Publicerat

I Wilhelminas vackra vinterträdgård

I tisdags hade jag den stora lyckan att som enda hemsamarit få mig ett rejält mål mat i Grand Hotels vackra vintertrådgård. Det var nämligen utdelning av Polarpriset i Konserthuset och på det följde en tämligen magnifik middag. Ceremonin i Konserthuset var pampig och framträdanden av hög klass. GBS sjöng Sounds of silence, min favorit i Paul Simons omfattande produktion. Och sedan blev det klackarna i taket!

Men nu var det inte det jag skulle berätta om, utan om Wilhelmina Skoghs vackra vinterträdgård! Bakom det ursprungliga Grand Hotel fanns det nämligen ett stall avsett för hovets hästar. Kanske någon slags annex till det verkliga hovstallet. På den tomten lät Wilhelmina Skogh, som utan tvekan måste höra till Sveriges driftigaste kvinnor, uppföra Grand Hotel Royal med en vinterträdgård i europeisk toppklass. Det är en sagomiljö! När anläggningen var ny såg den ut på detta eleganta vis. Riktigt så fin är den inte idag, men på det stora hela är det en fantastisk miljö; som ett vistas i ett sydeuropeiskt palats.

På UR Play finns ett program om Skogh och hennes liv som restaurangkvinna. Hennes karriär var mycket framgångsrik, men just Royal och en vikande ekonomi gjorde att hon avsattes från sin post som VD för Grand Hotel. Under 12 år bodde hon sedan i sin villa på Lidingö, Foresta, men 1922 klarade hon inte ekonomin längre och var tvungen att sälja sitt palatslika hem som idag är hotell. Under fyra år bodde hon sedan i en liten tvårummare som grand Hotel sörjde för. 1926 tog hon livet av sig.

Grand Hotel Royals utsida är dock inte lika prydlig och jag gissar att Wilhemlina Skogh skulle vända sig i sin grav och hon sett den vansköta fasaden. Men det är ett helt annat kapitel.

Publicerat

Dessa vackra Polaroid Land Cameras

Det är snart 5 år sedan jag köpte min Polaroid Land Camera 450. Fann den på Ebay för en rimlig peng och har inte ångrat mitt köp. För tillfället finns en kamera av samma modell med mängder av tillbehör ute till försäljning. Priset är dock väldigt högt. Jag minns tyvärr inte alls vad jag betalade, men det var långtifrån så mycket.

Land Cameras med nummer från 100-450 hör till Polaroidfabrikens intressantaste modeller. Kanske inte så konstigt för det är både vackra och användbara, även om den klassiska polaroidfilmen inte längre tillverkas. Fuji har dock en ersättare som finns i ett antal versioner, en av dem är färgfilmen FP-100C, en annan är den snabba FP-3000B som är en svartvit film på 3000 ASA. Tidigare fanns även The Impossible Projekts filmer som passar dessa modeller, men de verkar inte längre tillverkas. Vill man, kan man också köpa utgången film på Ebay men det är inte alls säkert att den går att använda.

Jag har fotat åtskilligt med min kamera men nu är det sällan jag använder den. Till viss del beror det nog på att jag inte är helt förtjust i Fuji-filmen. En annan orsak är att jag inte orkar släpa med mig en mängd olika kameror (och några objektiv). Lite tråkigt är det allt, för när Polaroids 669-film fanns att köpa gick det verkligen att ta vackra bilder. En del av hittar ni här. Resten ligger i buntar i mitt hem, osorterade och ej inscannade.

Publicerat

Bodens vackra stadshus anno 1957

”Bodens stadshus, som morgonredaktionen enades om var fulsnyggt, frågan var bara var betoningen skulle ligga – på fult eller snyggt”. Denna text har jag saxat från kanalens egen webbplats. Bodens stadshus är verkligen inte fulsnyggt, det är en av Norrbottens verkliga pärlor! På det hela taget är byggnaden verkligt välbevarad, precis som trädgården, och helhetsmiljön i byggnadsminnesklass. Det har funnits många vackra stadshus i detta län och Kiruna tar naturligtvis priset, men idag har de flesta förfulats i samband med ombyggnationer. För mig blev det något av en chock när jag fann anläggningen den dag jag gjorde ett avsnitt av Varför är det inte snyggt. Det är verkligen skönt att inte behöva skämmas för att man vuxit upp i Norrbotten, som man så ofta annars gör när man ser hur illa länets kommuner behandlar sitt byggnadsarv.

Den låga byggnaden som ligger till höger om det stora punkthuset/skivhuset vill jag nästan kalla ett mästerverk. Tegelfasaden som är konstfullt murad, taket, fönsterpartierna, klockspelet som ser ut som ett A och kontrasten mellan öppet och slutet är mycket tilltalande.

Anläggningen består till hälften av en trädgård som i sin tur medelst murar avgränsas mot intilliggande gator. Eftersom det finns en del höga träd, blir gården skyddad och en verklig oas. Bakom den höga byggnadskroppen ligger ett höghus som inte förtjänar att vara med på bild.

Entrén till höghuset har ett vindfång som är klätt med turkos mosaik, ett material och en nyans som går igen även på fasaden där det används för att markera fönsterbröstningen. Ursprungligen satt där säkert vridfönster av någon svensk modell, men de är tyvärr utbytta idag. Det hela har dock gjorts förhållandevis snyggt, men det är klart att det hade varit värdefullt på många olika sätt om detta misstag inte begåtts.

Huruvida Bodensarna i allmänhet delar P4 Norrbottens åsikter om denna pärla vore intressant att veta. Jag hoppas verkligen att de har förmågan att uppskatta riktigt god arkitektur.

Vem var då upphovsmannen till detta vackra stadshus? Edvin och Gideon Bergenudd, SAR Örebro. Invigningen skedde 1957 med arbetet var troligtvis inte avslutat förrän 1958 enligt Norrbottens läns museum.

Publicerat

En i naturen inpassad 60-talsdröm

Som ni vet är jag rätt svag för 50-60-talsvillorna (och villor från alla andra tider med för den delen) och här är ett fantastiskt exempel som är mycket väl bevarat i sitt ursprungliga utförande. Bilderna sparade jag ner när fastigheten såldes för något år sedan. Tyvärr har jag ingen aning om vem arkitekten var.

Huset är en enplansvilla med källare där källaren rymmer garage. Som ni ser är fasaden stram, men många olika material gör exteriören intressant. Panelen ovan och under fönstren verkar dock vara i behov av en ordentlig inoljning.

Här en mycket elegant detalj som delar av matsalen från vardagsrummet. Notera också takets träplankor.

Som ni ser används tegel även på husets insida, men vad jag kan förstå har det målats svart. Effektfullt! Det enda jag inte gillar är golvet som för tankarna till det där fula lamellgolv som ”stilsäkra” människor lägger in i sina nyrenoverade våningar. Gissar att detta är äkta vara.

En kakelugn! Mitt minne sviker mig och jag är inte säker på om det är Monica Bratt som formgett kaklet. Hon dog redan 1961 och jag gissar att villan uppfördes några år senare. Om någon här har en idé om vem som är upphovsmannen till denna moderna pjäs så säg till. detsamma gäller naturligtvis också villans arkitekt.

Avslutningsvis trappan ned till garage och källare. Enkelt och snyggt och som ni ser stengolv. För förtsatta studier rekommenderar jag att ni tar en titt på planlösningen.

RÄTTELSE: Karin Björquist är kvinnan bakom kaklet! Fick ett mail från en kunnig man som meddelade detta.

Publicerat

En helt improviserad gissningstävling!

Förra sommaren var jag ett par dagar i Borggård, en ort strax norr om Finspång. En dag gjorde vi en utflykt till en vacker plats, men tyvärr minns jag ej vart!  Om jag inte minns fel begav vi oss norrut från Borrgård räknat, men inte så långt att vi passerade länsgränsen mot Västmanland. Helt säker är jag dock inte.

Huvudbyggnaden var mycket pampig och av bilden att döma har den gotiska drag. Kanske är den mycket gammal, men ombyggd på 1800-talet, eller så uppfördes den då.

Jag tror att detta var någon form av arbetar-/förvaltarbostad. Det är vackert med reveterade byggnder och den ligger onekligen naturskönt belägen.

