genomlider två skilsmässor och finner sedan lyckan i en gift man som hon periodvis lever samman med. Ménage à trois. Hon är ordförande i Fredrika Bremerförbundet och hon umgicks med Honorine Hermelin och Harriet Löwenhjelm.

Det var en lång resa. Från att ha varit välbeställd överklassflicka, till att engagera sig i Fredrika Bremerförbundet och hjälpa flyktingar från våra okuperade grannländer och Tyskland. Otäckt är det också, att veta att Signes andre man, gifte om sig med en tyska och gick med i Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.

Hon älskade, är en bok som jag tycker att man bör läsa, inte minst för att det är en viktigt del av vår historia som skildras.

Min salig bror Jean Hendrich

Hela åkern var täckt med dimma innan mörkret la sig. Det var fuktigt och omkring nollan och inte vad man kallar för bra väder, men det var iallfall vår i luften och jag tyckte att det var vackert. Men nu är det mörkt och jag är mörbultad efter en dag i verkstaden och ligger nu till sängs med Min salig bror Jean Hendrich. Och det är ingen dålig bok det.

J H Kellgren var inte bara en vitter man, utan också en stor vän av me världsliga nöjem, läs kärleksaffärer. En av hans mer avhållna väninnor, är kryddkrämardottern Berg som första gången skänker sig åt skalden mitt bland kanel och kummin i faderns kryddbod i Klara. Det är i slutet av 1770-talet och Gustav den tredje sitter på tronen. Man roar sig på maskeradbaler på Börshuset och moralernas väktare får finna sig undanskuffade till ett hörn i farstun; till förmaken kommer de aldrig.

Carina Burman är en begåvad författare. Verkliga akademiker är sällan det kan jag tycka, men här forsar berättelsen fram och någon brist på fantasti står inte att finna. Preis som i fallet med Islandet rör det sig om en uppdiktad historia som baserar sig på verkliga karaktärer och händelser. Om det i Islandet rörde sig den ofullkomnade kärleken, där bara händer smekte händer, tillåts erotiken här att blomma ut för fullt, men så är det också en avsevärd skillnade mellan den gustavianska tiden och 1820-talets prältiga familjeliv i Uppsala. Men nog måste jag säga att känslorna var starkare i Islandet; vart och varannat blad där vibrerade där av åtrå och man blev som uppslokad av E G Geijer och Amalia von Helwigs spirande romans.

Modetips: Sighsten Herrgård!

För många år sedan läste jag Sighsten Herrgårds memoarer; boken han skrev tillsammans med Carl Otto Werkelid strax innan han dog. Jag minns att den fyllde mig med ett stort vemod, samtidigt som jag inte kunde glömma alla fina bilder. Inte minst det galna fotot på Sighsten, Grace Jones och Dolph!

Sighsten hette egentligen Sixten, men för att modernisera sitt namn, valde han att stava det på ett modernare vis. Modern blev han också på många andra områden: han lanserade unisexoverallen och han valdes 1969 till en av världens tio bäst klädda män. Redan i slutet av 60-talet var han en framgångsrik modedesigner internationellt sett.

Bilden här intill är från hans ungdomsår och den tycker jag mycket om. Förmodligen är den tagen hemma i Brommavillan där hans familj bodde under många år och där hans mor Birgittas böcker och modetidningar var en stor inspirationskälla.

Från mitten av 70-talet blev Sixten boss för Stockholmsgruppen, den på sin tid välkända modellagenturen, och det var en tjänst som han behöll fram tills dess att hans hälsa började svikta i samband med att han drabbades av den sjukdom som ändade hans liv och som är så förknippad med hans namn, eftersom han var den förste att tala ut offentligt sin smitta.

Det sorgligaste i hela boken, är skildringen av Roar, den man som Herrgård levde tillsammans med under en följd av år. Roar, som själv var den monogama typen, var den som först dukade under för det virus, HIV, som så småningom ändade även Sighstens liv.

Sighsten Herrgård utbildade sig på Beckmans skola och Tillskärarakademien. På Beckmans var det främst skolans grundare och lärare i illustration och mönsterritning, Göta Trägårdh, som uppskattade honom, övriga lärare fann hans stil alltför utmanande.

År 1966 blev Sighstens unisexplagg prisbelönade i Cortaulds designtävling. Av de 40 skisser som valdes ut, stod han för 7 stycken. Denna utmärkelse resulterade i jobberbjudande från Storbritannien och samma år flyttade han till London och Chelsea. En framgångsrik karriär hade nu kommit igång på allvar.

