Etikett: Litteratur

Det är lördag och jag dricker konjak, jag förbereder mig. Och så lyssnar jag på Alphavilles debutskiva.

Jag har ett par böcker på nattduksbordet. Ola Hanssons Sensitiva amorosa har jag precis börjat på. Inledningsvis är den en smula fånig kan jag tycka, hur den utvecklar sig är det för tidigt att sia om. Men det finns en strof jag genast måste dela med mig av, man ryser av välbehag:

Ser du, där växer i det moderna samhällets överkultiverade jordmån en underlig och sällsam ört, som heter Sensitiva amorosa. Dess kronblads ådror äro fyllda av morbida oljor, dess doft har en sjuklig sötma, och dess kolorit är dämpad som dagern i ett sjukrum med nedrullade rullgardiner och skär som en döende aftonrodnad. Om du letar i ditt eget och dina vänners liv, skall du finna många skiftande varieteter av den; och vore jag som du skulle jag plocka några sådana och sälja dem på torget.

Jag är svag för verb i pluralis och jag är svag för poetiska formuleringar som är en aning dunkla.

Bok nummer två är D.J. Taylors Bright young people, the rise and fall of a generation 1918-1940. Den tycker jag mycket om. Dess stora fördel är att den inte är för sentimental och nostalgisk, istället en smula torr och mycket intressant. Det enda negativa jag har att säga är att texten är för liten och min engelska för dålig. Det sistnämnda är i ärlighetens namn inte författarens fel, snarare de förlag ännu inte låtit översätta den till svenskan. På bilden ovan ses Tallulah Bankhead längst fram och Stephen Tennant till vänster i nedre raden.

Och så läser jag en novell av Pontus Wikner, Filosofens morgondrömmar. Den är underhållande! Finns att läsa här.

Det är mörkt ute nu. Det är så tyst i mina rum. I matsalen doftar det av gardenia. I fönstret mellan balkongdörren och den öppna spisen har klockmalvan slagit ut. Den är orange och något av ett underverk. Jag lyssnar på Miles Davis sextett, Stella by starlight. Den är mycket vacker.

Hela eftermiddagen har jag läst Helena Henschens Hon älskade, boken om hennes farmor, Signe Thiel. Det är en bra bok, även om jag ibland kan tycka att den dialog som läggs i Signes och de övrigas mun, hör mer hemma i en roman, men så är också boken en roman, inte en biografi. Det måste jag förstå.

Det är en spännande bok. Ernest Thiel, Signes far, var en gång otroligt förmögen och byggde upp Thielska. Han dog utfattig. Två världskrig passerar och Signe engagerar sig för att hjälpa. Främst i det andra. Hon ingår två äktenskap och genomlider två skilsmässor och finner sedan lyckan i en gift man som hon periodvis lever samman med. Ménage à trois. Hon är ordförande i Fredrika Bremerförbundet och hon umgicks med Honorine Hermelin och Harriet Löwenhjelm.

Det var en lång resa. Från att ha varit välbeställd överklassflicka, till att engagera sig i Fredrika Bremerförbundet och hjälpa flyktingar från våra okuperade grannländer och Tyskland. Otäckt är det också, att veta att Signes andre man, gifte om sig med en tyska och gick med i Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.

Hon älskade, är en bok som jag tycker att man bör läsa, inte minst för att det är en viktigt del av vår historia som skildras.

Hela åkern var täckt med dimma innan mörkret la sig. Det var fuktigt och omkring nollan och inte vad man kallar för bra väder, men det var iallfall vår i luften och jag tyckte att det var vackert. Men nu är det mörkt och jag är mörbultad efter en dag i verkstaden och ligger nu till sängs med Min salig bror Jean Hendrich. Och det är ingen dålig bok det.