Jag minns att jag googlade detta hus för att ta reda på vad det använts till. Tyvärr minns jag inte vilket svar jag fick. men nog har den ett sällsynt vackert tak!

a

Vad kan detta vara? Någon form av uthus förmodar jag. Hela anläggningen var ovanligt vacker och hade fortfarande en ålderdomlig prägel. Om ni känner igen platsen, säg till. Jag är mycket nyfiken på var jag var! En annan dag besökte vi ett helt fantastiskt bruk men tyvärr hade jag inte kameran med mig då.

Publicerat

SABA Freiburg Vollautomatic 11 Stereo, tysk lyxklass från 1961/1962

Jag har unnat mig! Inte för att det var helt nödvändigt, utan för att tillfälle gavs. Dessa lyxapparater från SABA är inte speciellt vanliga i Sverige och Freiburg var fabrikens flottaste bordsradio säsongen -61/-62. Det är en gigantisk pjäs, och mycket tung, hela 26 kilo vilket gjorde mig lite mat när jag skulle bära den till tunnelbanan. Dessutom fick jag någon form av nackspärr. Apparaten är i fint skick, med endast några smärre repor på ovansida och så fattas en liten trälist. Allt fungerar och till och med försäljningslappen hänger kvar på framsidan!

Denna radio har SABA:s berömda automatik vilket gör att man bara behöver nudda en knapp (det finns två) för att byta kanal. Klickar man på den ena, tystnar radion och söker sedan åt ena hållet på skalan, utifrån var man befinner sig. Klickar man på den andra, åker den åt motsatta och stannar sedan på rätt station och ljudet tonas upp. Makalöst flott faktiskt! Basen är dessutom något i hästväg. Jag väntar med spänning på att SR skall sända något av Wagner (till grannarnas fasa). Jag hittade faktiskt SABA:s broschyren för denna säsong och i reklamen kan ni läsa hur den presenterades. Notera att man också kunde skaffa en fjärrkontroll!

Här en bild på radioskalan och tangenterna. Det finns lampor i samtliga tangenter som hör till våglängdsbanden och grammofon. Övriga, stereo/mono och tal/musik och automatiken på/av indikeras på radioskalan. Knapparna längst ned i bild hör till automatiken. Den gröna lampan som lyser mellan dem indikerar att radion är i full fart med att leta rätt på en ny kanal. Hittade ett klipp på YouTube som visar en liknande radio med automatik. Måste dock säga att min fungerar bättre. Ville man lyxa till det ytterligare, köpte man till en fjärrkontroll.

Nu skall jag fixa en lämplig sladd så att jag kan koppla in iPhonen till radion och strömma musik från P2:s arkiv. Happy days! Radion har stereoförstärkare, men saknar decoder för stereosändningar så i praktiken är det bara grammofon/bandspelare som kan återges i stereo. Kopplar man in iPhonen kan man följaktligen lyssna på stereosändnigar.

Avslutningsvis denna vackra reklambild på en Saba Breisgau Automatic 12. Fantastiskt linjeskönmodell!

Publicerat

Varför är det inte snyggt? Ett besök i militärstaden Boden, Norrbotten

Boden ligger mig varmt om hjärtat. På många sätt är staden ovanligt fin, eller kanske snarare var. Där finns en stadskärna som faktiskt har behållit en antal tvåvåningshus i trä (affär på bottenvåningen och våning en trappa upp) även i centrala lägen. Det finns en liten sjö, en vackert kyrka med många kyrkstugor intill och ett pampigt militärområde med stora stenhus i jugendbarock.

Boden hörde länge till de få städer som saknade galleria, men för ett par år sedan öppnade en liten i anslutning till Bodensia, det gamla flotta hotellet som tyvärr chansera. Tyvärr är nu ytterligare en galleria under uppförande. Jag avskyr gallerior!

I Boden finns ett stadshus, en anläggning som verkligen är en riktig pärla. Verkligen det finaste jag sett här uppe. Luleå har visserligen också ett vackert stadshus, eller snarare hade. Deras trädgård är heller inte i paritet med den som Bodensarna välsignats med.

Det största felet med Boden är att man rivit lite för mycket, har en stor parkeringsplats mitt i stan invid ett fult Coop samt att man inte är varsam gentemot den äldre bebyggelsen. Efterkrigstidens hyreshus är i mycket stor utsträckning förvanskade, dock inte i lika hög grad som i Luleå.

Låt oss titta på avsnitt 6 i Varför är det inte snyggt?

Publicerat

Lee Morgans The Cooker (Blue Note)

En skiva jag verkligen upptäckt i sommar Lee Morgans The Cooker som gavs ut på Blue Note 1958. Inspelningen gjordes i september 1957, det var alltså på den tiden när man kunde spela in en hel LP på en dag. Förutom Lee Morgan medverkade Pepper Adams på baritonsax, Bobby Timmons på piano, Paul Chambers på bas och Philly Joe Jones på trummor-

Jag förstod inte riktigt hur bra inspelningen förrän jag lade på skivan på min Telefunken Opus Sekretär och lyssnade på Lover man. Inspelningen har en sådan lätthet och en sådan kraft att man inte kan annat än älska den. Dessutom tycker jag att Lover man är en utomordentlig komposition. A night in Tunisia är en annan favorit som finns i många olika inspelningar och som ofta är mycket bra. Denna är absolut inget undantag.

Se så, spring nu iväg och köp skivan. Eller beställ den på Ebay (här till exempel). Det finns mängder av finfina Blue Note-plattor i nypress för en billig penning.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 13

På bilden ses den s.k. korpen. Mamma uttalar o:et som o. Verktyget används för att få loss sten när man gräver gropar för hand. Jag vet inte vad den kallas på svenska, kanske samma sak.

Bakom ena huset står en syrenbuske och intill stod en vinbärsbuske som visade sig vara tre buskar. Den har haft mjöldagg i minst 30 år, men har gett bra med bär ändå. Nu är det dock ingen brist på vinbär, det finns nämligen tre bärbuskar av denna sort i bärlandet, så jag grävde upp dem och röjde runt den stackars syren som även den var vanvårdad och utträngd av vinbär. Det blev hela skillnaden!

Där vinbären växt anlade jag en ny rabatt. Jag hade en del växter att plantera, väster som jag hittat lite här och var. Endast den vita rosen, vars namn jag glömt, har jag köpt. Längst bak till höger står en blå stormhatt som är mycket vacker. Jag räddade den från en annan rabatt där den fört en mycket tynande tillvaro. Bredvid växter fyra små, små lupinplantor. Framför, på var sin sida om rosen vit lilja och krollilja. Båda ansatt på grund av flytt. Näst längst fram två lupiner, en bond och en herrgårds. Slutligen en rad med borstnejlika som jag dragit upp i trädgårdslandet. Tyvärr är bilden inte så bra (gillar inte iPhonebilder om jag inte har filter), men nästa år hoppas jag att växterna växt till sig och att jag kan visa er resultatet. Jag tror att det kommer att bli vackert! Precis intill, till höger, ligger den där verandan/altanen jag snickrade. Det är eftermiddags-/kvällssol  och ett mycket vackert läge, så förutsättningarna finns.

Det hela var faktiskt rätt jobbigt och jag råkade välja en av årets varmaste dagar. Jag började efter tio och var klar klockan tre, så nog var det bra jobbat. Jag har faktiskt täckt jorden med barkväv och täckbark för att rabatten skall bli lättskott till en början. Eftersom jag inte bor här permanent, och mamma inte är särdeles road av att rensa rabatter, fann jag det klokt.

I bärlandet har jag planterat två nya buskar, en röd krusbär och en röda vinbär. Vinbären klarar bara zon 5 upptäckte jag när jag kom hem. Hur jag kunnat köpa så fel begriper jag inte, ty mina ögon är helt känsliga för zonangivelser. Nå, kanske överlever den ändå.

Publicerat

Connie Blair löser en gåta i grönt

Jag kunde inte låta bli att läsa denna ungdomsdeckare av Betsy Allen (Betty Cavanna var hennes riktiga namn). Det klatschiga titlarna var seriens kännemärke, både i USA och här i Sverige där det var Bonniers som gav ut serien. Ursprungligen kom böckerna ut i USA mellan 1948-1958 i tolv volymer.

