Vad Klara har att säga

Det är inte bara Linda Rosing om delar med sig utav intima detaljer ur sitt privatliv (“jag älskar när Fadde tar mig bakifrån”). Nej, nuförtiden skall varenda jäkel dela med sig av sina erotiska erfarenheter vilket är sjukt tröttsamt. Handlar det inte om sex, så kan man ge sig fan på att det handlar om brist på sex. Om nu detta promt skall avhandlas så anser jag att det bör sparas tills dess att det är dags att skriva memoarerna. Det verkar som om det framförallt är skribenter som har till huvudsaklig uppgift att referera nöjeslivet som har drabbat denna sjukdom.

Kritikern och författaren Klara Johanson skrev redan på 30-talet ett roligt kåseri i tidskriften Tidevarvet där hon irriterade sig på sexualiseringen av tingen. Varför hade män och kvinnor olika slags bläckhorn och varför var männens större? Jo, det var för att de stora bläckhornen inte rymdes på kvinnornas små och nätta skrivbord. Hon finner det sedan märkligt att hon måste betala lika mycket för bläckhornet som männen, då hon som kvinna tjänar mindre.

Vad frk Johansson ondgjorde sig över var att man promt skulle blanda in könet i något så oskyldigt som ett bläckhorn. Eftersom det hade gått så långt var det inte svårt att föreställa sig att hela samhället var “oversexed”, dvs erotiken fanns överallt, även där den inte hörde hemma. Klara höll sig med både fru och älskarinna och var på intet sätt frigid, om nu någon trodde det. Hursomhelst, det vore inte dumt om dagens nöjesskribenter koncentrerade sig på den uppgift de har fått sig tilldelad istället för att vara lika vulgära som Linda Rosing.

FaktaDet var Klara Johansson som skrev i en recension av en bok om Hamlets mor “Författaren vet att den sanna kvinnan är ingen naturprodukt utan tillskapad av uppfostringssystem och arrangerade omständigheter samt att denna fabrikation lyckas endast med ett mycket vekt material”.

Läs gärna samlingsvolymen Kritik av Klara Johansson. Där finns också några av de Anmärkningar som hon publiserade i Tidevarvet.

Ett år på sextiotalet

Ett år på sextiotalet är Olof Lagercrantz skildring av sin tid på Dagens nyheter, främst i egenskap av chefredaktör. Ett år på sextiotalet är också en mycket begåvad skrift som klarsynt beskriver de intressekonflikter som kan uppstå på tidningsredaktion och i privatlivet samt hur viktigt det är att vara ärlig mot sig själv och sina ideal.

Boken är bland det bästa jag läst på mycket länge. Framförallt imponeras jag av Lagercrantz förmåga att se tillbaka på sitt liv och sina handlingar på ett både klokt och självkritisk sätt, utan att för en sekund ägna sig åt självömkan – något som snart sagt var manlig skribent för eller senare ägnar sig åt.

Läs också Min första krets, en skildring av Lagercrantz uppväxt och liv fram till 20-årsåldern; Dagbok, anteckningar från mitten av sextiotalet.