Under åren som följde, jobbade Herrgård för House of Worth, designade egna kollektionen ScanMan by Sighsten (och senare Sighsten of Scandinavia), vinner Playboys Creative menswear Award och kontrakteras av managementgruppen McCormack i New York. och så rullar det på, fram till till november 1989 när livslågan slutligen blåses ut.

På bilden ovan, ses Sighsten Herrgård med Lillen och Igor, hans två Grand danoiser. En kvick journalist menade att dessa är de flottaste accessoarer han någonsin haft, blondinerna inberäknade.

Sara Lidmans hårda Jag och min son

Gladness var är du, säger Igor min son. Kom och bär mig!

Duger det inte ned gamla pappa en söndagsmorgon?

Han omfamnar mig och bedyrar att pappa duger visst, morgon och kväll och jämt, men ändå var är Gladness.

Hon är i Cassandratown, hemma hos sitt eget barn. Igor blir svartsjuk och svarar att han är Gladness egnaste barn och att han också vill fara till Cassandratown.

Igors far lever för sin son och kan inte tåla att sonen håller av någon annan, särskilt inte en svart hushållerska. Gladness åker ut ur huset.

Sara Lidmans Jag och min son är en otäck roman. Lidman brukar vanligtvis ha ett stort hjärta och även skildra de mindre goda med stor ömhet, men i Jag och min son dyker det hela tiden upp fakta som ökar läsarens avsky för fadern. Och hur mycket han än älskar sin son, så går det inte att komma ifrån att han älskar sonen mer för vad han skänker honom i form av ökad social status, än ren och skär faderskärlek. Han är i övrigt vad man tenderar att benämna en misslyckad man, som hela tiden skyller sina motgångar på andra och vägrar att inse att det är hans egna handlingar som försatt honom i den situation han nu befinner sig i.

Fadern är besatt av att tjäna pengar för att en dag återvända till barndomshemmet i södra Norrland som en förmögen man och där skapa sig ett gott liv åt sig själv och sin son. För att ge Igor det liv han förtjänar, stjäl han dyrbara leksaker och kör omkring i en stulen Chrysler.

Fadern älskade aldrig sin sons mor och den han älskade misshandlade han. Hon är nu död. Fadern ärvde en summa pengar som han slösade bort innan han han ta sig examen, och skyller detta misslyckande på pengarnas knapphet. Inget annat.

Jag har ännu inte avslutat romanen och är mycket spänd på dess upplösning. Kanske får man till sist någon form av sympati för fadern.

Klara Johanson

Ny höst, men ständigt aktuella Klara Johanson har alltid något som förtjänas att dammas av och att citeras om och om igen. Här tre tänkvärda stycken

Med en ny bok menar jag naturligtvis allt annat än en modern bok. Det moderna kan ju inte vara verkligt nytt: det är redan så pass gammalt, att det hunnit komma i allmänt bruk, vilket inte befordrar fräschören.

Författaren vet att den sanna kvinnan är ingen naturprodukt utan tillskapad av uppfostringssystem och arrangerade omständigheter samt att denna fabrikation lyckas endast med ett mycket vekt material.

Måste man inte stöna och tandagnissla ibland, när man är född med en växande vantrevnad i sin kropp, i sin samtid och på planeten? Och säger någon, att det är min plikt att göra mig hemmastadd, så svarar jag ett resolut nej, ifall jag över huvud värdigas svara alls på så skamliga förslag.

Gösta Ekman med son och sonson

Jag har läst om Bengt Forslunds bok Från Gösta Ekman till Gösta Ekman (Askild och Kärnekull 1982). Den är fylld av fakta och därför mycket intressant, men när det är dags för mer ingående, och kanske även psykologiska, analyser, blir det ibland en smula pinsamt. Bengts analys av Dagmar Brink i Flicka och hyacinter är inte den mest begåvade jag läst.

Och så finns här bilder som får en att baxna. Gösta Ekman d.ä. och Hasse visste då att klä sig. Något sämre ställt var det med Gösta d.y, men det får man förlåta honom för; tiderna var helt andra när han var ung. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt gillat d.y, vilket förmodligen beror på att jag alltid gillat de två tidigare generationerna.

Att göra film på 40-talet var verkligen ingen långrandig historia! På nio dagar kunde man tota ihop ett filmmanus som sedan omgående filmades, klipptes och gick raka vägen till biograferna. Hasse Ekman var under den perioden mycket produktiv och fullkomligt spottade ur sig schlagertexter, filmmanus och regisserade. Detsamma gällde för hans far, Gösta, som var något av en arbetsnarkoman, med svaghet för, bland annat, kokainet.

Är man nyfiken på Hasse liv, kan man läsa den mycket lustiga och tämligen banala Kurre Korint och drömfabriken (W&W 1956). Om man är något så när bevandrad i svensk filmhistoria, är det inte svårt att känna igen dem han porträtterar. Man kan också skaffa En liten bok om Hasse av Leif Furhammar och Jannike Åhlund.

