Hela åkern var täckt med dimma innan mörkret la sig. Det var fuktigt och omkring nollan och inte vad man kallar för bra väder, men det var iallfall vår i luften och jag tyckte att det var vackert. Men nu är det mörkt och jag är mörbultad efter en dag i verkstaden och ligger nu till sängs med Min salig bror Jean Hendrich. Och det är ingen dålig bok det.
J H Kellgren var inte bara en vitter man, utan också en stor vän av me världsliga nöjem, läs kärleksaffärer. En av hans mer avhållna väninnor, är kryddkrämardottern Berg som första gången skänker sig åt skalden mitt bland kanel och kummin i faderns kryddbod i Klara. Det är i slutet av 1770-talet och Gustav den tredje sitter på tronen. Man roar sig på maskeradbaler på Börshuset och moralernas väktare får finna sig undanskuffade till ett hörn i farstun; till förmaken kommer de aldrig.
Carina Burman är en begåvad författare. Verkliga akademiker är sällan det kan jag tycka, men här forsar berättelsen fram och någon brist på fantasti står inte att finna. Preis som i fallet med Islandet rör det sig om en uppdiktad historia som baserar sig på verkliga karaktärer och händelser. Om det i Islandet rörde sig den ofullkomnade kärleken, där bara händer smekte händer, tillåts erotiken här att blomma ut för fullt, men så är det också en avsevärd skillnade mellan den gustavianska tiden och 1820-talets prältiga familjeliv i Uppsala. Men nog måste jag säga att känslorna var starkare i Islandet; vart och varannat blad där vibrerade där av åtrå och man blev som uppslokad av E G Geijer och Amalia von Helwigs spirande romans.