I Sverige hade AB Trådlös telegrafi agenturen för Telefunken och även om de importerade och sålde de tyska bordsmottagarna, snickrade de samman radiogrammofonerna i Sverige, men med hjälp av tysk elektronik. På bilden ovan ses flaggskeppet från säsongen -55/-56 som bar namnet Telefunken Opus 6/Sekretär. Själva radiochassiet, elektroniken, tror jag sattes samman i Tyskland, men möbeln, i form av en rullklaffsekretär, lär vara svensktillverkad. Man har verkligen gjort sitt bästa för att dölja det faktum att det rör sig om något annat än en vanlig möbel.
Skivbytaren är av Telefunkens eget märke, åtminstone skulle man kunna tro det, men den har byggts samman av delar från amerikanska Voice-of-music som hade som affärsidé att skräddarsy skivväxlare efter kundens önskemål. Konstruktionen är robust och säkerligen i det närmaste outslitlig. den ursprungliga kristallpickupen är dock inget inget att hurra för så jag har bytt den mot en modern variant, en Pfanstiehl p-226. Den utspänning som den lämnar från sig är betydligt lägre så därför har jag måst bygga en liten förförstärkare som tar upp signalen till lämplig nivå. det var inte så svårt, för i de stereomodeller som kom ett par år senare satt precis en sådan föförstärkare (ty stereopickuper hade, och har, en lägre utspänning än de gamla monovarianterna från femtiotalet).
Jag har bytt ett par kondensatorer i radion och infogat nämnda förstärkare. I apparaten finns 6 högtalare (och detta är en monoradio!). Två av dem är elektrostater och de fungerade inte alls. Jag tog isär dem och gjorde nya kontaktbleck av aluminiumfolie och ersatte det intorkade skumgummit med tjockt ullgarn. Voilà! Men inte skall ni tro att de fungerade för det. När jag mätte spänningen över högtalaren märkte jag att den var mycket låg. Elektrostater är riviga element och ansluts till en likspänning på närmare 200 volt med själva växelspänningen, ljudet, överlagrad. Orsaken till att spänningen saknades var att en kondensator, av märket Wima, blivit dålig (hur kunde jag veta det – jo jag rådfrågade radiohistoriskt forum). Wimakondensatorer har mycket dåligt rykte och gick sönder redan på 50-talet.
De stora bashögtalarna hade en mjuk gummikant runt de plattor som de var monterade på. Detta gummi var stenhårt så jag ersatte det med nya tätningslister, O-lister och monterad dem i möbeln.
Resultatet av allt detta är en välljudande radio och skivspelare. Basen är inte riktigt bra än tycker jag och skyller på konstruktionen. Jag skall göra vissa förbättringar i de lådor där högtalarna sitter monterade så tror jag att ljudet blir ännu bättre. Men bra låter det! Fantastisk diskant; ljus och luftig. Det är svårt att förstå att man kunde åstadkomma så naturtrogen återgivning redan i mitten av 50-talet, att man nästan 60 år senare kan lyssna med stor behållning.