Bilden ovan föreställer Hasse, mor Greta och far Gösta mot slutet av 30-talet.

Och så lever vi lite franskt

Jag har knappt läst Gertrude Stein, endast Alice B Toklas memoarer har passerat mitt soffbord och den är för övrigt en mycket rolig bok. Extra roligt är det för att det är Stein som skrivit den och att hon slår fast att hon (Toklas) endast träffat 3 genier i sitt liv och en av dem är Gertrude. Stor humor.

Alice B Tokalas skrev också en bok om sitt liv med Gertrude. Boken är mest känd för receptet på Haschkola som vem som helst kan röra ihop en regnig dag; ett recept som saknades i den svenska utgåvan och som gett upphov till filmen I love you Alice B Toklas med Peter Sellers. När tidskriften Biblioteksvännen bytte namn till Biblis, passade man på att för första gången trycka receptet på Svenska.

Den största behållningen av boken var annars det kaptiel som handlade om de hembiträden som passerat revy hemma hos Alice och Gertrude. Ett av dem lät resolut säga upp sig när hon upptäckte att hennes arbetsgivare levde franskt. Bättre omskrivning får man då leta efter.

Slutsatsen vi drar är således: Lev franskt och ät spanskt.

Marianne Höök

Äntligen något nytryckt om och med Marianne Höök! Bokförlaget Atlas kommer alldeles snart med en av Anette Kullenberg författad biografi och strax därefter kommer ett urval av hennes texter. För er som har för vana att läsa gamla nummer av, till exempel, Veckojournalen, är Hööks penna välbekant. Hon var en bildad dam som inte drog sig för att glänsa med sina kunskaper, men hon var också en vass och klok skribent.

Jag har tre böcker med Höök: den fina Stockholmskärlek och de två textsamlingarna Vän av ordning och Tyckt som jag har för mig är hämtade från Aftonbladet, där hon regelbundet medverkade efter att ha lämnat SvD.

Här två av henens texter, taffligt inscannade: Vatten på rostiga kvarnar och Tvåbarnsfar till regeringen.

Inte nog med det. SVT har precis producerat det utmärkta Babel om Marianne Höök. En Höök-höst står med andra ord för dörren. Och det är verkligen inte det sämsta!

Plaskdammen nedanför Posses

På övre Gärdet finns det här och där små dammanläggningar insprängda mellan husen. Samtliga är idag förfallna och ur funktion. Det är synd, men de är likväl vackra platser som nu när mossan beklätt stenarna ändrat karaktär från plaskdammar till undanskymda viloplatser.

Huset i bakgrunden var under många år Amelie Posses hem. Grevinnan som startade Tisdagsklubben, den antinazistiska sammanslutningen, bodde där fram till sin död i slutet av 50-talet. Under kriget hade hon flytt från sitt och maken Oki Brázdas hem i Tjeckoslovakien och parkerade sig därefter på Rindögatan, bara några hus från en annan flykting: Josef Frank.

Andra adelsfamiljer var inte lika klarsynta; Eric von Rosen, bror till von Rosenska palatsets byggherre Clarence von Rosen, var så förtjust i de tyska idéerna, att han praktiskt taget använde nazikorset som ett personligt adelsmärke under många år.

Läs gärna Åtskilligt kan nu sägas (Amelie Posses bok om åren med Tisdagsklubben) samt ta en promenad ner till Strandvägen 55 och studera Isak Gustaf Clasons vackra palatse med fasad av Ekebergsmarmor, som tyvärr byggdes om till smålägenheter 1940. En stor kontrast till de år när Clarence bror Eugène bebodde husets två huvudvåningar (4 våningsplan!). De bilder som finns från den tiden vittnar om påkostad, men relativt smakfull lyx.

Och så lite Selma lagerlöf igen

Jag fyndade Selma Lagerlöfs Osynliga länkar häromdagen och det är allt en bra trevlig volym. Sedan tidigare har jag läst två andra volymer med hennes kortare berättelser: Mårbacka och En saga om en saga. Båda är förträffliga, precis som Osynliga länkar. Läs!

En del av de personer som förekommer i Osynliga länkar, är bekanta från Gösta Berlings saga och tillbringade där inte sällan sin tid i kavaljersflygeln på Ekeby. Jag är så lättrörd när jag läser Selma; rätt vad det är sitter jag där med tårar i ögonen. Hennes berättelser är så gripande och de är ömsom överfulla av godhet, ömsom skildrar de olycka och armod.