Connie Blair är en präktig ung amerikansk tonårstjej (runt 17-19-19 år gammal) som i denna volym jobbar på en raklambyrå i New York. Som assistent åt Georgia Cameron får hon tillfälle att åka till Bermuda. På båten träffar hon en stilig ung man, och väl i land träffar miss Cameron en stilig ung man. Då Connie är både ung och präktig, är en kärleksaffär utesluten.

Den unge mannen som Connie träffar på båten har ärvt en strandvilla av sin tant som också var en välkänd deckarförfattare. Hennes memoarer, som hon precis avslutat när hon dog, är dock försvunna och vem är lämpligare att reda upp detta mysterium än Connie Blair?

Deckargåtan är tämligen tafflig, men boken har viss charm och är faktiskt rätt underhållande att läsa. Mest för att den är ett så typiskt barn av sin tid.På detta sätt uppfattar Connie hamnen i Hamilton, Bermuda: Negrer, hundar, cyklister, turister, arbetare, sjömän, alla rörde sig om varandra i en salig röra. Ingen tycktes ha bråttom. Det låg en behaglig låt-gå-stämning över sceneriet vilket var något nytt för Connie.

Publicerat

Trots att värmeböjan äntligen kommit är sommaren snart ett minne blott

Och snart är sommaren över. Kvällarna är mörka, ja redan vid tio börjar det bli skumt även här uppe Norrbotten. Såhär vackert var det i tisdags vid den tiden, när dimman så sakteliga började stiga upp från åkrarna.

Snart återgår jag till jobbet och storstaden. Kanske är jag inte helt förtjust över det, men med hösten kommer kylan och mörkret och förvärvsarbeta bör man ju och sommaren kommer åter nästa år igen. Gärna en sommar då det växer så att det knakar. I år är allt så sent, trots att det inte varit extremt kallt eller regnat så mycket från andra halvan av juni. Morötterna är fortfarande minimorötter och jordgubbarna har bara börjat att mogna. Något liknande har jag aldrig upplevt.  Till fördelarna kan man dock säga att det varit ett lämpligt år att göra nyplanteringar.

Jag har dock fått en hel del gjort, utan att för den delen ha arbetat ihjäl mig. Jag har kunnat vara litet ledig och jag har sett mig om i landet, ty jag har rest till Bjänsjöå, Flarken, Vikbolandet, till Malmbergen och till Kiruna. Jag har gjort en del utflykter i bil med min kamera. Kanske inte så många, då det blir för dyrt att köra amerikanskt och min Opel inte kommer att bli klar förrän precis innan jag skall åka hem. Det var allt lite tråkigt för den bilen gillar jag att köra.

Den sista veckans värmebölja gjorde att allt sköt fart. Morötterna växte till, jordgubbarna mognade och linet blommade! Jag hade bara satt en kvadratmeter i trädgårdslandet, men räckte ju för att få se hur vackra blommorna är. Skira och ljust blå. och så blommar de bara en dag. Vid sextiden på kvällen slutes de och öppnar sig aldrig mer igen.

Och det är klart att detta är en utsikt kommer jag att sakna! Och hur fint det blir i det lilla rummet när mörkret börjar sänka sig och fotogenlampan lyser som ett komplement till skrivbordslampan.

Publicerat

Konsten att förstöra en småstad, 2

Här har vi det gamla Domusvaruhuset i Luleå som idag är om- och påbyggt och förvandlat till gallerian Smedjan. Den vackra fasaden i, kan det vara kolmårdsmarmor, är helt förstörd och det fodras stor fantasi för att tänka sig att detta någonsin varit snyggt. Tyvärr hittade jag inte något gammalt vykort med Domusmotiv från Luleå att visa. Den helt hopplösa stilblandning som bilden ovan presenterar gör knappast någon glad. Dessvärre tror jag inte att det är en ovanlig syn i detta land.

Ralph Erskines Shopping som jag nämnde i förra inlägget om Luleå, var en fantastisk byggnad. Ursprungligen såg det ut så här med en praktfull och stram interiör. Som framgår av bilden ovan har man gett insidan en marin touche vilket är rent förfärligt. Golven är numera i något trätrallsliknande eller klinker. Man ryser. Utsidan skall vi bara inte tala om. Endast spår av Erskines arkitektur kan idag anas.

En vanlig syn i våra mindre städer är efterkrigstidens byggnader, ofta av hög kvalité, som byggts om. Tittar man noga ser man att det är mosaik på partiet ovan markiserna och runt porten hittar vi granit. Det är detaljer som vittnar om den forna ståten. I övrigt har nya, inglasade balkonger satts upp, klumpiga fönster monterats och porten är numera en standardhistoria i aluminium. Så trist på en så pass vacker byggnad!

Dessa plåtbeklädnader är verkligen vanliga. Ibland har hela områden, företrädesvis 40-50-talshus, fått en ny och piffig exteriör i plåt. Jag antar att man velat stödja ortens industri (SSAB och nått jävla plåtverk) och samtidigt tilläggsisolera. Resultatet är inte snyggt! Tänk när husen på bilden var nya och putsade i någon trevlig ljus färg, hade träfönster och port i stål och glas. Så borde det naturligtvis se ut än idag.

Men det finns faktiskt en hel del vackert också. Inte långt från Stadshuset (tyvärr ombyggt och den vackra inredningen är borta), hittade jag denna stadsgård. Notera den fina gårdslängan! I denna del av staden hittar man flera gamla kvarter med trähusbebyggelse i den lilla skalan. Det är roligt att de finns kvar!

Även stenhus från sent 1800-tal finns kvar. Tyvärr är det mycket få och de flesta är mycket ombyggda. Detta är dock tämligen intakt. Puts och tegel och tinnar och torn. Det ligger precis vid kyrkan och man får hoppas att det får vara kvar.  jag är mycket svag för dessa låga stadshus.

Publicerat

Malmberget på god väg att försvinna

Förra veckan passerade jag Malmberget och stannade till för ett kort besök. Jag hade följt Kurirens Erik Jonsson till Tjautjas, 10 mil norr om polcirkeln, där han skulle intervjua Daniel Wiksland inför årets upplaga av Flottkalaset (läs artikeln här – jag har tagit två bilder – och läs sedan samtliga Jonssons texter som han producerat under sina veckor som sommarvikarie för NK). Men åter till Malmberget. Det var en märklig stad. Fullt av hus och bilar, men knappt en människa ute. Butikslokalerna gapade tomma och hela stan verkade övergiven. Invid simhallen, som måste ha varit mycket snygg en gång i tiden, fanns en busstation och ett centrumkomplex som syns på bilden ovan och under. Det höga huset, kan ha varit hotell och kan eventuellt ha hetat Malmia, men jag är osäker.

Det är inte så svårt att tänka sig elegansen i början av 60-talet när allt var i gott skick och det rådde liv och rörelse på platsen (mycket riktigt, här ett vykort från tiden – centrumanläggningen syns i fonden). Och kommersen frodades. Idag verkar Malmberget vara mer eller mindre statt på avveckling. Fler och fler hus rivs eller flyttas för att gruvdriften skall kunna fortsätta.

Jonassons ur och optik må ha blomstrat, men idag tror jag att bara den blekta och sönderfallande skylten vittnar om den tid som flytt. kanske har de flyttat till Gällivare, eller så finns det trots alt viss verksamhet kvar i de förfallna lokalerna. Överallt i staden finns det för övrigt bleknade skyltar och anslag.

Även här en länga vars butikslokaler står tomma. Ett rätt fint hus för övrigt. Enklare funktionalism i rätt trevlig småstadstappning. jag är personligen svag för tvåvåningsbyggnader med affärer på nedre botten och bostäder en trappa upp.

Förvånande nog, fanns det en hel del hyreslängor i Malmbergen som fick mig att utbrista ”men det är ju snyggt!”. Kanske beror det på att staden är mer eller mindre dödsdömt. Det finns helt enkelt ingen anledning att bygga om och modernisera (förstöra) när husen förr eller senare skall rivas.

