Privatdetektiven Benson och hans journalistväninna bevistar en modevisning på Berns salonger (där Ann-Sofie Back hade sin visning i våras). Stjärnmannekängen Monica Kostlervisar brudklänningen i finalen, och faller död, skjuten, ner från podiet. Denna tämligenrafflande, men banala, deckare från 1956 är skriven av Nils Arne Pemer (som på en obetalbarbild på bokens baksida har hatt och röker och misslyckas med att se tuff ut). Här några spridda strofer: Inte för att jag hade något emot att se en sådan goding som Monica Kostler i något läckert rosafärgat…Det var ruskigt vad det var länge sedan [apropå gamla damer], vart tog tiden och figuren vägen… Viveca Adelhjälm såg uppfodrande på mig och jag reagerade som hon avsett. Det vill säga jag bjöd henne på lunch…
Malla
Efter de första två delarna av Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer har jag blivit god vän med den unga flicka som växte upp, gifte sig och blev änkefru vid relativt unga år. Mallas nedtecknade minnen är fantastiska i sin enkelhet och okonstlade form.
Livet igenom kämpar Malla mot sin känsla av ensamhet, sin vacklande tro på sina vänner ochdet livliga lynne som var hennes. Mallas behov av att kunna idealisera sina släktingaroch vänner ger henne ständiga problem. Hon har svårt att förstå att ingen är fullkomlig ochatt även hennes närmaste kan ha fel.
Lika tung är känslan av att ingen förstår hennes stora behov av trygghet och tillit. Minsta tvivel och hennes dagar bli tunga. Lika nära som hon har till tårarna, lika nära har hon till verkliga utbrott av skratt och glädje, en egenskap som hon under sin uppväxt ständigt får bannor för och hon därför strävar att undertrycka.
Malla och kärleken är ett besvärligt kapitel. Hennes make, ryttmästare Silfverstolpe, ären god man, men han saknar sinne för god litteratur och affärer. När Malla inser att hon själv skulle ha klarat av deras ekonomiska investeringar bättre, kan hon inte längre kännaden tillit för sin make som är så viktig för henne. David Gudmunds bristande intresse fördet litterära försöker hon komma till rätta med genom att själv förkväva detta hennes största intresse. En inte helt lycklig lösning.
Tiden som änka upplever Malla som ensam, men hennes umgängesliv blomstrar och hon blir förälskad i en ung man, Per Ulrik Kernell. Denna kärlek låter sig inte utlevas fysisktmen en tät brevväxkling inleds, som sedan avslutas när Per Ulrik avlider i utlandet 1824,under en vistelse ämnad att kurera hans dåliga hälsa. En annan ung vän tar då plats i hennes hjärta, Adolf Lindblad. Han blir Mallas bästa vän under återstoden av hennes levnad trots att han snabbt gifter sig med sin fästmö.
I Mallas salong återfinner man bland hennes närmste vänner Erik Gustaf Geijer och Atterbom, som umgås med hela det akademiska Uppsala. Man ses ideligen, ägnar sig åt högläsning och pianospelning, åker på utflykter och promenerar. Mallas dörr står alltidöppen och hon gör allt för sina vänner. Med Adolf signalerar hon medelst papperslappar i deras respektive fönster (de bor mitt emot varandra), ett förfarande som upptäcksoch leder till elakt skvaller.
Efter Per Ulrik Kernells död beger sig Malla i sällskap med Atterbom, Geijer och Adolfpå en årslång bildningsresa till Tyskland, där Mallas goda vänner Amalia och Louise von Imhoff är bosatta. För Malla är dock det huvudsakliga målet att ta farväl av Per Ulrik vid hans grav i Erlangen. Memoarerna slutar 1830 och då återstår 30 år av hennes levnad. Årdå hennes tröst i livet blir ett livligt sällskapsliv i Uppsala.