Lika fint som hon skildrar personer, berättar hon om naturen och miljöerna i Värmland. Selma är allt en fantastisk romantiker och sagoberättare. Har man inte läst Löwensköldska ringen, en trilogi, bör man göra det bums. En bättre berättelse får man leta efter. Framförallt är det första två volymerna i världsklass.

Mer om mor Tilda på Fågelsången

Jag har slukat ytterligare en volym av Birgit Th Sparres självbiografiska böcker från 60-talet. Denna volym, Gäst i det förgångna, är verkligen lyckad och fylld med genomgående fina berätelser om traktens original. Men så är jag svag för denna sorts skildringar. Naturligtvis möter man mor Tilda på Fågelsången och alla andra lite enklare bonde- eller statarfamiler, förutom Herrgårdsfamiljerna på Sjöred, Torpa och Arnäsholm.

Alla gårdar har fina namn; förutom Fågelsången fanns där Hjärtslaget, Gurklisten, Stöket och Hunnahagen. På Gurklisten bor Gusten, på Hjärtslaget Hjalmar och på Stöket mor Stava. Märkligt nog, är alla riktiga original; tydligen frodas karaktärerna och blir verkligt vildvuxna på landsbygden. För att inte tala om skrocken och alla tomtar och troll.

En dråplig historia är den när det skall byggas bastu på Sjöred. En bastu blir det, men badandet tar ända med förskräckelse när hela byggnaden exploderar. Lika galet blir det när Köks-Emelie skall sätta dit Höghatten – istället blir det biskopen som får smaka på hennes galenskaper.

På bilden ovan ser ni Birgit med sina föräldrar i ett av rummen på Sjöred i början av 1900-talet.

Birgit Th. Sparres Solen och sjön

Jag har precis läst ut Solen och sjön, en av Birgit Th. Sparres självbiografiska böcker som är full med skildringar av livet i trakterna kring sjön Åsunden i närheten av Ulricehamn. Birgit växte upp på gården Sjöred under tidigt 1900-tal, i en herrgårdsmiljö där hon fick uppleva de mest originella människor, precis som det oftast var fallet på landsbygden på den tiden. Min favorit bland dem alla är gamla mor Tilda på Fågelsången, kanske mest för det fantastiska namnet.På 20-talet kom Birgit till Stockholm och tog teaterlektioner för Anders de Wahl, eller snarare: han reciterade och agerade och Birgit satt mest och lyssnade. Han var inte lite självupptagen den mannen. Efter de Wahl blev det lektioner hos Karin Swanström, den roligaste tanten av dem alla under 20-30-talen (bilden härintill). Karin var konstnärlig ledare på SF, pedagog och gift med SF:s direktör, Stellan Claesson.

Det är faktiskt en mycket bra bok på alla de sätt. Underhållande och faktiskt tänkvärd, ty den utspelar sig på den tiden när det fanns gott om verkliga original och när skrock och legender fortfarande var en del av livet.

Uppsala i solnedgången

Jag läser Anna Hamilton Geetes I solnedgågen, en skrift i fyra delar behandlandes Erik Gustaf Geijers sista år i livet. Naturligtvis finns här Uppsalalivet med Malla, Knösarna och Atterbom, men böckerna bahandlar så mycket mer. En stor del i Geijers senare liv präglades av det sk avfallet, dvs när han lämnar de konservativas läger och sällar sig till liberalerna, en händelse som ger stora avtryck i den stockkonservativa Uppsalasociteten och påverkar sällskapslivet i stor utsträckning.

Anna Hamilton Geete, Geijers dotterdotter, är en fin skribent som livfullt berättar om sina berömda släktingar. Lustigast är när hon talar om kärleksaffärerna i dåtidens Uppsala och ondgör sig över nutidens Flirt – leken med hjärtan och känslor, behandlad som sport. Dylika lättsinnigheter förekom aldrig på den tiden, då känslorna togs på fullt allvar.

Som sagt, skildringen består av fyra volymer, så jag får nog be att återkomma snart igen.

Geniet i dess urtillstånd

Jag har fått bokpaket på posten. I det första låg Ellen Keys lilla skrift över Rahel Varnhagen, en gång en mycket omtalad salongsvärdinna och författare. Klara Johanson skriver i en essä att hos Rahel kan man ertappa geniet i dess urtillstånd, före syndafallet så att säga. Det skall bli intressant att läsa den boken.

I paket nr 2 låg Änglaskuggor; en bok som jag jagat i många år och äntligen hittat. Jag har skrivit om den tidigare och tänker återkomma till den. Den borde vara en av den moderna svenska litteraturens mest okända och underskattade verk.