Publicerat

Amelie Posse och Andreas Bjerre

1904 gifte sig Amelie Posse med Andreas Bjerre. Äktenskapet blev i längden inte helt lyckat, och skilsmässan var ett faktum 1912. Visst är det en vacker bild! Det var onekligen ett tjusigt par.

För några år sedan läste jag så gott som hela Amelie Posses produktion (klicka på taggen nedan för att läsa om den), dvs memoarerna som utgavs i många band. Posse var inte intressant person och hennes böcker likaså, även om hon kanske inte var den största av författare.

I samband med att Andreas Bjerre kom in i familjen Posses liv föll Amelies mor för Andreas tre år äldre broder. Modern var änka, ty fadern hade dött av den syfilis han ådragit sig, och längtade nog efter både sällskap och en ny man när barnen vuxit upp och flyttat hemifrån. Ameile tog dock giftermålet hårt och hennes relation till modern blev i fortsättningen tämligen ansträngd. Paul Bjerre blev dock i det långa loppet en god vän till Amelie och han hjälpte henne i hennes författargärning. Amelie gifte om sig med Oki Brazda, ett äktenskap som var lyckligt till en början, men Amelie kom så småningom att ägna sig åt fruntimmersaffärer vilket visade sig vara hennes melodi.

Publicerat

Snygga och rymliga Opel Rekord -57

Det skall direkt sägas att detta är den fräsigaste av färger som 1957 års Opel Rekord gick att få i. Röda, gröna och blå nyanser, inte sällan med vitt tak därtill var på intet sätt ovanligt. Eller bilar i stramt svart. Denna grå variant hade dock sina fördelar, bl.a. behövde man inte vara så nitisk med biltvätten.

Bilen i fråga köpte min mamma i början på 90-talet och hon sålde den gjorde hon för 4-5 år sedan. Synd tycker jag, jag saknar det fortfarande. Orsaken var en kombination av platsbrist och att bromsarna behövde en översyn. Skicket var bra. Den var praktiskt taget rostfri, ovanligt för en Rekord från dessa år, och inredningen fin. Endast gummimattan fram hade sett sina bästa dagar.

Rymlig var den också och rätt bekväm. generös stoppning och något svajig gång. I bagagerummet rymdes åtskilligt och klämde man ihop sig kunde man sitta tre i framsoffan. Rattväxeln är spaken som skymtar vid ratten.

Motorn var på hela 52 hästkrafter vilket räckte till en toppfart på 120-130 km/h.Till att lycka hade detta till följd att motorn var synnerligen bränslesnål. En tank, 35 liter, räckte hur länge som helst om man rullade fram i lite lägre hastigheter.

Publicerat

Väggmålningar i gammal kammare

Min släkt har bott på samma gård i drygt 200 år, alltsedan de allra sista året av 1700-talet då Kronan anlade ett sågverk vid den lilla ån. Huset som då byggdes var efter sin tid en smula påkostad. Ovanför dörrarna i kontorskammaren, där man vid skrivpulpeten hade god utsikt ner mot sågen medan man skötte räkenskaperna, fanns strama dörröverstycken. Nu är sågverket borta, men pulpeten den står kvar.

I rummet intill råder fortfarande en ålderdomlig prägel, ty här finns de väggmålningar som en gång i tiden prydde väggarna. Senare tapetseringar har i viss mån skadat dem, men i det stora hela är de förvånansvärt intakta. Mönstret har jag grubblat på, ty likt olikfärgade ormar slingrar sig det nonfigurativa motivet över hela rummet efter smått psykedeliskt manér. Vackertär det och tillsammans med andra detaljer från 1800-talet; överstycken och kakelugn, blir atmosfären en smula drömsk.

Publicerat

Nils Ferlin som schlagerkompositör

Nils Ferlin på skiva är inte bara Får jag lämna några blommor. 1932 totade han ihop några melodier till Veckans skiva som sjöngs in av Herbert Landgren. Veckans skiva utkom varje vecka och var en sorts flexi-skiva i papp med plastbeläggning som sades vara outslitlig vilket den naturligtvis inte var. Däremot får man nog säga att den var okrossbar.

Konvolutet till denna Veckans skiva 50 (som utgavs den 31/3 1933) var som alltid utvikbart och innehöll som brukligt ett kåseri eller en artikel om melodiernas tillkomst. Inspelningarna gjordes i London i december 1932 och för ackompanjemanget stod Picadilly Hotel Band.

Den första Ferlin-visan, Bara en cigarrett, är inte dum. ”Om vännen svek – som vännerna lätt gör – då tänder jag mig bara en cigarrett. Låt tro och hopp i rök gå opp, som svingar i ringar hän på silvervita vingar”.

När vita flingor falla är berättelsen om gammal kärlek och gulnade kärleksbrev, tankar i den mörka vinternatten kring en svunnen kärlek. Under det att vita flingor falla.

Slutligen en tämligen enerverande och extremt käck sjömansvals, Det går i vågor

Jag hoppas att han fick bra betalt.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 12

Jag insåg att jag faktiskt har ett snickeri, ett rätt trevligt rum inrett i ett gammalt lider. Visserligen tyckte jag att det var ett mycket vackert rumt tidigare, innan det städades upp och blev fräscht, men jag är samtidigt glad åt det praktiska i denna inrättning. Här finns en gammal hyvelbänk, el, belysning och några arbetsbänkar. Perfekt för att löda dessutom!

Som ni kanske kommer ihåg hade jag två fönsterbågar vars nedre del helt ruttnat upp. Det var inga gamla fönster, de sattes in för rätt precis 40 år sedan. Virket på den tiden var dock inte det bästa. Kådrikt kärnvirke lyste då, precis som nu, med sin frånvaro (till glädje för alla maskiner som inte gillar kådrikt virke) vilket får till följd att slarvar man med underhållet, ruttnar träet. Intill, i samma södervägg, satt ytterligare två dubbelfönster. Dessa var insatta 1946 och de hade inte ruttnat alls, ty på den tiden valde man virke med omsorg.

Tyvärr fann jag inget kärnvirke i gömmorna, så jag fick ta vad som bjöds: helt vanlig fura. Med hjälp av en hyvel blev biten både slät och fick rätt dimensioner. Perfekt.

Det svåraste av allt var att såga till de två bottenbitarna så att de skulle gå att passa in i bågen. Det gick faktiskt över förväntan och båda ändarna fick ett tappliknande slut. På den sida som vetter mot glaset behövde jag fräsa ut en bit, men i brist på annat fick jag knacka med ett stämjärn.

Resultatet blev inte så pjåkigt och de glipor som uppstod spacklade jag igen med kitt. Det nya träet penslade jag med linolja som fick dra in ordentligt i träet. Sedan kittning och första varvet färg.

Jag har även målat dörrar vilket framgår av ovanstående skeva bild. Som ni minns målade jag tidigare ett par garagedörrar med alkydfärg. Dessa tre dörrar, samt ytterligare en pardörr och två enkeldörrar målade jag med Allbäcks linoljefärg i kulören kromoxidgrönt som jag köpte på Pite Byggnadsvård. Vilken bra färg! Helt utan lösningsmedel, bara linolja, pigment och sickativ (torkmedel ). En liter färg räckte till alla dörrar ni ser på bilden samt de där enkeldörrarna och pardörren. Den ena pardörren måste dock strykas ytterligare ett varv och ytterligare två små luckor måste målas så jag måste köpa en burk till. jag betalade 350 kr för denna färgliter vilket gör färgen mycket prisvärd. Alkydfärgen, 2,5 liter, kostade 500 och räckte endast till två pardörrar. De lin0ljemålade dörrarna räknar jag med att undermålla endast medelst linolja de närmaste 10-15 åren vilket gör Allbäcks färg överlägset billig. Dessutom går den bra att tvätta bort från händerna med vanlig tvål och vatten. Jag är mycket nöjd!

Jag köpte också vit färg och den har jag använt till att måla sista varvet på de fönster jag renoverat. Den färg jag använde till en börja med skulle förtunnas med lacknafta, men det slipper man med Allbäcks färg. Bra.