J H Kellgren var inte bara en vitter man, utan också en stor vän av me världsliga nöjem, läs kärleksaffärer. En av hans mer avhållna väninnor, är kryddkrämardottern Berg som första gången skänker sig åt skalden mitt bland kanel och kummin i faderns kryddbod i Klara. Det är i slutet av 1770-talet och Gustav den tredje sitter på tronen. Man roar sig på maskeradbaler på Börshuset och moralernas väktare får finna sig undanskuffade till ett hörn i farstun; till förmaken kommer de aldrig.

Carina Burman är en begåvad författare. Verkliga akademiker är sällan det kan jag tycka, men här forsar berättelsen fram och någon brist på fantasti står inte att finna. Preis som i fallet med Islandet rör det sig om en uppdiktad historia som baserar sig på verkliga karaktärer och händelser. Om det i Islandet rörde sig den ofullkomnade kärleken, där bara händer smekte händer, tillåts erotiken här att blomma ut för fullt, men så är det också en avsevärd skillnade mellan den gustavianska tiden och 1820-talets prältiga familjeliv i Uppsala. Men nog måste jag säga att känslorna var starkare i Islandet; vart och varannat blad där vibrerade där av åtrå och man blev som uppslokad av E G Geijer och Amalia von Helwigs spirande romans.

Jag har fått bokpaket på posten. I det första låg Ellen Keys lilla skrift över Rahel Varnhagen, en gång en mycket omtalad salongsvärdinna och författare. Klara Johanson skriver i en essä att hos Rahel kan man ertappa geniet i dess urtillstånd, före syndafallet så att säga. Det skall bli intressant att läsa den boken.

I paket nr 2 låg Änglaskuggor; en bok som jag jagat i många år och äntligen hittat. Jag har skrivit om den tidigare och tänker återkomma till den. Den borde vara en av den moderna svenska litteraturens mest okända och underskattade verk.

Det är inte bara Linda Rosing om delar med sig utav intima detaljer ur sitt privatliv (”jag älskar när Fadde tar mig bakifrån”). Nej, nuförtiden skall varenda jäkel dela med sig av sina erotiska erfarenheter vilket är sjukt tröttsamt. Handlar det inte om sex, så kan man ge sig fan på att det handlar om brist på sex. Om nu detta promt skall avhandlas så anser jag att det bör sparas tills dess att det är dags att skriva memoarerna. Det verkar som om det framförallt är skribenter som har till huvudsaklig uppgift att referera nöjeslivet som har drabbat denna sjukdom.

Kritikern och författaren Klara Johanson skrev redan på 30-talet ett roligt kåseri i tidskriften Tidevarvet där hon irriterade sig på sexualiseringen av tingen. Varför hade män och kvinnor olika slags bläckhorn och varför var männens större? Jo, det var för att de stora bläckhornen inte rymdes på kvinnornas små och nätta skrivbord. Hon finner det sedan märkligt att hon måste betala lika mycket för bläckhornet som männen, då hon som kvinna tjänar mindre.

Vad frk Johansson ondgjorde sig över var att man promt skulle blanda in könet i något så oskyldigt som ett bläckhorn. Eftersom det hade gått så långt var det inte svårt att föreställa sig att hela samhället var ”oversexed”, dvs erotiken fanns överallt, även där den inte hörde hemma. Klara höll sig med både fru och älskarinna och var på intet sätt frigid, om nu någon trodde det. Hursomhelst, det vore inte dumt om dagens nöjesskribenter koncentrerade sig på den uppgift de har fått sig tilldelad istället för att vara lika vulgära som Linda Rosing.

FaktaDet var Klara Johansson som skrev i en recension av en bok om Hamlets mor ”Författaren vet att den sanna kvinnan är ingen naturprodukt utan tillskapad av uppfostringssystem och arrangerade omständigheter samt att denna fabrikation lyckas endast med ett mycket vekt material”.

Läs gärna samlingsvolymen Kritik av Klara Johansson. Där finns också några av de Anmärkningar som hon publiserade i Tidevarvet.