Den värld jag mött

Inte blev det helt lyckat, företaget att scanna av hela bokomslaget, men sällan har en mer talande bild prytt en självbiografisk volym. Elsa Björkman-Goldschmidts tre böcker Jag minns det som i går, Vad sedan hände och Den värld jag mött är i mina ögon att betrakta som mästerverk i den biografiska genren; inte bara på grund av alla intressanta historiska händelser, utan främst för den intelligens och klokhet som författarinnan förmedlar i sina mycket välskriva volymer. Jag kan inte annat än meddela att böckerna måste läsas, något annat är ren dumhet.

När denna bok gavs ut var Elsa 79 år gammal och hade levt ett händelserikt liv utan skygglappar och med ett stort intresse för mänskligheten, vilket sammantaget gjort henne som klippt och skuren för att skildra första halvan av 1900-talet. I denna tredje volym får vi följa med henne på föreläsningsturnéer i norra Sverige; på återbesök i Wien på 60-talet och så tecknar hon uppriktiga porträtt av bla Herman Lagercrantz och Carl Milles. Hon har förmågan att skildra människors mindre goda sidor med en uppriktighet som fullkomligt saknar den vassa gadd som är alltför vanlig och som gör personporträtten så levande och som får dem att framstå så oförfalskade.

Bokens sista kapitel handlar om Elsas liv i stugan i Sörmland; det hus som Elisabeth Tamm på Fogelstad skänkte Elsas man då han som läkare räddat hennes liv vid en svår sjukdom. På fröken Tamms gods låg under många år den kvinnliga medborgarskola som satt så stort spår i den svenska kvinnohistorien och som utgör grunden i Unrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott. Här möter vi denna förnämliga institution ännu en gång, ty Elsa var själv både föreläsare, elev eller gäst under alla de somrar som hon tillbringade i Sörmland under de år skolan existerade.

Vad sedan hände

Andra delen i Elsa Björkman-Goldschmidts memoarsvit är nu avverkad. Den heter Vad sedan hände och utspelar sig främst i mellankrigstidens Wien, men även till viss del i Stockholm, dit makarna flyttade då det blev rent livsfarligt att som jude bo kvar. Den är en fin bok som både skildrar livet i Wien, den annalkande nazimen och de många intressanta människor som umgicks i Elsa och hennes mans hem. Det är ett otal fascinerande människoöden som passerar revy.

Den största behållningen är dock Elsas egna reflektioner, ty hon är en mycket begåvad dam som dessutom hunnit med att skaffa sig stor visdom; hon är i 75-årsåldern när denna volym skrivs. Genom hennes ögon får man en viss insikt i hur det kom sig att nazismen fick ett så starkt fäste i Österrike, men det är likväl svårt att förstå att det var så lätt för dem att ta makten.

Vad sedan hände, Norstedt 1964

K.J.

För att vara en tjock bok på 550 sidor (plus källor och diverse register) är Klara Johanson-biografin inte speciellt dryg: man kan helt enkelt inte låta bli att läsa den till sista sidan. Enda smolket har varit att mina vanliga Klara-volymer befinner sig i hemmet och jag på resa, vilket innebär att jag inte kan läsa dem om andan faller på (och det har den gjort). Sedan tidigare äger jag nämligen samlingsvolymerna Kritik, K.J. själv, Det speglade livet, Det rika stärbhuset och Brev.

Klara Johanson var skribent. Under 00-talet skrev hon i Stockholms dagblad och där blev hon en av stans ledande litteraturkritiker. Under samma tid steg Fredrik Böök fram som SvDs nye anmälare. Klara gillade inte Böök, att han under 30-talet blev nazist fann hon bara naturligt. 1911 slutade hon att skriva för tidningen och kom i fortsättningen att jobba som frilans. Uppdragsgivare blev främst Dagny/Hertha och Tidevarvet samt ibland SvD.

Under 10-talet sammanställde Klara och frugan Ellen Fredrika Bremers brev i 4 volymer, ett projekt som tog många år att genomföra, breven fanns spridda över stora delar av Europa och dessutom bröt kriget ut. Ett annat, mer udda projekt, var boken Den undre världen som Klara gav ut 1907. Boken var en gatflickas egna anteckningar skrivna strax innan hon dog i lungsot, endast 28 år gammal. Oklart är emellertid, hur pass hårt Klara har redigerat texten. Den är tydligen väldigt välskriven (jag har inte läst den), mer än man – fördomsfullt – kan vänta sig av en enkel bondflicka från landsorten i början av seklet.

Henri-Frédéric Amiel var en schweizisk filosof som låg Klara varmt och hjärtat (vid sidan av favoriten Goethe). Vid sekelskiftet översatte hon ut hans En drömmares dagbok (Journal intime) som var ett urval av hans dagboksanteckningar. Boken sålde med tiden riktigt bra och gavs ut i nya upplagor allteftersom. Den sista så sent som 1947, året innan Klara avled.

