Elsa Nybloms memoarer skildrar inte något lysande följe precis, åtminstone inte om man mäter med Alice Trolles måttstock, något som Nyblom själv meddelar i sin bok (Trolle verkar inte stå högt i kurs hos Nyblom).
Alice Trolle, född Gyldenstople, var en mycket högättad dam född 1872, en av de sista av sitt slag. Hennes mor var hovdam och fadern bl.a. chef över hovstallet. Alice gifte sig med Erik Trolle och hamnade runt förra sekelskiftet i Berlin där hennes make utnämnts till legationssekreterare. Senare blev han utrikesminister och Trolles bodde i Utrikesministerhotellet vid Blasieholmstorg.
Livet i Stockholm och Berlin är ett liv i den högsta societeten med baler på slott, ambassader eller i storslagna våningar med fler än 10 rum (de första åren bodde de dock i Stockholm, i tegelhuset vid Norrmalmstorg i den största av våningar, biljardrummet var som en normal tvårummare).
1944 utgavs Alice minnen i två digra volymer. Den då 72-åriga damen ser tillbaka på sitt innehållsrika, och som hon skriver, privilegierade, tillvaro. Berättelsen är mycket livfull: hon lyckas väl att förmedla hur det var den gången när det var så enorma skillnader mellan en vanlig arbetare och ett societetslejon. Man får dessutom en god inblick i alla de regler som hörde denna socialgrupp till.
Läs, och träffa bla Stephanie von Platen som lät dekorera sina hästar med rosetter matchades sin toalett när hon begav sig ut i vagnen.
En utförligare text om Trolles memoarer finns här.