Ja, så har jag lött en smula. En gammal Dux V 1385 från 1956 hade tystnat. Det visade sig att några kondensatorer av det suspekta märket Farad ställt till det. Tangenterna för omkoppling mellan grammofon och de olika våglängderna fungerade heller inte så bra så jag smorde och sprayade på kontaktspray så nu fungerar härligheten. Den har för övrigt två förstärkare, en för de låga frekvenserna och en för de höga. Philips kallade detta bi-ampli och i raklamen visade man tonernas trafikpolis som dirigerade diskanten och basen till rätt förstärkare och sedan vidare till respektive högtalare. Då denna apparat är en Dux, som var Philipskoncernens något prisbilligare märke, står det inte Bi-ampli på radion. Denna slogan var förbehållen Philipsmodellerna. Tekniken var dock densamma.

Publicerat

Varför är det inte snyggt? Svenska Bostäder renoverar Bergsrådsvägen 67 i Bagarmossen



För inte alls länge sedan var jag på en lägenhetsvisning i Bagarmossen. Det var en finfin tvårummare som den med längst kötid kunde lägga vantarna på. Köket var mycket fint, vardagsrummet låg i ett hörn och hade ett mycket stort fönster med låg bröstning. En av spekulanterna frågade om fasaden snart skulle åtgärdas och Svenska Bostäders representant berättade att det var möjligt. Ett hus i området (byggt 1954) hade precis renoverats och blivit som nytt, med nya fönster och allt. När jag påpekade att det knappast kunde bli speciellt snyggt berättade han att de valt fönster i gammal stil. Pyttsan, tänkte jag och mycket riktigt, de nya aluminiumfönstren avvek helt från de ursprungliga i sitt utförande. Gubben från bostadsbolaget blev märkbart irriterad när jag påpekade att hade fönstren hållit i 60 år, skulle de nog hålla minst lika länge till och energiklassade kunde de bli om man monterade nytt glas i innerbågen.

På Svenska Bostäders hemsida kan man läsa om byggnadsvård: ”Det betyder att byggnadsvård är ett vardagsarbete för oss och att allt vi gör, oavsett om det handlar om små reparationer eller större åtgärder, präglas av respekt för husen och deras historia”. Uppenbarligen gäller inte detta husen i bagarmossen. Istället får man söka sig till sidan för ombyggnad där följande står att läsa: ”Vid underhåll genomförs energiåtgärder som fasadrenoveringar, tilläggsisoleringar och fönsterbyten i ett stort antal fastigheter”.

Att spara energi är av största vikt, det tycker jag verkligen. Att spara på miljön är också viktigt men att byta ut fungerande byggnadsdetaljer mot nya, som inte går att underhålla och som slukar stora resurser vid tillverkningen, är allt annat än långsiktigt. Såväl kulturhistoriska som estetiska högtstående detaljer utplånas, och i det långa loppet blir miljön lidande. Fönster renoverar man, tätar och förser med energiglas. Fasader kan ev tilläggsisolerar, om det görs snyggt (det är trots allt ett reversibelt ingrepp) och balkongfronter blästras, rostskyddas och målas. Att tillverka nya balkonger och fönster av aluminium kräver mycket energi. När de blivit fula, tvingas man ofta byta dem, ty de är svåra att underhålla.

Jag tycker att Svenska Bostäder borde skämmas. När man sitter på ett sådant präktigt bostadsbestånd, med välbyggda och välplanerade 50-talslägenheter måste man vårda dem med största respekt. Att göra detta är på intet sätt att offra miljön, tvärtom!

Låt oss ny titta på det femte avsnittet i serien Varför är det inte snyggt?

Publicerat

Om det hade varit vår nu hade man sagt se så ljusa kvällarna har blivit

Nätterna är inte längre ljusa, ty vid midnatt är det nästan helt mörkt här uppe. Om ett par veckor har det kompakta augustimörkret besegrat sommaren och hösten är snart här. Det är mycket vemodigt, trots att jag älskar både höst och vinter och kan känna stort obehag inför det klara vårljuset.

Nu öppnar nattglim sin krona
i åkrarnas yviga korn,
och älgtjuren söker den hona
han vann med sitt stridbara horn,
nu teckna slåtterblomma
och glimtande ögontröst
den skymningsväg jag vill komma
som förr till min älskades bröst.

Högt ropar knarren, min sträva,
men eldiga näktergal,
och månjungfrun tömmer sin stäva
i purpurn från dagens pokal.
Jag stiger mot vreten, som rundar
behagligt sin slumrande barm.
Då kommer ur dalar och lundar
min älskade lidelse varm.

På hösläden lägret jag reder
av jungfru Marie halm.
Där vill jag hos dig sjunka neder
i hässjornas ångande kvalm –
en jordson, stark och härdig
fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig,
mörkögda augustinatt.

Erik Axel Karlfeldts vackra rader tycker jag mycket om.

Publicerat

Grundig 8085/S med HI-FI-KLANG-REGISTER

Detta är en rätt flott sak, en av Grundigs toppmodeller från modellåret 56/57. Push-pullkopplad förstärkare och fem högtalare, varav två är elektrostatdiskanter. Basen är i kraftigaste laget, vilket gör att visst oljud förekommer när möbeln börjar skaka. Det återstår således att försöka dra åt varenda skruv så gott det går. Här ett klipp som visar apparaten i full aktion.

I övrigt är det dock en fin apparat, rätt välljudande och stilig. Jag köpte den för 300 kronor och då var den stendöd. Felet var dock bara en kortsluten elkabel så när den var bytt fungerade apparaten. Skivspelarens motor hade fastnat, men gick att lossa. En ny rem behövdes och den andra rengjorde jag med MP-52 (möbelputs).

En rolig detalj är att apparaten är utrustad med ett HI-FI-KLANG-REGISTER, på tyska WUNSCHKLANG-REGISTER. Om man önskade extra mycket HI-FI, kunde man koppla in en HI-FI-RAUMKLANG-STRAHLER. Denna högtalare fanns i ett flertal olika utföranden, bland annat detta. Exakt hur den fungerade har jag inte lyckats klura ut, men någon sorts effekt verkar de ha åstadkommit genom att kontera två högtalare mot varandra. Tysk magi, kanhända.

Publicerat

Ada Nilsson om sitt liv som läkare

Här en tämligen okänd volym: Ada Nilssons (1872-1963) Glimtar ur mitt livs om läkare. Ada utbildade sig till läkare, närmare bestämt gynekolog, på den tiden när det var svårt att som kvinna få ett jobb som läkare; att däremot starta en privatpraktik utgjorde inget hinder. Praktiken blev framgångsrik och bland hennes patienter fanns så framstående fruntimmer som Selma Lagerlöf och Alexandra Kollontay.

Boken är en blandning av privatliv och yrkesliv och är väl inget mästerverk rent språkligt, men det är många intressanta händelser som skildras, bla Fogelstadsgruppens bildande, tidningen Tidevarvet och Alexandra Kollontays tid som Sovjetunionens minister i Stockholm under andra världskriget. Det kapitel som grep mig mest var dock skildringen av Oscar Levertins änka, Ebba von Redlich, som av allt att dömma stått Ada mycket nära.

Ett kapitel som helt saknas är kapitlet om Honorine Hermelin som var Adas stora kärlek, tillika den som höll i pennan då Ada på sin ålders höst förlorade en stor del av synen. Honorine och Ada möttes på Fogelstad och inledde en romans. Några år senare föll Honorine helt för Hagar Olsson, vilket inte blev långvarigt, så hon och Ada förblev nära vänner livet igenom och de sista tio åren levde de tillsammans i rektorsbostaden på Fogelstad, Lilla Ulfåsa.

Den fina teckningen ovan är gjord av Albert Engström.

Publicerat

En gömd trädgård nästan i Jerusalem

Inte långt från Gerusalen, som det stavas på skylten, ligger en gammal övergiven gård som en gång haft en överdådig trädgård. Trots att ingen skött dess planteringar, är det fortfarande lätt att röras av den prakt som möter besökaren. Äppelträdet var stort och helt översållat av vita blommor, olika sorters buskrosor sände ut en ljuv doft och pioner och krolliljor visade sina vackra blommor.

Bagarstugan hade undkommit efterkrigstidens moderniseringar och var sig fortfarande lik. Framför ett av fönstren prunkade smörbollar, denna vackra växt som trivs ändå upp i lappmarken.