Klaras stora kärlek var Ellen Kleman, en smått välbärgad dam med god utbildning och en ansvarsfull post på Fredrika Bremer-förbundets tidning Dagny. 1912 flyttade de samman i en lägenhet på Valhallavägen. De bodde och arbetade sedan tillsammans resten av livet. 1924 träffade Klara skulptrisen Sigrid Fridman, en dam som föll henen i smaken. Med denna hade hon också en livslång relation, de levde dock aldrig tillsammans, båda var upptagna på annat håll och var rädda om sina relationer. De umgicks dock flitigt, bland annat tillbringade de ofta somrarna tillsammans med sina respektive – som med tiden blev goda vänner. Svartsjuka var något som Klara avskydde.

Jag finner det förträffligt att Carina Burman tagit sig tiden att göra en så omfattande biografi över Klara Johanson. Boken är i mitt tycke utmärkt och ytterst läsvärd. I kombination med de volymer som finns utgiva av Klara Johanson under eget namn (som jag nämnt ovan) erhålls en tämligen god bild av en skribent som i dag gör tämligen lite väsen av sig men som är alldeles för briljant för att någonsin bli bortglömt.

Malla

Efter de första två delarna av Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer har jag blivit god vän med den unga flicka som växte upp, gifte sig och blev änkefru vid relativt unga år. Mallas nedtecknade minnen är fantastiska i sin enkelhet och okonstlade form.

Livet igenom kämpar Malla mot sin känsla av ensamhet, sin vacklande tro på sina vänner ochdet livliga lynne som var hennes. Mallas behov av att kunna idealisera sina släktingaroch vänner ger henne ständiga problem. Hon har svårt att förstå att ingen är fullkomlig ochatt även hennes närmaste kan ha fel.

Lika tung är känslan av att ingen förstår hennes stora behov av trygghet och tillit. Minsta tvivel och hennes dagar bli tunga. Lika nära som hon har till tårarna, lika nära har hon till verkliga utbrott av skratt och glädje, en egenskap som hon under sin uppväxt ständigt får bannor för och hon därför strävar att undertrycka.

Malla och kärleken är ett besvärligt kapitel. Hennes make, ryttmästare Silfverstolpe, ären god man, men han saknar sinne för god litteratur och affärer. När Malla inser att hon själv skulle ha klarat av deras ekonomiska investeringar bättre, kan hon inte längre kännaden tillit för sin make som är så viktig för henne. David Gudmunds bristande intresse fördet litterära försöker hon komma till rätta med genom att själv förkväva detta hennes största intresse. En inte helt lycklig lösning.

Tiden som änka upplever Malla som ensam, men hennes umgängesliv blomstrar och hon blir förälskad i en ung man, Per Ulrik Kernell. Denna kärlek låter sig inte utlevas fysisktmen en tät brevväxkling inleds, som sedan avslutas när Per Ulrik avlider i utlandet 1824,under en vistelse ämnad att kurera hans dåliga hälsa. En annan ung vän tar då plats i hennes hjärta, Adolf Lindblad. Han blir Mallas bästa vän under återstoden av hennes levnad trots att han snabbt gifter sig med sin fästmö.

I Mallas salong återfinner man bland hennes närmste vänner Erik Gustaf Geijer och Atterbom, som umgås med hela det akademiska Uppsala. Man ses ideligen, ägnar sig åt högläsning och pianospelning, åker på utflykter och promenerar. Mallas dörr står alltidöppen och hon gör allt för sina vänner. Med Adolf signalerar hon medelst papperslappar i deras respektive fönster (de bor mitt emot varandra), ett förfarande som upptäcksoch leder till elakt skvaller.

Efter Per Ulrik Kernells död beger sig Malla i sällskap med Atterbom, Geijer och Adolfpå en årslång bildningsresa till Tyskland, där Mallas goda vänner Amalia och Louise von Imhoff är bosatta. För Malla är dock det huvudsakliga målet att ta farväl av Per Ulrik vid hans grav i Erlangen. Memoarerna slutar 1830 och då återstår 30 år av hennes levnad. Årdå hennes tröst i livet blir ett livligt sällskapsliv i Uppsala.

Islandet

I jul har jag läst Islandet, en roman som främst utspelar sig 1816 under några månader i Uppsala. Huvudpersonrna är Erik Gustaf Geijer och Amalia von Imhoff. Boken, som är ren fiktion,bygger på kärlekshistorien mellan Geijer och Amalia (som var välkänd poet och konstnär i tyskland på den tiden).

