För att vara en tjock bok på 550 sidor (plus källor och diverse register) är Klara Johanson-biografin inte speciellt dryg: man kan helt enkelt inte låta bli att läsa den till sista sidan. Enda smolket har varit att mina vanliga Klara-volymer befinner sig i hemmet och jag på resa, vilket innebär att jag inte kan läsa dem om andan faller på (och det har den gjort). Sedan tidigare äger jag nämligen samlingsvolymerna Kritik, K.J. själv, Det speglade livet, Det rika stärbhuset och Brev.
Klara Johanson var skribent. Under 00-talet skrev hon i Stockholms dagblad och där blev hon en av stans ledande litteraturkritiker. Under samma tid steg Fredrik Böök fram som SvDs nye anmälare. Klara gillade inte Böök, att han under 30-talet blev nazist fann hon bara naturligt. 1911 slutade hon att skriva för tidningen och kom i fortsättningen att jobba som frilans. Uppdragsgivare blev främst Dagny/Hertha och Tidevarvet samt ibland SvD.
Under 10-talet sammanställde Klara och frugan Ellen Fredrika Bremers brev i 4 volymer, ett projekt som tog många år att genomföra, breven fanns spridda över stora delar av Europa och dessutom bröt kriget ut. Ett annat, mer udda projekt, var boken Den undre världen som Klara gav ut 1907. Boken var en gatflickas egna anteckningar skrivna strax innan hon dog i lungsot, endast 28 år gammal. Oklart är emellertid, hur pass hårt Klara har redigerat texten. Den är tydligen väldigt välskriven (jag har inte läst den), mer än man – fördomsfullt – kan vänta sig av en enkel bondflicka från landsorten i början av seklet.
Henri-Frédéric Amiel var en schweizisk filosof som låg Klara varmt och hjärtat (vid sidan av favoriten Goethe). Vid sekelskiftet översatte hon ut hans En drömmares dagbok (Journal intime) som var ett urval av hans dagboksanteckningar. Boken sålde med tiden riktigt bra och gavs ut i nya upplagor allteftersom. Den sista så sent som 1947, året innan Klara avled.
Klaras stora kärlek var Ellen Kleman, en smått välbärgad dam med god utbildning och en ansvarsfull post på Fredrika Bremer-förbundets tidning Dagny. 1912 flyttade de samman i en lägenhet på Valhallavägen. De bodde och arbetade sedan tillsammans resten av livet. 1924 träffade Klara skulptrisen Sigrid Fridman, en dam som föll henen i smaken. Med denna hade hon också en livslång relation, de levde dock aldrig tillsammans, båda var upptagna på annat håll och var rädda om sina relationer. De umgicks dock flitigt, bland annat tillbringade de ofta somrarna tillsammans med sina respektive – som med tiden blev goda vänner. Svartsjuka var något som Klara avskydde.
Jag finner det förträffligt att Carina Burman tagit sig tiden att göra en så omfattande biografi över Klara Johanson. Boken är i mitt tycke utmärkt och ytterst läsvärd. I kombination med de volymer som finns utgiva av Klara Johanson under eget namn (som jag nämnt ovan) erhålls en tämligen god bild av en skribent som i dag gör tämligen lite väsen av sig men som är alldeles för briljant för att någonsin bli bortglömt.