Både bro och ytterdörr har kvar den spröda elegans som var så vanlig förr. Senare tids snickerier är betydligt klumpigare  vilket blir särskilt tydligt om man tittar på gamla foton från förra seklets början. Byggnader som idag ser kompakta och formstöpta ut, gjorde då ett luftigt och elegant intryck.

Kilan till höger har onekligen en enkel konstruktion för att hissa upp och ned vattenhinken. När jag var barn brukade vi kyla kärnmjölk och annan dryck där nere i det kalla vattnet genom att sänka ned en välfylld plåthink, fylld av mjölkprodukter och annat som krävde kyla för att hålla sig varma sommardagar. Inte för att vi saknade kylskåp, snarare för att brunnen hade betydligt större kapacitet.

Smörblommor, midsommarblomster, en loge, en huvudbyggnad i efterkrigstidens typiska stil. Så stilla och så övergivet, men samtidigt en så harmonisk plats. Inga kallstråk som signalerar död och ondska. Bara vänliga blomster.

Den röda blomman är en herrgårdspion, en tålig sort som kanske inte är så vanlig idag. Dess blommor är inte lika fylliga som den vanliga bondpionens, men i gengäld har den något skirt över sig. Kanhända är dess aperation rentutav herrgårdsaktig.

Publicerat

Konsten att förstöra en småstad, 1

Ni minns väl Anders Wahlgrens filmer om rivningsraseriet i Stockholm? Jag tänkte att vi skulle titta närmare på en lite mindre stad som visserligen fått ett Domsvaruhus, men som till stor del skövlats av andra än kooperationen. Fram till mitten av 50-talet var Luleå relativt ålderdomligt, men med invigningen av nya Shopping, en galleria som ritats av Ralph Erskine, började en ny era. De gamla byggnaderna revs en efter en och nya mer eller mindre vackra restes. I början gick det riktigt bra, men allt eftersom åren gick sjönk kvalitén och skalan på byggandet ökade.

Idag har man med stort nit förstört det mesta av det som byggdes på 50-talet. Erskines fantastiska shoppinghus är mycket förvanskat och övriga byggnader har försetts med fula fönster och portar. Jag måste säga att man är konsekvent i sitt skövlande och att man skiter i om det är en resultatet av borgerlig regerings byggande man ger sig på, eller om det är socialistiskt ansatta byggnader som förstörs. Ingen går säker! Den senaste riktigt stora skandalen var Fritz Olsson-husen vid Storgatan som mejades ner för att ersättas med ännu en galleria. De var de sista välbevarade affärshusen med bostäder på en trappa upp som fanns kvar i staden vi nämnda gatan. Vissa protester hördes naturligtvis, men de flesta insåg att så gamla hus måste rivas för att ge plats åt nya, moderna. Jag var naturligtvis förbannad och kom mig inte ens för att fota husen.

Hur som haver så finns det dock en hel del gamla hus kvar i Luleå. Hur det kommer sig att de står kvar vet jag inte, men jag kan tänka mig att det är en lycklig slump. På bilden ovan ser ni en relativt trevlig vy från ett kvarter nära järnvägsstationen.

Huset som skymtade till höger i bild det ni ser på bilden ovan. På klassiskt Luleå-manér har man tilläggsisolerat och klätt fasaden med plåt. Det är inte snyggt! Tittar man på fasaden och ser att den är indelad i olika delar medelst vitt listverk, är det lätt att tänka sig att den ursprungliga beklädnaden varit i en blandning av stående och liggande panel.

Här ett vackert gammalt privathotell som nyligen fått nya, mycket fula fönster. Verkligen synd på en så pass välbevarad kåk. Notera den vackert inramade entrén.

Detta är något av en idyll. Det vita huset i mitten har moderniserats medelst eternitplattor men är i övrigt hyfsat intakt, även om fönstren inte är så passande. Fastigheten skall strax rivas och ersättas med ett nytt hus som bättre utnyttjar tomtens möjligheter (dvs större byggnadsvolym).

Huset till höger, vars fasad i tegel är av senaere datum, är heller inte dumt. I början av 90-talet hade det fortfarande kvar sina ursprungliga perspektivfönster (jag tror att de var i ädelträ) och jag minns att det låg massiv parkett på golven och att köken var orörda. Idag är det upprustad och uppgraderingen till modern standard har inneburit nya fönster i aluminium. Jag antar att köken, de platsbyggda, numera har inredning i board och spånskiva; allt för att dagens hyresgäster skall få det bästa av det bästa och höjd hyra på kuppen.

Publicerat

Mais oui! Gigi, ett lättfärdigt stycke

Colette, som jag gissar är mest känd i Sverige för att ha gett sitt namn till ett lyxigt liten varuhusliknande affär i Paris, gjorde år 1907 en pantomim tillsammans med sin Älskarinna Missy vars riktiga namn var Mathilde de Morny, Marquise de Belbeuf. Föreställningen döptes till Rêve d’Égypte och orsakade stort spektakel, ja den blev till och med stoppad fick läggas ned. Orsaken till allt detta var den kyss som Colette och Missy njöt i föreställningen.

Colettes bok Gigi blev en av hennes framgångsrikaste och det är dess svenska titel som fått ge titeln till detta inlägg. Läs mer om Colette, på biblioteket eller på internet. Hon var en högst okonventionell kvinna (och föregick Woody Allen genom att ha ett förhållande med sin styvson).

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 11

Jag har målat garagedörrarna! Ursprungligen tror jag att dessa var gulbruna och den vänstra hade råglasrutor som ersatts med masonit. Någon gång på 80-talet målades de dock gröna, i samma ton som övriga dörrar på byggnaden. Vilken färgtyp som användes vet jag dock inte. Alkyd eller linoljefärg som förstärkts med alkyd är det mest troliga. Ren linoljefärg har ju inte varit vanlig på många, många år.

På ett färghus i stan, Nordsjö, fann jag en alkydoljefärg som säljaren lite motvilligt visade och berättade att den var på väg ut ur sortimentet. Jag köpte en burk, 2,5 liter, som bröts i en grön nyans. Kostnaden för denna färg var 500 kronor och den räckte lagom till en strykning av dessa dörrar och då finns det lite färg kvar för en extra strykning av utsatta partier. Dyrk skulle man kunna säga. Roligt att prova alkydfärg, dock. För mer läsning om denna färgtyp rekommenderas riksantikvarieämbetets webbplats.

Resterande dörrar på byggnaden, två pardörrar och två enkeldörrar, tänker jag måla med linoljefärg. Det skall bli mycket intressant att se hur den färgen ställer sig i förhållande till alkyden, både pris och arbetsmässigt i det långa loppet. En linoljeburk kostar 350 kr och är mycket dryg. Dörrarna kan dessutom underhållas med kallpressad linolja mellan ommålningarna.

Den långsträckta byggnaden till vänster är ovan nämnda loge, men nu skall vi inte prata om den utan om detta hörn av trädgården. Ungefär i höjd med den högra av logens två enkeldörrar, har jag planterat en norrlandsschersmin. Den är tålig och jag hoppas att den trivs. Inte långt ifrån står en liten planta, en buskros vid namn Blanc double de Coubert. Den doftar gott och lär tåla det mesta. Jag tror att den blir bra där.

Denna del av tomten är varm och rätt torr. I sluttningen ner mot ladugården skall jag sätta lupiner. Förhoppningsvis trivs de och brer ut sig vilket borde bli mycket vackert. Några större krav på jordmån och fukt verkar inte dessa blommor ha.

Litet till höger i bild syns ett päronträd, Olga. Sorten är härdig och kan gå upp till zon 7. Det skall bli intressant att se hur den trivs. Tyvärr vet jag inte vilken sort som skall planteras intill, för att insekterna skall kunna korsbefrukta trädet. Päron finns det gott om, men lika härdiga har jag aldrig sett.

När jag var i Västerbotten kom jag över bondbion, herrgårdspion och krollilja. De stod intill en ödegård och jag tog en av varje. Inte riktigt tillåtet, men trädgården var så förvildad. Jag är inte säker på var de skall stå, men pionerna tror jag får sitt hem intill den nysnickrade verandan, där en svartvinbärsbuske står idag, intill en gammal syren.