De två träffas i Malla Silfverstolpes salong efter att Amalia åhört Geijers föreläsningpå Universitetet. Det är en kärlekshistoria som aldrig blir mer än en själarnas förening,ty Geijer är trolovad och Amalia är maka till den svenska generalen von Helvig (dessutom vardet slampiga 1700-talet redan historia). Hursomhelst, det är en mycket romantisk historia.Läs den! Islandet av Carina Burman.Här går det bra att läsa om Malla och hennes vänner. Mer om Malla finner ni också här.

K. J. själv

Två böcker av Klara Johanson som man bör läsa är den avbildade, K. J. själv, samt Kritik. Det rör sig främst om artiklar publicerade i tidningar och tidskrifter under 1900-talets första decenier.

Klara hade läst det mesta, åtminstone om det hade något samband med den tyska romantiken, och hade ett språk  som inte alltid är att kategorisera som lättläst vilket gör hennes texter en smula svåra att ta till sig. Dock; de är väldigt lärorika och det är en fröjd att se hur hon handskas med språket.

I Klaras våning fanns ett bokrum där hon tillbringade mycket tid. Bland hennes favoritförfattare märktes Fredrika Bremer och Frédéric Amiel, vars volym En drömmares dagbok hon översatte. Den romantiska eran, och Goethe, låg henne varmt om hjärtat. Malla Montogomery-Silfverstolpe var en annan av hennes favoriter.

1907 publicerades Den undre världen. En lifshistoria. Förordet skrevs av Johanson och volymen var en skildring av bonddottern Anna Johanssons liv som flyttade till Stockholm och så småningom blev prostituerad. Hon dog av TBC 1906 och det var hennes anteckningar som Klara Johanson redigerade och gett ut (läs mer här).

Under många år levde Johanson tillsammans med Ellen Kleeman. När hon dog, lät Ellens släktingar sälja ut Klaras boksamling. Det tog Klara mycket hårt. Böckerna var hennes liv.

Att läsa Klara, när hon recenserar eller bara berättar om böcker hon läst, är som attguidas runt av en fast hand vars kunskaper aldrig sinar. Man förstår att hon äger en bildningsom få tar sig tid att skaffa.Här är en mycket bra text om Klara Johanson. Läs den.

Grannarna på Kungsängsgatan

Jag är ju svag för 1800-talets Uppsala, framförallt seklets första hälft. När jag läst klart Mallas Minnen blev det allt lite tomt. Idag damp så äntligen en liten pärla ned på hallgolvet, Lotten Dahlgrens Grannarna på Kungsängsgatan. Lotten Dahlgren är för övrigt många finfina verk på sitt samvete, bland annat boken Lyran om Limnellska salongen.

Huvudpersonerna i detta verk, sammanställt av brev och dagboksanteckningar, är inga mindre än Överstinnan Silfverstolpe och hennes väninna Alida Knös samt Mallas systerdotter Ava Wrangel, Alidas dotter Theckla, Erik Gustaf Geijer och Jenny Lind. I detta eldorado för det vittra Uppsala rör sig tondiktaren Jakob Axel Josephson, det är nämligen hans efterlämnade papper som utgör bokens grund.

Ur Ransäters familjearkiv

Här har vi en bok med så kallad efterskörd, dvs det rörs sig om en andra del boken Ransäter – Värmländska släktminnen från adertonhundratalets förra hälft där tidigare förbigånget material presenteras. Här möter vi miljöer och personer som är bekanta från ursprungsvolymen, bland annat den unga värmländska som rapporterade från Geijers salongsliv i Uppsala. Det tackar vi för.

Ett annat intressant kapitel behandlar resan till och det släktmöte som unga Malin Lalin besöker. Framförallt har det visst värde att få sig till livs en skildring av mat- och sällskapsvanor vid en svensk herrgård i slutet av 1830-talet. Här ställer man bla till med spektakel (teater), man läser och man sjunger och ibland blir det rentutav en enklare form av maskerad.

Malla Montgomery-Silfverstolpe

Just nu läser jag Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer i fyra delar. Det är innehållsrika volymer och första delen skildrar henns uppväxt till cirka 20 års ålder.

Malla föddes 1782 och uppfostrades av sin farmor, friherrinnan fru Rudbeck, då hennes mor dog ung och fadern gifte om sig. Mestadels bodde man på godset Edsberg, men vissa perioder tillbringades i hyrd våning i Stockholm, bland annat den höst Malla presenterades vid hovet.

Livet på landet är harmoniskt; kavaljerer kommer och går (ingen fångar dock Mallas intresseför en längre tid), spektakel (teater) sätts uppoch någon utbrister Kors! Malla är mycket förtjust i sin farmor och sin syster Gustava, vilket gör hennes uppväxt lycklig. Litteratur, teater och politik tillhör hennes intressen.Snart är det dock dags för Malla att välja sig en man. Mer om det i del två.

