Förra veckan passerade jag Malmberget och stannade till för ett kort besök. Jag hade följt Kurirens Erik Jonsson till Tjautjas, 10 mil norr om polcirkeln, där han skulle intervjua Daniel Wiksland inför årets upplaga av Flottkalaset (läs artikeln här – jag har tagit två bilder – och läs sedan samtliga Jonssons texter som han producerat under sina veckor som sommarvikarie för NK). Men åter till Malmberget. Det var en märklig stad. Fullt av hus och bilar, men knappt en människa ute. Butikslokalerna gapade tomma och hela stan verkade övergiven. Invid simhallen, som måste ha varit mycket snygg en gång i tiden, fanns en busstation och ett centrumkomplex som syns på bilden ovan och under. Det höga huset, kan ha varit hotell och kan eventuellt ha hetat Malmia, men jag är osäker.
Det är inte så svårt att tänka sig elegansen i början av 60-talet när allt var i gott skick och det rådde liv och rörelse på platsen (mycket riktigt, här ett vykort från tiden – centrumanläggningen syns i fonden). Och kommersen frodades. Idag verkar Malmberget vara mer eller mindre statt på avveckling. Fler och fler hus rivs eller flyttas för att gruvdriften skall kunna fortsätta.
Jonassons ur och optik må ha blomstrat, men idag tror jag att bara den blekta och sönderfallande skylten vittnar om den tid som flytt. kanske har de flyttat till Gällivare, eller så finns det trots alt viss verksamhet kvar i de förfallna lokalerna. Överallt i staden finns det för övrigt bleknade skyltar och anslag.
Även här en länga vars butikslokaler står tomma. Ett rätt fint hus för övrigt. Enklare funktionalism i rätt trevlig småstadstappning. jag är personligen svag för tvåvåningsbyggnader med affärer på nedre botten och bostäder en trappa upp.
Förvånande nog, fanns det en hel del hyreslängor i Malmbergen som fick mig att utbrista “men det är ju snyggt!”. Kanske beror det på att staden är mer eller mindre dödsdömt. Det finns helt enkelt ingen anledning att bygga om och modernisera (förstöra) när husen förr eller senare skall rivas.