Fotogenlampa och Blue Note-jazz! mer säger jag inte.

Publicerat

Varför är det inte snyggt: Svartöstan


Svartöstaden strax utanför Luleå centrum är på många sätt en verklig pärla. Gamla enfamiljsvillor av enklare sort och diverse flerfamiljshus som i huvudsak uppförts för arbetarna i malmhamnen intill och när Norrbottens järnverk sedan startade runt 1940 blev många av invånarna arbetare där. I samma veva som järnverket startade sin verksamhet, blev stadsdelen känd för sin dåliga luft; att hänga vittvätt utomhus var inte att tänka på.

Idag är invånarna i denna stadsdel inte bara arbetare, utan många kulturellt verksamma har här inrett sina hem. detta har höjt områdets status och fastighetsbolaget Akelius köper upp hus som sedan rivs och ersätts med flerfamiljshus i två våningar. Många villor får också nya ägare som renoverar och bygger om – tyvärr görs detta oftast på ett mindre lämpligt vis.

I detta avsnitt av Varför är det inte snyggt? besöker vi Svartöstan och tittar på resultatet av plastfärgsmålade fasader, tilläggsisoleringar och plåtinklädnader. Vi får också se några verkliga pärlor i området. Akelius fula längor lämnar vi dock därhän.

Detta med färg är för övrigt ett intressant kapitel. Vid ett besök på Nordsjösbutik i Luleå fick jag veta att alkydoljefärg har den nackdelen att den bleks i solen vilket fick farbrorn bakom disken att avråda mig från den färgtypen. Alkydoljefärg är en vidareutveckling av linoljefärg och kanske inte världens bästa färg. Dock slipper man plastfärgens sunkiga egenskaper (bleks inte nämnvärt, men den släpper från underlaget när den åldras vilket inte är snyggt och det är svårt att få träet trärent igen om man vill måla om med en bättre färg). Påpekas bör dock att jag inte är någon expert på området.

Publicerat

When it’s summertime down south

Jag är i Västerbotten och där har jag varit sedan i torsdag som jag inte minns fel.

I fredags reparerade jag GBS gamla Luxor, en 1260 W från 1939 som hon fått i födelsedagspresent av Matt-Frans för ett par år sedan. Den var visserligen inte stendöd, men det lilla ljud som kom ur högtalaren var knappast hörbart. Resultatet blev inte så dumt och på mellan- och kortvåg gick det att få in de mest spännande stationer. Radion har dessutom grammofoningång, så med en adapter kan man lätt koppla in iPhonen eller datorn och lyssna på musik utan störande högfrekventa toner. Även basen är föredömligt svag.

Dan därpå begav vi oss till Ånäset där det var någon form av shoppingdag med allehanda stånd som kantade byagatan. Jag fyndade några sånghäften som ett gammalt par reade ut. De brukade uppträda på diverse tillställningar, men nu tyckte de att de var för gamla och hade därför lagt ned verksamheten och därför gjorde de sig av med sina gamal häften.

Även Afrikaaffärn (ja, den heter precis så!) hade öppet och jag fann en vacker halsduk för 220 kronor i mycket behaglig ullkvalitet. I Afrikaaffärn finns det mängder av tyg, väskor, halsdukar och klänningar. De sistnämnda är särskilt lämpliga för kulturtanter som börjat svälla över litet.

På eftermiddagen åkte jag och Sofia Runars, en lyckad kvinnoperson, till Holmön för att gå på fest. Båtresan var varm och behaglig (halsduken från Afrikaaffärn var därför helt onödig). Holmön är en fin ö, som en blandning av Norrländskt förritin och Saltkråkan. Målet var Egils båtbyggeri som egentligen var en gammal ladugård som för kvällen apterats till festlokal. På baksidan fanns ett trevligt uterum i turkisk stil, ej olikt ett klassiskt herrum.

Och så fanns där gris. Grillad gris i enorma mängder. Grisen var uppfostrad efter konstens alla regler och togs nyligen av daga medelst bultpistol.

Dagen därpå, efter en kall natt, hängde regnet i luften och båtfärden hem blev allt annat än lugn. Väl framme i Bjännsjöå, där jag parkerat min bil, startade hemfärden till Les Flarques och en väntande GBS. Solen bröt fram och det var mycket vackert längs med vägen från Västra Sjulsmark, via Ytterklinten och Överklinten till Les Flarques.

vad passar väl bättre en grå måndag än ett besök i Vebomark? Inte mycket vill jag påstå. Den gamla skolbyggnaden var mycket vacker och i hembygdsgården alldeles intill fann jag denna fantastiska degblandare av tysk kvalisort. Som droppen på moset användes den till att att blanda pizzadeg ty det bakades pizza i den gamla bakugnen!

Publicerat

Döden lurar någonstans runt knuten

Vid landsvägen stod en postlåda utan vare sig namn eller nummer. Intill låg två plastsoptunnor, omkullvälta. Den lilla avtagsvägen ledde in mellan höga träd och däremellan skymtade ett hus. Ett porlande ljud dödade tystnaden. Ett kallstråk gick strax intill grönskan och därinne strömmande en liten bäck.

Det var ett övergivet hus. Utanför låg soppåsar slängda. Fulla och påverkade av tidens tand. I blomkrukorna som hängde på bron trängdes vissnade rester av någon förfluten sommars fägring. Det vilade en obehaglig känsla över platsen och jag blev rädd.

Genom fönstret såg jag in i ett par rum. Det var lite stökigt och verkade övergivet. Gamla tapeter och ännu äldre eluttag. En vaxduk med blommor, en trasmatta på en kökssoffa.

Nästa fönster gjorde mig rädd. En julkaktus, visserligen lite uttorkad, men inte alls död, stod bakom glaset. Mellan rutorna fönstervadd. De kalla vintrarna i Västerbotten är inte nådiga mot dessa krukväxter. Hur kom det sig att den inte var död? Levde den, eller gick den igen?

Men än hängde ingen i tvättställningen. Än låg tvättlinan obrukad. Och jag förmodar att yxan fortfarande låg på sin plats. Var det nu kan ha varit.

Jag såg uthusen och undrade om där blommade paradisblomster? Jag tog ett par steg ut i det höga gräset men fann att någon gått före mig och trampat ned både prästkragar och timotej. Denne någon, var han en mördare?

Publicerat

Voilà! Dessa vackra elegansnejlikor!

Bilden ovan hittade jag för några år sedan i ett gammalt album. Den föreställer mig själv i en rar släktings famn 1973. I förgrunden tronar en bukett elegansnejlikor, den praktiskt taget utdöda standardbuketten från förr. Är de inte väldigt eleganta? Det tycker åtminstone jag.

Publicerat

Gerhards Verklighet och drömmar

Detta Hötorgsfynd ligger mig mycket varmt om hjärtat. Texten hör till de bästa som skrevs under 30-talet. Upphovsmannen hette Karl Gerhard den var med i den rappa komedi från 1935, Äktenskapsleken, där han placerat Zarah Leander som mansslukerskan och skulptrisen Thora Diidiken. Filmen är ytterligt kvick; Gerhard repliker lades i samtliga skådespelares mun vilket verkligen är underhållande. Själv spelar han Leanders skilsmässoadvokat, vars tjänster hon nu står i begrepp att anlita ännu en gång. På bilden intill ses han pusta ut efter en boxningsmatch.

Leander är inte alls dålig som skulptrisen Diidiken. Hon är helt parant och dessutom mycket rolig. Någon blyg liten blå viol är hon dock inte. Fattas bara annat, om man är inne på 4:e äktenskapet och fortfarande ung och vacker.

Och så var det texten. Jag ber att få citera några rader, ty jag tycker att de är så vackra.

Kärlek är ett barn av verklighet och drömmar,
lyckan är ett flarn och livets vilda strömmar,
styrd av amors hand och jämt på väg mot annan strand
Vackrast är det namn som ej i minnet gömt sig,
hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig,
hjärtat är mest tryggt, i kojan som vi aldrig byggt.

Ty att älska är oss utav gudar givet,
var gång jag är kär, begriper jag att livet
aldrig nånsin svek, när det var allvar i vår lek.