Vad Klara har att säga

Det är inte bara Linda Rosing om delar med sig utav intima detaljer ur sitt privatliv (“jag älskar när Fadde tar mig bakifrån”). Nej, nuförtiden skall varenda jäkel dela med sig av sina erotiska erfarenheter vilket är sjukt tröttsamt. Handlar det inte om sex, så kan man ge sig fan på att det handlar om brist på sex. Om nu detta promt skall avhandlas så anser jag att det bör sparas tills dess att det är dags att skriva memoarerna. Det verkar som om det framförallt är skribenter som har till huvudsaklig uppgift att referera nöjeslivet som har drabbat denna sjukdom.

Kritikern och författaren Klara Johanson skrev redan på 30-talet ett roligt kåseri i tidskriften Tidevarvet där hon irriterade sig på sexualiseringen av tingen. Varför hade män och kvinnor olika slags bläckhorn och varför var männens större? Jo, det var för att de stora bläckhornen inte rymdes på kvinnornas små och nätta skrivbord. Hon finner det sedan märkligt att hon måste betala lika mycket för bläckhornet som männen, då hon som kvinna tjänar mindre.

Vad frk Johansson ondgjorde sig över var att man promt skulle blanda in könet i något så oskyldigt som ett bläckhorn. Eftersom det hade gått så långt var det inte svårt att föreställa sig att hela samhället var “oversexed”, dvs erotiken fanns överallt, även där den inte hörde hemma. Klara höll sig med både fru och älskarinna och var på intet sätt frigid, om nu någon trodde det. Hursomhelst, det vore inte dumt om dagens nöjesskribenter koncentrerade sig på den uppgift de har fått sig tilldelad istället för att vara lika vulgära som Linda Rosing.

FaktaDet var Klara Johansson som skrev i en recension av en bok om Hamlets mor “Författaren vet att den sanna kvinnan är ingen naturprodukt utan tillskapad av uppfostringssystem och arrangerade omständigheter samt att denna fabrikation lyckas endast med ett mycket vekt material”.

Läs gärna samlingsvolymen Kritik av Klara Johansson. Där finns också några av de Anmärkningar som hon publiserade i Tidevarvet.

Ett år på sextiotalet

Ett år på sextiotalet är Olof Lagercrantz skildring av sin tid på Dagens nyheter, främst i egenskap av chefredaktör. Ett år på sextiotalet är också en mycket begåvad skrift som klarsynt beskriver de intressekonflikter som kan uppstå på tidningsredaktion och i privatlivet samt hur viktigt det är att vara ärlig mot sig själv och sina ideal.

Boken är bland det bästa jag läst på mycket länge. Framförallt imponeras jag av Lagercrantz förmåga att se tillbaka på sitt liv och sina handlingar på ett både klokt och självkritisk sätt, utan att för en sekund ägna sig åt självömkan – något som snart sagt var manlig skribent för eller senare ägnar sig åt.

Läs också Min första krets, en skildring av Lagercrantz uppväxt och liv fram till 20-årsåldern; Dagbok, anteckningar från mitten av sextiotalet.

Skurhinkstantens brev

1970 års storsäljare var Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf. Maja vann det årets romanpristävling (hos Rabén och Sjögren) med ett hopkok av hennes dagboksanteckningar från andra halvan av sextiotalet. Intressant läsning ansåg stora delar av svenska folket och så även fången Tony Rosendal som blev nyfiken på Maja och genom en gemensam vän föddes deras brevkonversation.

Maj skriver mycket om oron för sin ekonomi, om sina barn och andra tämligen triviala ting(men för den del inte ointressanta).Tony berättar om sin vistelse i fängelset. Då deras liv ser så olika ut, blir den gemensamma nämnaren litteraturen och vänsteridealen. Brevväxlingen, som gavs ut som Brev 1972,är stundtals riktigt rörande så läs den, den förtjänas att återupptäckas.

Mårbacka

Jag läser Selma igen. De första av hennes böcker jag läste var trilogin Löwensköldska ringen, en fantastisk romansvit hade något helt magiskt över sig. Jag gick vidare till Görta berlings saga som också den var en mästerlig berättelse. Nu har turen kommit till Mårbacka.

Mårbacka är en samling berättelser från Selmas barndom. Här möter vi både hennes egna upplevelser och de skrönor som generation efter generation fört vidare. Jag blir alltid lite rörd när jag läser Selma. Hon drar sig inte för att vara allvarlig, men det finns alltid en stor portion godhet i hennes skildringar som dessutom är så färgstarka att de ännu inte bleknat.