Lyssna på Verklighet och drömmar:

Publicerat

Svenska Telefunken Opus 6/Sekretär

I Sverige hade AB Trådlös telegrafi agenturen för Telefunken och även om de importerade och sålde de tyska bordsmottagarna, snickrade de samman radiogrammofonerna i Sverige, men med hjälp av tysk elektronik. På bilden ovan ses flaggskeppet från säsongen -55/-56 som bar namnet Telefunken Opus 6/Sekretär. Själva radiochassiet, elektroniken, tror jag sattes samman i Tyskland, men möbeln, i form av en rullklaffsekretär, lär vara svensktillverkad. Man har verkligen gjort sitt bästa för att dölja det faktum att det rör sig om något annat än en vanlig möbel.

Skivbytaren är av Telefunkens eget märke, åtminstone skulle man kunna tro det, men den har byggts samman av delar från amerikanska Voice-of-music som hade som affärsidé att skräddarsy skivväxlare efter kundens önskemål. Konstruktionen är robust och säkerligen i det närmaste outslitlig. den ursprungliga kristallpickupen är dock inget inget att hurra för så jag har bytt den mot en modern variant, en Pfanstiehl p-226. Den utspänning som den lämnar från sig är betydligt lägre så därför har jag måst bygga en liten förförstärkare som tar upp signalen till lämplig nivå. det var inte så svårt, för i de stereomodeller som kom ett par år senare satt precis en sådan föförstärkare (ty stereopickuper hade, och har, en lägre utspänning än de gamla monovarianterna från femtiotalet).

Jag har bytt ett par kondensatorer i radion och infogat nämnda förstärkare. I apparaten finns 6 högtalare (och detta är en monoradio!). Två av dem är elektrostater och de fungerade inte alls. Jag tog isär dem och gjorde nya kontaktbleck av aluminiumfolie och ersatte det intorkade skumgummit med tjockt ullgarn. Voilà! Men inte skall ni tro att de fungerade för det. När jag mätte spänningen över högtalaren märkte jag att den var mycket låg. Elektrostater är riviga element och ansluts till en likspänning på närmare 200 volt med själva växelspänningen, ljudet, överlagrad. Orsaken till att spänningen saknades var att en kondensator, av märket Wima, blivit dålig (hur kunde jag veta det – jo jag rådfrågade radiohistoriskt forum). Wimakondensatorer har mycket dåligt rykte och gick sönder redan på 50-talet.

De stora bashögtalarna hade en mjuk gummikant runt de plattor som de var monterade på. Detta gummi var stenhårt så jag ersatte det med nya tätningslister, O-lister och monterad dem i möbeln.

Resultatet av allt detta är en välljudande radio och skivspelare. Basen är inte riktigt bra än tycker jag och skyller på konstruktionen. Jag skall göra vissa förbättringar i de lådor där högtalarna sitter monterade så tror jag att ljudet blir ännu bättre. Men bra låter det! Fantastisk diskant; ljus och luftig. Det är svårt att förstå att man kunde åstadkomma så naturtrogen återgivning redan i mitten av 50-talet, att man nästan 60 år senare kan lyssna med stor behållning.

Publicerat

Wahlgrens stad ständigt bättre förr

Anders Wahlgrens dokumentärer må ha sina fördelar och vara nog så intressanta, men jag blir lite trött på allt detta ”det var bättre förr”. Vad han än skildrar så var det bättre förr. Det vore intressant att tänka sig en Wahlgrendokumentär som om 70 år romantiserar de USA-inspirerade shopping malls som finns intill snart sagt varje större stad i detta land. Samma malls som i stor utsträckning utarmat stadskärnorna och tagit död på Domus- och Tempo-varuhusen.

Nu är jag inte den som hyllar rivningarna i våra svenska städer. Vad det gäller Stockholm så tycker jag att det räckt med Hötorgscity och Sergels torg. Regerings- och Malmskillnadsgatorna borde man ha sparat, likaså Brunkebergstorg och kvarteren söder om Hamngatan. Och Hamngatsbacken!

I många mindre städer byggdes vackra varuhus, åtminstone till en början, men skalan blev allteftersom alltför stor och hela stadskärnor försvann. Tänk, om man byggt ett eller ett par varuhus, i lämpligt format, och sedan sparat den gamla bebyggelsen. Inte bara sparat i allmänhet och på ett sådant sätt att gemene man blir nöjd, utan låtit husen få behålla sina vackra fasader, fönster och dörrar. Personligen är jag urless på alla renoverade sekelskifteshus där inte en planka är ursprunglig. Likadant förhåller det sig med Domus-varuhusen. Vissa var mycket vackra, men efter moderniseringar ser de ut som kom-och-hjälp-mig. Se bara bilden ovan från Karlstad och notera den vackra byggnaden och de gamla fina husen runtomkring. Jag antar att de gamla husen nu är rivna och att varuhuset är kraftigt förvanskat och skitfult. Här ytterligare ett Domus, denna gång från Nyköping. Visst är det ståtligt?

Kommande decennier är alltid farliga för ny bebyggelse, men ju längre tiden går, ju lättare är det att finna skönheten i dem, även för ett otränade ögon.

Publicerat

Armfeldts i Sommarnattens leende

Naima Wifstrand och Eva Dahlbeck som som mor och dotter Armfeldt i Ingmar Bergmans fantastiska film Sommarnattens leende hör till de verkliga pärlorna i den svenska filmhistorien och de verkligen perfekt avv SVT valde att visa denan film som måndagsmatiné. Bergman har jag dock aldrig förstått mig på, kanske mest för att övriga filmmakare, kritiker och cineaster blivit som lamslagna av hans storhet.

Gunnar Björnstrand som den kärlekskranka advokaten och Harriet Andersson som den villiga jungfrun är två andra karaktärer som man inte kan annat än älska. När Andersson knäpper upp blusen och gör den stackars unga och fagra Björn Bjelfvenstam smått galen förstår man varför Mai Zetterling valde henne till rollen som Agda i filmatiseringen av Fröknarna von Pahlen.

Dagen därpå var det dags för ännu en film, Karin Ekelunds näst sista spelfilm, Supé för två (1947) som är en svensk variant på den franska filmen L’ inévitable Monsieur Dubois. Ekelund en parfymdirektör med en nöjeslysten lillasyster. Bocken i örtagård gestaltas av spelar mot Edvin Adolphson och han är verkligen rolig, lika rolig som Ekelund är elegant. Mimi Pollack som Elekunds sekreterare är heller inte dum, precis som Douglas Håge. En rätt bra film tycker jag, elegant och kvick.

Karin Ekelunds nästa och tillika sista film, Så tuktas kärleken, kom först 1955 och den gjoreds många år senare i en nyinspelning och fickdå namnet Lust och fägring stor.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 10

Jag tog mig en promenad igår kväll, vid halvelvatiden gissar jag. Solen hade precis försvunnit, men anades långt borta över gärdorna i några trädtoppar som skimrade i orange. Det var så vackert och så stilla! Vore det inte för myggen vore det helt underbart.

Detta år är ett myggår, det håller alla med om. Det är ingen hejd på eländet så man trivs bäst inomhus även om kvällen är ljum.

Nu sitter jag inomhus och tittar ut genom fönstret. Jag har tänt myggljus vilket gör luften tung men myggen lyser med sin frånvarao. Detta hörn av trädgården är min favorit. Här är lugnt och stilla, ingen insyn från byavägen och det står en stor syren utanför dörren. Samt äppel- och körsbärsträd. I bildens mitt, till höger om det röda staketet, låg förritin gödselstacken. Den är dock ett minne blott.

Visst är det fint inne? Väggarna är så glesa att det silar in ljus mellan vissa brädor. Rutorna är små och glaset enkelt. Jag lyssnar på P2.

Ja, så har jag gjort klart staketet och målat det ett varv. Det blev tyvärr aningens snett, vilket dessbättre inte syns på bilden. Men det får duga. Ramlar ihop gör verandan iallfall inte. och det är ju alltid något.

Framför, bredvid brudspirean, har jag planterat en väldoftande schersmin. Inget är som den söta doften av smultron.